AD 1994 nr 108

En polisman har gjort sig skyldig till förskingring av sammanlagt drygt 40 000 kr ur en kamratförenings kaffekassa och beklädnadskassa. Brottet har ansetts utgöra grund för avskedande enligt 11 kap. 1 § 1976 års lag om offentlig anställning.

Parter: L.E.; Staten genom Rikspolisstyrelsen Nr 108

E.L. i Örebro mot Staten genom Rikspolisstyrelsen.

ÖVERKLAGAD DOM

Örebro tingsrätts dom 1994-04-19, DT 241

Tingsrättens dom, se bilaga.

E.L. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall förklara Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnds beslut om avskedande av honom för ogiltigt.

Staten genom Rikspolisstyrelsen har bestritt bifall till ändringsyrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling. Parterna har i arbetsdomstolen åberopat viss bevisning. Till utvecklande av talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom och sammanfattningsvis anfört följande.

E.L.

Brotten har inte präglats av någon som helst förslagenhet och gärningarna har enkelt kunnat upptäckas vid den minsta kontroll. Brotten har heller inte varit planerade och har begåtts i en för honom kaotisk situation med ansträngd ekonomi. Han har 32 års prickfri och väl vitsordad tjänstgöring som polisman bakom sig. Sedan september 1992 har han varit omplacerad till en icke polisiär tjänst och fullgjort denna tjänstgöring utan anmärkning. Han har huvudsakligen sysslat med arkivarbete men även arbetat vid hittegodsavdelningen. Genom sitt väl utförda arbete har han lyckats rehabilitera sitt anseende. Det kan inte anses stötande att han får behålla sin tjänst trots de brott han gjort sig skyldig till.

Staten Brottsligheten har pågått under lång tid och avsett ett relativt stort belopp. E.L. har systematiskt utnyttjat sina kamraters i Örebro Polisförening förtroende och då brotten riktat sig mot E.L:s arbetskamrater har de även indirekt riktat sig mot arbetsgivaren. E.L. har själv i förhör i tingsrätten uppgivit att ca 25-30 procent av brottsligheten utförts under arbetstid. Brottsligheten har därmed till icke oväsentlig del skett i tjänsten. E.L. har erkänt brotten först när han känt sig tvingad därtill och då han förstod att han ändå skulle bli avslöjad. E.L:s påstående att han befunnit sig i en kaotisk situation på grund av ansträngd ekonomi skall inte påverka bedömningen då det i målet inte är visat att detta förhållande varit särskilt allvarligt. E.L. lider inte och har inte lidit av något alkoholberoende av sjukdomskaraktär. Såvitt framkommit i målet är inte heller någon annan sjukdom aktuell. Då E.L. efter omplaceringen inte varit i kontakt med polisiära arbetsuppgifter är det orimligt att påstå att han rehabiliterat sig som polisman. E.L. är genom den allvarliga brottsligheten uppenbarligen olämplig att inneha anställning som polisman.

Domskäl Efter det att tingsrätten meddelade sin dom har 1976 års lag om offentlig anställning upphört att gälla och ersatts den 1 juli 1994 av en ny lag, lagen (1994:260) om offentlig anställning. Av punkten 6 i övergångsbestämmelserna till den nya lagen framgår att arbetsdomstolen vid sin prövning av detta mål skall tillämpa äldre föreskrifter. Vad som förekommit i arbetsdomstolen ger inte domstolen anledning att frångå tingsrättens bedömning. Tingsrättens dom skall därför fastställas i överklagad del och E.L. förpliktas att ersätta staten dess rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Vad B.I. begärt i ersättning för det biträde enligt rättshjälpslagen som han i arbetsdomstolen lämnat E.L. finner arbetsdomstolen skäligt.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens dom i överklagad del.

2. E.L. skall utge ersättning till Staten genom Rikspolisstyrelsen för dess rättegångskostnader i arbetsdomstolen med ettusen (1 000) kr avseende ombuds- arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt B.I. för det biträde han i arbetsdomstolen lämnat E.L. till sjutusentvåhundraåttio (7 280) kr för arbete, varav 1 456 kr utgör mervärdesskatt. Dom 1994-09-07, målnummer B-77-1994

Ledamöter: Nina Pripp, Inga Åkerlund (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Annika Baude, Torkel Unge, Lars Ahlvarsson, Alf Karlsson och Lennart Andersson. Enhälligt. Sekreterare: Jakob Hedenmo Tingsrättens dom (ledamöter: Kerstin Andersson, Åke Gustafsson och Anders Ljung)

YRKANDEN M M

E.L. har varit anställd vid Polismyndigheten i Örebro sedan den 15 augusti 1962. Den 19 mars 1993 dömdes han av Örebro tingsrätt, nr DB 269, till villkorlig dom för förskingring enligt följande gärningsbeskrivning: E.L. har under en följd av år fram till den 24 september 1992 med redovisningsskyldighet haft ansvar för förvaltningen av tillgångarna i Örebropolisens kamratförenings kaffekassa och beklädnadskassa. E.L. har under tiden från någon gång under våren 1991 fram till den 24 september 1992 tillägnat sig sammanlagt 41 225 kr 50 öre av de kontanta medlen i kassorna, varav 15 768 kr 20 öre från kaffekassan och 25 457 kr från beklädnadskassan. E.L. har härigenom åsidosatt vad han haft att iaktta för att kunna fullgöra sin redovisningsskyldighet. Förfarandet har inneburit vinning för E.L. och skada för föreningen.

Rikspolisstyrelsen genom personalansvarsnämnden beslöt den 7 maj 1993 att avskeda E.L. från hans tjänst som polisassistent med konstitutorial vid Polismyndigheten i Örebro samt hans tjänst som polisassistent vid samma myndighet. Beslutet fattades med stöd av 11 kap 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA).

E.L. har väckt talan mot staten och yrkat att tingsrätten skall ogiltigförklara beslutet att avskeda honom.

Staten har bestritt bifall till käromålet och yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har E.L. anfört: Under sina 32 år på Polismyndigheten i Örebro har han tjänstgjort på ordningsavdelningen och de senaste åren varit placerad på sambandscentralen. Under perioden 1979-1986 innehade han ett vikariat som yttre befäl. Vid sidan av tjänsten har han haft uppdrag från Örebropolisens kamratförening att handha kaffekassan och beklädnadskassan. Arbetet, som var av ideell karaktär och för vilket endast en symbolisk ersättning utgick, innefattade också vissa praktiska göromål såsom att svara för inköp och försäljning. Han har haft dessa uppdrag alltsedan kassornas tillkomst 1972 respektive 1979. E.L. har under många år haft stora skulder, främst till kreditinstitut med oförmånliga villkor, och mycket dålig ekonomi i allmänhet. På grund av ekonomiska trångmål har han fallit för frestelsen att "låna" pengar ur kassorna, vilka "lån" han haft för avsikt att återbetala. Den 24 september 1992 avslöjades emellertid förskingringen. När oegentligheterna uppdagades kontaktade E.L. omgående länspolismästaren U.O. och berättade för denne att han förskingrat pengar ur kassorna. E.L. bidrog därefter efter bästa förmåga till utredningens genomförande. Polisanmälan gjordes samma dag som förskingringen uppdagades. Vid förhör med E.L. den 9 oktober 1992 erkände han förskingringen. Åtal väcktes den 19 november 1992, varvid det i stämningsansökan angavs att E.L. erkänt brott. Vid huvudförhandlingen i målet erkände E.L. vad åklagaren lade honom till last. Domen har numera vunnit laga kraft. I anslutning till att brottet uppdagades blev E.L. sjukskriven. Redan den 24 september 1992 underrättade polisintendenten L.W. Rikspolisstyrelsen om att E.L. gjort sig skyldig till brott. Ärendet föredrogs i personalansvarsnämnden den 13 oktober 1992 utan att föranleda några åtgärder. I början av november 1992 meddelade E.L. att han önskade återgå i tjänst. Den 4 november 1992 beslöt biträdande länspolismästaren B.L. att E.L. skulle få tillrättalagda arbetsuppgifter med myndighetens arkivhandlingar. Han har därefter, under semestrar och andra ledigheter, dessutom vikarierat på hittegodsavdelningen och där utfört sedvanliga arbetsuppgifter. Den 15 april 1993 underrättade Rikspolisstyrelsen genom så kallad anmaning E.L. om att arbetsgivaren avsåg pröva om E.L. skulle avskedas. Länsstyrelsen i Örebro län hade den 30 mars 1993 redan avgivit yttrande till Rikspolisstyrelsen och däri angivit att E.L. fullgjort sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt men att han med hänsyn till brottets art borde avskedas. Den lokala fackliga organisationen framförde den 26 april 1993 till Polisförbundet att polisföreningens styrelse ansåg att E.L. borde få fortsatt anställning och att han fullgjort ett utmärkt arbete. Polisföreningen uttalade även sitt fulla förtroende för honom. Genom beslut den 7 maj 1993 avskedades han från sin anställning. - E.L. har tillägnat sig kontantöverskott ur kassorna, något som skett utan planering och utan att han försökt dölja det genom falska verifikat eller dylikt. Hans brott präglas således inte av förslagenhet. Han har alltsedan förskingringen upptäcktes erkänt brottet, vilket han alltjämt gör. E.L. har angivit grunden för sin talan så, att han trots förskingringen inte är uppenbart olämplig att inneha sin anställning.

Staten har till utveckling av bestridandet anfört: Ellert Ls brott har begåtts på arbetstid och riktats mot arbetskamraterna och indirekt också mot arbetsgivaren. Misstankarna mot honom uppkom först när kamratföreningen hade för avsikt att lägga om rutinerna beträffande kaffe- och beklädnadskassans handhavande. E.L. reagerade så att arbetskamraterna först trodde han blivit stött av att man ämnade ändra rutinerna men sedan fann han det för gott att erkänna sin brottsliga gärning. - För att tillvarata statens intresse av att behålla allmänhetens förtroende har E.L., när han återgick i tjänst efter sjukskrivningen, flyttats till annan tjänst, som inte kräver polismans befogenhet. Staten har därigenom tagit sitt sociala ansvar, ty en avstängning, som skall användas restriktivt och endast vid spektakulära och allvarliga brott, hade medfört att E.L. inte varit berättigad till lön. Staten har därefter agerat skyndsamt och beslutat om avskedande så snart detta varit möjligt. - Den lokala fackliga organisationen har inte uttalat sitt fulla förtroende för E.L. som polisman utan endast för denne i sin nuvarande funktion.

Staten har angivit grunden för sitt bestridande så, att brottsligheten är av sådan art att det härigenom är visat att E.L. är uppenbart olämplig att inneha tjänsten som polisassistent.

DOMSKÄL

På E.L:s begäran har förhör under sanningsförsäkran ägt rum med honom själv, varjämte vittnesförhör ägt rum med poliskommissarien K.W..

Från förhören antecknar tingsrätten följande. E.L.: Han innehade kaffekassan sedan 1972 och startade beklädnadskassan 1979. Han sålde kläder endast på beställning och i liten omfattning. Fram till 1986, då han började arbeta på sambandscentralen, kunde han sköta sitt extrauppdrag på arbetstid men efter 1986 var detta inte möjligt då de ordinarie arbetsuppgifterna lade hinder härför. Totalt sett kunde cirka 25-30 procent av arbetet med kassorna utföras på arbetstid. Efter 1986 bestod detta i att han lämnade ut kläder och i samband därmed tog emot pengar samt att han tömde kaffekassan. Bokföringen skötte han dock alltid på fritiden. - Förskingringen uppdagades i och med att kassorna skulle omorganiseras. Man ville ha förslag till en lösning som innebar att allt låg i en kassa, något han själv inte var intresserad av eftersom han visste att han "lånat" ur båda kassorna. Han var medveten om att oegentligheterna skulle avslöjas och förstod också, eftersom "det låg i luften", vilken dag avslöjandet skulle komma. Han kunde ha sjukskrivit sig den aktuella dagen men föredrog att i vanlig ordning infinna sig på arbetsplatsen. Eftersom hans sista förhoppning om att kunna reglera bristen i kassorna grusats, fann han det för gott att oförbehållsamt erkänna vad han gjort sig skyldig till. Det är riktigt att det är hans dåliga ekonomi som är förklaringen till att han "lånade" ur kassornas likviditetsöverskott. Han hamnade i en ond cirkel och kunde på grund därav inte återbetala "lånen", vilket varit hans tanke. Under 1991 sökte han banklån härför men fick avslag. Han har aldrig försökt dölja bristerna i kassorna genom falska verifikat och en revision hade omedelbart avslöjat bristerna. Han har aldrig fått kritik för sitt sätt att sköta bokföringen. - Sedan han återgått i tjänst har han sysslat med arkivarbete och vikarierat på hittegodsavdelningen. När han tjänstgjort på hittegodsavdelningen har han bl.a. hämtat och avlämnat hittegods, vilket även inkluderat upphittade pengar. Han har aldrig ens övervägt möjligheten att tillägna sig upphittade pengar, trots att han haft tillfälle därtill. - Han har inte mött någon negativ reaktion från vare sig allmänhet eller arbetskamrater. De sistnämnda har snarare givit uttryck för att de beklagar det inträffade. K.W. är avdelningschef på ordningspolisen och har sedan 1975 känt E.L. som en noggrann tjänsteman som varit angelägen om att fullgöra sina arbetsuppgifter på ett korrekt sätt. Han har vidare berättat att han på omvägar hört att E.L., sedan denne fått tillrättalagda arbetsuppgifter, utfört ett gott arbete och nedlagt energi på sina arbetsuppgifter. Slutligen har han uppgivit att han inte känner till hur allmänheten reagerat på det inträffade, frånsett att han hört en del negativa kommentarer i samband med att förskingringen uppdagades. Staten har som skriftlig bevisning åberopat brottmålsdomen mot E.L..

Tingsrätten gör följande bedömning.

E.L. har vitsordat att han, på sätt framgår av Örebro tingsrätts dom den 19 mars 1993, nr DB 269, gjort sig skyldig till förskingring.

Enligt 11 kap 1 § LOA får en arbetstagare avskedas om han begått brott, som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Arbetsdomstolen har i dom den 16 december 1981 i mål nr A-134-1981 (AD 1981 nr 168) återgett bakgrunden till lagrummet samt utvecklat vad som är syftet med detta och den principiella innebörden därav. Domstolen har framhållit bl a att man vid 1975 års ämbetsansvarsreform, då bestämmelserna i 11 kap 1 och 2 §§ LOA om avskedande vid brott och svårare fall av tjänsteförseelse infördes, särskilt hänvisade till rättssäkerhets- och effektivitetskraven, både från allmän synpunkt och från den offentlige arbetsgivarens och den enskilde arbetstagarens synpunkt. Sammanfattningsvis har arbetsdomstolen uttalat att det är syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet som ligger till grund för avskedandeinstitutet i LOA, liksom det präglade det genom 1975 års ämbetsansvarsreform avskaffade ämbetsstraffet avsättning. Enligt lagförarbetena skulle i tillämpningen förutsättningarna för avskedande inte sättas lägre än vad som tidigare gällde för avsättning. Avskedande skulle komma ifråga endast i sådana fall där det med hänsyn till såväl brottets eller tjänsteförseelsens beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst. Hänsyn skall alltså tas till bl a anställningens art. I detta sammanhang finns det anledning att särskilt framhålla att det i polisens uppgifter ingår att förebygga brott och att utreda begångna brott. Det är givetvis av stor vikt att anställda med sådana uppgifter avhåller sig från att själva begå brott. I den ovan nämnda domen AD 1981 nr 168 uttalade domstolen att det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det är fråga om polismän, att detta sammanhänger med att polismän ofta måste ingripa med tvångsmedel samt att det i själva verket är ett villkor för att polismän skall rätt kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende. Detta betyder, som domstolen framhållit i senare domar, givetvis inte att ett brott av en polisman alltid skall anses visa att han är olämplig för sin anställning utan även övriga omständigheter måste beaktas.

E.L. har gjort sig skyldig till förskingring. Förskingringen har pågått under en längre tid och det förskingrade beloppet är betydande. Brottet har riktat sig mot arbetskamraterna, vars förtroende han svikit, och har, i vart fall till viss del, utförts under arbetstid. Även om brottets utförande inte präglats av någon större förslagenhet och gärningen enkelt kunnat upptäckas vid en revision, har det varit av sådan art att det, enligt tingsrättens mening, inte kan anses förenligt med de höga krav som ställs på polispersonal att den som begått ett sådant brott får fortsätta sin anställning som polis. På grund härav och då några speciella förhållanden som motiverar en annan bedömning inte kan anses föreligga är förutsättningarna för avskedande enligt 11 kap 1 § LOA uppfyllda. Käromålet skall därför ogillas.

Vid denna utgång, och då anledning saknas att med stöd av 5 kap 2 § 1 st lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister kvitta kostnaderna, skall E.L. ersätta staten dess rättegångskostnad. Om beloppet råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. E.L. skall ersätta staten dess rättegångskostnad med sextusensjuhundrafemtio (6 750) kr, varav 5 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) å hela beloppet från 1994-04-19 tills betalning sker.