AD 1994 nr 137

Parter:

S.C.; Haninge kommun

Nr 137

C.S. i Haninge

mot

Haninge kommun.

ÖVERKLAGAD DOM

Handens tingsrätts mellandom den 25 oktober 1993, DT 937

Tingsrättens dom, se bilaga.

C.S. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall fastställa att Haninge kommuns hittillsvarande omplaceringsåtgärder beträffande henne inneburit att hon blivit uppsagd från sin anställning hos kommunen.

Kommunen har bestritt ändring.

Arbetsdomstolen har genom beslut den 21 mars 1994 efter yrkande av C.S. prövat frågan om det förekommit fel i rättegången vid tingsrätten bestående i att tingsrätten avgjort målet på en bestridandegrund som inte åberopats av kommunen, nämligen att C.S. samtyckt till de omplaceringar som kommunen företagit. I beslutet fann domstolen att det inte förekommit något sådant fel. Vidare har arbetsdomstolen genom beslut den 23 mars 1994 avvisat en begäran från C.S. om att höra ett nytt vittne i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. C.S. har vid denna gjort gällande att kommunen i arbetsdomstolen åberopat ny omständighet till stöd för sin talan, nämligen att hon skulle ha lämnat samtycke till de omplaceringar som skett. Enligt henne har kommunen inte rätt att åberopa denna omständighet och hon har därför yrkat avvisning i denna del.

Vid huvudförhandlingen här har C.S. hörts på nytt under sanningsförsäkran samt förnyade vittnesförhör hållits med A.N., K.E. och H.S.. Vidare har vittnesförhöret i tingsrätten med P.H. förebragts genom att bandupptagningen från förhöret spelats upp. Vid huvudförhandlingen har också förebragts skriftlig bevisning.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens dom. Därutöver har parterna i arbetsdomstolen anfört bl.a. följande.

C.S.

C.S. är fortfarande placerad på vaktmästeriet, där hon sysslar med internposten. Några andra arbetsuppgifter har hon inte erbjudits av kommunen sedan hon kom dit. Hennes nuvarande förordnande löper på fyra månader och går ut den 31 december i år. Hon har själv fått begära fortsatta förordnanden och det har hänt att hon fått retroaktiva förordnanden. Att kommunen kontinuerligt ger C.S. förordnanden för kort tid visar att kommunen inte har för avsikt att omplacera henne till någon fast tjänst och att kommunen önskar bli av med henne. De korta förordnandetiderna utgör en psykisk terror och innebär bl.a. att C.S. inte kan planera för sin yrkesmässiga framtid. C.S. känner sig felaktigt behandlad. Hennes lön har visserligen följt den för alla andra förskollärare, men hon har inte erhållit några lokala extra lönelyft. Hon har nu fått en allvarlig allergi mot trycksvärtan i trycksaker som hanteras på vaktmästeriet. Det finns därför medicinska skäl för att hon inte skall vara kvar där.

När C.S. den 12 oktober 1990 omplacerades från barnstugan Bastuban sade kommunen att det var på grund av en omorganisation av verksamheten. Detta bestyrks också i brevet av den 16 januari 1992 från personalkonsulenten A.N. till advokaten H.E.. Det var först när kommunen den 25 februari 1992 flyttade C.S. till vaktmästeriet som man åberopade medicinska skäl för sitt beslut. Det är riktigt att C.S. har vårdats för manodepressiv psykos. Omorganisationen av Bastuban inträffade emellertid efter det att hon hade tillfrisknat och återkommit till arbete. Alla som arbetade på den barnstugan fick arbete inom barnomsorgen utom C.S.. Efter sjukdomsperiodens slut år 1990 är C.S. fullt frisk, vilket framgår av ett intyg av den 23 mars 1993 utfärdat av leg. läkaren J.A.. Hon medicinerar inte och har inga problem av sjukdomen. Det är obekant för henne varför kommunen behandlar henne på det sätt man gjort. Hon har som framgår av åberopade handlingar i målet en lång rad meriterande vitsord för tjänsten som förskollärare.

Tingsrätten har i väsentlig del grundat sin dom på att C.S. lämnat sitt samtycke till att lämna arbetsuppgifterna inom barnomsorgen, något som kommunen aldrig gjorde gällande i tingsrätten. I tingsrätten angav kommunen endast genom ett handskrivet tillägg till sin bevisuppgift att C.S. inte motsatt sig en omflyttning. Påståendet att C.S. samtyckt är felaktigt. Det är oklart när samtycke skulle ha lämnats, vilken omfattning det haft eller till vem det har lämnats.

I september 1990 återkom C.S. från en sjukperiod. Hon sammanträffade med personalkonsulenten K.E. och fick då klart för sig att hon inte kunde återvända omedelbart till sina gamla uppgifter inom barnomsorgen. Hon hade vid mötet varken ombud eller någon facklig företrädare med sig. C.S. blev mycket ledsen över kommunens besked och satt och grät i stort sett hela tiden. Hon motsatte sig dock inte kommunens beslut, eftersom hon förstod att hennes vilja inte hade någon större betydelse i sammanhanget. Detta betyder emellertid inte att hon lämnade något samtycke. Hon har aldrig aktivt gett uttryck för att hon samtyckt till att inte längre arbeta inom barnomsorgen. Däremot har hon inte motsatt sig en omplacering under en kortare tid, men har viljat kunna komma tillbaka till sina gamla arbetsuppgifter senare. Denna vilja har ökat för varje dag.

Av K.E:s brev av den 24 januari 1992 framgår att kommunen inte då gjorde gällande att C.S. hade lämnat sitt samtycke till omplaceringen i oktober 1990 utan att kommunen endast haft "samråd" med henne. I brevet sägs det bl.a. att beslutet om omplacering fattades "i enlighet med arbetsgivarens uppgift att leda och fördela arbetet". Det framgår vidare av brevet att parterna vid en överläggning den 3 september 1990 enades om att det "just då var olämpligt att C.S. återgick till arbete med barn" och att "C.S. trots den tydliga informationen vid överläggningen 1990-09-03 hyste förhoppningar om att snarast kunna återgå till arbete inom barnomsorgen" varför man "anordnade ytterligare överläggningar, 1990-10-04 och 1990-10-18, med information och motivering av förvaltningens beslut." Det är sannolikt vid mötet den 3 september 1990 som C.S:s påstådda samtycke skulle ha lämnats. Brevet den 24 januari 1992 talar inte för att det skulle ha lämnats något samtycke från C.S:s sida och utvisar att det endast varit fråga om en mycket tidsbegränsad omplacering; en omplacering som C.S. motsatte sig redan efter en månad. Att hon skulle ha lämnat samtycke vid mötet den 3 september 1990 framstår som mycket märkligt särskilt med beaktande av att kommunen medger att man träffade C.S. för ytterligare överläggning den 4 oktober 1990. Trots att kommunen vid sammanträffandet den 12 oktober 1990 kände till vilken inställning C.S. hade till omplaceringen fattade kommunen sitt beslut utan hänsynstagande till henne.

Tingsrätten har redovisat K.E:s brev av den 9 juli 1991 till C.S. fel och ofullständigt och givit det en felaktig tolkning. I brevet skriver K.E. bl.a. att hon fått direktiv att inte än undersöka arbete inom barnomsorgen till C.S., dvs. en placering inom barnomsorgen var endast kortvarigt utesluten. Av brevet framgår också att C.S:s arbetssituation var relaterad till hennes hälsotillstånd. Det framgår vidare att kommunens avsikt var att C.S. skulle arbeta tillfälligt i "internposten" under augusti 1991. C.S. är dock fortfarande kvar där. Även av personalkonsulenten A.N:s brev av den 16 januari 1992 och K.E:s brev av den 24 januari 1992 till H.E. framgår att omplaceringen av C.S. ännu i januari 1992 inte var avslutad och att fråga varit om ett ensidigt omplaceringsbeslut från arbetsgivarens sida, vilket talar för att något samtycke från C.S. inte lämnats. I K.E:s brev talas om att C.S. uppenbarligen tillfrisknat och där talas nu om kommunens och inte om C.S:s behov.

En omplacering består enligt kommunen av två delar; att arbetstagaren flyttar från vissa uppgifter till andra. Det finns ingen erinran mot att det kan ta viss tid att slutföra en omplacering, men inte så lång tid som i C.S:s fall. Det har nu gått mer än fyra år sedan hon flyttades från barnomsorgen. Kommunen är en stor arbetsplats och det borde därför har varit möjligt att finna lämpliga arbetsuppgifter för henne. De arbetsuppgifter som C.S. erhållit inom kommunen sedan år 1990 har varit av mycket okvalificerad art och svarar inte mot den utbildning och den arbetslivserfarenhet som hon har.

Kommunens upprepade, kontinuerliga och kortvariga omplaceringsbeslut visar att kommunen inte har för avsikt att omplacera C.S. till någon lämplig tjänst. Även om det inte formellt görs gällande i målet strider kommunens handlande mot medbestämmandelagen. C.S. har inte fått något besked om de förhandlingar som förekommit och förhandlingarna har hållits utan hennes närvaro. Hon var exempelvis inte med vid förhandlingen den 12 oktober 1990, då kommunen gör gällande att hon definitivt omplacerades från sina uppgifter inom barnomsorgen och samtyckte till detta. Hon har inte haft något stöd från sin fackliga organisation. Hennes fackliga företrädare A.N. har inte haft fullmakt att företräda henne.

Det är svårt att avgöra vid vilken tidpunkt uppsägningen av C.S. skall anses ha ägt rum. Vid sammanträdet den 8 september 1992 bekräftade kommunen genom K.E. att C.S. inte kunde påräkna tjänstgöring som förskollärare med hänvisning till C.S:s tidigare sjukdom. C.S. anser därför att hon sades upp vid detta tillfälle och att preskriptionstiden börjar löpa tidigast från denna dag. I vart fall börjar preskriptionstiden inte löpa förrän ett definitivt omplaceringsbeslut har fattats. Det har förevarit långa förhalanden från kommunens sida och C.S. har ännu inte fått någon definitiv omplacering. Fråga är om ett perdurerande förfarande.

Sammanfattningsvis hävdar C.S. att den långa tid som förflutit sedan hon återkom till kommunen efter sin sjukdom och den långa tid som omplaceringsåtgärderna pågått visar att hon blivit uppsagd från sin anställning. Av utredningen framgår att C.S. inte lämnat något samtycke till att lämna sin anställning som förskollärare. Det har inte funnits någon anledning för kommunen att inte ge C.S. arbete inom barnomsorgen efter det att hon tillfrisknat. Eventuellt skulle hon ha accepterat administrativa uppgifter inom detta område.

Kommunen

När C.S. åter hade insjuknat år 1990 uppstod en situation där kommunen inte var beredd att låta henne fortsätta att arbeta inom barnomsorgsverksamheten. Det blev därför nödvändigt att omplacera henne till andra arbetsuppgifter när hon återkom i arbete under hösten 1990. Både C.S:s fackliga organisation, dåvarande Svenska Facklärarförbundet (SFL) och hon själv var införstådda med detta.

Det var personalkonsulenten K.E. som hade kontakt med både C.S., SFL och Brandbergens socialförvaltning under hösten 1990 angående situationen inför C.S:s återgång i arbete. Den 3 september 1990 hölls ett möte mellan K.E., Brandbergens socialförvaltning, C.S. och hennes fackliga företrädare där man enades om att C.S. inte skulle återgå i arbete i barnomsorgen. Samtliga närvarande var införstådda med detta. En svårighet var dock att hitta lämpliga arbetsuppgifter för C.S.. Man kom dock under hand överens om att hon skulle börja att arbeta halvtid i kommunens postöppning. Detta arbete påbörjades den 17 september 1990. Meningen med den placeringen var att C.S. skulle återkomma i något arbete över huvud taget i kommunen. C.S. hyste emellertid en förhoppning om att få återkomma till barnomsorgen. För att klara ut denna fråga hölls det ytterligare ett möte den 4 oktober 1990 där C.S. och hennes fackliga företrädare var närvarande. Vid mötet gjorde K.E. helt klart för C.S. att hon inte skulle återgå i arbete i barnomsorgen, vilket samtliga närvarande var införstådda med. Det var ingen tvekan enligt kommunen om att det var fråga om en definitiv förflyttning från barnomsorgen till något annat. Vid den här tidpunkten var samtliga även införstådda med att det ännu inte var klart vilka arbetsuppgifter som slutligen skulle kunna tilldelas C.S..

Eftersom placeringen vid postöppningen utföll väl beslutade kommunen efter förhandling enligt medbestämmandelagen den 12 oktober 1990 att C.S. skulle tilldelas arbetsuppgifter först inom postöppningen och senare inom folk- och bostadsräkningen fram till den 30 juni 1991. Förhoppningen var att man under tiden skulle finna stadigvarande arbetsuppgifter åt C.S.. SFL:s företrädare hade före förhandlingen den 12 oktober haft underhandskontakter med C.S. angående kommunens förslag till arbetsuppgifter och uppenbarligen fått hennes acceptans till dessa. Om SFL inte hade erhållit C.S. acceptans, hade förbundet inte godtagit arbetsgivarens förslag och detta skulle också ha kommit fram av protokollet från förhandlingen. Någon anteckning med sådant innehåll finns dock inte i protokollet.

Efter förhandlingen den 12 oktober 1990 ångrade emellertid C.S. att hon givit sitt samtycke till omplaceringen och under sommaren 1991 begärde hon att få komma tillbaka till barnomsorgen. K.E. var tveksam till detta men tog ändå kontakt med barnomsorgen för att se vilka möjligheter det fanns att tillmötesgå C.S:s begäran. I brevet den 9 juli 1991 förklarade K.E. för C.S. att hon inte kunde ordna nytt arbete inom barnomsorgen men att man skulle fortsätta att försöka finna administrativt arbete åt henne. I brevet sades bl.a. följande: "Nu måste jag tyvärr göra dig besviken, för jag har fått direktiv från Brandbergens socialförvaltning att inte söka arbete inom barnomsorgen till Dig än." Uttrycket "söka arbete" används när man söker en tjänst som man faktiskt inte innehar. I anslutning till detta brev förlängdes C.S:s arbete i posthanteringen t.o.m. den 30 augusti 1991. Den 21 augusti 1991 utfärdade läkaren M.K., på begäran av C.S., ett läkarintyg. Av detta framgår att intyget "utfärdas på patientens begäran då hon tänker söka tjänst inom barnomsorgen". C.S. överlämnade intyget till K.E., men nämnde vid det här tillfället ingenting om att hon inte sökte någon tjänst. Därefter har det genomförts ytterligare förhandlingar enligt medbestämmandelagen om fortsatt förlängning av omplaceringen inom postöppningen. SFL har inte haft några invändningar mot förlängningarna.

I november 1991 skrev advokaten H.E. till kommunen och begärde handlingar och uppgifter i ärendet samt uttryckte att det vore värdefullt om C.S. kunde erhålla arbete som förskollärare före vårterminens början i januari 1992. I ett brev daterat den 16 januari 1992 svarade den dåvarande personalkonsulenten A.N. bl.a. följande: "På ovan angivna grunder hävdar vi att C.S. p g a psykisk sjukdom inte är lämpad för arbete i barngrupp. Vårt beslut att omplacera C.S. till mer lämpliga arbetsuppgifter kvarstår därför". Kommunen hänvisar således till ett beslut som redan har fattats. Även K.E. tillskrev H.E. i samma ärende den 24 januari 1992. I brevet sade hon bl.a. följande: "Då det under tiden på posten framkom att C.S., trots den tydliga informationen vid överläggningen 1990-09-03, hyste förhoppningar om att snart kunna återgå till arbete inom barnomsorgen i Brandbergen, anordnades ytterligare överläggningar, 1990-10-04 och 1990-10-18, med information och motivering av förvaltningens beslut". Kommunen hävdar att C.S. lämnat sitt samtycke till de åtgärder som kommunen vidtagit.

I augusti 1992 föreslog K.E. att C.S. skulle fortsätta arbeta stadigvarande i postöppningen och därmed skulle andra fasen av omplaceringen vara avslutad. C.S. godtog emellertid inte förslaget. C.S. kunde inte tänka sig något annat arbete än inom barnomsorgen och K.E. hade vid den här tidpunkten börjat att ge upp hoppet om att hitta andra arbetsuppgifter.

C.S. har tilldelats exakt samma lönelyft som övriga förskollärare och har inte på något sätt blivit särbehandlad i lönehänseende.

Kommunen gör i första hand gällande att C.S. den 12 oktober 1990 omplacerades stadigvarande från barnomsorgen till andra arbetsuppgifter. Hon är fortfarande anställd som förskollärare men har tilldelats arbetsuppgifter som är individuella för henne och som avviker från vad man traditionellt förknippar med barnomsorgsverksamhet. Omplaceringen skedde med C.S:s och den fackliga organisationens medgivande och parterna var införstådda med att det var den bästa lösningen. Vid den här tidpunkten gick det inte att finna några slutliga, lämpliga arbetsuppgifter, varför man enades om att C.S. skulle arbetspröva i postöppningen. I och med att C.S. godtog den föreslagna åtgärden blev det inte aktuellt från kommunens sida att hantera frågan på ett mer formellt sätt. Bestämmelserna i § 6 i kollektivavtalet AB 89 utgör inte något hinder mot att parterna kommer överens om att arbetstagaren tilldelas arbetsuppgifter som kanske avviker från dem som man traditionellt anser följa av anställningen. Om C.S. eller SFL hade motsatt sig den föreslagna åtgärden, hade kommunen tvingats att pröva om det förelegat saklig grund för uppsägning samt vilka möjligheter som funnits att omplacera henne till andra arbetsuppgifter enligt 7 § andra stycket lagen om anställningsskydd alternativt om det varit möjligt att omplacera henne inom ramen för hennes anställningsavtal. Detta behövdes inte, eftersom man var överens om C.S:s arbetsuppgifter.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att det inte skett en frivillig omplacering gör kommunen i andra hand gällande att C.S. fortfarande har kvar sin anställning som förskollärare men att hon tilldelats andra arbetsuppgifter inom ramen för sin anställning. En arbetsgivare kan tilldela en arbetstagare andra arbetsuppgifter inom ramen för hennes anställning för att lösa ett problem när arbetstagaren inte kan vara kvar på sin gamla arbetsplats. I ett sådant fall behåller arbetstagaren formellt sin anställning men hon utför andra arbetsuppgifter och i förekommande fall kanske på en annan arbetsplats (jfr AD 1991 nr 143). Det finns inte något hinder mot att t.ex. en förskollärare inom ramen för sin anställning placeras på andra arbetsuppgifter, men att arbetstagaren likväl behåller sin anställning som förskollärare. Inom lärarområdet förekommer det exempelvis att lärare arbetar på museer eller i bibliotek. C.S. och kommunen har ännu inte kommit överens om vilka arbetsuppgifter som C.S. slutligen skall ha, men man är överens om att hennes anställning som förskollärare inte omfattar arbete med barn. En arbetsgivare kan tilldela en arbetstagare andra arbetsuppgifter även om arbetstagaren motsätter sig åtgärden. Den fackliga organisationen kan dock utöva tolkningsföreträde i fråga om arbetsskyldigheten. Om detta sker, är arbetstagaren inte skyldig att utföra de nya arbetsuppgifterna men har inte heller i och för sig någon rätt att utföra sina gamla arbetsuppgifter. Om den fackliga organisationen inte utövar tolkningsföreträde, är arbetstagaren skyldig att tills vidare utföra det anvisade arbetet i avvaktan på att en eventuell tvist avgörs (AD 1993 nr 160). Kommunen har i detta fall varit i god tro och uppfattat situationen så att C.S. samtyckt till en förflyttning till de arbetsuppgifter hon erhållit. Eftersom hennes fackliga organisation inte utövat tolkningsföreträde har hon skyldighet att utföra det arbete som kommunen har anvisat henne tills dess att frågan om arbetsskyldigheten blivit slutligt prövad i målet.

Om arbetsdomstolen skulle finna att C.S. blivit uppsagd från sin anställning i kommunen, gör kommunen gällande att hennes talan skall ogillas därför att rätten att väcka talan gått förlorad på grund av preskription.

Domskäl

Avvisningsyrkandet

Arbetsdomstolen finner inte av utredningen i målet att kommunen kan anses ha åberopat ny omständighet till stöd för sin talan här. C.S:s avvisningsyrkande skall därför ogillas.

Tvistefrågan

Den fråga som arbetsdomstolen nu skall ta ställning till är om C.S. genom de omplaceringsåtgärder som kommunen vidtagit har sagts upp från sin anställning som förskollärare. C.S. hävdar att så är fallet, medan kommunen uppgivit att hon har kvar denna anställning och också uppbär lön som förskollärare. C.S. hävdar att hon sagts upp den 8 september 1992. Vad som i detta mål har omedelbar relevans för prövningen är därför endast de åtgärder som kommunen vidtagit t.o.m. denna dag.

Uttrycket omplacering används inom arbetsrätten i olika sammanhang och utan någon given rättslig innebörd. En omplacering utgörs ibland av en arbetsledningsåtgärd, då arbetstagaren inom ramen för en bestående anställning tilldelas nya arbetsuppgifter. En såsom omplacering betecknad åtgärd kan emellertid innebära sådana förändringar av anställningsförhållandet att arbetstagaren i realiteten skiljs från sin anställning även om han samtidigt får en annan anställning (jfr AD 1983 nr 105 och 107 och AD 1985 nr 6). Åtgärder av detta senare slag kan arbetsgivaren inte företa ensidigt på annat sätt än genom en uppsägning enligt anställningsskyddslagen.

Arbetsdomstolen tar först upp frågan huruvida de arbetsuppgifter som C.S. omplacerats till legat inom ramen för hennes anställning.

I målet har inte företetts något anställningsavtal som uttryckligen anger vilka arbetsuppgifter som åligger C.S. i hennes anställning som förskollärare. Den s.k. tjänstebeskrivning från augusti 1988 som C.S. åberopat kan inte heller anses ge någon närmare ledning i frågan vilka arbetsuppgifter som kan ingå i anställningen som förskollärare. Arbetsdomstolen blir därför hänvisad att pröva frågan om C.S:s arbetsskyldighet efter en bedömning grundad på mer allmänna överväganden. Domstolen har härvid att hämta ledning från den allmänna princip som sedan gammalt anses gälla på det offentliga tjänstemannaområdet, nämligen att en tjänsteman i vart fall inte är skyldig att underkasta sig sådana ändringar av sina arbetsuppgifter att anställningens beskaffenhet i grunden ändras och det således blir fråga om att tjänstemannen i realiteten får en helt annan anställning än tidigare (se AD 1994 nr 77 med där angivna rättsfall). Detta synes också ligga väl i linje med avfattningen av bestämmelsen i AB § 6 om arbetstagares arbetsskyldighet och som kommunen åberopat (AD 1984 nr 119).

Det är ostridigt att C.S. före de omplaceringar som är aktuella i målet hade sitt arbete förlagt till en barnstuga, där hon arbetade i direkt kontakt med barnen. Även om den direkta omsorgen om barn får antas utgöra en väsentlig del i en anställning som förskollärare torde det emellertid stå klart att en förskollärares arbetsskyldighet inte kan vara begränsad till enbart sådana arbetsuppgifter. För arbetsgivaren måste det vara möjligt att - när det finns skäl för det - inom ramen för anställningen bereda en förskollärare också andra uppgifter, t.ex. olika uppgifter av administrativt slag inom förskoleverksamheten.

Det är ostridigt att C.S. till följd av kommunens omplaceringar arbetat med administrativa uppgifter vid posten på kommunkansliet, därefter vid Folk- och Bostadsräkningen, därpå vid posten i nämndhuset och slutligen och alltjämt vid vaktmästeriet på konsult- och serviceförvaltningen. Det kan enligt arbetsdomstolens mening inte råda någon tvekan om att dessa arbetsuppgifter varit sådana som fallit utanför ramen för hennes anställning som förskollärare. K.E. har under förhöret med henne också uttalat en sådan uppfattning.

Frågan blir därför om kommunen genom de omplaceringar som företagits kan anses ha sagt upp C.S. från hennes anställning som förskollärare.

Av C.S:s egna uppgifter under förhöret i arbetsdomstolen framgår att hon inledningsvis accepterade en omplacering, men att hon med tiden önskade återvända i första hand till att arbeta med barn. Det har i målet förebragts utredning från ömse sidor om vad som förevarit i anslutning till de förhandlingar och de sammanträffanden som förekommit med anledning av de olika omplaceringarna. C.S:s utsaga får uppfattas så att hon menar att kommunen inledningsvis lät henne tro att hon skulle få komma tillbaka till "arbete inom barnomsorgen", men att man senare förklarade att hon inte kunde påräkna något fortsatt arbete där. Företrädare för såväl kommunen som C.S:s fackliga organisation har emellertid lämnat utsagor av innebörd att det inte var fråga om någon tillfällig omplacering som på begäran av C.S. när som helst kunde avbrytas utan att omplaceringen var definitiv i den meningen att C.S. inte skulle kunna kräva att få gå åter till "arbete inom barnomsorgen" med mindre man kunde enas om lämpliga uppgifter; i annat fall skulle C.S. syssla med uppgifter utanför barnomsorgen.

Vid ett samlat övervägande av bevisningen i målet kommer arbetsdomstolen till följande slutsatser. C.S. har varaktigt placerats på uppgifter utanför barnomsorgen, i den meningen att hon inte längre kan få arbeta direkt med barn. Det är oklart hur C.S. själv uppfattat de omplaceringar som kommunen beslutat om. Det förhållandet att hon själv enligt egen uppgift tagit initiativ till att få förordnandena på vaktmästeriet förlängda talar närmast för att hon så långt godtagit att tillfälligt arbeta där. Någon invändning om att C.S. inte varit skyldig att arbeta med de uppgifter som hon omplacerats till har inte framförts från hennes fackliga organisation. Inte heller hon själv har, såvitt utredningen visar, fört fram någon sådan uppfattning förrän efter den 8 september 1992, den dag då hon hävdar att hon blev uppsagd. Sammantaget kommer arbetsdomstolen därför till den slutsatsen att kommunen varken insett eller bort inse att C.S. uppfattade sig som skild från sin anställning nyssnämnda dag. Med hänsyn härtill och då det inte i övrigt kommit fram något som ger grund för att anse att C.S. blivit uppsagd från sin anställning hos kommunen denna dag skall tingsrättens domslut i punkten 1 fastställas. Ett visst förtydligande bör dock göras så att det klarare framgår att kommunens omplaceringsåtgärder inte inneburit att C.S. den 8 september 1992 sagts upp från sin anställning som förskollärare.

Ersättning till rättshjälpsbiträdet

H.E. har yrkat ersättning enligt rättshjälpslagen för det biträde han lämnat C.S. i arbetsdomstolen med 34 675 kr, varav 32 725 kr avseende 35 timmars arbete, 1 700 kr tidsspillan och 250 kr resekostnader.

Med hänsyn till målet omfattning och beskaffenhet finner arbetsdomstolen att H.E. skäligen bör tillgodoräknas ersättning för 25 timmars arbete, eller 23 375 kr inkl. mervärdesskatt.