AD 1994 nr 149

Parter:

Sveriges Redareförening; Svenska Sjöfolksförbundet

Nr 149

Sveriges Redareförening

mot

Svenska Sjöfolksförbundet.

Mellan Sveriges Redareförening (föreningen) och Svenska Sjöfolksförbundet (förbundet) gäller kollektivavtal. Det s.k. färjeavtalet reglerar löne- och anställningsvillkor för däcks-, maskin- och intendenturpersonal.

Färjeavtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

§ 15

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Ersättning vid sjukdom och skada

Mom. 8. Rederianställd som p g a sjukdom eller skada blir arbetsoförmögen skall, oavsett om anställningsavtalet uppsagts, åtnjuta lön (sjuklön) under den tid den anställde med läkarintyg styrker sig vara arbetsoförmögen enligt följande:

För rederianställd, som i sådan egenskap varit anställd mindre än 12 månader utgår sjuklön enligt bestämmelse i sjömanslagen (60 dagar i utrikesfart och 30 dagar i inrikesfart).

Efter sagda 12 månader utgår sjuklön under högst 90 dagar från insjuknandet eller dagen för skadans inträffande.

Den som varit rederianställd fem år i följd, erhåller sjuklön under högst 150 dagar.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

§ 25 mom 4 andra och tredje stycket

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Styrkande av sjukdom

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

För att arbetsgivaren skall vara skyldig utge sjukförmåner för mer än sju dagar räknat från och med insjuknandedagen krävs att arbetstagaren styrker sjukfrånvaron med intyg från läkare.

Vid sjukfrånvaro under tjänstgöringsfridagar eller annars då arbetsgivaren så begär, skall arbetstagaren för att erhålla sjukförmåner från arbetsgivaren genomgå undersökning av läkare, som anvisats av arbetsgivaren och då bli sjukskriven.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

M.F. är medlem i förbundet. Han anställdes den 1 juli 1986 av SweFerry AB (bolaget) för att arbeta som ekonomibiträde/förrådsman ombord på bolagets fartyg i trafiken mellan Limhamn och Dragör. Bolaget är medlem i föreningen.

M.F. var ostridigt arbetsoförmögen på grund av sjukdom under tiden den 18 - 22 mars 1992. Tvisten i målet rör frågan om bolaget är skyldigt att betala sjuklön till M.F. för den angivna tiden. Föreningen har hävdat att M.F. inte har rätt till sjuklön eftersom han inte uppfyllt kravet i 25 § mom. 4 tredje stycket i färjeavtalet, dvs. blivit sjukskriven av läkare som bolaget anvisat. Tvistefrågan har varit föremål för såväl lokal som central förhandling utan att parterna kunnat komma överens.

Föreningen har därefter väckt talan vid arbetsdomstolen och yrkat att domstolen skall förklara att bolaget inte är skyldigt att betala sjuklön till M.F. för perioden den 18 - 22 mars 1992.

Förbundet har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Sveriges Redareförening

Bolaget är ett dotterbolag till AB Swed Carrier som ingår i SJ- koncernen. Bolaget är i sin tur moderbolag i en koncern som bedriver och administrerar färjetrafik mellan Sverige och Danmark samt mellan Sverige och Tyskland. Bolaget har ungefär 1 500 anställda.

Enligt färjeavtalet har M.F. rätt till full sjuklön i 150 dagar. M.F. har haft en omfattande korttidssjukfrånvaro. Försäkringskassan har därför krävt att M.F. vid sjukdomsfall måste visa läkarintyg redan från den första dag för vilken ersättning kan utgå. Med stöd av § 25 mom. 4 färjeavtalet begärde bolaget i november 1991 skriftligen att M.F., för att kunna erhålla sjukförmåner från bolaget, skulle uppvisa läkarintyg från första sjukdagen. Bolaget hänvisade också till företagshälsovården, dvs. Transporthälsan.

Den 18 mars 1992 hade M.F. varit i tjänst i 2,5 timmar när han kände sig sjuk på grund av eksem. Han besökte då Transporthälsan som han brukar göra när han blir sjuk. Avsikten med besöket var att uppsöka anvisad läkare för att få ett intyg om sjukskrivning. Eftersom M.F. ofta besöker Transporthälsan har han blivit uppmanad att helst ringa innan han kommer. Det gjorde han inte denna dag. På Transporthälsan informerades han om att väntetiden var en timme. Alternativt kunde han få en bestämd tid på eftermiddagen samma dag. M.F. blev mycket arg och upprörd och lämnade Transporthälsan. Han uppsökte istället Cityakuten där han erhöll ett sjukintyg, enligt vilket han sjukskrevs fem dagar, dvs. från och med den 18 till och med den 22 mars 1992.

Enligt 25 § 4 mom. tredje stycket i färjeavtalet har bolaget rätt att begära att M.F. för erhållande av sjuklön underkastar sig undersökning av läkare som anvisats av bolaget. Som redan framgått har bolaget också anvisat M.F. till en läkare vid Transporthälsan. Genom att M.F. inte har följt denna kollektivavtalsenliga anvisning, utan i stället vänt sig till en annan läkare, har han av bolaget nekats sjuklön för den aktuella perioden. Sjuklönen skulle ha uppgått till 1 500 kr jämte kostersättning.

Sjömän har enligt en lång tradition mycket fördelaktiga sjukförmåner. Sjömanslagen är en ramlag som skall utgöra ett socialt grundskydd för sjömän. Parterna har disponerat över sjömanslagen under lång tid tillbaka. Sjömanslagen har successivt byggts ut genom avtal mellan parterna. 1973 skedde en ändring i lagen. Sjuklönen skulle även omfatta den tid som sjömannen var hemma på ledig tid. Sjuklönen skulle utgå under 30 dagar om befattningen avsåg inrikesfart och 60 dagar om befattningen avsåg utrikesfart. Sjömanslagen regler byggdes ut ytterligare så att den som varit anställd i mer än ett år fick full sjuklön i 90 dagar och den som varit anställd mer än fem år fick full sjuklön i 150 dagar, dock med det förbehållet att arbetstagaren med läkarintyg skulle styrka att han var sjuk. Denna bestämmelse återfinns idag i § 15 mom. 8 i färjeavtalet.

Det finns en lång tradition i branschen att sjukdom skall styrkas med läkarintyg. Det finns också en lång tradition att arbetsgivaren kan anvisa vilken läkare arbetstagaren skall gå till. Det senare framgår av 36 § sjömanslagen där det stadgas att sjöman är skyldig att underkasta sig läkarundersökning när befälhavaren begär det.

Från 1971 gällde att sjömän skulle styrka att de var sjuka med förstadagsintyg. Detta fungerade mycket bra. Kunde arbetstagaren inte styrka sjukdom fick han inte någon sjuklön. Inom färjerederierna har det varit en mycket hög frånvaro. Korttidsfrånvaron är väldigt dyr för bolaget eftersom arbetsgivaren har regressrätt mot försäkringskassan för de första 14 dagarna med bara 20 procent av den utbetalda sjuklönen. Redan 1971 började parterna att diskutera hur man skulle komma till rätta med problemet. Samtidigt började anställningsavtalen för de sjöanställda inom färjetrafiken allt mer likna de landanställdas. De sjöanställda hade t.ex. kortare tider ombord på fartygen än tidigare. Det blev därför diskussioner om varför de sjöanställda skulle behöva lämna förstadagsintyg vid sjukdom när de landanställda inte behövde göra det. Förhandlingar inleddes mellan parterna. Dessa resulterade i att det generella kravet på förstadagsintyg i färjeavtalet slopades. Från den 1 maj 1988 gjorde man en precisering vad gäller skyldigheten att visa läkarintyg. Enligt 25 § 4 mom. andra stycket i färjeavtalet behöver arbetstagaren inte visa sjukintyg från läkare förrän efter sju dagar för att få sjuklön. Samtidigt fördes diskussioner mellan parterna om ett obligatoriskt krav på att alla rederier skulle ha företagshälsovård. Bakgrunden till det var att det tidigare hade funnits speciella sjömansläkare som känt till de sjöanställdas speciella anställningsvillkor och frågor om sjösäkerhet. Bestämmelsen i 25 § 4 mom. tredje stycket angående när förstadagsintyg krävs och kravet på att arbetstagaren skall gå till anvisad läkare började också att gälla från den 1 maj 1988. Den tillkom efter långa förhandlingar mellan parterna. De varade i 14 dagar. Arbetsgivarsidan har visserligen formulerat bestämmelsen men det krävdes många utkast och formuleringar innan förbundet godkände den slutliga formuleringen. Parternas avsikt med avtalet var att man skulle slippa att kräva förstadagsintyg av alla. Det berodde bl.a. på att det blev dyrt. Parterna var eniga om att man ville komma åt vissa arbetstagare som missbrukade systemet med sjukfrånvaro och de som alltid blev sjukskrivna under tjänstgöringsfridagarna. Parterna var vidare ense om att arbetstagaren skulle gå till en av arbetsgivaren anvisad läkare som kände till förhållandena till sjöss. Ordalydelsen i avtalstexten är klar.

Det är inte kränkande för arbetstagaren att arbetsgivaren kräver förstadagsintyg med hänsyn till att det har funnits en lång tradition i branschen med förstadagsintyg och att det har varit mer regel än undantag. M.F. var väl medveten om vilka regler som gällde. Han gick därför till företagsläkaren som vanligt.

Färjeavtalets bestämmelse om undersökning av anvisad läkare bryter inte mot 34 och 35 §§sjömanslagen utan är ett förtydligande och en precisering av lagen. Det har tidigare skett liknande förtydliganden t.ex. vad gäller 38 § i sjömanslagen angående vårdansvaret för arbetsgivaren. Där stadgas att arbetsgivaren skall stå för vårdkostnaden i 42 dagar vid vård inom landet och i 84 dagar vid vård utomlands. I färjeavtalet i dess lydelse från den 1 juli 1991 har parterna reglerat detta närmare i § 5 mom. 8 där det i huvudsak stadgas att betalningsansvaret för vård som givits av i Sverige praktiserande läkare inte gäller om läkaren inte är ansluten till allmän försäkring hos försäkringskassan.

Svenska Sjöfolksförbundet

Enligt sjömanslagen har sjömän haft sjuklön sedan 1867. Det är en skyddslagstiftning som berättigar till lön så länge man är anställd. Om sjömannen blir sjuk ger 34 § sjömanslagen rätt till lön. Det är en grundläggande bestämmelse. Sedan finns det kompletterande bestämmelser i lagen om hur länge man har rätt till lön.

Sjömanslagen kompletteras av färjeavtalets regler. Enligt 1 § i färjeavtalet skall lön utgå från och med den dag sjömannen tillträtt sin anställning till och med den dag anställningen upphör. Arbetstagare har enligt 15 § 8 mom. färjeavtalet rätt till sjuklön under den tid den anställde med läkarintyg styrker sig vara arbetsoförmögen. Ersättning för sjukdom är alltså lön och utgår under högst 150 dagar i enlighet med 15 § 8 mom. färjeavtalet. Sjömanslagens bestämmelser om antalet dagar som sjuklön utgår kompletteras alltså genom färjeavtalet. Den sjuklön som utgår enligt lagen disponerar parterna inte över. Däremot disponerar de över den sjuklön som enligt avtalet utgår utöver vad sjömanslagen ger.

Bestämmelsen i 25 § 4 mom. tredje stycket i färjeavtalet om att arbetstagaren skall gå till anvisad läkare är en ordningsföreskrift. Den innebär inte att den anställde förlorar rätten till lön om denne i stället på annat sätt styrker att han är sjuk. Före den 1 maj 1988 hade bestämmelsen följande lydelse:

Styrkande av sjukdom

Mom. 4. Arbetsgivaren äger för utgivande av sjukförmåner enligt mom. 1 ovan fordra, att sjukfrånvaro styrks genom intyg av leg. läkare.

Arbetsgivaren äger, därest arbetstagarens hälsotillstånd så medger, påfordra att vederbörande jämväl genomgår undersökning av läkare, som anvisas av arbetsgivaren. Sjukförmåner, som enligt intyg av den först anlitade läkaren tillkommer arbetstagaren, får inte inskränkas med anledning av senare inkommet läkarintyg, såvitt läkarna inte är ense härom.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Den tidigare utformningen av bestämmelsen innebar att arbetsgivaren hade rätt att kräva förstadagsintyg av samtliga anställda oavsett sjukfrånvarons längd och förhållandena i övrigt. Men den innebar inte att parterna disponerade över sjömanslagens bestämmelser. Det var en ren bevisregel.

Regeln om förstadagsintyg medförde stort besvär för samtliga anställda, stor belastning på sjukvården och stora kostnader för arbetsgivaren. Förbundet begärde därför att bestämmelsen skulle ändras och att sjömännen i detta avseende skulle jämställas med övriga arbetstagare i Sverige. Vid de förhandlingar i frågan som ägde rum mellan parterna diskuterades aldrig att arbetstagaren skulle vara tvungen att gå till en av arbetsgivaren anvisad läkare för att få ersättning. Arbetsgivarsidan ansåg att det förelåg risk för missbruk av sjuklönesystemet om kravet på förstadagsintyg togs bort. Förbundet ansåg sig inte ha anledning att motsätta sig en reglering för att motverka denna risk. Parternas avsikt med den nya regeln om förstadagsintyg i 25 § 4 mom. tredje stycket färjeavtalet var alltså att den skulle tillämpas vid missbruk av sjuklönesystemet. Deras avsikt var inte att arbetsgivaren alltid skulle kunna kräva förstadagsintyg vid tjänstgöringsfridagar. Parterna var dock överens om att missbruk förekom i samband med tjänstgöringsfridagar. Den nya avtalsbestämmelsen skall också ses mot bakgrund av att arbetsgivaren enligt 36 § sjömanslagen har rätt att beordra den anställde till läkare. Det är också ett skäl till att förbundet har gått med på avtalsbestämmelsen.

M.F. lider sedan barndomen av svårartad eksem. Den yttrar sig i skov med oregelbundna intervaller, då han är arbetsoförmögen. Han har även en magsjukdom. Under perioden 1990 - 1992 var M.F. sjukskriven 22 gånger, bl.a. på grund av eksem och magsjukdom. Inte någon gång har det visats att M.F. har missbrukat systemet. Det är på grund av att M.F. har haft relativt många korttidssjukskrivningar under ett år som försäkringskassan har förelagt honom att visa förstadagsintyg.

Under 1992 behandlades M.F. vid en hudvårdsklinik i Lund på grund av sitt eksem. Läkaren föreskrev behandling i solarium. M.F. fick låna ett solarium. Det är mycket effektivt. Han använde det första gången den 18 mars 1992 och råkade sola för länge och fick därför akuta brännskador som visade sig efterhand. Han arbetade som vanligt men efter två timmar flammade hans eksem upp. Han anmälde då hos sin arbetsledare att han inte kunde arbeta längre utan måste uppsöka företagshälsovården för att få ett sjukintyg och att han sedan skulle gå hem och behandla sig med cortisonsalva. Arbetsledaren godkände detta. M.F. hade så ont att han inte kunde vänta hos Transporthälsan utan var tvungen att gå till en annan läkare.

Förbundet åberopar följande grunder för bestridande av käromålet:

1. Det är ostridigt mellan parterna att M.F. var sjuk under den aktuella perioden. Enligt 34 § sjömanslagen är anställda vid sjukdom berättigade till lön. Sjömanslagen är tvingande lagstiftning. I 35 § i lagen anges uttömmande undantagen från rätt till lön enligt 34 §. Inget av dessa undantag är tillämpligt i detta fall. M.F. har därför rätt till ersättning enligt sjömanslagen.

2. Färjeavtalet utgår från sjömanslagens bestämmelser att om man är sjuk och kan styrka det är man berättigad till sjuklön. Parterna hade inte när avtalet tillkom någon avsikt att disponera över sjömanslagens tvingande bestämmelser. Sjukdomsbegreppets innebörd är detsamma i lagen som i avtalet. Bestämmelsen i avtalet att arbetstagaren skall genomgå undersökning av läkare som anvisats av arbetsgivaren är endast en ordningsföreskrift för att visa innebörden av hur arbetstagaren skall fullgöra sin bevisbörda. Färjeavtalets bestämmelse innebär inte att det är en förutsättning för ersättning vid sjukdom att arbetstagaren måste visa läkarintyg från av arbetsgivaren anvisad läkare.

3. Om arbetsdomstolen skulle finna att parternas avsikt med avtalet har varit att disponera över sjömanslagen och att arbetstagaren enligt avtalet inte är berättigad till ersättning om han inte företer intyg från av arbetsgivaren anvisad läkare är ett sådant avtal enligt förbundets mening ogiltigt eftersom det strider mot tvingande lag.

4. Bolaget har under alla förhållanden inte haft rätt att beordra M.F. att, under så lång tid som skett och utan att påvisat missbruk har förelegat, vid varje sjukdomstillfälle lämna förstadagsintyg. Detta förfarande utgör ett avtalsstridigt missbruk av bestämmelsen. M.F. har därför inte fått något giltigt föreläggande att undergå läkarundersökning för att erhålla sjukersättning från arbetsgivaren. Att beordra arbetstagare att uppsöka läkare ingår inte i arbetsgivarens arbetsledningsrätt och omfattas inte av dennes sedvanliga tolkningsföreträde. M.F. har därför över huvud taget inte varit skyldig att lämna förstadagsintyg. Hans förfarande den 18 mars 1992 kan därför inte diskvalificera honom från rätt till sjukersättning.

5. Även om arbetsdomstolen skulle finna att sjömanslagen och färjeavtalet har den innebörd som föreningen har påstått har M.F. vänt sig till en av arbetsgivaren anvisad läkare, som med hänsyn till hans sjukdom inte inom rimlig tid har undersökt honom. M.F. har därför haft giltigt skäl för att uppsöka en annan läkare för att få av arbetsgivaren begärt sjukintyg utfärdat.

Domskäl

Sjömanslagen innehåller i 34 § en bestämmelse om att, när sjöman har befattning på fartyg, lön utgår även om han är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller skada. I 35 § samma lag anges vissa i målet inte aktuella undantag från denna bestämmelse och i 36 § finns bestämmelser om dels att sjöman är skyldig att underkasta sig läkarundersökning när befälhavaren begär det, dels att befälhavaren om möjligt skall låta sjömannen undersökas av läkare när det kan antagas att sjömannen är sjuk eller skadad.

Den 18 mars 1992 drabbades M.F. av akut uppflammande eksem. Han anmälde till sin arbetsledning att han inte längre kunde arbeta och att han skulle uppsöka Transporthälsan för att få sjukintyg. Sedan han på Transporthälsan fått beskedet att han skulle få vänta omkring en timme men att han i stället kunde få en bestämd tid för undersökning samma dags eftermiddag uppsökte M.F. en annan läkare som sjukskrev honom för tiden den 18 - 22 mars 1992.

Färjeavtalet innehåller i § 25 mom. 4 tredje stycket bl.a. följande bestämmelse.

Vid sjukfrånvaro under tjänstgöringsfridagar eller annars då arbetsgivaren så begär, skall arbetstagaren för att erhålla sjukförmåner från arbetsgivaren genomgå undersökning av läkare, som anvisats av arbetsgivaren och då bli sjukskriven.

Bolaget har sedan länge, med hänvisning till denna bestämmelse i färjeavtalet, begärt att M.F. vid sjukfrånvaro skall förete sjukintyg utfärdat av läkare vid Transporthälsan redan för första sjukdagen. Mot bakgrund av att M.F. inte har företett något sådant läkarintyg för sin sjukfrånvaro den 18 - 22 mars 1992 har bolaget vägrat att utge sjuklön till honom för denna tid. Av denna anledning har tvist uppkommit mellan parterna i målet.

Tvisten rör frågan om bolaget är skyldigt att utbetala sjuklön till M.F. för dennes frånvaro under tiden den 18 - 22 mars 1992 trots att denne undersökts och sjukskrivits av en annan läkare än den som bolaget anvisat.

Föreningen har gjort gällande att M.F. inte är berättigad till sjuklön för den aktuella sjukperioden eftersom han inte uppfyllt det krav på undersökning och sjukskrivning av en utav bolaget anvisad läkare som bolaget i enlighet med bestämmelsen i § 25 mom. 4 tredje stycket färjeavtalet har ställt upp för honom.

Förbundet har i huvudsak gjort gällande att den ifrågavarande bestämmelsen i färjeavtalet endast utgör en ordningsföreskrift och att parterna i färjeavtalet i vart fall inte med bindande verkan kunnat genom avtalet göra avsteg från bestämmelsen om sjuklön i 34 § sjömanslagen, som enligt förbundets mening är tvingande.

I målet har på föreningens begäran vittnesförhör hållits med bolagets personaldirektör P.P., företagsläkaren A.J. och läkarsekreteraren A-L.L. och på förbundets begäran förhör upplysningsvis hållits med M.F. och avtalssekreteraren i förbundet R.S.. Parterna har också åberopat viss skriftlig bevisning.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Såvitt framgått i målet är parterna ense om att M.F. i och för sig omfattas av bestämmelsen om sjuklön i 34 § sjömanslagen. Arbetsdomstolen utgår vid sin bedömning från att så är fallet.

Är sjömanslagen tvingande?

Frågan om möjligheten att genom avtal göra avvikelse från bestämmelserna i sjömanslagen har varit föremål för behandling vid tillkomsten av såväl 1922 års lag, som 1952 och 1973 års sjömanslagar (se prop. 1973:40 s.105 f. och 143 f.). I samband med 1922 års sjömanslag diskuterades lämpligheten av att i lagen föra in ett stadgande om att dess bestämmelser inte genom avtal skulle kunna sättas ur tillämpning till skada för sjöman. Det ansågs emellertid att en sådan bestämmelse skulle gå för långt och det överlämnades därför till rättstillämpningen att i varje särskilt fall avgöra frågan om avtalsfrihetens begränsning. I de senare lagstiftningsärendena har det konstaterats att lagrådet funnit att lagbestämmelsernas olika karaktär medför stora svårigheter att införa en regel som skulle ange i vad mån avtalsfrihet förelåg. Det har också noterats att lagrådet uttalat att t.ex. bestämmelser om säkerheten till sjöss över huvud taget inte kunde sättas ur kraft genom avtal, men att andra bestämmelser av övervägande social natur kunde utvidgas men inte inskränkas genom avtal. Diskussionerna har resulterat i att någon bestämmelse om möjligheten att genom avtal göra avvikelse från sjömanslagens bestämmelser inte har införts.

Enligt arbetsdomstolens mening är bestämmelsen om sjuklön en sådan bestämmelse av övervägande social natur som i förarbetena till sjömanslagen har ansetts genom överenskommelser i kollektivavtal endast kunna bli föremål för utvidgning. Bestämmelsen får därmed anses tvingande i den meningen att det inte är möjligt att genom avtal inskränka de rättigheter sjömannen har enligt den.

Det anförda innebär att den i målet aktuella bestämmelsen i § 25 mom. 4 tredje stycket färjeavtalet om s.k. förstadagsintyg från en av arbetsgivaren anvisad läkare är ogiltig i den mån den inskränker sjömannens rätt till sjuklön enligt 34 § sjömanslagen. Frågan är då om bestämmelsen innebär en sådan inskränkning.

Frågan om tolkningen av § 25 mom. 4 tredje stycket färjeavtalet?

Till en början kan konstateras att 34 § sjömanslagen ger en sjöman som har befattning på ett fartyg rätt till lön även om han är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller skada. Denna bestämmelse kompletteras i 36 § av bestämmelser om att sjöman är skyldig att underkasta sig läkarundersökning när befälhavaren begär det och om att befälhavaren om möjligt skall låta sjöman undersökas av läkare när det kan antas att denne är sjuk eller skadad. Sjömanslagen ger alltså en grund för en kontroll från arbetsgivarens sida av att en sjöman faktiskt är sjuk eller skadad. Det torde i princip inte finnas något hinder mot att genom bestämmelser i kollektivavtal närmare reglera hur denna kontroll skall ske, i vart fall så länge sjömannens rättigheter enligt sjömanslagen inte inskränks.

Den i målet aktuella avtalsregeln i § 25 mom. 4 i färjeavtalet om s.k. förstadagsintyg, som i avtalet är införd under rubriken Styrkande av sjukdom, innebär enligt arbetsdomstolens mening en sådan närmare reglering av hur kontroll av sjukdom skall ske i vissa situationer. Så långt finns i princip ingen anledning att ifrågasätta bestämmelsens förenlighet med sjömanslagen. Därutöver framgår emellertid också av bestämmelsens ordalydelse att arbetstagaren har att följa bestämmelsen "för att erhålla sjukförmåner från arbetsgivaren". Frågan är vad den citerade ordalydelsen har för innebörd.

Såvitt framkommit av utredningen i målet infördes den ifrågavarande bestämmelsen i samband med att ett tidigare gällande generellt krav på förstadagsintyg avskaffades. Såväl föreningen som förbundet har anfört att det i samband därmed uppkom diskussioner kring åtgärder för att motverka missbruk av sjuklönereglerna och att resultatet av dessa diskussioner var den nu aktuella bestämmelsen i färjeavtalet. Likartade avtalsbestämmelser om förstadagsintyg utfärdat av en av arbetsgivaren anvisad läkare finns på skilda kollektivavtalsområden. För den arbetstagare som inte efterkommer det krav som ställs upp i sådana bestämmelser kan olika följder komma i fråga. En sådan följd kan t.ex. vara att en arbetstagare som vänt sig till annan läkare än den arbetsgivaren anvisat själv får svara för läkarkostnaden. Arbetsdomstolen har nyligen prövat ett med situationen i detta mål likartat fall från ett annat kollektivavtalsområde (se AD 1994 nr 62). Domstolen uttalade då bl.a. att ett avtal med en sådan innebörd som föreningen gjort gällande i detta mål skulle kunna innebära en avsevärd belastning för en del arbetstagare. Av domstolens vidare uttalanden kan den slutsatsen dras att en part som vid avtalsförhandlingar önskar föra in en bestämmelse av detta slag i ett avtal bör göra tydligt för motparten vilken avsikt man har med bestämmelsen. Domstolen uttalade i det målet att detta särskilt gällde med tanke på att avsikten där var att med utnyttjande av sjuklönelagens dispositiva regler inskränka den rätt till sjuklön som lagen ger. Eftersom parten i det målet inte hade förklarat sin avsikt fann domstolen att bestämmelserna borde tolkas i enlighet med motpartens uppfattning.

Ordalydelsen av den i målet aktuella bestämmelsen i färjeavtalet uppställer onekligen språkligt sett ett krav på arbetstagaren att efterkomma bestämmelsen för att få rätt till sjukförmåner från arbetsgivaren. Föreningens inställning i målet, som alltså vinner stöd av bestämmelsens ordalydelse, är också att detta är bestämmelsens avsedda innebörd. Förbundet har som framgått en annan uppfattning. Uppgifter av intresse i detta sammanhang har lämnats av P.P., som då förhandlade för föreningens räkning, och R.S., som förhandlade för förbundets räkning. Av deras uppgifter har framgått att den fråga som var av huvudsakligt intresse vid förhandlingarna var hur ett missbruk av sjuklönereglerna skulle motverkas vid ett borttagande av det generella kravet på förstadagsintyg, att frågan diskuterades under relativt lång tid samt att den föranledde ett antal olika förslag till avtalstext från föreningens sida. R.S. har uttryckligen förklarat att det därvid inte fördes någon särskild diskussion om att effekten av att en arbetstagare inte efterkom bestämmelsen skulle vara att hans rätt till sjuklön skulle falla bort. Utredningen i detta mål ger alltså inte stöd för att parterna skulle ha haft en gemensam avsikt att införa en regel med den innebörd föreningen gör gällande i målet. Av skäl som framgår nedan anser sig arbetsdomstolen dock inte ha anledning att gå närmare in på frågan om avtalets rätta innebörd.

Har M.F. rätt till sjuklön för den aktuella frånvaroperioden?

Arbetsdomstolen övergår i stället till frågan om M.F. har rätt till sjuklön från bolaget för sin frånvaro den 18 - 22 mars 1992. Det avgörande för den frågan är enligt domstolens mening vad en tillämpning av sjömanslagen leder till. Som redan framgått innebär 34 § sjömanslagen att en sjöman som har befattning på ett fartyg har rätt till lön även om han är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller skada. Sjömanslagen reglerar inte den närmare innebörden av uttrycken sjukdom eller skada. Innebörden av dessa uttryck får därför avgöras med en tillämpning av allmänna principer. Därvid kan eventuella kollektivavtalsregler om vad som skall avses med sjukdom eller skada få betydelse. Vid sidan av den skyldighet sjömannen har att underkasta sig läkarundersökning och befälhavaren har att föranstalta om sådan undersökning reglerar sjömanslagen inte heller hur en arbetstagare skall styrka att han är sjuk eller skadad. Även denna fråga får vid behov avgöras efter allmänna principer, varvid även eventuella regler i kollektivavtal kan få betydelse.

Såvitt framkommit i målet föreligger det inte några regler i mellan parterna tillämpliga kollektivavtal om vad som skall avses med sjukdom eller skada. I enlighet med det nyss sagda får därför begreppet sjukdom avgöras i enlighet med allmänna principer. Den i målet aktuella bestämmelsen i § 25 mom. 4 i färjeavtalet kan emellertid betraktas som en avtalsreglering av hur arbetstagare på detta område skall styrka att sjukdom föreligger. Utredningen har visat att M.F. i och för sig inte har följt bestämmelsen. Mot bakgrund av sjömanslagens tvingande karaktär kan en sådan underlåtenhet dock inte, om han faktiskt var sjuk, leda till att han vid en tillämpning av 34 § i lagen inte skall anses vara sjuk (jfr AD 1994 nr 129).

M.F. har åberopat intyg från en läkare till stöd för att han under hela den aktuella tidsperioden var frånvarande på grund av sjukdom. Föreningen har inte haft någon invändning mot sjukskrivningen i sig eller på annat sätt bestritt att M.F. då faktiskt var sjuk. Som arbetsdomstolen har uppfattat parternas ståndpunkter är det ostridigt mellan dem att M.F. faktiskt var sjuk under den aktuella perioden. Vid detta förhållande är M.F. enligt arbetsdomstolens mening i enlighet med bestämmelserna i 34 § sjömanslagen alltså berättigad till lön för den aktuella frånvaroperioden.

Arbetsdomstolens ställningstagande; rättegångskostnader

Det anförda innebär att föreningens talan skall avslås. Arbetsdomstolen saknar vid denna bedömning anledning att gå närmare in på de ytterligare omständigheter förbundet åberopat till stöd för sin talan.

Med hänsyn till utgången i målet skall föreningen ersätta förbundet för rättegångskostnader.