AD 1994 nr 132

Parter:

AVISA Aktiebolag; A.R.

Nr 132

AVISA Aktiebolag i Stockholm

mot

R.A. i Umeå.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom 1993-02-11, DT 1131

Tingsrättens dom, se bilaga.

Yrkanden m.m.

AVISA AB (Avisa) har yrkat att arbetsdomstolen skall med ändring av tingsrättens dom ogilla R.A:s talan, befria Avisa från skyldigheten att ersätta R.A:s rättegångskostnader vid tingsrätten och förplikta R.A. att ersätta Avisas rättegångskostnader där.

R.A. har bestritt ändring av tingsrättens dom.

Parterna har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Vid huvudförhandlingen i arbetsdomstolen har R.A. på nytt hörts under sanningsförsäkran och T.B. på nytt hörts som vittne.

Bakgrund

Vad tingsrätten har antecknat under denna rubrik i sin dom bör kompletteras enligt följande.

Avisas nuvarande firma registrerades den 9 april 1992. Dessförinnan var bolagets registrerade firma från den 4 september 1991 Nescio Svenska AB och från den 10 oktober 1983 Informationspressen i Växjö AB.

Avtalet om R.A:s anställning som verkställande direktör för Västerbottens Folkblad AB är daterat den 13 mars 1991 och innehåller bl.a. följande villkor.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Mellan A-pressen AB, Västerbottens Folkblad AB, här nedan kallat bolaget, och R.A. har följande avtal träffats.

1. R.A. är anställd i Västerbottens Folkblad AB som verkställande direktör fr o m 1991-03-01 eller det datum som överenskommes underhand.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

3. Anställningen gäller tills vidare med en uppsägningstid av arton månader från bolagets sida och sex månader från Din sida. Fr o m 55 års ålder förlängs uppsägningstiden med sex månader från bolagets sida.

Vid uppsägning har bolaget rätt att kräva att Du lämnar Din befattning med omedelbar verkan med fulla anställningsförmåner under uppsägningstiden, såvida inget annat avtalas mellan parterna.

Skulle Du i väsentlig mån åsidosätta Dina förpliktelser i anledning av detta avtal äger bolaget rätt att avskeda Dig med omedelbar verkan.

4. Det åligger Dig - - - styrelsen fattade beslut.

Du har att - - - blivit Dig bekant.

Du har ej rätt att utan styrelsens medgivande direkt eller indirekt driva affärsverksamhet eller ta emot uppdrag av betydelse eller eljest utöva verksamhet som kan antas inverka menligt på de åligganden som följer med Din anställning i bolaget.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Sedan Västerbottens Folkblad AB den 10 februari 1992 hade försatts i konkurs blev R.A. uppsagd från sin anställning hos bolaget på grund av arbetsbrist, med uppsägningstid räknad från den 29 februari 1992.

Västerbottens Folkblad AB:s rörelse drevs under en tid vidare av konkursförvaltaren, varvid R.A. under denne ledde verksamheten. Efter några månader överlät konkursboet rörelsen till Nya Västerbottens Folkblad AB. R.A. anställdes som verkställande direktör i detta bolag fr.o.m. den 15 juni 1992. Denna anställning upphörde den 15 oktober 1992 på grund av överenskommelse mellan R.A. och Nya Västerbottens Folkblad AB. Enligt överenskommelsen utgav Nya Västerbottens Folkblad AB till R.A. ett s.k. avgångsvederlag med 29 000 kr per månad för tiden den 16 oktober 1992 - 28 februari 1993 och med 35 000 kr per månad för tiden den 1 mars - 15 oktober 1993.

Sedan R.A:s anställning hos Nya Västerbottens Folkblad AB hade upphört bedrev han från den 15 oktober 1992 egen förvärvsverksamhet i vilken han under tiden fram till den 7 september 1993 tog ut ca 20 000 kr som lön. Under tiden den 6 januari - 10 juni 1993 arbetade han som lärarvikarie med en lön av 12 000 kr i månaden. Under maj och juni 1993 hade han en deltidsanställning vid tidningen Västerbottenskuriren.

Parternas utveckling av talan

AVISA AB

A-Pressenkoncernen bestod vid 1990-talets början av moderbolaget A-Pressen AB och ett stort antal helägda dotterbolag, däribland Västerbottens Folkblad AB. Moderbolaget A-Pressen AB ägdes av Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) och Landsorganisationen i Sverige (LO). T.B. var moderbolagets verkställande direktör och därmed koncernchef. Dotterbolagens verksamhet bestod i flertalet fall i utgivning av socialdemokratiska morgontidningar.

Under år 1990 drabbades koncernens tidningar till följd av den vikande konjunkturen av en stark nedgång i annonseringen. Detta ledde bl.a. till att Västerbottens Folkblad AB för år 1990 redovisade en förlust om drygt 13 miljoner kronor. Bolagets aktiekapital var den 31 december 1990 intakt endast på grund av att moderbolaget tillsköt medel i form av koncernbidrag. Även andra dotterbolag drabbades hårt av "annonsraset" och koncernens ekonomi blev svag. Koncernen tvingades därför till en översyn av hela sin verksamhet i syfte att genom en omstrukturering söka rädda så mycket som möjligt av denna. Arbetet därmed påbörjades i slutet av år 1990 och pågick ett stycke in på år 1992.

Under arbetet med omstruktureringen diskuterades efter hand olika uppläggningar av denna.

En uppläggning var att man skulle dela upp koncernen i två delar, en bestående av de dotterbolag som bedömdes ha de bättre och en bestående av de dotterbolag som bedömdes ha de sämre framtidsutsikterna. Den förra delen skulle läggas under ett nytt moderbolag, avsett att få firman Nescio Svenska AB. Den senare delen skulle behållas under A-Pressen AB, vars firma skulle ändras till Nomen AB. Nesciokoncernen skulle drivas vidare, medan Nomenkoncernen skulle i möjligaste mån försäljas och annars avvecklas på annat sätt. Vidare skulle dotterbolagens verksamhet rationaliseras. Beroende på resultatet av rationaliseringen skulle dotterbolag under arbetet med omstruktureringen kunna "flyttas" mellan Nesciokoncernen och Nomenkoncernen.

Denna uppläggning byggde på att man kunde skaffa friskt aktiekapital till det blivande Nescio Svenska AB genom en nyemission, som skulle riktas till det av SAP helägda Förvaltnings AB ARE och vissa andra eventuella intressenter. Under hösten 1991 visade det sig emellertid att varken Förvaltnings AB ARE eller någon annan ville teckna sig för aktier i Nescio Svenska AB, varför uppläggningen föll.

I början av oktober 1991 tillsatte SAP:s ledning en arbetsgrupp som skulle lägga fram andra förslag i fråga om A-Pressenkoncernens verksamhet. I mitten av december 1991 informerades A-Pressen AB:s ledning om att SAP som ägare betraktade uppdelningen av koncernens verksamhet på en Nesciokoncern och en Nomenkoncern som en otillräcklig åtgärd. SAP föreslog i stället att man skulle bilda ett nytt av SAP helägt bolag, som skulle heta Svenska Media-Invest AB och bli ägare till Förvaltnings AB ARE och de "livskraftiga" dotterbolagen inom A-Pressenkoncernen. I början av februari 1992 föll emellertid även denna uppläggning, sedan man hade upptäckt att det fanns alltför stora ekonomiska "hål" i A-Pressenkoncernen.

Den slutliga lösningen beslöts därefter vid ett styrelsesammanträde i A-Pressen AB den 9 februari 1992. Man konstaterade därvid att de planerade överlåtelserna av vissa dotterbolag till Nescio Svenska AB inte hade genomförts. Vidare konstaterades att A-Pressen AB inte hade tillförts erforderligt nytt aktiekapital, att bolaget till följd därav var på obestånd och att därmed även de dotterbolag som hade stora fordringar på moderbolaget var på obestånd. Det beslöts att Nescio Svenska AB skulle förvärva åtta av A-Pressen AB:s tidningsutgivande dotterbolag, vilka bedömdes som "livskraftiga", och att AB Förenade ARE- bolagen därefter skulle förvärva Nescio Svenska AB. Slutligen beslöts att A-Pressen AB skulle begära sig självt i konkurs.

A-Pressen AB försattes i konkurs den 10 februari 1992. Till följd därav var en konkurs oundviklig även för bl.a. Västerbottens Folkblad AB, som hade fordringar på moderbolaget om ca 25 miljoner kronor och inte hörde till de dotterbolag vilka skulle förvärvas av Nescio Svenska AB. Västerbottens Folkblad AB försattes därför i konkurs samma dag.

Nescio Svenska AB:s firma ändrades under våren 1992 till AVISA AB. I det följande kallas bolaget Avisa även när det är fråga om tidpunkter före firmaändringen.

Avisa vill framhålla att bolaget såväl den 12 juni 1991 som den 4 oktober 1991, då T.B. skrev sina brev till R.A. med de s.k. garantierna, var ett vilande bolag som inte bedrev någon verksamhet och inte hade några anställda. Bolagets aktiekapital var 75 000 kr och det hade en styrelse som bestod av enbart T.B. och två andra tjänstemän i A-Pressen AB. Bolaget ägde vid de nämnda tidpunkterna inga tillgångar utöver aktiekapitalet.

Vidare skall framhållas att R.A. som ekonomichef och sedermera verkställande direktör hos Västerbottens Folkblad AB hade full kännedom såväl om detta bolags som om A-Pressenkoncernens ekonomiska ställning.

Beträffande grunderna för Avisas bestridande av R.A:s krav får bolaget anföra följande.

De s.k. garantierna strider mot aktiebolagslagen

Har en ställföreträdare för ett aktiebolag vid företagande av en rättshandling för bolaget överskridit sin befogenhet, är rättshandlingen enligt 8 kap. 14 § aktiebolagslagen inte gällande mot bolaget, om den mot vilken rättshandlingen företogs insåg eller bort inse att befogenheten överskreds. Enligt Avisas mening saknade T.B. befogenhet att på Avisas vägnar utfärda garantierna för R.A:s anställningsförmåner i hans anställning hos Västerbottens Folkblad AB.

För det första var garantierna helt främmande för Avisas verksamhet. Enligt den bolagsordning som antogs den 8 maj 1991 skulle bolaget äga och förvalta aktier, värdepapper och fastigheter samt idka därmed förenlig verksamhet. Inte heller i övrigt fanns något godtagbart skäl för Avisa, som alltså var ett vilande systerbolag till Västerbottens Folkblad AB, att garantera fullgörandet av Västerbottens Folkblad AB:s och moderbolaget A-Pressen AB:s förpliktelser mot R.A. som anställd hos Västerbottens Folkblad AB. Det skall i detta sammanhang nämnas att Västerbottens Folkblad AB aldrig hörde till Nesciokoncernen under den tid då uppdelningen i en Nesciokoncern och en Nomenkoncern var aktuell. T.B. hade inte heller fått något uppdrag av Avisas styrelse att på bolagets vägnar utfärda garantierna. Tingsrätten har i sina domskäl i denna del resonerat som om T.B. därvid handlat enbart på A-Pressen AB:s vägnar, vilket är felaktigt.

För det andra gäller enligt 8 kap. 13 § aktiebolagslagen att en ställföreträdare för ett aktiebolag inte får företa rättshandling eller annan åtgärd som är ägnad att bereda otillbörlig fördel åt aktieägare eller annan till nackdel för bolaget eller annan aktieägare. Genom garantierna har R.A. emellertid beretts en otillbörlig fördel till nackdel för bolaget och dess aktieägare. Den otillbörliga fördelen består däri, att han för tiden efter upphörandet av hans anställning hos Västerbottens Folkblad AB skulle få uppbära "dubbel lön", nämligen dels betalningen från Nya Västerbottens Folkblad AB m.m. och dels betalning från Avisa enligt garantierna. Vid otillbörlighetsbedömningen skall även beaktas att garantierna lämnats av ett bolag som var systerbolag till Västerbottens Folkblad AB och att sistnämnda bolag vid tiden för utfärdandet av garantierna hade en mycket svag ekonomisk ställning.

Avisa gör i första hand gällande att det saknar betydelse huruvida R.A. varit i god tro eller ej med avseende på T.B:s rätt att på bolagets vägnar utfärda garantierna. I andra hand påstår Avisa att R.A. inte varit i god tro. Han insåg eller borde ha insett att det inte fanns något rimligt skäl för att Avisa skulle garantera hans anställningsförmåner och han hade kännedom om Västerbottens Folkblad AB:s svaga ekonomi. Såsom framhållits i lagkommentaren Gösta Kedner - Carl Martin Roos, Aktiebolagslagen, Del I, kap 1-10, 3 uppl. 1988, s. 214, är god tro i regel utesluten när det är fråga om en rättshandling som innebär en otillbörlig fördel för den som rättshandlingen företagits mot.

R.A. har brutit mot anställningsavtalet

För det fall att de s.k. garantierna skulle anses ha blivit gällande mot Avisa - så att Västerbottens Folkblad AB:s och A-Pressen AB:s förpliktelser gentemot R.A. övergått på Avisa till följd av att de båda andra bolagen försatts i konkurs och inte kunnat fullgöra dessa förpliktelser - är det enligt Avisas mening självklart att de skyldigheter som enligt anställningsavtalet åvilat R.A. gentemot Västerbottens Folkblad AB och A-Pressen AB kommit att gälla mot Avisa. A-Pressen AB har varit något slags part i anställningsavtalet med R.A., och av garantiernas formulering framgår att Avisa vid bristande uppfyllelse från A-Pressen AB:s sida skulle inträda "i dess ställe". De s.k. garantierna var alltså inte ensidiga, utan de band R.A. vid anställningsavtalets villkor i förhållande till Avisa för det fall att detta bolag nödgades svara för arbetsgivarförpliktelserna enligt anställningsavtalet.

Enligt anställningsavtalets punkt 3 har Västerbottens Folkblad AB och A-Pressen AB efter en uppsägning av R.A. haft möjlighet att välja mellan att kräva att han med omedelbar verkan skulle lämna sin befattning och att låta honom kvarstå som verkställande direktör för Västerbottens Folkblad AB under uppsägningstiden. Det görs inte gällande att R.A. enligt anställningsavtalet varit skyldig att från uppsägningslönen avräkna annan inkomst, om han blev uppsagd och befriad från arbetsskyldighet under uppsägningstiden. Västerbottens Folkblad AB och A-Pressen AB skulle emellertid endast om de själva valde att kräva, att han omedelbart lämnade befattningen, ha varit skyldiga att utge den avtalade uppsägningslönen till honom utan att kunna tillgodogöra sig hans arbetskraft. Detsamma måste då gälla för Avisa.

Avisa har emellertid inte ens beretts tillfälle att göra ett motsvarande val. Tvärtom har R.A. brutit mot anställningsavtalets punkt 4, tredje stycket, genom att den 15 juni 1992 ta anställning hos Nya Västerbottens Folkblad AB och senare bedriva egen affärsverksamhet, allt utan att inhämta medgivande därtill från Avisas styrelse. Som en följd av att R.A. sålunda brutit mot anställningsavtalet har Avisas skyldigheter enligt detta gentemot honom upphört.

Tillämpning av anställningsskyddslagen

Eftersom Avisa i enlighet med det nyss anförda inträtt i anställningsavtalet med R.A. måste Avisa åtminstone ha rätt enligt 13 § anställningsskyddslagen att mot den fordrade uppsägningslönen avräkna de inkomster som R.A. under uppsägningstiden uppburit i anställningen hos Nya Västerbottens Folkblad AB, av andra anställningar och av egen affärsverksamhet. I förhållande till Avisa kan han nämligen inte anses ha intagit en sådan företagsledande ställning att anställningsskyddslagen inte varit tillämplig. De inkomster som R.A. sålunda under uppsägningstiden uppburit från annat håll uppgår till minst det belopp som han fordrar av Avisa.

Skulle anställningsskyddslagen inte anses direkt tillämplig i förhållandet mellan Avisa och R.A., bör 13 § anställningsskyddslagen likväl tillämpas analogt med hänsyn till de speciella omständigheter som garantierna gett upphov till.

Bristande förutsättningar

Tingsrätten har missförstått vad Avisa anfört i denna del. Vad Avisa gör gällande är att man på Avisas sida, när de s.k. garantierna utfärdades, i vart fall utgick från den för bolaget väsentliga förutsättningen att bolaget, om det nödgades svara för arbetsgivarförpliktelserna enligt anställningsavtalet med R.A., skulle ha samma möjlighet som Västerbottens Folkblad AB och A-Pressen AB att välja mellan att befria honom från arbetsskyldighet och att utkräva arbete av honom under uppsägningstiden. Genom att välja att utkräva arbete av honom under uppsägningstiden skulle Avisa ha kunnat förhindra, att han fick en arbetsfri uppsägningslön om minst 650 000 kr från Avisa samtidigt som han uppbar inkomster i andra anställningar och av egen affärsverksamhet. R.A. måste ha insett att det var en väsentlig förutsättning för utfärdandet av garantierna att Avisa erhöll den beskrivna valmöjligheten. Genom hans nyss nämnda underlåtenhet att bereda Avisa tillfälle att göra ifrågavarande val har denna förutsättning för garantierna brustit. Bolaget är därmed inte bundet vid dessa.

Obehörig vinst

För det fall att Avisa vore skyldigt att utge den fordrade uppsägningslönen till R.A. utan att ha kunnat tillgodogöra sig nyttan av hans arbetskraft skulle R.A. - som i så fall haft möjlighet att arbeta åt annan och även utnyttjat denna möjlighet till att under uppsägningstiden skaffa sig en i princip lika stor inkomst som uppsägningslönen - göra en obehörig vinst. Detta bör inte accepteras av rättsordningen, och Avisa bör därför inte anses bundet av de s.k. garantierna.

R.A.

På sommaren 1990 arbetade han sedan en tid i Stockholm. När Västerbottens Folkblad AB annonserade efter en ekonomichef sökte han tjänsten för att kunna återvända till Umeå, där han hade sitt hem och sin familj. Han fick tjänsten och tillträdde denna den 15 oktober 1990. Anställningsärendet sköttes av en person som skulle tillträda som verkställande direktör för bolaget den 1 november 1990. Denne lämnade emellertid "återbud" endast ett par dagar dessförinnan. R.A. tillfrågades då, om han från den 1 november ville tjänstgöra som tillförordnad verkställande direktör, vilket han accepterade.

En rapport från sommaren 1990 visade på att Västerbottens Folkblad AB skulle för år 1990 göra en förlust på 2-4 miljoner kronor. Kort efter det att R.A. börjat sin anställning kom emellertid siffror som tydde på ett betydligt sämre resultat. R.A. fick också revidera en första, alltför optimistisk prognos för år 1991 och kom då fram till att resultatet för år 1991 kunde bli en förlust på 17 eller 18 miljoner kronor. I början av år 1991 genomförde bolaget därför en nedskärning av personalen med ett 30-tal tjänster. Detta ledde till att framtidsutsikterna såg bättre men likväl inte bra ut. Något senare kom det ut att A-Pressenkoncernen hade ekonomiska problem.

Mot den angivna bakgrunden blev det svårt att utifrån rekrytera en ny verkställande direktör till Västerbottens Folkblad AB, varför R.A. erbjöds VD-posten fr.o.m. den 1 mars 1991. Han accepterade erbjudandet.

Anställningsvillkoren diskuterades med koncernchefen T.B., som i enlighet med koncernens policy skötte alla anställningsärenden avseende dotterbolagens verkställande direktörer och chefredaktörer. R.A. framhöll att han bl.a. önskade få rätt till ett avgångsvederlag för den händelse han av någon anledning blev uppsagd. Han ville inte hamna i den situationen att han åter skulle tvingas lämna Umeå om han blev arbetslös under en längre tid. T.B. förklarade att han skulle få de villkor som utgjorde standard för koncernens verkställande direktörer. Dessa innebar bl.a. en rätt till 18 månaders uppsägningstid vid uppsägning från Västerbottens Folkblad AB:s sida, med rätt till fulla anställningsförmåner för hela uppsägningstiden även för det fall att han skildes från befattningen före uppsägningstidens utgång. Ett sådant skiljande från befattningen är det normala när det gäller ett aktiebolags verkställande direktör, eftersom denne av lätt insedda skäl knappast kan kvarstå som sådan efter en uppsägning. Uppsägningsvillkoren framgår av anställningsavtalets punkt 3.

R.A. skulle enligt anställningsavtalet inte vara skyldig att från de 18 månadernas anställningsförmåner avräkna andra inkomster som han eventuellt kunde skaffa sig under den del av uppsägningstiden som återstod sedan han skilts från befattningen. Avsikten med rätten till 18 månaders fulla anställningsförmåner var alltså inte att han endast skulle ges ett skydd för bibehållen inkomstnivå under uppsägningstiden.

Vid ungefär samma tid som anställningsavtalet avseende VD-posten slöts påbörjades arbetet med en omstrukturering av A-Pressenkoncernen. R.A. kan i huvudsak vitsorda Avisas beskrivning av hur det var tänkt att denna skulle delas upp på två koncerner, Nesciokoncernen och Nomenkoncernen.

Det skall emellertid framhållas att det långtifrån var fråga endast om lösa planer. Redan i april 1991 beslöt A-Pressen AB:s styrelse att den nya koncernstrukturen skulle tillskapas under år 1991 och vara genomförd vid årets slut, med retroaktiv verkan från den 1 januari 1991. Detta styrelsebeslut godkändes av A-Pressen AB:s bolagsstämma i maj 1991, och från den tidpunkten bedrevs verksamheten inom A-Pressenkoncernen som om dess uppdelning på en Nesciokoncern och en Nomenkoncern var ett faktum. I september 1991 tillsattes i Nescio Svenska AB en styrelse som var identisk med A-Pressen AB:s styrelse.

Det av A-Pressen AB helägda Informationspressen i Växjö AB - sedermera namnändrat först till Nescio Svenska AB och därefter till AVISA AB - betraktades alltså fr.o.m. maj 1991 rent faktiskt som nytt moderbolag för de dotterbolag till A-Pressen AB som skulle drivas vidare av A-Pressenkoncernens ägare SAP och LO.

Med hänsyn till Västerbottens Folkblad AB:s relativt dystra ekonomiska läge fördes bolaget till Nomenkoncernen. Bolaget hade emellertid vissa chanser att "kvalificera sig" för Nesciokoncernen. R.A. och hans medarbetare arbetade därför hårt med ytterligare rationaliseringsåtgärder, men R.A. diskuterade med T.B. också sin oro för att bolaget inte skulle klara sin ekonomi och komma på obestånd. T.B. försäkrade emellertid gång på gång att A-Pressen AB stod som garant för dotterbolagets förpliktelser. Enligt vad T.B. sade sig ha fått besked om var det helt otänkbart att den socialdemokratiska rörelsen åter skulle sätta någon av sina tidningar i konkurs efter "strulet" med Stockholms-Tidningen. En konkurs för A-Pressen AB eller något av dess dotterbolag var alltså något som för T.B. och R.A. helt enkelt inte existerade som alternativ.

R.A. kände sig emellertid osäker på värdet av Västerbottens Folkblad AB:s åtaganden mot honom enligt anställningsavtalet; om bolaget inte kunde kvalificera sig för Nesciokoncernen skulle det i första hand försäljas till någon utomstående. Han kände sig även osäker på värdet av A-Pressen AB:s garanti. Enligt omstruktureringsbeslutet skulle ju även detta bolag på något sätt avvecklas och dåvarande Nescio Svenska AB bli moderbolag för de dotterbolag som bedömdes ha de bästa framtidsutsikterna. Han ansåg sig inte kunna vara säker på att man inte "bara lade ned" A-Pressen AB. Han ville därför få en garanti för infriandet av sina anställningsvillkor även från det bolag som skulle bli och i praktiken redan betraktades som koncernens fortlevande moderbolag, Nescio Svenska AB. T.B. utgick hela tiden från att Nomendelen av koncernen inklusive A-Pressen AB skulle avvecklas under "ordnade former". Han tyckte därför att R.A:s önskemål var onödigt, men hade likväl förståelse för hans oro. För Nescio Svenska AB som blivande moderbolag i den del av koncernen som skulle drivas vidare - och därmed för ägarna av koncernen - var det av stor vikt från ekonomisk synpunkt att rationaliseringen och en eventuell försäljning eller avveckling av ett dotterbolag som Västerbottens Folkblad AB kunde genomföras på bästa sätt, utan att verkställande direktörens engagemang stördes av oro för den egna framtiden.

Mot denna bakgrund tillmötesgicks R.A:s önskemål. Han fick alltså den begärda garantin även av dåvarande Informationspressen i Växjö AB/Nescio Svenska AB, numera Avisa. Garantin var, liksom A-Pressen AB:s, helt ensidig och närmast att jämställa med en borgensförbindelse. R.A. gjorde i sammanhanget inte något åtagande gentemot Avisa, utan hade enbart att uppfylla sina förpliktelser enligt anställningsavtalet gentemot Västerbottens Folkblad AB. När det i breven med garantierna talas om att dåvarande Nescio Svenska AB skulle inträda i A-Pressen AB:s ställe avses - som klart framgår av brevet den 4 oktober 1991 - enbart ett inträdande i A-Pressen AB:s ställning som garant för Västerbottens Folkblad AB:s förpliktelser enligt anställningsavtalet. Det var alltså inte fråga om att Nescio Svenska AB/Avisa skulle inträda som R.A:s arbetsgivare.

Det var först på ett sent stadium, i början av år 1992, som det blev klart att A-Pressenkoncernens ägare, då SAP ensamt, inte avsåg att fullfölja den inledda omstruktureringen enligt de ursprungliga planerna. A-Pressen AB:s konkurs den 10 februari 1992 kom som en total överraskning för R.A.. Han väcktes tidigt den morgonen av en telefonpåringning från en lokalradioreporter, som frågade vad moderbolagets konkurs skulle innebära för Västerbottens Folkblad AB. Han kunde då inte ens svara på frågan. När han senare på dagen fick bekräftelse på att A-Pressen AB begärt sig i konkurs kunde bara konstateras att därmed även Västerbottens Folkblad AB, av skäl som Avisa har redovisat, var på obestånd och måste begära sig i konkurs samma dag.

Efter konkursbeslutet drev konkursförvaltaren under en tid Västerbottens Folkblad AB:s rörelse vidare med sikte på en rekonstruktion av tidningsutgivningen genom försäljning av rörelsen. På förvaltarens begäran stod R.A. under denna tid kvar som verkställande direktör under förvaltarens ledning. Under rekonstruktionsarbetet vände sig R.A. först till Nescio Svenska AB/Avisa, som ju hade förvärvat åtta "livskraftiga" dotterbolag ur A-Pressenkoncernen, med en förfrågan om man inte ville överta även Västerbottens Folkblad AB:s rörelse. Avisa ville emellertid inte överta rörelsen, utan så småningom blev det klart att denna övertogs av det nybildade aktiebolaget Nya Västerbottens Folkblad AB. Det visade sig att detta bolag, som ägdes av en i förhållande till A-Pressenkoncernens ägare utomstående stiftelse, erbjöd R.A. anställning som verkställande direktör. Han antog erbjudandet efter samråd och i samförstånd med förvaltaren i Västerbottens Folkblad AB:s konkurs. Denne var väl medveten om R.A:s rätt till fulla anställningsförmåner för 18 månader, räknat från den 29 februari 1992. Det var aldrig tal om att R.A. i förhållande till Västerbottens Folkblad AB skulle avstå från denna rätt eller gå miste om den genom att ta den nya anställningen.

Trots att det enligt R.A:s mening saknar betydelse kan nämnas att han i sin korrespondens med Nescio Svenska AB/Avisa om dess eventuella övertagande av Västerbottens Folkblad AB:s rörelse erinrade om de garantier han hade fått och framhöll att han avsåg att utkräva dessa.

R.A. har efter konkursutbrottet inte fått några andra förmåner - ytterst härrörande från anställningen hos Västerbottens Folkblad AB - än belopp i form av statlig lönegaranti för tiden t.o.m. den 15 juni 1992. Han har antagit sig vara skyldig enligt lagstiftningen om lönegaranti att avräkna dessa belopp från sina krav mot Avisa. De i målet framställda kraven mot Avisa motsvarar därför 14,5 månaders anställningsförmåner enligt R.A:s anställningsavtal med Västerbottens Folkblad AB. Kraven grundas på de av Nescio Svenska AB/Avisa den 12 juni och den 4 oktober 1991 lämnade garantierna.

R.A. bestrider att ifrågavarande garantierna stått i strid med aktiebolagslagen. T.B. hade såväl den 12 juni som den 4 oktober 1991 rätt att ensam teckna dåvarande Informationspressen i Växjö AB:s respektive Nescio Svenska AB:s firma. Han var således behörig att företräda bolaget. Som koncernchef i A-Pressenkoncernen hade han som tidigare nämnts att ensam handlägga alla anställningsärenden avseende bl.a. dotterbolagens verkställande direktörer. Detsamma gällde när han efter den faktiska uppdelningen av koncernen i en Nesciodel och en Nomendel företrädde det av A-Pressen AB helägda Informationspressen i Växjö AB/Nescio Svenska AB, blivande och i praktiken fungerande moderbolag för den del av koncernen som skulle drivas vidare av koncernens ägare. Den bestämmelse om verksamhetens syfte som i maj 1991 infördes i Informationspressen i Växjö AB/Nescio Svenska AB:s bolagsordning var typisk för moderbolaget i en koncern, nämligen att bolaget bl.a. skulle äga och förvalta aktier. Som tidigare redovisats hade Informationspressen i Växjö AB/ Nescio Svenska AB ett klart ekonomiskt intresse av att R.A. kunde arbeta vidare som verkställande direktör för Västerbottens Folkblad AB, utan oro för sin framtid eller planer på att lämna anställningen. Garantierna har således varken varit främmande för Informationspressen i Växjö AB/Nescio Svenska AB:s verksamhet eller inneburit att R.A. getts någon otillbörlig förmån.

Anledningen till att garantierna utfärdades vid två tillfällen var att T.B. efter det första tillfället den 12 juni 1991 ville kontakta A-Pressenkoncernens juridiska rådgivare, en advokatbyrå, för att få veta att allt var korrekt. När T.B. sedan fick beskedet att moderbolaget i en koncern kunde ställa sig som garant för de anställningsförmåner som utgick till verkställande direktören i ett dotterbolag, t.ex. i syfte att tillse att denne inte lämnade sin anställning, bekräftade han garantin genom brevet den 4 oktober 1991. Han angav därvid vad han fått veta av advokatbyrån. Under alla förhållanden hade R.A. mot denna bakgrund inte någon anledning att ifrågasätta att garantierna stod i överensstämmelse med aktiebolagslagen. Det skall då erinras om att Informationspressen i Växjö AB/Nescio Svenska AB på förut angivet sätt hade intresse av verksamheten även i de dotterbolag som tills vidare var placerade i Nomendelen av A-Pressenkoncernen och att R.A. inte hade något skäl att anta att Västerbottens Folkblad AB sedermera skulle försättas i konkurs.

Det bestrids att R.A. brutit mot anställningsavtalet med Västerbottens Folkblad AB. Han kvarstod efter uppsägningen som verkställande direktör så länge konkursförvaltaren begärde det. Sedan bolagets rörelse överlåtits och bolaget därmed inte längre beredde honom arbete under uppsägningstiden hade han enligt anställningsavtalet rätt att ta annan anställning eller bedriva egen verksamhet, utan skyldighet att avräkna inkomster därav från sina anställningsförmåner för den enligt anställningsavtalet gällande uppsägningstiden om 18 månader. Genom de av Informationspressen i Växjö AB/Nescio Svenska AB - numera Avisa - lämnade garantierna har inte uppkommit skyldighet för honom att låta Avisa välja om han skulle befrias från arbetsskyldighet under återstoden av uppsägningstiden eller inte. Avisa kunde för övrigt inte bereda honom fortsatt arbete som verkställande direktör för Västerbottens Folkblad AB, och han har inte haft någon skyldighet vare sig att arbeta för Avisa eller att arbeta som annat än verkställande direktör. Garantierna har inte heller gett upphov till någon förpliktelse för honom att inhämta Avisas medgivande till att ta ny anställning. Om han i det uppkomna läget över huvud taget haft någon skyldighet att inhämta sådant medgivande, vilket bestrids, så har den gällt gentemot Västerbottens Folkblad AB. Det skall därför på nytt framhållas att han tog den nya anställningen med konkursförvaltarens fulla kännedom.

I enlighet med det anförda bestrids vidare att det till följd av de omtvistade garantierna uppkommit något anställningsförhållande mellan R.A. och Avisa. Redan på grund därav kan Avisa inte åberopa 13 § anställningsskyddslagen mot hans anspråk. Under alla förhållanden har R.A. enligt sitt anställningsavtal intagit en företagsledande ställning och varit undantagen från tillämpning av anställningsskyddslagen. Därtill kommer att anställningsavtalet inneburit att han inte varit skyldig att från anställningsförmåner under uppsägningstiden avräkna andra inkomster. Någon grund för en analog tillämpning av anställningsskyddslagen föreligger inte.

Rättsfiguren "obehörig vinst" är inte tillämplig på det omtvistade anspråket, vare sig direkt eller analogt. R.A. har en rättsgrund för anspråket, nämligen anställningsavtalet med Västerbottens Folkblad AB samt Avisas garantier för uppfyllandet av Västerbottens Folkblad AB:s förpliktelser enligt detta avtal. Det ligger inte heller något obehörigt i R.A:s anspråk. Tvärtom är det vanligt att högre tjänstemän som verkställande direktörer erhåller förmåner för uppsägningstid eller avgångsvederlag som inte är förenade med skyldighet till avräkning för andra inkomster.

Domskäl

Tvisten

Tvisten i målet gäller huruvida Avisa på grund av de garantier som bolaget lämnat i breven av den 12 juni och den 4 oktober 1991 är skyldigt att till R.A. utge anställningsförmåner avseende uppsägningstid enligt hans anställningsavtal av den 13 mars 1991 med Västerbottens Folkblad AB. R.A. gör gällande att så är fallet, medan Avisa bestrider detta på flera grunder.

Anställningsavtalet mellan Västerbottens Folkblad AB och R.A.

Anställningsavtalet den 13 mars 1991 avseende R.A:s anställning som verkställande direktör för Västerbottens Folkblad AB har i sin ingress angetts vara träffat mellan "A-Pressen AB, Västerbottens Folkblad AB" och R.A.. T.B. har emellertid i sitt vittnesmål uppgett att anledningen till att avtalet vid sidan av Västerbottens Folkblad AB nämner även A-Pressen AB enbart varit att A-Pressen AB därmed velat markera koncernförhållandet mellan de båda bolagen samt moderbolagets ledande ställning i koncernen och dess avgörande inflytande vid rekrytering och bestämmande av anställningsvillkor för de ledande befattningshavarna i dotterbolagen. Historiskt hade det nämligen enligt T.B. visat sig vara olyckligt att dotterbolagen ensamma fått bestämma villkoren för dessa befattningshavare, eftersom det hade lett till icke önskvärda skillnader mellan olika dotterbolag. Enligt T.B. har det däremot inte varit avsett att A-Pressen AB, som inte hade andra anställda än en koncernstab om 10-15 personer, enligt anställningsavtalet skulle vara R.A:s arbetsgivare. En annan sak är enligt T.B. att A-Pressen AB, som ett ansvarskännande moderbolag, såväl enligt muntligt löfte som enligt de båda i målet aktuella breven av den 12 juni och de 4 oktober 1991 ställt sig som förstahandsgarant för Västerbottens Folkblad AB:s förpliktelser gentemot R.A. enligt anställningsavtalet.

Arbetsdomstolen har inte fått anledning att betvivla riktigheten av de uppgifter som T.B. sålunda lämnat. Lydelsen av anställningsavtalet ger inte något entydigt besked i annan riktning, utan det sätt på vilket A-Pressen AB:s firma förekommer i avtalet kan i och för sig väl förenas med att man av skäl som T.B. redovisat velat framhäva samhörigheten mellan bolagen och det inflytande som moderbolaget genom koncernchefen utövat i anställningsärenden av ifrågavarande slag. Vidare ger lydelsen av brevet av den 4 oktober 1991 klart stöd åt uppgiften att A-Pressen AB endast stått som garant för Västerbottens Folkblad AB:s förpliktelser enligt anställningsavtalet. Sammanfattningsvis finner domstolen inte fog för annan slutsats än att Västerbottens Folkblad AB ensamt varit R.A:s arbetsgivare.

Enligt anställningsavtalets punkt 3, första stycket, gällde en uppsägningstid om 18 månader vid uppsägning från Västerbottens Folkblad AB:s sida. Bolaget hade enligt andra stycket i samma punkt rätt att vid en uppsägning kräva att R.A. lämnade sin befattning med omedelbar verkan med fulla anställningsförmåner under uppsägningstiden, såvida inget annat avtalades mellan parterna.

I målet är ostridigt att R.A., om Västerbottens Folkblad AB krävde att han efter en uppsägning från bolagets sida lämnade sin befattning, enligt anställningsavtalet inte var skyldig att från sina anställningsförmåner för uppsägningstid avräkna inkomster som han under samma tid kunde förvärva i annan anställning eller på annat sätt. Detsamma måste gälla för den situation som uppkom under förra delen av år 1992, nämligen att bolaget till följd av den inträffade konkursen inte kunde bereda R.A. fortsatt arbete som verkställande direktör under den för honom gällande uppsägningstiden.

Innebörden av de lämnade garantierna. Bristande förutsättningar?

Avisa har hävdat att breven av den 12 juni och den 4 oktober 1991 skall förstås så att Avisa, om de på bolagets vägnar lämnade garantierna utlöstes, skulle inträda som R.A:s arbetsgivare enligt anställningsavtalet och därmed ha rätt att i förhållande till honom utöva arbetsgivarens befogenheter enligt detta. Det skulle sålunda bl.a. ankomma på Avisa att avgöra, huruvida bolaget skulle utkräva arbete av R.A. under uppsägningstiden eller ej. Vidare skulle det åligga R.A. att enligt anställningsavtalets punkt 4, tredje stycket, inhämta medgivande från Avisas styrelse till att ta annan anställning eller utöva egen förvärvsverksamhet under uppsägningstiden.

R.A. har bestritt riktigheten av Avisas ståndpunkt och för sin del gjort gällande att de av Avisa genom breven av den 12 juni och den 4 oktober 1991 lämnade garantierna utgjort rent ensidiga utfästelser från Avisas sida, närmast att jämställa med borgensförbindelser. Han gjorde inte något åtagande gentemot Avisa, utan hade endast att fullgöra sina förpliktelser enligt anställningsavtalet gentemot Västerbottens Folkblad AB. För den händelse garantierna utlöstes, skulle Avisa alltså enligt R.A. inte inträda i anställningsavtalet på så sätt att Avisa övertog arbetsgivarens befogenheter enligt detta eller kunde påfordra att han skulle utföra arbete åt Avisa.

Vad R.A. sålunda gjort gällande har bekräftats av T.B. i dennes vittnesmål. Enligt T.B. var garantierna helt ensidiga förbindelser från Avisas sida, dock att han vid utfärdandet av garantierna utgick från att dessa skulle gälla endast under förutsättning att R.A. inte själv sade upp sig eller eljest på eget initiativ lämnade anställningen hos Västerbottens Folkblad AB. Enligt T.B. var det "absolut inte" avsikten med garantierna att Avisa, om de utlöstes, skulle inträda i några arbetsgivarbefogenheter gentemot R.A. och t.ex. kunna kräva att denne utförde arbete för Avisas räkning.

R.A:s ståndpunkt i fråga om innebörden av garantierna vinner entydigt stöd även av lydelsen av brevet av den 12 juni och i synnerhet av brevet av den 4 oktober 1991. När det i sistnämnda brev talas om att Nescio Svenska AB inträder i A-Pressen AB:s ställe kan detta inte uppfattas på annat sätt än att det är fråga om att Nescio Svenska AB, under den i brevet angivna förutsättningen, inträder i A-Pressen AB:s ställe som garant för Västerbottens Folkblad AB:s förpliktelser mot R.A. enligt anställningsavtalet. Breven bär över huvud taget inte spår av annat än att garantierna utgjort ensidiga åtaganden från Avisas sida.

Avisa har emellertid vidare gjort gällande att garantierna i vart fall tillkom under den väsentliga förutsättningen på Avisas sida att bolaget, om det blev nödgat att svara för arbetsgivarförpliktelserna enligt anställningsavtalet med R.A., skulle ha samma möjlighet som Västerbottens Folkblad AB att välja mellan att befria honom från arbetsskyldighet och att utkräva arbete av honom under uppsägningstiden. Detta påstående har bestritts av R.A. och har inte vunnit minsta stöd av det vittnesmål som avgetts av T.B., vilken var den som på Avisas vägnar utfärdade garantierna. Påståendet måste därför lämnas utan avseende.

Möjligen har Avisa, vars ståndpunkt när det gäller olika förutsättningar på bolagets sida för utfärdandet av garantierna varit svårfångad, även velat påstå att det utgjort en för bolagets garantier väsentlig förutsättning att R.A. skulle i förhållande till Avisa vara skyldig att vidkännas avräkning för inkomster som han under uppsägningstiden uppburit av annan anställning eller egen förvärvsverksamhet. Emellertid har inte heller ett sådant påstående vunnit något som helst stöd vare sig av T.B:s vittnesmål eller utredningen i övrigt.

Sammanfattningsvis finner alltså arbetsdomstolen, i likhet med tingsrätten, att de av Avisa genom breven av den 12 juni och den 4 oktober 1991 lämnade garantierna utgjort rent ensidiga utfästelser från Avisas sida till förmån för R.A.. De har inte inneburit att Avisa, för det fall att garantierna utlöstes, skulle inträda i arbetsgivarens befogenheter enligt anställningsavtalet mellan Västerbottens Folkblad AB och R.A.. Det har inte förebragts något stöd för Avisas påstående att det utgjort en förutsättning för garantierna att Avisa skulle beredas möjlighet att välja mellan att utkräva arbete av R.A. under uppsägningstiden och att befria honom från arbetsskyldighet. Inte heller har framkommit något stöd för ett påstående att det utgjort en förutsättning för garantierna att R.A. skulle i förhållande till Avisa vara skyldig att vidkännas avräkning för inkomster som han under uppsägningstiden kunde uppbära av annan anställning eller egen förvärvsverksamhet. Huruvida garantierna, såsom T.B. uppgett, förutsatt att R.A. inte själv sade upp sig eller eljest på eget initiativ lämnade anställningen hos Västerbottens Folkblad AB saknar betydelse i målet, eftersom det var Västerbottens Folkblad AB som sade upp R.A. och det berodde på bolagets konkurs att han fick lämna befattningen som dess verkställande direktör.

Har garantierna stått i strid med aktiebolagslagen?

Avisa har - som det får uppfattas - gjort gällande att garantierna enligt 8 kap. 14 § aktiebolagslagen inte blivit bindande för Avisa dels på grund av att utfärdandet av dem varit främmande för det syfte med bolagets verksamhet som angetts i dess bolagsordning, dels på grund av att de inneburit att R.A. i strid med 8 kap. 13 § aktiebolagslagen beretts en otillbörlig fördel till nackdel för Avisa och dess aktieägare. Enligt Avisa saknar det betydelse huruvida R.A. i angivna hänseenden varit i god tro, och i vart fall har han enligt bolaget inte varit i god tro.

R.A. har bestritt att garantierna stått i strid med bolagsordningen eller inneburit att han beretts någon otillbörlig fördel.

Beträffande omständigheterna kring utfärdandet av garantierna har R.A. och T.B. berättat i överensstämmelse med vad som anförts till utveckling av R.A:s talan.

T.B. har vidare uppgett bl.a. följande:

Uppdelningen av A-Pressenkoncernen i en Nesciokoncern och en Nomenkoncern beslöts av A-Pressen AB:s styrelse i april 1991 och godkändes av bolagsstämman den 8 maj 1991. Fr.o.m. maj 1991 arbetade man inom koncernen som om denna redan var delad i två, trots att de dotterbolag som skulle överlåtas till Informationspressen i Växjö AB/Nescio Svenska AB ännu inte hade förvärvats av detta bolag. De nämnda dotterbolagens redovisning bokfördes fr.o.m. den 1 maj 1991 i Nesciokoncernen och efter bolagsstämman den 8 maj var uppdelningen genomförd i all intern rapportering till A-Pressen AB:s styrelse. Vid ett styrelsesammanträde i juni 1991 konstaterade styrelsen att uppdelningen på två koncerner var från legal och redovisningsmässig synpunkt genomförd fr.o.m. den 1 maj men med retroaktiv verkan fr.o.m. den 1 januari 1991. I A-Pressen AB:s årsredovisning för år 1990 intogs en bild av den nya koncernstrukturen och i den till årsredovisningen hörande förvaltningsberättelsen angavs att omstruktureringen genomförts fr.o.m. den 1 maj 1991.

I det fortsatta arbetet med omstruktureringen upprättades avtal om överlåtelserna av dotterbolag från A-Pressen AB till Nescio Svenska AB, men avtalen skulle inte kunna undertecknas och aktierna i de aktuella dotterbolagen inte kunna överlämnas förrän dotterbolagen hade blivit noggrant värderade av sakkunniga, vilket tog tid. En första värdering var klar i början av hösten 1991. Vid ett styrelsesammanträde i A-Pressen AB i september 1991 beslöts emellertid att vissa dotterbolag som skulle ha förts till Nesciokoncernen fick bli kvar i Nomenkoncernen, medan ytterligare några andra dotterbolag skulle överlåtas till Nescio Svenska AB, något som krävde att värderingen fortsattes. Vid detta styrelsesammanträde kunde dock konstateras att det mesta arbetet med att skapa Nesciokoncernen var gjort. Det ansågs därför naturligt att ändra sammansättningen av Nescio Svenska AB:s styrelse, som dittills varit en s.k. tjänstemannastyrelse bestående av T.B. och två av hans närmaste medarbetare. Nu fick Nescio Svenska AB en styrelse som var identisk med styrelsen i A-Pressen AB, varjämte T.B. utsågs till verkställande direktör även för Nescio Svenska AB. Vidare beslöts att personalen i A-Pressen AB skulle överföras till Nescio Svenska AB, och den betraktades därefter som anställd hos detta bolag. Lönerna utbetalades dock av praktiska skäl av A-Pressen AB fram till årsskiftet 1991/92 och T.B. skrev sedermera i ett meddelande till personalen att överföringen skett per årsskiftet. Detta var alltså egentligen felaktigt. Han fann det emellertid genant att han av olika anledningar kommit i dröjsmål med meddelandet, och angav därför den tidpunkt då löneutbetalningarna från A-Pressen AB upphörde även som formell tidpunkt för övergången mellan bolagen. Innebörden av de olika besluten i september 1991 var att man redan då i princip "tömde" A-Pressen AB för att ägarna skulle kunna driva den livskraftiga delen av A-Pressenkoncernen vidare i Nesciokoncernen.

Det som sedan skedde var att T.B. i december 1991 fick veta att man inom SAP hade "tänkt om" och ämnade vara ensam ägare till Nesciokoncernen, som tillsammans med viss annan verksamhet skulle läggas under ett av SAP helägt bolag med namnet Svenska Media-Invest AB. Denna uppläggning var i grunden densamma som den som man levt med sedan maj 1991; skillnaden var egentligen endast att SAP nu ensamt ytterst skulle vara ägare till Nesciokoncernen.

Vid ett styrelsesammanträde i A-Pressen AB några dagar senare i december 1991 lades avtalen om överlåtelse av olika dotterbolag från A-Pressen AB till Nescio Svenska AB fram och godkändes av styrelsen, men av olika skäl blev avtalen likväl inte undertecknade i samband härmed. Först i samband med styrelsesammanträden i Nescio Svenska AB den 6 februari och i A-Pressen AB den 9 februari 1992 ändrades förutsättningarna för det dittills bedrivna omstruktureringsarbetet radikalt genom att SAP beslöt att A-Pressen AB skulle begära sig i konkurs. Nescio Svenska AB förvärvade dock dessförinnan från A-Pressen AB ett antal livskraftiga dotterbolag.

Det kan synas "lättvindigt" att man alltsedan maj 1991 bedrev verksamheten inom A-Pressenkoncernen som om denna redan var uppdelad på en Nesciokoncern och en Nomenkoncern trots att Nescio Svenska AB inte hade i juridisk mening förvärvat några dotterbolag från A-Pressen AB. Det måste emellertid hållas i minnet att samtliga berörda bolag ytterst hade samma ägare, nämligen SAP och LO som var helt överens om hur omstruktureringen skulle ske samt sedermera SAP ensamt. Det fanns alltså inte några mot varandra stridande intressen, utan i realiteten var det fråga om en och samma säljare och köpare vid de beslutade överlåtelserna av dotterbolag från A-Pressen AB till Nescio Svenska AB. Nescio Svenska AB betraktades därför fr.o.m. maj 1991 inom koncernen som den verkliga ägaren till de livskraftiga dotterbolagen.

Det var mot denna bakgrund som R.A. i juni och oktober 1991 fick de omtvistade garantierna av Nescio Svenska AB, numera Avisa. Avsikten var att de medel som kunde genereras genom försäljning av bolag i Nomendelen av koncernen skulle via A-Pressen AB tillföras Nescio Svenska AB. Resultatet av avvecklingen av Nomendelen skulle alltså direkt påverka starten för Nesciokoncernen bl.a. i finansiellt hänseende. Det var därför av stor vikt för Nescio Svenska AB att dotterbolagen i Nomendelen drevs vidare på effektivast möjliga sätt. Detta förutsatte att företagsledningarna i dotterbolagen inte började bekymra sig för sin personliga situation, vilken otvivelaktigt kunde ge anledning till viss oro. Det var inte bara R.A. utan även andra befattningshavare i ledningen för olika dotterbolag som krävde garantier för sina löner m.m. De övriga litade på T.B:s ord och handslag, men R.A. ville ha en skriftlig garanti. När det framkom att han inte fann garantin från A-Pressen AB tillräcklig och att det fanns risk för att han skulle lämna Västerbottens Folkblad AB, om han inte fick en garanti även av Nescio Svenska AB som blivande moderbolag i den del av koncernen som skulle drivas vidare av ägarna, utfärdade T.B. de omtvistade garantierna.

Det låg inte något otillbörligt eller ens anmärkningsvärt i detta. Tvärtom var det för Nescio Svenska AB väl motiverat från bl.a. företagsekonomisk synpunkt att Västerbottens Folkblad AB inte råkade i svårigheter på grund av att R.A. oroade sig för sin framtid. Det saknade all betydelse att Nescio Svenska AB inte formellt var moderbolag för Västerbottens Folkblad AB, eftersom det vid ifrågavarande tid rådde ett närmast symbiotiskt förhållande mellan Nescio Svenska AB och A-Pressen AB.

Som chef för A-Pressenkoncernen, inklusive Nescio Svenska AB, hade T.B. utan tvekan befogenhet att på Nescio Svenska AB:s vägnar utfärda de ifrågavarande garantierna. Åtgärden låg klart inom ramen för hans befogenhet sedan år 1986 att som koncernchef sköta alla ärenden som gällde chefsanställningarna i dotterbolagen.

T.B. tyckte egentligen att garantierna var onödiga, eftersom han av koncernens ägare hade fått beskedet att Nomendelen av koncernen skulle avvecklas "i ordnade former", utan att någon blev lidande. Ända fram till i februari 1992 framstod det för honom som fullständigt uteslutet, att något bolag i koncernen skulle försättas i konkurs.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömanden.

I målet har inte förebragts någon bevisning eller eljest framkommit några omständigheter som gett arbetsdomstolen anledning att ifrågasätta riktigheten av T.B:s uppgifter, vilka i allt väsentligt överensstämmer med vad R.A. har berättat. Arbetsdomstolen finner därför utrett att man inom A-Pressenkoncernen alltsedan maj 1991 i praktiken arbetat som om uppdelningen av koncernen på en Nesciokoncern och en Nomenkoncern redan varit genomförd, varvid det av A-Pressen AB helägda bolaget Informationspressen i Växjö AB/Nescio Svenska AB (sedermera Avisa) betraktats och hanterats som moderbolag i Nesciokoncernen. Av T.B:s uppgifter framgår att det för detta bolag funnits ett klart företagsekonomiskt intresse av att inte bara de dotterbolag som hänförts till Nesciokoncernen utan även de dotterbolag som därvid hänförts till Nomenkoncernen under omstruktureringsarbetet drevs vidare på effektivast möjliga sätt.

När T.B. på Informationspressen i Växjö AB/Nescio Svenska AB:s vägnar utfärdade de omtvistade garantierna skedde detta enligt vad utredningen har visat enbart i avsikt att tillgodose intresset av en fortsatt engagerad och effektiv insats från R.A:s sida i Västerbottens Folkblad AB. Med hänsyn därtill och mot den nyss angivna bakgrunden måste garantierna enligt arbetsdomstolens mening bedömas som förenliga med syftet med Informationspressen i Växjö AB/Nescio Svenska AB:s verksamhet, sådan denna tedde sig vid den tid då garantierna tillkom. Avisas invändning att garantierna stått i strid med nämnda verksamhetssyfte kan alltså inte godtas.

Utfärdandet av garantierna får enligt domstolens mening också bedömas som från bolagets synpunkt företagsekonomiskt riktiga eller i vart fall försvarliga åtgärder i den situation som rådde när de tillkom. Redan på grund därav kan det inte anses att R.A. genom garantierna beretts någon sådan otillbörlig fördel som avses i 8 kap. 13 § aktiebolagslagen (se Gösta Kedner - Carl Martin Roos, Aktiebolagslagen, Del I, kap 1-10, 3 uppl. 1988, s. 213, samt Lars Pehrson, Generalklausuler i aktiebolagslagen, i Festskrift till Sveriges Advokatsamfund, 1987, s. 491 ff.). Detta gäller i synnerhet som garantierna inte gått längre än till att tillförsäkra R.A. trygghet för de anställningsförmåner som han enligt anställningsavtalet med Västerbottens Folkblad AB redan var berättigad till.

Eftersom det inte heller i övrigt har visats föreligga något förhållande på grund varav det skulle kunna anses att T.B. - som vid tiden för utfärdandet av garantierna ostridigt var behörig att företräda Informationspressen i Växjö AB/Nescio Svenska AB - saknat befogenhet att på bolagets vägnar utfärda de omtvistade garantierna, har dessa blivit bindande för bolaget, numera Avisa.

Har R.A. brutit mot anställningsavtalet?

Enligt vad arbetsdomstolen tidigare har funnit utrett har garantierna inte inneburit att Avisa, för det fall att garantierna utlöstes, skulle inträda i arbetsgivarens befogenheter enligt anställningsavtalet mellan Västerbottens Folkblad AB och R.A.. Det är därmed uppenbart att R.A. inte gjort sig skyldig till något brott mot anställningsavtalet genom att inte inhämta medgivande från Avisas styrelse till att ta annan anställning eller bedriva förvärvsverksamhet i egen regi sedan Västerbottens Folkblad AB:s rörelse försålts av konkursförvaltaren. Det skall för övrigt tilläggas att det knappast kan antas att R.A. i denna situation ens varit skyldig att inhämta sådant medgivande från Västerbottens Folkblad AB, eftersom bestämmelsen därom i anställningsavtalets punkt 4 tredje stycket endast avsett utövande av sådan verksamhet som kunnat antas inverka menligt på de åligganden som följt med anställningen hos bolaget. Någon sådan menlig inverkan har knappast kunnat uppkomma sedan konkursboet försålt rörelsen och bolaget inte längre påfordrat att R.A. skulle fullgöra några åligganden i anställningen hos detta.

Tillämpning av anställningsskyddslagen?

Avisas invändning mot R.A:s krav, att bolaget skulle äga rätt att med tilllämpning av 13 § anställningsskyddslagen från hans anställningsförmåner under uppsägningstiden avräkna de inkomster som han uppburit från annat håll, faller redan på den grunden att anställningsskyddslagen ostridigt inte varit direkt tillämplig på R.A:s anställning hos Västerbottens Folkblad AB, vilken inneburit att han intagit företagsledande ställning. Inte heller har Västerbottens Folkblad AB kunnat i angivet hänseende åberopa sig på en analogisk tillämpning av 13 § anställningsskyddslagen (jfr AD 1988 nr 20). Avisa har självfallet inte kunnat genom garantierna skaffa sig bättre rätt i förhållande till R.A. än den som sålunda tillkommit Västerbottens Folkblad AB. - Domstolen finner med hänsyn till Avisas argumentering i målet skäl att tillägga, att R.A. inte ens om anställningsskyddslagen varit tillämplig hade varit skyldig att vidkännas avräkning enligt vad Avisa gjort gällande. Anställningsskyddslagen hindrar nämligen inte att bestämmelserna i dess 13 § frångås genom avtal till arbetstagarens förmån, och så som domstolen tidigare funnit har anställningsavtalet mellan Västerbottens Folkblad AB och R.A. inneburit att han i den uppkomna situationen inte skulle vara skyldig att från sina anställningsförmåner för uppsägningstid avräkna inkomster som han under samma tid kunde förvärva i annan anställning eller på annat sätt.

Obehörig vinst?

Som framgår av det tidigare anförda har R.A. en giltig rättsgrund för sitt anspråk mot Avisa i anställningsavtalet med Västerbottens Folkblad AB - innebärande att han ägt rätt till fulla anställningsförmåner under uppsägningstiden oavsett att han under denna kunnat skaffa sig andra inkomster - samt de för Avisa bindande garantierna. Den "vinst" han kunnat göra till följd av att han under uppsägningstiden faktiskt skaffat sig även andra inkomster är därmed inte att betrakta som en sådan obehörig vinst som kan föranleda tillämpning av de principer som innefattas i det civilrättsliga institutet obehörig vinst (jfr bl.a. Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, i av Fritjof Lejman översedd utgåva 1982, särskilt s. 12 - 16 samt 19 f).

Avslutning. Rättegångskostnader i arbetsdomstolen

Arbetsdomstolens bedömningar i det föregående innebär att tingsrättens domslut skall fastställas. Avisa skall därmed förpliktas att ersätta R.A. för rättegångskostnader även i arbetsdomstolen. R.A. har i det hänseendet yrkat ersättning med 52 200 kr, varav 49 000 kr för ombudsarvode och 2 700 kr för utlägg. Avisa har såvitt gäller ersättning för ombudsarvode bestritt att utge högre ersättning än 36 500 kr, motsvarande bolagets egna ombudskostnader i arbetsdomstolen. Även enligt domstolens mening måste R.A. skäligen anses tillgodosedd med den ersättning för ombudsarvode som Avisa sålunda har vitsordat.