AD 1994 nr 111

Parter: J.B.; Telia Aktiebolag Nr 111

B.J.i Umeå mot Telia Aktiebolag i Farsta. förmögenhetsrättens område

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Umeå tingsrätts slutliga beslut den 9 maj 1994 i mål T 793/93

Tingsrättens beslut, se bilaga.

B.J.har, så som hans talan får förstås, yrkat att arbetsdomstolen skall undanröja tingsrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för erforderlig hand- läggning.

Telia Aktiebolag (bolaget) har bestritt ändring samt yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

SKÄL

Frågan i målet är om den skiljeklausul som tagits in i överenskommelsen mellan parterna utgör ett rättegångshinder eller, som domstolen förstår B.J.s talan, om denna klausul med stöd av 36 § avtalslagen skall lämnas utan avseende såsom oskälig.

Parternas talan B.J.har i arbetsdomstolen till stöd för sitt överklagande anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens beslut. Hans överklagande får uppfattas så att han anser att skiljeklausulen är oskälig främst med hänsyn till omständigheterna när överenskommelsen kom till. Enligt honom har skiljeklausulen tillkommit genom bedrägligt för- farande från bolagets sida. Såvitt domstolen förstår består det bedrägliga förfarandet i att bolaget skall ha lurat B.J.vad gäller beskattningen av det avtalade avgångsvederlaget och att detta förfarande även skall medföra att skiljeklausulen anses oskälig. B.J.har även påstått att han motsatt sig skiljeklausulen i sin helhet samt krävt att orten för skiljeförfarandet ändrades från Stockholm till Umeå. Att så inte skedde är enligt B.J. ett tecken på att bolaget förfarit bedrägligt. Sammanfattningsvis har B.J.påstått att bolaget förfarit bedrägligt mot honom, undanhållit sanningen, förvrängt denna med inkorrekta uppgifter, kommit med hot, lögner och finter samt utsatt honom för tidspress.

Bolaget har förnekat vad B.J.lagt bolaget till last och anfört följande. B.J.var i god tid innan avgångsöverenskommelsen slutligt träffades väl medveten om skiljeklausulen och han accepterade denna. Den enda synpunkt som han förde fram under förhandlingarna var att han önskade skiljeförfarande i Umeå i stället för i Stock- holm. Bolaget vidhöll dock sin uppfattning om att förfarandet skulle ske i Stockholm, vilket blev avtalsinnehåll. Diskussionen mellan parterna har således inte gällt om avtalet skulle innehålla skiljeklausul eller ej utan endast platsen för skiljeförfarandet. B.J.har aldrig motsatt sig skiljeklausulen som sådan. Hans på- stående om hot, lögner m.m. är grundlösa och tillbakavisas. B.J.var aktiv i samband med överenskommelsens utarbetande. Han var fullt medveten om innehållet i denna detalj och han accepterade efter förhandlingar uppgörelsen i alla delar. Detta får stöd inte minst av att överenskommelsen inneburit fördelaktiga ekonomiska avgångsvillkor för B.J.s del.

B.J.har tillbakavisat merparten av bolagets uppgifter och förklarat att bolagets påståenden är felaktiga. Arbetsdomstolens överväganden Skiljeklausulens giltighet Av handlingarna i målet framgår att den aktuella överenskommelsen diskuterades mellan parterna under flera månader innan den fick sin slutliga utformning och att B.J.granskade och framförde synpunkter på innehållet innan han undertecknade avtalet. Arbetsdomstolen finner inte visat att skiljeklausulen införts i avtalet genom något bedrägligt förfarande från bolagets sida eller att B.J.genom hot tvingats att godta klausulen. Annat har inte heller kommit fram än att B.J.erhållit skäligt rådrum innan han genom att underteckna avtalet accepterade klausulen. Arbetsdomstolen beaktar här särskilt att B.J. själv uppgett att han före undertecknandet framförde många synpunkter och att han bl.a. rådfrågade en person som anlitas som skiljedomare om klausulen och då i vart fall tog upp frågan om möjligheten att bestämma någon annan plats för skiljeförfarandet än Stockholm.

I likhet med tingsrätten finner arbetsdomstolen att det som B.J.anfört om att bolaget skulle kunna otillbörligt påverka skiljemän liksom om svek inte förtjänar att beaktas.

Frågan är då om skiljeklausulen på grund av andra omständigheter kan anses oskälig.

Arbetsdomstolen har i ett flertal avgöranden prövat frågan om skiljeklausulers giltighet i anställningsavtal, se bl.a. AD 1978 nr 83, 1987 nr 165, 1988 nr 95, 96 och 181 samt 1991 nr 3 och 48. Domstolen har härvid bl.a. uppmärksammat de kostnader som ett skiljeförfarande för med sig och i anslutning härtill uttalat att det i arbetstvister bör beaktas att arbetstagaren typiskt sett är ekonomiskt svagare än sin motpart. Domstolen har emellertid samtidigt poängterat att det inte bör komma i fråga att med hänvisning enbart till detta förklara tillämpningen av en skiljeklausul i en arbetstvist som oskälig enligt 36 § avtalslagen. B.J.har för övrigt inte påstått att ekonomiska faktorer skall vägas in i skälighetsbedömningen. Vid bedömningen av frågan om en skiljeklausul kan anses oskälig måste enligt domstolens praxis en sammanvägning göras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Såvitt gäller den nu aktuella skiljeklausulen kan följande konstateras. Skiljeklausulen har uppenbarligen tagits in i avtalet på bolagets initiativ. Visserligen framgår det inte av utredningen vilken ställning B.J.haft hos bolaget, men det finns inte anledning anta att han innehaft någon särskild förtroendeställning i förhållande till bolaget. Detta är omständigheter som i sig förtjänar särskilt beaktande när frågan om skäligheten av en skiljeklausul prövas.

Vid bedömningen av frågan om det i detta fall funnits fog för skiljeklausulen bör dock också beaktas att skiljeklausuler - enligt vad som är känt för arbetsdomstolen - är vanligt förekommande i överenskommelser av det nu aktuella slaget, dvs. när en arbetsgivare och en arbetstagare kommer överens om att arbetstagaren skall lämna sin anställning och denne i samband därmed får ett visst avgångsvederlag. För arbetsgivaren och ofta också för arbetstagaren kan det finnas ett särskilt intresse av att innehållet i överenskommelser av detta slag inte ges offentlighet, något som kan uppnås genom skiljeförfarande. Arbetsdomstolen har dock i just detta fall inte fått någon indikation på att någon av parterna sett detta som skäl för en skiljeklausul. Med skiljeförfarandet nås också en snabbhet i förfarandet, något som bolaget får antas ha haft ett berättigat intresse av sett i belysning framför allt av de många tvistefrågor som sedan länge förevarit mellan parterna.

Sammantaget delar arbetsdomstolen därför bolagets uppfattning att skiljeklausulen varken kan anses opåkallad eller anmärkningsvärd i detta fall.

Arbetsdomstolen noterar vidare att skiljeklausulen intar en framträdande plats i avtalet, där den tagits in i en separat punkt under rubriken Tvister. Skiljeklausulen gäller de i avtalet klart avgränsade frågorna. Som redan framgått har B.J.varit väl medveten om klausulen, lämnat synpunkter på den och även inhämtat råd utifrån om denna innan han undertecknade överenskommelsen. Det finns därför inte anledning utgå ifrån annat än att B.J.- när han undertecknade avtalet - förstod klausulens betydelse och kunde förutse följderna av den vid en tvist med bola- get.

Även om B.J.inte kan anses som en med bolaget helt jämbördig part vid avtalets tillkomst finner arbetsdomstolen sammantaget att det inte kommit fram några sådana omständigheter som talar för att skiljeklausulen bör lämnas utan avseende med tillämpning av 36 § avtalslagen. B.J.s överklagande skall därför avslås.

Rättegångskostnader Vid denna utgång i målet i arbetsdomstolen skall B.J. ersätta bolaget för rättegångskostnader här. Vad bolaget yrkat finner arbetsdomstolen skäligt.

SLUT

1. Arbetsdomstolen avslår B.J.s överklagande.

2. Arbetsdomstolen förpliktar B.J.att ersätta Telia AB för dess rättegångskostnader i arbetsdomstolen med sextusen (6 000) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut till dess betalning sker.

Dom 1994-09-14, målnummer B-84-1994

Ledamöter: Nina Pripp, Inga Åkerlund (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Annika Baude, Lars Ahlvarsson, Lennart Grudevall, Lennart Andersson och Sven Kinnander. Enhälligt. Sekreterare: Jakob Hedenmo Tingsrättens beslut (ledamot: Dag Engström) Enligt överenskommelse mellan Telia Aktiebolag (härefter Telia) och B.J., undertecknad i september 1993 (aktbil. 17), slutar B.J.på egen begäran sin anställning vid Telia den 20 september samma år. Enligt punkten 3 i överenskommelsen skall visst avgångsvederlag utgå till honom. Enligt punkten 5 i överenskommelsen skall eventuella tvister med anledning av överenskommelsen, vilka ej kan lösas genom förhandling mellan parterna, hänskjutas till avgörande genom skiljedom enligt vid tidpunkten för tvistens uppkomst gällande svensk lag om skiljemän, skall skiljeförfarandet äga rum i Stockholm och skall vid omröstning reglerna i 16 kap.rättegångsbalken tillämpas. B.J.har väckt talan mot Telia vid tingsrätten och yrkat att Telia skall förpliktas att till honom - som det får förstås utöver överenskommet avgångsvederlag - betala 1 961 kr i månaden från och med den 16 oktober 1993 till och med den 16 september 2003.

Telia har bestritt käromålet samt under hänvisning till punkten 5 i nämnda överenskommelse anfört att rättegångshinder föreligger, varför käromålet skall avvisas.

B.J.har bestritt att rättegångshinder föreligger. Han har anfört att Telia är ett stort och mäktigt företag som kan "köpa", dvs. påverka skiljemän. Vidare har han anfört, att genom att rättssystemet är uppbyggt med överdomstolar kan sanningen komma fram, en möjlighet som inte finns i lika hög grad i ett skiljeförfarande. Han har slutligen anfört att Telia förfarit bedrägligt i samband med undertecknandet av överenskommelsen.

Tingsrätten finner till en början att målet utgör en tvist med anledning av nämnda överenskommelse. Överenskommelsen innefattar en skiljeklausul. B.J., som för sin talan själv, får anses ha gjort gällande att skiljeklausulen skall lämnas utan avseende såsom oskälig med hänsyn till klausulens innehåll, omständigheterna vid överenskommelsens tillkomst och omständigheterna i övrigt.

Vad B.J.anfört om att Telia skulle kunna otillbörligt påverka skiljemän liksom om svek förtjänar inte att beaktas. Vad han anfört om Telias mäktighet och därmed om styrkeförhållandet mellan å ena sidan Telia och å andra sidan honom som privatperson och tidigare anställd i företaget, saknar däremot inte intresse. Bestämmelserna i 36 § avtalslagen om oskäliga avtalsvillkor är tillämpliga inom hela förmögenhetsrätten, också i ett fall som detta, vilket gäller en klausul i ett avtal på arbetsrättens område. I förarbetena till 36 § avtalslagen framhålls bl.a. att förekomsten av en skiljeklausul ibland kan innebära en så stark påtryckning på en svagare avtalspart att klausulen bör lämnas utan avseende (Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II, 1976, s. 289). Tanken bakom detta uttalande är uppenbarligen att ekonomiska faktorer kan omöjliggöra eller försvåra för en svagare part att inleda ett skiljeförfarande. B.J.har emellertid till stöd för sin inställning i frågan inte anfört något i detta hänseende. Härtill kommer att skiljeklausulen före överenskommelsens undertecknande varit föremål för B.J.s granskning och synpunkter. Av två av honom undertecknade "externa meddelanden" den 15 september 1993 kl. 9.05 respektive kl. 12.14 (aktbil. 66-67) framgår att B.J.s enda invändning mot klausulen gällde orten där skiljeförfarandet skulle äga rum; han ville att ett sådant förfarande skulle äga rum i Umeå i stället för i Stockholm. Med hänsyn härtill och på grund av vad som i övrigt anförts finner tingsrätten att skiljeklausulen ej skall lämnas utan avseende utan att den är bindande för B.J..