AD 1994 nr 105

Parter: Svenska Elektrikerförbundet; Elektriska Arbetsgivareföreningen; Siemens Aktiebolag Nr 105

Svenska Elektrikerförbundet mot Elektriska Arbetsgivareföreningen och Siemens Aktiebolag i Upplands Väsby.

Mellan parterna gäller kollektivavtal, bl.a. det s.k. installationsavtalet.

Elektrounionkoncernen bedrev tidigare elinstallationsverksamhet i norra Sverige genom en grupp bolag, kallad Järvholm & Nilsson Gruppen. De bolag som ingick i Järvholm & Nilsson Gruppen utgjorde helägda dotterbolag till Elektrounion AB och bedrev verksamhet i Umeå, Burträsk, Haparanda, Kiruna och Skellefteå. I Skellefteå bedrevs verksamheten av Nya Forsbergs Elektriska AB (Forsbergs). Mellan dotterbolagen rådde ett kommissionsförhållande där Järvholm & Nilsson Elektriska AB i Umeå var kommittent och övriga bolag kommissionärer. Samtliga dotterbolag som ingick i Järvholm & Nilsson Gruppen försattes i konkurs i början av mars 1993. I samband härmed övertog Siemens Aktiebolag (Siemens) den verksamhet som bedrevs i ett flertal av dessa bolag. Siemens övertog bl.a. den verksamhet som Järvholm & Nilsson Elektriska AB bedrev i Umeå.

Mellan parterna har uppkommit tvist om huruvida Siemens övertagit även den verksamhet som bedrevs i Skellefteå. Av Forsbergs personal har Siemens anställt platschefen M.Ö., två arbetsledare, en konstruktör, en tjänsteman, en lagerarbetare och ett antal (elva) montörer. SEF har gjort gällande att det skett en övergång av Forsbergs verksamhet till Siemens, att montörerna vid Forsbergs därför hade företrädesrätt till anställning hos Siemens samt att Siemens förbigått en del montörer som hade företrädesrätt till anställning framför dem som Siemens anställde. Vidare har SEF hävdat att Siemens gjort sig skyldigt till föreningsrättskränkning och brott mot förtroendemannalagen då ingen av de arbetstagare som ingick montörsklubbens styrelse i Skellefteå eller som innehaft förtroendemannauppdrag blivit återanställd trots att de haft företrädesrätt till återanställning framför de montörer som fick anställning hos Siemens.

Arbetsgivarparterna har invänt att någon övergång av rörelse inte ägt rum utan att Siemens genomfört en nyetablering i Skellefteå och att någon företrädesrätt därför inte förelegat. Vidare har arbetsgivarparterna gjort gällande att förtroendemannalagen och medbestämmandelagen inte äger tillämpning då det inte förelegat något anställningsförhållande mellan Siemens och de i målet angivna fackliga företrädarna samt att det under alla förhållanden inte förelegat något föreningsrättskränkande syfte vid rekryteringen.

Tvist har även uppkommit om huruvida Siemens har gjort sig skyldigt till brott mot 32 § anställningsskyddslagen genom att inte förhandla före anställningarna och mot 11 § medbestämmandelagen genom att inte förhandla före beslutet att överta rörelsen i Skellefteå eller beslutet om nyetablering där.

SEF har yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta Siemens Aktiebolag att utge 1. ekonomiskt skadestånd till envar av H.F., P-A.F., U.L., T.F. och O.L. med 236 880 kr, till T.L. med 212 141 kr, till A.L. med 225 932 kr samt till L.L. med 172 800 kr, allt enligt beräkningar som framgår av domsbilaga A (uteslutes här). 2. allmänt skadestånd till envar av H.F., P-A.F.,

U.L., T.F., T.L.,

A.L., L.L., O.L. och P-O.V. med 60 000 kr för brott mot anställningsskyddslagen, 3. allmänt skadestånd till envar av L.L., H.F., O.L., A.L. och T.L. med 100 000 kr för brott mot medbestämmandelagen och förtroendemannalagen, 4. allmänt skadestånd till SEF med 250 000 kr för brott mot 7-8 §§ medbestämmandelagen samt 3-4 §§ förtroendemannalagen, 5. allmänt skadestånd till SEF med 50 000 kr för brott mot 11 § medbestämmandelagen och 32 § anställningsskyddslagen. På de ekonomiska skadestånden har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen på varje i domsbilaga A angivet delbelopp från den där angivna utbetalningsdagen till dess betalning sker. På de allmänna skadestånden har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

SEF har vidare yrkat förbehåll för de med målet avsedda arbetstagarna att, i mån av befogenhet, i ny rättegång yrka ersättning för skada som kan uppkomma för tid efter huvudförhandlingen i målet.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till SEF:s samtliga yrkanden. De har vitsordat skäligheten av den timlön som lagts till grund för beräkningen av de ekonomiska skadestånden men däremot inte den tid under vilken sådana skall utgå för det fall att brott mot företrädesrätten finnes ha förekommit. Vad gäller de allmänna skadestånden har arbetsgivarparterna förklarat sig inte kunna vitsorda något belopp som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader. Till utveckling av sin talan har parterna anfört följande.

SEF

Forsbergs härrör från ett väl inarbetat installationsföretag i Skellefteå som verkat sedan början av seklet. Under 1980-talet övertogs verksamheten av Elektrounionkoncernen som bedrev installationsverksamhet över hela landet genom helägda dotterbolag. I övre Norrland fanns bl.a. Järvholm & Nilsson Elektriska AB, Malmfälten Elektriska AB, Haparanda Elektriska AB, Burträsk Elbyrå AB, Kabel- & Centralservice i Umeå AB, Elmontage i Umeå AB och Forsbergs i Skellefteå. Mellan Järvholm & Nilsson Elektriska AB (Järvholm & Nilsson) och övriga angivna dotterbolag förelåg ett kommissionsförhållande. Järvholm & Nilsson var kommittent och de övriga bolagen var kommissionärer. Kommissionärsbolagen bedrev verksamhet i eget namn men för Järvholm & Nilssons räkning. Järvholm & Nilsson ägde alla tillgångar och svarade för samtliga skulder i kommissionärsbolagen och redovisade även deras rörelseresultat i sin egen årsredovisning. Verkställande direktör i Järvholm & Nilsson var J.G.. Han utgjorde samtidigt ensam styrelse i samtliga kommissionärs- bolag.

I mitten av februari 1993 gick Elektrounion AB i konkurs. Detta medförde i sin tur konkurser i de helägda dotterbolagen. Siemens förvärvade Järvholm & Nilsson liksom ostridigt vissa av kommissionärsbolagen. När det gäller Forsbergs verksamhet i Skellefteå har det uppstått tvist huruvida det skett en överlåtelse eller övergång av verksamheten till Siemens eller inte. Siemens övertagande av Forsbergs eller Järvholm & Nilssons verksamhet kom att tillgå på ett speciellt sätt.

Forsbergs försattes i konkurs den 9 mars 1993. Då fanns 23 montörer anställda i företaget. Samtliga var medlemmar i SEF. Verksamheten hade fungerat ekonomiskt väl under många år och företaget var väl etablerat på orten. M.Ö. var platschef vid Forsbergs.

Den 11 mars 1993 fick M.Ö. i uppdrag "att anställa erforderlig personal till nuvarande löne- och anställningsvillkor för att driva Siemens verksamhet i Skellefteå". Den 12 mars 1993 träffades ett anställningsavtal mellan Siemens och M.Ö. varvid han erhöll anställning som installationschef för Siemens verksamhet i Skellefteå "med lika löne- och anställningvillkor som tidigare anställning". Anställningen gällde fr.o m. den 12 mars 1993. M.Ö. var vid den här tidpunkten alltjämt anställd i Forsbergs och han stannade kvar i bolaget t.o.m. söndagen den 14 mars 1993. Den 12 mars 1993 tog M.Ö. kontakt med SEF:s avdelning 28 i Skellefteå och begärde att en primärförhandling snarast skulle hållas enligt 11 § medbestämmandelagen. Parterna utgjordes av Forsbergs Elektriska AB i konkurs och SEF:s avdelning 28. Ärendet gällde företagsöverlåtelse, närmare bestämt att Siemens ämnade överta den verksamhet som Forsbergs bedrev i Skellefteå. Förhandlingarna genomfördes samma dag och det visade sig att Siemens ville göra icke oväsentliga avsteg från turordningen enligt anställningsskyddslagen. Arbetstagarsidan var emellertid inte var beredd att gå med på detta.

Omedelbart efter primärförhandlingen meddelade M.Ö. Järvholm & Nilssons VD J.G. att svaret "som väntat" blev nej från fackets sida.

Därefter följde en febril samverkan mellan Forsbergs och Siemens under perioden den 12-15 mars 1993, varefter Forsbergs inte längre fanns kvar som ett fungerande företag medan det motsatta gällde för Siemens från och med den 15 mars 1993.

Siemens övertog stora delar av personalen, elbehörighet, kunder, dokumentation avseende ett flertal entreprenadobjekt, en PC med diskett som innehöll ett kalkylprogam avseende projektering av visst entreprenadarbete, verktyg, mobiltelefoner och arbetskläder. Dessutom övertog Siemens flertalet av Forsbergs pågående entreprenadarbeten.

Såvitt det gäller den övertagna personalen började nio av montörerna att arbeta i Siemens den 15 mars 1993 och ytterligare två montörer anställdes den 18 mars 1993. Enligt uppgift från M.Ö. hade konkursförvaltaren lämnat sitt samtycke till övergången.

Söndagen den 14 mars 1993 hämtades ett tjugotal pärmar med dokumentation avseende pågående entreprenadarbeten. Pärmarna hämtades i Forsbergs lokaler av den dåvarande arbetsledningen i Forsbergs. Vissa av handlingarna återlämnades till konkursboet den 18 mars 1993 men visst material har inte återlämnats och SEF förutsätter att Siemens har tillgodogjort sig materialet under den här tiden. Det fanns även en PC med diskett avseende ett arbete vid Tuvans reningsverk som senare flyttades över till Siemens. Pärmarna innehöll en ekonomisk och planeringsmässig redovisning av entreprenadobjekten med vars hjälp man kunde konstatera hur arbetet hade förlupit, hur mycket arbete som återstod samt hur arbetet skulle utföras. Pärmarna betingade därför ett stort ekonomiskt värde.

Siemens övertog följande entreprenader: Brandstation Boliden, Skellefteå Kraft Sirius, Skellefteå Kraft Finnfors, Solvik, HSB Oskarsvägen/Strandgatan och Tuvans Reningsverk. Siemens övertog även fasta kunder med viktiga uppdrag för Forsbergs. Det var DAGAB, Forslunds bil, Mycklesåg, Norrmejeri, EFS, Pingstkyrkan och Skellefteå kommun. Siemens har sedermera även tagit över den kundkrets som Forsbergs hade. Siemens tog även hand om mobiltelefoner som hade använts i Forsbergs verksamhet. Vissa återlämnades den 18 mars 1993 men alla är inte återlämnade vilket bl.a. innebär att Siemens under den första tiden kunde ta emot ingående samtal som egentligen var ställda till Forsbergs. En överlåtelse av Forsbergs verksamhet till Siemens har enligt SEF:s mening skett.

SEF menar att Siemens på mycket kort tid startat en verksamhet i Skellefteå som varit identisk med den verksamhet som Forsberg bedrev där. Siemens övertog visserligen inte Forsbergs lokaler men i övrigt är det samma verksamhet. SEF menar att detta inte har kunnat ske utan någon form av samverkan mellan de berörda företagen. Detta bestyrks av att M.Ö. har företrätt både Forsbergs och Siemens. SEF menar även att det föreligger en presumtion för att ett övertagande har ägt rum i Skellefteå genom att Siemens har förvärvat flera av Järvholm & Nilssons övriga verksamheter i övre Norrland. Arbetsgivarparten har bestritt att det förekommit en överlåtelse i någon som helst form. SEF hävdar motsatsen. Det som skedde under förhandlingen den 12 mars 1993 visar att Siemens ville förvärva Forsbergs men då det visade sig att Siemens inte fick anställa personal med frångående av företrädesrätten genomförde företaget inte ett konventionellt köp. Det har likväl skett en övergång som varit mer eller mindre dold. Siemens syfte har varit att kringgå anställningsskyddslagens regler om övergång. SEF hävdar i första hand att det skett en övergång mellan Järvholm & Nilsson och Siemens. SEF menar att ett syfte med kommissionärskonstruktionen varit att möjliggöra ett kringgående av arbetsrättslig lagstiftning. Forsbergs verksamhet i Skellefteå har varit att betrakta som en filial till Järvholm & Nilsson. Järvholm & Nilsson har varit den egentlige arbetsgivaren medan Forsbergs endast fungerade som ett namn utåt. Av konkursbouppteckningen framgår att Forsbergs inte hade några egna tillgångar eller intäkter och att dessa i stället har redovisats i Järvholm & Nilssons rörelse. Forsbergs var således otjänlig som arbetsgivare.

Alternativt görs gällande att Forsbergs bedrivit verksamhet tillsammans med Järvholm & Nilsson och att denna verksamhet övergått från de båda företagen till Siemens och att de anställda i Forsbergs därför skall äga företrädesrätt till återanställning i Siemens.

Om en överlåtelse inte har skett har verksamheten ändå övergått på annat sätt.

Om arbetsdomstolen skulle finna att det inte varit fråga om en överlåtelse så menar SEF att Forsbergs verksamhet likväl har övergått till Siemens. Det som konstituerar en sådan övergång är att Siemens erhållit nyttjanderätten till väsentliga delar av Forsbergs tidigare verksamhet när man startade den egna verksamheten i Skellefteå. Siemens har fått tillgång till entreprenadhandlingar, verktyg, arbetskläder, mobiltelefoner, good will, en PC med diskett. Detta måste jämställas med en övergång enligt 25 § anställningsskyddslagen. SEF menar även att konkursförvaltaren givit sitt samtycke till det som skett eftersom M.Ö. givits vittgående befogenheter att verka på det sätt som han gjort. Siemens har så gott som omedelbart anställt elva montörer samt därefter ytterligare personal med förbigående av de i målet aktuella montörerna. De förbigångna skall därför tillerkännas ekonomiskt skadestånd med stöd av 25-26 §§anställningsskyddslagen. För P-O.V:s del yrkas dock inget ekonomiskt skadestånd i målet.

Det kan noteras att ingen av dem som ingick i Skellefteå- filialens montörsklubbs styrelse eller innehaft förtroendemannauppdrag blivit återanställd trots bättre företrädesrätt än de som blev återanställda. Detta bottnar enligt förbundets uppfattning i företagets negativa inställning till facklig verksamhet. Bland annat har företaget reagerat negativt på den arbetskonflikt på installationsavtalets område som ägde rum i början av 1991, då Forsbergs var berört av en rörläggningsblockad. M.Ö. riktade då stark kritik mot ledamöterna i klubbstyrelsen för att de ställde sig bakom SEF:s kon- fliktbeslut. M.Ö. uttalade vidare att klubbledningen inte hade hans förtroende och att den därför måste bytas ut. Särskild kritik riktades mot klubbordföranden L.L.. M.Ö. har vidare i samband med att de i målet aktuella personerna förbigicks uttalat att klubbens agerande under 1991 års konflikt och i "fackliga frågor" haft avgörande betydelse för vilka som erbjöds återanställning. Denna negativa inställning framgår uttryckligen av en skrivelse dagtecknad den 13 maj 1991 som upprättats av M.Ö. och som ställts till verkställande direktören J.G.. Det är helt uppenbart att L.L. samt övriga ledamöter i klubbstyrelsen inte har erbjudits återanställning beroende på att de arbetat fackligt för SEF:s räkning i den verksamhet som Siemens övertagit. Siemens har därigenom gjort sig skyldigt till brott mot 7-8 §§ medbestämmandelagen. Allmänna och ekonomiska skadestånd skall därför utgå till de berörda arbetstagarna samt allmänt skadestånd till SEF.

De berörda arbetstagarna har även varit fackliga förtroendemän. De har inte fått återanställning vilket innebär att de i strid mot 3 § förtroendemannalagen hindrats att fullgöra sina fackliga uppdrag samt i strid mot 4 § samma lag givits försämrade anställningsvillkor genom att de inte fått utnyttja sin företrädesrätt till återanställning.

Även härigenom har Siemens ådragit sig skyldighet att utge allmänna och ekonomiska skadestånd till ifrågavarande förtroendemän samt allmänt skadestånd till SEF. Det har från arbetsgivarsidan hävdats att medbestämmandelagen och förtroendemannalagens bestämmelser inte skulle vara tillämpliga när det inte föreligger ett anställningsförhållande. Eftersom det enligt SEF:s uppfattning förelegat en företrädesrätt till åter- anställning så gäller även reglerna om föreningsrättskränkning i medbestämmandelagen. Förtroendemannalagens 4 § innehåller dessutom ett uttryckligt efterskydd som även gäller mot en nytillträdande arbetsgivare.

Siemens har underlåtit att primärförhandla enligt 11 § medbestämmandelagen före beslutet om övertagande av Järvholm & Nilssons verksamhet i Skellefteå eller ny- etablering där. Övertagandet eller nyetableringen utgör en sådan viktigare förändring av Siemens verksamhet som arbetstagarsidan typiskt sett har ett intresse av att för- handla om. Vidare har Siemens underlåtit att förhandla enligt 32 § anställningsskyddslagen innan återanställning skedde. Skadestånd skall utgå till förbundet för brott mot 11 § medbestämmandelagen och 32 § anställningsskyddslagen. Arbetsgivarparterna Bakgrunden till kommissionärsavtalen var att man ville uppnå administrativa stordriftsfördelar. Avtalen innebar en samordnad och förenklad redovisning där tillgångarna redovisades hos kommittenten Järvholm & Nilsson medan kommissionärsbolagen samtidigt hade en fordran mot kommittenten. Kommissionärsbolagen arbetade i eget namn vilket bl.a. innebar att all personal var anställd av respektive kommissionär som även hyrde eller ägde den fastighet där verksamheten bedrevs. Kommissionären hade egna fakturor, följesedlar, kravbrev, brevpapper, m.m. Avtal om utförande av entreprenader ingicks mellan beställare och kommissionär.

När samtliga Elektrounions dotterbolag försattes i konkurs i början av mars 1993 förvärvade Siemens av respektive konkursförvaltare endast de installationsverksamheter som bedrevs i Järvholm & Nilsson Elektriska AB i Umeå, Malmfälten Elektriska AB, Haparanda Elektriska AB, Burträsk Elbyrå AB, Kabel- & Centralservice i Umeå AB och Elmontage i Umeå AB. Därutöver fanns det ytterligare ett antal dotterbolag som bedrev verksamhet i Övre Norrland. Även dessa hade kommissionärsavtal med Järvholm & Nilsson men dessa bolags verksamheter förvärvades inte av Siemens. Genom att bl.a. nyanställa chefspersoner från de olika Elektrounionföretagen nyetablerade Siemens verksamheter i Hudiksvall, Örebro, Falun och Skellefteå. Siemens förhand- lade med konkursförvaltaren om att förvärva även installationsverksamheten i Forsbergs som försattes i konkurs den 9 mars 1993. Parterna lyckades dock inte komma överens och Siemens avstod därför från att förvärva verksamheten i Skellefteå.

Någon överlåtelse av verksamhet till Siemens har inte skett.

Arbetsgivarsidan bestrider i första hand att den verksamhet som Siemens bedrev i Skellefteå är densamma som bedrevs av Forsbergs. För det fall domstolen skulle anse att det varit fråga om samma verksamhet bestrids det att det skulle ha skett en övergång från konkursboet till Siemens. De berörda arbetstagarna har därför inte kunnat göra anspråk på företrädesrätt till återanställning hos Siemens. I samband med att ett företag som verkar på en viss ort, i detta fall Skellefteå, försätts i konkurs gäller generellt att turbulens och tomrum uppstår på marknaden. Trots att Siemens förhandlingar med konkursförvaltaren om ett övertagande av installationsverksamheten i Forsbergs strandade ville Siemens vara med och konkurrera om marknadsandelar i Skellefteå. Siemens hade därför ett intresse av att nyetablera en filial i Skellefteå på samma sätt som man hade ett intresse av att nyetablera filialer i Hudiksvall, Örebro och Falun. Siemens knöt därför till sig M.Ö., den tidigare platschefen i Forsbergs. Därefter anställde Siemens, efter överenskommelse med respektive person, nio elektriker och fyra tjänstemän som tidigare varit anställda vid Forsbergs. När Siemens den 15 mars 1993 startade sin filial från en tom lokal i Skellefteå hade Siemens inte avtal om någon enda entreprenad. Det saknades möbler, kontorsutrustning, verktyg, materiel samt lager. Siemens har sedan i konkurrens med andra elinstallatörer på orten åtagit sig entreprenader. Forsbergs hade bl.a. tre serviceårsavtal som dock övertogs av konkurrenter till Siemens. Detta berodde till dels på att flera personer i Forsbergs som hade goda kundkontakter inte var intresserade av att gå över till Siemens. Den 14 april 1993 anställdes ytterligare tre elektriker i Siemens men dessa var inte anställda i Forsbergs vid tidpunkten för konkursen. Siemens förvärvade inte någon del av verksamheten i Skellefteå från konkursboet. I stället var det klubbordföranden L.L. som förvärvade lager, kontorsutrustning, verktyg, dokumentation m.m. från konkursboet.

Före konkurserna i Elektrounionkoncernen har SEF haft den uppfattningen att dotterbolagen i övre Norrland skulle anses som fristående företag med helt skilda rörelser. Förhandlingar har till exempel hållits med SEF enligt 38 § medbestämmandelagen och enligt motsvarande regler i installationsavtalet vid in- och utlåning av elektriker mellan de olika bolagen. Vidare kan det inte heller anses anmärkningsvärt att Siemens i samband med nyetableringen i Skellefteå även nyanställer personal som tidigare varit anställd i konkursboet. Vid nyetablering på en ort som drabbas av konkurs måste det ses som naturligt och från allmän synpunkt även önskvärt, att personal rekryteras från existerande konkursbolag. Det är inte heller anmärkningsvärt att Siemens lyckats förhandla till sig entreprenader som tidigare utförts av konkursgäldenären. Vid en konkurs utvidgas inte marknaden utan det är de befintliga projekten som övriga företag konkurrerar om. Vill ett företag ta sig in på en marknad efter en konkurs så är det inledningsvis befintliga projekt som företaget försöker erhålla.

Svarandesidan har förstått SEF:s inställning så att Siemens varit förhindrat att konkurrera om marknadsandelarna i Skellefteå för det fall Siemens inte följde anställ- ningsskyddslagens regler om företrädesrätt till återanställning. Någon möjlighet att konkurrera på samma villkor som övriga konkurrenter skulle därmed inte ha förelegat för Siemens. Siemens påstådda förvärv av verksamheten i Skellefteå har, såsom svarandesidan har förstått SEF:s ståndpunkt, gått till på det sättet att Siemens i konkurrens med andra tagit över ett antal entreprenader och sedan lockat till sig ett antal anställda från konkursboet. I och med detta har, enligt SEF:s mening, en övergång av verksamhet skett.

Siemens har startat sin verksamhet från en helt tom lokal och anställt personer efter direktkontakt med dessa. Entreprenader och andra avtal har erhållits genom direkt- kontakt med beställarna. Även beställare som hävt entreprenadkontrakten med Forsbergs har kontaktats av Siemens. Alla avtal är ingångna utan någon som helst kontakt med eller medverkan av konkursförvaltaren eller konkursboet. Verksamheten som Siemens bedrev i Skellefteå hade bara ungefär halva den omfattning som Forsbergs verksamhet hade. Att Siemens filial arbetade på samma marknad som Forsbergs gjorde och att de anställda tidigare hade arbetat hos Forsbergs medför inte att det är fråga om samma verksamhet. I byggbranschen är ett företags verksamhet de arbetsplatser som företaget har för tillfället. De beställningar som Siemens erhöll i konkur- rens med andra under den första tiden i Skellefteå och som Forsbergs tidigare hade haft slutfördes efterhand. Dessa arbeten utgjorde för övrigt endast en del av Siemens verksamhet. De flesta arbetena var mycket kortvariga och efter en viss tid hade Siemens inte kvar något av dessa projekt utan verksamheten bestod av helt andra projekt. Om Siemens hade erhållit de tre serviceårsavtalen hade man kanske kommit närmare en identitet mellan de olika verksamheterna, eftersom sådana avtal löper från år till år om inget anmärkningsvärt händer. Verksamheten inom ett företag i byggbranschen är hela tiden föränderlig på grund av att pågående projekt slutförs och nya tillkommer. Med hänvisning härtill kan det inte råda någon identitet mellan konkursboets verksamhet och Siemens verksamhet på grund av att Siemens under en kortare tid utfört arbeten på entreprenader som Forsbergs påbörjat och som i flera fall nästan slutförts. Siemens verksamhet i Skellefteå kan inte anses vara samma verksamhet som den som bedrevs i Forsbergs.

Sammanfattningsvis kan följande konstateras. Det finns över huvud taget ingen direkt rättslig förbindelse mellan Siemens och konkursboet som avser rörelse i Skellefteå. Detta visas bl.a. av att konkursförvaltaren ansåg sig ha rätt till skadestånd av M.Ö. och flera elektriker för att de lämnat sin anställningar utan att iaktta upp- sägningstider. Konkursförvaltaren vidtog därför kvittning mot innestående lönefordran. Det har inte heller träffats något avtal mellan Siemens och något konkursbo, Järvholm & Nilssons eller Forsbergs, om överlåtelse av verksamheten i Skellefteå. Siemens har inte heller övertagit något som avser installationsverksamheten i Skellefteå. Någon övergång av rörelse föreligger därför inte. Siemens verksamhet i Skellefteå måste därför ses som en nyetablering.

Eftersom det inte har förelegat någon företrädesrätt till återanställning har Siemens inte heller begått något brott mot de åberopade bestämmelserna i 7-8 §§ medbestäm- mandelagen och 3-4 §§ förtroendemannalagen. De åberopade bestämmelserna är över huvud taget inte tillämpliga eftersom det inte förelåg något anställningsförhållande mellan Siemens och de berörda arbetstagarna. Dessa bestämmelser skyddar endast parter i ett anställningsförhållande. Av propositionen till medbestämmandelagen (prop. 1975/76:105, Bilaga.1 s. 344, ) framgår att föreningsrätten endast gäller parter i ett anställningsförhållande samt att det finns ett visst mått av skydd i anställningsskyddslagen. I rättsfallet AD 1982 nr 16 har arbetsdomstolen, med hänvisning till vad som uttalats i förarbetena till medbestämmandelagen, anfört: "Detta uttalande synes vara att uppfatta på det sättet att arbetstagaren ansetts ha ett visst skydd för föreningsrätten i en återanställningssituation på det sättet att arbetsgivaren kan bli skadeståndsskyldig enligt anställningsskyddslagens regler, om denne vägrar att återanställa arbetstagaren. Det skulle alltså inte vara fråga om ett föreningsrättsskydd enligt medbestämmande- lagens regler".

Förtroendemannalagen innefattar inte ett sådant efterskydd som SEF påstått. Det efterskydd som tas upp i 4 § förtroendemannalagen gäller under förutsättning att det fortfarande finns ett anställningsförhållande. Att i denna paragraf läsa in ett skydd för företrädesrätt till återanställning finns det inget som helst stöd för. Enligt arbetsgivarsidans mening föreligger det vidare lagkonkurrens mellan förtroendemannalagen och anställningsskyddslagen. Av rättsfallet AD 1988 nr 162, framgår det att arbetsdomstolen vid påstått brott mot både anställningsskyddslagen och förtroendemannalagen gett uttryck för principen att avskedanden och uppsägningar uteslutande regleras av anställningsskyddslagen. Följaktligen måste även eventuellt brott mot företrädes- rätten till återanställning regleras uteslutande av anställningsskyddslagen. Har en och samma handling inneburit ett brott mot såväl förtroendemannalagen som anställningsskyddslagen är förtroendemannalagen inte tillämplig. Vidare har Siemens inte haft något syfte att kränka föreningsrätten genom att inte anställa personer som arbetat fackligt. Siemens handlande har över huvud taget inte styrts av någon negativ inställning till facklig verksamhet.

Då det inte förelegat någon företrädesrätt till återanställning har det inte heller förelegat någon skyldighet att förhandla enligt 32 § anställningsskyddslagen.

Eftersom Siemens inte övertagit Forsbergs verksamhet har det inte heller förelegat någon skyldighet att förhandla enligt 11 § medbestämmandelagen angående ett sådant över- tagande. Beslutet om nyetablering i Skellefteå utgjorde inte någon viktigare förändring av Siemens verksamhet. Efter förvärven och nyetableringen under våren 1993 hade Siemens totalt 28 filialkontor vilket skall jämföras med att företaget 1988 endast hade 4 filialkontor. En utvidgning av verksamheten med ett filialkontor är inte väsentlig förändring av verksamheten. En sådan utvidgning innebär inte heller någon förändring för dem som redan finns anställda i företaget. Någon primärförhandlings- skyldighet har därför inte förelegat.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att Siemens begått brott mot företrädesrätten till återanställning har arbetsgivarsidan vissa invändningar mot SEF:s sätt att beräkna de ekonomiska skadestånden och från vilken tidpunkt dessa skall utgå. Med utgångspunkt från den turordningslista som SEF ingett i målet vill arbetsgivarsidan framföra följande. Den 15 mars 1993 påbörjade 9 elektriker sina anställningar vid Siemens i Skellefteå. Utgår man från turordningslistan och räknar nedåt hamnar man hos E.L.. Eftersom R.M. och A.V. tackade nej till anställning får man gå vidare till och med T.L. men då även K.Å. tackat nej till anställning hamnar man hos A.L.. Det vitsordas i och för sig att ekonomiskt skadestånd skall utgå från den 15 mars 1993 till följande personer: P-A.F., H.F., U.L., T.F., T.L. och A.L.. Den 19 mars 1993 anställdes ytterligare en elektriker. I turordningslistan hamnar man då hos P-O.V. för vilken SEF inte yrkat något ekonomiskt skadestånd. Den 14 april 1993 anställdes ytterligare två elektriker och då hamnar man hos L.L. och O.L. i turordningslistan. Till dessa personer kan ekonomiskt skadestånd och ränta utgå tidigast fr.o.m. den 14 april. L.Ö. anställdes den 29 mars 1993 men anställdes för arbete på lagret. Från och med den 1 april 1994 har Siemens verksamhet i Skellefteå upphört eftersom företaget då överlät verksamheten till El- & Industrimontage Svenska AB. De två som anställdes den 14 april 1993 och som inte kom från Forsbergs sades upp på grund av arbetsbrist före den 1 april 1994 och deras anställningar upphörde den 4 respektive den 30 april 1994. Alla anställningar hos Siemens i Skellefteå upphörde alltså den 1 april 1994. För tiden därefter har Siemens inte under några omständigheter begått något brott mot reglerna om företrädesrätt till återanställning och ekonomiskt skadestånd skall inte utgå efter den tidpunkten. Ekonomiskt skadestånd skall inte heller under några omständigheter utgå till L.L. för tiden den 30 april 1994 till den 24 maj 1994 eller till O.L. för tiden den 4 april till den 24 maj 1994, eftersom de tjänster de gör anspråk på inte var besatta under den tiden.

Domskäl Enligt 25 § anställningsskyddslagen har arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist under vissa närmare angivna förutsättningar företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta. Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägning skedde och därefter till dess ett år förflutit från den dag då anställningen upphörde. Om under denna tid företaget eller den del av företaget där verksamheten bedrivs har övergått till en ny arbetsgivare, gäller företrädesrätten mot den nye arbetsgivaren.

I mitten av mars 1993 började Siemens driva installationsverksamhet i Skellefteå. Tvisten i detta mål rör i första hand frågan om en där tidigare av annan bedriven verksamhet genom överlåtelse eller på annat sätt övergått till Siemens och om företrädesrätt till återanställning hos Siemens därmed uppkommit för de i den tidigare verksamheten sysselsatta montörerna. SEF hävdar detta. Arbetsgivarparterna menar däremot att ingen tidigare verksamhet överlåtits till eller på annat sätt övergått till Siemens utan att Siemens genomfört en nyetablering i Skellefteå och att någon företrädesrätt till återanställning därför inte uppkommit för de montörer som SEF för talan för. SEF:s yrkanden i målet bygger med ett undantag på att en företrädesrätt till återanställning uppkommit.

Den verksamhet som i nu förevarande fall påstås ha överlåtits eller på annat sätt övergått till Siemens är den verksamhet som bedrevs i Forsbergs namn i Skellefteå till dess Forsbergs försattes i konkurs den 9 mars 1993. Siemens förhandlade med konkursförvaltaren om ett förvärv av Forsbergs installationsverksamhet. Det är dock ostridigt i målet att detta inte ledde till någon överlåtelse av verksamheten. SEF har emellertid i första hand gjort gällande att en övergång av verksamheten i Skellefteå skett genom att Siemens förvärvat verksamheten som drivits av ett annat bolag, nämligen Järvholm & Nilsson i Umeå och som också försattes i konkurs vid den tiden. SEF:s påståenden i detta avseende hänger samman med att det förelåg ett kommissionsförhållande mellan dessa bolag där Järvholm & Nilsson var kommittent och Forsbergs kommissionär. SEF menar att Forsbergs verksamhet endast var att betrakta som en filial till Järvholm & Nilsson och att Järvholm & Nilsson var den egentlige arbetsgivaren för montörerna vid Forsbergs eller att Järvholm & Nilsson och Forsbergs gemensamt drivit en rörelse. Arbetsgivarsidan har bestritt att en överlåtelse av verksamheten i Skellefteå till Siemens har förekommit.

Innebörden i det som SEF anfört i denna del är att Siemens genom övertagandet av Järvholm & Nilssons verksamhet skulle ha övertagit även Forsbergs verksamhet. Arbetsdomstolen konstaterar dock att Järvholm & Nilsson och Forsbergs liksom även deras konkursbon otvivelaktigt är skilda juridiska personer. Det måste redan av det skälet hållas för uteslutet att ett avtal mellan Siemens och Järvholm & Nilssons konkursbo om förvärv av Järvholm & Nilssons verksamhet också skulle innefatta ett förvärv av Forsbergs verksamhet eller Forsbergs del av en tillsammans med Järvholm & Nilsson bedriven verksamhet. Det framgår ju också att förvaltaren i Forsbergs konkurs förhandlat med Siemens om en överlåtelse av Forsbergs verksamhet även om detta inte ledde till något avtal om överlåtelse. Vad SEF anfört i denna del kan mot denna bakgrund inte medföra att Forsbergs verksamhet skall anses ha övergått till Siemens genom att Siemens övertog Järvholm & Nilssons verksamhet. För det fall att en överlåtelse av verksamheten inte anses ha skett har SEF gjort gällande att den övergått till Siemens på annat sätt som är jämförligt med en överlåtelse. I detta sammanhang kan hänvisas till följande av arbetsdomstolen i en nyligen meddelad dom (AD 1994 nr 92) gjorda uttalanden.

Arbetsdomstolen har i sin praxis vid ett flertal tillfällen haft att pröva frågan om en övergång av rörelse eller del av rörelse skett (se särskilt rättsfallen AD 1976 nr 18, 1978 nr 153, 1979 nr 140, 1984 nr 14 och 1988 nr 88). Domstolen har därvid uttalat att det för att den aktuella bestämmelsen i 25 § anställningsskyddslagen skall kunna tillämpas fordras att det föreligger ett direkt rättsligt samband mellan den förutvarande och den nye arbetsgivaren vilket kan karakteriseras som eller jämföras med en överlåtelse av förtaget. Det mest närliggande exemplet på rättsligt samband är ett sedvanligt avtal om överlåtelse av rörelsen. Domstolen har uttalat att det för att en övergång av en rörelse skall anses föreligga krävs mer än att t.ex. lokaler och inventarier överlåts. För att det skall kunna anses att en övergång i lagens mening har skett fordras i princip att själva rörelsen, näringsverksamheten, eller del av denna har övergått till den nye arbetsgivaren. Domstolen har också konstaterat att någon allmän regel inte kan uppställas huruvida en övergång av ett företag eller en del av ett företag har skett. Omständigheterna i det enskilda fallet blir avgörande. De anförda rättsfallen ger emellertid stöd för det generella uttalandet att några stränga krav inte uppställs för att en övergång av en rörelse eller en del av en rörelse skall anses ha ägt rum. Det förhållandet att verksamheten efter förändringen bedrivs i yttre former som sett ur de anställdas synvinkel är att uppfatta som i huvudsak oförändrade torde vara att uppfatta som ett starkt bevis för att det föreligger ett sådant rättsligt samband som utgör eller är att jämföra med ett överlåtelseavtal.

I det fall som den citerade domen rörde förhöll det sig så att det förelåg ett avtal om överlåtelse av varulager, inventarier och pågående arbeten i viss omfattning, att det nya företaget började sin verksamhet i nära anslutning till att det tidigare företaget upphörde med sin, att det nya företaget började verksamheten på samma ort och i samma lokaler som det tidigare och med i stort sett samma utrustning, att det nya företaget erhöll samma telefonnummer som det tidigare samt att det nya företaget var inriktat på samma typ av arbeten som utgjort åtminstone en del av det tidigare företagets arbeten. Vid en samlad bedömning av omständigheterna fann arbetsdomstolen att det i det fallet var fråga om en sådan övergång av en del av en rörelse som avses i 25 § andra stycket anställningsskyddslagen.

SEF har gjort gällande att Siemens från Forsbergs övertog stora delar av personalen, elbehörighet, kunder och dokumentation avseende ett flertal entreprenader samt att Siemens har fått tillgång till verktyg, arbetskläder, mobiltelefoner, good will samt en PC med diskett, som allt tillhörde Forsbergs. Enligt SEF övertog Siemens också fler- talet av Forsbergs pågående entreprenader. Arbetsgivar- parterna har bestritt att Siemens förvärvat något från Forsbergs konkursbo. Enligt arbetsgivarparterna startade Siemens verksamheten i Skellefteå från en tom lokal och man saknade vid starten såväl möbler, kontorsutrustning, verktyg, materiel och lager som kontrakt med kunder. Sådana kontrakt skaffade sig Siemens senare i konkurrens med andra företag genom direkta kontakter med kunderna. Ostridigt är att Siemens verksamhet i Skellefteå inleddes i nära anslutning till att Forsbergs försattes i konkurs, att Siemens anställde bl.a. ett antal montörer och den platschef som varit anställda hos Forsbergs, att Siemens verksamhet hade samma inriktning som Forsbergs och att Siemens även riktade sig till kunder som tidigare varit Forsbergs. SEF har också lämnat obestritt vad arbetsgivarsidan uppgett om att Siemens startade sin verksamhet från en annan lokal och att avtal med kunder slöts först därefter genom egna kontakter med kunderna och i konkurrens med andra företag.

Såvitt gäller SEF:s påståenden om att Siemens från Forsbergs konkursbo övertagit elbehörighet och dokumentation avseende entreprenader och även fått tillgång till verktyg, arbetskläder, mobiltelefoner, en PC med diskett samt good will kan till en början noteras att SEF inte kunnat påstå att detta skulle ha skett genom någon överenskommelse med konkursförvaltaren. SEF:s påståenden förutsätter närmast att konkursförvaltaren antingen i det fördolda träffat överenskommelse med Siemens om överlåtelse av tillgångar i boet eller underlåtit att reagera mot att Siemens egenmäktigt tillägnat sig tillgångar ur boet. Något sådant får anses uteslutet. Av utredningen får dessutom anses framgå följande. Den elbehörighet som åsyftas är den behörighet som M.Ö. personligen hade och som följde med honom när han övergick till Siemens. Detta var dock ingen förutsättning för att Siemens skulle kunna bedriva installationsverksamhet, eftersom erforderlig behörighet redan fanns inom Siemens. De verktyg, arbetskläder och mobiltelefoner som SEF åsyftar torde vara den personliga utrustning som montörerna hade hos sig när Forsbergs försattes i konkurs. Utredningen ger inte belägg för annat än att denna utrustning såsom arbetsgivarsidan påstått återlämnats till konkursboet med undantag för någon mobiltelefon som köptes från konkursboet av en av de arbetstagare som anställdes av Siemens. Utredningen ger inte heller stöd för annat än att de pärmar med entre- prenadhandlingar som fanns hos enskilda arbetstagare såsom arbetsgivarsidan påstått har återlämnats till konkursboet och att de pärmar och den PC som avlägsnades från Forsbergs lokaler inte tillhörde konkursboet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det inte har skett någon överlåtelse till Siemens av Forsbergs verksamhet i Skellefteå eller ens någon av Forsbergs tillgångar och att den omständigheten att Siemens anställde personal från Forsbergs framstår som det enda påtagliga sambandet mellan de båda företagen förutom att Siemens sedan också kom att knyta till sig en del av de kunder som Forsbergs tidigare hade haft. Arbetsdomstolen kan vid en samlad bedömning inte finna att omständigheterna är sådana att det varit fråga om en sådan övergång av verksamhet som avses i 25 § andra stycket sista meningen anställningsskyddslagen. Av det nu sagda följer att SEF:s yrkanden med ett undantag skall avslås.

Det yrkande som det återstår för domstolen att ta ställning till är yrkandet om allmänt skadestånd till SEF för brott mot 11 § medbestämmandelagen bestående i att Siemens underlåtit att förhandla före beslutet om nyetablering av verksamhet i Skellefteå. Arbetsgivarsidan har bestritt att skyldighet att förhandla enligt 11 § medbestämmandelagen förelegat och därvid anfört att Siemens våren 1993 hade 28 filialkontor mot endast fyra 1988, att en utvidgning med ett filialkontor inte utgör en väsentlig förändring av verksamheten samt att en sådan utvidgning inte innebär någon förändring för de redan anställda. SEF har inte utvecklat sin talan i denna del. Enligt arbetsdomstolens mening kan det mot denna bakgrund inte anses utrett att Siemens varit skyldigt enligt 11 § medbestämmandelagen att ta initiativ till förhandling före beslutet om nyetablering i Skellefteå. Även detta yrkande skall därför avslås. Med hänsyn till utgången i målet skall SEF förpliktas utge ersättning till arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader. Vad arbetsgivarparterna yrkat får anses som skäligt.

Domslut Svenska Elektrikerförbundets talan avslås.

Svenska Elektrikerförbundet förpliktas utge ersättning till Elektriska Arbetsgivareföreningen och Siemens Aktiebolag för deras rättegångskostnader med sjuttiosjutusenetthundra (77 100) kr, varav 54 000 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1994-08-31, målnummer A-278-1993