AD 1993 nr 40

Domslut

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut i de delar domen överklagats.

Arbetsdomstolen fastställer enligt rättshjälpslagen ersättning åt L.Z. med tjugotretusenåttahundraarton (23 818) kr, varav 17 800 kr utgör ombudsarvode. I förstnämnda belopp ingår mervärdeskatt med 4 764 kr.

R.H. skall ersätta Starckjohann Telko Oy för rättegångskostnader med trettioentusenniohundratrettio (31 930) kr, varav 25 000 kr utgör ombudsarvode jämte ränta på förstnämnda belopp enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1993-03-03, målnummer B-19-1992

Ledamöter: Hans Tocklin, Brita Swan, Ingemar Källberg, Torkel Unge, Lars Ahlvarsson, Nils Gunnarsson (förre enhetschefen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Bo Hjern. Enhälligt.

Sekreterare: Lena Bernhardsson

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Per Assarson (skiljaktig), E. Essen och Marie Hartman)

YRKANDEN M M

BAKGRUND

Starckjohann Telko Oy - nedan Starckjohann - är ett internationellt handelshus, som via dotterbolag driver handel i flera länder. H. anställdes hos Starckjohann i oktober 1984 och utsågs då till direktör för bolagets branschetablering i London, Starckjohann-Telko International Branch. H:s ansvarsområde gällde i första hand Starckjohanns verksamhet i Sverige (Starckjohann Skandinavien AB med säte i Helsingborg), England, Mexico, USA och Hongkong. I England hade H. ansvar för två bolag, nämligen Starckjohann-Telko International Ltd och Starckjohann (UK) Ltd. Det var en kvalificerad anställning, där H. åtnjöt stort förtroende och hade ansvar för ett stort verksamhetsområde. När H. påbörjade sin anställning, hade Starckjohann-koncernen en omsättning om cirka 90 milj FIM. Flera av dotterbolagen kom emellertid att visa dåliga ekonomiska resultat och H. medverkade vid nedläggningen av bolagen i Hongkong, Mexico och Houston, USA.

I H:s anställningsavtal av den 15 oktober 1984 fanns följande bestämmelse rörande uppsägning: ”För det fall bolagets verksamhet ej före den 31.12.1985 uppvisar positivt resultat och utsikterna till ett sådant resultat ej tydligt kan förutses inom därpå följande ett och ett halvt års period, äger bolaget rätt att uppsäga detta avtal med verkan från och med 31.12.1985. Efter den första treårsperioden gäller avtalet för ett år i gången med sex månaders uppsägningstid. . . ."

I brev till H. daterat den 23 april 1986, förklarade Starckjohann, att bolaget under visst villkor ägde rätt att säga upp anställningsavtalet till den 31 december 1986, se Bilaga 1 (uteslutes här). I brev från Starckjohann till H. daterat den 20 november 1986, se Bilaga 2 (uteslutes här), anfördes bl.a. följande: -. . . konstaterar vi nu, att verksamheten för Starckjohann-Telko International Ltd lägges ner på grund av att lönsamhet ej uppnåtts. Med anledning härav uppsäges avtalet till den del det berör anställningstidens giltighet enligt paragraf 7 med verkan från och med den 31.12.1986. Ny giltighetstid överenskommes den 31.3.1987, när Starckjohann (UK) Ltd:s dåvarande verksamhet kan bedömas i sin helhet . . ."

Någon gång i mars eller april 1987 beslöt Starckjohann, att verksamheten i England skulle upphöra helt, vilket H. underrättades om. I anledning härav översändes till H. från Starckjohann ett den 15 april 1987 daterat förslag till avtal mellan parterna angående villkoren för upphörandet av H:s anställning hos bolaget. Starckjohann skickade en medhjälpare, O.K. till England för att förmedla kontakterna mellan H. och Starckjohann genom direktören P.L. angående detta avtal. Under förhandlingarna avsände O.K. till L. två handskrivna telefax, daterade den 15 april resp. den 21 april 1987, med H:s synpunkter på det blivande avtalet. Kontakterna resulterade slutligen i att parterna träffade ett den 24 april 1987 daterat avtal - nedan kallat "avgångsavtalet" - i frågan, se Bilaga 3 (uteslutes här). "Avgångsavtalet" innehåller bl.a. följande konkurrensklausul:

"Betalningen i detta avtal göres under förutsättning att R.H. efter anställningstidens slut under en tidsperiod om ett och ett halvt år framåt räknat från den 1.5.1987 ej direkt eller indirekt engagerar sig i marknadsföring och försäljning av gjutgods och smidesprodukter tillverkade i Kina på följande marknader: Sverige, Norge, Danmark, Finland, Storbritannien och Västtyskland.

Ifall R.H. bedriver verksamhet av ovannämnda art och sålunda de facto motarbetar Starckjohann-Telko Oy eller dess dotterbolags vinstgivande verksamheter, upphör detta avtals giltighet med omedelbar verkan och R.H. förbinder sig härmed att återbetala hela avgångsvederlaget - GBP 19406, - plus 16% räknat från den datum Starckjohann-Telko Oy betalt summan."

Utbetalningen till H. av den i avtalet angivna mellanskillnaden, GBP 11911, skedde den 10 juli 1987.

PARTERNAS TALAN

Under påstående att H. brutit mot den i "avgångsavtalet" intagna konkurrensklausulen har Starckjohann yrkat förpliktande för H. att till bolaget betala GBP 19 406 eller motsvarande belopp i svensk valuta enligt på återbetalningsdagen gällande kurs jämte 16 procent ränta på beloppet från den 10 juli 1987 tills betalning sker.

H. har bestritt käromålet men vitsordat yrkat belopp jämte ränta som i och för sig skäligt.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader. Starckjohann har till utveckling av käromålet anfört följande.

Någon gång under hösten 1984 delades Starckjohann Skandinavien AB upp på två bolag, dels Starckjohann Casting (gjuteriprodukter) AB i Helsingborg (nedan kallat casting-bolaget), dels ett annat bolag med säte i Stockholm. H. fick ansvar för casting-bolaget men inte för Stockholms- bolaget. Verkställande direktör för casting-bolaget var först B.S. och därefter L.F. Under sitt inledningsskede hade casting-bolaget ingen stabil verksamhet men bolaget kom så småningom att inriktas på handel med bl.a. gjuteriprodukter från Kina. Denna inriktning ingav stora förhoppningar, eftersom de kinesiska produkterna var mycket billigare i inköp än motsvarande produkter från andra ursprungsländer som t.ex. Italien. Vid ett koncernmöte i Lahtis den 24 november 1986, då bl.a. H. och L.F. var närvarande, presenterades en av dessa upprättad treårs-plan för casting-bolaget, varav framgick att bolaget räknade med en kommande vinst om SEK 1,3 milj, huvudsakligen beroende på de billiga inköpspriserna i nya importländer som Kina, Sydkorea och Taiwan. B.S. och L.F. hade upprättat personliga kontakter med ett kinesiskt statshandelsbolag - CNMEIEC - och vissa provleveranser därifrån hade skett. Texter fanns utarbetade för ett avtal mellan CNMEIEC och casting- bolaget och undertecknandet av det avtalet var i januari/februari 1987 nära förestående. Det var inte fråga om någon order utan om ett exklusivt representationsavtal med ensamrätt för casting-bolaget att sälja produkter från ifrågavarande kinesiska bolag på bl.a. den svenska marknaden. Något avtal kom dock aldrig att undertecknas. Den tilltänkta affären med kineserna resulterade i stället i en stor förlust och Starckjohann fick i mars 1988 och i april 1989 tillskjuta aktieägartillskott till casting-bolaget på cirka SEK 2 milj resp. 1,6 milj.

Anledningen till att något avtal ej undertecknades och till de följande förlusterna för casting-bolaget var att H. i strid mot konkurrensklausulen konkurrerat med casting-bolaget på den kinesiska marknaden. Den 30 januari 1987 ingick H. och L.F. tillsammans med två andra personer, O.S. och U.S., ett konsortialavtal i syfte att via ett gemensamt ägt bolag, Viking Trading Ltd, bedriva försäljning av gjutgods och smide, i första hand härstammande från Kina. Enligt konsortialavtalet skulle Viking Trading Ltd - i avsikt att kunna distribuera godset till bl.a. de nordiska länderna - ingå ett exklusivt distributionsavtal med en kinesisk statshandelsorganisation. Samarbetet mellan de fyra bolagsmännen resulterade emellertid i en tvist mellan dem och tvisten blev föremål för skiljedom. Starckjohann har därefter fått del av konsortialavtalet och annat material genom O.S. Av en inlaga till skiljemännen, daterad i januari 1990 och upprättad för H:s räkning av dennes dåvarande ombud, advokaten H.O. i Helsingborg, framgår bl.a., att H. tidigt insett att det fanns "en oerhörd potential" i den kinesiska marknaden. Av inlagan framgår vidare, att U.S. och L.F. under en resa till Kina i början av februari 1987 tecknat ett exklusivavtal med CNMEIEC, som gav ensamrätt åt Viking Trading Ltd att representera CNMEIEC på marknaderna i Norden och Storbritannien. Slutligen framgår av inlagan, att ett för ändamålet nybildat nordiskt försäljningsbolag, NCF, fram till mars/april 1988 tecknat order i Viking Trading Ltd för SEK 12,5 milj. samt att NCF hade tecknat order med kunder på den skandinaviska marknaden på SEK 13,8 milj.

Som grund för sin talan har Starckjohann åberopat, att H. på ovan angivet sätt brutit mot konkurrensklausulen och att han därför är återbetalningsskyldig för avgångsvederlaget.

H. har vitsordat kärandens uppgifter om Viking Trading Ltd och H:s deltagande i detta bolags verksamhet. Som grund för sitt bestridande har H. åberopat följande:

1) Det föreligger inte något brott mot konkurrensklausulen. Han har nämligen inte konkurrerat med Starckjohanns eller något av dess dotterbolags vinstgivande verksamheter, eftersom inget av de bolag inom koncernen, som sysslade med gjutjärn från Kina, gått med vinst. Hela iden med gjutjärnshandel med Kina är för övrigt orealistisk ur företagsekonomisk synpunkt, vilket också utesluter skada för kärandebolaget.

2) I andra hand hävdar H., att konkurrensklausulen i sig är ogiltig enligt bestämmelserna i 38 § avtalslagen. En konkurrensklausul syftar normalt till att förhindra spridande av företagshemligheter. Att handla med gjutjärn från Kina kan knappast anses vara en sådan hemlighet, eftersom denna typ av handel kan bedrivas av i stort sett vem som helst. Den nu ifrågavarande klausulen innebär ett direkt näringsförbud utan att vara knuten till företagshemligheter eller dylikt och den sträcker sig därför längre än vad som kan anses skäligt.

3) Om tingsrätten skulle finna att H. brutit mot klausulen och att denna är giltig, hävdar H. slutligen att en kraftig jämkning av H:s återbetalningsskyldighet skall ske jämlikt 36 § avtalslagen, eftersom avtalet i denna del är oskäligt. De omständigheter som åberopas i detta sammanhang är, att H. var den svagare avtalsparten och var beroende av den lön som han erhöll, att den verksamhet i fråga om gjutjärnshantering som H. sysslade med vid sidan av sitt arbete inom Starckjohann-koncernen var av underordnad betydelse samt att verksamheten var känd för käranden då "avgångsavtalet” ingicks. H. menar vidare, att utbetald lön är "en helig förmån" och att rättspraxis inte medger kvittning av skadestånd mot lön.

Gentemot vad H. sålunda anfört har kärandebolaget invänt följande:

1) Det är ointressant, huruvida något bolag inom Starckjohann-koncernen gått med vinst eller ej. Med det i klausulen använda uttrycket "vinstgivande verksamheter" avses, att syftet med verksamheten skall vara att gå med vinst. En annan tolkning vore orimlig. I enlighet med vad Starckjohann påstått och H. vitsordat om H:s verksamhet under 1987 och 1988 i Viking Trading Ltd måste det anses uppenbart, att H. genom Viking Trading Ltd konkurrerat med Starckjohann på den skandinaviska marknaden och att han därför är skyldig att återbetala hela avgångsvederlaget.

2) Den nu aktuella konkurrensklausulen är inte intagen i ett anställningskontrakt utan i ett avtal som reglerar en anställnings upphörande. Någon restriktivitet mot konkurrensklausuler för sådana fall är inte motiverad. Klausulen innebär inte, att H. åläggs något näringsförbud utan ett begränsat verksamhetsförbud.

3) Starckjohann bestrider, att grund för jämkning enligt 36 § avtalslagen föreligger. Det kan visserligen vitsordas, att Starckjohanns brev den 20 november 1986, bilaga 2, från Starckjohanns sida innefattade en uppsägning av H. till den 31 december 1986. H. befann sig emellertid inte i något underläge, när han skrev på avtalet. Dels var han en erfaren affärsman och dels var han själv angelägen att snabbt kunna sluta sin anställning och då erhålla en summa pengar utan krav på motprestation. Han var alltså inte skyldig att underteckna avtalet. Vidare var avtalet ett resultat av förhandlingar mellan parterna och konkurrensklausulen var i allt väsentligt formulerad av H. själv. Det var också ett faktum, att H. redan när han skrev under avtalet hade startat en med Starckjohann konkurrerande verksamhet. Starckjohann bestrider slutligen att förbudet mot kvittning av lön är tillämpligt i målet, eftersom det här är fråga om återkrav av ett utbetalat avgångsvederlag.

H. har genmält: Inget av de bolag som han fick ansvar för - bortsett från bolaget i Mexico - gick med vinst, då han tillträdde sin befattning. Inte heller senare gick något av dessa bolag med vinst. Någon juridiskt bindande uppsägning fanns ej, när han skrev på "avgångsavtalet". Brevet från Starckjohann den 20 november 1986 innebar dock, att H. från och med årsskiftet 1986/87 avkopplades från sitt ansvar för casting-bolaget och dessförinnan hade H. inte utövat någon med Starckjohann konkurrerande verksamhet. H. bestrider, att han författat konkurrensklausulen; ensidig upphovsman till denna var Starckjohann genom P.L.

DOMSKÄL

UTREDNING I MÅLET

Som skriftlig bevisning till stöd för sina ståndpunkter angående tillkomsten av "avgångsavtalet" har parterna åberopat bl.a. skilda delar av de av O.K. författade telefaxen. Som muntlig bevisning har åberopats, av Starckjohann förhör under sanningsförsäkran med P.L. och vittnesförhör med O.K. samt av H. förhör under sanningsförsäkran med honom själv.

Vid förhören under sanningsförsäkran har L. och H. bekräftat de uppgifter, som lämnats under sakframställningarna och har vidare uppgett:

L.: Han är vice VD i Starckjohann och skötte förhandlingarna med H. angående "avgångsavtalet". Brevet den 20 november 1986 innebar, att H. var uppsagd med verkan från samma dag och att uppsägningstiden om sex månader således skulle räknas från den 20 november 1986. Starckjohann erbjöd inte H. någon annan anställning inom koncernen och H. efterfrågade inte heller någon sådan. Bolaget ville bli av med kostnader så snabbt som möjligt och satte igång att förhandla fram ett avgångsvederlag till H. Redan då hade man inom bolaget vissa vaga misstankar om, att H. var i maskopi med L.F. som var VD för casting- bolaget. Denne hade tagit ut en sen semestervecka i februari 1987 och enligt vad Starckjohann sedermera fick reda på hade F. då varit i Kina tillsammans med U.S. F. fick lämna sin befattning med omedelbar verkan och efterträddes av O.K.

Konkurrensklausulen i det första avtalsutkastet innehöll en passus om, att H. inte fick bedriva någon affärsverksamhet med F. I detta utkast angavs det ekonomiska skadeståndet till FIM 500 000 och den tid under vilken H. ej fick bedriva konkurrerande verksamhet till tre år. Efter förhandlingar mellan L. och H. blev det slutliga avtalet mycket gynnsammare för H.: klausulen om F. togs bort, skadeståndssumman sänktes och tidsfristen minskades till ett och ett halvt år. H. ville först, att konkurrensklausulen skulle tas bort helt men han accepterade till slut denna. Det belopp, GBP 19406, som bolaget skulle utbetala, var en engångssumma och det diskuterades inte, huruvida summan utgjorde uppsägningslön eller avgångsvederlag. Uttrycket "vinstgivande" skall tolkas mot bakgrund av den budget för casting-bolaget, som H. och F. lade fram på mötet i Lahti och som innebar att bolaget skulle gå med vinst. Med "vinstgivande" avser L. "affärsmässigt inriktad" eller "affärsmässigt vinstgivande affärer". Konkret avsågs de förestående Kinaaffärerna, som var i allra högsta grad vinstgivande. - Inom Starckjohann blev man oerhört besvikna på, att H. fört sina uppdragsgivare totalt bakom ljuset genom att han berövade casting- bolaget den representation som skulle ge bolaget en stabil grund för framtiden. Därefter fanns det inget bolag inom koncernen, som bedrev vinstgivande verksamhet i eller med Kina. - Det fanns inom Starckjohann erfarenhet av handel med Kina och koncernen hade ett bolag i Beijing och ett kontor i Hongkong. Affärssamarbete med kineser är oerhört personrelaterat och det tar därför tid att arbeta sig in på den kinesiska marknaden. När förtroendet till slut är etablerat, så är det den fysiska personen som kineserna har godkänt. Det spelar sedan ingen roll, om denna person agerar för t.ex. Starckjohann Casting AB eller Viking Trading Ltd. Detta förklarar, att överflyttningen av representationen kan ske så plötsligt som i detta fall.

H.: När han fick det första avtalsutkastet från L. konsulterade han en engelsk jurist. Denne upplyste H. om, att konkurrensklausulen inte gick att tillämpa enligt engelsk lag. Gentemot Starckjohann och O.K. hävdade H. att han inte var uppsagd och hans argument i den delen blev aldrig bemötta. H. menar därför - trots att "avgångsavtalet" använder ordet "avgångsvederlag" - att den engångssumma som man kom överens om utgjorde uppsägningslön och att den räknades ut med utgångspunkt från H:s månadslön. H. lämnade ett visst motförslag angående konkurrensklausulens lydelse. När H. sedan fick det nya förslaget från L., var hans reaktion alltjämt den att klausulen inte var hållbar inför en juridisk prövning. Dels uppfattade han att klausulen som sådan inte var giltig och dels fanns det inom Starckjohann ingen "vinstgivande" verksamhet i handeln med Kina, varför H. inte ansåg sig konkurrera med något av Starckjohanns bolag. Enligt H:s erfarenhet och de informationer, som han förfogade över, skulle casting-bolaget inte kunna ge någon vinst under de närmaste åren. Om casting-bolaget hade gått med vinst, när det gällde casting- affärerna med Kina, så skulle H. redan tidigare ha lämnat bolaget. - Det är riktigt, att H. inte blev ombedd att göra något arbete för Starckjohann efter den 30 april 1987. Tiden därefter var således arbetsfri. Pengarna utbetalades emellertid inte, såsom var förutsatt, inom fjorton dagar utan först den 10 juli 1987. - H. var i underläge, då han skrev under avtalet. Han var en anställd som förhandlade med arbetsgivaren och han visste, att man inom Starckjohann var besviken på att de engelska bolagen inte kunde räddas. Dessutom blev H. arbetslös och hans ekonomiska situation påverkade honom att skriva på avtalet: han var med sin familj bosatt i England och hade placerat sina två barn i skolor, vilket kostade honom 80000-90000 kr/år med ett års uppsägningstid. Dessutom hade han köpt ett stort nytt hus. - Då H. tillträdde sin anställning, sysslade Starckjohann Skandinavien AB med gjutjärn och smide från Italien och Tyskland. Det budgeterades med vinster för bolaget men varken detta eller några andra bolag inom H.s ansvarsområde fick några reella vinster. Bolaget i Mexico blev dock på papperet vinstgivande. Inte heller efter det att casting-bolaget bildats och F. tillträtt som VD lönade sig bolaget. Detta berodde bl.a. på att bolaget, trots sedan tidigare ackumulerade förluster med hög räntebörda, inte fick något aktieägartillskott och på att de provorder, som tecknats med Kina, inte gav resultat. - Det är ingen lätt uppgift att handla med Kina; många som försökt, har gått i konkurs. Svårigheterna består bl.a. i att omlastningar och kvalitetskontroll försvåras av avståndet till Kina och det blir många fördyringar, innan godset slutligen når Sverige. Även det av O.S. och L.F. startade bolaget, Scandinavian Casting, vilket övertog Viking Trading Ltd:s avtal med CNMEIEC, gick i konkurs. - H. bestrider att han medverkat till att Starckjohanns affärer med Kina blivit förlustbringande. Med facit i hand kan han i stället hävda, att han inbesparat förluster för kärandebolaget. - Den kinesiska gjuterinäringen är en otrolig marknad. I Kina finns lika många gjuterier som i hela Europa.

O.K. har vittnat: Han var konsult åt Starckjohann vid avvecklingen av de engelska bolagen och diskussionerna om "avgångsavtalet”. Han hade emellertid inte fullmakt att bestämma om uppsägning av H., lön åt denne etc. Tillsammans med H. gick han igenom det första avtalsutkastet och han avlyssnade bl.a. ett samtal, som H. hade med en jurist i England. Han var helt ense med H. om begränsningarna i dennes kommande verksamhet.

TINGSRÄTTENS BEDÖMNING

H:s invändningar mot käromålet rör konkurrensklausulens innebörd, dess giltighet och det stipulerade skadeståndets skälighet. Anknuten till hans påstående om klausulens innebörd i visst hänseende är frågan om han alls brutit mot klausulen. De tvistiga frågorna prövas i den ordning invändningarna framställts.

Utifrån sin tolkning av uttrycket "vinstgivande verksamheter" har H. som förstahandsgrund för sitt bestridande åberopat att han inte brutit mot konkurrensklausulen, eftersom inget av de Starckjohanns dotterbolag som sysslade med gjutjärn från Kina gått med vinst. Häremot har från Starckjohanns sida genmälts att det saknar betydelse, huruvida något av bolagen inom koncernen gått med vinst eller ej samt att med uttrycket i fråga inte avsågs annat än att syftet med verksamheten var att den skulle gå med vinst.

Av utredningen framgår att parterna ingående diskuterat utformningen av klausulen. Förslag och motförslag har utväxlats, och av O.K:s handskrivna telefax, hans vittnesmål och H:s egna uppgifter framgår att oenigheten gällde samröret med F. skadeståndssumman och den tid under vilken förbudet skulle gälla. Om den för H. förbjudna verksamheten tycks ingen tvekan ha rått; H. har själv via O.K. beskrivit den. Och även om de hos Starckjohann skyddade verksamheterna, såvitt framkommit, inte särskilt diskuterats eller formulerats i något förslag eller motförslag är det tydligt att båda parter åsyftade de affärer med Kina som inletts genom bl.a. F. och S.

I det sedermera undertecknade "avgångsavtalet" har de nyssnämnda verksamheterna betecknats "vinstgivande". Utöver vad ordet rent språkligt betyder har det inte framkommit några omständigheter som gett H. fog för att utgå från att bolaget med det ordet avsett att på något sätt kvalificera eller begränsa de inom koncernen pågående och förestående Kinaaffärerna. H. må för sin del ha haft uppfattningen att Kinaaffärerna var orealistiska och påkallade skydd mot konkurrens bara om de blev lönsamma, men det är inte visat att man hos Starckjohann insett denna hans uppfattning. En tolkning av klausulen i enlighet med den ter sig därtill föga rimlig, eftersom den skulle innebära att bolaget under ett inledande, sårbart och olönsamt skede avhände sig konkurrensskyddet.

På grund av det anförda utgår tingsrätten ifrån att H. måste ha insett att det ifrågavarande uttrycket inte var annat än en beteckning på Kinaaffärerna. Klausulen skall alltså tolkas i enighet med Starckjohanns talan.

I målet är ostridigt, att H. redan i januari 1987 - således innan "avgångsavtalet" slöts - genom det då träffade konsortialavtalet startat ett bolag, Viking Trading Ltd,

290

vars syfte skulle vara att bl.a. på den svenska marknaden bedriva försäljning av gjutgods och smide, som härstammade från Kina, att Viking Trading Ltd i februari 1987 ingått ett exklusivt representationsavtal med den kinesiska statshandelsorganisationen - CNMEIEC - som casting- bolaget befann sig i förhandling med samt att det nordiska försäljningsbolag, som bildats, under tiden fram till mars/april 1988 tecknat miljonorder hos Viking Trading Ltd och med kunder på den skandinaviska marknaden.

Tingsrätten anser det med hänsyn härtill uppenbart att H. efter konkurrensklausulens tillkomst deltagit i en verksamhet som konkurrerat med casting-bolagets och att han därigenom brutit mot konkurrensklausulen.

Vid denna bedömning uppkommer frågan hur den aktuella klausulen förhåller sig till bestämmelserna om konkurrensklausuler i 38 § avtalslagen.

Av förarbetena till den nu gällande lydelsen av 38 § avtalslagen (prop. 1975/76:81 sid. 148 f) framgår, att lagstiftaren ansett det ligga nära till hands att vid skälighetsbedömningen göra en jämförelse med innehållet i den överenskommelse angående begränsning m.m. av s.k. konkurrensklausuler i tjänsteavtal som i december 1969 träffades mellan å ena sidan Svenska Arbetsgivareföreningen och å andra sidan Svenska Industritjänstemannaförbundet, Sveriges Arbetsledareförbund och Sveriges Civilingenjörsförbund. Att detta kollektivavtal bör tjäna som ett slags förebild har också fastslagits i rättspraxis. Se t.ex. AD 1977 nr 167 där arbetsdomstolen uttalade, att det visserligen inte utan vidare kunde antas att konkurrensklausuler i anställningsförhållanden, vilka låg vid sidan av 1969 års avtal, skulle sakna giltighet men att en starkt restriktiv syn på sådana klausuler var befogad.

I det nu aktuella fallet är visserligen ingen av parterna - H. är ej fackföreningsansluten - bunden av 1969 års kollektivavtal. Dessutom är klausulen inte, såsom förutsätts i det avtalet, intagen i ett tjänsteavtal. Oberoende härav anser tingsrätten emellertid, att den skälighetsprövning som måste göras enligt 38 § avtalslagen bör ske med beaktande av de materiella reglerna i 1969 års överenskommelse.

Av överenskommelsen framgår, att en konkurrensklausul för att kunna godtas skall vara inriktad på att skydda tillverkningshemligheter eller liknande företagsspecifikt kunnande.

Utredningen i målet ger vid handen att en av förutsättningarna för framgångsrik handel med Kina är väl upparbetade kontakter samt att det är av avgörande betydelse för de kinesiska avtalsparterna att de väl känner de personer som de samarbetar med; personen är viktigare än det företag han representerar. Det framgår även att det stått klart för parterna i målet, att det förhåller sig så som nu beskrivits.

Tingsrätten anser att H. genom att direkt bygga vidare på de kontakter i Kina som Starckjohann skaffat sig har utnyttjat kunskaper, som faller inom begreppet "företagsspecifikt kunnande". Det är också tydligt att det för Starckjohann var ett befogat intresse att under viss tid få förbehålla sig det kunnandet.

Med hänvisning till det anförda och då det inte kan anses att H. över hövan inskränkts i sin yrkesverksamhet, finner tingsrätten att förbudet för H. att under en tid inte utöva konkurrerande verksamhet med bolaget är skäligt.

Vid bedömning av frågan om jämkning av återbetalningsskyldigheten bör ske beaktar tingsrätten särskilt, att H. redan före avtalet förberett den kommande verksamhet som, enligt vad tingsrätten ovan funnit, stod i strid mot detta samt att denna verksamhet måste anses ha föranlett ett allvarligt avbräck i Starckjohanns fortsatta affärer med Kina. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt finner tingsrätten att jämkning inte bör komma ifråga.

På grund av det anförda och då H. vitsordat yrkat belopp jämte ränta som i och för sig skäligt skall käromålet bifallas.

Med denna utgång och då bestämmelsen i 5 kap. 2 § första stycket lagen om rättegången i arbetstvister inte föranleder annan bedömning skall H. ersätta Starekjohanns rättegångskostnader.

DOMSLUT

1. Tingsrätten förpliktar H. att till Starckjohann Telko Oy betala nittontusenfyrahundrasex (19406) brittiska pund eller motsvarande belopp i svensk valuta enligt på betalningsdagen gällande kurs jämte sexton (16) procent ränta på beloppet från den 10 juli 1987 tills betalning sker.

2. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Z. med tjugotvåtusenetthundrafem (22105) kr, varav 20 125 kr i arvode och återstoden för tidsspillan. I ersättningsbeloppet ingår moms med 4 421 kr.

3. H. förpliktas ersätta Starckjohann Telko Oy dess rättegångskostnader med femtiosjutusentvåhundrafemtio (57250) kr, varav 44000 kr i ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) på förstnämnda belopp från denna dag tills betalning sker.

Domsbilaga A

Skiljaktig mening

av chefsrådmannen Per Assarson

För egen del anser jag att käromålet bör ogillas och vill som skäl härför anföra följande.

Jag är till en början skiljaktig ifråga om tingsrättens bedömning beträffande konkurrensklausulens innebörd och anser, att tingsrättens domskäl i de tre stycken på sid. 12, som börjar med orden "Av utredningen framgår" och slutar med orden ". . . i enlighet med Starckjohanns talan" bort ha följande lydelse:

"Tingsrätten kan först slå fast att det i målet inte är visat, att Starckjohann eller något av dess bolag, som sysslat med gjutjärn eller smide från Kina, gått med vinst efter den 1 maj 1987. När det sedan gäller själva tolkningsfrågan finner tingsrätten, som noterar att parterna inte utgått från annat än att ordet "vinstgivande" i konkurrensklausulens andra stycke hänför sig till såväl Starckjohann- Telko Oy som dess dotterbolag, till en början att den rent språkliga innebörden av ordet "vinstgivande" framstår som ganska självklar och dessutom artskild från innebörden av det ord, "vinstsyftande", som enligt kärandebolaget kunde ha använts i stället. Med "vinstgivande" kan således i detta sammanhang rimligen inte förstås annat än en verksamhet, som under tiden den 1 maj 1987 - den 1 november 1988 drivits på ett sådant sätt att dess intäkter överstigit dess kostnader. Detta stöder alltså H:s tolkning av klausulen. Vad som framkommit i målet om avtalssituationen och tillkomsten av ordvalet i klausulen ger inget underlag för antagande, att parternas gemensamma vilja var att klausulen skulle skydda all den Starckjohanns verksamhet, som var inriktad på Kina, eller att ordet "vinstgivande" eljest skulle ha någon annan innebörd än den som normalt låter sig intolkas i ordet. Själva ordvalet i denna del var nämligen inte, såvitt framgått, föremål för någon diskussion mellan parterna vid avtalets tillkomst.

Redan med hänsyn till det anförda synes det ligga närmast till hands att göra en strikt tolkning av ordet "vinstgivande" till H:s förmån och konstatera, att H:s verksamhet inom Viking Trading Ltd inte konkurrerat med någon för Starckjohann "vinstgivande" verksamhet i eller med Kina. Saken har emellertid även en annan aspekt. Ordet "vinstgivande" synes nämligen vid närmare granskning (och till skillnad från ordet "vinstsyftande") innehålla en inneboende oklarhet i det att ordet inte i sig utsäger något om den tidpunkt, då vinst skall föreligga för att en konkurrenssituation skall uppkomma. Skall alltså en vinst vid bedömningstidpunkten vara etablerad och möjlig att bokföringsmässigt verifiera eller kan "vinstgivande" i detta sammanhang även inkludera en ännu ej uppkommen men dock (säkert) prognosticerbar vinst?

Det senast sagda ger vid handen att klausulen är oklar till sitt innehåll. Vid bedömning av hur denna oklarhet inverkar på tolkningen beaktar tingsrätten följande. Tvisten i målet gäller ett avtal, som avsåg att reglera villkoren för upphörandet av H:s anställning hos Starckjohann och det bildar därmed slutpunkten för förhållandet mellan Starckjohann som arbetsgivare och H. som arbetstagare. Det är med andra ord, i vart fall till väsentlig del, fråga om en arbetstvist och inte ett affärsmässigt avtal. I linje med de sociala skyddssynpunkter till arbetstagarpartens fördel, som präglar den arbetsrättsliga lagstiftningen, bör en oklarhet i ett arbetsrättsligt avtal tolkas till arbetsgivarpartens nackdel, särskilt när avtalet som i det aktuella fallet åberopas av arbetsgivaren till stöd för krav på en långtgående prestation från arbetstagarens sida.

Även andra tolkningsmodeller leder till samma resultat. Tingsrätten vill här peka på de modeller, som i litteraturen kallats oklarhetsregeln och culpamodellen (se bl.a. Adlerereutz: Avtalsrätt II, Lund 1991, sid. 93 ff och 116 ff). Dessa tolkningsregler innebär, att innehållet i en oklar avtalsbestämmelse skall fastställas till nackdel för den part som formulerat bestämmelsen eller som haft störst skuld till oklarheten. Som tingsrätten funnit ovan var själva ordvalet i det nu aktuella hänseendet inte föremål för någon diskussion mellan parterna under förhandlingarna och utredningen ger inte stöd för någon annan slutsats än att bestämmelsen om "vinstgivande verksamheter" formulerats av kärandebolaget (L.). Det kan därvid inte uteslutas att L. - medveten om bl.a. de principiella invändningar som H. haft mot konkurrensklausulen - valt uttrycket "vinstgivande" för att begränsa klausulens räckvidd och därmed undvika risken att klausulen i dess helhet skulle bli ogiltigförklarad.

På grund av det anförda anser tingsrätten, att klausulen skall tolkas i enlighet med H:s talan."

Överröstad i denna del är jag på de skäl, som majoriteten anfört, ense med majoriteten om att H. brutit mot konkurrensklausulen.

Vidare är jag skiljaktig ifråga om bedömningen av konkurrensklausulens giltighet. Därvid godtar jag vad majoriteten anfört i de båda stycken på sid. 13, som börjar med orden "Av förarbetena till . . ." och slutar med orden ". . . 1969 års överenskommelse." Återstående delar av domskälen i denna del borde däremot enligt min mening haft följande lydelse:

"Av överenskommelsen framgår, att en konkurrensklausul för att kunna godtas skall vara inriktad på att skydda tillverkningshemligheter eller liknande företagsspecifikt kunnande. Enligt klausulen i "avgångsavtalet" förband sig H. att under ett och ett halvt år, räknat från den 1 maj 1987, icke engagera sig i marknadsföring och försäljning i bl.a. de nordiska länderna av gjutgods och smidesprodukter tillverkade i Kina. Utredningen i målet får visserligen anses ge vid handen, att möjligheterna att åstadkomma en fungerande handel med gjutgods och smide från Kina kräver ett omfattande och komplicerat förberedelsearbete, som i vart fall delvis kan anses falla inom begreppet "företagsspecifikt kunnande". Enligt tingsrättens mening har dock konkurrensklausulen i detta fall kommit att innefatta ett partiellt näringsförbud för H. av sådan art att klausulen gått längre än vad som kan anses skäligt. En viss betydelse bör därvid tillmätas den omständigheten, att klausulen intagits i ett avtal som föranletts av att H. sagts upp därför att Starckjohann inte längre ville ha honom i sin tjänst. Bakgrunden till att detta bör beaktas är, att det - såsom även uttalats i litteraturen - får anses obilligt att göra gällande en konkurrensklausul i ett anställningsavtal i det fall att anställningen upphört på arbetsgivarens initiativ.

På anförda skäl finner tingsrätten att konkurrensklausulen i dess helhet måste anses ogiltig enligt 38 § avtalslagen."

Även med godtagande av majoritetens bedömning i de nu behandlade frågorna är jag skiljaktig när det gäller jämkningsfrågan. Det stycke på sid. 14, som börjar med orden "Vid bedömning av . ." och slutar med orden ". . . bör komma i fråga", borde enligt min mening ersätta med följande:

"Vid bedömning av frågan huruvida jämkning av återbetalningsskyldigheten bör ske beaktar tingsrätten särskilt följande.

H. var, då "avgångsavtalet" träffades, uppsagd från sin anställning men ansåg själv att han ej var uppsagd. Det kan visserligen antas, att H. genom sin utbildning och erfarenhet hade särskilda förutsättningar att klara den uppkomna situationen. En person som - i den situation vari H. befann sig - förhandlar med arbetsgivaren om villkoren för anställningens upphörande är emellertid i viss mån beroende av arbetsgivarens välvilja i fråga om villkorens innehåll och utformning och han måste typiskt sett därför anses inta en underlägsen ställning i förhållande till motparten. Vidare kan det visserligen konstateras, att H. redan före "avgångsavtalet" förberett den kommande verksamhet som, enligt vad tingsrätten ovan funnit, stod i strid mot detta. Att det skulle finnas något direkt orsakssamband mellan H:s senare verksamhet och casting-bolagets påstådda förluster är emellertid ingalunda utrett i målet; H:s uppgifter om de allmänt stora svårigheterna att etablera en fungerande och lönsam handel med Kina har också lämnats oemotsagda av Starckjohann. Till det anförda kommer att Starckjohann först cirka ett och ett halvt år efter "förbudstiden" väckt talan mot H. med krav på återbetalning.

Vid en samlad bedömning av samtliga de omständigheter, som bör inverka på jämkningsfrågan, finner tingsrätten att H:s återbetalningsskyldighet skäligen bör jämkas till 50000 kr."

Slutligen är jag, vid därefter följande omröstning, skiljaktig även beträffande rättegångskostnadernas fördelning och gör i den frågan följande bedömning:

I mål om arbetstvist kan enligt 5 kap. 2 § första stycket lagen om rättegången i arbetstvister förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. I förarbetena till denna bestämmelse, som är tillämplig vare sig det är arbetsgivaren eller arbetstagaren som står på den förlorande sidan, anförs bl.a. att det inte kan anses befogat att hålla fast vid huvudprincipen om den tappande partens kostnadsansvar t.ex. i fall då rättsläget varit mycket svårbedömt. I förevarande mål har främst rättsfrågorna innefattat ett antal svåra avvägningsproblem. Med hänsyn härtill finner tingsrätten, trots utgången i sak, att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader.

Överröstad även härutinnan är jag i övriga frågor ense med majoriteten.