AD 1993 nr 151

Byggförbundet

mot

Svenska Byggnadsarbetareförbundet.

Till byggnadsavtalet finns som Bilaga A 1 fogat ett mellan samma parter upprättat kollektivt Avtal om anställningsskydd (anställningsskyddsavtalet). Detta avtal slöts ursprungligen vid införandet av 1974 års anställningsskyddslag och har därefter ändrats bl.a. vid införandet av 1982 års anställningsskyddslag samt i samband med att tillsvidareanställning år 1988 blev huvudanställningsformen inom byggnadsindustrin. Efter sistnämnda ändring, vilken trädde i kraft den 1 oktober 1988, och vid den i målet aktuella tiden innehöll anställningsskyddsavtalet bl.a. följande.

UPPSÄGNING FRÅN ARBETSGIVARENS SIDA, § 9-12

§9

Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad.

Saklig grund föreligger ej om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig.

Omplaceringsområde fastställs i samråd mellan arbetsgivare och berörd MBgrupp/ kontaktombud eller, om sådan saknas, lokal facklig organisation med beaktande av företagets organisatoriska uppbyggnad.

Kan enighet inte uppnås om omplaceringsområdet utgör ifrågavarande distrikt/ förvaltning eller motsvarande enhet inom företaget omplaceringsområdet,.

Fastställande av omplaceringsområde bör ske samtidigt som turordningsområde fastställs.

Protokollsanteckningar till § 9, 1. Vid arbetsbrist skall - innan arbetsgivaren vidtar utredning om omplaceringsmöjligheter - arbetsgivaren efterhöra om den berörde arbetstagaren har anspråk på omplacering inom det fastställda omplaceringsområdet. Avstår arbetstagaren från anspråk på omplacering har arbetsgivaren fullgjort sin omplaceringsskyldighet.

- - - - -- - - - - - - - - - - - - - - - - -- -- - - - - - - -

2.1 samband med erbjudande av varaktig omplacering till främmande ort, som är så belägen att daglig hemresa ej kan ske, skall - om annat ej överenskommes - arbetsgivare och arbetstagare fastställa tillfällig bostad (adress) på den främmande orten. --

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -- - - - - - - --- - - -

Övergångsbestämmelse till § 9 protokollsanteckning 2.

Arbetstagare, som blir omplacerad enligt ovan, har dock rätt att vid beräkning av traktamente utgå från sin fasta bostad under en övergångsperiod om 6 månader under förutsättning att arbetstagaren varit anställd hos arbetsgivaren 12 månader under de senaste 2 åren. För arbetstagare som inte uppfyller dessa kvalifikationskrav är motsvarande övergångsperiod 1 månad.

TURORDNING VID UPPSÄGNING, §21-22

§2l a

Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall arbetsgivaren iakttaga följande turordningsregler:

Arbetstagarnas plats i turordningen bestäms med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren. Arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. Vid lika anställningstid ger högre ålder företräde. Kan en arbetstagare endast efter omplacering beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren, gäller som förutsättning för företräde enligt turordningen att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet.

Turordningen fastställes för arbetstagare särskilt för varje yrkesgrupp (turordningsenhet) inom det verksamhetsområde, varom överenskommelse träffats med berörd MB-grupp/kontaktombud eller, om sådan saknas, med lokal facklig organisation med beaktande av företagets organisatoriska uppbyggnad.

Kan sådan överenskommelse ej träffas, gäller såsom turordningsområde förutvarande arbetsförmedlingsdistriktets verksamhetsområde.

- - - - - - - - -- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

FÖRETRÄDESRÄTT TILL ÅTERANSTÄLLNING §23-25

§ 23 Arbetstagare som sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning inom det turordningsområde och turordningsenhet där de tidigare varit sysselsatta. --

Skanska-koncernen är ett av Sveriges största bygg-, anläggnings- och vägföretag och har en rikstäckande verksamhet. Moderbolag i koncernen är Skanska Entreprenad AB. Verksamheten bedrivs bl.a. genom sju dotterbolag som arbetar i var sin geografisk region. Såväl moderbolaget som dotterbolagen är medlemmar i Byggförbundet och är därmed för byggnadsverksamheten i förhållande till SBAF bundna av byggnadsavtalet med det därtill hörande anställningsskyddsavtalet. Ett av dotterbolagen är Skanska Syd AB med verksamhet i Skåne och Halland.

När den i målet aktuella tvisten uppkom på sommaren 1991 var Skanska Syd AB:s byggnadsverksamhet indelad i sju avdelningar: Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö, Ombygg Malmö, Bygg Helsingborg, Bygg Kristianstad och Bygg Halland. Bolaget var vid samma tid bundet av en överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet, träffad år 1990 mellan Skanska Entreprenad AB, Region Syd, och MB-gruppen (medbestämmandegruppen) för Region Syd, vilken grupp representerar bl.a. SBAF. Överenskommelsen, som i det följande kallas 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet, innehöll bl.a. följande.

ÖVERENSKOMMELSE

angående tillämpning av avtal om anställningsskydd mellan Skanska Entreprenad AB, Region Syd, och MB-gruppen för Region Syd.

Närvarande:

För MB-gruppen: För Skanska Entreprenad AB:

J.P. R.K.

A.B. C.S.

H.N. J.K.

1. Denna överenskommelse ersätter dels överenskommelse angående anställningsskydd mellan Skanska Entreprenad AB, Region Syd och MB- gruppen för Region Syd, daterad 1988-10-11, dels tillägg till överenskommelse, daterade 1989-03-23 och 1989-03-31.

2. Turordningsområden

- Bygg Södra Skåne

- Bygg Lund

- Bygg Malmö

- Ombygg Malmö

- Bygg Helsingborg

- Bygg Kristianstad

- Bygg Halland

- Väg Skåne Arb.chefsomr LUND (5291)

- ” ” DALBY (5292)

- ” ” MALMÖ(5293)

- ” ” HELSINGBORG(5294)

- ” ” KRISTIANSTAD(5295)

- Väg Halland

Anläggning Syd

- Anläggningsarbeten: Skåne

- Muddring: Arbetschefens verksamhetsområde

- Maskinförrådet, Lomma: Skåne, Halland

- Armeringsverkstaden, Malmö

- Skånska Ställnings AB, Malmö

Anmärkning

Vid arbetsbrist och företrädesrätt till återanställning inom Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö och Ombygg Malmö är parterna överens om att ett gemensamt turordningsområde för dessa avdelningar skall tillämpas.

3. Omplaceringsområden

- Muddring Arbetschefens verksamhetsområde

- Övriga Region Syd

4. Tur- och omplaceringsområdenas geografiska indelning, se bilaga 1 och 2.

5. Uppdelning i turordningsenheter fastställes inom respektive turordningsområde med berörd M13-grupp.

Denna överenskommelse träder i kraft 1990-10-19 och gäller tillsvidare med en ömsesidig uppsägningstid om tre månader

- - - - - - - - - - - - - --- - - - - - - - - - - - - - - -- -

På en till 1990 års lokala överenskommelse om tillämpning av anställningsskyddsavtalet fogad kartskiss över Skåne och Halland, rubricerad "Turordningsområden Bygg", fanns inritade fyra varandra icke överlappande geografiska områden som tillsammans täckte hela Skåne och Halland. Ett område omfattade Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö och Ombygg Malmö, ett område Bygg Helsingborg, ett område Bygg Kristianstad och ett område Bygg Halland. På en i målet ingiven, i övrigt likadan kartskiss har inom förstnämnda område markerats tre till varandra gränsande geografiska områden, ett för Bygg Södra Skåne, ett för Bygg Lund och ett gemensamt för Bygg Malmö och Ombygg Malmö.

Byggnadsarbetaren A.K., medlem i SBAF och tillsvidareanställd hos Skanska Syd AB inom avdelningen Bygg Malmö, arbetade i början av juni 1991 på Bygg Malmös arbetsplats i Bellevue Park i Malmö, belägen inom det geografiska område som på den senare av de nyss nämnda kartskisserna angetts för Bygg Malmö och Ombygg Malmö. Arbetena i Bellevue Park var under slutförande. Någon av de första dagarna i juni fick A.K. besked av arbetsledningen inom Bygg Malmö att han fr.o.m. den 10 juni och under ca tre veckor framåt skulle arbeta på en bolagets arbetsplats i Landskrona. Denna arbetsplats var belägen inom turordningsområdet Bygg Helsingborg, men arbetena utfördes av Bygg Malmö enligt avtal mellan Bygg Malmö och beställaren Byggnadsstyrelsen.

Sedan A.K. den 7 juni hade besökt arbetsplatsen i Landskrona meddelade han arbetsledningen inom Bygg Malmö att han vägrade att arbeta på denna arbetsplats. SBAF:s avdelning 2 i Malmö meddelade därefter skriftligt Malmö-Lunds Byggmästareförening, som enligt byggnadsavtalets förhandlingsordning är lokal arbetsgivarpart i rättstvister om arbetsskyldighet, att A.K. enligt avdelningens uppfattning inte var arbetsskyldig utanför det för Bygg Malmö gällande turordningsområdet. Avdelningen åberopade tolkningsföreträde enligt 34 § medbestämmandelagen Vid en därefter följande lokal tvisteförhandling hävdade byggmästareföreningen att A.K. var skyldig att utföra det anvisade arbetet i Landskrona, medan avdelningen vidhöll sin nyss angivna ståndpunkt. Tvisten fördes till central tvisteförhandling mellan Byggförbundet och SBAF, varvid respektive partssidas ståndpunkt dock förblev oförändrad.

Byggförbundet har därefter väckt talan mot SBAF vid arbetsdomstolen och yrkat att domstolen skall fastställa att A.K. var skyldig att fr.o.m. den 10 juni 1991 och tills vidare utföra anvisat arbete på Skanska Syd AB:s arbetsplats i Landskrona.

SBAF har bestritt käromålet.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Byggförbundet

Skanska Syd AB:s byggnadsverksamhet bedrevs år 1991 genom de sju avdelningarna Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö, Ombygg Malmö, Bygg Helsingborg, Bygg Kristianstad och Bygg Halland. Varje avdelning har en avdelningschef och under denne ett antal arbetschefer.

De olika avdelningarna inom Skanska Syd AB är normalt verksamma i var sitt geografiska område. De sju "turordningsområden" som för bygg- och ombyggavdelningarna räknas upp i inledningen av punkt 2 i 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet utgör inte turordningsområden i anställningsskyddsavtalets bemärkelse såvitt avser avdelningarna Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö och Ombygg Malmö. Dessa bildar rätteligen av hävd ett gemensamt verksamhetsområde, och samtliga byggnadsarbetare hos de fyra avdelningarna är arbetskyldiga inom hela detta område. Varje arbetstagare har dock en hemmaavdelning, t.ex. Bygg Malmö, dit arbetstagaren alltid återgår efter slutfört arbete inom någon av de övriga tre avdelningarna. Dessa fyra avdelningar bildade enligt 1990 års lokala överenskommelse också ett enda turordningsområde vid uppsägningar på grund av arbetsbrist och vid tillämpning av reglerna om företrädesrätt till återanställning. Det är alltså oegentligt att benämna dessa fyra avdelningars områden "turordningsområden".

Byggnadsverksamheten hos Skanska Syd AB är liksom hos många andra byggföretag starkt decentraliserad. Entreprenaduppdrag avtalas ofta på arbetschefsnivå, t.ex. till följd av arbetschefens sedan tidigare etablerade beställarkontakter. Verksamheten är givetvis i stor utsträckning styrd av beställarnas önskemål. Det förekommer därför att de olika avdelningarna hos bolaget utför arbete inte bara inom sitt eget utan också inom en annan avdelnings normala geografiska verksamhetsområde. En avdelnings verksamhet är alltså inte begränsad till avdelningens normala geografiska verksamhetsområde, låt vara att arbete utanför detta i praktiken förekommer i rätt liten omfattning och då särskilt på grund av sådana etablerade beställarkontakter som nyss nämndes. Som yttersta gräns gäller dock gränsen för Skanska Syd AB:s geografiska verksamhetsområde, Skåne och Halland.

En hos Skanska Syd AB tillsvidareanställd byggnadsarbetare har sin anställning knuten till en viss avdelning. Det innebär att arbetstagaren, inom ramen för den princip som fastslogs av arbetsdomstolen genom domen AD 1929 nr 29, är arbetsskyldig i den verksamhet som bedrivs av avdelningen. Arbetstagaren är därmed skyldig att utföra arbete inte endast inom avdelningens normala geografiska verksamhetsområde, utan även arbete för avdelningens räkning utanför detta område. Arbetstagaren är däremot i princip inte skyldig att utföra arbete för någon annan avdelnings räkning. Här bortses då från att arbetstagare som var anställda vid någon av de fyra avdelningar som hade ett gemensamt normalt geografiskt verksamhetsområde var skyldiga att utföra arbete som kontrakterats av vilken som helst av dessa avdelningar.

A.K. hade sin anställning hos Skanska Syd AB knuten till avdelning Bygg Malmö. Det omtvistade arbetet i Landskrona utfördes visserligen på en plats som låg inom det normala geografiska verksamhetsområdet för avdelningen Bygg Helsingborg, som inte hade gemensamt geografiskt verksamhetsområde med Bygg Malmö. Arbetet utfördes emellertid av avdelningen Bygg Malmö. Beställare var Byggnadsstyrelsen. Grunden för att arbetet utfördes av Bygg Malmö var en mångårig beställarkontakt mellan Byggnadsstyrelsen och Bygg Malmös arbetschef K-E.A. Såväl denne som en av Bygg Malmös platschefer, E.A., hade under många år utfört liknande arbeten åt Byggnadsstyrelsen med tillsvidareanställda arbetstagare från Bygg Malmö, ofta utanför det för de fyra tidigare nämnda avdelningarnas gemensamma normala geografiska verksamhetsområdet. Trots att förhållandet var väl känt av SBAF:s avdelning 2 i Malmö hade det därvid aldrig uppkommit tvist om arbetstagarnas arbetsskyldighet.

Det aktuella arbetet skulle utföras av ett arbetslag bestående av 8-10 byggnadsarbetare, alla från Bygg Malmö, och pågå under ca tre veckor. A.K. utvaldes för arbetet därför att han var lämplig för detta, därför att arbetslaget med honom skulle få en bra sammansättning och därför att han hade en kortare resväg mellan sin bostad i Helsingborg och arbetsplatsen i Landskrona än mellan bostaden och Malmö.

När A.K. som den ende i det tilltänkta arbetslaget vägrade att arbeta på arbetsplatsen i Landskrona torde det i själva verket ha berott på att han fann arbetet relativt dåligt betalt och smutsigt. När SBAF:s avdelning 2 i Malmö och sedermera SBAF centralt stött A.K:s vägran har det emellertid skett uteslutande under åberopande av att han enligt SBAF:s uppfattning inte varit skyldig att utföra arbete utanför det "turordningsområde" som angetts för Bygg Malmö enligt 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet. A.K:s arbetsskyldighet har enligt SBAF:s mening därvid varit begränsad till det geografiska område som enligt punkt 2 i nämnda överenskommelse svarar mot Bygg Malmö, d.v.s. det skulle enligt SBAF inte ens omfatta det för avdelningarna Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö och Ombygg Malmö gemensamma normala geografiska verksamhetsområdet.

Grunden för SBAF:s ståndpunkt i målet är att SBAF hävdar att frågan om arbetsskyldighetens geografiska omfattning blivit kollektivavtalsreglerad genom anställningsskyddsavtalets regler om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist, omfattande bl.a. reglerna i §21 a tredje och fjärde styckena om turordningsområde. Detta bestrids bestämt av Byggförbundet. Varken anställningsskyddsavtalet eller byggnadsavtalet innehåller någon positiv reglering av arbetsskyldighetens geografiska omfattning, utan byggnadsavtalet vilar på principen att denna bestäms av vad som uttryckligen eller underförstått avtalas genom det enskilda anställningsavtalet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Av byggnadsavtalets regler om reseersättningar och traktamenten framgår att det har förutsatts att arbetstagarna skall förflytta sig över relativt stora avstånd.

Det är i och för sig riktigt att turordningsområden enligt anställningsskyddsavtalets § 21 a tredje och fjärde styckena bestäms som geografiska områden. Turordningsområdet har emellertid inte någon betydelse för den geografiska omfattningen av en arbetstagares arbetsskyldighet. Denna bestäms - om inte särskilda inskränkningar undantagsvis har överenskommits genom det enskilda anställningsavtalet - av vad som är företagets eller såsom i förevarande fall avdelningens verksamhetsområde. Frågan om fastställande av turordningsområde är föremål för förhandlingar mellan företag och fackliga företrädare, medan arbetsskyldigheten hör intimt samman med arbetsgivarens företagsledningsrätt och rätt att leda och fördela arbetet.

Verksamhetsområdet växlar naturligtvis från tid till annan och kan mycket väl sträcka sig geografiskt utöver vad som en gång må ha bestämts som turordningsområde eller turordningsområden för företaget eller avdelningen. Turordningsområdet är ju av intresse enbart i situationer av arbetsbrist och när det gäller företrädesrätt till återanställning för arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist. Det finns inte någon regel i byggnadsavtalet eller anställningsskyddsavtalet som föreskriver att det för ett företag måste fastställas turordningsområde eller turordningsområden förrän det uppkommer arbetsbrist hos företaget. När så sker, kan ett turordningsområde bestämmas så att det kommer att omfatta endast en del av företagets geografiska verksamhetsområde, medan ett eller flera andra turordningsområden omfattar resten av detta. Turordningsområdet eller turordningsområdena måste emellertid enligt anställningsskyddsavtalets § 21 a tredje stycket geografiskt bestämmas så att det eller de kommer att omfatta samtliga hos företaget anställda arbetstagare inom respektive yrkesgrupp. Man kan alltså inte tänka sig att turordningsområdet eller turordningsområdena bestäms så, att en eller flera hos företaget anställda arbetstagare faller utanför turordningsområdet eller turordningsområdena på grund av att de utför arbete på viss plats.

Det finns alltså varken i byggnadsavtalet eller anställningsskyddsavtalet någon koppling mellan ett fastställt turordningsområde och arbetsskyldighetens geografiska omfattning. En överenskommelse om turordningsområden innebär inte att även företagets eller avdelningens verksamhetsområde blivit geografiskt bestämt. I stället måste en sådan överenskommelse anpassas till det faktiska verksamhetsområde som gäller vid det tillfälle då arbetsbrist uppkommer och turordning skall fastställas.

SBAF har emellertid ensidigt och utan stöd vare sig i byggnadsavtalet eller i anställningsskyddsavtalet intagit ståndpunkten, att den geografiska omfattningen av en byggnadsarbetares arbetsskyldighet alltid sammanfaller med det turordningsområde som arbetstagaren tillhör. Byggförbundet har dock aldrig delat denna uppfattning och än mindre gått med på att göra den till kollektivavtalsinnehåll. Beträffande den frågan vill förbundet anföra följande.

Regler om fastställande av turordningsområde, liknande dem som numera finns i anställningsskyddsavtalets §21 a, upptogs redan i 1974 års anställningsskyddsavtal såvitt gällde tillsvidareanställda arbetstagare. Frågan om arbetsskyldighetens geografiska omfattning fördes dock över huvud taget inte på tal mellan förbunden vid 1974 års förhandlingar om anställningsskyddsavtalet och inte heller vid de förhandlingar som i början av 1980-talet fördes om en anpassning av avtalet till 1982 års anställningsskyddslag. En förklaring till detta torde ha varit att frågan inte hade någon större aktualitet inom byggnadsavtalets område, eftersom de allra flesta byggnadsarbetare ända fram till år 1988 objektsanställdes och deras arbetsskyldighet därmed var begränsad till arbetsobjektet.

SBAF strävade emellertid efter att få tillsvidareanställning som huvudanställningsform även inom byggnadsbranschen. Till SBAF:s förbundskongress år 1984 tog en arbetsgrupp hos förbundet fram en rapport med titeln "Fast anställning". I rapporten ställdes under rubriken "Rörlighet" frågan, om införande av tillsvidareanställning i branschen skulle medföra att kraven på rörlighet ökade, och under samma rubrik redovisades en kartläggning i syfte att se "hur stora arbetsskyldighetsområden som nu gäller". Efter kartläggningen följde arbetsgruppens förslag till kongressen med följande lydelse: "För att reglera rörligheten och därmed byggnadsarbetarnas resor till olika arbetsplatser, föreslår arbetsgruppen att avtal sluts om arbetsskyldighetsområde". Under rubriken "Glesbygd" uttalade arbetsgruppen att "Arbetsskyldigheten för arbetstagaren, är i dag något oklar, men gäller generellt i det överenskomna turordningsområdet". Det synes vara först i denna kongressrapport som SBAF internt börjar göra en koppling mellan turordningsområde och den geografiska omfattningen av tillsvidareanställda byggnadsarbetares arbetsskyldighet. Det är emellertid att märka att detta då fortfarande inte hade framförts i någon avtalsförhandling med Byggförbundet. De nyss citerade uttalandena i rapporten visar också att man inom SBAF inte - så som nu påstås - kan ha ansett att den geografiska omfattningen av de tillsvidareanställda arbetstagarnas arbetsskyldighet redan var reglerad genom anställningsskyddsavtalet.

SBAF:s strävan att få tillsvidareanställning till den normala anställningsformen inom byggnadsbranschen ledde så småningom till överläggningar mellan SBAF och Byggförbundet. Då SBAF inte fann dessa tillfredsställande ställdes Byggförbundet inför utsikten att en ändring kunde komma att genomdrivas lagstiftningsvägen. Sedan förbunden år 1986 kallats till arbetsmarknadsministern och anmodats att redogöra för läget i överläggningarna tillsatte förbunden en partsgemensam arbetsgrupp. I en rapport av den 4 mars 1987 konstaterade arbetsgruppen att det förelåg olika uppfattningar om hur en förhandlingslösning avseende anställningsformen skulle utformas. Rapporten överlämnades till respektive förbunds förhandlingsdelegation. Den var försedd med två bilagor, den ena innehållande SBAF:s och den andra Byggförbundets riktlinjer för fortsatta förhandlingar. I SBAF:s riktlinjer uttalades under rubriken "Turordningsområde och arbetsskyldighetsområde" bl.a. att "Turordnings- och arbetsskyldighetsområde skall sammanfalla", medan det i Byggförbundets riktlinjer under rubriken "Arbetsskyldighetsområde - omplacering" uttalades bl.a. att "Området för arbetstagarens arbetsskyldighet skall kunna avse ett vidsträcktare område än turordningsområdet". Någon för parterna gemensam uppfattning om arbetsskyldighetens geografiska omfattning förelåg alltså inte.

De därpå följande förhandlingarna om ändringar i anställningsskyddsavtalet ägde rum i januari - mars 1988. I dessa förhandlingar framförde SBAF ett konkret yrkande om att det i kollektivavtal mellan parterna skulle skrivas in att "Arbetsskyldigheten föreligger för arbetstagaren inom det fastställda turordningsområdet. Yrkandet diskuterades internt på Byggförbundets sida, varvid man kom fram till att man inte ville införa regler om arbetsskyldighetens omfattning i vare sig byggnadsavtalet eller anställningsskyddsavtalet. SBAF fick därför svaret att Byggförbundet inte gick med på SBAF:s ifrågavarande yrkande. Därmed avfördes frågan från förhandlingsdagordningen.

De egentliga förhandlingarna under medverkan av parternas förhandlingsdelegationer ledde till en promemoria i anställningsformsfrågan. Med ledning av denna skulle en mindre arbetsgrupp konkret utarbeta de ändringar i anställningsskyddsavtalet som sedermera kom att träda i kraft den 1 oktober 1988. Arbetsgruppens mandat följde av promemorian. I denna nämndes inte något om arbetsskyldighetsfrågan, och denna togs följaktligen inte heller upp till diskussion i arbetsgruppen. Under sommaren 1988 uppmärksammade Byggförbundet emellertid att SBAF hade gått ut med ett cirkulär vari SBAF angav att turordningsområde och arbetsskyldighetsområde sammanföll. Detta föranledde ett sammanträffande den 1 juli 1988 mellan direktören B.M. i Byggförbundet och SBAF:s andre förbundsordförande O.B. vilka båda hade deltagit i nyss nämnda förhandlingar och arbetsgrupp. B.M. framhöll vid sammanträffandet att SBAF:s uppfattning bar felaktig, att den av SBAF påyrkade kollektivavtalsregleringen av arbetsskyldighetens geografiska omfattning hade avvisats av Byggförbundet och avförts från förhandlingarna och att SBAF inte kunde i efterhand hävda att en sådan reglering likväl gällde - När O.B. svarade att cirkuläret gav uttryck åt SBAF:s uppfattning förklarade B.M. på nytt att denna enligt Byggförbundets mening var felaktig. - Eftersom SBAF:s cirkulär medförde oro "ute på fältet" tog B.M. åter upp frågan vid ett sammanträffande med O.B. den 7 september 1988, varvid samma ståndpunkter redovisades. Saken ledde slutligen till ett sammanträde den 26 september 1988 mellan från Byggförbundet B.M. och direktören H.S. och från SBAF O.B. och förbundsordföranden Å.W. H.S. förklarade vid detta sammanträde att uttalandet om arbetsskyldighetens omfattning i SBAF:s cirkulär var felaktigt och stred mot Byggförbundets uppfattning. Enligt vad B.M. har berättat sade Å.W. då ordagrant: "Man kan inte generellt ange att turordningsområdet är detsamma som arbetsskyldighetsområdet.

Av det anförda framgår att någon positiv kollektivavtalsreglering av byggnadsarbetarnas arbetsskyldighet inte har kommit till stånd, något som för övrigt har konstaterats av arbetsdomstolen i domen AD 1992 nr 17. SBAF har också vitsordat det faktum att det inte finns några uttryckliga regler vare sig i byggnadsavtalet eller i anställningsskyddsavtalet om arbetsskyldighetens geografiska omfattning. SBAF har emellertid hävdat att det av anställningsskyddsavtalets regler indirekt skulle följa att arbetsskyldigheten måste vara begränsad till det geografiskt bestämda turordningsområde som arbetstagaren tillhör. En sådan tolkning av anställningsskyddsavtalet faller dock redan på grund av att det absolut inte förelegat någon för SBAF och Byggförbundet gemensam partsvilja att tillägga anställningsskyddsavtalet någon betydelse för arbetsskyldighetens geografiska omfattning. Vidare gäller som tidigare nämnts att det inte finns någon "rättslig koppling" mellan arbetsskyldighetens geografiska omfattning, vilken följer av det enskilda anställningsavtalet och därmed normalt bestäms vid anställningstillfället, och anställningsskyddsavtalets regler om turordning vid uppsägning m.m., vilka aktualiseras först i arbetsbristsituationer.

Man kan naturligtvis fråga sig varför det i många fall, t.ex. hos Skanska Syd AB, har träffats överenskommelser om geografiskt bestämda turordningsområden utan att det haft samband med någon aktuell verksamhetsinskränkning. Svaret är att det var SBAF som i samband med 1988 års ändringar i anställningsskyddsavtalet instruerade sina MB- grupper att dessa till den l oktober 1988, då ändringarna trädde i kraft, skulle ha "sett till" att turordningsområden fanns bildade i alla företag, oavsett att det då rådde högkonjunktur i byggbranschen, och att företagen gick med på detta. Det är emellertid inte praktiskt att så att säga på förhand bestämma turordningsområden. Genom turordningsområdets utformning bestämmer parterna inget annat än vilka arbetsplatser med på dessa verksamma arbetstagare som skall ingå i ett turordningsområde där det råder arbetsbrist. Med hänsyn till den affärsmässiga utvecklingen och personalsammansättningen är det nödvändigt att i samband med förestående driftsinskränkningar göra korrigeringar av turordningsområdenas utformning så att arbetsbristuppsägningar drabbar "rätt" arbetstagare, d.v.s. dem som inte har arbetsuppgifter att utföra inom ett visst geografiskt område. Byggförbundets ståndpunkt är som har framgått att turordningsfrågorna, bl.a. fastställande av turordningsområde eller turordningsområden, inte behöver lösas förrän i samband med driftsinskränkningar. - Det förtjänar nämnas att det före år 1988 inte fanns någon överenskommelse om turordningsområden avseende t.ex. Skanska Entreprenad AB Region Syd, som motsvarade nuvarande Skanska Syd AB, detta trots att det inom regionen fanns åtskilliga tillsvidareanställda arbetstagare och trots att enligt SBAF:s mening turordningsområdet alltsedan år 1974 skulle ha haft samma betydelse för arbetsskyldigheten som SBAF nu hävdar. Vidare finns det åtskilliga mindre byggföretag utan fastställda turordningsområden.

En tolkning av anställningsskyddsavtalet i enlighet med SBAF:s ståndpunkt skulle leda till helt orimliga konsekvenser för byggföretagen. Som ett exempel kan tas att ett företag som normalt driver verksamhet i två kommuner har träffat överenskommelse med facket om att vardera kommunen skall utgöra ett turordningsområde. Om företaget därefter får kontakt med en presumtiv beställare som önskar få ett byggnadsarbete utfört strax utanför dessa kommuner, innebär SBAF:s ståndpunkt att företaget för att kunna åta sig arbetet skulle vara beroende av att kunna träffa överenskommelse med facket om en utvidgning av ettdera av turordningsområdena så att det kom att omfatta även den ifrågavarande arbetsplatsen. Utan en sådan överenskommelse skulle företaget inte ha någon arbetstagare som vore skyldig att utföra arbete på denna plats. Det torde ligga i öppen dag att anställningsskyddsavtalet inte kan tolkas på sådant sätt.

An orimligare blir konsekvenserna av SBAF:s tolkning, att arbetsskyldighetens geografiska omfattning skulle sammanfalla med turordningsområdet, om även den s.k. stupstocksregeln i anställningsskyddsavtalets § 21 a fjärde stycket förs in i bilden. Stupstocksregeln anknyter till de verksamhetsområden för arbetsförmedlingsdistrikten som gällde år 1982. Så som SBAF tolkar Stupstocksregeln innebär den att vid ett företag, där man inte lyckats nå en överenskommelse om turordningsområde eller turordningsområden, turordningsområdet utgör det geografiska område som svarar mot detta förutvarande verksamhetsområde för det arbetsförmedlingsdistrikt inom vilket företagets eller företagsenhetens fasta driftställe - t.ex. kontor - är beläget. Detta betyder med SBAF:s tolkning att företagets eller företagsenhetens byggnadsarbetare skulle vara arbetsskyldiga endast inom detta geografiska område, vilket som regel naturligtvis inte alls svarar mot företagets eller företagsenhetens faktiska verksamhetsområde med pågående arbeten. I sammanhanget skall nämnas att en överenskommelse om turordningsområde vanligen löper med ett par, tre månaders uppsägningstid. - Som ett exempel på vad en tolkning i enlighet med SBAF:s ståndpunkt skulle innebära kan nämnas en tvist avseende Skanska Mellersta Sverige AB. SBAF hävdade där, när överenskommelse om turordningsområden inte kunde träffas, att turordningsområdet skulle vara enbart det förutvarande arbetsförmedlingsdistrikt där Skanska Mellersta Sverige AB:s huvudkontor är beläget. Med SBAF:s ståndpunkt - vilken också hävdades i tvisten - skulle arbetstagarna hos Skanska Mellersta Sverige AB alltså helt plötsligt ha varit arbetsskyldiga endast inom Täbys förutvarande arbetsförmedlingsdistrikt, trots att bolagets faktiska verksamhetsområde sedan länge varit hela mellansverige. Det är uppenbart att ett företag inte skulle kunna bedriva verksamhet mot bakgrund av avtalsregler med en sådan innebörd.

Byggförbundet vill vidare framhålla att SBAF:s ståndpunkt, att turordningsområdets geografiska omfattning också bestämmer arbetsskyldighetens geografiska omfattning inte överensstämmer med vad SBAF uttalade i ett av O.B. undertecknat förbundscirkulär till SBAF:s lokalavdelningar den 7 oktober 1988. I detta cirkulär uttalade SBAF sålunda följande:

"Avtal om anställningsskydd

Det har kommit till vår kännedom att MB-grupper vid fastställande av turordningsområden och omplaceringsområden även reglerar arbetsskyldighet. Enligt det nya avtalet har MB-grupp endast befogenhet att fastställa turordnings- och omplaceringsområde och inget annat. I de fall avdelningen får kännedom om att MB-grupp reglerat även arbetsskyldigheten, så skall sådan överenskommelse omedelbart förklaras ogiltig.

Vi vill samtidigt påminna avdelningen om vår tolkning beträffande arbetsskyldigheten, att den endast faller inom de fastställda turordningsområdet och inget annat område samt att den ej får regleras i en överenskommelse."

Av uttalandena i cirkuläret följer enligt Byggförbundets uppfattning att det inte kan ha varit SBAF:s mening att turordningsområde och arbetsskyldighetsområde sammanfaller. Det skulle ju nämligen innebära att en MBgrupp varje gång den träffar överenskommelse om ett turordningsområde också reglerar arbetsskyldighetens geografiska omfattning, något som MB-gruppen enligt cirkuläret inte skulle få göra.

För att återgå till det i målet aktuella fallet är det alltså Byggförbundets uppfattning att A.K. var skyldig att arbeta på den ifrågavarande arbetsplatsen i Landskrona eftersom det var avdelningen Bygg Malmö som utförde arbetet. Hans skyldighet därtill hade inget med det geografiskt bestämda turordningsområdet att göra. Att han tillfälligt skulle ha arbetat inom avdelningen Bygg Helsingborgs geografiskt bestämda turordningsområde hade inte medfört att han blivit placerad på Bygg Helsingborgs "turordningslista", utan han skulle hela tiden ha stått kvar på Bygg Malmös "turordningslista". Om det under den tid då han skulle ha varit sysselsatt i Landskrona hade uppkommit arbetsbrist som föranlett uppsägningar hos Bygg Malmö, Bygg Södra Skåne, Bygg Lund eller Ombygg Malmö, skulle man alltså inte ha blivit tvungen att utvidga det för dessa avdelningar enligt 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet gemensamma turordningsområdet sa, att det geografiskt hade kommit att omfatta även arbetsplatsen i Landskrona. Om det under samma tid uppkommit arbetsbrist som föranlett uppsägningar hos Bygg Helsingborg, skulle det inte ha berört Bygg Malmös byggnadsarbetare på arbetsplatsen i Landskrona. Och hade A.K. under den tid då han skulle ha varit sysselsatt på arbetsplatsen i Landskrona blivit uppsagd på grund av arbetsbrist, skulle han inte ha ägt företrädesrätt till återanställning inom Bygg Helsingborgs turordningsområde utan endast inom det för Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö och Ombygg Malmö gemensamma turordningsområdet.

SBAF

Det är riktigt att det varken i byggnadsavtalet eller anställningsskyddsavtalet finns någon regel som direkt och uttryckligen tar sikte på frågan om den geografiska omfattningen av tillsvidareanställda byggnadsarbetares arbetsskyldighet. Enligt SBAF:s mening följer emellertid av anställningsskyddsavtalets regler om omplacering och omplaceringsområde samt om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist en indirekt reglering av arbetsskyldighetens geografiska omfattning som innebär att arbetstagaren är arbetsskyldig endast inom det geografiskt bestämda turordningsområde som han tillhör.

Denna uppfattning har man på SBAF:s sida hyst alltsedan tillkomsten av 1974 års anställningsskyddsavtal, som redan det innehöll regler om fastställande av turordningsområde för tillsvidareanställda arbetstagare vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Frågan var av och till uppe till diskussion mellan SBAF och Byggförbundet i vart fall sedan slutet av 1970-talet, varför Byggförbundet måste ha fått SBAF:s uppfattning klar för sig, men den blev naturligtvis alltmer aktuell efter hand som SBAF allt starkare drev sitt krav på att tillsvidareanställning skulle bli huvudanställningsformen även inom byggnadsbranschen. Vid 1984 års förbundskongress beslöt SBAF att se till att detta krav verkligen genomdrevs. Det är riktigt att beslutet grundades bl.a. på den av Byggförbundet nämnda rapporten "Fast anställning" som togs fram av en arbetsgrupp inom SBAF med O.B. som ordförande. Byggförbundet har emellertid missförstått innebörden av de uttalanden som Byggförbundet citerat ur rapporten. När det där föreslogs att "avtal sluts om arbetsskyldighetsområde" åsyftades att frågan om arbetsskyldighetens geografiska omfattning skulle avtalsregleras uttryckligen, genom regler som direkt angavs avse arbetsskyldigheten. Och när det i rapporten talades om att arbetsskyldigheten för arbetstagaren var "något oklar" men gällde generellt i det överenskomna turordningsområdet åsyftades den faktiska oklarhet som rådde på grund av att det hos företagen fanns en blandning av objektsanställda och tillsvidareanställda. Hos SBAF gällde däremot redan då den klara uppfattningen att arbetsskyldigheten för tillsvidareanställda byggnadsarbetare var geografiskt begränsad till det turordningsområde som arbetstagaren tillhörde, om turordningsområde eller turordningsområden fastställts hos företaget. Vad angår den av Byggförbundet nämnda rapporten av den 4 mars 1987, utarbetad av en för förbunden partsgemensam arbetsgrupp, skall framhållas följande. SBAF:s uttalande -i de riktlinjer för fortsatta förhandlingar som från SBAF:s sida fogades till rapporten - att "Tur ordnings- och arbetsskyldighetsområde skall sammanfalla" syftade likaledes till att detta enligt SBAF:s mening redan gällande förhållande skulle uttryckligen fastslås i kollektivavtal mellan parterna. Byggförbundets uttalande i dess motsvarande riktlinjer, att "Området för arbetstagarens arbetsskyldighet skall kunna avse ett vidsträcktare område än turordningsområdet" tyder däremot inte på att Byggförbundet då ansåg att en sådan geografiskt mera vidsträckt arbetsskyldighet redan gällde.

Det är riktigt som Byggförbundet har uppgett att SBAF i 1987/88 års förhandlingar om ändringar i anställningsskyddsavtalet m.m. förde fram yrkandet att det i kollektivavtal mellan parterna skulle skrivas in att "Arbetsskyldigheten föreligger för arbetstagaren inom det fastställda turordningsområdet", I enlighet med det tidigare anförda var detta emellertid inte ett yrkande om en materiell ändring av den mellan parterna gällande kollektivavtalsregleringen, utan SBAF ville endast att den enligt SBAF:s mening redan gällande ordningen skulle förtydligas genom en uttrycklig avtalsbestämmelse. Motivet för detta var att frågorna om fastställande av turordningsområden m.m. skulle hanteras lokalt ute i företagen, varför SBAF menade att det av parternas kollektivavtal borde klart framgå vad som gällde i fråga om de tillsvidareanställda arbetstagarnas arbetsskyldighet rent geografiskt. Det är vidare riktigt att man från Byggförbundets sida inte ville gå med på att föra in den av SBAF föreslagna avtalsbestämmelsen. SBAF har emellertid aldrig fått något riktigt svar på varför Byggförbundet intog den hållningen. Möjligen kan man från Byggförbundets sida då och då ha sagt att "arbetsskyldigheten är långtgående", men man har då blandat ihop frågan om vilka arbetsuppgifter som en arbetstagare är skyldig att utföra med frågan om den geografiska arbetsskyldigheten.

SBAF känner inte igen den av Byggförbundet nu hävdade uppfattningen att turordningsområden inte skulle behöva fastställas förrän då arbetsbrist uppkommit hos ett företag. När 1988 års ändringar i anställningsskyddsavtalet var klara var parterna tvärtom ense om att man nu på ömse sidor skulle informera om ändringarna och se till att man ute i företagen tog upp förhandlingar om fastställande av turordnings- och omplaceringsområden enligt det "nya" anställningsskyddsavtalet så att dessa var klara när avtalsändringarna trädde i kraft den 1 oktober 1988. Byggförbundet framförde i det sammanhanget inte att överenskommelser om turordningsområden inte behövde träffas förrän i en arbetsbristsituation. Redan vid denna tid hade för övrigt sedan länge gällt att turordningsområden för tillsvidareanställda byggnadsarbetare hade överenskommits utan samband med arbetsbristsituationer. Indelningen i turordningsområden har också funktioner i andra sammanhang. När s.k. MB-grupper inrättas vid ett företag knyts sålunda varje MB-grupps "arbetsområde" vanligen till ett turordningsområde. Inom detta har M13 gruppen den lokala förhandlingsrätten i alla frågor som rör de arbetstagare som tillhör turordningsområdet.

Byggförbundet har helt missuppfattat innebörden av det åberopade förbundscirkuläret från SBAF av den 7 oktober 1988. Anledningen till att cirkuläret sändes ut var att man hos SBAF hade fått kännedom om att byggföretag, i samband med att man träffade överenskommelser med MB- grupper om turordningsområden, hade krävt att man samtidigt skulle träffa överenskommelser om arbetsskyldighetsområden som avvek från turordningsområdena. Vidare hade förekommit att MB-grupper gått med på detta. Det var sådana överenskommelser, vilka alltså inte överensstämde med SBAF:s tolkning av anställningsskyddsavtalet, som i cirkuläret påtalades som otillåtna.

Turordningsområden enligt anställningsskyddsavtalets § 21 a fastställs genom överenskommelse som geografiska områden. Som framgår av det tidigare sagda avgörs därmed också den geografiska omfattningen av arbetsskyldigheten för de arbetstagare som tillhör ett turordningsområde. Till stöd för detta vill SBAF åberopa följande.

Enligt protokollsanteckning 1 till anställningsskyddsavtalets § 9 skall arbetsgivaren vid arbetsbrist - innan han vidtar utredning om omplaceringsmöjligheter - efterhöra om den berörde arbetstagaren har anspråk på omplacering inom det enligt § 9 fastställda omplaceringsområdet. Avstår arbetstagaren från anspråk på omplacering, har arbetsgivaren enligt protokollsanteckningen fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Hos företag som har flera turordningsområden fastställda är omplaceringsområdet regelmässigt ett större geografiskt område än det för arbetstagaren gällande turordningsområdet. Regeln i protokollsanteckningen framstår som ologisk och onödig om arbetstagaren, såsom Byggförbundet hävdar, är arbetsskyldig utanför turordningsområdet. Om så är fallet, har ju arbetsgivaren möjlighet att beordra arbetstagaren att utföra arbete inom ett annat turordningsområde utan att det är att betrakta som ett erbjudande om omplacering, som arbetstagaren har rätt att tacka nej till. Om arbetstagaren vägrar att efterkomma arbetsgivarens krav kan, när arbetsbrist inte föreligger, uppsägning på grund av personliga skäl med anledning av arbetsvägran komma i fråga. Föreligger däremot en arbetsbristsituation skall med Byggförbundets synsätt helt andra regler gälla, nämligen reglerna om arbetsgivarens omplaceringsskyldighet. Byggförbundets tolkning är alltså inte konsekvent. Varför skall en arbetstagare ha arbetsskyldighet utanför turordningsområdet när arbetsbrist inte föreligger, men vara befriad från denna skyldighet vid arbetsbrist inom det egna turordningsområdet?

Det förhållandet att turordningsområden finns medför med Byggförbundets synsätt en orimlig urholkning av anställningstryggheten för tillsvidareanställda byggnadsarbetare hos företag som har flera turordningsområden fastställda. Vid arbetsbrist inom ett sådant turordningsområde upprättas en turordningslista som omfattar bara detta område och således inte hela det område där enligt Byggförbundets mening arbetsskyldighet föreligger. Om i stället en turordningslista upprättats som omfattat hela det området, hade arbetstagaren kanske fått en annan plats i turordningen och undgått uppsägning. Effekten av arbetsgivarsidans ståndpunkt beträffande arbetsskyldighetens omfattning blir således att en byggnadsarbetare har rätt till arbete endast inom turordningsområdet medan arbetsskyldighet föreligger även utanför detta område. Detta har naturligtvis inte varit meningen. Rätten till arbete och skyldigheten att utföra arbete måste vara lika. - En eventuell invändning mot detta resonemang är att omplaceringsrätten enligt anställningsskyddsavtalets § 9 skulle eliminera det nu beskrivna missförhållandet. Invändningen är emellertid inte hållbar, eftersom omplaceringsrätten förutsätter, att det finns överskott på arbete inom angränsande turordningsområden inom samma omplaceringsområde.

Om arbetsgivaren i ett fall där företaget har flera turordningsområden skulle ha rätt att beordra en arbetstagare till arbete utanför det för honom gällande turordningsområdet, skulle arbetsgivaren på ett enkelt sätt kunna "skapa" arbetsbrist inom ett visst turordningsområde. Arbetsgivaren skulle bara behöva beordra dit arbetstagare från ett annat turordningsområde för att utföra där förekommande arbete. På samma sätt skulle arbetsgivaren kunna kringgå en från ett turordningsområde på grund av arbetsbrist uppsagd arbetstagares företrädesrätt till återanställning enligt anställningsskyddsavtalets § 23, vilken ju endast gäller inom det turordningsområde där arbetstagaren tidigare varit sysselsatt.

Av protokollsanteckning 2 till anställningsskyddsavtalets § 9 samt övergångsbestämmelsen till protokollsanteckningen framgår att en arbetstagare som accepterar omplacering på grund av arbetsbrist har rätt att under en viss övergångsperiod utgå från sin fasta bostad vid beräkning av traktamente. Efter övergångsperioden skall arbetsgivaren och arbetstagaren fastställa "tillfällig bostad" på den främmande orten. Denna "tillfälliga bostad" skall därefter vara bestämmande för arbetstagarens rätt till reseersättningar och traktamenten. Om Byggförbundets ståndpunkt, att arbetsgivaren äger beordra arbetstagaren till arbete utanför det för arbetstagaren gällande turordningsområdet, vore riktig skulle vid en sådan beordring den angivna övergångsperioden inte gälla. I stället skulle arbetstagaren hela tiden vara berättigad till reseersättning och traktamente med utgångspunkt från den fasta bostaden. Man kan fråga varför en arbetstagare som för att undgå uppsägning accepterar omplacering till ort utanför det för honom gällande turordningsområdet skall behandlas på annat sätt än om han beordras till arbete utanför turordningsområdet.

Sammanfattningsvis menar SBAF att anställningsskyddsavtalets konstruktion med turordnings- och omplaceringsområden, företrädesrätt till återanställning endast inom turordningsområde där arbetstagaren tidigare varit sysselsatt samt reglerna om rätt till traktamenten vid varaktig omplacering innebär att arbetsskyldigheten geografiskt inte sträcker sig utanför det turordningsområde som arbetstagaren tillhör.

Det är riktigt att SBAF:s tolkning av anställningsskyddsavtalet får den konsekvensen, att ett byggföretag med ett eller flera fastställda turordningsområden inte utan överenskommelse med berörd MB- gruppkontaktombud eller, om sådan saknas, med lokal facklig organisation tillhörande SBAF kan bedriva arbeten utanför det geografiska område som det fastställda turordningsområdet eller turordningsområdena omfattar. Detta är inte mer anmärkningsvärt än Byggförbundets uppfattning att arbetsgivaren i princip fritt skulle kunna utnyttja sina arbetstagare för arbete på vilken som helst ort. Om behov därav uppkommer, brukar det för övrigt aldrig uppstå något problem med att träffa överenskommelse om utvidgning av turordningsområdet eller ett av dessa. Arbetstagarsidan är naturligtvis lika angelägen om arbetstillfällen som arbetsgivarsidan. Med Byggförbundets ståndpunkt kan man däremot fråga sig, varför de lokala parterna ute i företagen över huvud taget fastställer geografiskt bestämda turordningsområden utan att någon arbetsbristsituation har aktualiserats. Enligt Byggförbundets uppfattning skulle ju detta vara en åtgärd utan mening.

Det är vidare riktigt att SBAF:s tolkning av anställningsskyddsavtalet innebär att den s.k. stupstocksregeln i avtalets § 21 a fjärde stycket får den konsekvens för den geografiska omfattningen av byggnadsarbetarnas arbetsskyldighet som Byggförbundet har angett. Det är emellertid att märka att SBAF vid 1987/88 års förhandlingar om ändringar i anställningsskyddsavtalet ursprungligen ville ha en helt annan stupstocksregel, som innebar att vid bristande överenskommelse om turordningsområde skulle såsom turordningsområde och arbetsskyldighetsområde gälla företagets eller driftsenhetens fastställda verksamhetsområde, dock minst verksamhetsområdet för den s.k. byggarbetsnämnd inom vars område företaget fanns. Det var Byggförbundet som absolut inte ville släppa den sedan tidigare gällande stupstocksregeln, som anknöt till arbetsförmedlingsdistriktens verksamhetsområden år 1982. Från Byggförbundets sida framhölls därvid att man ville ha en så obekväm stupstocksregel att man tvingade fram överenskommelser om turordningsområden. SBAF påpekade i det sammanhanget för Byggförbundet att man därmed också begränsade arbetsskyldigheten för byggnadsarbetarna för den händelse överenskommelse om turordningsområde inte kunde träffas.

SBAF övergår därmed till förhållandena i den tvist som målet gäller. Skanska Syd AB:s byggnadsverksamhet var vid den i målet aktuella tiden organiserad i sju olika avdelningar. A.K:s anställning hos bolaget var knuten till avdelningen Bygg Malmö. Enligt 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet hade, utan samband med någon driftsinskränkningssituation, fastställts att varje avdelning utgjorde ett turordningsområde. Varje turordningsområde hade också fastställts geografiskt, varvid Bygg Malmö och Ombygg Malmö fått ett gemensamt geografiskt område. Byggförbundets påstående att de sålunda fastställda turordningsområdena inte utgjorde turordningsområden i anställningsskyddsavtalets bemärkelse såvitt gällde Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö och Ombygg Malmö är grundlöst och strider direkt mot rubriken till överenskommelsens punkt 2.

Av anställningsskyddsavtalet och 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av detta avtal följde därmed att A.K:s arbetsskyldighet var begränsad till det geografiska område som angetts som turordningsområde Bygg Malmö. SBAF bestrider således att arbetstagarna hos var och en av de fyra nyss nämnda avdelningarna varit arbetsskyldiga utanför det för respektive avdelning enligt huvudbestämmelserna i punkt 2 överenskomna turordningsområdet. De arbetstagare som var knutna till avdelningen Bygg Södra Skåne var arbetsskyldiga endast inom det för den avdelningen angivna geografiska området, de arbetstagare som var knutna till Bygg Lund var arbetsskyldiga endast inom det för den avdelningen angivna geografiska området osv. En helt annan sak att parterna i 1990 års lokala överenskommelse - enligt den till överenskommelsens punkt 2 fogade anmärkningen - enats om att man vid arbetsbrist och företrädesrätt till återanställning inom Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö och Ombygg Malmö skulle tillämpa ett gemensamt turordningsområde för dessa fyra avdelningar.

SBAF gör gällande att det i själva verket rått fullständig enighet om det nu sagda mellan Skanska Syd AB och SBAF:s lokala företrädare vid bolaget. 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet gick tillbaka på en liknande överenskommelse som träffades år 1988 mot bakgrund av det årets ändringar i anställningsskyddsavtalet. Vid de förhandlingar som då fördes mellan företaget och SBAF:s lokala företrädare och i vilka bl.a. ombudsmannen C.O. vid SBAF:s avdelning 2 i Malmö deltog, föreslog arbetstagarsidan att hela Region Syd, motsvarande Skanska Syd AB, skulle bilda ett turordningsområde. För arbetstagarsidan var det från anställningstrygghetssynpunkt av intresse att få så stora turordningsområden som möjligt, dock inte större än att arbetstagarna var beredda att arbeta inom hela sitt turordningsområde. Arbetsgivarsidan ville däremot att varje arbetschefs verksamhetsområde skulle utgöra ett turordningsområde. Man diskuterade därvid konsekvenserna av de olika förslagen och från arbetstagarsidan klargjordes att turordningsområdet bestämde arbetsskyldigheten. Härmed var man uppenbarligen införstådd på arbetsgivarsidan. Ett av de argument som arbetsgivarsidan framförde mot att hela Region Syd skulle utgöra ett turordningsområde var nämligen att man på arbetstagarsidan inte skulle "inbilla sig" att SBAF:s medlemmar hos företaget var beredda att arbeta över hela Region Syds område. Nästa ide från arbetstagarsidan var att man likväl skulle ha ett gemensamt turordningsområde för de fyra tidigare nämnda avdelningarna. Även detta motsatte man sig emellertid bestämt från arbetsgivarsidan. Det sades vara oerhört viktigt för företaget att avdelningarna hölls isär. Slutligen nådde man just den kompromiss som numera framgår av 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet, nämligen att varje avdelning skulle utgöra ett turordningsområde men att det vid arbetsbrist och företrädesrätt till återanställning skulle tillämpas ett gemensamt turordningsområde för de fyra tidigare nämnda avdelningarna. Konstruktionen av överenskommelsen visar klart att parterna i denna utgått från att fastställandet av turordningsområden, geografiskt angivna, har betydelse utöver de frågor som aktualiseras vid bestämmande av turordning för uppsägning på grund av arbetsbrist och vid tillämpning av reglerna om företrädesrätt till återanställning. Av intresse i sammanhanget är även Byggförbundets - av SBAF i och för sig bestridda - påstående att avdelningarna Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö och Ombygg Malmö hade ett gemensamt "normalt" geografiskt verksamhetsområde inom vilket arbetstagarna vid samtliga fyra avdelningar var arbetsskyldiga. Påståendet kan inte kan ha någon annan grund än just det förhållandet att dessa fyra avdelningar enligt anmärkningen till punkt 2 i 1990 års lokala överenskommelse skulle bilda ett gemensamt turordningsområde. Under alla förhållanden gäller att A.K. såsom tillhörande Bygg Malmö med dess geografiskt angivna turordningsområde - även om detta skulle anses omfatta även Bygg Södra Skånes och Bygg Lunds geografiskt angivna turordningsområden - inte var arbetsskyldig i det för avdelningen Bygg Helsingborg geografiskt angivna turordningsområdet, inom vilket den aktuella arbetsplatsen i Landskrona var belägen. Om arbetstagare tillhörande Bygg Malmös turordningsområde skulle vara arbetsskyldiga i Bygg Helsingborgs turordningsområde och vice versa skulle man få just de konsekvenser för byggnadsarbetarnas anställningstrygghet som SBAF tidigare har beskrivit.

Byggförbundets argumentation i målet har kommit att vila på begrepp som funnits på av Byggförbundet för att få arbetsgivarsidans ståndpunkter att gå ihop, såsom att en avdelning hos Skanska Syd AB skulle ha ett "normalt" geografiskt verksamhetsområde och ett annat som byggde på "etablerade beställarkontakter". Byggförbundet har vidare vitsordat att turordningsområden bestäms rent geografiskt. När SBAF då ställt frågan vad som skulle ha hänt med de arbetstagare hos Bygg Malmö som arbetade på den ifrågavarande arbetsplatsen i Landskrona, om det under den tid då de arbetade där hade uppstått arbetsbrist för avdelning Bygg Malmö, har Byggförbundet till en början hävdat att det överenskomna geografiskt bestämda turordningsområdet för Bygg Malmö hade måst utvidgas så att det geografiskt omfattade även arbetsplatsen i Landskrona. När SBAF då påpekat att en sådan utvidgning skulle fordra överenskommelse med MB- grupp och frågat vad som skulle hända om en sådan överenskommelse inte kunde träffas, har Byggförbundet i stället hävdat att arbetstagarna hos Bygg Malmö även under arbetet i Landskrona skulle stå kvar på Bygg Malmös turordningslista. I själva verket synes man alltså på arbetsgivarsidan inte vilja kännas vid det faktum att turordningsområdena bestämts rent geografiskt och t.o.m. ritats in på en kartskiss.

Det är riktigt att det förekommit att tillsvidareanställda byggnadsarbetare hos Skanska Syd AB utfört arbeten utanför det geografiskt bestämda turordningsområde de tillhört. Det har emellertid inte berott på att de varit arbetsskyldiga utanför turordningsområdet utan på att de i enskilda fall gått med på att utföra arbete utanför detta. Enligt SBAF:s mening står arbetstagaren i sådant fall likväl kvar på den turordningslista som gäller för det turordningsområde som han tillhör. Problemet är emellertid att MB-gruppen för det turordningsområdet kan vilja påstå att arbetstagaren inte tillhör detta utan det där han utför arbetet, medan MB-gruppen för det senare området kan vilja påstå att han inte tillhör detta.

För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att det inte av den tidigare berörda konstruktionen av anställningsskyddsavtalet följer, att A.K:s arbetsskyldighet var begränsad så att den inte omfattade arbetsplatsen i Landskrona, bestrids Byggförbundets käromål likväl på den grunden att A.K:s enskilda anställningsavtal med Skanska Syd AB inte innebar att han var arbetsskyldig i Landskrona. Varken i den skriftliga bekräftelsen av hans anställningsvillkor eller på annat sätt har mellan Skanska Syd AB och A.K. träffats någon överenskommelse som inneburit att hans arbetsskyldighet skulle ha den omfattning som Byggförbundet påstått i målet.

Domskäl

Byggnadsarbetaren A.K., som är medlem i SBAF, var år 1991 tillsvidareanställd hos Skanska Syd AB med anställningen knuten till bolagets avdelning Bygg Malmö. I början av juni 1991 anvisades han av sin arbetsledning att fr.o.m. den 10 juni tillfälligt under ca tre veckor arbeta på en arbetsplats i Landskrona, där Bygg Malmö utförde arbeten på beställning av Byggnadsstyrelsen.

Sedan A.K. efter ett besök på arbetsplatsen i Landskrona förklarat att han vägrade att arbeta på denna stöddes han i denna vägran av SBAF:s avdelning 2 i Malmö och sedermera även av SBAF centralt. Avdelningen och SBAF åberopade därvid att A.K. inte var arbetsskyldig utanför det geografiska område som hade fastställts som s .k. turordningsområde för Bygg Malmö enligt 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet, träffad mellan Skanska Entreprenad AB Region Syd och MB-gruppen för Region Syd. Arbetsplatsen i Landskrona var ostridigt belägen utanför detta område och låg inom det geografiska område som enligt samma överenskommelse hade fastställts som turordningsområde för Skanska Syd AB:s avdelning Bygg Helsingborg.

I tvisten om A.K:s arbetsskyldighet gjorde SBAF:s avdelning 2 gällande tolkningsföreträde enligt 34 § medbestämmandelagen, vilket vidhölls av SBAF centralt. Sedan tvisten inte kunnat lösas vid förhandlingar mellan parterna har Byggförbundet väckt talan mot SBAF och yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att A.K. var skyldig att fr.o.m. den 10 juni 1991 och tills vidare utföra det anvisade arbetet i Landskrona. SBAF har bestritt bifall till yrkandet.

I målet har åberopats skriftlig bevisning. Vidare har vid huvudförhandlingen följande personer hörts upplysningsvis, nämligen på båda parters begäran SBAF:s andre förbundsordförande O.B. på Byggförbundets begäran förbundets f.d. verkställande direktör H.O. direktören hos förbundet B.M. planeringschefen hos Skanska Syd AB C.S. och platschefen hös bolaget B.S. samt på SBAF:s begäran ombudsmannen vid SBAF:s avdelning 2 C.O., ledamoten i MB-gruppen för bolagets avdelning Bygg Malmö J.K. och facklige förtroendemannen för SBAF F.K. anställd hos bolaget vid dess avdelning Bygg Lund.

Det är ostridigt mellan parterna att någon uttrycklig - på frågan om den geografiska omfattningen av en byggnadsarbetares arbetsskyldighet direkt inriktad - kollektivavtalsreglering inte föreligger enligt vare sig byggnadsavtalet eller anställningsskyddsavtalet. SBAF hävdar emellertid att det av vissa regler i anställningsskyddsavtalet indirekt följer, att arbetsskyldigheten geografiskt är begränsad till det enligt anställningsskyddsavtalets § 21 a fastställda turordningsområde som arbetstagaren tillhör. Detta bestrids av Byggförbundet, som hävdar att anställningsskyddsavtalet och dess regler om bl.a. turordningsområden inte har någon betydelse för arbetsskyldighetens geografiska omfattning.

Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

Regler av det slag som SBAF hänfört sig till i anställningsskyddsavtalet om saklig grund för uppsägning, om arbetsgivarens omplaceringsskyldighet i samband med att uppsägning aktualiseras och om turordning vid uppsägning - har normalt inte något sakligt eller rättsligt samband med spörsmålet om en arbetstagares arbetsskyldighet. De har, såvitt här är av intresse, sin tillämpning och betydelse i situationer av arbetsbrist hos arbetsgivaren. Omfattningen av en arbetstagares arbetsskyldighet bestäms däremot i princip när det enskilda anställningsavtalet ingås. Vid avsaknad av kollektivavtalsregler i ämnet blir den också bestämd genom det enskilda anställningsavtalet. I den mån detta, såsom vanligen är fallet, inte innehåller någon uttrycklig överenskommelse om arbetsskyldighetens geografiska omfattning får frågan därom avgöras genom en tolkning av anställningsavtalet med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet. Gränsen för arbetsskyldigheten i geografiskt hänseende - vilken vanligtvis inte torde vara skarp - utgör också gränsen för arbetsgivarens möjlighet att med åberopande av sin arbetsledningsrätt ålägga arbetstagaren att utföra arbete på olika platser. Denna rätt är självfallet av stor vikt för flertalet arbetsgivare inom en sådan bransch som byggnadsbranschen, och det ligger i sakens natur att den måste ha ökat i betydelse sedan tillsvidareanställning blivit huvudanställningsformen inom byggnadsavtalets område.

SBAF:s ståndpunkt i målet innebär att den geografiska omfattningen av en arbetsgivares verksamhet indirekt begränsas genom att arbetsgivaren med vederbörande lokala företrädare för SBAF ingår en sådan överenskommelse om turordningsområde eller turordningsområden som avses i anställningsskyddsavtalets § 21 a tredje stycket. Sådana områden fastställs nämligen - enligt vad båda parter har förklarat i målet - om inte alltid så i vart fall vanligen som rent geografiska områden vilka i samband med överenskommelsen kan ritas in på en karta. Efter att ha träffat en sådan överenskommelse skulle arbetsgivaren med SBAF:s ståndpunkt, såsom denna har utvecklats i målet och belysts genom bl.a. O.B:s utsaga, vara beroende av att kunna träffa en ny överenskommelse enligt § 21 a tredje stycket för att med anlitande av sina tillsvidareanställda arbetstagare kunna åta sig ett arbete utanför det geografiska område som täcks av den en gång träffade överenskommelsen. För den händelse överenskommelsen innebär att det hos en arbetsgivare fastställts flera turordningsområden skulle arbetsgivaren med SBAF:s ståndpunkt också vara förhindrad att ens tillfälligt ålägga en arbetstagare som tillhör ett av dessa områden, d.v.s. arbetar inom ifrågavarande geografiska område när överenskommelsen träffas, att utföra arbete för arbetsgivarens räkning inom ett annat av de fastställda turordningsområdena. - Vidare gäller enligt anställningsskyddsavtalet, för det fall att en sådan överenskommelse som avses i § 21 a tredje stycket inte kan träffas, att turordningsområde fastställs enligt den s.k. stupstocksregeln i § 21 a fjärde stycket. Stupstocksregeln anknyter ostridigt till de geografiska verksamhetsområden som år 1982 gällde för arbetsförmedlingsdistrikten. Enligt SBAF:s tolkning av stupstocksregeln - en tolkning som uppenbarligen hänger samman med att SBAF ser turordningsområdet som styrande för arbetsskyldigheten - innebär bristande överenskommelse om turordningsområde eller turordningsområden att de hos ett företag tillsvidareanställda arbetstagarna blir arbetsskyldiga endast inom 1982 års geografiska verksamhetsområde för det arbetsförmedlingsdistrikt inom vilket företagets fasta driftställe är beläget. Om företaget har flera fasta driftställen till vilka olika arbetstagares anställningar hos företaget är knutna, bestäms enligt SBAF:s mening vid bristande överenskommelse om turordningsområden respektive arbetstagares geografiska arbetsskyldighet av 1982 års geografiska verksamhetsområde för det arbetsförmedlingsdistrikt inom vilket respektive driftställe är beläget.

Endast om det finns klart stöd för detta kan man enligt arbetsdomstolens mening i de av SBAF åberopade reglerna i anställningsskyddsavtalet intolka, att därav skulle följa sådana begränsningar av de tillsvidareanställda arbetstagarnas arbetsskyldighet - och därmed ytterst av arbetsgivarens rätt att bestämma över den geografiska omfattningen av hans verksamhet - som sålunda skulle följa av SBAF:s ståndpunkter i målet. Såsom tidigare nämnts har anställningsskyddsavtalets ifrågavarande regler typiskt sett inte något sakligt eller rättsligt samband med spörsmålet om en arbetstagares arbetsskyldighet. Genom utredningen i målet - främst då H.O:s, B.M:s och O.B:s utsagor - har inte framkommit något som visar att Byggförbundet före 1988 års ändringar i anställningsskyddsavtalet accepterat att avtalets tidigare gällande, motsvarande regler skulle tilläggas den av SBAF påstådda betydelsen för den geografiska omfattningen av tillsvidareanställda byggnadsarbetares arbetsskyldighet. Vidare framgår av utredningen att Byggförbundet vid förhandlingarna om 1988 års ändringar i anställningsskyddsavtalet avvisade ett av SBAF då framställt yrkande av den ostridiga innebörden, att det i kollektivavtal mellan parterna skulle fastslås att arbetsskyldigheten geografiskt sammanföll med turordningsområdet. Härtill kommer att SBAF:s tolkning av stupstocksregeln i § 21 a fjärde stycket - vilken tolkning såsom nyss framhållits uppenbarligen hänger samman med att SBAF ser turordningsområdet som styrande för arbetsskyldigheten - synnerligen starkt talar mot SBAF:s ståndpunkt. Arbetsdomstolen kan inte finna annat än att stupstocksregeln, om den tillades betydelse för frågan om den geografiska omfattningen av arbetstagarnas arbetsskyldighet, skulle ge effekter som framstår som närmast oförnuftiga och förödande för ett byggföretags möjligheter att bedriva sin verksamhet. Om stupstocksregeln däremot uppfattas som avgörande enbart för indelningen av ett företags faktiska verksamhetsområde i turordningsområden vid uppsägningar på grund av arbetsbrist, kan den visserligen framstå som obekväm på grund av att den inte är anpassad till företagets organisation men likväl inte som omöjlig för ett företag att leva med. Det är nämligen tydligt att den då endast innebär att det faktiska verksamhetsområdet delas in i turordningsområden motsvarande 1982 års geografiska verksamhetsområden för de arbetsförmedlingsdistrikt inom vilka företaget har verksamhet förlagd.

Sammanfattningsvis leder det anförda till slutsatsen att arbetsdomstolen inte kan finna stöd för SBAF:s påstående att det av anställningsskyddsavtalets regler om fastställande av turordningsområden m.m. indirekt skulle följa att en tillsvidareanställd byggnadsarbetares arbetsskyldighet geografiskt är begränsad till det enligt avtalets § 21 a fastställda turordningsområde som arbetstagaren tillhör. Det finns inte grund för att anta annat än att arbetsskyldighetens geografiska omfattning inom byggnadsavtalets område liksom inom de allra flesta kollektivavtalsområden beror av det enskilda anställningsavtalet och en tolkning av detta.

Därmed är emellertid inte sagt att en vid ett företag träffad överenskommelse om turordningsområde eller turordningsområden generellt skulle sakna all betydelse för den geografiska omfattningen av en arbetstagares arbetsskyldighet. Det finns inte något rättsligt hinder mot att arbetsgivaren och arbetstagaren uttryckligen avtalar om att arbetstagaren skall vara skyldig att utföra arbete endast inom ett visst geografiskt område, vilket naturligtvis kan bestämmas med hänvisning till ett överenskommet turordningsområde. Eftersom ett sådant avtal kan träffas uttryckligen förhåller det sig givetvis också så, att anställningsavtalet med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet kan vara att tolka såsom innefattande en motsvarande begränsning av arbetsskyldigheten (jfr uttalanden i AD 1992 nr 17).

I detta sammanhang är av intresse att konstatera att det enligt vad som framkommit i målet tydligen i betydande utsträckning förekommit - i vart fall sedan tillsvidareanställning år 1988 blev huvudanställningsformen under byggnadsavtalet - att byggföretagen och de lokala fackliga företrädarna vid dessa träffat överenskommelser om geografiskt bestämda turordningsområden utan att det föranletts av någon uppkommen eller förestående arbetsbrist hos företaget. Beroende på innehållet i och utformningen av en sådan överenskommelse samt övriga omständigheter kan överenskommelsen otvivelaktigt vara att uppfatta såsom avseende inte enbart turordningsområden av betydelse i en arbetsbristsituation utan såsom avseende även verksamhetsområden för företag eller företagsenheter som kan vara av betydelse för bedömningen av den arbetsskyldighet, geografiskt sett, som innefattas i en arbetstagares enskilda anställningsavtal. Det förtjänar anmärkas att det i anställningsskyddsavtalets § 21 a tredje stycket talas om "verksamhetsområde" och att det i samma stycke förutsätts att de lokala parterna vid träffande av sådan överenskommelse som avses där beaktar "företagets organisatoriska uppbyggnad".

I vad mån en överenskommelse om turordningsområde eller turordningsområden kan vara att uppfatta på nu antytt sätt, och därmed via det enskilda anställningsavtalet kan få betydelse för arbetsskyldigheten, är emellertid uppenbart en fråga som inte kan bedömas generellt. Arbetsdomstolen saknar anledning - och har inte heller fått underlag för- att gå närmare in på frågan än som erfordras för att ta ställning till tvisten i förevarande mål, vilken gäller huruvida A.K. i sin tillsvidareanställning hos Skanska Syd AB varit skyldig att arbeta på arbetsplatsen i Landskrona eller ej.

I den delen framgår av utredningen i målet att Skanska Syd AB vid den tid som är aktuell i målet tillämpade en ordning som innebar att en byggnadsarbetares anställning hos bolaget var knuten till en viss till bolagets bygg- och ombyggverksamhet hörande avdelning, t.ex. såsom i A.K:s fall till avdelningen Bygg Malmö. Enligt punkt 2 i 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet har varje sådan avdelning betecknats som ett "turordningsområde". På en kartskiss som Byggförbundet gett in i målet finns också inritat ett geografiskt område för var och en av avdelningarna, varvid för avdelningarna Bygg Malmö och Ombygg Malmö inritats ett gemensamt sådant område. På en annan kartskiss, som fogats till den nämnda överenskommelsen, har i enlighet med vad som anges i anmärkningen till punkt 2 i överenskommelsen - nämligen att avdelningarna Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö och Ombygg Malmö "vid arbetsbrist och företrädesrätt till återanställning" skall bilda ett gemensamt turordningsområde - inritats ett gemensamt geografiskt område, omfattande samtliga de områden som på förstnämnda kartskiss inritats för var och en av dessa fyra avdelningar.

Mot bakgrund av det nu nämnda materialet råder mellan parterna delade meningar om den geografiska omfattningen av A.K:s arbetsskyldighet. SBAF har åberopat punkt 2 i 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet och den förra av de båda nyss nämnda kartskisserna samt i första hand gjort gällande att A.K:s arbetsskyldighet varit begränsad till det geografiska område som på denna inritats för Bygg Malmö (och Ombygg Malmö). Den omständigheten att Bygg Malmö enligt anmärkningen till punkt 2 skulle tillsammans med Bygg Södra Skåne, Bygg Lund och Ombygg Malmö bilda ett sådant gemensamt turordningsområde som avses i anställningsskyddsavtalets § 21 a tredje stycket och § 23 första stycket - en omständighet som enligt SBAF:s tidigare redovisade uppfattning skulle ha varit avgörande för arbetsskyldigheten - har således enligt SBAF:s förstahandsståndpunkt avseende arbetsskyldigheten vid Skanska Syd AB saknat betydelse just i bolagets fall. Byggförbundet har för sin del gjort gällande att beteckningen "turordningsområden" över de sju i punkt 2 angivna avdelningarna är "oegentlig" såvitt avser de nyss nämnda fyra avdelningarna och påstått att dessa fyra avdelningar "rätteligen" bildat ett gemensamt normalt geografiskt verksamhetsområde. Detta har enligt Byggförbundets mening dock inte haft att göra med att de fyra avdelningarna enligt anmärkningen till punkt 2 bildat ett gemensamt turordningsområde utan har enligt Byggförbundets - av SBAF bestämt bestridda - påstående gällt "av hävd". Byggförbundet har vidare gjort gällande att förekomsten av det för de fyra avdelningarna gemensamma normala geografiska verksamhetsområdet inneburit att de tillsvidareanställda byggnadsarbetare som haft sin anställning knuten till någon av dessa avdelningar varit generellt arbetsskyldiga inom hela detta område, oavsett vilken av dessa avdelningar som kontrakterat arbetet. Därjämte har en tillsvidareanställd byggnadsarbetare emellertid enligt Byggförbundets mening varit skyldig att utföra arbete åt sin "hemmaavdelning", d.v.s. den avdelning till vilken arbetstagaren haft sin anställning knuten, utanför det för de fyra avdelningarna gemensamma normala geografiska verksamhetsområdet, något som enligt Byggförbundet skulle förekomma särskilt på grund av "etablerade beställarkontakter".

De i målet hörda personer som närmast äger kännedom om de lokala förhållandena vid Skanska Syd AB har i målet uppgett väsentligen följande av intresse för bedömningen av frågan om A.K:s arbetsskyldighet i omtvistat hänseende.

C.O.: Den första överenskommelsen om geografiskt bestämda turordningsområden inom Skanska Syd AB - tidigare "Skanska Södra förvaltningen" - kom till år 1988. C.O. medverkade då i egenskap av ombudsman hos SBAF:s avdelning 2 i Malmö. Det är ingen tvekan om att man från företaget och arbetstagarsidan var överens om att omfattningen av turordningsområdet också avgjorde omfattningen av den geografiska arbetsskyldigheten för de arbetstagare som tillhörde turordningsområdet.

Överenskommelsen anknöt i grunden till företagets organisatoriska uppbyggnad i olika avdelningar och andra organisatoriska enheter. Detta sades vara mycket viktigt för arbetsgivarsidan. På arbetstagarsidan ville man från början ha hela nuvarande Skanska Syd AB:s geografiska verksamhetsområde som ett enda turordningsområde, men det ville arbetsgivarsidan inte gå med på. Sedan föreslog man från arbetstagarsidan att de fyra avdelningarna Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö och Ombygg Malmö skulle utgöra ett enda turordningsområde, men arbetsgivarsidan ville absolut ha ett turordningsområde för varje avdelning. Så småningom blev detta också slutresultatet, men först sedan arbetstagarsidan uppnått det som numera står i anmärkningen till punkt 2 i 1990 års motsvarande lokala överenskommelse, nämligen att de nämnda fyra avdelningarna vid arbetsbrist och företrädesrätt till återanställning skall bilda ett gemensamt turordningsområde. Det är emellertid helt klart att varje avdelning enligt punkt 2 i 1990 års överenskommelse - liksom enligt 1988 års överenskommelse - bildar ett turordningsområde som är avgörande för arbetsskyldigheten. Det har förekommit att tillsvidareanställda byggnadsarbetare som tillhört en av de fyra nyss nämnda avdelningarna har arbetat inom det geografiskt bestämda turordningsområde som gällt för någon av de andra av dessa fyra avdelningar. Det har emellertid enligt C.O:s uppfattning berott på att varje enskild arbetstagare särskilt gått med på detta, d.v.s. gått med på att arbeta på en arbetsplats där han inte varit arbetsskyldig. Det har även förekommit att tillsvidareanställda byggnadsarbetare som tillhört en av de fyra nämnda avdelningarna har arbetat inom det geografiskt bestämda turordningsområde som gällt för någon annan av bolagets bygg- och ombyggavdelningar. Också i sådana fall har det enligt C.O:s uppfattning berott på att de enskilda arbetstagarna särskilt gått med på detta. Före år 1988 fanns inte någon överenskommelse om geografiskt bestämda turordningsområden vid "Skanska Södra förvaltningen". Arbetstagarna var då knutna till sin arbetschef.

J.K.: Såvitt han vet tillkom en överenskommelse om geografiskt bestämda turordningsområden vid vad som numera är Skanska Syd AB först år 1988. Dessförinnan fanns de tillsvidareanställda arbetstagarna hos sin arbetschef och arbetade där han hade arbeten. År 1988 fick han höra talas om SBAF:s tolkning att turordningsområdet bestämde arbetsskyldigheten, och han tyckte då att den kopplingen var självklar. Han instämmer med C.O. i fråga om att det vid 1988 års lokala överenskommelse stod klart för arbetsgivarsidan att man genom att bestämma turordningsområdet också bestämde arbetsskyldighetens omfattning.

F.K. Han är anställd hos Skanska Syd AB med anställningen knuten till avdelning Bygg Lund. Han är också löntagarrepresentant i Skanskas koncernstyrelse. Enligt hans uppfattning har företaget - vad som numera är Skanska Syd AB - alltsedan år 1988 varit ense med arbetstagarsidan om att de tillsvidareanställda byggnadsarbetarnas arbetsskyldighet geografiskt är begränsad till det turordningsområde som angetts för den avdelning till vilken arbetstagarens anställning är knuten. Med turordningsområde åsyftas då det turordningsområde som nämns i punkt 2 i 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet. En tillsvidareanställd byggnadsarbetare med anställningen knuten till avdelning Bygg Lund är alltså arbetsskyldig endast inom det geografiska område som angetts för Bygg Lund, inte inom exempelvis det geografiska område som angetts för Bygg Södra Skåne eller för Bygg Malmö. Detta har MB-gruppen för Bygg Lund meddelat i ett informationsblad till medlemmarna i avdelningen, ett meddelande som enligt F.K. har "sanktionerats" av företaget.

B.S.: Han började hos Skanska är 1961 som arbetsledare och är platschef sedan är 1964. I samband med att tillsvidareanställning blev huvudanställningsformen för byggnadsarbetarna blev han också en av företagets arbetskraftssamordnare. Såvitt han känner till fanns det före år 1988 inte någon överenskommelse om turordningsområden för tillsvidareanställda byggnadsarbetare hos vad som numera är Skanska Syd AB. Arbetsledarna har alltid ansett att byggnadsarbetarna är skyldiga att arbeta åt sin avdelning inom hela Skanska Syd AB:s geografiska verksamhetsområde. Vid arbete utanför avdelningens normala geografiska verksamhetsområde står arbetstagaren ändå kvar på "sid" avdelnings turordningslista. Arbetstagare hos någon av de fyra avdelningarna Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö och Ombygg Malmö var år 1991 enligt B.S:s uppfattning skyldiga att arbeta inom samtliga dessa avdelningars områden oavsett om det berodde på den "egna" avdelningens beställarkontakt eller ej. Detta gällde "av hävd". De var också skyldiga att arbeta inom t.ex. Bygg Helsingborgs och Bygg Kristianstads områden, om den egna avdelningen utförde arbeten där på grund av en beställarkontakt. Bygg Malmö har under många år på grund av arbetschefens eller arbetschefernas beställarkontakter utfört arbeten både i Helsingborg och Kristianstad. Sådana arbeten har haft liten omfattning. Årligen har de kanske utgjort ett par procent av Bygg Malmös totala arbeten. Såvitt B.S. vet har det aldrig uppstått tvist förrän A.K. vägrade att arbeta i Landskrona. För det fall att t.ex. Bygg Malmö skulle få ett större arbete inom Bygg Helsingborgs eller Bygg Kristianstads område får emellertid Skanska Syd AB:s verkställande direktör avgöra vem som skall vara arbetschef vid arbetet.

C.S.; Han har varit anställd hos Skanska sedan mitten av 1960talet och är numera sedan 6-7 år chef för den planeringsavdelning hos Skanska Syd AB som har hand om arbetskraftsplaneringen centralt hos bolaget. Såvitt han känner till fanns det före år 1988 inte någon överenskommelse om turordningsområden för tillsvidareanställda byggnadsarbetare hos vad som numera är Skanska Syd AB. - Vid förhandlingarna om turordningsområden ville arbetstagarsidan till en början ha hela nuvarande Skanska Syd AB som ett turordningsområde, men det ville arbetsgivarsidan inte gå med på. Inte heller ville arbetsgivarsidan gå med på arbetstagarsidans nästa krav, nämligen att de fyra avdelningarna Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö och Ombygg Malmö skulle bilda ett enda turordningsområde. Det var viktigt för företaget att markera att företaget hade sju bygg- och ombyggavdelningar. Det var viktigt för att markera sju olika verksamhetsområden, "det var verksamhetsområden alltså, det ville företaget inte släppa". Företaget ville absolut ha arbetstagarna "liggande" i avdelningarna. Sedan fick arbetsgivarsidan dock ge efter på det sättet att - såsom anges i anmärkningen till punkt 2 i 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet - de fyra nyss nämnda avdelningarna vid arbetsbrist och företrädesrätt till återanställning skulle bilda ett gemensamt turordningsområde. Men det var viktigt för företaget att de sju avdelningarna angavs i punkt 2. Sedan kan man kanske säga att benämningen "turordningsområden" för de där angivna sju avdelningarna inte är den rätta. När de lokala överenskommelserna om turordningsområden m.m. tillkom talade de lokala parterna inte om arbetsskyldigheten. De olika avdelningarnas geografiska verksamhetsområden har på ett ungefär markerats på de i målet ingivna kartskisserna, det går ju inte att bestämma gränserna helt exakt. - De fyra nyssnämnda avdelningarna arbetade år 1991 generellt inom varandras områden, men arbetstagarna var knutna till sin egen avdelning. Utanför detta gemensamma område arbetade de fyra avdelningarna bara på grund av etablerade beställarkontakter. Även för avdelning Bygg Helsingborg och avdelning Bygg Kristianstad har på kartskisserna ritats in ett geografiskt område. Det är respektive avdelnings verksamhetsområde, men utanför det går man vid etablerade beställarkontakter. Sådana arbeten där en avdelning går utanför "sitt" geografiska område - för de fyra tidigare nämnda avdelningarna dessas gemensamma geografiska område - är en marginell företeelse hos bolaget. När det förekommer beror det på etablerade beställarkontakter. C.S. åsyftar då sådana fall som att en beställare tidigare haft kontakt med en arbetschef vid Bygg Malmö och därför vill att han med sin avdelning skall utföra ett arbete. Detta kan ibland vålla konflikter mellan avdelningarna men "upparbetade beställarkontakter styr", eftersom beställaren är A och O för företaget. Det finns däremot en princip inom bolaget att en avdelning inte skall "slåss" med en annan avdelning om en ny beställarkontakt inom dennas geografiska verksamhetsområde. I sista hand får bolagsledningen avgöra. - Enligt C.S:s uppfattning var A.K. så länge hans anställning var knuten till Bygg Malmö skyldig att arbeta dels inom det för de fyra tidigare nämnda avdelningarna gemensamma geografiska området, dels utanför detta om arbetet utfördes av Bygg Malmö på grund av en etablerad beställarkontakt. I just Bygg Malmös fall hade arbetschefen där, när tvisten i målet uppkom, sedan ca 20 år då och då haft olika arbeten utanför det för de fyra avdelningarna gemensamma området, arbeten som utförts av byggnadsarbetare hos Bygg Malmö. Detta har aldrig vållat tvist i något annat fall än det nu aktuella.

Av vad sålunda och i övrigt förekommer drar arbetsdomstolen följande slutsatser. Det kan inte råda tvekan om att de lokala parterna genom punkt 2 i 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet enats om att de sju olika bygg- och ombyggavdelningar som där har räknats upp skulle inom företaget bilda var sitt verksamhetsområde. På grund av den i målet ingivna kartskiss på vilken för avdelningarna inritats sex geografiska områden - ett gemensamt för Bygg Malmö och Ombygg Malmö - och de förklaringar som i målet hörda personer lämnat till kartskissen måste vidare dras slutsatsen att dessa områden också tillmätts viss betydelse för den geografiska omfattningen av arbetsskyldigheten för de tillsvidareanställda byggnadsarbetare som haft sina anställningar knutna till respektive avdelning. Såväl av B.S:s som av C.S:s utsaga får sålunda anses framgå att vad som gällt har varit, att en tillsvidareanställd arbetstagare som haft sin anställning knuten till en avdelning ansetts vara arbetsskyldig endast inom den avdelningens verksamhet, och eftersom denna i princip varit begränsad till ett visst geografiskt område har arbetstagarens arbetsskyldighet också varit i princip begränsad till detta. Det råder visserligen oenighet om vilken principiell begränsning som sålunda gällt för arbetstagare tillhörande någon av de fyra avdelningarna Bygg Södra Skåne, Bygg Lund, Bygg Malmö och Ombygg Malmö. Rörande den frågan har parterna under huvudförhandlingen utvecklat sina ståndpunkter och illustrerat dessa genom utsagor av olika hörda personer på ett sådant sätt, att arbetsdomstolen finner anledning att undvika att ta ställning i frågan. Det bör sålunda framhållas att SBAF:s förstahandsståndpunkt, att arbetsskyldigheten för de till var och en av de nämnda avdelningarna knutna arbetstagarna varit begränsad till enbart det geografiska område som på den i målet ingivna kartskissen inritats för respektive Bygg Södra Skåne, Bygg Lund och Bygg Malmö/ Ombygg Malmö, synes svår att förena med SBAF:s hävdade generella uppfattning att det enligt anställningsskyddsavtalets § 21 a bestämda turordningsområdet skulle vara avgörande för arbetsskyldighetens geografiska omfattning. Byggförbundet på sin sida har inte gett någon tillfredsställande förklaring till att just de fyra avdelningar, som enligt anmärkningen till punkt 2 i 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet skulle bilda ett gemensamt turordningsområde, enligt arbetsgivarsidans uppfattning också haft ett gemensamt normalt geografiskt verksamhetsområde trots att de i punkt 2 angetts som separata "turordningsområden", vilket av C.S. uppgetts ha varit av stor vikt för arbetsgivarsidan. Över huvud taget gäller att grunderna för parternas ståndpunkter i denna del framstår som synnerligen oklara.

Det är emellertid inte heller nödvändigt att i målet ta ställning till den nu berörda frågan om arbetsskyldigheten inom det område som motsvarar det på de i målet ingivna kartskisserna sammanlagda geografiska området för de fyra nämnda avdelningarna. Den arbetsplats i Landskrona som tvisten gäller låg som tidigare har framgått nämligen ostridigt inte endast utanför det för Bygg Malmö på en av kartskisserna angivna geografiska området, utan också utanför det för de fyra nämnda avdelningarna sammanlagda geografiska området, närmare bestämt i det för avdelningen Bygg Helsingborg angivna geografiska området.

Av utredningen framgår att avdelningen Bygg Malmö sedan länge då och då utfört mer tillfälliga arbeten, grundade på sedan tidigare etablerade kontakter mellan avdelningens arbetschefer och beställaren, även på arbetsplatser inom de geografiska områden som enligt 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet och den därtill hörande kartskissen angetts för avdelningarna Bygg Helsingborg och Bygg Kristianstad. Sådana arbeten har enligt vad som obestritt uppgetts av B.S. och C.S. utförts även av tillsvidareanställda byggnadsarbetare som haft sina anställningar knutna till Bygg Malmö. Såvitt framkommit har detta tidigare aldrig lett till någon tvist om arbetsskyldigheten. Domstolen anser sig inte kunna fästa avseende vid de från SBAF:s sida framförda påståendena att detta förhållande skulle ha haft sin förklaring i att arbetstagarna, trots att de enligt SBAF:s mening inte varit arbetsskyldiga på sådana arbetsplatser, i varje enskilt fall särskilt gått med på att utföra arbete på dessa. SBAF har i målet argumenterat bl.a. efter linjen att en rätt för arbetsgivaren att beordra en tillsvidareanställd byggnadsarbetare att arbeta utanför det geografiskt bestämda turordningsområde som arbetstagaren tillhör skulle medföra mycket negativa effekter för arbetstagarna. Mot den bakgrunden framstår det som föga troligt att SBAF:s avdelning 2-för vilken nyssnämnda förhållande enligt vad som framkommit varit känt - skulle ha underlåtit att reagera för det fall att samma påstådda effekter åstadkommits genom särskilda överenskommelser mellan arbetsgivaren och enskilda arbetstagare. Enligt domstolens mening måste det i stället anses utrett att det för avdelning Bygg Malmös del varit en sedan länge etablerad ordning, gällande även efter 1988 och 1990 års lokala överenskommelser angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet, att avdelningen med de till denna knutna tillsvidareanställda byggnadsarbetarna utfört inte enbart arbeten inom avdelningens "normala" geografiska verksamhetsområde, sådant detta angetts på i målet ingivna kartskisser, utan tillfälligtvis även arbeten utanför detta område när det föranletts av sedan tidigare etablerade beställarkontakter. Härav följer att anställningsavtalet för en byggnadsarbetare som anställts tillsvidare hos Skanska Syd AB med anställningen knuten till Bygg Malmö måste anses innebära att han är skyldig att för avdelningens räkning utföra även arbeten av sistnämnda slag, såvida inte annat uttryckligen avtalats mellan honom och bolaget. I vad mån arbetsskyldigheten därvid kan sträcka sig utöver fall av sedan tidigare etablerade beställarkontakter och i vad mån den kan omfatta även arbeten av större varaktighet är frågor som domstolen inte behöver ta ställning till i förevarande tvist. I sistnämnda hänseende är upplyst att det i det aktuella fallet var fråga om ett arbete som skulle pågå under ca tre veckor.

I målet har inte visats att A.K:s enskilda anställningsavtal, som ostridigt innebar att hans anställning var knuten till Bygg Malmö, innefattat någon särskild begränsning av hans arbetsskyldighet för avdelningens räkning. Vidare är obestritt upplyst att Bygg Malmös ifrågavarande, tillfälliga arbete på arbetsplatsen i Landskrona grundats på en sedan tidigare etablerad kontakt mellan Bygg Malmö och beställaren Byggnadsstyrelsen. I enlighet med det nyss anförda finner domstolen därför att A.K. var skyldig att efterkomma arbetsledningens anvisning att han skulle arbeta på arbetsplatsen i Landskrona.

Det bör tilläggas att det synes vara en naturlig tolkning av 1990 års lokala överenskommelse angående tillämpning av anställningsskyddsavtalet att A.K. under arbetet för avdelning Bygg Malmös räkning i Landskrona alltjämt skulle anses ha tillhört turordningsområdet Bygg Malmö på grund av sin varaktiga anknytning till den avdelningen (jfr AD 1983 nr 33). Härom synes parterna, vid den bedömning som arbetsdomstolen kommit fram till i arbetsskyldighetsfrågan, också vara ense.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att Byggförbundets uppfattning rörande A.K:s skyldighet att utföra arbetet i Landskrona skall läggas till grund för domslutet. Såsom framgår av det nyss anförda tar arbetsdomstolen emellertid inte ställning till det fallet att arbetet i Landskrona hade varit av större varaktighet. Byggförbundets talan i målet går inte heller ut på fastställande av annat än A.K:s arbetsskyldighet i det konkreta fallet. Domstolen finner därför inte anledning att i sitt domslut yttra sig över i vad mån A.K. såsom angetts i Byggförbundets yrkande, varit skyldig att "tills vidare" utföra anvisat arbete på arbetsplatsen i Landskrona.

Med hänsyn till utgången i målet skall SBAF ersätta Byggförbundet dess rättegångskostnader. SBAF har vitsordat skäligheten i och för sig av vad Byggförbundet i detta hänseende yrkat.