AD 1993 nr 49

Sveriges Socionomers, Personal & Förvaltningstjänstemäns Riksförbund

mot

Staten genom Statens Invandrarverk.

Sveriges Socionomers, Personal & Förvaltningstjänstemäns Riksförbund (SSR) tillhör SACO och är därmed bundet av kollektivavtal i förhållande till staten.

Statens Invandrarverk (SIV) driver ett stort antal flyktingförläggningar på olika platser i landet. Verksamheten är indelad i fyra geografiska regioner. Under Region Syd med regionkontor i Alvesta sorterar bl.a. flyktingförläggningen i Byerum på nordvästra Öland. Denna består av en huvudförläggning i Byerum och två annex, Grankullavik och Lantgården. Förläggningen har ca 450 platser men är något överbelagd så att där bor ca 500 asylsökande från olika länder, den största gruppen från det forna Jugoslavien. Verksamheten vid förläggningen leds av en förläggningschef och en biträdande förläggningschef. Vidare finns där anställda sju handläggare, tre eller fyra tjänstemän för reception, administration och ekonomi samt ett 15-tal personer på heltid eller deltid för barn- och fritidsverksamhet. Samtliga nu nämnda är anställda hos SIV. Hyresvärden för förläggningen svarar för lokalvård o.d. med egen personal. Förläggningschef i Byerum är sedan den 1 februari 1991 G.H.

I oktober 1990 utlyste SIV tjänsten som biträdande förläggningschef i Byerum. En kungörelse rörande tjänsten innehöll bl.a. följande:

Arbetsuppgifter: Som biträdande förläggningschef skall Du under förläggningschefen leda, samordna och utveckla verksamheten vid förläggningen. Tjänsten innefattar också viss arbetsledning. Deltaga i information och kontakter med samarbetsparter.

Kvalifikationer: Högskoleexamen med samhällsvetenskaplig/social inriktning eller motsvarande kunskaper förvärvade på annat sätt. Erfarenhet av arbete med människor i utsatta situationer. God samarbetsförmåga. Svenskt medborgarskap.

Bland dem som sökte tjänsten fanns två kvinnliga medlemmar i SSR, nämligen legitimerade sjuksköterskan fil. kand. E.W. handläggare vid förläggningen, och socionomen G.B.E. socialsekreterare i Kalmar. Genom beslut av chefen för SIV:s Region Syd A.W. den 25 februari 1991 tillsattes tjänsten med den manlige sökanden C.H.R. handläggare vid förläggningen.

Det har upplysts att såväl E.W. som G.B.E. har hos regeringen i arbetsmarknadsdepartementet besvärat sig över det omtvistade tjänstetillsättningsbeslutet och att besvärsärendena ännu inte är avgjorda.

Efter stämning till arbetsdomstolen på staten genom SIV har SSR gjort gällande att E.W. och G.B.E. har bättre sakliga förutsättningar för tjänsten än C.H.R. och att staten därför ådragits ansvar för könsdiskriminering enligt 2 och 3 §§ 1979 års jämställdhetslag. SSR har med hänvisning därtill yrkat att arbetsdomstolen skall enligt 8 § samma lag förplikta staten att till SSR för envar av E.W:s och G.B.E:s räkning utge allmänt skadestånd med 25 000 kr, d.v.s. med sammanlagt 50 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning den 31 oktober 1991 tills betalning sker.

Staten genom SIV har bestritt käromålet men vitsordat yrkad ränta såsom skälig i och för sig.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SSR

Tjänsten som biträdande förläggningschef vid förläggningen i Byerum är en statlig tjänst. Enligt regeringsformens 11 kap. 9 § skall vid tillsättning av en sådan tjänst avseende fästas endast vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Enligt 4 kap 3 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) skall skickligheten normalt sättas främst. Vid bedömningen av skickligheten skall tillämpas meritvärderingsfaktorerna utbildning, yrkeserfarenhet och personlig lämplighet för tjänsten.

Utbildning

Faktorn utbildning skall bedömas mot bakgrund av de kunskapskrav som SIV angett för tjänsten. Högskoleexamen med samhällsvetenskaplig/social inriktning eller motsvarande kunskaper förvärvade på annat sätt innebär krav på kunskaper motsvarande högskolestudier till 120-140 akademiska poäng. Detta fordrar normalt tre till tre och ett halvt års studier. Utbildningen eller de motsvarande kunskaperna skall också vara av betydelse för tjänsten som biträdande förläggningschef.

E.W. som är född år 1937, erhöll år 1960 sjuksköterskeexamen efter tre och ett halvt års studier. I anslutning till denna examen genomgick hon en särskild utbildning för lärare inom hälso- och sjukvården. Däri ingick sådana för tjänsten som biträdande förläggningschef sakligt sett intressanta ämnen som pedagogik, socialkunskap, sjukhusadministration och personalutbildning. I början av 1970-talet genomgick hon inom nykterhetsvården en sex veckors övervakarkurs som var inriktad på utbildning om samhällets resurser när det gäller att ta hand om missbrukare. Vidare erhöll hon år 1984 efter tre och ett halvt års universitetsstudier en fil.kand.-examen som bl.a. innehåller 40 poäng i det för tjänsten väsentliga ämnet idehistoria. Studierna i detta ämne har gett henne särskilda kunskaper om människor i olika kulturer och deras ekonomiska och sociala förhållanden.

G.B.E. som också är född år 1937, erhöll år 1983 socionomexamen efter tre och ett halvt års studier på social linje vid socialhögskolan i Örebro. Hon inledde därefter forskarstudier av förberedande karaktär vid universitet, vilka hon dock inte har fullföljt.

E.W. och G.B.E. uppfyller enligt vad som är ostridigt mellan parterna de krav på utbildning och kunskaper som SIV uppställt för tjänsten som biträdande förläggningschef.

C.H.R. som är född år 1951, deltog efter avlagd studentexamen och militärtjänstgöring i början av 1970-talet i en grundkurs i filosofi vid universitet utan att tentera för betyg. År 1972 tenterade han propedeutiska kursen i juridik. År 1973 började han studera litteraturvetenskap för 40 poäng men tenterade inte ämnet fullständigt. Han hade vid tiden för tjänstetillsättningen också genomgått en kurs i grundläggande förvaltningsrätt. Enligt egen uppgift hade han genom de nu nämnda studierna tenterat av sammanlagt 30-40 akademiska poäng. Han hade följaktligen inte någon högskoleexamen över huvud taget. SIV har dock gjort gällande att C.H.R. förvärvat kunskaper motsvarande högskoleexamen med samhällsvetenskaplig/social inriktning på annat sätt. SIV har därvid hänvisat framför allt till att han sedan år 1982 varit politiskt aktiv och sedan år 1985 haft olika kommunala och landstingskommunala uppdrag. SIV har också åberopat att han under 1970-talet gjort ett antal resor i Västeuropa samt en längre resa i Canada, USA och Mexico ävensom år 1981 en längre resa med sin familj i Spanien och Portugal. Det har varit fråga om rent privata resor utan något planerat studiesyfte. SSR finner det uteslutet att C.H.R. på grund av dessa olika aktiviteter skulle kunna anses ha förvärvat kunskaper motsvarande en högskoleexamen med samhällsvetenskaplig/social inriktning om 120-140 poäng.

C.H.R. uppfyller således enligt SSR:s mening inte ens de av SIV för tjänsten uppställda, grundläggande kraven på utbildning och kunskaper.

Yrkeserfarenhet

Meritvärderingsfaktorn yrkeserfarenhet avser kunskaper och kompetens som förvärvats i annan anställning eller verksamhet och är av betydelse för tjänsten. Därvid skall beaktas de av SIV uppställda kraven att sökande skulle ha erfarenhet av arbete med människor i utsatta situationer och god samarbetsförmåga. Vidare skall beaktas tjänstens innehåll, omfattande bl.a. att under förläggningschefen leda, samordna och utveckla verksamheten vid förläggningen, utöva viss arbetsledning samt delta i information och kontakter med samarbetsparter.

E.W:s relevanta yrkeserfarenhet varvid tiden för tjänstetillsättningen i huvudsak följande. Under åren 1960-1986 arbetade E.W. som sjuksköterska. Därvid tjänstgjorde hon under åren 1962-1970 i olika omgångar om sammanlagt tre och ett halvt år vid M. alkoholpoliklinik i Stockholm. Hon hade där direkta kontakter med patienter som gick under ofta årslånga behandlingar och som representerade hela den sociala skalan "från societet till uteliggare". Många patienter var kriminellt belastade, ibland med grova brott bakom sig. I tjänsten ingick jour under kvällar och helger, då hon hade hand om dels en akutmottagning med ungdomsmottagning, dels en vårdavdelning med ett 30-tal patienter som tagits in för vård på grund av missbruk av alkohol eller narkotika och ofta befann sig i svåra tillstånd. Hon hade vidare många utåtriktade kontakter med nykterhetsnämnder, övervakare, stödpersoner och polis samt med anhöriga som också behövde stöd. Under åren 1974-1976 tjänstgjorde hon som ensam sjuksköterska vid en socialläkarmottagning i Stockholm. Vid sidan av läkarna och under handledning av en psykolog och en psykiatriker arbetade hon där med egna patienter i stödkontakter, bl.a. med kvinnor vilkas män var intagna på kriminalvårdsanstalt. Vidare deltog hon i socialarbetarnas verksamhet ute på fältet, t.ex. med hämtning av svära patienter i deras hem. E.W. bedrev under sin tid som sjuksköterska också undervisning för sjuksköterskor och annan vårdpersonal.

Efter år 1986 hade E.W. ett kortare avbrott i sin yrkesverksamhet och en kortare tjänstgöring vid ett bibliotek innan hon i oktober 1989 anställdes som handläggare vid SIV:s flyktingförläggning i Byerum. Som alla handläggare har hon där fått ha hand om ett 70-tal asylsökande som hon bistår i den praktiska vardagen. Hon informerar dem om Sverige och svenska förhållanden, om asylärendenas gång och om vars och ens möjligheter i sitt ärende. Hon ger dem personligt stöd, gör ekonomiska utredningar i deras bidragsärenden, delger SIV:s beslut och hjälper dem till kontakter med SIV, advokater och polis. Hon är vidare kontaktperson för skolbarnen i sin grupp. Under tre veckor har hon tjänstgjort som ställföreträdande förläggningschef.

Det sagda innebär att E.W. har en omfattande erfarenhet av arbete med olika slags personer i svårt utsatta situationer. Hon har arbetat under stressande och eljest besvärliga förhållanden i kontakt med människor som behövt stöd och kvalificerad hjälp. Hon har skaffat sig stor vana att handskas med människor i kris, att möta dramatiska och hotfulla situationer och att skapa lugn i upprörda lägen. Hon har sysslat med utåtriktade kontakter och med information. Hennes arbete som sjuksköterska har ständigt innefattat en faktisk, om än inte formell, funktion som arbetsledare.

G.B.E:s relevanta yrkeserfarenhet var vid tiden för tjänstetillsättningen i huvudsak följande. Åren 1981 och 1982 vikarierade G.B.E. vid Kalmar sjukhus i befattningar som sjukvårdsbiträde och kurator. Efter det att hon i januari 1983 avlagt socionomexamen arbetade hon under 8-9 månader först vid Kalmar sjukhus, sedan inom äldreomsorgen som arbetsledare för 40-50 hemsamariter i Kalmar och därefter åter vid sjukhuset. Sedan hösten 1983 är hon anställd som socialsekreterare vid socialförvaltningen i Kalmar. Hon har där tjänstgjort vid ett flertal avdelningar. Till en början arbetade hon vid en allmän avdelning med alla slags ärenden, däribland flyktingärenden. Därefter arbetade hon i förvaltningens reception med handläggning av bl.a. akuta ärenden och bostadsärenden. Därifrån övergick hon till vårdsektionen som bl.a. handlägger ärenden rörande alkoholmissbrukare innefattande inackordering, dagvård, bostadsfrågor och allmänna socialtjänstfrågor. Hon sysslade där även med handledning av tjänstemän vid ärendehandläggning. Senare arbetade hon vid behandlingssektionen där hon hade att handlägga många ärenden enligt lagstiftningen om vård av unga och vård av missbrukare. Under en period var hon vikarierande chef för ekonomiavdelningen och sysslade då mycket med samordning av förvaltningens verksamhet. Under sju månader år 1988 arbetade hon som behandlingsassistent hos skyddskonsulenten i Kalmar. I hennes arbetsuppgifter där ingick bl.a. att samordna kontakter m.m. mellan övervakare och deras klienter samt att lämna råd och stöd till klienterna. En annan uppgift var att handha familjehemsplaceringar. Hon har också haft egna uppdrag på fritid som övervakare under en sammanlagd tid av ca fem år samt utfört personundersökningar och tjänstgjort som handledare för polisaspiranter som praktiserat vid socialförvaltningen. På hösten 1987 startade hon tillsammans med en kollega och två andra personer ett privat behandlingshem för drogmissbrukande ensamstående kvinnor med barn. Jämsides med tjänsten som socialsekreterare arbetade hon från våren 1988 på halvtid vid behandlingshemmet som biträdande föreståndare med tjänstgöring på kvällar och helger samt under en del ledigheter. Hon sysslade därvid med ärendehandläggning och administration och var arbetsledare för ett tiotal anställda.

I tjänsten som socialsekreterare och även i övrigt har G.B.E. sålunda haft som huvudsakligt arbete att ta hand om människor som befunnit sig i krissituationer och att ge dem råd och stöd i sociala och ekonomiska frågor. Detta arbete kräver en omfattande kunskap om sociallagstiftningen och samhället i stort samt kunskaper och erfarenheter avseende olika sociala problem. Bland hennes klienter finns och har funnits asylsökande och flyktingfamiljer från ett flertal olika länder. I hennes arbetsuppgifter som socialsekreterare har även ingått att i förhållande till allmänhet och media lämna information och att svara för annan utåtriktad verksamhet. Tjänsten som socialsekreterare innefattar vidare åtskilligt av faktisk arbetsledning, vartill kommer att hon fungerat som arbetsledare vid det privata behandlingshemmet. Arbetet vid socialförvaltningen försiggår i en mycket stressande och ibland hotfull miljö som ställer stora krav på samarbetsförmåga och förmåga till övervägda improvisationer.

C.H.R. har redovisat att han har för tjänsten som biträdande förläggningschef relevant yrkeserfarenhet sedan år 1988. Han anställdes den 17 december 1988 som byråassistent på förläggningen i Byerum och arbetade då som informatör och utrustare. I juli 1989 tillträdde han en tjänst som handläggare vid förläggningen och vid tidpunkten för tjänstetillsättningen hade han sedan slutet av november 1990 tjänstgjort som vikarierande förläggningschef eller biträdande förläggningschef där. Någon annan relevant yrkeserfarenhet har inte redovisats av honom. SIV har dock även åberopat att C.H.R. under åren 1985-1988 tagit emot sex- sju familjehemsplacerade vuxna personer i sitt hem samt en familjehemsplacerad familj som fått bo några kilometer bort och att han haft några övervakaruppdrag.

En jämförelse avseende yrkeserfarenhet av betydelse för tjänsten visar sålunda att vid tiden för tjänstetillsättningen E.W. hade sådan yrkeserfarenhet praktiskt taget obrutet sedan år 1960 och G.B.E. obrutet sedan år 1981. Det är i bådas fall fråga om mångsidig yrkeserfarenhet av direkt och central betydelse för arbetet som biträdande förläggningschef vid flyktingförläggningen. C.H.R. hade liknande yrkeserfarenhet endast sedan år 1988. Jämförelsen måste följaktligen leda till konstaterandet att de båda kvinnliga sökandena har ett mycket klart och betydande försteg framför C.H.R. i fråga om relevant yrkeserfarenhet.

Personlig lämplighet

Den tredje meritvärderingsfaktorn är de sökandes personliga lämplighet för tjänsten. SIV har gjort gällande att det var denna faktor som fällde utslaget till C.H.R:s förmån. SSR vill därför till en början framhålla att bedömningen av de tre sökandenas lämplighet för tjänsten gjordes på ett mycket bristfälligt underlag. Det har sålunda framkommit att den grundades enbart på det intryck som den nuvarande förläggningschefen G.H. hade fått av de sökande vid en enda anställningsintervju som genomfördes i januari 1991 och varade i ungefär en timme per sökande. G.H. som då ännu inte hade tillträtt som förläggningschef, hade ingen annan eller tidigare kännedom om vare sig E.W., G.B.E. eller C.H.R. Detsamma gäller regionchefen A.W. som var beslutande i tjänstetillsättningsärendet. Trots detta inhämtades inte en enda referens avseende de sökande, vare sig av G.H. eller genom regionkontorets försorg. Att G.H. inte inhämtade några referenser berodde enligt vad han har uppgett på att han uppfattat sin roll så att han enbart skulle redovisa det rent personliga intryck som han fick av de sökande vid anställningsintervjun. Och A.W. inhämtade inte några referenser eftersom han vid tillsättningsbeslutet, enligt vad som uppgetts, ansåg sig böra följa G.H:s "förslag".

Det har framkommit att G.H. fäst sig vid att C.H.R. genom sina politiska uppdrag kunde antas ha fått en omfattande kunskap om samhället och att han genom att ställa sitt hem till förfogande för familjehemsplaceringar visat prov på orädsla för att ha problempersoner på nära håll samt en stor portion av stresstålighet. Detta skall jämföras med de kunskaper om samhället som E.W. och G.B.E. skaffat sig genom sina utbildningar och sitt mångåriga arbete med sociala problem, varvid de verkat i mer eller mindre ständig närkontakt med s.k. problempersoner samt i hårda och stressande arbetsmiljöer. Såväl E.W. som G.B.E. har därmed i högsta grad visat att de inte är rädda för att ha problempersoner på nära håll och att de besitter stor stresstålighet. De har vidare visat sig vara minst lika kapabla att hantera komplicerade situationer - en annan förmåga som G.H. tydligen ansett vara av betydelse - som C.H.R.

Beträffande E.W. hade G.H. vid den korta anställningsintervjun fäst sig vid att hon betonat behovet av stark ledning och klara direktiv och därför funnit att hon "utstrålade stor osäkerhet". Detta hade medfört tvekan om hennes förmåga som biträdande förläggningschef. Det hela synes närmast bottna i en missuppfattning. E.W. hade kommenterat att det förekom att olika anställda vid förläggningen "drog åt olika håll" och framfört att hon som chef skulle eftersträva en klar och tydlig ledningsprofil. G.H. ansåg vidare att det vid ledningen av förläggningen ständigt skulle uppkomma behov av tillfälliga lösningar och improvisationer. Detta skulle kräva en "trygghet i yrkesrollen" som han på grund av anställningsintervjun bedömde att E.W. saknade. Bedömningen är fullständigt ogrundad. E.W. har under hela sitt yrkesverksamma liv känt trygghet i sin yrkesroll och fått visa prov på improvisationsförmåga. Hon kan vid anställningsintervjun möjligen ha framfört att även improvisationer förutsätter att man har en fast grund att stå på, så att inte varje problem varje gång hanteras som om det vore nytt. Av G.H:s få frågor vid anställningsintervjun framgick att han var särskilt intresserad av om de sökande hade gjort utlandsresor. E.W. har rest privat i normal omfattning, bl.a. i Västeuropa och USA.

Beträffande G.B.E. ansåg sig G.H. vid anställningsintervjun ha funnit ett mindre uttalat intresse för utlänningar och utländska förhållanden än det som C.H.R. hade. Detta är närmast oförståeligt. Som tidigare framgått har G.B.E. i sitt arbete som socialsekreterare bl.a. haft hand om flyktingar och flyktingfrågor. G.B.E. har rest privat i normal omfattning men dessutom gjort rena och organiserade studieresor för att studera utländska samhällsförhållanden. I sådant syfte har hon besökt dåvarande Västtyskland och vistats i Albanien under en månads tid. Vidare har hon vid besök hos sin syster i Holland ordnat så att hon fått inblick i socialtjänst och kommunal förvaltning där. G.H. konstaterade att G.B.E. visserligen hade erfarenhet som arbetsledare men han ansåg sig vid anställningsintervjun kunna iaktta att hon visade en "distans" till andra personer som gjorde honom tveksam till hennes förmåga att samarbeta med andra på ett förtroendefullt sätt. Denna uppfattning är grundlös. G.B.E. har aldrig haft några samarbetssvårigheter, vilket kunnat bekräftas om man tagit referenser.

SIV har också gett en mycket överdriven beskrivning av svårigheter som skulle vara förenade med tjänsten som biträdande förläggningschef i Byerum. Det har sagts att biträdande förläggningschefen genom "tryck" från de asylsökande, från personalen och från massmedia skulle vara utsatt för ett "osedvanligt hårt tryck". Detta har dock inte på något sätt bekräftats vid förhör i målet med E.W. C.H.R. och G.H. vilka väl känner förhållandena vid förläggningen. Vidare har sagts att tjänsten som biträdande förläggningschef är mycket speciell och i hög grad kräver ledaregenskaper, förhandlingsvana och stresstålighet. Det har emellertid inte framkommit att tjänsten härvidlag skulle ställa alldeles särskilda krav som inte uppfylls lika väl av E.W. och G.B.E. som av C.H.R. Beträffande förhandlingsvanan, som SIV velat lägga stor vikt vid, har framgått att det huvudsakligen kan gälla att resonera med olika asylsökande som t.ex. anser sig orättvist behandlade, att tala med utomstående som framför klagomål mot de asylsökande och att någon gång när förläggningschefen är frånvarande diskutera med exempelvis leverantörer ifall det uppkommer meningsskiljaktigheter om deras åtaganden. Förläggningschefen är den som är ansvarig för och sköter förhandlingar om olika avtal m.m. Beträffande ledaregenskaperna skall nämnas att biträdande förläggningschefen normalt är arbetsledare för ett 20tal personer, nämligen de sju handläggarna och de anställda som sysslar med barn- och fritidsverksamheten. C.H.R. synes i sin yrkesverksamhet ha haft betydligt mindre tillfälle att visa sin lämplighet som arbetsledare än E.W. och G.B.E.

Enligt SSR:s uppfattning har det således inte funnits någon grund för att bedöma C.H.R. som personligen lämpligare för tjänsten än någon av E.W. och G.B.E. SIV:s bedömning härvidlag har inte gjorts på ett sakligt sätt och på godtagbart underlag. Det har inte funnits något stöd för de i vissa avseenden negativa omdömen som framförts beträffande E.W. och G.B.E.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är det alltså endast E.W. och G.B.E. som uppfyller det av SIV uppställda grundläggande kravet på högskoleexamen eller motsvarande kunskaper inhämtade på annat sätt. Vidare har E.W. och G.B.E. yrkeserfarenhet som ger dem ett mycket klart och betydande försteg i förhållande till C.H.R. När det slutligen gäller de sökandes personliga lämplighet för tjänsten som biträdande förläggningschef hävdar SSR att E.W. och G.B.E. är minst lika lämpliga för denna som C.H.R.

Det sagda innebär att E.W. och G.B.E. har klart bättre sakliga förutsättningar för tjänsten än C.H.R. Enligt 3 § första stycket 1979 års jämställdhetslag föreligger därmed en presumtion för att SIV har missgynnat E.W. och G.B.E. på grund av deras kön. Vad SIV har anfört och åberopat i målet kan inte i någon mån rubba denna presumtion. SIV har vid tjänstetillsättningen följaktligen gjort sig skyldigt till könsdiskriminering i strid med 2 och 3 §§ 1979 års jämställdhetslag och därmed ådragit staten skyldighet att utge allmänt skadestånd till E.W. och G.B.E.

Staten genom SIV

Det är SIV:s uppfattning att beslutet att anställa C.H.R. på tjänsten som biträdande förläggningschef varit korrekt med hänsyn till relevanta meritvärderingsfaktorer. E.W. och G.B.E. har inte haft bättre sakliga förutsättningar för tjänsten, och något brott mot 1979 års jämställdhetslag har alltså inte förekommit.

Som en allmän bakgrund skall nämnas att SIV välkomnar kvinnor på chefsposter och därvidlag har en förhållandevis jämn könsfördelning. SIV:s generaldirektör är sålunda kvinna. Centralt finns fyra avdelningschefer, av vilka två är kvinnor. Likaledes är av fyra regionchefer två kvinnor. I Region Syd finns 23 kvinnliga och 19 manliga biträdande förläggningschefer samt 12 kvinnliga och 23 manliga förläggningschefer. Av handläggarna inom Region Syd är 102 kvinnor och 61 män.

SIV är ense med SSR i frågan om vilka kriterier som skall beaktas vid värderingen av de tre sökandenas meriter för tjänsten, nämligen utbildning, yrkeserfarenhet och personlig lämplighet. Vidare vitsordar SIV riktigheten av SSR:s rent faktiska uppgifter om de sökandes utbildning och yrkeserfarenhet, medan SSR:s värderande omdömen i dessa hänseenden får stå för SSR:s räkning. Det som vid tjänstetillsättningen slutligt fällde avgörandet till C.H.R:s förmån var den personliga lämpligheten. En sammanvägning av denna och övriga faktorer av betydelse visar enligt SIV:s mening att C.H.R. har överlägset bättre - och i vart fall inte sämre - sakliga förutsättningar för tjänsten än E.W. och G.B.E.

Utbildning

När det gäller utbildning kan konstateras att E.W. och G.B.E. har examina som svarar mot vad som krävs för tjänsten som biträdande förläggningschef. C.H.R. har härvidlag inte samma formella meriter. Enbart detta förhållande berättigar emellertid inte till slutsatsen att C.H.R:s utbildning och kunskaper skulle vara av lägre dignitet. De tre sökandenas utbildning och kunskaper måste bedömas i belysning av de krav och förutsättningar som gäller för den aktuella tjänsten. Mot den bakgrunden är det SIV:s uppfattning att C.H.R. genom de akademiska studier som han faktiskt bedrivit, genom sina politiska uppdrag och genom sina omfattande internationella resor har skaffat sig utbildning och kunskaper som reellt sett väl motsvarar en högskoleexamen med samhällsvetenskaplig/social inriktning och fyller de krav på kunskaper som tjänsten ställer.

Yrkeserfarenhet

I fråga om yrkeserfarenhet kan E.W. och G.B.E. otvivelaktigt peka på längre yrkesverksamhet av betydelse för tjänsten än C.H.R. Man kan emellertid inte se enbart till tidsfaktorn utan också till innehållet i åberopad yrkesverksamhet i förhållande till de krav som tjänsten ställer. Vid en bedömning i enlighet därmed är det SIV:s uppfattning att C.H.R:s yrkeserfarenhet från år 1988 i vart fall inte är så underlägsen att skillnaden framstår som orimligt stor. E.W. och G.B.E. har enligt SIV:s mening bl.a. en i förhållande till C.H.R. uppenbar brist på erfarenhet som arbetsledare.

Personlig lämplighet

När det gäller den personliga lämpligheten för tjänsten är det SIV:s uppfattning att C.H.R. är överlägsen E.W. och G.B.E.

Biträdande förläggningschefens uppgifter är framför allt följande. Hon eller han är arbetsledare för i första hand de sex-sju handläggarna och samordnar deras verksamhet. Biträdande förläggningschefen fungerar vidare som ett slags "hotellchef” och skall se till att förläggningen utnyttjas fullt ut med en lämplig sammansättning av asylsökande. Hon eller han har således mer av det operativa ansvaret för den dagliga verksamheten än förläggningschefen. Biträdande förläggningschefen får ofta lösa tvister inom personalen och bland de asylsökande. Ett vanligt förekommande ärende är önskemål bland de asylsökande om att få byta bostad inom förläggningen. Det mesta styrs av regler men måste också hanteras med förnuft. Biträdande förläggningschefen har vidare att hålla kontakter utåt, med allmänhet och vid behov med massmedia. Det gäller härvid bl.a. att agera förebyggande genom att ge en positiv bild av verksamheten vid förläggningen. Uppgiften att hålla kontakter med allmänheten sköts i viss omfattning också av handläggarna. De asylsökande går i en påfrestande väntan på beslut om sin framtid, vilket kan föranleda reaktioner som måste behandlas med varsamhet.

Det är riktigt att bedömningen av de sökandes personliga lämplighet gjordes på grundval av - förutom deras ansökningshandlingar - framför allt G.H:s intryck av de sökande vid anställningsintervjun med var och en av dem. Några referenser inhämtades inte. G.H. har innan han blev förläggningschef i början av år 1991 arbetat som polis i ca 21 år, varav ca tio år med utlännings- och asylärenden. Han har därmed under nästan hela sitt yrkesverksamma liv arbetat med människor och har stor erfarenhet av att bedöma personer.

Beträffande C.H.R. fäster SIV stor vikt vid att han genom sina politiska uppdrag visat sig ha bl.a. förmåga och vana att förhandla, vilket är väsentligt för tjänsten som biträdande förläggningschef. Han började engagera sig politiskt under 1982 och 1985 valdes han in i kommunfullmäktige i Borgholm som representant för Miljöpartiet. Därefter har han under åren 1986-1988 suttit i kommunstyrelsen. Efter valet 1988 blev han ledamot av landstingets förvaltningsutskott. Som miljöpartist hade han där en vågmästarroll vilket innebar mycket förhandlingar med representanter för de andra politiska partierna. Han har numera lämnat landstinget men är ledamot i Borgholms kommunfullmäktige och kommunstyrelse och sitter i kommunstyrelsens budgetutskott. Genom att i sitt hem ta emot familjehemsplacerade personer med sociala problem har C.H.R. också demonstrerat sitt intresse för och sin förmåga att ta hand om vuxna problempersoner. Genom sina omfattande internationella resor har han visat stort intresse för och skaffat sig allmänbildning om utländska förhållanden. G.H. hade vid anställningsintervjun fått det bestämda intrycket att C.H.R. allmänt sett var en mycket kompetent person med stor samarbetsförmåga. G.H. hade vid ett samtal med en lokal facklig representant för Statstjänstemannaförbundet också fått veta att denne ville förorda C.H.R. på grund av de erfarenheter man fått av honom under hans tid som vikarie för förläggningschefen.

Det är riktigt att G.H. vid anställningsintervjun med E.W. uppfattade henne som osäker. Anledningen därtill var att hon syntes kräva en stark ledning och klara direktiv för verksamheten vid förläggningen. G.H. hyste uppfattningen att det E.W. sålunda begärde knappast kunde åstadkommas i en verksamhet, som i så hög grad som förläggningsverksamheten kräver att man kan laga efter läglighet.

Det är vidare riktigt att G.H. efter intervjun med G.B.E. hade det samlade intrycket av henne, att hon höll en distans till andra personer som var så påtaglig att han närmast ville karakterisera den som nonchalans. Han hade därför blivit mycket tveksam till hennes samarbetsförmåga. De svar som hon gav vid intervjun visade enligt G.H:s mening också att hon hade ett mindre intresse för utlänningar och utländska förhållanden än det som C.H.R. hade visat. Enligt vad G.H. har uppgett hade han sammanfattningsvis funnit valet mellan de tre aktuella sökandena enkelt och bedömt C.H.R. som den klart lämpligaste. Då A.W. inte kände till något som talade däremot ansåg han sig böra följa G.H:s rekommendation. Det skall tilläggas att C.H.R. efter tjänstetillsättningen också har visat sig vara mycket kompetent för arbetet som biträdande förläggningschef.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är enligt SIV:s mening C.H.R. i fråga om utbildning och kunskaper av betydelse för tjänsten som biträdande förläggningschef i vart fall lika väl meriterad som E.W. och G.B.E. Han är något underlägsen dem i fråga om relevant yrkeserfarenhet, särskilt om man bara ser till tidsfaktorn, men han har enligt SIV:s mening en betydande överlägsenhet i fråga om personlig lämplighet för tjänsten med hänsyn till biträdande förläggningschefens uppgifter och ansvarsområde.

Eftersom C.H.R. sålunda har sammantaget bättre kvalifikationer för tjänsten än E.W. och G.B.E. och i vart fall måste anses likvärdig med dem har något missgynnande på grund av kön inte förekommit. SSR:s talan är alltså ogrundad.

Domskäl

Tvisten gäller frågan om staten genom SIV har gjort sig skyldig till könsdiskriminering vid tillsättningen av tjänsten som biträdande förläggningschef vid flyktingförläggningen i Byerum på Öland. Tjänsten hade sökts av bl.a. E.W. och G.B.E. Genom beslut den 25 februari 1991 utsågs en manlig sökande, C.H.R., till innehavare av tjänsten. SSR har gjort gällande att både E.W. och G.B.E. hade bättre sakliga förutsättningar för tjänsten än C.H.R. och att det på grund av regeln i 3 § första stycket 1979 års jämställdhetslag föreligger en presumtion för könsdiskriminering. Staten genom SIV har hävdat att C.H.R. hade bättre sakliga förutsättningar för tjänsten än de båda kvinnliga sökandena, och i vart fall inte sämre, och att någon könsdiskriminering således inte förekommit.

I målet har åberopats viss skriftlig bevisning. På SSR:s begäran har E.W. och G.B.E. hörts under sanningsförsäkran samt på statens begäran C.H.R. G.H. och A.W. hörts som vittnen.

Arbetsdomstolen har alltså att pröva om E.W. och G.B.E. vid tiden för tjänstetillsättningen får anses ha haft bättre sakliga förutsättningar för tjänsten som biträdande förläggningschef än C.H.R. Parterna är ense om att bedömningen härav skall göras med ledning av meritvärderingsfaktorerna utbildning, yrkeserfarenhet och personlig lämplighet för tjänsten.

352

Utbildning

I den kungörelse varigenom tjänsten utlystes angavs som kvalifikationer för tjänsten bl.a. högskoleexamen med samhällsvetenskaplig/social inriktning eller motsvarande kunskaper förvärvade på annat sätt.

I målet är ostridigt att E.W. och G.B.E. efter genomgången högskoleutbildning har genom examina dokumenterade kunskaper som motsvarar de kvalifikationer som angetts i kungörelsen av den lediga tjänsten. C.H.R. däremot, har inte någon med högskoleexamen jämförlig teoretisk utbildning. SIV har emellertid hävdat att C.H.R. på annat sätt har förvärvat kunskaper som är likvärdiga med dem som man får genom en högskoleexamen med samhällsvetenskaplig/social inriktning. Dessa kunskaper har han enligt SIV förvärvat genom de akademiska studier som han faktiskt bedrivit, genom sina politiska uppdrag och genom omfattande internationella resor.

C.H.R. har uppgett att han under åren 1970-1973 bedrivit akademiska studier, delvis parallellt med militärtjänstgöring. Han hade därvid först deltagit i grundkursen AB 1 Filosofi, innefattande både praktisk och teoretisk filosofi, dock utan att dokumentera sina kunskaper genom att tentera för betyg i ämnet. Vidare hade han läst och tenterat propedeutiska kursen i juridik samt börjat läsa litteraturvetenskap för 40 akademiska poäng men inte tenterat ämnet fullständigt. Härigenom hade han erövrat sammanlagt 30-40 akademiska poäng. Han hade före tjänstetillsättningen också genomgått en kurs i grundläggande förvaltningsrätt. I fråga om sina politiska uppdrag har C.H.R. berättat att han år 1985 valdes in i Borgholms kommunfullmäktige som representant för Miljöpartiet. Under åren 1986-1988 var han ledamot av kommunstyrelsen. År 1988 valdes han in i landstingsfullmäktige och fick i samband därmed genom valsamverkan en plats som ledamot i landstingets förvaltningsutskott. Han hade sedermera lämnat landstinget men fortsatt som ledamot i Borgholms kommunfullmäktige och kommunstyrelse ävensom i kommunstyrelsens budgetutskott. Beträffande sina resor har C.H.R. uppgett att han under första hälften av 1970-talet gjorde sex-sju resor i Spanien, Portugal, Italien och Frankrike. Dessa resor hade oftast varat någon eller några månader. År 1975 gjorde han en längre resa i Kanada, USA och Mexiko under ca 13 månader, och år 1981 en ca sju månader lång resa med sin familj i Spanien och Portugal. Samtliga resor var privatresor i bildningssyfte.

Den akademiska utbildning som C.H.R. sålunda enligt egna uppgifter skaffat sig genom studier främst i början av 1970-talet får betraktas som blygsam. Studierna har dessutom endast i ringa mån varit inriktade mot det samhällsvetenskapliga/sociala området. Det måste emellertid antas att han genom sina politiska uppdrag har förvärvat åtskillig kunskap rörande olika samhällsfrågor och att han därjämte besitter en god allmän bildning, något som han själv har betonat. Enligt arbetsdomstolens mening kan det knappast betvivlas att han därmed har för tjänsten som biträdande förläggningschef tillräckliga kunskaper. Detta innebär visserligen inte att C.H.R. i fråga om utbildning och kunskaper av betydelse för tjänsten kan anses ha varit jämställd med E.W. och G.B.E. De båda har sålunda den för tjänsten efterfrågade högskoleutbildningen och de kan inte antas stå honom efter när det gäller genom praktisk verksamhet förvärvade kunskaper och allmän bildning. Det försteg som E.W. och G.B.E. har i nu ifrågavarande hänseende kan emellertid inte betraktas som alltför betydande.

Yrkeserfarenhet

I SIV:s kungörelse av tjänsten angavs att biträdande förläggningschefen skall under förläggningschefen leda, samordna och utveckla verksamheten vid flyktingförläggningen. Vidare angavs att tjänsten innefattar viss arbetsledning samt deltagande i information och kontakter med samarbetsparter. Som kvalifikationer för tjänsten angavs bl.a. erfarenhet av arbete med människor i utsatta situationer.

Biträdande förläggningschefens huvudsakliga arbetsuppgifter är enligt vad som upplysts i huvudsak följande. Hon eller han är arbetsledare för i första hand handläggarna vid förläggningen, vilka vid tiden för tjänstetillsättningen var sex-sju till antalet, och har att samordna deras verksamhet. Vidare fungerar biträdande förläggningschefen som ett slags "hotellchef" som skall se till att förläggningen utnyttjas fullt ut med en lämplig sammansättning av asylsökande. Hon eller han har mer av det operativa ansvaret för den dagliga verksamheten än förläggningschefen. Biträdande förläggningschefen får ofta lösa tvister inom personalen och bland de asylsökande. Ett vanligt förekommande ärende är önskemål bland de asylsökande om att få byta bostad inom förläggningen. Biträdande förläggningschefen har vidare att hålla kontakter utåt, med allmänhet och vid behov med massmedia. Uppgiften att hålla kontakter med allmänheten sköts dock i viss omfattning också av handläggarna. De asylsökande går i en påfrestande väntan på beslut om sin framtid, vilket kan föranleda reaktioner som måste behandlas med varsamhet. Det händer att asylsökande råkar in i djupare personliga kriser varvid det kan vara en uppgift för biträdande förläggningschefen bl.a. att avgöra om experthjälp behöver anlitas.

Beträffande sin relevanta yrkeserfarenhet har E.W. och G.B.E. berättat i enlighet med vad SSR i den delen har redovisat i sin sakframställning, medan C.H.R. beträffande sin relevanta yrkeserfarenhet har berättat i enlighet med vad SIV har redovisat i sin sakframställning.

På grund av vad sålunda och i övrigt förekommit finner arbetsdomstolen det vara ställt utom diskussion att E.W. och G.B.E. haft ett högst avsevärt försteg framför C.H.R. i fråga om yrkeserfarenhet av betydelse för tjänsten. SIV:s påstående att C.H.R. härvidlag skulle ha haft mer av yrkeserfarenhet som arbetsledare än de båda kvinnliga sökandena vinner inte något stöd av de uppgifter som lämnats i målet. Tvärtom synes E.W. och G.B.E. även i detta enskilda hänseende ha varit bättre meriterade än C.H.R.

Personlig lämplighet

SIV har förklarat att det som vid tjänstetillsättningen slutligt fällde avgörandet till C.H.R:s förmån var hans enligt SIV:s uppfattning betydande överlägsenhet i fråga om personlig lämplighet för tjänsten.

Av vad G.H. och A.W. har berättat framgår att bedömningen av de tre sökandenas personliga lämplighet för tjänsten i huvudsak grundades på de intryck av sökandena som G.H. erhöll vid de anställningsintervjuer som ägde rum i januari 1991 och som för varje sökande tog ca en timme i anspråk. Det har uppgetts att personalhandläggaren vid SIV:s Region Syd A.H. redan i ett tidigare skede hade genomfört intervjuer med sökandena till tjänsten. Vilka bedömningar som därvid gjorts har dock inte belysts i vidare mån än att man kan dra slutsatsen att C.H.R. E.W. och G.B.E. alla ansetts vara fortsatt intressanta kandidater till tjänsten. Enligt G.H. hade intervjuerna i januari 1991 förberetts genom att han ett par timmar i förväg sammanträffat med A.H. och tillsammans med denne gått igenom sökandenas handlingar. Dessutom hade G.H. vid den anställningsintervju som i slutet av år 1990 hölls med honom själv som sökande till tjänsten som förläggningschef gjort sig underrättad om vilka krav som ställdes på innehavarna av den tjänsten och tjänsten som biträdande förläggningschef. Några referenser avseende C.H.R. E.W. och G.B.E. hade inte inhämtats vare sig före eller efter intervjuerna med dem. Enligt G.H. hade han dock vid ett samtal i slutet av år 1990 med en lokal företrädare för Statstjänstemannaförbundet fått veta att C.H.R. under sin då ca en månad långa tjänstgöring som vikarie för förläggningschefen hade visat sig vara mycket duglig.

G.H. har uppgett att han efter anställningsintervjuerna bedömde C.H.R. som klart lämpligast för tjänsten. Detta hade berott främst på att C.H.R. framstod som bra att samarbeta med, att han i sina politiska uppdrag syntes ha skaffat sig vana att förhandla och förmåga att jämka samman stridiga viljor, att han genom att ha haft vuxna s.k. problempersoner boende hos sig visat förmåga att hantera situationer och problem som uppkommer när man har nära kontakter med människor i utsatta situationer, att han hade visat stort intresse för utlänningar och utländska förhållanden samt att han rent allmänt gjorde intryck av att vara en dugande och kompetent person. - G.H. bedömde visserligen inte E.W. och G.B.E. som olämpliga för tjänsten. Han uppfattade emellertid E.W. som "väldigt osäker" och hennes uttalanden om en "stark ledning och klara direktiv" så att hon skulle kunna få problem på tjänsten som biträdande förläggningschef eftersom den ställer stora krav på innehavarens förmåga att improvisera. Och efter intervjun med G.B.E. hade han intrycket att hon visat en så påtaglig "distans" till andra personer att han undrat hur hon skulle komma att uppfattas i samarbete med annan personal, samtidigt som han uppfattat henne som i mindre grad än C.H.R. intresserad av utlänningar och utländska förhållanden. - G.H. har dock vidare framhållit att han uppfattat syftet med sitt deltagande i anställningsintervjuerna så att han skulle redovisa enbart de rent personliga intryck som intervjuerna gav honom. Han hade därför inte sett det som sin uppgift att inhämta eventuella referenser. För egen del hade han funnit valet mellan de tre sökandena enkelt.

Arbetsdomstolen har i tidigare domar gjort vissa principiella uttalanden om den personliga lämpligheten som urvalskriterium när sökandenas sakliga förutsättningar för en tjänst jämförs. Domstolen har därvid framhållit att det finns anledning att noga granska de argument som framförs beträffande den personliga lämpligheten, så att man i rättstillämpningen förhindrar att anställningsbeslut fattas under sken av att det är fråga om en värdering av sökandenas personliga lämplighet när i själva verket ställningstagandet - medvetet eller omedvetet - beror på sökandenas kön. Även om det givetvis är svårt att exakt ange vad som legat till grund för arbetsgivarens bedömning av den personliga lämpligheten, måste meritvärderingen alltså även i detta hänseende genomföras på ett objektivt och från jämställdhetslagens synpunkt godtagbart sätt. Lämplighetsbedömningen måste vara förklarlig och förståelig för en utomstående bedömare, eftersom det utan möjlighet till insyn och kontroll av en sådan bedömare är omöjligt att upprätthålla jämställdhetslagens diskrimineringsförbud (se till det sagda AD 1986 nr 67 m.fl. domar).

Domstolen saknar varje anledning att ifrågasätta att det var G.H.s ärliga uppfattning att C.H.R. var den av de tre sökandena som för honom framstod som den mest lämpade för tjänsten. Även med beaktande av att G.H. med hänsyn till sin tidigare yrkesverksamhet säkerligen har god förmåga och vana att bedöma människor framstår emellertid underlaget för hans bedömning i förevarande fall som synnerligen bristfälligt. Det är sålunda klarlagt att han inte hade någon tidigare personlig kännedom om någon av de tre sökandena. Eftersom referenser inte inhämtats kunde han inte heller komplettera eller jämföra de intryck som han fick vid anställningsintervjuerna med andra personers erfarenheter av dem i olika avseenden. Av vad G.H. uppgett framgår också att han uppfattat sin roll i sammanhanget så att han enbart skulle förmedla den rent subjektiva uppfattning om sökandena som han kunde få genom intervjuerna. Han synes sålunda i själva verket ha utgått från att hans bedömningar skulle komma att utgöra endast en del av underlaget i en fortsatt prövning på grundval av ett måhända mer allsidigt underlag. Av utredningen framgår dock att så inte blev fallet. A.W. har sålunda uppgett att han fattade beslut i tillsättningsärendet sedan han hade tagit del av de synpunkter som G.H. hade framfört efter anställningsintervjuerna och att dessa synpunkter varit avgörande för beslutet.

Mot bakgrund av det nu sagda måste konstateras att SIV inte har visat något objektivt godtagbart stöd för de "anmärkningar" som framförts mot E.W:s och G.B.E:s personliga lämplighet för tjänsten som biträdande förläggningschef. Redan om man ser enbart till vad som upplysts om deras tidigare yrkesverksamhet finns det tvärtom anledning till antagande att G.H:s intryck av dem som mindre personligen lämpade för tjänsten än C.H.R. varit sakligt sett oberättigat. Någon utredning som visar annat har inte lagts fram i målet.

Sammanfattning

I enlighet med det anförda finner arbetsdomstolen sammanfattningsvis att E.W. och G.B.E. haft ett visst försteg framför C.H.R. i fråga om utbildning, att de haft ett högst avsevärt försteg framför honom i fråga om yrkeserfarenhet av betydelse och att det inte visats att de varit honom underlägsna i fråga om personlig lämplighet för tjänsten som biträdande förläggningschef. Detta innebär att såväl E.W. som G.B.E. sammantaget måste anses ha haft ett så klart försteg framför C.H.R. att de i den mening som avses i 3 § första stycket 1979 års jämställdhetslag haft bättre sakliga förutsättningar för tjänsten än denne. Därmed föreligger enligt den nämnda lagbestämmelsen en presumtion för att SIV, genom att likväl tillsätta tjänsten med C.H.R. i strid med 2 § samma lag missgynnat E.W. och G.B.E. på grund av deras kön. I målet har inte förekommit något av beskaffenhet att kunna bryta denna presumtion för könsdiskriminering.

E.W. och G.B.E. är följaktligen berättigade att av staten genom SIV erhålla allmänt skadestånd för den kränkning som missgynnandet har inneburit. De yrkade skadeståndsbeloppen är skäliga.

Staten genom SIV skall som förlorande part ersätta SSR för rättegångskostnader.