AD 1994 nr 127

Parter:

Byggförbundet; Svenska Byggnadsarbetareförbundet

Nr 127

Byggförbundet

mot

Svenska Byggnadsarbetareförbundet.

Mellan Byggförbundet och Svenska Byggnadsarbetareförbundet (SBAF) gäller kollektivavtal, bl.a. byggnadsavtalet och det därtill hörande s.k. R-avtalet. NCC Bygg Aktiebolag (NCC) är medlem i Byggförbundet och därigenom bundet av dessa avtal.

I byggnadsavtalet föreskrivs bl.a. följande.

§ 10 RÄTTSTVISTERS HANDLÄGGNING

a FÖRHANDLING

a 1 Tillämpningsområde

Uppkommer tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras organisationer rörande tolkning eller tillämpning av detta avtal och gällande bilagor eller lag - rättstvist - äger part rätt att få sådan tvist behandlad vid lokal förhandling, central förhandling och arbetsdomstolen eller i förekommande fall vid prislistenämnden och riksskiljenämnden under förutsättning att part påkallar förhandling respektive väcker talan inom nedan angivna tidsfrister.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

b LOKAL FÖRHANDLING

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

b 2 Rättstvist om lön m m

Tvist om lön eller annan ersättning enligt MBL 35 § respektive tvist om arbetsskyldighet, då arbetsgivare åberopat synnerliga skäl enligt MBL 34 § andra stycket, skall anses ha uppkommit då lokal facklig organisation till lokal arbetsgivarpart skriftligen givit till känna att den av arbetstagarna i en uppkommen tvistesituation hävdade uppfattningen biträdes av organisationen. Har sådan tvist uppkommit, skall lokal arbetsgivarpart begära förhandling inom 2 arbetsdagar.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

g OGILTIGHET AV ÖVERENSKOMMELSE

Mellan arbetsgivare och arbetare må ej utan huvudorganisationernas godkännande träffas överenskommelse, som strider mot avtalet; om så dock sker, är sådan överenskommelse ogiltig.

Bilaga 4 till byggnadsavtalet är det s.k. R-avtalet, i vilket finns bl.a. följande bestämmelser.

BESTÄMMELSER RÖRANDE RIVNINGS-, OMBYGGNADS-, REPARATIONS- OCH RENOVERINGSARBETEN SAMT ARBETEN AV LÖPANDE KARAKTÄR SÅSOM UNDERHÅLLS-, SERVICE- OCH JUSTERINGSARBETEN.

För rubricerade arbeten gäller i tillämpliga delar byggnadsavtalets allmänna bestämmelser med dess bilagor (exkl. bil. Bygg 5) samt vissa särskilda bestämmelser enligt nedan.

Nedan angivna särskilda bestämmelser ersätter byggnadsavtalets allmänna bestämmelser § 2, 3 och 11.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

§ 3 LÖNEBESTÄMMELSER

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

b TIDLÖN

b 1 Allmänt

.1. Arbeten enligt R-avtalet

För arbeten enligt R-avtalet utges, såvida överenskommelser om ackord ej träffats, lön för all arbetad tid med minst nivå 1 i byggnadsavtalets allmänna bestämmelser § 3 a 7.

Överenskommelse om lönens storlek träffas mellan arbetsgivaren och arbetare, dock om någon av dessa så begär, med biträde av avtalsslutande parters lokala organisationer. Om överenskommelse ej nås utges lön med nivå 1 i byggnadsavtalets allmänna bestämmelser § 3 a 7.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

NCC var, under den tid som är aktuell i förevarande tvist, indelat i sex divisioner. Varje division bestod av ett antal avdelningar vilka i sin tur var indelade i arbetschefsområden. En av NCC:s avdelningar fanns i Norrköping.

Sedan NCC i början av år 1992 hade sänkt tidlönen för byggnadsarbetare inom R-avtalets område vid bolagets Norrköpingsavdelning från 100 kr till 95 kr per timme, hölls den 12 och 30 mars samma år en förhandling mellan på arbetsgivarsidan Norrköpings Byggmästareförening och på arbetstagarsidan SBAF:s avdelning 9. I protokollet från förhandlingen anges bl.a. följande.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

"Förhandling har begärts av Svenska Byggnadsarbetareförbundet Avd.9 och parterna har under hand kommit överens om förhandlingsdagar.

Avd. 9 anser att NCC har sänkt lönen för byggnadsarbetare utan att iakttaga gällande förhandlingsskyldighet.

Efter genomgång av faktiska förhållanden och efter diskussion var parterna överens om att tidlönen för byggnadsarbetare enligt R-avtalet tills vidare skall utgå med 100:- kronor per timme, varefter ärendet i sin helhet skall avskrivas.

Förhandlingen förklarades avslutad."

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Medlemmarna i SBAF P.J., M.H. och R.A. var under vissa perioder år 1993 visstidsanställda beredskapsarbetare hos NCC, närmare bestämt vid bolagets Norrköpingsavdelning, varvid de utförde arbete inom R-avtalets område. Enligt de skriftliga anställningsavtal som ingicks med var och en av dessa arbetstagare skulle lön utgå i form av tidlön med 75 kr per timme.

Mellan parterna har tvist uppkommit i frågan huruvida NCC är skyldigt att till envar av P.J., M.H. och R.A. utge högre tidlön än 75 kr per timme. Sedan tvisteförhandlingar förevarit utan att tvisten kunnat lösas har Byggförbundet vid arbetsdomstolen väckt talan mot SBAF och yrkat att domstolen skall förklara att P.J., M.H. och R.A., hos NCC visstidsanställda beredskapsarbetare, inte är berättigade till högre tidlön än 75 kr per timme enligt med var och en träffat enskilt anställningsavtal avseende de ifrågavarande anställningsperioderna, nämligen för P.J. den 16 februari - den 15 juni, för M.H. den 4 mars - den 2 juli resp. för R.A. den 4 mars - den 20 augusti, allt år 1993.

SBAF har bestritt käromålet.

Parterna har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Byggförbundet

NCC är ett av Sveriges största byggföretag och bedriver byggverksamhet över hela landet. Vid den i målet aktuella tiden var bolaget indelat i sex divisioner. Varje division bestod av ett antal avdelningar. Avdelningarna var indelade i olika arbetschefsområden. Vid sidan av ren nyproduktion utför NCC reparations- och ombyggnadsarbeten i en med hänsyn till bl.a. konjunkturläget varierande omfattning. Reparations- och ombyggnadsarbetena utförs i huvudsak på de villkor som anges i det s.k. R-avtalet, vilket utgör en bilaga till byggnadsavtalet. Karaktären på arbetena är sådan att det i regel är tidlön som utgår till arbetstagarna; dock kan ackord förekomma.

År 1992 fanns på R-avtalets område hos NCC Öst i Norrköping (i det följande används endast beteckningen NCC; arbetsdomstolens anm.) en särskild grupp som man inom bolaget kallade byggservicegruppen. Den gruppen bestod av en relativt fast styrka byggnadsarbetare om ca 15 personer. Gruppen utförde oftast mindre reparations- och servicearbeten; det gällde bl.a. försäkringsskador och vissa mer stående åtaganden gentemot Norrköpings kommun. Byggservicegruppen var och är lätt att avgränsa. Med gruppen träffade NCC avtal om tidlöner på R-avtalets område. Mestadels var det arbetstagarna inom byggservicegruppen som utförde arbeten av det slag som R-avtalet omfattar. Det kunde dock hända att andra arbetstagare hos bolaget utförde arbeten på R-avtalets område, men det var mer sällan förekommande. Och det var angående arbetstagarna inom byggservicegruppen som en tvist uppkom vintern 1992, vilken ledde till en förhandling den 12 och 30 mars sagda år. Byggförbundet återkommer till en redogörelse för bl.a. den förhandlingen.

Av en anteckning till ett förhandlingsprotokoll som tillkom under avtalsrörelsen mellan Byggförbundet och SBAF 1980/1981 - en anteckning som har samma valör som en bestämmelse i själva kollektivavtalstexten - framgår att parterna var och alltjämt är överens om att lokala parter i rättstvister på byggnadsavtalets område är, på arbetsgivarsidan, byggmästareföreningen och, på arbetstagarsidan, SBAF:s avdelning i fråga. Dessa parter kan i och för sig vara parter även vid ackordsförhandlingar. Centrala parter i rättstvister är, som vidare följer av anteckningen, Byggförbundet och SBAF centralt.

Bakgrunden till den i målet aktuella tvisten är följande.

Normalt utförs arbeten enligt R-avtalet av NCC:s tillsvidareanställda personal. Så skedde även i början av år 1992, då NCC betalade arbetstagarna på R-avtalet en tidlön om 100 kr per arbetad timme. Den lönen var sedan tidigare avtalad mellan bolaget och arbetstagarna vid den i det föregående nämnda byggservicegruppen. Efter en tid upptäckte man hos NCC, som då hade vissa ekonomiska bekymmer, att man måste göra någonting åt de löneförhållanden som gällde; lönekostnaderna hos bolaget var alltför höga. NCC sänkte därför i början av år 1992 tidlönen från 100 kr till 95 kr per timme. Sänkningen avsåg endast de personer som vid den tidpunkten var anställda hos NCC och som där sysslade med reparationsarbeten, dvs. arbetade på R-avtalets område.

I ett brev daterat den 12 mars 1992 begärde SBAF:s avdelning 9 i Norrköping, genom sin ordförande L.K., förhandling angående lönesänkningen för anställda byggnadsarbetare, vilken enligt avdelningens mening hade genomförts utan iakttagande av gällande förhandlingsskyldighet. Lokal tvisteförhandling i rättstvist rörande lönesänkningen kom att äga rum den 12 och 30 mars 1992. Vid denna framställde SBAF:s avdelning ett krav på att arbetstagarna skulle få behålla en tidlön om 100 kr per timme samt ett skadeståndskrav om 60 000 kr med anledning av att NCC skulle ha brutit mot förhandlingsordningen i samband med att tidlönen sänktes. Som parter angavs i protokollet, helt i enlighet med den protokollsanteckning från avtalsrörelsen 1980/1981 som nämnts i det föregående, Norrköpings Byggmästareförening och SBAF:s avdelning 9. Som ärende angavs i protokollet "Ändring av tidlön för anställda byggnadsarbetare inom R-avtalets område". Enligt vad som framgår av protokollet enades parterna om att tidlönen för byggnadsarbetare enligt R-avtalet tills vidare skulle utgå med 100 kr per timme, varefter ärendet avskrevs. Som ett led i överenskommelsen frånföll arbetstagarsidan sitt skadeståndsyrkande. Enligt Byggförbundet avsåg förhandlingen den 12 och 30 mars 1992 och protokollet från denna endast de byggnadsarbetare som i mars 1992 var anställda hos NCC och utförde arbete på R-avtalets område; det var vid det tillfället fråga om ungefär tolv personer som fått timlönen sänkt med 5 kr. Något annat kan inte uttolkas av protokollet. Arbetsgivarsidans företrädare vid förhandlingen, bl.a. ombudsmannen A.F. från byggmästareföreningen och M.M. från NCC, fick inte heller vid förhandlingen - utan först ungefär ett år senare - någon som helst indikation på att motparten ansåg att överenskommelsen hade någon rättsverkan utanför den rättstvist som förhandlingen rörde. Enligt Byggförbundets mening fanns det vid förhandlingen inte någon vilja från någondera partssidan att ingå ett kollektivavtal om tidlönefrågan. Vid tidpunkten för förhandlingen fanns det inte några beredskapsarbetare hos NCC. Tvistelösningen avsåg alltså inte några sådana arbetare. I sammanhanget kan tilläggas att NCC sedermera, och efter iakttagande av gällande förhandlingsordning, har verkställt en lönesänkning av tidlönen hos bolaget. Numera uppgår denna lön till 96 kr per timme.

Efter överenskommelsen i den nyss berörda rättstvisten anställde NCC i ett par omgångar av arbetsförmedlingen anvisad arbetskraft för beredskapsarbete. På de arbetsplatser där beredskapsarbete förekom sysselsattes i huvudsak endast beredskapsarbetare, men även någon av bolagets övriga anställda fanns med på dessa arbetsplatser. Man kom överens med beredskapsarbetarna om en tidlön på 75 kr per timme. Detta gällde även de i målet aktuella tre arbetstagarna, P.J., M.H. och R.A.. Överenskommelserna med beredskapsarbetarna framgår av de skriftliga bekräftelser av anställningsvillkor som arbetstagarna skrev under. Lönenivån, 75 kr, översteg den lägsta lön som vid den ifrågavarande tidpunkten gällde enligt byggnadsavtalet, nämligen 71 kr 80 öre. I detta sammanhang bör tilläggas att det för dessa arbetstagare tillkom en avtalsenlig höjning av lönen sommaren 1992, nämligen med 1 kr 25 öre per timme.

Det förhållandet att det var fråga om beredskapsarbeten förklarar varför NCC tillämpade en annan lönenivå än den som tillämpades för andra anställda hos bolaget. Arbetsförmedlingen anvisade beredskapsarbetare för arbeten som Norrköpings kommun hade beställt. Arbetsuppgifterna var i viss mån främmande för beredskapsarbetarna. I vart fall hade det gått en relativt lång tid sedan beredskapsarbetarna senast hade varit ute i produktion; de som erhöll beredskapsarbete var personer som höll på att bli utförsäkrade från arbetslöshetskassan. Det ställdes högre krav på NCC än eljest när det gällde arbetsledning; arbetstagarna var tidigare okända för varandra och för arbetsledningen och deras förutsättningar för att från början utföra ett produktivt arbete skiftade. Beredskapsarbetarna var anställda hos NCC under endast kortare perioder om fyra månader, något som gjorde att de inte riktigt hann komma in i arbetet. Sammantaget medförde de nu redovisade omständigheterna att NCC och respektive beredskapsarbetare kom att enas om att lönen skulle vara 75 kr per timme.

NCC anställde beredskapsarbetare första gången drygt ett halvår efter det att förhandlingen i rättstvisten angående tidlönen hade ägt rum i mars 1992. NCC träffade skriftliga anställningsavtal med var och en av dessa beredskapsarbetare på samma sätt som senare skedde vad gäller P.J., M.H. och R.A.. Lönen var enligt anställningsavtalen i samtliga fall 75 kr per timme. Lönerna redovisades för arbetstagarorganisationen på det inom byggbranschen sedvanliga sättet, dvs. genom granskningsförfarandet för vilket NCC till den fackliga organisationen betalat granskningsarvode om 1,5 % av lönesumman. Dessa avtal och lönen enligt dem föranledde inte inledningsvis någon reaktion från arbetstagarsidan.

Först våren 1993 begärde SBAF:s avdelning 9 lokal tvisteförhandling angående tidlönen för de tre i målet aktuella beredskapsarbetarna. Dessa hade anställts i februari och mars samma år och därvid ingått skriftliga anställningsavtal med NCC om att utföra beredskapsarbete på Enebyskolan mot en lön på 75 kr i timmen. Vid den lokala tvisteförhandlingen den 29 april 1993 angående tidlönen för de tre beredskapsarbetarna hänvisade SBAF:s avdelning 9 till den tidigare nämnda lokala tvistelösningen från mars 1992. Arbetstagarsidan gjorde gällande att NCC var bundet av den i mars 1992 träffade överenskommelsen om en lön på 100 kr per arbetad timme. Den överenskommelsen skulle enligt SBAF:s avdelning 9 tillämpas beträffande all verksamhet på R-avtalets område inom Norrköping. Avdelningens företrädare betecknade överenskommelsen som ett kollektivavtal i Norrköping. NCC och byggmästareföreningen i Norrköping invände att överenskommelsen från mars 1992 endast innebar och endast kunde innebära en lösning på den vid den tidpunkten aktuella rättstvisten. Det var enligt arbetsgivarsidan inte fråga om vare sig något kollektivavtal eller en eljest bindande löneöverenskommelse för andra arbetstagare än dem som man hade förhandlat om i mars 1992. Vid den centrala förhandlingen den 25 augusti 1993 i rättstvisten rörande P.J., M.H. och R.A. ändrade arbetstagarsidan ståndpunkt. SBAF hävdade då inte att överenskommelsen från mars 1992 var ett kollektivavtal men påstod att den var en för NCC i Norrköping bindande löneöverenskommelse. Arbetsgivarsidan genom Byggförbundet vidhöll att överenskommelsen vid tvisteförhandlingen i mars 1992 inte kunde åberopas utanför den då aktuella rättstvisten, t.ex. i senare förhandlingar på R-avtalets område. Arbetsgivarsidan anförde även att överenskommelsen i mars 1992 hade träffats mellan rätt parter och att motsvarande förhållande gällde överenskommelserna med respektive beredskapsarbetare. Allt hade enligt arbetsgivarsidans mening gått rätt till. Sammanfattningsvis gör Byggförbundet gällande att tvistelösningen i rättstvisten i mars 1992 inte innebar några andra rättsliga konsekvenser än att alla de byggnadsarbetare, som fått sina löner sänkta från 100 kr till 95 kr i timmen, åter fick en tidlön om 100 kr per timme.

Enligt Byggförbundets mening innebär den i tvisten aktuella regleringen i § 3 b i R-avtalet att man, till skillnad från byggnadsavtalet som är ett s.k. normallöneavtal, sedan någon gång på 1970-talet har gjort det möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att träffa avtal om lönen. Parter i detta sammanhang är alltså, som framgår av avtalstexten, endast arbetsgivare och arbetare; inga andra kan ingå avtal enligt den ifrågavarande bestämmelsen i R-avtalet. En annan sak är att, om arbetsgivaren eller arbetaren önskar hjälp, parten kan få biträde av sin lokala organisation, dvs. byggmästareföreningen respektive SBAF:s avdelning. De lokala organisationerna har därmed inte getts någon rätt att träffa löneöverenskommelser enligt § 3 b i R-avtalet. Genom den ifrågavarande bestämmelsen i R-avtalet finns med andra ord en frihet för arbetsgivaren och arbetstagaren att träffa ett avtal om tidlön, dock under förutsättning att lönen inte understiger en viss i byggnadsavtalet angiven nivå. Sammantaget innebär det anförda att NCC och envar av beredskapsarbetarna P.J., M.H. och R.A. träffade ett avtal helt i enlighet med vad som anges i § 3 b i R-avtalet.

När det härefter gäller den i byggnadsavtalet § 10 föreskrivna förhandlingsordningen, har Byggförbundet följande att anföra. Det finns i avtalet angivet olika slags lokala förhandlingar: förhandling i allmän rättstvist, rättstvist om lön m.m. och tvist om giltigheten av uppsägning m.m. Den tvist som behandlades vid lokal förhandling den 12 och 30 mars 1992 var en rättstvist om lön, varom bestämmelser finns i § 10 b 2. Den bestämmelse om ogiltighet av överenskommelse, som nämns i § 10 g i avtalet, är också av intresse. Byggförbundet gör gällande att den bestämmelsen tar sikte även på lokala organisationer på arbetsgivar- och arbetstagarsidan samt att bestämmelsen har - såsom följer av ett tidigare avgörande i arbetsdomstolen - samma rättsliga innebörd som 27 § medbestämmandelagen. Den ifrågavarande kollektivavtalsbestämmelsen innebär, liksom regleringen i 27 § medbestämmandelagen, bl.a. att en överenskommelse, som ingåtts mellan - enligt avtalet - fel parter, är ogiltig.

Av de här senast nämnda bestämmelserna jämförda med § 3 b i R-avtalet följer således att en eventuell överenskommelse i mars 1992 mellan byggmästareföreningen och SBAF:s avdelning 9 rörande tidlönen för bl.a. de tre i målet aktuella beredskapsarbetarna - vilka för övrigt anställdes vintern 1993 - under alla förhållanden är ogiltig.

Byggförbundets grunder för käromålet kan sammanfattas på följande sätt. NCC och envar av beredskapsarbetarna P.J., M.H. och R.A. träffade avtalsenliga och för båda parter rättsligt bindande skriftliga anställningsavtal innebärande att tidlön för beredskapsarbete skulle utgå med 75 kr i timmen. Den överenskommelse som de lokala organisationerna träffade i mars 1992, till lösning av rättstvisten angående lönesänkningen för då anställda yrkesarbetare verksamma på R-avtalets område, innebar och kunde endast innebära en reglering av tidlönen för den grupp arbetstagare som rättstvisten avsåg, nämligen de arbetstagare som fått sin lön sänkt från 100 kr till 95 kr per timme. Den överenskommelse som träffades vid tvisteförhandlingen i mars 1992 är inte ett kollektivavtal och den är inte heller någon löneöverenskommelse som binder NCC utanför den då aktuella rättstvisten. Lokala parter är vid träffande av avtal om tidlön, enligt R-avtalets klara ordalydelse, enbart arbetsgivare och arbetare. Byggmästareföreningen i Norrköping och SBAF:s avdelning 9 var och är således inte, vid träffande av överenskommelser om tidlön, parter enligt R-avtalet. Och en mellan byggmästareföreningen och SBAF:s avdelning ingången överenskommelse om tidlön enligt R-avtalet är ogiltig enligt såväl § 10 g i byggnadsavtalet som 27 § medbestämmandelagen. Det saknas således rättslig grund för att kräva högre lön än avtalad tidlön om 75 kr per timme för de tre i målet aktuella beredskapsarbetarna.

SBAF

Som arbetsgivarsidan angett var det den av NCC genomförda lönesänkningen år 1992 som låg bakom den då uppkomna tvisten. Det bör dock framhållas att denna lönesänkning inte var begränsad till de anställda som utförde arbete enligt R-avtalet. NCC gick ut med ett skriftligt besked rubricerat "Till alla kollektivanställda", i vilket bolaget redogjorde dels för sänkningen av tidlönen från 100 kr till 95 kr, dels för riktlinjerna för nya ackordsuppgörelser.

Den av NCC vidtagna lönesänkningen ledde till en lokal tvisteförhandling den 12 och 30 mars 1992. Vid den förhandlingen var, såsom framgår av protokollet från denna, även företrädarna för NCC R.L., M.M. och P.L., närvarande. Protokollet justerades av båda parter. Enligt SBAF:s mening berörde den lokala tvisteförhandlingen inte endast vissa anställda; i protokollet anges inget om en sådan begränsning. Tvisten gällde, som SBAF ser det, samtliga anställda hos NCC som hade fast tidlön enligt R-avtalet. Vid förhandlingen i mars 1992 träffade parterna en överenskommelse om att "tidlönen för byggnadsarbetare enligt R-avtalet tills vidare skall utgå med 100:- kronor per timme". Av ordalydelsen - här märks särskilt orden "tills vidare" - framgår att överenskommelsen framför allt tog sikte på förhållanden framåt i tiden. Det fanns också en gemensam partsavsikt i enlighet härmed. Och det naturliga syftet med överenskommelsen var att tidlön tills vidare skulle utgå med 100 kr per timme, bl.a. vid nyanställningar. Överenskommelsen innehåller inte heller enligt sin lydelse någon begränsning till några namngivna arbetstagare eller ens till någon byggservicegrupp eller liknande. Överenskommelsen var med andra ord generell. Enligt SBAF skall den i protokollet tecknade överenskommelsen vid tvisteförhandlingen den 12 och 30 mars 1992 tolkas så, att den omfattar dels de arbetstagare som vid tidpunkten för överenskommelsen var anställda hos NCC och då var sysselsatta enligt R-avtalet, dels de personer som efter den tidpunkten hos NCC utförde arbete enligt det avtalet. SBAF hävdar att den aktuella överenskommelsen, dokumenterad i protokollet från den lokala tvisteförhandlingen den 12 och 30 mars 1992, i och för sig uppfyller de i 23 § medbestämmandelagen angivna kriterierna för ett kollektivavtal samt även att den är en för NCC bindande löneöverenskommelse. NCC blev alltså enligt SBAF:s mening bundet av den överenskommelse som för dess räkning ingicks av byggmästareföreningen vid den lokala tvisteförhandlingen i mars 1992, då företrädare för NCC var närvarande.

Den omständigheten, att de tre i målet aktuella arbetstagarna P.J., M.H. och R.A. var anställda som beredskapsarbetare, saknar betydelse för en bedömning av den nu föreliggande tvisten. De tre arbetade enligt samma avtal - R-avtalet - som andra kollektivanställda hos NCC. De arbetade också med samma uppgifter och på samma arbetsplatser som andra arbetstagare hos bolaget.

SBAF vill framhålla, att en konsekvens av arbetgivarsidans synsätt måste vara att NCC redan dagen efter överenskommelsen skulle ha kunnat anställa byggnadsarbetare enligt R-avtalet och gett dessa en lön som understeg 100 kr per timme. Det vore emellertid orimligt att tolka överenskommelsen på ett sådant sätt. Rent allmänt kan man inte heller tolka en överenskommelse vid en tvisteförhandling så snävt som arbetsgivarsidan vill göra. Det torde vara självklart att en sådan överenskommelse inte sällan har en framåtverkande funktion, t.ex. när - som i detta fall - tvisteförhandlingen rör en lönesänkning och den vid förhandlingen ingångna överenskommelsen har till syfte att lösa frågan om lönenivån framöver i tiden.

Såvitt gäller Byggförbundets påstående att överenskommelsen från tvisteförhandlingen i mars 1992 skulle vara ogiltig på grund av såväl bestämmelsen i § 10 g i byggnadsavtalet som bestämmelsen i 27 § medbestämmandelagen, har SBAF följande att anföra. Ogiltighetsbestämmelsen i byggnadsavtalet reglerar överenskommelser mellan "arbetsgivare och arbetare". Eftersom det var Norrköpings Byggmästareförening och SBAF:s avdelning 9 som träffade överenskommelsen i mars 1992, är ogiltighetsbestämmelsen inte tillämplig i detta fall. Men skulle arbetsdomstolen finna att ogiltighetsbestämmelsen i och för sig är tillämplig på det slags överenskommelse som träffades i mars 1992, är överenskommelsen likväl inte ogiltig, eftersom den inte på något sätt strider mot byggnadsavtalet eller t.ex. R-avtalet. Inget i dessa avtal hindrade att parterna kom överens om att tidlönen för byggnadsarbetare enligt R-avtalet tills vidare skulle vara 100 kr per timme. I sammanhanget bör framhållas att NCC rent faktiskt följde överenskommelsen. NCC betalade nämligen en tidlön om 100 kr till vissa - dock inte samtliga - anställda som efter den 30 mars 1992 utförde arbete enligt R-avtalet. Detta handlingssätt är svårt att förena med arbetsgivarsidans ståndpunkt att överenskommelsen skulle vara ogiltig.

Sammanfattningsvis gör SBAF i denna del gällande, att det är tillåtet att träffa överenskommelse om en högre lönenivå än minimilönenivån enligt byggnadsavtalet och att det är tillåtet för arbetsgivare och arbetstagare och även för organisationerna att träffa sådana överenskommelser. Det finns ingen bestämmelse i byggnadsavtalet som anger att organisationerna inte får träffa detta slags överenskommelser. I § 3 b i R-avtalet föreskrivs fastmer att arbetsgivaren och arbetaren kan begära biträde av avtalsslutande lokal organisation. Mot den bakgrunden kan det inte vara rimligt att frånkänna en överenskommelse om tidlön enligt R-avtalet, vilken träffats mellan de lokala organisationerna, giltighet på det sätt som motsidan vill göra. Till saken hör att överenskommelser om tidlön rent faktiskt brukade och brukar träffas mellan arbetschefen eller motsvarande som företrädare för arbetsgivaren och lagbasen som företrädare för byggnadsarbetarna. Ofta finns en lokal överenskommelse som innebär att tidlön betalas med viss procentsats av ackordsförtjänsten, dvs. enligt en nivå som justeras löpande utan att några överenskommelser med varje enskild arbetstagare ingås i lönefrågan. Överenskommelsen från mars 1992 är av samma skäl som nu anförts inte heller ogiltig enligt 27 § medbestämmandelagen.

Som berörts i det föregående tillämpade NCC överenskommelsen från mars 1992 inte endast på arbetstagare som vid den tidpunkten var anställda hos bolaget utan även på bl.a. personer som dessförinnan hade sagts upp men senare anställdes hos bolaget på grund av att de hade företrädesrätt till återanställning. De återanställda fick alltså en tidlön om 100 kr per timme jämte den höjning enligt avtal som föll ut den 1 april 1992. En tidlön om 100 kr per timme tillämpades av NCC även i fråga om arbetstagare som gick över från ackordsarbete till arbete på R-avtalets område. Också detta visar att överenskommelsen från mars 1992 hade även en framåtverkande effekt.

Byggförbundet

Det är i och för sig riktigt att samtliga ca 65 byggnadsarbetare hos NCC vintern 1992 blev informerade om att tidlönen hos bolaget hade sänkts från 100 kr till 95 kr per timme. Detta berodde på att även byggnadsarbetare hos bolaget som inte ingick i byggservicegruppen utan vanligtvis utförde arbete på ackord ibland tillfälligt sysselsattes på R-avtalets område och därvid erhöll den tidlön som utgick till arbetstagarna i byggservicegruppen. Det kunde också förekomma att byggnadsarbetare mot tidlön utförde arbete utom R-avtalets område och även då tillämpades samma tidlön. Den tidlönenivån användes således generellt hos NCC. Det fanns alltså anledning för bolaget att informera samtliga byggnadsarbetare och inte endast de personer som ingick i byggservicegruppen om den lönesänkning som bolaget beslutat genomföra.

Domskäl

NCC anställde under år 1993 tre medlemmar i SBAF för viss tid som beredskapsarbetare. Med dessa tre ingicks individuella avtal om en tidlön på 75 kr per timme. Detta medger i och för sig det tillämpliga kollektivavtalet, det s.k. R-avtalet. Tvistefrågan i målet är om NCC enligt en vid en förhandling den 12 och 30 mars 1992 träffad överenskommelse mellan Norrköpings Byggmästareförening och SBAF:s avdelning 9 trots det varit förpliktat att tillämpa en högre tidlön än den som utgått enligt de individuella avtalen.

Parterna har helt skilda uppfattningar om innebörden i 1992 års överenskommelse. Parterna har också skilda uppfattningar om huruvida det är möjligt att träffa en enligt medbestämmandelagen och kollektivavtal giltig överenskommelse av sådant slag som enligt arbetstagarsidan har ingåtts. Arbetsdomstolen går inledningsvis inte in på den frågan.

Enligt arbetsgivarsidans uppfattning innebar 1992 års överenskommelse endast en uppgörelse i en då uppkommen rättstvist om tidlönen för arbetstagare som fått sin tidlön sänkt och inte någon reglering av tidlönen i andra fall. Överenskommelsen skulle med andra ord inte utgöra något hinder mot att arbetsgivarsidan i bl.a. de nu aktuella fallen träffar individuella avtal om lägre tidlön än den som anges i 1992 års överenskommelse. Arbetstagarsidans uppfattning är däremot att överenskommelsen utgjorde en reglering för framtiden av tidlönerna även för andra och då även senare anställda arbetstagare hos NCC.

Arbetstagarsidans inställning är i viss mån oklar. Arbetstagarsidan har uppgett att 1992 års överenskommelse uppfyller de kriterier som i medbestämmandelagen uppställs för kollektivavtal men inte uttryckligen påstått att uppgörelsen utgör ett kollektivavtal. Arbetstagarsidan har inte utvecklat varför de tre i målet aktuella arbetstagarna skulle kunna på 1992 års överenskommelse grunda ett anspråk på högre lön än de själva avtalat med arbetsgivaren om för det fall överenskommelsen inte utgör ett kollektivavtal. I det sammanhanget finns anledning att framhålla att vad tvisten i detta mål gäller är frågan om dessa tre arbetstagare på 1992 års överenskommelse kan grunda en rätt till den lön som anges i den överenskommelsen och att enskilda avtal som de ingått med arbetsgivaren därmed skulle vara ogiltiga. Tvisten gäller alltså inte om andra arbetstagare har rätt till lön enligt den överenskommelsen och inte heller frågan om NCC genom att till dessa tre arbetstagare utge lägre lön än den som anges i överenskommelsen i förhållande till organisation på arbetstagarsidan gjort sig skyldig till avtalsbrott. Arbetsdomstolen lämnar, åtminstone tills vidare, dessa frågeställningar och går i stället först in på frågan vilken innebörd 1992 års överenskommelse, oavsett dess karaktär, kan anses ha.

Vad som föregick 1992 års överenskommelse är i huvudsak följande. I början av 1992 utgick till NCC:s arbetstagare som utförde tidlönearbete enligt R-avtalet en lön om 100 kr per timme. NCC genomförde sedan en sänkning av timlönen till 95 kr. Detta tillkännagav NCC bl.a. genom ett meddelande som gick ut till samtliga byggnadsarbetare, alltså även till dem som då hade ackordsarbete. SBAF:s avdelning 9, genom dess ordförande L.K., påkallade förhandling. Enligt ett skriftligt besked från avdelningen avsåg förhandlingen "sänkning av lön för anställda byggnadsarbetare utan iakttagande av förhandlingsskyldighet". Förhandlingen genomfördes den 12 och 30 mars 1992. I protokollet från denna angavs som parter Norrköpings Byggmästareförening och SBAF:s avdelning 9. Vid förhandlingen var A.F. och A.P. från byggmästareföreningen, L.K. från SBAF:s avdelning 9 samt R.L., M.M. och P.L. från NCC och T.S. från arbetslaget närvarande, A.P. dock endast vid förhandlingstillfället den 30 mars. Under förhandlingen framställde arbetstagarsidan ett mot NCC riktat yrkande om skadestånd, då man menade att bolaget var skyldigt att utge skadestånd eftersom tidlönen hade sänkts utan att bolaget iakttagit gällande förhandlingsskyldighet. Arbetstagarsidan krävde vidare att tidlönen alltjämt skulle vara 100 kr per timme, dvs. att bolaget skulle återgå till den tidlön som gällt innan lönesänkningen verkställdes. Förhandlingen resulterade i, som det sägs i protokollet, att "tidlönen för byggnadsarbetare enligt R-avtalet tills vidare skall utgå med 100:- kronor per timme, varefter ärendet i sin helhet skall avskrivas". Arbetstagarsidan frånföll alltså sitt skadeståndsyrkande. Det har i målet upplysts att arbetstagarna hos NCC till följd av överenskommelsen erhöll 100 kr per timme även retroaktivt för den tid varunder bolaget hade tillämpat den lägre tidlönen om 95 kr.

Arbetsdomstolen kan till en början konstatera att vad som föregick förhandlingen den 12 och 30 mars 1992 inte ger något stöd för arbetstagarsidans uppfattning om överenskommelsens innebörd. Den handling i vilken ämnet för förhandlingen angavs berör endast en genomförd lönesänkning och vad som påtalas av arbetstagarsidan i denna handling synes inte heller vara lönesänkningen som sådan utan det förhållandet att den genomförts utan föregående förhandling. Så långt måste arbetsgivarsidan därmed anses ha haft fog för sin uppfattning, nämligen att det inte var fråga om något annat än en förhandling i en rättstvist med anledning av en redan vidtagen åtgärd.

Till utredning av vad som förekom bl.a. vid förhandlingen den 12 och 30 mars 1992 har förhör upplysningsvis hållits på begäran av Byggförbundet med förre ombudsmannen i Norrköpings Byggmästareförening A.F. och arbetschefen i NCC M.M. samt på begäran av SBAF med ordföranden i förbundets avdelning 9 L.K..

Att förhandlingen i och för sig var en förhandling i en rättstvist är de hörda ense om. L.K. har bl.a. uppgett att NCC enligt hans uppfattning genom lönesänkningen hade brutit mot vad som tidigare överenskommits om tidlön mellan företaget och arbetstagarna företrädda av lagbasarna samt att han yrkade att lönen skulle återställas för dem som fått den sänkt och att skadestånd skulle utges för brott mot förhandlingsordningen. Parterna är också ense om att uppgörelsen innebar att de som fått sin lön sänkt åter skulle få 100 kr i timmen och, kan det tilläggas, att inget skadestånd skulle utgå. Frågan är emellertid om överenskommelsen hade någon räckvidd därutöver på så sätt att den så vitt nu är av intresse skulle verka normerande också för lönen till arbetstagare som senare anställdes för att utföra arbete mot tidlön på R-avtalets område.

Arbetstagarsidan har fäst vikt vid överenskommelsens ordalydelse, som otvivelaktigt - om man ser endast till det stycke som innefattar själva uppgörelsen - kan uppfattas så att överenskommelsen är generell och inte avser endast de arbetstagare som fått sin lön sänkt. Enligt arbetsdomstolens mening finns det emellertid anledning att beakta också vad som angetts som ämne för förhandlingen och de yrkanden som arbetstagarsidan framställde. Beaktas även detta framstår det som mer tvivelaktigt att uppgörelsen skulle omfatta några andra än dem som fått sin lön sänkt. Förekomsten av orden "tills vidare" ger inte heller något besked om vad parterna i överenskommelsen kan ha avsett. Någon avgörande betydelse kan mot denna bakgrund enligt arbetsdomstolens mening inte tillmätas ordalydelsen.

A.F. har uppgett bl.a. att han inte kan erinra sig att det sades något om att överenskommelsen skulle gälla utanför den då föreliggande tvisten samt att han som förhandlare under 30 år aldrig slutit kollektivavtal och inte heller haft rätt att göra det. L.K., som varit anställd vid avdelning 9 sedan 1978, har som tidigare nämnts uppgett att yrkandet vid förhandlingen var att lönen skulle återställas för dem som fått den sänkt och att skadestånd skulle utgå för brott mot förhandlingsordningen. Han har också uppgett att det inte diskuterades vad som skulle gälla för framtiden men att det enligt hans mening var givet att överenskommelsen skulle gälla fram över. På särskild fråga har han uppgett att avdelning 9 inte under hans tid vid avdelningen, med undantag för det nu aktuella fallet, träffat några kollektivavtal.

Av kollektivavtalet framgår att byggmästareföreningen och avdelningen normalt är parter i rättstvister och av A.F:s och L.K:s uppgifter får anses framgå att det är helt främmande för dessa organisationer att sluta avtal med sådan innebörd som arbetstagarsidan vill ge den nu aktuella överenskommelsen. Under sådana omständigheter borde avdelningen, om man avsåg att uppnå en överenskommelse som skulle gälla även för arbetstagare som senare anställdes för arbete mot tidlön på R-avtalets område, klart ha gett detta till känna för motparten. Detta har avdelningen, som framgår av både A.F:s och L.K:s uppgifter, inte gjort. Överenskommelsen kan därför enligt arbetsdomstolens mening inte mot arbetsgivarsidans bestridande anses innefatta en reglering av lönerna för de tre i detta mål aktuella arbetstagarna.

Redan av den nu gjorda bedömningen följer att Byggförbundets yrkande i målet skall bifallas och arbetsdomstolen saknar anledning att gå in på de övriga frågor som aktualiserats i målet.

Som förlorande part är SBAF skyldigt att ersätta Byggförbundets rättegångskostnader. Byggförbundet har yrkat ersättning med sammanlagt 140 980 kr. Av det yrkade beloppet avser 87 500 kr ombudsarvode och 4 425 kr ombudets kostnader för bl.a. resor. Återstoden, 49 055 kr, avser kostnaderna för A.F:s, M.M:s och B.C:s, vilken företrädde arbetsgivarsidan i den centrala tvisteförhandlingen, resor till muntlig förberedelse och till huvudförhandling i målet samt "arvode" för inläsning av målet och inställelse vid dessa tillfällen med 7 500 kr till A.F. och med 31 375 kr till M.M.. De angivna beloppen inkluderar mervärdesskatt. SBAF har vitsordat ett ombudsarvode på 52 500 kr, ombudets kostnader samt kostnaderna för A.F:s och M.M:s resor vid ett tillfälle vardera. I övrigt har SBAF överlämnat till domstolen att pröva yrkandenas skälighet.

I 18 kap. 8 § rättegångsbalken föreskrivs bl.a. att ersättning för rättegångskostnad skall fullt ut motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall utgå även för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången.

Vid en skälighetsbedömning i enlighet med det sagda finner arbetsdomstolen att arbetsgivarsidan inte bör tillerkännas högre ersättning för ombudsarvode än 62 500 kr samt att yrkade ersättningar för resekostnader får anses skäliga. Kostnaden för arvoden till förhörspersoner kan dock inte anses skäligen påkallad för tillvaratagande av arbetsgivarsidans rätt.