AD 1993 nr 19

Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund

mot

Malmöhus läns landsting.

Mellan Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund (SHSTF) och Malmöhus läns landsting (i det följande kallat landstinget) gäller kollektivavtal, bl.a. Allmänna bestämmelser, AB 89.

S.R. är medlem i SHSTF och har sedan 1974 varit anställd vid landstinget där hon haft olika befattningar vid mödravårdscentralen inom Landskrona sjukvårdsdistrikt. Efter att ett antal år ha tjänstgjort som barnmorska blev S.R. fr.o.m. den 2 januari 1990 vikarierande basenhetschef för mödravårdscentralen. I november 1990 beslutade landstinget att S.R. tills vidare skulle vara ordinarie basenhetschef för mödravårdscentralen. Direktionen för Landskrona sjukvårdsdistrikt beslutade den 27 juni 1991 att med verkan fr.o.m. den 1 juli samma år upphäva beslutet i vilket S.R. hade utsetts till basenhetschef.

Bakgrunden till detta händelseförlopp är att 14 § i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) efter en år 1990 beslutad ändring, som trädde i kraft den 1 juli 1991, fick följande lydelse:

14 § Vid en enhet för diagnostik eller vård och behandling skall det, om det behövs med hänsyn till patientsäkerheten, finnas en särskild läkare med specialistkompetens som svarar för den samlade ledningen av verksamheten. En sådan läkare benämns chefsöverläkare. Vid ledningens utövande skall denne, i frågor som avser annat än diagnostik eller vård och behandling av enskilda patienter eller utseende av patientansvariga läkare, följa de föreskrifter som landstingskommunen kan meddela.

Chefsöverläkaren får uppdra åt sådana befattningshavare vid enheten, som har tillräcklig kompetens och erfarenhet, att fullgöra enskilda ledningsuppgifter.

Sedan lagändringen hade beslutats gick landstinget igenom vilka enheter som fortsättningsvis skulle behöva ledas av läkare enligt 14 § hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Därvid gjorde landstinget bedömningen att mödravårdscentralen var en sådan enhet som skulle ledas av en läkare, och chefsöverläkaren för gynekologimottagningen utsågs även till chefsöverläkare för mödravårdscentralen.

SHSTF har väckt talan mot landstinget och hävdat att S.R. varit tillsvidareanställd som basenhetschef för mödravårdscentralen och att landstinget fr.o.m. den 1 juli 1991 avskedat henne utan att ens ha saklig grund för uppsägning och utan att iaktta anställningsskyddslagens formföreskrifter för avskedande. I andra hand har SHSTF gjort gällande att S.R. har omplacerats mot sin vilja utan att vägande skäl därför har förelegat enligt § 6 i AB 89. Landstinget har därmed enligt SHSTF gjort sig skyldigt till brott mot kollektivavtalet. Slutligen har SHSTF i tredje hand gjort gällande att landstingets handlande i vart fall stått i strid med god sed på arbetsmarknaden och de principer som kollektivavtalet vilar på. Under åberopande härav har SHSTF yrkat

i första hand att arbetsdomstolen skall

1. förklara avskedandet av S.R. ogiltigt,

2. förplikta landstinget att till S.R. utge allmänt skadestånd för brott mot 18 § anställningsskyddslagen med 50 000 kr och för brott mot 19 och 30 §§anställningsskyddslagen med 10 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på båda beloppen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker, och

3. förplikta landstinget att till SHSTF utge allmänt skadestånd för brott mot 30 § anställningsskyddslagen med 7 500 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker, samt

i andra hand att arbetsdomstolen skall

1. förplikta landstinget att till S.R. utge allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 30 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker, och

2. förplikta landstinget att till SHSTF utge allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 50 000 kr jämte ränta enligt 6§ räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.

Landstinget har bestritt bifall till käromålet. Yrkandena avseende ränta har vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SHSTF

S.R. har varit anställd vid landstinget sedan 1974 och hon har haft olika befattningar vid mödravårdscentralen inom Landskrona sjukvårdsdistrikt. Efter att ett antal år ha tjänstgjort som barnmorska blev hon vikarierande basenhetschef för mödravårdscentralen fr.o.m. den 2 januari 1990. Den tidigare basenhetschefen E.W. som för övrigt också var barnmorska, hade begärt tjänstledigt för annat arbete. E.W. hade vid denna tidpunkt varit basenhetschef för mödravårdscentralen sedan 1986 då hon i samband med en omorganisation där tillträdde befattningen. Sedan S.R. hade blivit vikarierande basenhetschef förändrades hennes anställning och villkoren för den. Hon blev mödravårdscentralens högsta chef och hon var direkt underställd sjukhusdirektören A.E. med vilken hon hade täta kontakter. Anställningen som basenhetschef medförde att hon stod för hela det administrativa ledningsansvaret vid mödravårdscentralen. En stor del av arbetstiden upptogs därför av dessa administrativa uppgifter. Det medicinska ansvaret för mödravårdscentralen åvilade däremot en läkare vid kvinnokliniken i Helsingborg. I anställningen som vikarierande basenhetschef ingick ett särskilt redovisat lönetillägg om 1000 kr per månad. I oktober 1990 förklarade E.W. i ett brev till A.E. att hon inte ville förlänga sin tjänstledighet och att hon dessutom önskade bli befriad från sitt uppdrag som basenhetschef. Till följd av E.W:s önskemål tog A.E. kontakt med S.R. och erbjöd henne att bli ordinarie basenhetschef för mödravårdscentralen. S.R. accepterade erbjudandet och landstinget kallade till MBL-förhandling med de lokala representanterna för de fackliga organisationerna den 29 oktober 1990. Vid förhandlingen var samtliga inblandade parter eniga om att godkänna arbetsgivarens förslag till beslut, d.v.s. att barnmorskorna E.W. och S.R. skulle byta befattningar; E.W. skulle tills vidare erhålla tjänst 150701 som barnmorska och S.R. skulle tills vidare erhålla tjänst 92501 som avdelningsföreståndare, samt att S.R. skulle förordnas som basenhetschef för mödravårdscentralen. Direktionen för Landskrona sjukvårdsdistrikt beslutade därefter den 8 november 1990 att fr.o.m. den 1 december samma år utse S.R. till basenhetschef för mödravårdscentralen. När S.R. tillträdde som ordinarie basenhetschef fick hon ytterligare ett lönetillägg om 500 kr per månad. Från och med denna tidpunkt bakades också det totala lönetillägget om 1500 kr per månad in i hennes lön utan att redovisas särskilt.

De förhållanden som rådde vid mödravårdscentralen då S.R. var dess basenhetschef kan beskrivas på följande sätt. Mödravårdscentralen utgjorde ett kostnadsställe och hade eget budgetansvar. Den personal som S.R. var chef över bestod av sju barnmorskor, två assistenter, två mottagningsbiträden och fyra kuratorer. Personalen var och är fortfarande enbart knuten till mödravårdscentralen. S.R:s närmaste chef var sjukhusdirektören A.E. och mödravårdscentralen hade inte någon koppling till sjukhusets gynekologimottagning. När medicinsk behandling var påkallad anlitades läkare från kvinnokliniken vid Helsingborgs sjukhus. Mödravårdscentralen har alltsedan 1988 köpt en halv läkartjänst därifrån och det är ett arrangemang som har fungerat utmärkt.

Anledningen till att S.R. inte fick vara kvar som basenhetsföreståndare för mödravårdscentralen var den ändring av 14 § HSL som trädde i kraft den 1 juli 1991. Före denna tidpunkt var ledningsansvaret inom den offentliga hälso- och sjukvården i korthet organiserat på följande sätt. Före år 1971 hade överläkaren enligt den då gällande sjukvårdslagen både ett medicinskt och ett administrativt ledningsansvar. Genom en ändring i sjukvårdslagen 1971 öppnades en möjlighet att ha flera överläkare vid samma klinik. Om så blev fallet skulle de administrativa ledningsuppgifterna läggas på en av överläkarna vid kliniken såsom en särskild tilläggsuppgift. Den läkare som fick dessa uppgifter benämndes klinikchef vid sjukhus. När HSL trädde i kraft den 1 januari 1983 innehöll lagen däremot inte några bestämmelser om ledningen av den administrativa verksamheten. Sjukvårdshuvudmannen hade helt fria händer vid valet av den person som skulle vara administrativt ledningsansvarig. Ledningsansvaret enligt HSL omfattade således endast den medicinska verksamheten. Bakgrunden till detta var enligt lagstiftaren att det inte var nödvändigt att låta alla verksamheter inom hälso- och sjukvården omfattas av ett administrativt ledningsansvar som utövades av läkare.

Den nya regleringen i 14 § HSL innebär att det medicinska och administrativa ledningsansvaret i princip skall vara samlat på en chefsöverläkare. Bestämmelsen gäller emellertid inte beträffande alla enheter för diagnostik eller vård och behandling utan endast vissa av dessa, nämligen de enheter som allmänt sett har en sådan verksamhet att patienternas säkerhet i vården kräver att en läkare svarar för den samlade ledningen av verksamheten. Socialutskottet har i sitt betänkande SoU 1989/90:24 anfört att det utan nackdelar för patientsäkerheten bör kunna ankomma på sjukvårdshuvudmännen att själva bestämma vilka enheter som enligt 14 § första stycket HSL omfattas av ett samlat ledningsansvar och vilka som lämnas utanför. Vidare uttalade utskottet att man ansåg det vara viktigt med en personalpolitik som kan skapa utrymme för eget ansvar och engagemang i arbetet och att möjligheterna för bl.a. sjuksköterskor och psykologer att leda och få ett ansvar utöver yrkesansvaret bör tas till vara. Bakgrunden till socialutskottets uttalande är bl.a. den skarpa kritik som departementsförslaget blev utsatt för i samband med remissbehandlingen. Socialstyrelsen har därefter utfärdat allmänna råd till ledning för huvudmännen i SOSFS 1990:28. Detta föranledde socialutskottet att på nytt yttra sig över ändringarna av 14 § HSL. Anledningen var att det under motionstiden riktades mycket skarp kritik mot de allmänna råden för att de ej stod i överensstämmelse med lagstiftningens intentioner. I ett nytt betänkande, SoU 1990/91:15, upprepade därför socialutskottet sitt yttrande att det skulle ankomma på sjukvårdshuvudmännen själva att bestämma vilka enheter som skulle omfattas av ett samlat ledningsansvar och vilka som skulle stå utanför. Socialutskottet tillade också att Socialstyrelsens allmänna råd inte är bindande för sjukvårdshuvudmännen. Sammanfattningsvis har en stor uppmärksamhet riktats mot denna fråga och socialutskottet har tagit ställning för ståndpunkten att även andra personalkategorier än läkare skall kunna ha ett ledningsansvar inom vården.

När landstinget började förberedelserna för ändringarna i lagstiftningen hölls den 16 maj 1991 ett sammanträde med sjukvårdsdistriktets direktion för att man skulle lägga upp riktlinjerna för genomförandet av chefsöverläkarreformen. Tidigare samma dag hölls emellertid en MBL- förhandling mellan landstinget och de lokala fackliga representanterna. Vid denna förhandling redovisade sjukhusdirektionen de tilltänkta riktlinjerna för genomförandet av reformen. Underlaget för förhandlingen bestod av ett brev från sjukhusdirektören A.E. till Landskrona sjukvårdsdistrikt. I brevet föreslogs direktionen besluta bl.a. att de basenhetschefer som också var läkare skulle erbjudas att under perioden fr.o.m. den 1 juli 1991 t.o.m. den 30 juni 1992 utöva chefsöverläkarens arbetsuppgifter. Det föreslogs vidare att direktionen skulle uppdra åt sjukhusdirektören att den 27 juni 1991 till direktionen lämna ett förslag på de personer som skulle förordnas till chefsöverläkare under den aktuella perioden. I brevet omnämndes endast de basenhetschefer som också var läkare och det föreslogs alltså att de fortsättningsvis skulle vara chefsöverläkare inom samma områden. S.R. omnämndes över huvud taget inte i sammanhanget. Detta berodde helt enkelt på ett förbiseende eftersom ingen hade tänkt på att S.R. inte var läkare. Det var först efter ett påpekande från den lokala fackliga organisationen i samband med MBL-förhandlingen den 16 maj 1991 som S.R:s situation uppmärksammades. SHSTF:s representant begärde nämligen vid förhandlingen att det skulle förtydligas i beslutsunderlaget att S.R. inte skulle omfattas av chefsöverläkarreformen, utan att hon skulle fortsätta som tillsvidareanställd basenhetschef. Vid sammanträdet med sjukvårdsdirektionen samma dag fattades ändå ett beslut i enlighet med A.E:s förslag. Den 3 juni 1991 hölls en central förhandling enligt 14 § MBL. SHSTF argumenterade vid förhandlingen för att S.R. skulle fortsätta att vara basenhetschef vid mödravårdscentralen. Det fanns emellertid inte någon möjlighet att få gehör för dessa synpunkter hos landstinget och den 27 juni 1991 hölls det direktionssammanträde där beslut fattades i enlighet med det förslag som A.E. hade lagt fram för direktionen. Beslutet innebar att mödravårdscentralen skulle ingå i gynekologimottagningens chefsöverläkarområde och att läkaren O.N. utsågs till chefsöverläkare för den enheten. Vidare upphävdes det beslut om S.R:s basenhetschefskap som hade fattats den 8 november 1990.

Direktionen motiverade sitt beslut med att S.R. inte var läkare och att patientsäkerheten vid mödravårdscentralen krävde en chefsöverläkare. S.R. hade i det längsta haft förhoppningen att hon skulle få fortsätta som basenhetschef. Hon fick beskedet om direktionens beslut av A.E. när hon träffade honom i kafferummet den 30 juni 1991. Han förklarade då för henne att han hade försökt att förmå direktionen att förstå att mödravårdscentralen var en verksamhet där patientansvaret inte krävde ledning av en chefsöverläkare. Vid sammanträdet med direktionen hade emellertid närvarande läkare protesterat mot en sådan ordning. När A.E. lämnade S.R. besked om direktionens beslut nämnde han inte något om vad hon skulle göra fr.o.m. den 1 juli. Hon var själv så besviken och bestört att hon inte kom sig för att fråga någonting. Därefter nämndes inte heller något och hon fortsatte att gå till arbetet som vanligt. Så småningom förstod hon att hon var avdelningsförståndare eftersom hon fick brev ställda till henne med denna titel. Hon arbetade som vanligt fram till oktober månad 1991 då hon tog initiativ till att en delegation av arbetsuppgifter till henne skulle komma till stånd. Hon kontaktade O.N. och bad honom göra upp en delegationsplan där det framgick vilka arbetsuppgifter hon skulle ha. På så sätt kom en delegation till stånd och den innebar att hon fick behålla de flesta arbetsuppgifter som hon hade haft i egenskap av basenhetschef. I det praktiska arbetet utövar chefsöverläkaren O.N. egentligen ingen funktion alls vid mödravårdscentralen. Han har inte heller den medicinska sakkunskap som behövs för att tillföra någonting till mödravården. När mödravårdscentralen är i behov av särskilda medicinska kunskaper anlitas precis som tidigare läkare från kvinnokliniken i Helsingborg. Mödravårdscentralen kräver följaktligen inte något medicinskt ledningsansvar som utövas av en chefsöverläkare som i övrigt inte har något med vården att göra. Det är fullt tillräckligt med ett administrativt ledningsansvar med tillgång till medicinska specialister som tidigare varit fallet.

Det finns inget sakligt skäl för landstingets beslut den 27 juni 1991 att fr.o.m. den 1 juli samma år utse en läkare till chefsöverläkare för mödravårdcentralen och därmed inte längre låta S.R. vara basenhetschef för denna. Landstinget tog vid sitt beslut över huvud taget inte ställning till om patientsäkerheten verkligen krävde en läkare vid mödravårdscentralen. Den utnämnde chefsöverläkaren fyller inte heller någon egentlig funktion vid mödravårdscentralen. Han har delegerat samtliga ledningsuppgifter utom det rent formella chefsskapet till S.R. I praktiken är det således S.R. som är chef för mödravårdscentralen, vilket också visar att landstingets beslut var omotiverat. För S.R. har beslutet likväl inneburit en statusmässig degradering. Eftersom hon har chefsöverläkaren mellan sig och sjukhusdirektören deltar hon inte längre i ledning och budgetarbete och hon hålls inte heller informerad på samma sätt som tidigare. Hon fick visserligen inte vidkännas någon lönesänkning fr.o.m. den 1 juli 1991, men de ledningsuppgifter som hon numera utövar bygger på ett beslut om delegering som inte innebär någon trygghet eftersom beslutet kan återkallas när som helst. För jämförelsens skull skall nämnas att befattningen som chefsöverläkare omfattas av anställningsskyddslagen.

SHSTF gör i första hand gällande att S.R. fr.o.m. den 1 december 1990 var tillsvidareanställd som basenhetschef för mödravårdscentralen och att landstinget från och med den 1 juli 1991 avskedat henne från denna anställning utan att ens ha saklig grund för uppsägning och utan att iaktta anställningsskyddslagens formföreskrifter för avskedande. Huruvida S.R. skall anses ha haft en enda anställning som basenhetschef - vilket är SHSTF:s förstahandsståndpunkt i denna del - eller en särskild anställning som basenhetschef vid sidan av anställningen som avdelningsföreståndare är härvid likgiltigt. Landstinget har hävdat att funktionen som basenhetschef inte har inneburit en anställning eller tjänst, utan ett uppdrag som S.R. tilldelats med stöd av § 6 i kollektivavtalet AB 89. SHSTF bestrider riktigheten av den ståndpunkten. Den förutsätter att S.R. i sin anställning som avdelningsföreståndare skulle ha varit skyldig att arbeta som basenhetschef. Så kan inte ha varit fallet, vilket visar att det varit fråga om en särskild anställning. Såvitt SHSTF känner till hade de läkare som före den 1 juli 1991 var basenhetschefer särskilda förordnanden som sådana. För läkarnas del var det troligen fråga om visstidsförordnanden, medan S.R. hade ett tillsvidareförordnande.

I andra hand, nämligen för det fall att arbetsdomstolen skulle finna att landstingets åtgärd att frånta S.R. uppgiften som basenhetschef inte är att bedöma som ett avskedande, gör SHSTF gällande att landstingets beslut att frånta henne uppgiften innebär att S.R. omplacerats (stadigvarande förflyttats) mot sin önskan. I enlighet med vad SHSTF tidigare anfört har det inte förelegat vägande skäl för omplaceringen. Landstinget har därigenom brutit mot 6 § i AB 89.

I tredje hand gör SHSTF gällande att landstingets handlande i ärendet i vart fall står i strid med kollektivavtalet och god sed på arbetsmarknaden. Påståendet grundas dels på att landstinget inte gjorde några egentliga överväganden innan landstinget beslutade att mödravårdscentralen skulle stå under ledning av en chefsöverläkare, dels på att landstingets beslut meddelades S.R. muntligen bara ett par dagar innan beslutet verkställdes. AB 89 vilar på förutsättningen att arbetsgivaren skall iaktta god sed på arbetsmarknaden. Landstingets handlande innebär följaktligen att landstinget har gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott.

Landstinget

Det görs från landstingets sida inte på något sätt gällande att S.R. av personliga skäl inte skulle vara lämplig för uppdraget som basenhetschef. Detta visas också genom att S.R. genom delegation har fått det administrativa ledningsansvaret för mödravårdscentralen även efter chefsöverläkarreformens genomförande.

Genom ett riksdagsbeslut under våren 1990 om att ändra 14 § HSL begränsades möjligheterna för dem som inte är läkare att ha det administrativa ledningsansvaret vid enheter för diagnostik eller vård och behandling inom hälso- och sjukvården mycket starkt. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 1991. Lagrummets tidigare lydelse innebar att det skulle finnas en särskild läkare som ansvarade för ledningen av den medicinska verksamheten inom det verksamhetsområde som landstingskommunen bestämde. En sådan läkare benämndes överläkare. Däremot reglerades inte det administrativa ledningsansvaret i bestämmelsen. Lagrummets innebörd var att det medicinska ledningsansvaret i princip alltid skulle innehas av en överläkare. Fr.o.m. år 1971 hade lagstiftningen alltså inneburit att det administrativa ledningsansvaret kunde anförtros även annan person än överläkaren. Lagstiftningen ledde fram till att det vid flera olika enheter förordnades administrativa ledare som inte var läkare, t.ex. sjuksköterskor, psykologer och socionomer. Det var dessutom inte ovanligt att det medicinska ledningsansvaret åvilade en läkare som fysiskt inte var verksam vid den aktuella enheten. Så förhöll det sig för övrigt i det nu aktuella fallet. Det vanligaste arrangemanget var dock att en läkare hade både det medicinska och det administrativa ledningsansvaret. I enlighet med de beskrivna bestämmelserna hade landstinget tilldelat S.R. det administrativa ledningsansvaret för mödravårdscentralen i Landskrona sjukvårdsdistrikt. Det medicinska ledningsansvaret åvilade en överläkare vid kvinnokliniken i Helsingborg.

Anledningen till att förändringen av 14 § HSL genomfördes uppges i förarbeten till lagrummet vara att den organisatoriska uppbyggnaden av verksamheten måste anpassas till de mångskiftande förhållanden som finns inom hälso- och sjukvården. Bestämmelserna om ledningen av verksamheten måste därför vara utformade på ett sådant sätt att de kan tillämpas vid alla typer av verksamhetsgrenar. Under beredningen av lagstiftningsärendet framfördes kritik mot att införa regler som skulle utestänga andra än läkare från ledningsansvaret på enheter för diagnostik eller vård och behandling. Både SHSTF och Landstingsförbundet deltog i denna kritik, men lagstiftaren vidhöll att ett samlat ledningsansvar skulle införas. Det skulle dock vara begränsat till enheter där det krävdes med hänsyn till patientsäkerheten. Enligt det förslag som lades fram i propositionen skulle Socialstyrelsen bestämma vid vilka enheter det skulle finnas en chefsöverläkare som hade det samlade ledningsansvaret. Vid de enheter där det enligt Socialstyrelsen inte var nödvändigt att en chefsöverläkare hade ansvaret skulle det ankomma på sjukvårdshuvudmannen att själv bestämma adekvat kompetens hos den som skall ansvara för ledningen av verksamheten.

Socialutskottet anförde i sitt betänkande SoU 1989/90:24 att det borde ankomma på sjukvårdshuvudmannen att avgöra vilka enheter som omfattas av ledningsansvaret och vilka enheter som lämnas utanför. Förslaget i propositionen att regeringen eller, efter dess bemyndigande, Socialstyrelsen skulle avgöra denna fråga ströks därför i lagtexten vid riksdagsbehandlingen. Sjukvårdshuvudmannens beslut kan inte prövas av domstol. Detta framgår också av förarbetena till lagstiftningen.

Enligt den nya lydelsen av 14 § HSL kan chefsöverläkaren delegera ledningsuppgifter. Av förarbetena till lagrummet (prop 1989/90:81 s31) framgår också att det är chefsöverläkaren själv som avgör omfattningen av denna delegation. Det finns följaktligen inte något hinder mot att delegera hela det administrativa ledningsansvaret till en lämplig arbetstagare.

Socialstyrelsen har med stöd av 16 § HSL utarbetat allmänna råd (SOSFS 1990:28) till ledning för sjukvårdshuvudmännens bedömning av vilka enheter för diagnostik eller vård och behandling som med hänsyn till patientsäkerheten behöver ledas av läkare. I de allmänna råden hänvisas till prop 1989/90:81 där det exemplifieras vid vilka verksamheter som hänsynen till patienternas säkerhet i vården inte kräver att verksamheten leds av en läkare. Det är enligt propositionen fråga om avdelningar för sjukhusfysik och annan teknisk verksamhet, sjukgymnastik och arbetsterapi samt kuratorsverksamhet, logopedverksamhet, hemsjukvård och verksamhet vid sjukhem. Även viss verksamhet inom psykiatrin kan vara sådan att det finns enheter som enligt propositionen inte nödvändigtvis måste ha en läkare i ledningen för verksamheten. Socialstyrelsen säger också i sina allmänna råd att flertalet enheter inom primärvård vid sjukhus karakteriseras av att verksamheten innebär ett övergripande kliniskt ansvar. Detta innebär, enligt Socialstyrelsen, att patient söker vård vid sådana enheter direkt, eller med remiss från andra enheter. Vid sådana enheter anser Socialstyrelsen att patientsäkerheten som huvudregel kräver att ledningen utövas av en chefsöverläkare. Som exempel kan nämnas enheter för kirurgisk och internmedicinsk vård samt primärvård vid vårdcentral. Vidare uttalar Socialstyrelsen i sina allmänna råd emellertid att vissa enheter med primärt kliniskt ansvar inte behöver stå under ledning av chefsöverläkare eftersom diagnostik och läkarledda insatser i allmänhet i huvudsak är slutförda före intagningen eller konsultationen. Huvuduppgiften vid dessa enheter är att ge patienten omvårdnad, och det kan enligt Socialstyrelsen vara fråga om t.ex. sjukhem eller annan långtidsjukvård. Av innehållet i Socialstyrelsens allmänna råd kan också konstateras att mödravårdscentraler inte uttryckligen nämns bland de enheter som kan ledas av någon annan än chefsöverläkare. Kännetecknande för de enheter som enligt Socialstyrelsen inte behöver ledas av en chefsöverläkare är också att de sysslar med t.ex. teknik, kurativ verksamhet och arbetsterapi. Detta talar för att huvudregeln med en chefsöverläkare som ansvarig bör gälla vid mödravårdscentraler. Det bör noteras att Socialstyrelsens allmänna råd inte är bindande och att det alltså är sjukvårdshuvudmannens uppgift att avgöra vilka enheter som skall ledas av en chefsöverläkare.

När det sedan gäller hur landstinget avgjorde frågan om mödravårdscentralen skulle ledas av en chefsöverläkare eller av någon annan kan följande anföras. Efter att riksdagen hade beslutat att anta den beskrivna lagändringen började landstinget förbereda sig för att organisera verksamheten så att den skulle överensstämma med vad som skulle komma att bli gällande enligt den nya lydelsen av 14 § HSL. Samtidigt ansåg landstinget att det var rimligt att avvakta med att genomföra dessa åtgärder till dess att Socialstyrelsen hade meddelat sina allmänna råd. Dessa utfärdades först den 14 mars 1991. Landstinget hade därför en förhållandevis kort tid på sig för att genomföra omorganisationen. I april 1991 upprättade landstingets förvaltningsutskotts kansli riktlinjer för tillämpningen av den nya lagstiftningen. När det gällde indelningen av chefsöverläkarområden hade inom sjukvårdsdistrikten redan tidigare gjorts kontinuerliga översyner av klinikstrukturen. I vissa fall hade också betydande ändringar genomförts. De upprättade riktlinjerna antogs av förvaltningsutskottet och de blev även föremål för MBL-förhandlingar. I samband med antagandet av riktlinjerna uppdrog förvaltningsutskottet åt sjukvårdsdistrikten att arrangera att de dåvarande klinikchefsförordnandena skulle upphöra per den 30 juni 1991. Med anledning av de upprättade riktlinjerna föreslog sjukhusdirektören A.E. att direktionen för sjukvårdsdistriktet skulle besluta att anta dessa för egen del samt att de basenhetschefer som också var läkare skulle erbjudas att under det första året efter lagstiftningens ikraftträdande utöva chefsöverläkarnas arbetsuppgifter. Förslaget blev föremål för MBL-förhandling med SHSTF och vid förhandlingen yrkade förbundet att förslaget till beslut skulle förtydligas på så sätt att deras medlem, basenhetschefen S.R. inte skulle omfattas av chefsöverläkarreformen utan att hon skulle fortsätta som tillsvidareanställd basenhetschef. Vid denna MBL-förhandling kunde parterna inte komma överens. Det är riktigt att A.E. till en början var beredd att stödja SHSTF:s yrkande. Efter att ha hört sjukvårdsdistriktets medicinska råd fann landstinget dock att mödravårdscentralen var en sådan enhet som skulle ledas av en chefsöverläkare enligt 14 § HSL. Direktionen beslutade den 16 maj 1991 enligt det upprättade förslaget och man uppdrog åt A.E. att lämna förslag på de personer som skulle utses till chefsöverläkare. Vid en MBL-förhandling den 3 juni 1991 uttalade SHSTF att man på grund av barnmorskans särskilda instruktion och verksamhetsfunktion inte kunde se behovet av en chefsöverläkare som administrativt skulle leda mödravårdscentralen. Denna MBL-förhandling kom följaktligen till stånd först efter att direktionen hade beslutat i frågan den 16 maj 1991. Parterna har därför varit överens om att landstinget för brott mot MBL skulle utbetala ett skadestånd om 7 000 kr. Efter direktionens sammanträde den 16 maj 1991 upprättade A.E. den 12 juni ett förslag på de personer som skulle utses till basenhetschefer.

De personer som föreslogs att bli chefsöverläkare skulle förordnas under ett års tid fr.o.m. den 1 juli 1991. Anledningen till att förordnandena tidsbegränsades var att det pågick en omstrukturering som skulle resultera i större chefsläkarområden. Genom direktionens beslut den 27 juni 1991 fråntogs även läkarna sina basenhetschefskap, men de behöll sina anställningar. I stället tilldelades de ensidigt genom arbetsgivarbeslut uppdrag som chefsöverläkare för en begränsad tid. A.E:s förslag om vilka personer som skulle utses till chefsöverläkare var också föremål för MBL-förhandling den 17 juni 1991. Vid förhandlingen uppnåddes inte enighet med SHSTF som hänvisade till den tidigare redovisade centrala MBL-förhandling som hade ägt rum den 3 juni. Den 27 juni fattade dock direktionen sitt beslut som blevidentiskt med A.E:s förslag. Därmed återtog landstinget sitt tidigare meddelade beslut om att S.R. skulle vara basenhetschef för mödravårdscentralen. Efter återtagandet av beslutet hade S.R. kvar sin anställning som avdelningsföreståndare vid mödravårdscentralen. Hon ställdes alltså inte utan arbete och hennes lön berördes inte heller av beslutet. Därefter har chefsöverläkaren O.N. med stöd av 14 § HSL till S.R. delegerat i stort sett samtliga funktioner som lagen medger. Sammantaget innebär det beskrivna händelseförloppet att S.R. genom beslutet om delegation har behållit de flesta av de arbetsuppgifter som hon tidigare har haft, men att funktionen som basenhetschef inte längre finns.

Landstinget har tolkat HSL på så sätt att mödravårdscentralen fortsättningsvis skall ledas av en chefsöverläkare. Enligt lagens förarbeten ankommer det på sjukvårdshuvudmannen ensam att göra denna tolkning. Vid beslutet har landstinget inte förfarit otillbörligt eller i strid med god sed på arbetsmarknaden. Den formella hanteringen har varit korrekt.

Frågan är därefter om landstinget till följd av ändrad lagstiftning på ett arbetsrättsligt riktigt sätt har beslutat att S.R. inte längre skall vara basenhetschef. Landstinget gör i denna del gällande att S.R. har en på avtal grundad anställning som avdelningsföreståndare vid mödravårdscentralen. Därutöver har landstinget genom ett ensidigt och särskilt beslut tilldelat henne uppgiften som basenhetschef. Landstinget har förfarit precis likadant med ett stort antal andra basenhetschefer. Därför görs gällande att landstinget har haft rätt att ensidigt besluta att S.R. inte längre skall ha uppgiften som basenhetschef. Givetvis påverkar ett sådant beslut inte hennes anställning som avdelningsföreståndare. Skulle domstolen ändå finna att S.R. i någon form har haft anställning som basenhetschef görs gällande att landstinget till följd av chefsöverläkarreformen i vart fall har haft saklig grund för att säga upp henne. Den omplaceringsskyldighet som skulle kunna följa av 7 § anställningsskyddslagen har i så fall fullgjorts genom att S.R. har kvar sitt arbete som avdelningsföreståndare.

När det gäller frågan hur S.R. fick sin anställning som avdelningsföreståndare kan följande anföras. Före S.R. var barnmorskan E.W. avdelningsföreståndare och basenhetschef. Fr.o.m. den 1 januari 1990 var E.W. tjänstledig från sin anställning som avdelningsföreståndare och från sitt förordnande som basenhetschef från mödravårdscentralen. S.R. vikarierade då för E.W. dels upprätthöll hon tjänsten som avdelningsföreståndare, dels var hon förordnad som basenhetschef. Den 1 oktober 1990 skrev E.W. till A.E. Av brevet framgår att E.W. från och med denna dag inte skulle förlänga sin tjänstledighet från anställningen som avdelningsföreståndare. Hon begärde samtidigt att dessutom bli befriad från uppdraget som basenhetschef. Med anledning av E.W:s önskemål ansåg arbetsgivaren det vara lämpligt att dels tillsvidareanställa S.R. som avdelningsföreståndare vid mödravårdscentralen, dels förordna henne som basenhetschef där. Rent praktiskt innebar arbetsgivarens ställningstagande att E.W. och S.R. skulle byta anställningar med varandra och att S.R. även skulle förordnas som basenhetschef för mödravårdscentralen. Av en bilaga till ett protokoll från en MBL-förhandling den 29 oktober 1990 framgår följande:

"ÄRENDE

Tillsättning utan kungörelse av tjänster som avdelningsföreståndare resp barnmorska på Mödravårdscentralen.

Tjänsten som avd förest innehas i dag av barnmorska E.W. E.W. har sedan 1990-01-01 varit tjänstledig och tjänstgjort på annan barnmorsketjänst (S.R:s tjänst) inom MVC. Vikarie på avd förest tjänsten har varit barnmorska S.R.

Organisatoriskt har MVC sedan flera år varit egen basenhet med barnmorska som basenhetschef. Tjänsten som avd förest har varit förenat med uppdraget som basenhetschef.

E.W. har i brev 1990-10-01 till sjukhusdirektören, önskat bli befriad från sitt uppdrag som basenhetschef. E.W. är införstådd med att hon därigenom även avstår från avd föreståndarskapet.

YTTRANDE

Arbetsgivarens förslag

- Att barnmorskorna E.W. och S.R. byter befattningar; E.W. erhåller tills vidare tjänst 1507-01, barnmorska och S.R. erhåller tills vidare tjänst 925-01, avdelningsföreståndare.

- Att som basenhetschef för MVC förordna S.R."

Parterna uppnådde enighet om detta arrangemang i samband med MBL- förhandlingen och därefter har arbetsgivaren fattat två olika beslut. Ett beslut i form av ett anställningsbevis avseende en tillsvidareanställning som avdelningsföreståndare för S.R. har upprättats på handläggarnivå. Det beslutet är alltså ett anställningsavtal, undertecknat även av S.R. och avtalet innehåller inte någonting om funktionen som basenhetschef. Det andra beslutet är fattat på direktionsnivå. Direktionen har den 8 november 1990 beslutat att från och med den 1 december samma år förordna S.R. som basenhetschef för mödravårdscentralen. S.R. är delgiven detta ensidigt upprättade arbetsgivarbeslut som hon för övrigt inte har undertecknat. Landstingets uppfattning är att dessa två beslut visar att S.R. inte har haft någon anställning som basenhetschef.

Det kan dock finnas anledning att ytterligare belysa denna fråga genom att visa tillvägagångssättet då funktionen som basenhetschef för mödravårdscentralen inrättades. Tidigare var sjukvårdsdistriktet organiserat på så sätt att det vid varje vårdcentral fanns en barnmorska. Under 1985 sammanfördes samtliga barnmorskor till en mödravårdscentral. En av dem, C.A. fick då uppdraget att vara klinikchef för mödrahälsovården. Av ett protokoll från en förhandling den 30 oktober 1985 framgår att landstinget och SHSTF träffade en överenskommelse av innebörden att klinikföreståndare C.A. skulle för tiden 1985-08-05--1986-04-30 erhålla 6 tilläggslöneklasser (F) för uppdrag att vara klinikchef för den samlade mödrahälsovården. Protokollet visar att C.A. hade ett tidsbegränsat uppdrag som genom ett ensidigt arbetsgivarbeslut den 3 mars 1986 kom att förlängas till och med utgången av augusti månad samma år. Det är också intressant att notera att C.A:s lönetillägg utgavs i form av F-löneklasser. Enligt kollektivavtalet AB 89, § 17 kan en tillsvidareanställd arbetstagare (grupp 1) erhålla en eller flera tilläggslöneklasser. Det kan vara fråga om funktionsrelaterade löneklasser (F) för särskilt angivna arbetsuppgifter. Vidare följer av kollektivavtalet att dessa funktionsrelaterade tilläggslöneklasser bortfaller om arbetstagaren ej har att utföra angivna arbetsuppgifter. Landstinget gör gällande att F-löneklasser valdes när C.A. fick lönetillägget därför att det var fråga om ett uppdrag som faktiskt kunde falla bort. Inledningsvis var det ju även tidsbegränsat.

Därefter förordnades den redan anställda barnmorskan E.W. "att tillika vara basenhetschef för mödravårdscentralen" fr.o.m. den 1 september 1986. Även i detta fall skedde förordnandet genom ett ensidigt arbetsgivarbeslut den 29 augusti samma år av den dåvarande t.f. sjukhusdirektören L.E. Av beslutet framgår vidare att det även före chefsöverläkarreformens ikraftträdande fanns en överläkare som hade det medicinska ledningsansvaret för verksamheten vid mödravårdscentralen. För uppdraget att vara basenhetschef tilldelades E.W. efter förhandlingar mellan landstinget och SHSTF åtta F-tilläggslöneklasser. Innebörden av F-tilläggslöneklasserna var densamma som tidigare hade gällt beträffande C.A.

I samband med en organisationsöversyn 1987 var det aktuellt att slå ihop mödravårdscentralen med gynekologimottagningen. Av olika skäl blev så inte fallet. I stället upprättades av sjukhusdirektören ett förslag som skulle bringa klarhet i hur ledningsorganisationen inom sjukvårdsdistriktet skulle uppfattas. Direktionen fattade också den 23 april 1987 ett beslut i enlighet med sjukhusdirektörens förslag. Beslutet innebar att basenhetschef för mödravårdscentralen skulle vara barnmorska med tilläggsuppdrag som basenhetschef. Vidare framgår av beslutet även att vissa andra basenheter fick basenhetschefer som inte var läkare. Det gällde t.ex. centrallaboratoriet, arbetsterapiavdelningen, fysioterapiavdelningen och kuratorsavdelningen.

Under 1988 genomfördes förhandlingar mellan landstinget och SHSTF. Resultatet av dem innebar att E.W:s barnmorsketjänst fr.o.m. den 1 juli 1988 omvandlades till en tjänst som avdelningsföreståndare. Av de åtta tilläggslöneklasserna överfördes fem till lönegrader och för uppdraget som basenhetschef återstod tre F-tilläggslöneklasser. När landstinget därefter övergick till ett system med krontalslöner förändrades E.W:s lön från lönegradslön till en månadslön om 14000 kr jämte ett tillägg om 1000 kr per månad för uppdraget som basenhetsföreståndare. Under den period som S.R. vikarierade för E.W. fick den sistnämnda behålla sin lön som avdelningsföreståndare. Däremot fick hon avstå det särskilda tillägget för basenhetschefsuppdraget. S.R. erhöll ett tillägg som var en kombination av ett vikariatstillägg och tillägg för uppdraget att vara basenhetschef. När sedan S.R. fick tjänsten som avdelningsföreståndare fattades ett beslut om att hon skulle erhålla en krontalslön på 15 000 kr som skulle inkludera ersättning för uppdraget att vara basenhetschef.

Inför sitt beslut den 27 juni 1991 hade landstinget noga övervägt frågan om patientsäkerheten kräver att mödravårdscentralen leds av en chefsöverläkare. I de av landstinget fastställda riktlinjerna som tillämpades vid beslutet angavs särskilt, att det borde övervägas huruvida det fanns enheter som kunde ledas av annan än chefsöverläkare. Den 3 och 17 juni 1991 hölls förhandlingar enligt 11-14§§ MBL mellan landstinget och bl.a. SHSTF. Efter förhandlingen den 3 juni 1991 gjordes ytterligare överväganden varefter landstinget den 27 juni 1991 beslutade att även mödravårdscentralen skulle ledas av en chefsöverläkare. Beslutet var sålunda väl övervägt och det finns inte något som talar för att beslutet inte skulle stå i överensstämmelse med 14 § HSL. Det måste för övrigt ankomma på landstinget att enligt lagen slutligt bedöma vad patientsäkerheten kräver och därmed bestämma hur landstingets sjukvårdsorganisation skall se ut.

Landstinget har enligt AB 89 § 6 haft rätt att tilldela S.R. uppdraget som basenhetschef, och att även ensidigt upphäva beslutet. Det är således inte fråga om att S.R. har avskedats från en anställning som basenhetschef, utan endast om en ändring av hennes arbetsuppgifter inom ramen för anställningen som avdelningsföreståndare. Landstingets beslut har följaktligen inte stått i strid med vare sig anställningsskyddslagen eller kollektivavtalet AB 89.

För den händelse det skulle anses ha varit fråga om en omplacering av S.R. har landstinget haft sådana vägande skäl för omplaceringen som avses i AB 89 § 6, eftersom landstinget har gjort bedömningen att mödravårdscentralen enligt 14 § HSL skall stå under ledning av en chefsöverläkare. Landstingets beslut har inte på något sätt stått i strid med god sed på arbetsmarknaden. Beslutet har varit välövervägt och välgrundat samt meddelats S.R. så snart det kunnat ske.

För det fall arbetsdomstolen skulle anse att S.R. innehaft en särskild anställning som basenhetschef, har landstinget med hänsyn till det tidigare anförda i vart fall haft saklig grund för att säga upp henne från denna anställning, oavsett om det har varit fråga om en hel anställning som basenhetschef eller om det har förhållit sig på så sätt att S.R. har haft två olika anställningar. Det kan därför inte komma i fråga att ogiltigförklara det påstådda avskedandet.

Landstinget vill dock tillägga att följderna av att betrakta basenhetschefskapet som en särskild anställning visar att det i själva verket är orimligt att tillämpa ett sådant betraktelsesätt. Eftersom landstinget självfallet hade att avvakta Socialstyrelsens allmänna råd beträffande tillämpningen av 14 § HSL, skulle landstinget ha kunnat säga upp S.R. som basenhetschef tidigast i slutet av april 1991. Hon har rätt till tolv månaders uppsägningstid. Fr.o.m. den 1 juli 1991 skulle den samlade ledningen av verksamheten likväl ha ankommit på chefsöverläkaren och S.R. skulle alltså inte på samma sätt som tidigare ha kunnat tjänstgöra som basenhetschef. Landstinget skulle därmed ha blivit tvunget att under en tid av cirka tio månader hålla henne avstängd från tjänstgöring som basenhetschef och från den del av ledningen av verksamheten som inte hade kunnat delegeras från chefsöverläkaren.

Domskäl

S.R. har varit anställd inom landstinget sedan 1974. Efter att ha tjänstgjort som barnmorska under ett antal år förordnades hon fr.o.m. den 2 januari 1990 till vikarierande basenhetschef för mödravårdscentralen i Landskrona. Den 8 november 1990 beslutade direktionen i Landskrona sjukvårdsdistrikt att fr.o.m. den 1 december samma år utse henne till ordinarie basenhetschef för mödravårdscentralen. Fr.o.m. den 1 december 1990 var S.R. också anställd tills vidare som avdelningsföreståndare. Därefter har direktionen i ett beslut den 27 juni 1991 med verkan fr.o.m. den 1 juli samma år upphävt det beslut som den 8 november 1990 hade meddelats angående S.R:s basenhetschefskap.

Det bör redan här framhållas att landstinget särskilt betonat att det inte på något sätt görs gällande att S.R. inte skulle vara lämplig att vara basenhetschef. SHSTF har inte heller påstått att tvisten i målet skulle ha sin bakgrund i någon misstro från landstingets sida mot S.R. personligen. Arbetsdomstolen har därför vid prövningen av målet inte anledning att på något sätt ifrågasätta S.R:s personliga lämplighet att vara basenhetschef. Det kan här tilläggas att det har framgått att S.R. fortfarande i praktiken har det administrativa ledningsansvaret för mödravårdscentralen efter delegation från den ansvarige chefsöverläkaren.

Tvisten mellan parterna har i stället sin upprinnelse i den s.k. chefsöverläkarreformen. Om den reformen kan följande nämnas. Före den 1 juli 1991 gällde enligt 14 § HSL att en särskild läkare, överläkare eller distriktsläkare, skulle ansvara för ledningen av den medicinska verksamheten inom det verksamhetsområde som landstingskommunen bestämmer. Någon regel om ledningen av den administrativa verksamheten fanns inte. Chefsöverläkarreformen innebar att bestämmelserna i 14 § HSL ändrades så att det vid en enhet för diagnostik eller vård och behandling skall finnas en särskild läkare med specialistkompetens som svarar för den samlade ledningen av verksamheten om det behövs med hänsyn till patientsäkerheten. Den samlade ledningen skall avse både de administrativa och de medicinska uppgifterna vid enheten. De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1991. Det var alltså med anledning av dessa nya bestämmelser som beslutet att S.R. skulle vara basenhetschef upphävdes, eftersom hon inte var läkare.

I målet råder tvist mellan parterna huruvida åtgärden att upphäva beslutet om att S.R. skulle vara basenhetschef har inneburit ett brott mot anställningsskyddslagen eller det mellan parterna gällande kollektivavtalet, AB 89.

Innan arbetsdomstolen går närmare in på prövningen av dessa tvistefrågor finns det anledning att beröra en annan fråga som SHSTF aktualiserat i målet. SHSTF har nämligen förklarat att det inte fanns något sakligt skäl för landstingets beslut att från och med den 1 juli 1991 utse en läkare att som chefsöverläkare vara chef för mödravårdscentralen och att landstinget överhuvudtaget inte tog ställning till om patientsäkerheten verkligen krävde en läkare som chef för mödravårdscentralen. SHSTF har vidare anfört att chefsöverläkaren inte fyller någon egentlig funktion vid mödravårdscentralen eftersom han delegerat samtliga administrativa ledningsuppgifter till S.R.

SHSTF synes göra gällande att arbetsdomstolen bör pröva om landstingets bedömning att mödravårdscentralen bör stå under ledning av en chefsöverläkare i enlighet med 14 § HSL i dess lydelse från och med den 1 juli 1991 är rättsenligt. Av förarbetena (prop. 1989/90: 81 och SoU 24) framgår att lagstiftaren lämnat åt sjukvårdshuvudmännen själva att bestämma vilka enheter som bör omfattas av reformen och vilka enheter som kan lämnas utanför. I detta fall kan konstateras att landstinget har diskuterat frågan huruvida mödravårdscentralen bör omfattas av chefsöverläkarreformen eller inte, samt att landstinget efter att ha inhämtat yttrande från sjukvårdsdistriktets medicinska råd kommit fram till att mödravårdscentralen bör stå under ledning av en chefsöverläkare. Mot denna bakgrund finns inte utrymme för arbetsdomstolen att pröva lämpligheten av landstingets beslut. Arbetsdomstolen har därför att vid den arbetsrättsliga bedömningen av landstingets åtgärd utgå från att det enligt 14 § HSL krävs att en chefsöverläkare svarar för den samlade ledningen av verksamheten vid mödravårdscentralen i Landskrona.

SHSTF har gjort gällande att landstingets åtgärd i första hand bör ses som ett avskedande av henne från en tjänst som basenhetschef samt i andra hand som en omplacering av henne mot hennes vilja och i strid med reglerna i § 6 i AB 89. I tredje hand har SHSTF gjort gällande att landstingets åtgärd i vart fall strider mot god sed på arbetsmarknaden och de principer som kollektivavtalet vilar på. Landstinget har för sin del anfört att S.R. hade, och fortfarande har, en anställning som avdelningsföreståndare vid mödravårdscentralen och att hon till följd av ett ensidigt arbetsgivarbeslut hade tilldelats uppdraget att i den anställningen också vara basenhetschef. Landstinget har vidare anfört att det mot den bakgrunden har varit möjligt att ensidigt besluta att S.R. inte längre skall ha uppgiften att vara basenhetschef.

På SHSTF:s begäran har S.R. ombudsmannen C.H. avdelningschefen vid SHSTF K.O. och basenhetschefen vid mödravårdscentralen i Varberg M.J. hörts upplysningsvis. På landstingets begäran har sjukhusdirektören A.E. personalchefen L.G.D. och chefsöverläkaren B.L. hörts upplysningsvis.

Arbetsdomstolen tar först upp frågan om landstingets åtgärd är att bedöma som ett avskedande av S.R. från tjänsten som basenhetschef. Begreppet avskedande innebär ett omedelbart hävande av anställningsavtalet vilket för arbetsgivarens del medför att denne inte längre är skyldig att tillhandahålla arbetsuppgifter och betala lön. I målet har framgått att S.R. som basenhetschef hade det administrativa ledningsansvaret vid mödravårdscentralen samt att det innebar bl.a. att hon var ansvarig för mödravårdscentralens budget och att hon var chef för mödravårdscentralens personal på sammanlagt 15 personer. Det har också framgått att S.R. efter den 1 juli 1991 har fortsatt sitt arbete vid mödravårdscentralen på ett i huvudsak oförändrat sätt. Inledningsvis synes detta ha skett närmast på hennes eget initiativ, men sedermera har en formell delegering av arbetsuppgifter från den ansvarige chefsöverläkaren i enlighet med bestämmelserna i 14 § HSL ägt rum. Det är också klarlagt att S.R. har behållit de avlöningsförmåner som utgick till henne som basenhetschef.

Utredningen visar alltså att den förändring av S.R:s anställnings- och arbetsförhållanden som landstingets åtgärd medfört är att hon i formell mening inte längre är den under sjukhusdirektören ytterst ansvarige för mödravårdscentralen. Hon är dock fortfarande avdelningsföreståndare. Det är också klarlagt i målet att landstinget vidtagit åtgärden för att efterkomma de krav som enligt landstingets mening ställs i 14 § HSL. Landstinget har alltså av organisatoriska skäl vidtagit en åtgärd som innebär att S.R. inte längre skall vara den under sjukhusdirektören ytterst ansvarige för mödravårdscentralen.

Enligt arbetsdomstolens mening visar det anförda att landstinget med den aktuella åtgärden inte har avsett att avbryta anställningsförhållandet mellan landstinget och S.R. på det sätt som innefattas i begreppet avskedande. I stället bör åtgärden uppfattas som ett beslut om att förändra innehållet i S.R:s anställning. Även ett sådant beslut kan emellertid, som arbetsdomstolen tidigare har funnit (se t.ex. AD 1991 nr 114), vara att bedöma som ett skiljande från en anställning. Det avgörande vid denna bedömning är om arbetstagarens förhållanden har ändrats i en sådan utsträckning att arbetstagaren kan sägas ha fått en annan anställning. Bedömningen skall göras på grundval av främst den berörda arbetstagarens enskilda anställningsavtal och eventuellt tillämpligt kollektivavtal. I de tidigare avgörandena har det varit fråga om arbetstagare som har tilldelats nya arbetsuppgifter. Så är det inte i S.R:s fall. Förändringen för hennes del är närmast att hon blivit fråntagen arbetsuppgifter. Enligt arbetsdomstolens mening bör samma grundläggande synsätt tillämpas även i sådana fall. Det innebär alltså att det avgörande vid prövningen blir om det kan anses att S.R:s förhållanden har ändrats i en sådan utsträckning att hon bör sägas ha fått en annan anställning.

Som redan framgått har S.R. efter den 1 juli 1991 fortsatt sitt arbete vid mödravårdscentralen på ett i huvudsak oförändrat sätt och med bibehållande av de avlöningsförmåner som utgick till henne som avdelningsföreståndare och basenhetschef. Den förändring som har inträtt är att hon i formell mening inte längre är den under sjukhusdirektören ytterst ansvariga för mödravårdscentralen. Detta skulle med andra ord kunna uttryckas så att organisationen har förändrats så att ytterligare en chefsnivå tillkommit under sjukhusdirektören. Det kan enligt arbetsdomstolens mening inte anses att innehållet i S.R:s anställning härigenom har förändrats på ett sådant sätt att hon erhållit en ny anställning. Det anförda innebär att S.R. enligt arbetsdomstolens mening inte har blivit avskedad genom landstingets åtgärd att upphäva beslutet att hon skulle vara basenhetschef. Enligt arbetsdomstolens mening låter det sig inte gärna göra att bedöma situationen olika beroende på om S.R. har haft en anställning enbart som basenhetschef, som SHSTF i första hand gjort gällande, eller om hon samtidigt haft en tjänst som avdelningsföreståndare och en tjänst som basenhetschef.

SHSTF har också gjort gällande att åtgärden är att se som en omplacering av S.R. i strid med reglerna i § 6 i AB 89. SHSTF har därvid anfört att landstingets åtgärd vidtagits utan att det förelegat vägande skäl. Arbetsdomstolen har tidigare haft att ta ställning till innebörden av uttrycket "vägande skäl" i § 6 i AB 89 (se AD 1991 nr 72 och 1987 nr 18). Domstolen uttalade därvid att uttrycket "vägande skäl" för förflyttning av en arbetstagare ger uttryck för en intresseavvägning. På ena sidan står arbetsgivarens intresse av att inom ramen för sin rätt att leda och fördela arbetet organisera arbetskraften på ett för honom lämpligt sätt, och på andra sidan arbetstagarens intresse av att inte behöva förflyttas mot sin vilja. Bestämmelsen bygger på uppfattningen att arbetstagarens rätt att inte förflyttas mot sin vilja är av ett inte obetydligt värde för honom och att en sådan förflyttning är en ingripande åtgärd, särskilt i de fall när förflyttningen medför att anställningsvillkoren försämras eller att arbetstagaren tvingas lämna en arbetsgemenskap.

Arbetsdomstolen finner inte anledning att gå närmare in på frågan om landstingets åtgärd rättsligt sett är att se som en sådan förflyttning som faller in under § 6 i AB 89 eller inte. Som redan framgått är det klarlagt att åtgärden från landstingets sida enbart har motiverats av en önskan att uppfylla de krav som den nya regleringen i 14 § HSL ställde och att förändringen för S.R. i praktiken varit mycket begränsad. Med de utgångspunkter arbetsdomstolen i de ovan nämnda domarna gav uttryck för ger utredningen därför inte stöd för SHSTF:s uppfattning att landstingets åtgärd strider mot § 6i AB89.

SHSTF har slutligen också gjort gällande att landstingets åtgärd stått i strid med god sed på arbetsmarknaden och de principer som kollektivavtalet vilar på. Påståendet har grundats på att landstinget inte har gjort några egentliga överväganden innan beslutet fattades om att mödravårdscentralen skulle stå under en chefsöverläkares ledning och S.R. inte längre skulle vara basenhetschef, samt på att beslutet meddelades S.R. muntligen bara någon dag innan det skulle börja gälla. Arbetsdomstolen har redan konstaterat att landstinget övervägde frågan hur ledningsansvaret för mödravårdscentralen borde vara utformat efter genomförandet av chefsöverläkarreformen och att beslutet fattades först efter det att yttrande hade inhämtats från sjukvårdsdistriktets medicinska råd. Av utredningen har framgått att landstinget avvaktade Socialstyrelsens allmänna råd för att få ledning för bedömningen av vilka enheter som borde stå under en chefsöverläkares samlade ledning. Det har vidare framgått att dessa allmänna råd utkom först under våren 1991. Landstinget har alltså därefter haft en begränsad tid för att vidta de organisatoriska förändringar som chefsöverläkarreformen gav upphov till med hänsyn till att de nya bestämmelserna i 14 § HSL trädde i kraft den 1 juli 1991. Det är givetvis inte en tillfredsställande ordning att beslut om ändringar av en arbetstagares arbets- och anställningsförhållanden kommer så sent att de fattas i anslutning till att ändringarna skall träda i kraft. De som berörs av sådana beslut bör få tillfälle till skäligt rådrum för att anpassa sig till ändringarna. Det kan också tyckas naturligt att landstinget borde ha hållit S.R. bättre underrättad om de överväganden som gjordes. Landstingets åtgärd kan emellertid enligt arbetsdomstolens mening inte anses strida mot god sed på arbetsmarknaden och därmed inte heller mot de principer AB 89 vilar på.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att arbetsdomstolen lämnar SHSTF:s käromål utan bifall. Med denna utgång skall SHSTF förpliktas ersätta landstinget för rättegångskostnader.

Avslutningsvis bör sägas att arbetsdomstolen vid prövningen av tvisten i detta mål inte har sett sig föranledd att ta ställning till landstingets påstående att det står landstinget fritt att ensidigt såväl ålägga arbetstagare uppdrag att vara chef som återkalla sådana uppdrag.