lagen.nu

AD 1993 nr 67

Fråga huruvida det varit tillåtet för ett av de större byggföretagen i landet att säsongsanställa arbetstagare för vissa arbeten inom anläggningsavtalets område.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Byggförbundet och NCC Bygg Aktiebolag i Solna.

Mellan Svenska Byggnadsarbetareförbundet (i det följande även kallat Byggnads) och Byggförbundet föreligger ett kollektivavtal kallat Anläggningsavtalet. Till detta avtal finns som bilaga fogat bl.a. ett Avtal om anställningsskydd (AA).

NCC Bygg AB (bolaget) är medlem i Byggförbundet och därigenom bundet av anläggningsavtalet jämte bilagor till detta avtal. Våren 1990 anställde bolaget, såvitt nu är av intresse, fem medlemmar i Byggnadsarbetareförbundet för markarbeten i Örnsköldsvik med kranskommuner säsongen 1990. Parterna i målet är överens om att anställningarna avsåg arbeten inom anläggningsavtalets område. Tvist har uppkommit om huruvida dessa anställningar varit tillåtna enligt AA alternativt lagen om anställningsskydd. Resultatlösa tvisteförhandlingar har förts mellan parterna.

Under den i målet aktuella tiden hade AA bl.a. följande innehåll.

AVTAL OM ANSTÄLLNINGSSKYDD 1988

För att ge en samlad översikt över alla regler, som gäller i frågan om anställningsskydd, har i detta avtal sammanförts de regler, som tagits oförändrade från lagen om anställningsskydd, med de regler, varom parterna träffat överenskommelse.

ANSTÄLLNINGSAVTALET, §3-5

Tillsvidareanställning är huvudanställningsform inom byggnadsindustrin.

§3

Anställningsavtal gäller tills vidare. Avtal om tidsbegränsad anställning får dock träffas i de fall som anges i § 4 och 5. Träffas i annat fall ett sådant avtal, kan arbetstagaren på det sätt som anges i § 32 få domstols förklaring att avtalet skall gälla tills vidare.

§4

Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i följande fall:

I Avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet.

Protokollsanteckningar till § 4.1

Anställning enligt punkt 1 ovan får, vad gäller anställning för "viss tid" och "visst arbete", endast ske enligt följande.

BESKED OM ATT TIDSBEGRÄNSAD ANSTÄLLNING INTE KOMMER ATT FORTSÄTTA, § 6-8

§ 6 En arbetstagare som är anställd för begränsad tid enligt § 4 och som inte kommer att få fortsatt anställning när anställningen upphör, skall få besked av arbetsgivaren om detta minst 1 månad före anställningstidens utgång.

Är anställningstiden så kort att besked inte kan lämnas 1 månad i förväg, skall besked istället lämnas när anställningen börjar.

Protokollsanteckning till § 6

För anställd för viss tid, visst arbete eller viss säsong gäller:

Därest arbetsgivare och arbetstagare ej träffat annan överenskommelse, avser anställningen allt till yrket hörande arbete - som ej undantagits i allmänna bestämmelser § 1 b - inom arbetsplatsen.

Under arbetets gång äger arbetsgivare, om han så finner erforderligt för arbetets rationella bedrivande, att öka eller - med iakttagande av bestämmelserna om besked ovan - minska arbetsstyrkan efter samråd enligt § 28.

Byggnadsarbetareförbundet har yrkat att bolaget skall förpliktas

1. att till envar av C.S. K-G.K. R.S. L.J. och L-A.N. utge allmänt skadestånd med 25 000 kr,

2. att till Byggnadsarbetareförbundet utge allmänt skadestånd med 100000 kr, och

3. att utge ränta på de under 1 och 2 angivna beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av ansökan om stämning till dess betalning sker. Byggnads har uppgett att yrkandena såvitt avser skadestånd till medlemmarna grundas på i första hand brott mot kollektivavtalet och i andra hand brott mot lagen om anställningsskydd, och såvitt avser skadestånd till förbundet brott mot kollektivavtalet.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till käromålet. Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

Bakgrunden till tvisten

Under våren 1990 anställde bolaget bl.a. fem medlemmar i förbundet, nämligen R.S. den 23 april, L.J. och K-G.K. den 2 maj, L-A.N. den 8 maj och C.S. den 14 maj. I samband med anställningarna skickade bolaget en anställningsbekräftelse till envar av dem. Av bekräftelsen framgick att fråga var om en säsongsanställning för år 1990. Ingen av medlemmarna skrev dock under bekräftelsen, eftersom det redan sedan år 1989 var tvistigt mellan Byggnadsarbetareförbundet och Byggförbundet om säsongsanställning är en enligt kollektivavtalet tillåten anställningsform. En tvist i denna fråga fördes år 1990 av Byggförbundet till arbetsdomstolen, men någon prövning kom aldrig till stånd eftersom Byggförbundets talan avvisades (AD:s beslut 1990 nr 53).

De fem medlemmarna i Byggnads anställdes med placering på bolagets anläggningsavdelning i Örnsköldsvik. Det fanns då redan tio arbetstagare tillsvidareanställda på samma avdelning. Förbundets medlemmar och de tillsvidareanställda arbetstagarna kom att arbeta i sammanhållna arbetslag sida vid sida på olika arbetsplatser. Någon skillnad mellan de tillsvidareanställda och de säsongsanställda vad gäller utförandet av arbetsuppgifterna förelåg inte.

De arbetsplatser på vilka arbete utfördes och arbetsuppgifterna där var i allt väsentligt följande.

Kyrkogården Solberg, där följande arbeten utfördes: sättning av avlopps- och dräneringsbrunnar, anläggning av gräsytor och grusgångar, sättning av trappor och stödmurar, uppsättning av staket, iordningställande av planteringsytor och plantering av buskar och träd. Arbetsuppgifterna utfördes av två säsongsanställda och en tillsvidareanställd arbetstagare.

"Psyket" i Örnsköldsvik, med följande arbetsuppgifter: schaktning, dränering och VA-arbeten, anläggning av gräsytor gångvägar, justering och sättning av räcken, asfaltsarbeten och sättning av kantsten. Arbetsuppgifterna utfördes av två tillsvidareanställda och fyra säsongsanställda arbetstagare.

Kvarteret Hagbo: komplettering av VA-arbeten, återfyllning av grunder och dräneringsarbeten, justering av planer och vägar, mindre grävarbeten, sättning av trappor och räcken samt sättning av plattor och skyltar. Arbetsuppgifterna utfördes av två tillsvidareanställda och fyra säsongsanställda.

Kvarteret Kilen: dräneringsarbeten, schaktning för kabelgravar, uppsättning av stödmurar, återfyllning mot grund, sättning av motorvärmare, plattsättning, anläggning av gräsytor, anläggningar av planteringar och sättning av trappor och vissa asfaltarbeten. Här var tre arbetstagare tillsvidareanställda och tre säsongsanställda.

Hälsovårdscentralen Sund: anläggande av gräsytor, planteringsarbeten, uppmålning och anläggning av parkeringsfickor, sättning av kantsten, plattsättning, uppsättning av skyltar, sättning av motorvärmare och gatlyse samt asfaltarbeten. Även här arbetade säsongsanställda och tillsvidareanställda parallellt i samma arbetslag men antalet arbetstagare är inte känt.

ÖMW Kone-Bonäset: anläggande av gräsytor, justering av planer och asfaltarbeten. Antalet arbetstagare på arbetsplatsen är inte bekant.

Övikshem, ett allmännyttigt bostadsföretag i Örnsköldsvik. Vid de olika fastigheter som ingick i företagets bestånd utfördes dräneringsarbeten och isolering av husgrunder, underhåll av gräsytor, planteringsarbeten, beskärning av växter, diverse underhållsarbeten och rensning av rabatter m.m. Arbetsuppgifterna utfördes av fem tillsvidareanställda och fem säsongsanställda arbetstagare.

MoDo-Husum: murningsarbeten, justering av planer, urgrävningsarbeten, asfalterings- och vältarbeten. Här arbetade tre tillsvidareanställda tillsammans med två säsongsanställda arbetstagare.

Flygfältet Selstadammet, där C.S. och möjligen ytterligare en säsongsanställd arbetade någon vecka med sådd av gräs.

SCA, Lungvik, där det utfördes trä-, betong- och murningsarbeten. L-A.N., iordningställde markytor under en kortare tid.

Av de nämnda arbetsuppgifterna var det endast anläggning och iordningställande av gräsmattor och arbete med plantering av buskar som inte kunde utföras vintertid.

I månadsskiftet augusti/september mottog förbundets fem medlemmar underrättelse enligt § 6 i AA från bolaget om att fortsatt arbete inte kunde erbjudas dem. De meddelade då skriftligen att de ansåg sig tillsvidareanställda och ogiltigförklarade därför uppsägningarna. Härefter följde tvisteförhandlingar och kansliöverläggningar mellan Byggförbundet och Byggnads. Härvid kom man från arbetstagarsidan att ändra ståndpunkt på så sätt man i stället för att yrka ogiltigförklaring av uppsägningarna begärde skadestånd för kollektivavtalsbrott. Någon enighet nåddes inte vid förhandlingarna.

Grunderna för Byggnads talan

Byggnads gör i första hand gällande att säsongsanställning på anläggningsavtalets område är en i princip otillåten anställningsform. Enligt förbundet får säsongsanställning inom detta område förekomma bara i rena undantagssituationer. Normalt kan sådana situationer anses föreligga endast i små företag som bedriver en mycket speciell typ av verksamhet som enligt lag eller annan författning eller myndighetsbeslut eller uttryckligt beställarkrav endast får utföras under viss tid på året. För att en undantagssituation av detta slag skall anses föreligga, måste det enligt förbundets mening vara fråga om ett företag som bara sysslar med den nämnda typen av verksamhet. I och för sig kan även ett något större företag bedriva anläggningsverksamhet där säsongsanställning kan komma i fråga, men då endast under förutsättning att verksamheten bedrivs väl avskild från övrig verksamhet och dessutom att företaget i denna avskilda verksamhet endast sysselsätter säsongsanställda.

Bolaget är störst i branschen och finns representerat över hela landet. Det är alltså inte fråga om något litet, specialanpassat företag. Inte heller har bolagets verksamhet varit av sådant slag att den kunnat drivas endast under en viss del av året. Bolaget har så diversifierade arbetsuppgifter att företaget kan bedriva sin verksamhet året runt, även om det är så att några arbetsmoment inte kan utföras under vissa perioder under vintern. Sedan den 1 oktober 1988 är arbetstagare på anläggningsavtalets område tillsvidareanställda. Arbetstagaren är inte knuten till något objekt utan till ett turordningsområde som är geografiskt bestämt och inom detta område har arbetstagaren rätt att få arbete. Om de berörda arbetarna under vinterperioden inte kunnat utföra vissa arbetsmoment, hade det kunnat krävas att bolaget sysselsatte dem med andra arbetsuppgifter eller förflyttade dem till andra arbetsplatser inom samma turordningsområde.

Den uppfattning om avtalets innebörd som Byggnads gör gällande har visserligen inget uttryckligt stöd i kollektivavtalet. Förbundet gör dock gällande att tolkningen grundas på en dold reglering i avtalet, vilken vuxit fram efter diskussioner mellan Byggnads och Byggförbundet. Det saknar betydelse om den tysta regleringen kom till stånd redan år 1974, då AA tillfördes anläggningsavtalet, eller senare. Förbundet har i sina diskussioner med Byggförbundet kategoriskt tagit ställning mot säsongsanställning och har inte mött någon erinran häremot från Byggförbundets sida.

Om arbetsdomstolen emellertid skulle dela arbetsgivarparternas uppfattning att anställningsskyddslagens bestämmelser gäller för frågan om tillåtligheten av de aktuella anställningarna, gör Byggnads i andra hand gällande att de fem medlemmarnas arbetsuppgifter inte var av sådan särskild beskaffenhet som enligt 4 och 5 §§ i lagen krävs för säsongsanställning. Bolagets agerande utgör i så fall ett brott mot lagen.

De aktuella arbetena har inte krävt särskild sakkunskap, särskilda yrkeskunskaper eller varit av konstnärlig eller intellektuell art. De arbetsuppgifter som förbundets medlemmar utfört har inte heller på något markant sätt skilt sig från de arbetsuppgifter de tillsvidareanställda hade. Förbundets medlemmar och de tillsvidareanställda har arbetat sida vid sida.

Det har inte heller varit fråga om arbete som på grund av naturens växlingar inte kunnat utföras annat än under viss del av året. Exempel på arbete av sistnämnda slag är jordbruk, skogsbruk, trädgårdsarbeten och arbeten inom turism. Av § 1 a i anläggningsavtalet framgår att avtalet inte skall tillämpas om huvuddelen av arbetet utgör trädgårdsarbete. I detta fall har trädgårdsarbete utgjort endast 10 % av de anställdas sammanlagda arbete. Huvuddelen av verksamheten har varit av annat slag. Bolaget har inte bedrivit den verksamhet vari förbundets medlemmar arbetade avskild från bolagets övriga verksamhet och volymen på det arbete de utfört har varit underordnad övriga arbetsuppgifter. Vidare har möjligheten för en arbetare att få tillsvidareanställning hos bolaget varit att denne arbetat minst fyra år som säsongsanställd. Bolaget har alltså i realiteten tillämpat säsongsanställning som en utvidgad provanställning i strid mot anställningsskyddslagen.

Närmare om avtalen och avtalsförhandlingarna

De två största riksavtal som Byggnads och Byggförbundet förhandlar om är byggnadsavtalet och anläggningsavtalet. Enligt Byggnads är det ingen väsentlig skillnad mellan arbeten på de båda avtalens områden. För båda gäller att parterna först förhandlar gemensamt om innehållet i de två avtalen och därefter om vissa smärre anpassningar i anläggningsavtalet. Förhandlingarna i sistnämnda del överlåter man - i vart fall vad gäller Byggnads och sannolikt också vad gäller Byggförbundet - till en mindre arbetsgrupp. Denna grupp har inte till uppgift att förhandla om principiella frågor; sådana frågor förhandlar man gemensamt om.

AA infördes första gången i det anläggningsavtal som kallas för 1975-1977 års avtal. Redan i ingressen till detta AA, som gällde fr.o.m. den 1 juli 1974, sades följande.

För att ge en samlad översikt över alla regler, som gäller i frågan om anställningsskydd, har i detta avtal sammanförts de regler, som tagits oförändrade från lagen om anställningsskydd, med de regler, varom parterna träffat överenskommelse.

Denna ingress finns i oförändrad lydelse alltjämt kvar sedan den infördes i AA.

Parterna har alltså valt den tekniken att i AA införa dels de regler som medfört uttryckliga särregleringar i avtalet med hänsyn till branschspecifika förhållanden och dels regler som tagits in oförändrade från lagen om anställningsskydd. Byggnads inställning är att regleringen i AA i sin helhet utgör en kollektivavtalsreglering, d.v.s. även de bestämmelser som förts över från anställningsskyddslagen.

Det förhållandet att vissa regler överförts oförändrade från lagen om anställningsskydd till AA innebär dock inte alltid att reglerna i AA har samma innebörd och skall tolkas som motsvarande regler i lagen. Ett exempel härpå ger AA i sin lydelse till 1986 års anläggningsavtal. Detta AA innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§3

Anställningsavtal gäller tills vidare. Avtal om tidsbegränsad anställning får dock träffas i de fall som anges i § 4 och 5. Träffas i annat fall ett sådant avtal, kan arbetstagaren på det sätt som anges i § 31 få domstols förklaring att avtalet skall gälla tills vidare.

§4

Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i följande fall:

1. Avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet.

Dessa regler i AA korresponderar med motsvarande regler i lagen om anställningsskydd och anger att tillsvidareanställning är huvudanställningsform. Samma reglering återfinns i AA sedan avtalets tillkomst.

I verkligheten var det dock på det sättet att fram till 1988 års AA var huvudanställningsformen objektsanställning vid nyproduktion och vid sådana reparations- och ombyggnadsarbeten som bereddes under förhållanden jämförbara med nyproduktion. Det förhöll sig på detta sätt fram till den 1 oktober 1988, då huvudanställningsformen omvandlades till att vara tillsvidareanställning. Bakgrunden till denna ändring var att den dåvarande regeringen hade förberett lagstiftningsåtgärder för att göra tillsvidareanställning till huvudanställningsform inom byggnadsbranschen. Ett förslag till lagändring hade presenterats i en departementspromemoria DsA 1987:7 Objektsanställning m.m. Inför hotet om lagstiftningsåtgärder gick Byggförbundet med på att omvandla huvudanställningsformen från objektsanställning till tillsvidareanställning. Förändringen kom att omfatta såväl byggnads- som anläggningsavtalet.

Trots att det alltså sedan tillkomsten av AA framgått av avtalet att huvudanställningsformen var tillsvidareanställning, kom denna anställningsform i praktiken att gälla först fr.o.m. den l oktober 1988.

Att AA inte i alla sammanhang har samma innebörd som lagen om anställningsskydd, även om texten i AA är identisk med den i lagen, finns det även andra exempel på. Ett exempel utgör regleringen i § 2 i AA i dess lydelse till 1975-1977 års anläggningsavtal. Där sades bl.a. följande.

§?

Anställningen gäller tills vidare, om ej annat har avtalats. Avtal om att anställning skall avse viss tid, viss säsong eller visst arbete får träffas endast om det föranledes av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet.

Bestämmelsen var identisk med motsvarande bestämmelse i 1974 års lag om anställningsskydd (5 § LAS). Alltsedan dess har man i avtalet haft samma bestämmelser som i lagen såvitt gäller regleringen av anställningsform. Trots vad som sägs i lagen var huvudanställningsformen - som redan sagts - fram till oktober 1988 i praktiken objektsanställning.

Under de förhandlingar som föregick 1988 års AA framförde Byggförbundet ett antal förslag till regleringar, för fall då tidsbegränsade anställningar skulle få tillämpas. Naturligtvis ville man från Byggförbundets sida begränsa effekterna av tillsvidareanställning som huvudanställningsform. Så småningom lyckades parterna enas om vissa branschspecifika regleringar. Dessa finner man i § 4 punkt 1 jämte protokollsanteckningen därtill i 1988 års AA, som i denna del har följande lydelse.

§4

Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas i följande fall:

1. Avtal för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet,

I en protokollsanteckning till denna bestämmelse sägs följande.

Anställning enligt punkt 1 ovan får, vad gäller anställning för -viss tid- och "visst arbete", endast ske enligt följande:

I. Överenskommelse om anställning för ”viss tid" eller "visst arbete” inom nyproduktion och vissa större reparations- och ombyggnadsobjekt kan träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare vid anställning som beräknas pågå högst 6 månader. Arbetsgivare som står i begrepp att anställa arbetstagare för viss tid eller visst arbete bör på förhand informera berörd MB-grupp/kontaktombud eller, om sådan saknas, lokal facklig organisation härom. Sådan information skall dock alltid lämnas snarast möjligt efter det att sådan överenskommelse träffats.

Som framgår av protokollsanteckningen finns det inte i denna någonting sagt om anställning för säsong. Däremot finns det en bestämmelse om fackligt inflytande genom MB-grupp/kontaktombud. I en anmärkning till § 4 sägs vidare följande.

Vilka objekt som skall omfattas av begreppet "större reparations- och ombyggnadsobjekt" fastställes av arbetsgivare och berörd MB- grupp/kontaktombud eller, om sådan saknas, lokal facklig organisation. --

Av intresse är också punkten 2 i protokollsanteckningen till § 4 som har följande lydelse.

Om arbetsgivare i särskilda fall önskar träffa överenskommelse med arbetstagare om anställning för "viss tid" eller "visst arbete" för längre tid än ovan sagts, skall överenskommelse träffas med lokal facklig organisation härom.

Bägge de här återgivna punkterna 1 och 2 till protokollsanteckningarna ger alltså fackligt inflytande när man vid ett företag tillämpar eller överväger att tillämpa tidsbegränsade anställningar i form av viss tid och visst arbete. Man har också i de här bestämmelserna reglerat förutsättningarna för att tillämpa tidsbegränsade anställningar, men då bara anställningar för viss tid och visst arbete. Motsvarande behov av regler hade naturligtvis funnits om säsongsanställning skulle förekomma på avtalsområdet. Några sådana regler finns dock inte. Bestämmelserna åberopas till styrkande av att säsongsanställning är en i princip otillåten anställningsform.

Säsongsanställning har inte heller varit någon huvudfråga i de avtalsförhandlingar som föregick 1977 års anläggningsavtal (1975 års avtalsrörelse), 1983 års anläggningsavtal (1982 års avtalsrörelse) eller 1989 anläggningsavtal (1988 års avtalsrörelse). Redan år 1975 klargjorde Byggnads sin uppfattning, att säsongsanställning i princip inte skulle förekomma på byggnads- och anläggningsavtalens område. Några invändningar framfördes inte från arbetsgivarsidan. Byggnads har i vart fall haft den uppfattningen att parterna var överens i denna sak. Frågan om säsongsanställning var uppe igen i 1982 års avtalsrörelse och det fanns då inga förändringar i parternas inställning. Förhållandena var desamma år 1988. Under avtalsdiskussionerna, sannolikt någon av dem som inföll före 1988 års avtalsrörelse, framhöll Byggnads att regeln om säsongsanställning egentligen borde utmönstras ur avtalet, eftersom anställningsformen inte skulle förekomma. Byggförbundet tyckte emellertid inte att detta var någon bra ide och angav som skäl att parterna tillämpade en avtalsteknik som innebar att man tar med lagens regler i kollektivavtalet i den mån man inte uttryckligen har en annan reglering. Inte vid något av de här nämnda tillfällena, d.v.s. varken under 1975, 1982 eller 1988 års avtalsrörelser, har Byggförbundet invänt mot Byggnads inställning i själva sakfrågan. Och eftersom Byggnads då utgick ifrån att parterna var överens i sak och det inte hade förekommit några tvister, så fanns det inte heller någon anledning från Byggnads sida att ta strid i frågan huruvida texten skulle utgå eller inte. Hade Byggförbundet däremot redovisat den uppfattning som man nu har i målet, hade det naturligtvis blivit en stor fråga.

Ett avtal om anställningsskydd (AA) finns fogat även till det mellan Byggförbundet och Statsanställdas förbund träffade avtalet om vägbyggnad, vägavtalet. Förhandlingarna i anslutning till dessa båda avtal sker på arbetstagarsidan efter ett utvecklat samråd mellan Statsanställdas Förbund och Byggnads. Avtalstexten i AA är i båda avtalen, d.v.s. till såväl anläggningsavtalet som vägavtalet, identiska utom på en punkt och den rör just säsongsanställning. I § 6 i AA till vägavtalet finns bestämmelser om besked som arbetstagaren skall få innan en tidsbegränsad anställning upphör. Det som är av direkt intresse är punkterna 2 och 3 i protokollsanteckningarna till denna bestämmelse. Punkten 2 har följande lydelse.

Vid besked till anställd för viss säsong anges den förväntade tidpunkten för säsongarbetets slut. Om klimatförhållandena medger att säsongarbetet därefter kan fortsätta och anställningen på denna grund kan förlängas för ytterligare någon tid träffas särskild överenskommelse härom. Överenskommelse om sådan förlängd säsonganställning skall skriftligen bekräftas av arbetsgivare och arbetstagare. Nytt besked erfordras inte.

Det besked man talar om är sådant besked som avses i § 6. Bestämmelsen finns bara i vägavtalet och den avser två viktiga frågor. Den ena är viktig ur planeringssynpunkt och innebär att en arbetstagare skall få ett förhandsbesked när säsongen enligt arbetsgivarens uppfattning förväntas ta slut. Och den andra frågan gäller möjligheten att förlänga anställningen.

I punkt 3 i protokollsanteckningarna till § 6 i vägavtalet står följande.

Vid säsongarbete skall arbetsgivaren till de arbetstagare med företrädesrätt enligt protokollsanteckning till § 23, som ej kan beredas arbete för nästkommande beläggningssäsong, lämna besked härom minst 1 månad dessförinnan.

En tidigare säsongsanställd med företrädesrätt på vägavtalets område har alltså rätt att till nästkommande säsong få besked om huruvida han inte kan påräkna anställning. Någon sådan bestämmelse finns inte i anläggningsavtalet.

Av intresse i AA till vägavtalet är också turordningsbestämmelserna i § 21 a andra stycket och b samt protokollsanteckningarna till § 21 punkt 3.

21 a andra stycket har i nu aktuell del följande lydelse.

Turordningen fastställes för arbetstagare särskilt för varje yrkesgrupp (turordningsenhet) inom det verksamhetsområde, varom överenskommelse träffats med berörd MB-grupp/kontaktombud eller, om sådan saknas, med lokal facklig organisation med beaktande av företagets organisatoriska uppbyggnad.

Denna reglering motsvarar inte den som finns i lagen om anställningsskydd. I byggbranschen har man i stället gjort så att turordningen gäller i ett geografiskt område som man kallar för turordningsområde och som i första hand fastställs efter förhandlingar med en MB-grupp eller i förhandlingar mellan arbetsgivare och lokal organisation. Skälet för denna ordning är att byggbranschen inte är någon fast industri; man byter ju arbetsplats och därför talar man i stället om inom vilket geografiskt område som turordningen ska gälla.

I § 21 b står följande.

För arbetstagare, som anställts för viss säsong skall vid sådant besked som skall lämnas enligt protokollsanteckning 1 till § 6, platsen i turordningen för respektive yrkesgrupp (turordningsenhet) bestämmas med utgångspunkt från arbetstagarens anställningstid under avtalad viss säsong.

Vid lika anställningstid ger högre levnadsålder företräde till fortsatt arbete.

Här har det alltså bestämts hur anställningstiden skall beräknas när man skall göra upp turordningslistor. Bestämmelsen är naturligtvis mycket viktig, eftersom den reglerar i vilken ordning arbetstagare skall bli uppsagda och i förlängningen om en arbetstagare över huvud taget skall bli uppsagd. Bestämmelsen avser alltså endast säsongsanställda arbetstagare och den finns endast på vägavtalets område.

I protokollsanteckningarna till § 21 c punkt 3 finns återigen en bestämmelse som är intagen endast i vägavtalet. Anteckningen har följande lydelse.

För säsonganställd arbetstagare, som varit anställd hos samma arbetsgivare minst 2 säsonger i följd, varje säsong under minst 4 månader skall vid besked som skall lämnas enligt § 6, platsen i turordningen i stället bestämmas med utgångspunkt från arbetstagarens sammanlagda anställningstid enligt § 2.

I denna anteckning har man alltså gjort en särreglering för beräkning av anställningstid för en arbetstagare som har arbetat två säsonger. Har arbetstagaren arbetat fyra månader varje säsong, skall sedvanliga regler för beräkning av anställningstid tillämpas. Normalt gäller vid företrädesrätt för återanställning, att arbetstagaren skall ha varit anställd tolv månader under de 24 senaste månaderna. Här har man alltså tillskapat en företrädesrätt för säsongsanställda som dessa annars inte skulle ha haft.

Slutligen åberopas beträffande vägavtalet § 23 i det därtill hörande AA. Paragrafen har följande lydelse.

Arbetstagare som sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning inom det turordningsområde och turordningsenhet där de tidigare har varit sysselsatta. Detsamma gäller arbetstagare som har anställts för begränsad tid enligt § 4 och som på grund av arbetsbrist inte har fått fortsatt anställning. En förutsättning för företrädesrätt är dock att arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren minst 12 månader under de senaste 24 månaderna och att han har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen.

Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägning skedde eller besked lämnades eller skulle ha lämnats enligt § 6 första stycket och därefter till dess ett år har förflutit från den dag då anställningen upphörde. Har under de nu nämnda tidsperioderna företaget eller den del av företaget där verksamheten bedrivs övergått till en ny arbetsgivare, gäller företrädesrätten mot den nye arbetsgivaren.

Inom denna bransch knyter man alltså återigen an företrädesrätten till turordningsområdet. I protokollsanteckningen till denna paragraf, som alltså endast gäller för vägavtalet, står följande.

För säsonganställd arbetstagare gäller motsvarande företrädesrätt för den arbetstagare som varit anställd hos samma arbetsgivare minst 2 säsonger i följd, varje säsong under minst 4 månader.

Även här har tagits in speciella regler om företrädesrätt för säsongsanställda.

Som redan sagts åberopas de nu återgivna bestämmelserna i vägavtalets AA för att styrka att säsongsanställning på anläggningsavtalets område är en i princip otillåten anställningsform. Om säsongsanställning hade varit tillåten på det sätt som Byggförbundet påstår, hade naturligtvis motsvarande regleringar funnits också i anläggningsavtalets AA. Men någon sådan reglering finns inte. Som redan sagts deklarerade Byggnads under förhandlingarna inför 1988 års AA till anläggningsavtalet klart sin uppfattning om tillåtligheten av säsongsanställningar och fick inte någon negativ reaktion från Byggförbundets sida. Byggnads hade därför anledning utgå ifrån att parterna var överens i denna sak och framförde av detta skäl ingen erinran mot att man i avtalets § 4 behöll bestämmelserna om arbete för viss säsong.

Arbetsgivarparterna

Bolaget och dess verksamhet

NCC är ett av Sveriges största byggföretag och bedriver verksamhet över hela landet. Bolaget är indelat i sex divisioner. Varje division består av ett antal avdelningar som i sin tur är indelade i arbetschefsområden. Målet gäller anställningar hos NCC division Nord som bedriver husbyggnads-, mark-, anläggnings- och beläggningsarbeten i Norrlandslänen. Inom denna division finns en avdelning som sysslar med mark-, beläggnings- och anläggningsarbeten inom AC-län. Inom avdelningen finns i sin tur flera arbetschefsområden, varav ett som svarar för mark- och beläggningsarbeten inom Örnsköldsviks och Nordmalings kommuner. De i målet aktuella arbetarna hörde till detta arbetschefsområde och turordningsområde B efter det avtal om turordning som gäller på arbetsplatsen.

Sedan många år har man inom NCC, liksom inom andra byggföretag som sysslar med markarbeten och andra väderleksberoende arbeten, anställt arbetare för viss säsong, s.k. barmarksarbeten. Anledningen härtill är att de flesta av arbetsuppgifterna beroende på naturens växlingar inte kan utföras under vintersäsongen. Normalt omfattar sommarsäsongen tiden från april/ maj till oktober/november.

De aktuella medlemmarna i Byggnads har tidigare varit anställda för säsong hos NCC eller bolag som kommit att ingå i NCC. De anställdes för arbete även under säsongen 1990. Deras anställningar upphörde den 12 oktober samma år, en månad efter det att bolaget lämnat besked om anställningarnas upphörande.

Under sommarsäsongen 1990 fanns det vid bolagets nu aktuella avdelning som mest 237 säsongsanställda arbetstagare och 79 tillsvidareanställda. Bolaget har alltid haft stora svårigheter att sysselsätta sina tillsvidareanställda arbetstagare året runt. Under månaderna juni t.o.m. oktober utgör markarbetena 100 % av allt arbete som utförs på avdelningen. Detta slags arbete avklingar emellertid i november för att i januari-mars ligga på ca 12-14 % av samtliga arbetsuppgifter. Under vintersäsongen ligger tyngdpunkten vad gäller arbeten inom avdelningen i snöröjning och ramläggning. Av de tillsvidareanställda arbetarna har bolaget normalt under vinterperioden kunnat sysselsätta endast 1/3, medan 1/3 fått sysselsättas med konstlade arbetsuppgifter och 1/3 permitterats eller gått på utbildning. Att bolaget ändå har så pass många tillsvidareanställda på avdelningen beror på att det finns efterarbeten efter säsongens slut och att bolaget vid säsongens början måste ha ett erfaret lag som går ut innan de säsongsanställda kommer.

Varken år 1990 eller något annat år har det varit möjligt för bolaget att organisera sin verksamhet på ett sådant sätt att man kunnat undvika säsongsanställningar. De arbetsuppgifter som bolaget kunde erbjuda de aktuella arbetstagarna var uppgifter som beroende på väderleksförhållandena kunde utföras bara under sommarsäsongen. Visserligen har det funnits vissa arbetsuppgifter som sedda för sig kunnat utföras även under vintern. Men dessa uppgifter har då ingått i entreprenader, som skulle slutföras inom viss tid och det har därför inte varit möjligt för bolaget att skjuta på dem till vintersäsongen. Från arbetstagarsidan har gjorts gällande att en del arbeten kunnat utföras vintertid med uppvärmningsanordningar eller andra tekniska hjälpmedel. Detta har prövats i olika sammanhang, men med så stora markytor som det skulle varit fråga om har en sådan lösning inte varit möjlig; det både kostar för mycket och är tekniskt komplicerat. Det har inte heller funnits beställare som varit intresserade av sådana lösningar med hänsyn till de kostnader som följer därmed.

För frågan huruvida de aktuella säsongsanställningarna varit förenliga med kollektivavtalet eller anställningsskyddslagen saknar det enligt arbetsgivarparternas mening betydelse om de tillsvidareanställda arbetstagarna och de säsongsanställda arbetat sida vid sida. De tillsvidareanställda har en allmän arbetsskyldighet som täcker alla typer av arbeten, medan de säsongsanställda endast sysslar med arbeten av säsongskaraktär. Byggnads inställning att säsongsanställda och tillsvidareanställda inte får arbeta sida vid sida är obegriplig och har inte heller stöd i arbetsdomstolens praxis, se t.ex. AD 1976 nr 23 och 1981 nr 152.

Har arbetsuppgifterna varit av säsongsbetonad natur?

Samtliga arbetsuppgifter som de säsongsanställda utfört har varit av säsongsbetonad natur. Vissa arbetsuppgifter vid de arbetsställen som Byggnads särskilt tagit upp har dock utförts endast av tillsvidareanställd personal. Det gäller bl.a. sättning av avlopps- och dräneringsbrunnar på kyrkogården Solberg, schaktning, dränering och VA- arbeten på Psyket, Örnsköldsvik, komplettering av VA-arbeten, återfyllning mot grunder och dräneringsarbeten i Kv. Hagbo, dränering i Kv. Kilen, murningsarbeten i MoDo-Husum samt trä-, betong- och murningsarbeten hos SCA, Lungvik.

Att många arbetsmoment rörande mark- och anläggningsarbeten inte kan och/eller får utföras under vissa väderleksförhållandena framgår av Mark AMA 83 (Allmän material- och arbetsbeskrivning för markarbeten), som innehåller en beskrivning av hur vissa arbeten skall utföras och vilka olika material som kan användas vid olika markarbeten. Bestämmelserna däri är inte i sig bindande men de följs av Byggförbundets medlemsföretag. Normalt hänvisas det till dessa bestämmelser vid upphandlingar av entreprenader. I Mark AMA 83 finns bl.a. bestämmelser om att underlaget för fyllningar m.m. för husgrunder och ledningar inte får vara fruset, att snö och is på underlag av olika slag skall tas bort inför vissa arbetsmoment och att vattenbegjutning och olika markarbeten inte får ske vid lufttemperaturer lägre än + 1 grad, m.m.

Att de i målet aktuella arbetsuppgifterna varit av säsongsbetonad natur framgår även av kollektivavtalet mellan Byggförbundet och Svenska Lantarbetareförbundet för trädgårdsanläggningsarbeten. I punkt 3 i detta avtal nämns som exempel på trädgårdsarbeten inom tomtområde arbeten med vägar, parkeringsplatser och gårdsplaner, plattläggning och stensättning, murläggnings- och trappläggningsarbeten, montering av lådor för sand eller jord, stolpar för skyltar och stängsel, dränering och kabelarbeten, jordberedningsarbeten, sådd och planteringsarbeten samt gräsklippning och slåtter, parkarbeten, underhåll och skötsel av grönytor. Detta är arbeten som återkommer också i ackordslistan för trädgårdsanläggningsbranschen mellan Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet och Svenska Lantarbetareförbundet. I riksavtalet mellan dessa förbund för trädgårdsanläggningsbranschen sägs bl.a. att permitteringslön inte utges vid permittering som föranletts bl.a. av avbrott i arbetet under december-mars till följd av utav väderleken orsakade förhållanden, vilka utgör hinder för arbetets utförande på arbetsplatsen. I en anmärkning sägs vidare att det av lag följer att permitteringslön ej heller skall utges om permitteringen är en följd av att arbetet är säsongsbetonat eller av andra skäl inte sammanhängande till sin natur. Man har således på trädgårdsanläggningsavtalets område förutsett att väderleken under december - mars kan lägga hinder i vägen för arbetets utförande. Då utges ingen lön enligt det avtalet. De arbeten som tvisten i det förevarande målet rör hade i princip kunnat utföras på trädgårdsanläggningsavtalets område. Byggnads har självt i tidigare mål i arbetsdomstolen framhållit att trädgårdsarbeten bara kan utföras under mild väderlek, se AD 1988 nr 17.

Att bl.a. totalrenoveringar av befintliga miljöanläggningar inom trädgårdsanläggningar och uppförande av helt nya sådana anläggningar, skötsel av grönområden, arbete med matjord, gräs, buskar, plattor, trallar, plintar, staket och plank, uppsättning av pergola och lekutrustning av olika slag är att hänföra till säsongsarbeten framgår också av ett protokoll från en central förhandling den 10 november 1987 mellan Byggförbundet och Byggnads om krav på permitteringslön vid otjänlig väderlek. Förhandlingen gällde ett trädgårdsanläggningsföretag i Malmö, där dessa arbetsuppgifter förekom. Företaget var bundet av såväl riksavtalet för trädgårdsanläggningsbranschen som byggnads-, anläggnings- och vägavtalen. Man kom vid denna förhandling fram till att trädgårdsanläggningsavtalet gällde och att säsongsanställning skulle vara kvar som anställningsform hos bolaget. Protokollet visar vad det är för typ av arbeten som utförs på trädgårdsanläggningsavtalets område. för vilket avtal som är tillämpligt är företagets inriktning. De arbeten som tvisten gällde kunde dock lika väl ha utförts på anläggningsavtalets område.

Avtalsförhandlingarna, avtalen och dess tillämpning

Avtalet om anställningsskydd (AA) till anläggningsavtalet har alltsedan år 1974 innehållit anställningsskyddslagens bestämmelser om rätt att anställa arbetstagare för viss säsong. De ändringar i avtalet som gjorts därefter har inte inneburit någon förändring i detta avseende. När avtalsparterna varit överens om att göra undantag från lagen har man tydligt reglerat detta i avtalet. Det finns inte någon bestämmelse i avtalet som inskränker tillämpningsområdet för säsongsanställning. För begränsningar utöver vad lagen innehåller i fråga om tidsbegränsade anställningar krävs ett klart stöd i kollektivavtalet (jfr AD 1981 nr 152). Något sådant stöd finns inte i AA. Byggförbundet känner inte till att det finns eller har funnits någon praxis som avviker från lagens bestämmelser om säsongsanställning. Inte heller har Byggförbundet godkänt någon sådan avvikelse (jfr AD 1978 nr 132 och 1979 nr 36).

Att parterna inte heller åsyftat någon förändring vad gäller bestämmelserna i det gamla avtalet om säsongsanställning framgår också av de handlingar som utväxlades under avtalsförhandlingarna inför 1988 års avtal.

Under dessa förhandlingar bildade Byggnads och Byggförbundet en särskild arbetsgrupp för anställningsformer i byggbranschen. I en rapport den 4 mars 1987 som överlämnades till respektive förhandlingsdelegation meddelade gruppen att det förelåg olika uppfattningar om hur en förhandlingslösning i ämnet skulle utformas. Till rapporten bifogades bl.a. ett förslag från Byggnads till riktlinjer för det fortsatta förhandlingsarbetet. I dessa riktlinjer angavs bl.a. följande.

Huvudanställningsformen skall vara tills vidare.

Arbetsgivaren äger ej rätt att anställa för viss tid eller visst arbete för nybyggnadsprojekt --

Ingående av avtal om tidsbegränsad anställning enligt §§ 5 och 6 i Lagen om anställningsskydd får ske efter förhandlingar med lokal facklig organisation.

Riktlinjerna måste förstås så att Byggnads ansåg att en arbetsgivare skulle få anställa tidsbegränsat enligt 5 och 6 §§ i lagen om anställningsskydd, men ville införa en skyldighet om lokal förhandling dessförinnan.

Att Byggnads under avtalsförhandlingarna ansåg att de tidsbegränsade anställningar som tidigare förekommit skulle leva vidare i vart fall såvitt gällde säsongsanställningar följer även av en handling som Byggnads överlämnade den 2 februari 1988, d.v.s. endast några få veckor innan 1988 års avtal slöts. Denna hade bl.a. följande innehåll.

Anställningsformsfrågan

Tillsvidareanställning är huvudanställningsform inom byggnadsindustrin.

Avtal om anställning för viss tid eller visst arbete får dock träffas i följande fall på objekt inom nyproduktionen.

Anställning för tillfällig arbetsanhopning. Nuvarande lagregler gäller oförändrat.

Övriga tidsbegränsade anställningar. Nuvarande regler bibehålles oförändrade.

Även i ett förslag från Byggnads den 2 mars 1988 var lagens bestämmelser om säsongsanställning intagna oförändrade.

Den 25 februari 1988 upprättade Byggförbundet en promemoria i anställningsformsfrågan. Av denna framgår att parterna visserligen var överens om att tillsvidareanställning skulle vara huvudanställningsform inom byggindustrin, men avtal om tidsbegränsade anställningar skulle få träffas bl.a. för viss säsong, om det föranleddes av arbetets särskilda beskaffenhet.

Den 21 och 22 mars 1988 undertecknade avtalsparterna 1988 års AA. Av förhandlingsprotokollet framgår att parterna bl.a. enades om följande anteckningar till protokollet intagna i bilaga B punkt 2.

För att ge en samlad översikt över alla regler som gäller i frågan om anställningsskydd har i avtalet sammanförts de regler som tagits oförändrade från lagen om anställningsskydd med de regler varom parterna träffat överenskommelse.

Kollektivavtal är endast sistnämnda regler.

Anställningsformen "viss säsong" finns i 1988 års AA återgiven i § 4. Bestämmelserna där är hämtade från anställningsskyddslagen. Som följer av den nämnda protokollsanteckningens andra stycke gäller lagens bestämmelser direkt för säsongsanställning, d.v.s. denna anställningsform är inte kollektivavtalsreglerad. Tvisten i målet gäller med andra ord en prövning av anställningsskyddslagens bestämmelser om arbete för viss säsong.

Av texten närmast under rubriken Anställningsavtalet, § 3-5 i 1988 års AA följer att tillsvidareanställning är huvudanställningsform inom byggnadsindustrin. Denna text tillkom efter ett fackligt krav och har ingen självständig betydelse. Tillsvidareanställning har alltid varit huvudanställningsform inom anläggningsavtalets område även om situationen före år 1988 var den att flertalet arbetstagare hade tidsbegränsade anställningar. Genom 1988 års AA ändrades bestämmelserna om objektsanställning och denna anställningsform ersattes av anställning för visst arbete och viss tid. Att möjligheten att anställa arbetstagare för säsong kvarstod även efter 1988 års AA framgår av bestämmelserna i § 3 i avtalet, där det sägs att avtal kan träffas om tidsbegränsad anställning enligt § 4 och 5. Och enligt § 4 får avtal om tidsbegränsad anställning träffas för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet. Säsongsanställningsformen ändrades alltså inte.

Av protokollsanteckningen till § 4 framgår att avtal om anställning för viss tid och visst arbete var de frågor som var aktuella år 1988 och att objektsanställningen var huvudfrågan vid den omfattande revideringen av bestämmelserna detta år. Som Byggnads också redovisat var det ett lagstiftningshot som låg bakom regleringen i avtalet. Inte vid något tillfälle under förhandlingarna ifrågasattes anställningsformen "viss säsong" från Byggnads sida. Inte heller fördes det några diskussioner om anställningsformen. Bestämmelserna om säsongsanställning har bestått oförändrade alltsedan år 1974, d.v.s. lagens bestämmelser har gällt hela tiden.

Den protokollsanteckning som finns till § 6 i 1988 års AA om anställning för viss tid, visst arbete eller viss säsong gäller bara AA till anläggningsavtalet. Tidigare hade motsvarande anteckning funnits i såväl väg- som anläggningsavtalet, men den gemensamma regleringen togs bort med det nya AA. Med den nämnda protokollsanteckningen har det i kollektivavtalsform på anläggningsavtalets område reglerats vad som gäller bl.a. för den som är anställd för viss säsong enligt anställningsskyddslagen.

Det kan alltså direkt konstateras att parterna vid 1988 års förhandlingar var överens om att reglera frågorna om anställningsform på det nu redovisade sättet. Det är således ingen slump att reglerna kommit in i kollektivavtalet; avtalsparterna har varit fullt medvetna om regleringen.

Byggnads har också sedan lång tid känt till att säsongsanställning varit en etablerad anställningsform på anläggningsavtalets område. Detta framgår av ett antal centrala tvisteförhandlingar som hållits såväl före som efter 1988 års AA.

Från tiden före 1988 års AA kan nämnas en central förhandling som hölls i november 1985 mellan Byggförbundet och Byggnads och som gällde säsongsanställning av arbetstagare hos JCC i Örnsköldsviksområdet. Av protokollet framgår bl.a. att huvuddelen av arbetstagarna "sedan starten år 1958" varit säsongsanställda vid utförande av mark- och beläggningsarbeten inom det aktuella området. I protokollet finns återgivet en ingående argumentation från de båda parternas sidor.

Nämnas kan även en central förhandling som hölls den 16 december 1987 mellan Schaktentreprenörernas Arbetsgivareförbund (SERAF) och Byggnads om tillåtligheten av säsongsanställning m.m. Reglerna för SERAF:s avtalsområde är i det nu aktuella avseendet identiska med dem som gäller på anläggningsavtalets område. Parterna blev överens om att tillämpa säsongsanställningsformen vid arbete som innefattade kabelplöjning.

För tiden efter ikraftträdandet av 1988 års AA kan nämnas en central förhandling som hölls den 19 januari 1990 mellan Byggförbundet och Byggnads om anställningsform för vissa arbeten hos NCC Bygg AB, division Nord. Parterna noterade där att vad de berörda arbetstagarna utfört var i huvudsak plattläggning, kantstenssättning, sådd, plantering, justering före beläggning och uppsättning av lekutrustning. Under rubriken Plädering finns bl.a. följande antecknat.

Enligt BAF är flera av de arbetsuppgifter, som de i ärendet aktuella arbetarna utfört, i och för sig av den karaktären att de oftast endast kan utföras under "sommarsäsong". Detta medför dock inte rätt att använda anställningsformen "viss säsong" annat än undantagsvis. "Säsongsanställning" kan tillåtas i undantagsfall, t.ex. då beställare ställt särskilda krav på att vissa temperatur- och/eller väderleksförhållanden skall föreligga för att det speciella arbetet skall få utföras och att det är klart avskilt från företagets normala verksamhet.

För BAF är det i och för sig ingen nyhet under 1989 att man inom bl.a. NCC (ABV/JCC) "sedan många år" haft arbetare säsongsanställda på anläggningsavtalets område.

I det nu aktuella ärendet föreligger dock inte några speciella förhållanden som skulle göra säsongsanställningsformen tillåten.

De arbetsuppgifter som de "säsongsanställda" utfört har inte påtagligt avvikit från de arbetsuppgifter som de tillsvidareanställda utfört inom området. I många fall har de säsongsanställda arbetat "sida vid sida" med de tillsvidareanställda och därvid utfört i stort sett samma arbetsuppgifter som dessa.

Byggförbundet hävdar att säsongsanställningsformen tillämpats inom byggbranschen, bl.a. på anläggningsavtalet område under många år. Även inom NCC Bygg AB (tidigare JCC och ABV)--

De nu aktuella arbetsuppgifterna är av typisk säsongskaraktär eftersom de - på grund av väderleksförhållanden - inte kan utföras under vinterperioden.

Det förhållandet att markarbeten av säsongskaraktär utförts, inte bara av de säsongsanställda, utan även - i olika omfattning - av ett antal tillsvidareanställda kan inte medföra att arbetsgivaren inte skulle ha rätt att under "sommarperioden" anställa för viss säsong. Vädrets växlingar gör att verksamheten inte kan planeras så att säsongsarbetena enbart kan utföras av tillsvidareanställda arbetare. --

Motsvarande förhållanden förelåg vid en central förhandling den 18 januari 1990 mellan Byggförbundet och Byggnads om anställningsform för arbeten hos samma bolag och samma division.

Ytterligare ett exempel utgör en lokal förhandling som hölls den 5 december 1989 mellan BPA AB Anläggningsavdelning i Östersund och Byggnads avd. 38. Tvisten rörde 15 arbetstagare som under år 1989 varit anställda för säsong. Parterna enades om att reglera frågorna i företaget.

Inte under någon av dessa förhandlingar kom det någon reaktion från Byggnads sida på Byggförbundets uppfattning att lagens regler skall gälla vid säsongsanställning.

Byggförbundet och Byggnads har varit överens om att bestämmelserna om säsongsanställning infördes i AA till anläggningsavtalet år 1974 och att lagens regler skall gälla. Byggnads intar dock nu en annan inställning, nämligen att det skulle finnas en dold reglering innebärande att denna anställningsform i princip inte får förekomma. Detta är en ny inställning från Byggnads sida. I 1988 års AA finns inte någon uttrycklig bestämmelse som inskränker tillämpningsområdet enligt AA eller anställningsskyddslagen för anställning för viss säsong. Det finns inte heller någon gemensam partsvilja som överensstämmer med den tolkning Byggnads nu ger uttryck för.

Byggnads har under årens lopp intagit olika positioner vad gäller säsongsanställning. I förhandlingen mot JCC år 1985 gjordes gällande att bestämmelserna i § 5 i anställningsskyddslagen om säsongsanställning över huvud taget inte var tillämpliga i byggbranschen, eftersom branschen som sådan inte var säsongbetonad.

Det finns ingen rättslig grund för den uppfattning Byggnads hävdar i målet. Det krävs en uttrycklig överenskommelse för att kunna göra inskränkningar i en anställningsform som i sig innebär inskränkningar i vad som normalt gäller, nämligen i detta fall inskränkning i rätten för en arbetsgivare att anställa tillsvidare. Det låter sig inte göras att som Byggnads tolka in begränsningar eller tysta regleringar i avtalet. Under alla förhållanden kan AA inte få någon annan innebörd till följd av en sådan tyst reglering. Det vore orimligt om vägavtalets bestämmelser såvitt avser säsongsanställningar skulle tolkas in bakvägen i anläggningsavtalet.

Sammanfattning

Avtalet om anställningsskydd, AA, till anläggningsavtalet har en klar ordalydelse. Enligt detta avtal står det en arbetsgivare fritt att efter lagens definition anställa för säsong. Varken uttalad eller dold reglering har förändrat innehållet i dessa bestämmelser och inte heller har det funnits någon praxis av annat innehåll. Av anteckningen i mars 1988 till förhandlingsprotokollet framgår att säsongsanställningarna följer bestämmelserna i anställningsskyddslagen. Denna anställningsform är alltså inte kollektivavtalsreglerad. De aktuella arbetena har varit säsongsbetonade och av sådan särskild beskaffenhet som avses i lagen (se prop. 1981/82:71 s. 120 och 121). Byggnads talan skall därför avslås.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

Den avtalsteknik som förekommit såvitt avser säsongsanställning är inte unik. Som Byggnads redan påvisat har avtalets lydelse inte alltid svarat mot dess tillämpning. Avtalet måste sättas in i sitt sammanhang.

De tvisteförhandlingar som Byggförbundet åberopat som stöd för att parterna varit överens om att säsongsanställning får förekomma inom anläggningsavtalets område är inte relevanta. I det s.k. JCC-fallet intog Byggnads i allt väsentligt samma inställning som i det förevarande målet. Parterna kom inte överens. Skälet till att man från Byggnads sida inte drev ärendet vidare var att det inte fanns några ersättningskrav från arbetstagarna. SERÅF-fallet utgör enligt Byggnads ett exempel på ett sådant undantag, där säsongsanställning kan förekomma. Tvisten gällde ett litet företag som bedrev en speciell verksamhet. Tvisterna om säsongsanställningar i Örnsköldsvik och Skellefteå säsongen 1989 ingick i ett stort tvistepaket som gick till arbetsdomstolen. Byggnads redovisade där mycket klart sin inställning och denna är densamma som Byggnads alltjämt intar. Att Byggnads inte drev tvisten vidare till prövning i domstolen berodde på att det möjligen hade lämnats vissa besked på lokal nivå som gjorde att tvisten inte borde föras vidare. Att Byggnads inte ändrat sin uppfattning i sak redovisas också i en skrivelse den 14 juni 1990 till Byggförbundet.

Den åberopade anteckningen till förhandlingsprotokollet i mars 1988 om vad som är kollektivavtal måste ses i sitt rätta sammanhang. Anteckningen tillkom för att utesluta rätten till allmänt skadestånd till den fackliga organisationen när det materiella innehållet i anställningsskyddslagen och avtalet är identiskt. Syftet med anteckningen var inte att "sopa undan" tidigare regleringar i avtalet. Såvitt gäller säsongsanställningar var denna fråga som framgår av vad Byggnads redan tidigare sagt reglerad i avtalet.

Att man i den åberopade handlingen den 2 februari 1988 från Byggnads talat bl.a. om "Övriga tidsbegränsade anställningar" säger inget om vilka dessa är.

Arbetsdomstolen har tidigare haft att pröva om arbetsuppgifter varit av sådan speciell karaktär att fråga varit om en tillåten tidsbegränsad anställning. Av domarna 1975 nr 84, 1976 nr 73, 1977 nr 56 och 91, som alla innehåller principiella uttalanden, följer att det måste föreligga skillnader i de arbetsuppgifter som de tillsvidareanställda och de säsongsanställda utför, om det inte finns några alldeles speciella skäl.

Från arbetsgivarparternas sida har gjorts gällande att förbundets nu aktuella medlemmar sysslat i stort sett endast med trädgårdsarbeten. Men så är det inte. Om det ändå varit så, kan frågan ställas varför man tillämpade anläggningsavtalet för de anställda när detta avtal inte omfattar sådant arbete.

Vad arbetsgivarparterna åberopat ur Mark AMA styrker det motsatta till vad de påstår. Vissa av de arbetsuppgifter som beskrivs där kan falla under byggnads- eller vägavtalets område. I fråga om andra arbeten sägs det t.ex. att snö på underlaget skall tas bort, d.v.s. man beskriver arbeten som utförs under vintern.

Vad arbetsgivarparterna åberopat ur trädgårdsanläggningsavtalet har ingen som helst betydelse i de hänseenden de påstår. Bestämmelserna i det avtalet om permitteringslön under vissa vintermånader utgår ifrån att den berörde arbetstagaren är tillsvidareanställd.

Vad så gäller det åberopade protokollet från förhandlingarna i tvisten vid Malmöföretaget framgår klart att fråga endast var om en gränsdragningstvist om tillämpligt avtal.

Sammanfattningsvis gör Byggnads gällande att det inte varit fråga om några tillåtna säsongsanställningar. Anställningarna har stått i strid mot AA till anläggningsavtalet eller i vart fall anställningsskyddslagen.

Domskäl

Tvisten i målet m.m.

Våren 1990 anställde NCC division Nord bl.a. fem medlemmar i Svenska Byggnadsarbetareförbundet för markarbeten i Örnsköldsvik med kranskommuner under säsongen 1990. Tvisten i målet gäller om fråga varit om tillåtna säsongsanställningar. Parterna är överens om att fråga varit om anställningar på anläggningsavtalets område. Byggnads hävdar i första hand att anställningarna strider mot det till anläggningsavtalet hörande avtalet om anställningsskydd (AA) och i andra hand att de strider mot lagen om anställningsskydd. Byggnads har framställt yrkanden om allmänt skadestånd.

Arbetsgivarparterna har bestritt att fråga varit om några otillåtna anställningar. Enligt dem är frågan om tillåtligheten av säsongsanställningar inte reglerad i AA utan följer bestämmelserna i anställningsskyddslagen och enligt dessa bestämmelser har fråga varit om tillåtna säsongsanställningar. Arbetsgivarparterna har därför bestritt bifall till Byggnads skadeståndsyrkanden.

I målet har förebragts en omfattande bevisning. På Byggnads begäran har hållits förhör med förbundets ordförande Å.W. som dessutom hörts på arbetsgivarparternas begäran, förbundets andre ordförande O.B., förbundssekreteraren C.J. de berörda arbetstagarna C.S. K-G.K. R.S. L.J. och L-A.N. samt L.D., tillsvidareanställd i bolaget. På arbetsgivarparternas begäran har utöver förhöret med Å.W. förhör hållits med förre förhandlingsombudsmannen på Svenska Väg- och Vattenbyggarnas Arbetsgivareförbund (Sveabund) B.C. och förre förhandlingsombudsmannen vid Sveabund och Byggförbundet T.R., båda förhören per telefon, direktörerna vid Byggförbundet H.S. och B.M., områdeschefen för det kommunala fastighetsbolaget Övikshem i Örnsköldsvik G.S. personalmannen vid NCC Bygg i Umeå L.I. samt bolagets platschef i Örnsköldsvik S.W. Vidare har förebragts skriftlig bevisning från båda partssidor.

Är säsongsanställning en i princip otillåten anställningsform enligt AA till anläggningsavtalet?

Byggnads har i första hand hävdat att frågan om säsongsanställning inom anläggningsavtalets område är reglerad i det därtill hörande anställningsskyddsavtalet, AA, och att detta avtal har det innehållet att säsongsanställningar i princip inte är tillåtna. Fråga är enligt Byggnads om en s.k. dold reglering, som avtalsparterna får anses ha varit överens om under avtalsförhandlingarna och som bl.a. kan utläsas av att AA till anläggningsavtalet saknar vissa för säsongsanställningar väsentliga regleringar vilka däremot finns i motsvarande avtal hörande till vägavtalet.

Av utredningen i målet framgår att målets aktuella AA har sitt ursprung i det avtal som tillkom i anslutning 1975-1977 års anläggningsavtal och som trädde i kraft den 1 juli 1974, d.v.s. samma dag som 1974 års lag om anställningsskydd. Alltsedan AA:s tillkomst har avtalet såvitt avser regleringen av anställningsformer innehållit bestämmelser av samma lydelse som motsvarande bestämmelser i 1974 års och senare 1982 års lag om anställningsskydd. Det innebär att huvudregeln i lagen om att anställningsavtalen gäller tills vidare liksom lagens särskilda undantagsreglering för bl.a. säsongsanställningar funnits och alltjämt finns intagna i AA. Det i målet aktuella anställningsskyddsavtalet härstammar från år 1988 och ersatte då det ursprungliga avtalet.

Enligt Byggnads klargjorde förbundet redan under 1975 års avtalsrörelse att säsongsanställning i princip inte skulle förekomma på anläggningsavtalets område och några invändningar mot denna uppfattning framfördes inte från arbetsgivarsidan vare sig då eller under senare avtalsförhandlingar. I vart fall hävdar Byggnads att man haft rätt att utgå ifrån att avtalsparterna var överens i denna sak.

Utredningen i målet ger inte något stöd för att avtalsparterna i anslutning till 1975-1977 års anläggningsavtal var överens i detta hänseende. Såväl T.R. som B.C. vilka var aktiva förhandlingsombudsmän vid denna tid, har uppgett att ingen av dem hörde talas om att anställningsformen skulle vara otillåten och det förekom också enligt dem säsongsanställningar inom anläggningsavtalets område även efter AA:s ikraftträdande. Enligt B.C. som deltog i dåvarande Sveabunds förhandlingsdelegation under avtalsförhandlingarna, framställdes det inte heller några krav från Byggnads sida inför det första AA att lagens bestämmelser om säsongsanställning skulle inskränkas eller mönstras ut. B.C. har vidare uppgett att det efter avtalets ikraftträdande förekom diskussioner om gränsdragningen mellan anläggningsavtalet och andra avtal, t.ex. trädgårdsanläggningsavtalet, och att inställningen från Byggnads, avd. 1 (Byggettans) sida då mycket klart var att anläggningsavtalet skulle gälla för markarbeten och att dessa arbeten inte gick att utföra annat än under säsong.

Säsongsanställningsformen synes vid denna tid inte ha varit någon större fråga och inte heller synes anställningsformen ha ägnats någon större uppmärksamhet under de efterföljande avtalsförhandlingarna. En bidragande orsak härtill torde ha varit att objektsanställning var den dominerande anställningsformen inom byggbranschen.

Enligt vad Å.W. uppgett var det Byggnads uppfattning även vid 1982 års förhandlingar att säsongsanställning inte skulle förekomma inom anläggningsavtalets område och han uppfattade det så att även Byggförbundet var av den meningen. Å.W. deltog i förhandlingarna mellan parternas små förhandlingsdelegationer. Enligt Å.W. föreslog Byggnads under förhandlingarna att bestämmelserna i AA om säsongsanställning skulle mönstras ut, eftersom avtalet inte borde belastas med bestämmelser som aldrig kom till tillämpning. Byggförbundet ville dock inte gå med på detta, eftersom Byggförbundet inte ville skriva bort en lagregel som fanns inskriven i avtalet. Eftersom regleringen i avtalet inte hade någon betydelse i praktiken ville man enligt Å.W. från Byggnads sida inte träta om huruvida bestämmelsen skulle stå kvar i avtalet eller inte och någon förändring kom därför inte till stånd. Även O.B. som under 1982 års förhandlingar deltog på arbetstagarsidan i dess stora förhandlingsdelegation, har uppgett att avtalsparterna enligt hans uppfattning var överens om att säsongsanställning inte skulle förekomma. Att detta var Byggnads uppfattning kan enligt honom inte ha missförståtts av Byggförbundet.

Häremot står de uppgifter som H.S. och B.M. lämnat under förhören. Enligt dem tog Byggnads under 1982 års förhandlingar upp frågan om att låta bestämmelserna om säsongsanställning utgå ur avtalet, men detta motsatte sig Byggförbundet. Enligt H.S. sades det inte från Byggnads sida att säsongsanställning var en otillåten form av anställning. H.S. har vidare uppgett att det inte var att tänka på att Byggförbundet skulle gå med på inskränkningar i de möjligheter till tidsbegränsade anställningar som lagen tillät, eftersom byggbranschen alltid haft behov av sådana anställningar och Byggförbundet visste om att säsongsanställningar förekom, inte minst i Norrland.

H.S. har bekräftat att Byggnads under förhandlingarna till 1988 års AA återkom till frågan om att ta bort anställningsformen "viss säsong". Enligt honom var Byggförbundet då utsatt för ett mycket starkt tryck för att ta bort de tidsbegränsade anställningarna. I bakgrunden fanns ett hot om lagstiftning om tillsvidareanställningar inom byggbranschen. Huvudfrågan under förhandlingarna, som var mycket komplicerade, var objektsanställningar. Men även säsongsanställningarna kom upp, dock endast perifert. Enligt H.S. sade Byggförbundet även denna gång nej till Byggnads propå om att ta bort bestämmelserna om säsongsanställning ur avtalet. Det förekom inga djupare diskussioner kring Byggnads önskemål och frågan avfördes enligt H.S. på ett ganska tidigt stadium.

Å.W. däremot har uppgett att om Byggförbundet vid dessa förhandlingar anmält sin avvikande uppfattning i fråga om tillåtligheten av säsongsanställningar hade Byggnads inte kunnat släppa frågan. Om säsongsanställning skulle få förekomma, hade det behövts motsvarande bestämmelser som i det hänseendet fanns i AA till vägavtalet. Enligt vad O.B. uppgett var det Byggnads uppfattning ännu vid dessa förhandlingar att säsongsanställningar inte förekom på anläggningsavtalets område. Han har vidare uppgett att avtalsparterna var överens om att efter 1988 års AA följa utvecklingen och de problem som kunde komma upp och utsåg honom och B.M. för denna uppgift. Vid ett par tillfällen tyckte den sistnämnde att man skulle lösa problemet med säsongsanställningar. O.B. sade då att den anställningsformen inte var tillåten inom byggnadsbranschen och med detta avslutades diskussionen.

B.M. har återgett sin minnesbild av samtalen med O.B. på ett något annorlunda sätt. Han har uppgett att han upplyste O.B. om att det förekom säsongsanställningar i relativt hög grad inom anläggningsavtalets område. På detta svarade O.B. att sådana anställningar inte fick förekomma. När B.M. då upplyste O.B. om att det förekom tvister om användningen av denna anställningsform, svarade O.B. att han inte kände till detta. Enligt B.M. var detta enda gången som de två diskuterade frågan om säsongsanställningar.

Av de nu redovisade utsagorna framgår att parterna under avtalsförhandlingarna inte kunde enas i frågan huruvida bestämmelserna om säsongsanställning i AA skulle utmönstras eller inskränkas. Utredningen ger inte stöd för att det förelegat någon gemensam avsikt från parternas sida att anställningar för "viss säsong" inte skulle vara tillåtna. Att någon gemensam syn inte förelegat i denna fråga styrks för övrigt av det förhållandet att säsongsanställningar uppenbarligen förekom även efter det nya anställningsskyddsavtalets ikraftträdande. Inte heller ger utredningen stöd för att Byggförbundet måste ha förstått att Byggnads ansåg parterna vara överens om att säsongsanställningar var otillåtna och att det var därför som Byggnads avstod från att vidhålla sitt krav på att bestämmelserna härom skulle utmönstras ur avtalet. Sammantaget kan därför avtalsparterna genom sitt agerande under förhandlingarna, så som det med delvis olika innehåll redovisats i de skilda utsagorna, inte anses ha fått till stånd ett resultat som innebär att säsongsanställningar skulle vara i princip inte tillåtna enligt AA.

Inte heller kan det förhållandet att AA till vägavtalet innehåller särskilda bestämmelser om säsongsanställning vilka saknar motsvarighet i AA till anläggningsavtalet tas till intäkt för att säsongsanställning är en enligt sistnämnda avtal i princip otillåten anställningsform. En förklaring till att de båda avtalen i detta avseende innehåller avvikelser kan vara att säsongsanställningar enligt vad som uppgetts varit betydligt vanligare på vägavtalets område och behovet av särskilda bestämmelser därför större på det området än vad som är fallet på anläggningsavtalets område.

Tilläggas bör också att anställningsskyddslagen ger endast ett begränsat utrymme för säsongsanställningar. Som arbetsdomstolen uttalat i AD 1981 nr 152 bör det därför krävas ett klart stöd i kollektivavtal för att i detta intolka ytterligare begränsningar.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen därför att det i vart fall för tiden fram till 1988 års AA till anläggningsavtalet inte funnits vare sig något stöd i avtalet eller stöd på annat sätt för att säsongsanställningar i princip inte skulle vara tillåtna inom anläggningsavtalets område.

Det är ostridigt i målet att 1988 års AA till anläggningsavtalet innebar den förändringen i förhållande till det gamla avtalet att objektsanställning inte längre fick förekomma på avtalsområdet. Såvitt framgår av utredningen kom frågan om säsongsanställning inte att diskuteras närmare under de förhandlingar som föregick det nya avtalet. Vad förhörspersonerna uppgett om förhandlingarna vid detta tillfälle skiljer sig inte i något väsentligt hänseende från vad som uppgetts i fråga om 1982 års förhandlingar.

Av den förebragta skriftliga utredningen framgår att de protokollsanteckningar och anmärkningar till protokollsanteckningarna som tillfördes det nya avtalet tog sikte enbart på anställningar för viss tid eller visst arbete. Vidare tillkom i själva avtalet närmast under rubriken Anställningsavtalet, § 3 - 5 en text av innehåll att tillsvidareanställning är huvudanställningsform inom byggnadsindustrin. Den närmare innebörden av den sistnämnda texten har inte belysts i målet. Det har i vart fall inte gjorts gällande från Byggnads sida att denna text ger uttryck för att säsongsanställningar i princip inte längre skulle vara tillåtna. Arbetsdomstolen utgår därför ifrån att den tillförda texten inte ger uttryck för mer än en markering av den huvudprincip som redan tidigare kommit till uttryck i § 3 i avtalet, nämligen att tillsvidareanställning utgjorde huvudanställningsform, låt vara att tillämpningen av denna princip såvitt avsåg objektsanställning fram till 1988 års AA de facto inte hade svarat mot innehållet i bestämmelserna.

Även om förhandlingarna inför 1988 års AA ostridigt fördes under hot om lagstiftningsåtgärder för tillsvidareanställningar inom byggbranschen finns det inget i den förebragta utredningen som stöder att utrymmet för säsongsanställningar enligt det nya avtalet begränsats i förhållande till vad som tidigare hade gällt. Följaktligen kan inte heller detta avtal förstås så att säsongsanställning skulle utgöra någon i princip otillåten anställningsform.

Har fråga varit om tillåtna säsongsanställningar?

Av utredningen framgår att bestämmelserna om anställning för viss säsong så som de intagits i AA till anläggningsavtalet alltsedan AA:s tillkomst haft en lydelse identisk med anställningsskyddslagens motsvarande föreskrifter. Annat har inte kommit fram i målet än att innehållet i avtalet och i lagen såvitt gäller frågan om tillåtligheten av säsongsanställningar också är detsamma. När arbetsdomstolen i det följande prövar de aktuella anställningarnas tillåtlighet refererar domstolen för enkelhetens skull endast till lagens bestämmelser.

Som framgår av vad som redan tidigare sagts uppställer anställningsskyddslagen som huvudregel att anställningsavtal gäller tills vidare. Avsteg härifrån får göras i ett antal särskilt angivna fall, där lagstiftaren har funnit skälen tillräckligt starka för att tillåta en tidsbegränsning av anställningar.

Ett sådant undantag utgör avtal om anställning för viss säsong, som tillåts om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet. Som framgår av arbetsdomstolens principuttalanden i AD 1975 nr 84 bör vid tillämpningen av en enskild undantagsregel i lagen en sammanvägning ske av flera faktorer till en helhetsbedömning för att avgöra om en begränsning av anställningstiden kan anses befogad. Av förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag (prop. 1973:129), som i denna del alltjämt har giltighet, kan utläsas att lagens begränsningsregel har tillkommit i syfte att hindra att de mera långtgående reglerna om anställningsskydd vid tillsvidareanställning kringgås genom utnyttjande av andra anställningsformer.

Byggnads har till stöd för sin talan pekat på att bolaget är ett rikstäckande företag som är störst i branschen. Enligt Byggnads har bolaget inte bedrivit den verksamhet som de berörda medlemmarna var verksamma i avskild från bolagets övriga verksamhet. Som ytterligare en omständighet till stöd för att fråga inte varit om någon tillåten säsongsanställning har Byggnads framhållit att förbundets medlemmar arbetat sida vid sida med tillsvidareanställda och utfört samma sysslor som de.

Av utredningen i målet framgår att NCC division Nord är indelad i olika avdelningar, vilka i sin tur är indelade i flera arbetschefsområden. Av en i målet företedd anställningsbekräftelse, vars innehåll i nu aktuell del ostridigt varit detsamma för samtliga aktuella arbetstagare, framgår att arbetenas art och omfattning angetts vara markarbeten i Örnsköldsvik med kranskommuner säsongen 1990 och att anställningarna angetts vara säsongsanställning 1990. Det torde vara ostridigt att de berörda arbetstagarna tillhörde arbetschefen K.J:s område. Av en ingiven översikt omfattade detta arbetschefsområde mark- och beläggningsarbeten i Örnsköldsvik och Nordmaling samt markarbeten i Bjurholm, Vindeln, Vännäs, Umeå och Hörnefors. De berörda arbetstagarna får under förhören i arbetsdomstolen anses ha bekräftat att de också kom att utföra arbeten inom detta arbetschefsområde.

Av den sålunda förebragta utredningen får anses framgå att arbetstagarna anställts för och också kommit att utföra arbeten inom en avskild del av bolagets verksamhet. Huvudfrågan i målet blir därför om arbetena som sådana kan anses ha varit av sådant slag att bolaget haft rätt att anställa endast för viss säsong.

Parterna är i stort sett överens om vilka arbetsuppgifter som arbetstagarna kommit att utföra. Det rör sig om markarbeten av olika slag. Vad tvisten närmare gäller är om arbetena varit sådana att de på grund av naturens växlingar kunnat utföras endast under viss del av året. Genom de förhör som hållits med L.I. S.W. och G.S. på arbetsgivarsidan, och med de berörda arbetstagarna samt L.D. på arbetstagarsidan anser sig arbetsdomstolen inte kunna komma till annan slutsats än att fråga varit om arbeten som varit väderleksberoende i den meningen antingen att det knappast varit meningsfullt att utföra arbetena under årets kalla del, t.ex. grässådd, plantering eller platt- och kantsättning, eller att arbetena kunnat utföras endast med användande av särskild teknik eller särskilda hjälpmedel. Enligt vad S.W. uppgett skulle exempelvis kostnaderna för uppvärmning medföra en dubbel eller tredubbel fördyring av arbetena.

Arbetsdomstolen finner inte anledning ifrågasätta L.I:s och S.W:s uppgifter att bolaget, som är beroende av sina beställares önskemål, inte haft möjlighet att fördela de aktuella arbetsuppgifterna under året utan varit hänvisat till att få dem utförda under sommarsäsongen. G.S. som representerar Övikshem - en av bolagets beställare, - har för övrigt bekräftat att Övikshem endast vill ha sina markarbeten utförda under sommarsäsongen.

Byggnads har som stöd för att fråga varit om anställningar som står i strid mot anställningsskyddslagens bestämmelser särskilt pekat på att de säsongsanställda arbetat sida vid sida med den tillsvidareanställda personalen. Uppgifterna som sådana har inte bestritts av arbetsgivarparterna. Arbetsdomstolen kan emellertid inte finna att det påtalade förhållandet i detta fall har någon självständig betydelse. Annat har inte kommit fram än att förbundets fem berörda medlemmar sysslat endast med arbeten av säsongsbetonad art. Att även de tillsvidareanställda bl.a. sysslat med sådana arbeten kan inte medföra att arbetena förlorar sin karaktär av säsongsarbete. Utredningen visar att bolaget haft svårigheter att under vinterhalvåret sysselsätta sina tillsvidareanställda. Något stöd för att bolaget genom att säsongsanställa förbundets medlemmar sökt kringgå anställningsskyddslagens bestämmelser om tillsvidareanställning har inte heller framkommit. Arbetsdomstolen vill i anslutning härtill tillägga att det inte heller kommit fram något som helst stöd för Byggnads påstående att bolaget med sitt agerande även kringgått lagens bestämmelser om provanställning.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen därför till den slutsatsen att begränsningen till viss säsong av C.S:s, K-G.K:s, R.S:s, L.J:s och L-A.N:s anställningar föranleddes av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet i den mening som avses i 5 § punkt 1 i anställningsskyddslagen. Byggnads talan skall därför lämnas utan bifall.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall Byggnads ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader. Byggnads har vitsordat yrkade belopp.

Domslut

Arbetsdomstolen lämnar Svenska Byggnadsarbetareförbundets talan utan bifall.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet skall ersätta Byggförbundet och NCC Bygg Aktiebolag för rättegångskostnader med etthundrasjuttiotvåtusentvåhundraåttio (172 280) kr, varav 105 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills full betalning sker. I det sammanlagda beloppet ingår mervärdeskatt med 26 250 kr.

Dom 1993-04-07, målnummer A-87-1992

Ledamöter: Nina Pripp, Brita Swan, Christer Måhl, Lennart Hörnlund, Ulf E. Nilsson, Nils Gunnarsson (förre enhetschefen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Ingvar Åsen (förre förbundsordföranden i Svenska Transportarbetareförbundet; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Anna Barius

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1993-04-07
Målnummer
A-87-1992
Lagrum
5 § första punkten lagen (1982:80) om anställningsskydd
Litteratur
Sökord
Anställningsskydd
Anställningen och dess upphörande (4-6 §§)
Säsonganställning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation