Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till ny sjömanslag och till vissa följdändringar i annan lagstiftning.

Förslaget innehåller regler om bl. a. sjömans anställningsförhållan— den, sociala grundskydd och arbetet ombord på fartyget. Däremot tas inte med i förslaget nuvarande lagregler om arbetsledningen och den disciplinära bestraffningsrätten. Vidare slopas ett stort antal detaljreg— ler. En del av dessa, bl. a. reglerna om lönen, avser arbetsmarknadspar- terna inom sjöfartsnäringen att i stället föra in i kollektivavtalen.

I viktiga avseenden jämställs i förslaget sjömannens arbetsrättsliga ställning med den som gäller inom arbetsmarknaden till lands. Detta sker bl.a. genom att presumtionen för anställning på visst fartyg slo- pas och s. k. rederianställning anges som den normala anställnings- formcn. I linje härmed anses sjömannens anställning omfatta inte bara tjänstgöringstid på fartyget utan också tid när han befinner sig i land, t. ex. för semester eller när han väntar på att ånyo tillträda befattning ombord. För sådan väntetid gäller huvuddelen av förslagets sociala för- måner.

I socialt hänseende innehåller förslaget flera förbättringar för arbets- tagarna. Bl.a. förbättras möjligheten till fri hemresa efter viss tids om- bordanställning genom att kvalifikationstiden sänks från aderton måna— der till nio. Förslaget ger vidare sjöman rätt att vid arbetskonflikt lägga ned arbetet, om fartyget ligger i svensk hamn eller i utländsk lossnings-, lastnings- eller uppläggningshamn. Är han påmönstrad på fartyget, be- höver han inte — i enlighet med nuvarande praxis —— säga upp sitt av- tal och avvakta uppsägningstidens utgång, innan han kan delta i strids- åtgärd.

1. Riksdagen 1973. ] saml. Nr 40

• Sida 2
•  Original

Prop. 1973: 40 2

En nyhet i förslaget är att sjömanslagen blir tillämplig även på andra arbetstagare på fartyg än dem som redaren anställt, dvs. även på s.k. entreprenöranställda främst inom intendenturavdelningen.

Förslaget gäller i princip också för arbetstagare i offentlig tjänst men för dessa görs vissa inskränkningar i tillämpligheten. Det beror på att för dessa arbetstagare finns annan lagstiftning som behandlar frågor vil- ka tas upp i förslaget till sjömanslag.

Förslaget öppnar möjlighet för Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer att medge undantag helt eller delvis från lagens tillämplighet. Det kan gälla fall när fartygets drift i sin helhet eller till viss del är uthyrd till utlänning. En förutsättning för sådant medgivande är att fartygets redare eller ägare visar att arbetstagarna på fartyget i rimlig utsträckning kommer att tillförsäkras motsvarande skydd som det svensk lagstiftning och svenska kollektivavtal ger. I förslaget tas också upp en regel som bemyndigar Kungl. Maj:t att förordna att sjö- manslagen helt eller delvis skall gälla också sjöman på utländskt fartyg. Här avses t. ex. av svensk redare hyrt fartyg, som bemannas med svenskt sjöfolk och som sätts in i regelbunden trafik på svenska ham- nar.

Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1973.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1973: 40 3

Sjömanslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 5 Denna lag gäller arbetstagare, som är anställd för fartygsarbete på svenskt fartyg och som under den tid han tjänstgör ombord har be- fattning på fartyget.

I fråga om arbetstagare, som utför fartygsarbete på svenskt fartyg men ej har befattning ombord, äger 24, 26, 27, 36 55, 37 5 första och andra styckena, 41 5, 42 & första och andra styckena, 44, 45 55, 47 & första stycket, 48, 51, 53—55, 59, 60, 65, 67—70 55, 72 å andra stycket och 74—76 åå motsvarande tillämpning.

I andra stycket angivna bestämmelser gäller även den som medtages ombord på svenskt fartyg enligt 346 & sjölagen(1891 nr 35 s. 1).

2 & Bestämmelserna i 4, 6, 7, 15-—28, 29, 34, 35 åå, 36 5 första och tredje styckena, 43, 55, 56 55, 62 & tredje stycket, 64 å och 72 5 första stycket gäller ej i fråga om arbetstagare, för vilken statstjänstemanna- lagen (1965: 274) är tillämplig, och ej heller arbetstagare, som är anställd av kommun.

Bestämmelserna i 38—40, 47, 48, 70 åå och 72 å andra stycket gäller ej i fråga om arbetstagare, för vilken statstjänstemannalagen är tillämp- lig. Bestämmelsen i 48 & gäller ej heller i fråga om arbetstagare för vil- ken kommunaltjänstemannalagen (1965: 275) är tillämplig.

35. I denna lag avses med

fartygsarbete: sådant arbete för fartygets räkning som utföres ombord på fartyget eller på annat ställe av arbetstagare som följer med farty- get,

befattning på fartyg: sådan befattning ombord som huvudsakligen avser fartygsarbete och gäller annat än enbart tillfälliga göromål,

sjöman: sådan arbetstagare som är anställd för fartygsarbete och som under den tid han tjänstgör ombord har befattning på fartyget,

väntetid: sådan del av anställningstiden under vilken sjömannen ej har befattning på fartyg men utför arbete för arbetsgivarens räkning eller står till dennes förfogande för att utföra arbete eller i form av fritid åtnjuter vederlag för ordinarie arbetstid eller gottgörelse för över- tidsarbete.

Anställningsavtal 4 & Arbetsgivaren skall sörja för att anställningsavtal med sjöman om fartygsarbete upprättas skriftligt.

5 % Är sjöman anställd för bestämd tid och utgår tiden medan farty- get befinner sig till sjöss, gäller anställningsavtalet till fartygets ankomst till hamn. Avtalet upphör dock ej i utländsk hamn, som fartyget anlöper

• Sida 4
•  Original

Prop. 1973: 40 4

enbart för bunkring, landsättning av sjuk eller skadad person eller för kortvarigt besök av hänsyn till de ombordvarandes, fartygets eller las- tens säkerhet.

6 5 Har överenskommelse ej träffats om var anställningsavtalet skall frånträdas efter uppsägning, får avtalet frånträdas endast i hamn, som är belägen i det land där Sjömannen har sin hemort, eller på orten där han ingick anställningsavtalet.

Säger sjömannen upp anställningsavtalet, gäller första stycket endast frånträdande under tid när sjömannen har befattning på fartyg eller under väntetid.

7 & Sjöman, som har varit anställd hos samme arbetsgivare eller på samma fartyg under nio månader, har rätt att bli fri från anställningen efter gällande uppsägningstid, även om annat följer av avtalet. Har sjömannen befattning på fartyg, får han dock frånträda avtalet först när fartyget anlöpt hamn för lossning, lastning eller uppläggning.

Första stycket gäller ej, om sjömannen skriftligen samtycker till att avtalet förlänges. Sådant samtycke får ej lämnas tidigare än en månad före utgången av tid som avses i första stycket. Det får ej heller avse längre tid än nio månader.

8 % Visar sjöman, att han kan få befattning av högre grad på fartyg än den han innehar eller annan anställning, vars antagande är av vä— sentlig betydelse för honom, har han rätt att omedelbart bli fri från an- ställningen, om duglig man kan sättas i hans ställe utan ökad utgift för arbetsgivaren.

Första stycket gäller även när sådan omständighet inträffar som gör det till en välfärdsfråga för sjömannen att bli fri från anställningen. Villkoret att arbetsgivaren ej får orsakas ökad utgift skall jämkas, om det är skäligt med hänsyn till den tid sjömannen varit anställd hos ar- betsgivaren och övriga förhållanden.

9 € Föreligger fara för att fartyg skall uppbringas av krigförande eller utsättas för krigsskada eller ökar faran härför väsentligt har sjöman, som har befattning på fartyget eller av arbetsgivaren anvisats arbete där eller ålagts att följa med detta, rätt att bli fri från anställningen, om sjömannen ej har godtagit att följa med fartyget under de angivna för- hållandena.

Första stycket gäller även när allmänfarlig sjukdom har vunnit utbred- ning i hamn, till vilken fartyget är bestämt.

Vill sjöman frånträda sin anställning på grund av förhållande som avses i första eller andra stycket, skall han säga upp avtalet utan dröjs- mål efter det han har fått kunskap om förhållandet. Efter uppsägning upphör avtalet omedelbart, om fartyget befinner sig i hamn, och i an- nat fall i första hamn, som fartyget anlöper.

10 5 Är sjöman anställd för bestämd resa och ändras denna väsent- ligt, har han rätt att bli fri från anställningen. Därvid äger 9 5 tredje stycket motsvarande tillämpning.

11 & Sjöman har rätt att bli fri från anställningen, om fartyget 1. ej är sjövärdigt för resa i avsedd fart, 2. ej är behörigen lastat eller barlastat, 3. medför passagerare utöver det högsta tillåtna antalet eller

• Sida 5
•  Original

Prpp. 1973: 40 5

4. ej är bemannat på betryggande sätt, allt under förutsättning att de ombordvarande på grund av felet eller bristen kan antagas bli utsatta för allvarlig fara under resan och felet eller bristen ej undanröjes.

Sjöman har rätt att bli fri från anställningen även när fartyget i vä- sentligt avseende brister i fråga om skyddet mot ohälsa och olycksfall och rättelse ej sker.

I fall som avses i första eller andra stycket äger 9 & tredje stycket motsvarande tillämpning.

12 & Tillåter ej myndighet på den ort där anställningsavtal skall från- trädas att sjömannen kommer in i landet eller fordras för tillstånd här- till säkerhet, som denne ej kan ställa, gäller avtalet tills fartyget kommer till ort, där sådant hinder ej förekommer. Avtalet förlänges dock ej, om det innebär avsevärd olägenhet för part.

13 å Påkallas sjömans närvaro vid sjöförklaring, är han, tills förkla- ringen avgivits, skyldig att stanna kvar på orten eller i sådan närhet, att han på kallelse kan infinna sig till förrättningen utan dröjsmål. Även om anställningsavtalet upphört, skall arbetsgivaren utge lön och under- håll för den tid som sjömannen stannar kvar för ändamålet.

14 & Tvist om sjömans anställningsförhållande får ej dragas inför ut- ländsk myndighet.

Befattning på fartyg 15 5 När sjöman tillträder befattning på fartyg, skall arbetsgivaren eller befälhavaren förse honom med tjänstgöringsbesked. Beskedet skall innehålla uppgifter om sjömannens befattning och tjänstevillkor om- bord.

När sjöman lämnar befattningen ombord, skall arbetsgivaren eller befälhavaren ange detta i tjänstgöringsbeskedet.

Tjänstgöringsbesked upprättas enligt formulär som fastställes av Ko- nungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

16 & Redaren får när som helst skilja befälhavaren från hans befatt- ning på fartyget. Därvid gäller ej 22 eller 23 5.

17 & Befälhavaren får skilja sjöman från hans befattning på fartyget, om sjömannen har sjukdom, som medför fara för de ombordvarande, eller om han på grund av sjukdom eller skada ej kan fullgöra sitt arbete på fartyget under längre tid. Med sjukdom jämställes havandeskap, som utgör hinder för befattningens utövande.

18 & Befälhavaren får skilja sjöman från hans befattning på fartyget, om sjömannen

1. är oduglig för befattningen,

2. ej infinner sig ombord i rätt tid och fartyget skall avgå eller annan måste antagas i hans ställe,

3. gör sig skyldig till svårare tjänsteförseelse, såsom upprepad vägran att åtlyda förmans order, våld mot överordnad eller misshandel av andra ombordvarande,

4. i tjänsten vid upprepade tillfällen uppträder påverkad av alkohol- haltiga drycker eller annat berusningsmedel,

• Sida 6
•  Original

Prop. 1973: 40 6

5. gör sig skyldig till stöld eller annat svårare brott, döljer obehörig person ombord under omständigheter, som kan utsätta fartyget för äventyr, eller ombord döljer gods, som är tullpliktigt eller förbjudet till utförsel på avgångsorten eller införsel på bestämmelseorten, eller

6. drar tvist om anställningsförhållandet inför utländsk myndighet. Om undersökning av fartygsnämnd i de fall där sådan skall finnas gäller 22 eller 23 5.

19 % Sjömans anställningsavtal upphör ej genom att han skiljes från befattning på fartyg.

Innan befälhavaren enligt 17 eller 18 & skiljer sjömannen från hans befattning ombord, skall han underrätta redaren och förvissa sig om att det efter omständigheterna är sörjt för sjömannens uppehälle i land. Be- finner sig fartyget utom riket, skall även närmaste svenska utlandsmyn- dighet underrättas.

Fartygsnämnd

20 & För samråd eller undersökning i fråga som avses i 22—24 5 skall finnas en fartygsnämnd på fartyg, som har en besättning om minst åtta anställda. Befälhavaren föranstaltar om att nämnden tillsättes.

Fartygsnämnden består av befälhavaren som ordförande och ytterli- gare tre ledamöter. Av sistnämnda ledamöter skall en tillhöra befälet och två den övriga personalen ombord. Befälsledamoten skall om möj- ligt vara antingen den främste av maskinbefälet eller styrmännen eller föreståndaren för intendenturavdelningen allteftersom saken rör sjöman, som tillhör maskin-, däcks- eller intendenturavdelningen. Övriga leda- möter skall om möjligt vara av den övriga personalen utsedda för- troendemän.

21 & Fartygsnämnden kallas samman av befälhavaren.

I frågor där fartygsnämnden har att fatta beslut, gäller den mening om vilken de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

22 % Uppkommer fråga om att på grund av förhållande som avses i 18 & skilja sjöman från befattning på fartyg eller säga upp anställ— ningsavtal för sjöman som har sådan befattning, skall fartygsnämnden göra undersökning av de omständigheter som åberopas till stöd för åt- gärden. Innan undersökningen har avslutats, får sjömannen ej skiljas från befattningen eller sägas upp.

Uppkommer fråga om att på annan grund än som avses i första stycket skilja sjöman från hans befattning på fartyg eller säga upp an- ställningsavtal för sjöman som har sådan befattning, får sjömannen, innan han lämnar fartyget, hos fartygsnämnden påkalla samråd eller undersökning med anledning av den ifrågasatta åtgärden.

23 5 Har sjöman ej inställt sig ombord vid tiden för fartygets av- gång, skall fartygsnämndcn snarast göra undersökning om anledningen till att sjömannen uteblivit.

24 & Anmäles till fartygsnämnden att sjöman försummat sig i tjäns- ten eller brutit mot ordning och skick ombord eller att där förövats brott, som hör under allmänt åtal, eller föreligger misstanke om sådant brott, skall nämnden snarast undersöka saken. Undersökning får dock

• Sida 7
•  Original

Prop. 1973: 40 7

underlåtas, om det är uppenbart att utredning kommer att'göras av svensk myndighet eller vid sjöförklaring och att nämndens undersökning därför ej behövs.

25 5 Efter undersökning som avses i 24 5 får fartygsnämnden till- dela sjöman erinran, om undersökningen ger anledning till det.

26 & Finner fartygsnämnden undersökning som avses i 24 5 ge vid handen att sjömannen grovt misskött sig under anställningen ombord på fartyget, skall fartygsnämnden skyndsamt anmäla saken till sjö- mansnämnden.

Ger undersökningen anledning antaga att brott, som hör under all- mänt åtal, har förövats ombord eller föreligger misstanke om sådant brott, skall fartygsnämnden skyndsamt anmäla vad som framkommit till vederbörande åklagare eller polismyndighet i Sverige. Är fartygets närmaste bestämmelsehamn ej svensk, skall i stället närmaste svenska utlandsmyndighet underrättas om den gjorda utredningen. Anmälan och underrättelse kan underlåtas, om nämnden finner brottet vara att be- döma som ringa.

Befälhavaren svarar för att anmälan eller underrättelse enligt första eller andra stycket sker. Det åligger vidare befälhavaren att tillställa vederbörande myndighet den utredning som gjorts inom fartygsnämn- den. '

27 å Vid undersökning enligt 22—24 5 skall fartygsnämnden höra den sjöman som åtgärden rör, om hinder ej föreligger härför, och de per- soner som antages kunna lämna upplysning i saken. Vid förhöret får sjömannen framställa frågor om sådant som kan bidraga till sakens utredning.

Fartygsnämnden avger utlåtande över det som kommit fram i sam— band med undersökningen. Utlåtandet och vid förhöret avgivna ut— sagor skall föras in i skeppsdagboken eller fogas till denna. Förekom- mer skiljaktig mening inom nämnden skall även denna antecknas. Ord- föranden och övriga ledamöter skall med sina underskrifter bestyrka riktigheten av det antecknade. Sker samråd med nämnden, skall anteck- ning göras i skeppsdagboken om detta.

Befälhavaren svarar för att avskrift av utlåtandet och vid fartygs- nämnden avgivna utsagor utan dröjsmål tillställes arbetsgivaren och sjömannen.

28 % Ytterligare föreskrifter om fartygsnämnd meddelas av sjöfarts- verket efter samråd med riksåklagaren.

Fri resa

29 & Sjöman, som har varit anställd i utrikes fart under nio månader i följd hos samme arbetsgivare eller på samma fartyg, har rätt till fri resa med underhåll till sin hemort, om han i annat land än där han är bosatt får semester eller annan ledighet eller frånträder sitt anställ- ningsavtal. När sjömannen utnyttjat rätt till sådan fri hemresa, har han rätt till ny fri resa först nio månader efter det han trätt i tjänst efter den föregående ledigheten. Rätten till fri hemresa gäller under förut- sättning, i fråga om sjöman som får semester eller annan ledighet, att han ej haft tillfälle att under de senaste 60 dagarna åtnjuta semestern eller ledigheten i det land där han är bosatt eller, i fråga om sjöman

• Sida 8
•  Original

Prop. 1973: 40 8

som frånträder sitt avtal, att han ej under samma tid haft tillfälle att lämna anställningen i bosättningslandet.

Inträder rätt till fri resa enligt första stycket medan sjömannen har befattning på fartyg, som inom 30 dagar beräknas nå hamn, från vilken hemresan kan ske med avsevärt mindre kostnad, gäller rätten endast om sjömannen stannar kvar i sin befattning på fartyget tills det när sådan hamn. Om särskilda skäl föreligger, kan nämnda tid genom kol- lektivavtal förlängas till högst 90 dagar i fråga om den som har befatt- ning på fartyg i regelbunden linjetrafik på Sverige. Sådant avtal skall på arbetstagarsidan ha slutits eller godkänts av organisation, som är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt.

30 & Sjöman, som vill utnyttja rätt till fri resa enligt 29 &, skall göra skriftlig framställning därom samtidigt som han begär semester eller annan ledighet eller säger upp sitt anställningsavtal.

31 & Sjöman har rätt till fri resa med underhåll till sin hemort, om arbetsgivaren eller sjömannen har sagt upp anställningsavtalet på grund av sjukdom eller skada som avses i 17 &. Sjömannen har samma rätt, om han har frånträtt anställningsavtalet av annan grund men sådan sjukdom eller skada förelåg när anställningen upphörde.

Sjöman har dock ej rätt till fri hemresa enligt första stycket, om han förteg sjukdomen eller skadan när han ingick anställningsavtalet eller om han, utom såvitt angår könssjukdom, därefter har ådragit sig den "uppsåtligen eller genom grovt vållande.

Har arbetsgivare eller arbetstagare sagt upp anställningsavtalet på grund av havandeskap som avses i 17 % äger första stycket motsvaran- de tillämpning. Rätt till fri hemresa föreligger dock ej, om kvinnan förteg sitt tillstånd när hon ingick anställningsavtalet.

32 % Sjöman, som blir fri från sin anställning enligt 9, 10 eller 11 å och ej är berättigad till resa enligt 29 %, har rätt till fri resa med under- håll till närmaste ort, där avtalet skulle frånträdas efter uppsägning från arbetsgivarens sida.

I fall som avses i första stycket äger 30 & motsvarande tillämpning.

33 5 Resa, som avses i 29, 31 eller 32 &, skall ordnas av arbetsgiva- ren eller, om detta ej kan ske, av svensk utlandsmyndighet.

Lön och vård till följd av sjukdom eller skada, m.m. 34 5 När sjöman har befattning på fartyg utgår lön, även om han är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller skada.

Har sjöman sjukdom eller skada, när han lämnar befattning på far- tyg, utgår lön för sådan tid därefter under vilken han är arbetsoförmö- gen på grund av sjukdomen eller skadan. Lönen utgår från dagen efter den då han lämnade befattningen under högst 60 dagar, om befattning— en avsåg utrikes fart, eller högst 30 dagar, ombefattningen avsåg inri— kes fart. Blir sjöman under väntetid arbetsoförmögen på grund av sjuk- dom eller skada, har han rätt till lön under den tid han är arbetsoför- mögen. Lönen utgår från dagen efter den då han blev arbetsoför- mögen under högst 60 dagar, om han under anställningstiden senast haft befattning på fartyg i utrikes fart, och i annat fall under högst 30 dagar.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1973: 40 9

35 % Sjöman har ej rätt till lön enligt 34 5, om han är arbetsoförmö— gen på grund av sjukdom eller skada, som han förteg vid anställnings- avtalets ingående eller som han, utom såvitt angår könssjukdom, där- efter har ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande.

Rätt till lön enligt 34 & föreligger ej heller om sjömannens anställ- ningsavtal sagts upp på grund av förhållande som avses i 18 & första stycket 1, 3, 4, 5 eller 6. Detsamma gäller om avtalet sagts upp på grund av förhållande som avses i 18 5 första stycket 2 och sjömannen saknat giltig ursäkt för sin utevaro.

Sjömannen har ej rätt till lön enligt 34 å andra stycket under tid, när han erhåller lön från annan arbetsgivare.

36 % Sjöman är skyldig att underkasta sig läkarundersökning, när be- fälhavaren begär det.

Kan det antagas att sjömannen är sjuk eller skadad, skall befälhavaren såvitt möjligt låta honom undersökas av läkare, om sådan undersök- ning ej framstår såsom uppenbart opåkallad.

Läkarundersökning, som avses i första eller andra stycket, skall be- kostas av arbetsgivaren.

37 ?; Befälhavaren skall sörja för att sjuk eller skadad sjöman, som har befattning på fartyg, erhåller betryggande vård ombord eller i land. Vården omfattar också underhåll, läkarbehandling och läkemedel.

Kan det antagas att sjöman har sjukdom, som medför fara för de ombordvarande, skall befälhavaren låta föra honom i land, om betryg- gande åtgärder ej kan vidtagas ombord.

Är sjöman sjuk eller skadad under väntetid, åvilar skyldigheten en- ligt första stycket arbetsgivaren.

38 å Arbetsgivaren skall bestrida kostnaden för vård av sjuk eller ska- dad sjöman, som har befattning på fartyg.

Har sjöman sjukdom eller skada när han lämnar befattning på fartyg eller får han sjukdom eller skada under väntetid, skall arbetsgivaren be— strida kostnaden för vård av sjömannen under högst 42 dagar eller, om sjömannen vårdas i annat land än det där han är bosatt, under högst 84 dagar.

39 5 Arbetsgivarens skyldighet att bestrida kostnad för vård enligt 38 å andra stycket upphör, om vården ej har åtnjutits inom sex må— nader från det sjömannens behov av vård inträdde. Har sjömannen under anställningstiden haft befattning på fartyg, upphör arbetsgivarens skyldighet dock tidigast sex månader efter det att sjömannen senast lämnade sådan befattning.

Visar sjöman att han på grund av omständighet, som han ej råder över, har saknat möjlighet att åtnjuta vården inom den tid som anges i första stycket, förlänges arbetsgivarens skyldighet att bestrida sjukhus- vård och därmed sammanhängande kostnader till ett år.

40 & Sjöman har ej rätt till fri sjukvård enligt 38 & för sjukdom eller skada, som han förteg vid anställningsavtalets ingående eller som han, utom såvitt angår könssjukdom, därefter har ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande.

415. Har sjöman könssjukdom i smittsamt skede när han lämnar be- fattning på fartyg, ersätter statsverket arbetsgivarens kostnad för sjuk—

• Sida 10
•  Original

Prop. 1973: 40 10

husvård, läkarbehandling och läkemedel enligt 38 å andra stycket, om vården utgått i annat land än det där sjömannen är bosatt.

42 å Avlider sjöman när han har befattning på fartyg, skall befälha— varen underrätta sjömannens närmaste anhöriga om dödsfallet och sör- ja för hans begravning. Sker eldbegängelse, svarar befälhavaren också för att urna innehållande askan sändes hem.

Befälhavaren skall snarast möjligt i vittnens närvaro uppteckna vad den avlidne har efterlämnat på fartyget och sörja för att kvarlåtenskapen avlämnas till dödsbodelägarna eller till annan för deras räkning. I den mån kvarlåtenskapen är utsatt för förskämning eller snar förstörelse, får befälhavaren sälja den på lämpligt sätt eller bortskaffa den. Försälj- ningssumman skall redovisas .till dödsbodelägarna eller till annan för deras räkning. _

Avlider sjöman under väntetid, åvilar skyldigheterna enligt första och andra styckena arbetsgivaren.

43 å Kostnad för sjömans begravning och kostnad som föranledes av eldbegängelse skall bestridas av arbetsgivaren, om dödsfallet inträffar medan sjömannen har befattning på fartyg eller vårdas på arbetsgiva- rens bekostnad eller under väntetid.

44 5 Har arbetsgivaren enligt denna lag orsakats kostnad för svensk eller här i riket bosatt utländsk sjömans sjukvård men är han enligt lagen ej skyldig att bestrida kostnaden, ersätter statsverket denna. Där- vid äger dock bestämmelserna i 38 och 39 åå om begränsning av arbets- givarens ansvar motsvarande tillämpning på statsverket.

Fartygsarbete

45 å Manlig arbetstagare får ej användas i fartygsarbete före det kalenderår under vilket han fyller 16 år eller innan han fullgjort sin skolplikt. Kvinnlig arbetstagare får ej användas i fartygsarbete, om hon är under 18 år.

Den som är under 18 år får användas i fartygsarbete som eldare en- dast om sjöfartsverket medger det. 46 å Fartygsarbete skall ordnas med hänsyn till vars och ens befatt— ning ombord och, såvitt möjligt, även till arbetstagarnas fortsatta ut- bildning.

47 å Sjöman skall efterkomma förmans order angående tjänsten och noga följa givna föreskrifter.

Arbetstagare, som avses i 1 å andra eller tredje stycket, är skyldig att utföra sådant arbete som befälhavaren finner nödvändigt att ålägga honom av hänsyn till säkerheten ombord.

48 å Sjöman är ej skyldig att utföra arbete, som är föremål för lock- out eller för tillåten strejk, blockad, bojkott eller annan därmed jäm- förlig stridsåtgärd, om fartyget ligger i svensk hamn eller i utländsk lossnings-, lastnings— eller uppläggningshamn.

Sjöman som står utanför arbetskonflikt skall fullgöra sina vanliga ar— betsåligganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.

Till skyddsarbete hänföres arbete, som vid ett konfliktutbrott fordras för avveckling av verksamheten på ett tekniskt försvarligt sätt eller till

• Sida 11
•  Original

Prop. 1973: 40 11

förebyggande av fara för människor eller skada på fartyget, lasten eller annan egendom. Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är skyldig att utföra på grund av särskild föreskrift i svensk lag.

49 å Under fartygs uppehåll i hamn eller på annan säker ankarplats är sjöman skyldig att stanna ombord under fritid endast om det behövs med hänsyn till fartygets, de ombordvarandes eller lastens säkerhet eller till fartygets förestående avresa eller förhalning.

50 å Egendom, som sjöman lämnar kvar ombord vid anställningens upphörande, skall av redaren förvaras för sjömannens räkning. I den mån egendomen med hänsyn till sin beskaffenhet, kostnaderna för för- varing eller övriga omständigheter ej kan förvaras utan olägenhet, får den säljas på lämpligt sätt. Försäljning får också ske, om sjömannen ej inom ett år från det han lämnade sin anställning hos redaren begärt att återfå egendomen.

Har sjöman vid anställningens upphörande lämnat kvar egendom på fartyg, får redaren till säkerhet för fordran, som uppkommit mot sjö- mannen i samband med anställningen, hålla kvar så mycket av egendo- men som svarar mot fordran, tills sjömannen gör rätt för sig eller ställer säkerhet.

51 å Sjöman får ej taga med något ombord som kan utsätta fartyget, ombordvarande eller last för äventyr eller vålla oordning ombord. Han får ej heller utan redarens samtycke taga med handelsvaror för egen eller annans räkning.

Har sjömannen tagit med gods i strid mot första stycket, skall han erlägga frakt och ersätta uppkommen skada.

Kan det antagas att något olovligen har tagits med ombord, får be- fälhavaren i vittnens närvaro låta undersöka sjömännens utrymmen. Det som olovligen har tagits med får befälhavaren taga i förvar, låta föra i land eller, om det är nödvändigt, förstöra.

52 å Om befälhavares ansvarighet för skada finns bestämmelser i sjö- lagen (1891 nr 35 s. 1).

I fråga om annan sjömans ansvarighet för skada, som han vållar i tjänsten, gäller bestämmelserna i skadeståndslagen (1972: 207) om ar- betstagares skadeståndsansvar.

Tvångsmedel

53 å För att upprätthålla ordning ombord får befälhavaren bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Det- samma gäller den som befälhavaren beordrar att biträda härvid och den som utan anmaning kommer befälhavaren till hjälp.

Den som i fall som avses i första stycket gjort större våld eller svårare skada än som är medgivet dömes likväl ej till ansvar, om omständighe- terna var sådana, att han svårligen kunde besinna sig. Finnes gärningen brottslig, får dömas till lindrigare straff än som eljest är stadgat för brottet.

54 å Begår sjöman brott, för vilket kan följa fängelse i minst ett år, och upptäckes brottet när fartyget ej befinner sig i svensk hamn, skall befälhavaren se till att sjömannen ej lämnar fartyget. Om befälhavaren finner det nödvändigt, får han hålla sjömannen i förvar ombord tills

• Sida 12
•  Original

Prop. 1973: 40 12

denne kan överlämnas till svensk utlandsmyndighet eller till polismyn— dighet här i riket. Befälhavaren är ansvarig för att den brottslige ej be— handlas strängare än nödvändigt.

Särskilda bestämmelser

55 å Sjöman får utan kostnad anlita svensk utlandsmyndighet för att sända lönemedel från utlandet till Sverige. Staten är ansvarig för för- sändelsen.

56 å Sjöman kan fordra, att lön, som tillkommer honom, eller del därav efter dragsedel månatligen betalas ut till bestämd person här i landet eller för sjömannens räkning sättes in i svensk bank.

Utan sjömannens samtycke får avdrag göras i dragsedelsbeloppet endast i den mån den övriga lönen ej förslår till att gälda belopp, för vilket sjömannen enligt lag eller annan författning är skyldig vidkän- nas avdrag i lön, eller till kvittning, när sådan får äga rum enligt lagen (1970: 215) om arbetsgivares kvittningsrätt.

57 å Har sjuk eller skadad sjöman utomlands skilts från befattning på fartyg eller på egen begäran lämnat sin befattning eller har sjöman utomlands skilts från befattning enligt 18 å, får lönebelopp, som tillkom- mer sjömannen och är förfallet till betalning, tillställas svensk utlands- myndighet, när det behövs med hänsyn till sjömannens välfärd. I den mån beloppet ej behövs för att täcka utgifter för sjömannens räkning, överlämnar myndigheten detsamma till sjömannen, om denne ej befin- ner sig i sådant tillstånd, att han är oförmögen att handha sina ange- lägenheter.

58 å Befälhavaren skall se till att exemplar av denna lag, lagen (1963: 114) om semester, lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg, kungö- relsen (1965: 908) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 19 no- vember 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg och tillämpliga kollek- tivavtal finns tillgängliga på fartyget.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer får medge un- dantag från första stycket.

59 å Har fartygs redare eller ägare helt eller delvis upplåtit driften av fartyget till utlänning, får Konungen eller myndighet som Konungen be— stämmer efter ansökan av redaren eller, om denne är utlänning, ägaren medge, att denna lag helt eller delvis ej skall gälla. Medgivande skall begränsas till viss tid och förenas med de villkor som behövs.

Medgivande enligt första stycket får lämnas endast om särskilda skäl föreligger och det visas, att arbetstagarna på fartyget genom utländsk lagstiftning eller på annat sätt i rimlig utsträckning tillförsäkras skydd i de hänseenden som regleras i denna lag och i kollektivavtal, som på ar- betstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, vilken är att anse som huvudorganisation enligt lagen (1936: 506) om förenings- och för- handlingsrätt. Innan ansökan prövas skall samråd ske med de svenska organisationer som representerar redare och ombordanställda.

Ändras de förutsättningar som ligger till grund för medgivande enligt första stycket, skall den som erhållit medgivandet eller fartygets befäl- havare ofördröjligen underrätta den myndighet som lämnat medgivan- det om ändringen. Myndigheten kan i sådant fall föreskriva andra vill- kor för medgivandet eller, om ändringen innebär risk för de anställdas

• Sida 13
•  Original

Prop. 1973: 40 13

skydd, återkalla det. Medgivande kan också återkallas, om däri före- skrivna villkor ej iakttages.

60 & Konungen får förordna att denna lag helt eller delvis skall gälla även sjöman på utländskt fartyg.

61 å Har sjöman i sin anställning annan arbetsgivare än redaren, sva- rar redaren jämte arbetsgivaren för arbetsgivarens skyldigheter mot sjö- mannen enligt denna lag.

Ansvarsbestämmelser

62 å Till böter dömes den som bryter mot 15 å första eller andra stycket, 20 å första stycket, 21 å första stycket jämfört med 22—24 å, 26 å tredje stycket, 27 å tredje stycket eller 37 å.

Till böter dömes befälhavare som bryter mot 45 å. Sker förseelse mot 15 å första eller andra stycket och visar arbetsgi- varen att han gjort vad på honom skäligen ankommit för att förhindra förseelsen, är han fri från ansvar.

63 å Bryter befälhavare mot 37 å första eller andra stycket eller 45 å, dömes sjömannens arbetsgivare till böter, om han känt till eller bort känna till förseelsen och ej visar att han gjort vad på honom skäligen ankommit för att förhindra förseelsen.

Åsidosättes 15 5 första eller andra stycket, 37 å första eller andra stycket eller 45 å i fråga om arbetstagare som är anställd av annan än redaren, dömes redaren till böter, om han ej visar att han gjort vad på honom skäligen ankommit för att förhindra förseelsen.

Användes arbetstagare i fartygsarbete i strid mot 45 å, dömes vård— nadshavaren till böter, om han känt till förseelsen.

64 å Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes ledamot av fartygsnämnd, som vid sin medverkan i nämnden är partisk eller brister i omsorg.

Ledamot av fartygsnämnd får ej obehörigen yppa vad han har erfa- rit i denna egenskap. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bry- ter häremot dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

65 å Medtager sjöman i strid mot 51 å första stycket gods, som kan utsätta fartyget, ombordvarande eller last för äventyr eller vålla oord- ning ombord, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

66 5 Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som missbrukar rätten att bruka våld enligt 53 å första stycket eller att taga någon i förvar ombord enligt 54 å.

67 å Förgriper sig sjöman med våld eller hot om våld på befälha- varen eller annan förman på fartyget i dennes tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från tjänsteåtgärd eller häm- nas för sådan åtgärd, dömes till fängelse i högst två år.

Är brottet ringa, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

68 5 Gör sjömän myteri genom att visa uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot befälhavaren, dömes anstiftare och anförare till fäng- else i högst två år samt annan deltagare till böter eller fängelse i högst sex månader.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1973: 40 14

Har deltagare i myteri gått till förenat våld på person eller egendom, dömes anstiftare och anförare till fängelse i högst sex år samt annan deltagare till fängelse i högst två år.

69 & För förberedelse eller stämpling till brott som avses i 68 5 eller underlåtenhet att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad som stadgas i 23 kap. brottsbalken . Detsamma gäller försök eller förbere- delse till brott som avses i 67 5, om ej brottet skulle ha varit att anse som ringa om det fullbordats.

70 & Åsidosätter sjöman i annat fall än som avses i 62, 65 eller 67— 69 & uppsåtligen sin skyldighet enligt 47 & första stycket att efterkom- ma given order eller föreskrift och har ordern eller föreskriften bety- delse för fartygets, ombordvarandes eller lastens säkerhet, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

71 5 Den som erhållit medgivande enligt 59 & dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om i medgivandet angivet villkor åsidosättes el- ler underrättelse ej sker enligt 59 & tredje stycket.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på befälhavaren.

72 5 Allmänt åtal för brott mot tystnadsplikt enligt 64 å andra stycket får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Allmänt åtal för brott som avses i 70 5 får väckas endast om re- daren, befälhavaren eller målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

73 & Vid tillämpning av 62, 63, 66—69, 71 eller 72 & jämställes med befälhavare den som trätt i befälhavarens ställe.

74 5 Till straff enligt denna lag skall ej dömas, om gärningen är be- lagd med strängare straff i annan lag.

Laga domstol

75 & Om behörighet för tingsrätt att upptaga tvistemål enligt denna lag gäller, utöver bestämmelserna i 10 kap. rättegångsbalken , att talan får väckas vid tingsrätten för den ort där fartyget finns eller där far- tyget har sin hemort.

Är flera redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

76 5 Mål om ansvar för brott som avses i denna lag får upptagas av Göteborgs tingsrätt, om behörig domstol ej finns enligt 19 kap. rätte- gångsbalken.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

2. Genom den nya lagen upphäves sjömanslagen (1952: 530) med de begränsningar som följer av 4—9 nedan.

3. Har sjöman rätt till fri resa enligt 29 å i den nya lagen men un- derstiger hans sammanhängande anställningstid i utrikes fart hos sam- me arbetsgivare eller på samma fartyg tolv månader, är sjömannen

• Sida 15
•  Original

Prop. 1973: 40 15

skyldig att, om arbetsgivaren begär det, skjuta upp hemresan, dock längst till den 1 oktober 1973.

4. Åmjuter befälhavare andel av fartygets frakt m.m. enligt 8 & i den gamla lagen och har han ingått tjänsteavtalet före nya lagens ikraft- trädande, gäller äldre bestämmelser om beräkning av andelen.

5. I fråga om den som före nya lagens ikraftträdande avskedats från tjänsten enligt den gamla lagen eller utnyttjat rätt att erhålla entledigan- de enligt 37, 38 eller 39 5 eller 40 5 första stycket i sistnämnda lag, gäller äldre bestämmelser om rätt till lön och fri resa med underhåll.

6. Har tjänsteavtal upphört att gälla före nya lagens ikraftträdande på grund av förhållande som avses i 6 eller 41 å i den gamla lagen, gäller äldre bestämmelser om rätt till lön och fri resa med underhåll.

7. I fråga om ersättning för sådan förlust av personlig egendom som inträffat före nya lagens ikraftträdande gäller äldre bestämmelser.

8. Har före nya lagens ikraftträdande mönstringsförrättares pröv- ning begärts eller tvist hänskjutits till konsul enligt 43 5 i den gamla lagen, gäller äldre bestämmelser om sakens vidare prövning. ' Har mönstringsförrättare eller konsul meddelat beslut enligt 43 å i den gamla lagen, tillämpas 73 5 första stycket 5 och" andra stycket sam- ma lag på beslutet.

9. I fråga om beslut av disciplinnämnd om disciplinbot gäller äldre bestämmelser om verkställighet av beslutet, prövning av detta hos mönst- ringsförrättare eller vid domstol, efterskänkande av disciplinbot och redovisning och användning av lönemedel, som frångått sjömannen. 10. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till före- skrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2. Förslag till Lag om ändring i sjölagen (1891 nr 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 64, 68, 170 och 346 55 sjölagen (1891 nr 35 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse 64 51 Befälhavaren är i denna sin Nuvarande lydelse

Befälhavaren är i denna sin

egenskap behörig att på redarens vägnar företaga rättshandlingar, som avse fartygets bevarande el— ler resans utförande, träffa avtal att på resan medtaga gods och, på fartyg som är avsett därför, passagerare samt väcka talan i mål angående fartyget och utföra denna talan. Bestämmelser om be— fälhavarens behörighet att antaga och avskeda fartygets besättning meddelas i sjömanslagen .

1 Senaste lydelse 1967: 48.

egenskap behörig att på redarens vägnar företaga rättshandlingar, som avse fartygets bevarande el- ler resans utförande, träffa avtal att på resan medtaga gods och, på fartyg som är avsett därför, passagerare samt väcka talan i mål angående fartyget och utföra den- na talan.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1973: 40 16

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Medel för ändamål som avses i första stycket äger befälhavaren vid behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller sälja av reda- rens gods eller, i nödfall, av lasten. Var rättshandlingen ej behövlig, är den ändock bindande om tredje man var i god tro.

Befälhavaren skall underrätta redaren om åtgärd av vikt som han funnit behövlig för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet, om re- sans förlopp och därunder företagna rättshandlingar samt angående allt annat varom kännedom kan vara till nytta för redaren. Innan åtgärd av vikt vidtages, bör befälhavaren inhämta föreskrift av redaren eller det ombud denne anvisat. Behövas medel för fartyget och kan redarens föreskrift ej avvaktas, skall befälhavaren anlita den utväg att skaffa medlen som är förenad med minsta uppoffring för redaren.

68 &

När redaren begär det, skall befälhavaren avgiva redovisning. Vill re- daren klandra redovisning, skall han väcka talan därom inom sex måna- der efter det redovisningen mottogs. Försittes denna tid, har han förlo- rat sin talan, om befälhavaren ej förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren föra redaren till godo all särskild gottgörelse, som han erhållit av befraktare, lastägare, leverantörer eller andra, med vilka han i sin egenskap av befälhavare haft att skaffa.

Utan redarens samtycke får be- fälhavaren ej medtaga handels- varor för egen eller annans räk- ning. Sker det, skall befälhavaren erlägga frakt och ersätta uppkom- men skada.

170 53 Passagerare vare skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse allt vad med avseende å ordning och skick ombord föreskrives.

Vad i 54 och 61 åå sjömans- lagen är stadgat med avseende å sjöman gälle ock för passagerare.

Vad i 24, 51 och 54 åå sjö- manslagen (1973: 000) är stadgat med avseende å sjöman gälle ock för passagerare.

346 %*

På svenskt fartyg skall, till det antal och mot den ersättning som Konungen fastställer, medtagas svenskt sjöfolk, vars hemsändan- de det åligger konsul att besörja eller som äger rätt till fri hemresa enligt 26 & sjömanslagen , till be- stämmelseorten eller annan hamn, som fartyget skall anlöpa under resan. Utan betalning skall med- tagas urna innehållande askan ef- ter avliden svensk befälhavare el- ler sjöman samt, såvitt det kan

' Senaste lydelse 1967: 48. 3 Senaste lydelse 1936: 276. ' Senaste lydelse 1967: 48.

På svenskt fartyg skall, till det antal och mot den ersättning som Konungen fastställer, medtagas sjöman, som har rätt till fri resa enligt 29, 31 eller 32 & sjömansla- gen (1973: 000) eller vars resa till hemorten det eljest kan åligga konsul att besörja, till bestämmel- seorten eller annan hamn, som fartyget skall anlöpa under re- san. Utan betalning skall medtagas urna innehållande askan efter av- liden svensk befälhavare eller sjö-

• Sida 17
•  Original

Prop. 1973: 40

Nuvarande lydelse

ske utan olägenhet, hans efterläm- nade effekter. Fartygets befälha- vare är ansvarig för att dessa skyldigheter iakttagas.

Konungen äger förordna, att be- stämmelserna i första stycket skola gälla även i fråga om befälhavare eller sjöman från annat land, hans aska eller efterlämnade effekter.

17

Föreslagen lydelse

man samt, såvitt det kan ske utan ' olägenhet, hans efterlämnade ef- fekter. Fartygets befälhavare är ansvarig för att dessa skyldighe- ter iakttagas. '

Konungen äger förordna, att be- stämmelserna i första stycket om medtagande av avliden befälhava-l res eller sjömans aska eller efter- lämnade effekter skola gälla även i fråga om avliden befälhavare el- ler sjömanfrån annat 'land. -

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg

Härigenom förordnas, att 3 kap. 7 å, 9 kap. 1, 3 och 11 åå samt 10 kap. 3 % lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg skall ha nedan an- givna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 KAP.

7å

Om arbetstiden ombord gälla särskilda bestämmelser. Även om användande i skeppstjänst av min- derårig är särskilt stadgat.

Om arbetstiden ombord gälla särskilda bestämmelser. Även om minimiålder för fartygsarbete är särskilt stadgat.

9. KAP; 1 % Enligt vad i sjölagen stadgas åligger det befälhavaren att tillse, att

fartyget är i behörigt skick med avseende på sjövärdighet, anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, lastning och'bemanning.

Redaren skall anställa den som ingår i minimibesättnlng och till- hör däcks- eller maskinavdelning- en. '

3 % Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget, befälhava- ren och den som eljest leder ar-

Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget, befälhava- ren och den som eljest leder ar-

• Sida 18
•  Original

Prop. 1973: 40

Nuvarande lydelse

bete ombord skola iakttaga allt som med hänsyn till arbetets na- tur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt om- bordanställds ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan fordras för att fö- rebygga att ombordanställd ådra- ger sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri.

18

Föreslagen lydelse

bete ombord skola iakttaga allt som med hänsyn till arbetets na— tur och de förhållanden, under vil- ka arbetet bedrives, samt ombord- anställds ålder, yrkesvana och öv- riga förutsättningar för arbetet skäligen kan fordras för att före- bygga att ombordanställd ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri eller för att eljest trygga sjösäkerheten.

Ombordanställd är pliktig att använda befintliga skyddsanordningar, noga följa denna lag eller föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom ankom- mer, medverka till förekommande av ohälsa eller olycksfall. Ombord— anställd är skyldig att använda personlig skyddsutrustning under arbetet och väl värda den.

Det åligger befälhavaren att sär- skilt tillse, att minderårigs använ- dande i arbete på fartyg icke med— för fara för olycksfall eller för överansträngning eller annan men- lig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling. Kan minderårigs användande till visst slag av arbete medföra synnerlig fara i något av nu nämnda avse- enden, får Konungen eller myn- dighet som Konungen bestämmer föreskriva särskilda villkor för minderårigs användande till så- dant arbete eller förordna att min- derårig icke får användas därtill.

11å

Bestämmelserna i 2—10 åå gäl- la icke utländskt fartyg.

Bestämmelserna i 1 55 andra stycket och 2—10 åå gälla icke utländskt fartyg.

10 KAP. 3ä Iakttager befälhavare icke de föreskrifter om minimibesättning, som med stöd av denna lag fastställts att gälla för fartyget, dömes till dags- böter eller fängelse i högst sex månader. Gärning som avses i första stycket skall icke medföra ansvar, om lämplig person som varit kvalificerad till befattningen icke kunnat er- hållas i senast besökta hamn och detta föranlett att de uppställda ford- ringarna på kvalifikation hos medlem av minimibesättning icke blivit uppfyllda för viss tjänst ombord.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1973: 40

Nuvarande lydelse

19

Föreslagen lydelse

Anställes den som ingår i mini- mibesättning och tillhör däcks- el- ler maskinavdelningen av annan än redaren, dömas redaren och be- fälhavaren till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Visar redaren eller befälhavaren att han gjort vad på honom skä- ligen ankommit för att förhindra förseelsen, är han dock fri från ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

4. Förslag till

Lag om ändring i sjöarbetstidslagen (1970: 105)

Härigenom förordnas, att 10 och 12 55 sjöarbetstidslagen (1970: 105) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 105

Överst-iger den ordinarie arbetstiden a) 40 timmar i veckan i fall på vilket 5, 7 eller 9 & äger tillämpning, b) 80 timmar under en fast period av två veckor i fall på vilket 6 &

äger tillämpning,

skall för överskjutande tid utgå vederlag i form av fritid i hamn eller på annat sätt enligt vad som fastställts i kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 2 & tredje stycket.

Från den tid för vilken vederlag utgår avräknas ledighet som sjö- mannen åtnjutit enligt 51 9 tredje stycket sjömanslagen (1952: 530).

12 & Sjöman får åläggas högst 16 timmars skeppstjänst under 24 timmar i följd. Sjöman skall under 24 timmar i följd beredas tillfälle att vila un- der sammanhängande tid av till- räcklig längd.

Sjöman under sexton år skall varje dygn under tiden mellan klockan 20 och klockan 8 beredas tillfälle att vila under samman- hängande tid av minst nio timmar. Annan sjöman skall under 24 tim- mar i följd beredas tillfälle att vila under sammanhängande tid av till- räcklig längd.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1973: 40 20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som ålägger anställd arbetstid i skeppstjänst skall taga skälig hänsyn till arbetstid i annat arbete som den anställdeutför för samma arbetsgivare.

Skeppstjänst, som avses i 11 & tredje stycket a—c, får åläggas sjöman utan hinder av första, andra och tredje styckena.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare '

Härigenom förordnas, att 2 5 lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 %

Bestämmelserna i 1 & gäller ej i fråga om arbetstagare som 1. är medlem av arbetsgivarens familj,

2. avlönas uteslutande genom andel i vinst,

3. har företagsledande eller därmed jämförlig ställning,

4. omfattas av sjömanslagen 4. omfattas av lagen (1970: 943) (1952: 530) eller lagen (1970:943) om arbetstid m. m. i husligt arbete. om arbetstid m.m. i husligt ar- bete.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

6. Förslag till Kungörelse om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87)

Härigenom förordnas i fråga om mönstringsförordningen (1961: 87), dels att 50 5 skall upphöra att gälla, dels att 2, 12, 13, 17, 18, 20—24, 38, 51 och 54 55 skall ha nedan angivna lydelse. '

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 5 Med handelsfartyg förstås sådant fartyg, som nyttjas till handelssjö- fart eller resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som äger ge- menskap med handelssjöfarten, såsom bogsering, isbrytning, bärgning eller dykning. Begreppet sjöman användes i denna förordning i samma bety— delse som i sjömanslagen(1973: 000).

• Sida 21
•  Original

Prop. 1973: 40

Nuvarande lydelse

21

Föreslagen lydelse

'12 &

Befälhavare och besättning, som tillträda tjänst å svenskt handels- fartyg med en nettodräktighet av 20 registerton eller mera, skola påmönstras fartyget,

Sjöman, som tillträder befatt- ning på svenskt handelsfartyg med en nettodräktighet av 20 register- ton eller mera, skall påmönstras

fartyget,

a) om fartyget går i utrikes fart,

b) om fartyget går i inrikes fart och är att hänföra till passagerar- fartyg, såvida fartyget enligt gällande passagerarfartygscertifikat må nyttjas till passagerares befordran i kustfart eller vidsträcktare fart samt ej utgår allenast på lustresa eller annan tillfällig resa.

135

Fartygsbefålhavare äger låta på- mönstra besättning, oaktat mönst- ringsskyldighet enligt 12 ,9' ej före- ligger.

Fartygsbefälhavare äger låta på- mönstra sjöman eller annan per- son som medföljer fartyget, oaktat mönstringsskyldighet ej föreligger.

I fråga om den som påmönstras enligt första stycket äga bestäm- melserna i denna förordning om sjöman motsvarande tillämpning.

175

Svensk sjöman, som i svensk hamn tillträder tjänst å utländskt handelsfartyg, skall påmönstras fartyget. Anlöper utländskt han- delsfartyg, å vilket svensk sjöman är anställd, svensk hamn skall, om påmönstring icke redan skett, sjö- mannen påmönstras fartyget in- nan detta avgår.

Svensk sjöman, som i svensk hamn tillträder anställning på ut- ländskt handelsfartyg, skall på- mönstras fartyget. Anlöper" ut- ländskt handelsfartyg, på vilket svensk sjöman är anställd, svensk hamn skall, om påmönstring icke . redan skett, sjömannen påmönstras

fartyget innan detta avgår.

18 51

Vid påmönstring enligt 17 5 skall iakttagas . a) att sjömannen är inskriven i sjömansregistret och har sjöfartsbok, b) att hinder enligt lag eller annan författning icke möter mot hans anställning ombord å fartyget, samt

e) att mellan sjömannen och fartygsbefälhavaren upprättas an- ställningskontrakt, som tillförsäk- rar sjömannen dels rätt att lämna tjänsten å sådan tid, att han ej hindras fullgöra honom såsom värnpliktig åliggande skyldighet, dels ock, om fartyget ej tillhör nation som tillförsäkrar svensk sjöman sådan förmån, rätt att vid

1 Senaste lydelse 1969: 311.

e) att sjömannen har skriftligt anställningskontrakt, som tillför- säkrar sjömannen dels rätt att läm- na anställningen på sådan tid, att han ej hindras fullgöra honom så- som vämpliktig åliggande skyldig- het, dels ock, om fartyget ej tillhör nation som tillförsäkrar svensk sjöman sådan förmån, rätt att vid" sjukdom eller skada åtnjuta fri

• Sida 22
•  Original

Prop. 1973: 40

Nuvarande lydelse sjukdom eller skada, i den omfatt- ning 28 5 sjömanslagen stadgar, på redarens bekostnad åtnjuta vård och fri hemresa.

22

Föreslagen lydelse

hemresa och vård i den omfatt- ning som följer av 31 och 38—40 5,6 sjömanslagen(1973: 000).

Av anställningskontraktet skall ett exemplar tillställas mönstringsför- rättaren och ett exemplar överlämnas till den anställde.

205

Frånträder påmönstrad sjöman sin tjänst å svenskt fartyg, skall han avmönstras.

Frånträder påmönstrad sjöman sin befattning på Svenskt fartyg, skall han avmönstras.

21s

Vid avmönstring åligger det mönstringsförrättaren att såvitt möjligt tillse, att sjömannen till- godonjutit lön och övriga för- måner enligt tjänsteavtalet samt att i övrigt gällande föreskrifter iakt- tagits i samband med tjänstens upphörande.

Föreligger överenskommelse mellan befälhavaren och sjöman- nen att sjömannen endast tillfälligt skall- lämna fartyget för att åter inom två månader tillträda tjänst ombord, skall tillsyn enligt första stycket avse endast att vederbörlig anteckning om avmönstringen gjorts i fartygets sjömansrulla.

Vid avmönstring åligger det mönstringsförrättaren att såvitt möjligt tillse, att sjömannen till- godonjutit lön och övriga förmå- ner enligt anställningsavtalet och sådant tjänstgöringsbesked som av- ses i 15 5 sjömanslagen(1973: 000) samt att i övrigt gällande föreskrifter iakttagits i samband med att sjömannen lämnar far- tyget.

Föreligger överenskommelse om att sjömannen endast tillfälligt skall lämna sin befattning på far- tyget för att tillträda den på nytt, skall tillsyn enligt första stycket avse endast att vederbörlig anteck- ning om avmönstringen gjorts i fartygets sjömansrulla.

22 &

När sjömansrulla, som utfär- dats enligt 34 &, upphör att gälla, skola befälhavare och besättning avmönstras med iakttagande av vad i 21 & stadgas. De, som kvar- stå i tjänst å fartyget, skola ånyo påmönstras, därvid 14—16 åå äga tillämpning.

När sjömansrulla, som utfärdats enligt 34 &, upphör att gälla, skall sjöman avmönstras med iaktta- gande av vad i 21 & stadgas. Den, som kvarstår i befattning på far- tyget, skall ånyo påmönstras, där- vid 14—16 åå äga tillämpning.

Med mönstring enligt denna paragraf må anstå till dess fartyget an- löper svensk hamn eller utländsk hamn, där mönstring å svenska far- tyg sker. Sådant anstånd må ej medföra, att mönstring sker senare än tre månader efter det sjömansrullan upphört att gälla.

' Senaste lydelse 1969: 311.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1973: 40

Nuvarande lydelse

23

Föreslagen lydelse

23 53 Mönstring förrättas av mönstringsförrättare. Frånträder sjöman sin tjänst å ort, där mönstringsförrättare ej finnes, må fartygsbefälhavaren en- ligt vad därom särskilt föreskrives vidtaga erforderliga åtgärder för avmönstringen och därefter i förs- ta hamn, där mönstringsförrättare finnes, anmäla avmönstringen för denne. Mönstringsförrättaren skall därvid verkställa sådan granskning som avses i 21 % första stycket.

Frånträder sjöman sin befatt- ning på fartyg på ort, där mönst- ringsförrättare ej finnes, må far- tygsbcfälhavaren enligt vad därom särskilt föreskrives vidtaga erfor— derliga åtgärder för avmönstring- en och därefter i första hamn, där mönstringsförrättare finnes, anmä- la avmönstringen för denne. Mönstringsförrättaren skall därvid verkställa sådan granskning som avses i 21 & första stycket.

245

Mönstringsförrättare skall tillse, att sjöman, som tillträder tjänst å svenskt fartyg, enligt sjömansla- gens bestämmelser förses med av- räkningsbok samt att fartygets be- fälhavare har skeppsdagbok, ma- skindagbok och oljedagbok i fall där sådan dagbok skall föras på fartyget.

Mönstringsförrättare skall tillse, att sjöman, som tillträder befatt— ning på svenskt fartyg, enligt sjö- manslagens (1973:000) bestäm- melser är försedd med tjänstgö- ringsbesked samt att fartygets be— fälhavare har skeppsdagbok, ma- skindagbok och oljedagbok i fall där sådan dagbok skall föras på fartyget.

38 54

Om frånträde eller tillträde av tjänst ombord å fartyg med man- skapsförtcckning skall befälhava- ren göra anteckning i förteckning- en samt snarast genom särskilt upprättad r a p p 0 rt underrätta sjömansregistret.

Om frånträde eller tillträde av befattning på fartyg med man- skapsförteckning skall befälhava- ren göra anteckning i förteckning- en samt snarast genom särskilt upprättad r & p p 0 rt underrätta sjömansregistret.

51 55

Från villkor, som enligt denna förordning gäller för rätt att på- mönstras fartyg, må, i den ut- sträckning sjöfartsverket bestäm- mer, undantag göras för person, som medföljer fartyget utan att tillhöra den egentliga besättningen.

Från villkor, som enligt denna förordning gäller för rätt att på- mönstras fartyg, må, i den ut- sträckning sjöfartsverket bestäm- mer, undantag göras för den som påmönstras enligt 13 5.

54 se

Fartygs befälhavare som i strid mot bestämmelserna i denna för- ordning låter sjöman tillträda

3 Senaste lydelse 1969: 311. ' Senaste lydelse 1969: 311. " Senaste lydelse 1969: 311. ' Senaste lydelse 1969: 311.

Fartygs befälhavare, som i strid mot bestämmelserna i denna för— ordning låter sjöman tillträda be—

• Sida 24
•  Original

Prop. 1973: 40

Nuvarande lydelse

tjänst utan påmönstring eller från- träda tjänst utan avmönstring eller som underlåter att föranstalta om avmönstring, när fartygets sjö- mansrulla upphört att gälla, dömes till böter.

Till böter dömes ock befälhava- re, vilken underlåter att fullgöra vad som enligt 37—39 55 åligger honom eller vilken, utan att så- dant fall föreligger som i första stycket avses, i strid mot 1 & låter sjöman tillträda tjänst ombord utan att sjömannen är inskriven i sjömansregistret.

24

Föreslagen lydelse fattning eller anställning på far- tyg utan påmönstring eller från- träda befattning utan avmönstring eller som underlåter att föranstalta om avmönstring, när fartygets sjö- mansrulla upphört att gälla, dö- mes till böter.

Till böter dömes ock befälha- vare, vilken underlåter att fullgö- ra vad som enligt 37—39 åå ålig- ger honom eller vilken, utan att sådant fall föreligger som i första stycket avses, i strid mot 1 & låter sjöman tillträda befattning eller anställning på fartyg utan att sjö- mannen är inskriven i sjömansre- gistret.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1973.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1973: 40 25

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 2 mars 1973.

Närvarande: ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEI- JER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, an- mäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter frå- ga om ny sjöntanslag m. m. och anför.

2.1. Huvuddragen i gällande lagstiftning

Sij är den centrala författningen för dem som är anställda om- bord. Sij innehåller regler om befälhavarens och besättningens tjäns- teavtal. Vidare tas upp bestämmelser om skeppstjänsten och arbetsled- ningen samt om de tvångsmedel som finns för befälets utövande och ordningens upprätthållande, t. ex. åläggande av disciplinbot. Dessutom behandlas även ansvar för vissa speciella brott, som kan begås under anställningen ombord. Slutligen ges regler om laga domstol i särskilda fall.

Lagens tjänsteavtalsbestämmelser innehåller de väsentligaste reglerna om sjöfolkets rättigheter och skyldigheter i tjänsten. Där behandlas bl. a. frågor om tjänsteavtalets ingående och upphörande, om lönen, om sjö- mannens rätt till fria hemrcsor, sjukvård och begravning.

Sij bygger på grundtanken att sjömannen anställs endast för tjänst på bestämt fartyg. Anställningen förutsätts börja i och med att arbets- tagaren tillträder tjänst på detta fartyg och upphöra när han frånträder tjänsten där. I de fall mönstringsförordningen (1961: 87, ändrad senast 1971: 677) är tillämplig, motsvarar anställningstiden i huvudsak den tid under vilken arbetstagaren är påmönstrad fartyget.

Befälhavaren intar en central ställning i tjänsteavtalsfrågor och har i Sij skjutits fram i redarens ställe som arbetsgivarpart. Befälhavarens behörighet att sluta anställningsavtal på redarens vägnar är således ut- tryckligen fastslagen i lagen. I bestämmelserna om avskedsgrunder är det befälhavaren som ges rätt att avskeda sjöman.

Behandlingen av befälhavarens tjänsteavtal är inskränkt till ett fåtal regler i jämförelse med besättningens. Reglerna upptas i ett särskilt ka- pitel.

Sij innehåller vidare ett kapitel om skeppstjänsten, vari bl. a. be- handlas arbetsledningen ombord och allmänna skyldigheter i tjänsten, t. ex. lydnadsplikt.

I ett särskilt kapitel regleras disciplinbot, som innebär mistning av lön för högst sju dagar och som kan åläggas sjöman i vissa angivna fall av en särskild disciplinnämnd bestående av befattningshavare ombord.

Sij är i sin helhet tillämplig på befälhavaren och besättningen. Till besättningen räknas dock inte personer anställda av annan än redaren eller befälhavaren. Vidare omfattar lagen av redaren eller befälhavaren anställda personer, som inte anses höra till den egentliga besättningen, t. ex. kypare, musiker och fartygsläkare. Lagen är dessutom i vissa delar tillämplig på ombordanställda personer, som ej antagits av redaren eller

• Sida 28
•  Original

Prop. 1973: 40 - 28

befälhavaren, och på sjömän, som medtas på fartyget enligt 346 & sjö- lagen (1891 nr 35 s. 1, ändrad senast 1972: 208).

Sij:s tillämplighet i fråga om fartyg begränsas ej av bestämmelse i lagen.

Vid sidan av Sij:s tjänsteavtalsbestämmelser spelar numera kol- lektivavtalen mellan redarnas och de ombordanställdas fackliga orga- nisationer en avgörande roll. Dessa avtal liksom andra särskilda överens- kommelser mellan parterna innehåller regler, som i stor utsträckning bygger vidare på och kompletterar Sij:s reglering. Betydelsefulla frå- gor avgörs numera i allt flera hänseenden med stöd av kollektivavtalen och bestämmelserna i lagen har kommit att få mindre praktisk an— vändning. Därjämte förekommer att viktiga frågor bestäms i enskilda tjänsteavtal, särskilt när det gäller det högre befälet.

Bestämmelser med nära anknytning till Sij:s reglering upptas vi- dare i sjölagen, förordningen (1928: 49, ändrad senast 1967 : 291) an- gående beskickningar och konsulat samt mönstringsförordningen.

2.2. Lagstiftningen i övriga nordiska länder

Gällande sjömanslagar i de nordiska länderna har tillkommit som resultat av gemensamt utredningsarbete. I redaktionellt hänseende är de ensartade, paragrafföljden t. ex. är i stort sett densamma. De mate- riella reglerna överensstämmer också i stor utsträckning. Den utvidgning som genomförts av den svenska sjömanslagens tillämplighet till att även avse utländska sjömän i svenska fartyg har emellertid inte motsvarighet i övriga länder. Lagstiftningen gäller där i princip endast det egna landets medborgare eller, såvitt avser Norge, dem som är bosatta i landet. Som exempel på andra skiljaktigheter kan följande uppmärksammas. 1 Dan- mark och Norge saknas den i 14 & Sij nämnda möjligheten att begära samråd inför nämnd vid uppsägning. Kvalifikationstiderna för fri hem- resa är olika i samtliga länder. Fördelningen av kostnadsansvarct mel- lan staten och redaren för sociala förmåner skiljer sig och disciplin— nämndens sammansättning överensstämmer ej i de olika lagarna. An— svarsbestämmelser samt regler om laga domstol och rättegång upptas i Norge i annan lagstiftning. I Finland inryms forumbestämmelser i sjö- lagen.

I samband med att utredningsarbetet sattes i gång i Sverige, tillsattes också i övriga nordiska länder utredningar med uppgift att se över där gällande sjömanslagstiftning.

2.3. Huvuddragen i kommitténs förslag

Kommitténs förslag innebär en rad ändringar både av generell och detaljmässig art. Jag avser att inledningsvis lämna ett kortfattat sam- mandrag av huvudpunkterna.

• Sida 29
•  Original

Prop. 1973: 40 . . 29

2.3.1 Grundsynen på anställningsförhållandet Förslaget innebär i första hand en principiell förändring av synen på sjömannens anställningsavtal genom en närmare anknytning till arbets- givaren. Redarens ställning som part i avtalsförhållandet skjuts i för- grunden och befälhavarens hittillsvarande arbetsgivarställning försvin-- ner. Sjömannen knyts fastare till arbetsgivaren—redaren. Kommittéförsla- get bryter mot presumtionen att den ombordanställde-är bunden enbart till anställning på bestämt fartyg.. Förslaget grundas i stället på det på arbetsmarknaden till lands gängse betraktelsesättet, att arbetsgivare och anställd står i ett omedelbart avtalsförhållande till varandra och att an- visningen av arbetsplats endast utgör ett led i anställningsvillkorens full- görande. Tiden för skeppsarbetsavtalet omfattar med förslagets syn såväl tid när sjömannen tjänstgör ombord på fartyg som tid när han tillfälligt är i land för semester eller annan fritid eller för att avvakta annat fartyg, där sjömannen skall tillträda befattning. Har ej avtalet uttryckligen sagts upp, t. ex. när sjömannen går i land för semester, har han efter semesterns slut rätt och skyldighet att återvända till sitt tidigare far- tyg eller annan arbetsplats som redaren anvisar. ' ' Kommittéförslaget binder inte avtalsparterna vid en viss typ av an- ställning utan medger större avtalsfrihet. Förslaget lämnar fritt åt par- terna att bestämma om anställningen skall få fastare anknytning till re- daren för tjänstgöring-i det eller de fartyg redaren anvisar eller om an- ställningen som hittills endast skall avse arbete på visst fartyg." Kommit- tén räknar med att den erfamare delen av sjöfolket i snabbt ökande om- fattning kommer att bindas fastare till rederiet. Därigenom tillgodoses ett väsentligt önskemål om bättre anställningstrygghet för de ombord- anställda. För rederier med flera fartyg, där arbetskraften kan bli rörlig mellan dessa, bör en utveckling i denna riktning kunna få stor praktisk betydelse. '

2.3.2. Övriga viktiga förändringar

Kommittén har begränsat lagregleringen. I förslaget tas i huvudsak upp regler, som ger ett socialt grundskydd för sjömannen, och i övrigt sådana bestämmelser rörande tjänsteförhållandet som har betydelse för säkerheten ombord. Det har medfört att flera bestämmelser i Sij kunnat utgå.

Redare och anställda är till övervägande del fackligt organisations- anslutna. Kollektivavtalens reglering täcker därför praktiskt taget hela arbetsmarknaden. Detta har möjliggjort att ett flertal bestämmelser kun- nat föras över till kollektivavtalen. Detta gäller bl. a. bestämmelser om uppsägningstider, löneberäkning och landgångsvillkor. _

• Sida 30
•  Original

Prop. 1973: 40 30

Flera av de sociala förmåner som sjömannen åtnjuter ombord skall han också uppbära under väntetid, varmed huvudsakligen avses tid när sjömannen lämnat sin befattning på fartyget utan att samtidigt frånträ- da anställningen hos redaren och han väntar på att ånyo tillträda befatt- ning på redarens fartyg.

I fråga om lagens tillämplighet föreslås att den skall omfatta dem som redaren eller befälhavaren anställt för skeppsarbete med undantag för personer, vars arbetsuppgifter ej hänför sig till fartygets utnyttjande och endast avser tillfälliga göromål. För personer med annan arbetsgi- vare föreslås att liksom hittills enbart vissa bestämmelser skall vara till- lämpliga.

Förslaget medför inte någon ändring i fråga om lagens tillämplighet på fartyg.

I fråga om anställningsavtalets ingående och frånträdande föreslås en rad ändringar. Föreskriften att befälhavaren äger att på redarens väg- nar anta besättningen har inte längre ansetts behövlig. Samtliga anställ- ningsavtal skall upprättas skriftligt. Möjligheterna för sjömannen att bli fri från anställningen vid omständighet, som anses utgöra en väl- färdsfråga, har utökats.

En viktig nyhet är att förslaget saknar regler om när sjöman får av- skedas, dvs. skiljas från sin anställning utan iakttagande av avtalade vill- kor för anställningens upphörande. De gamla bestämmelserna om grun- derna för att avskeda en sjöman stämmer inte med utvecklingen på den allmänna arbetsmarknaden mot större anställningstrygghet. Frågan om när redaren får tillgripa avsked eller uppsägning bör i stället bedömas efter gällande kollektivavtal och de normer som utvecklar sig på arbets- marknaden samt hänsynen till sjöfartens speciella förhållanden. Frågan om ersättning vid avskedande löses kollektivavtalsvägen, utom i fall där det är betingat av sociala hänsyn, t. ex. vid sjukdom eller skada.

För sådana fall, där f.n. avsked får tillgripas enligt särskilda be- stämmelser i Sij, tillgodoser kommittéförslaget säkerhetssynpunkter- na genom befogenhet för befälhavaren att sätta i land en sjöman. En sådan åtgärd, s.k. skiljande av sjömannen från befattningen ombord, bryter ej anställningsförhållandet och kan tillgripas vid i stort sett sam- ma fall, som f. n. utgör grund för avsked. '

På varje fartyg med minst sex anställda skall finnas en skeppsnämnd, bestående av befälhavaren som ordförande och två ledamöter. Leda- möterna representerar de olika personalkategorierna ombord och i varje ärende skall tjänstgöra företrädare för den kategori ärendet rör. En nyhet är att representanten för manskapet ombord skall delta i hand- läggningen av samtliga ärenden.

Skeppsnämndens uppgift är att dels utreda förhållanden av betydelse för den enskilde ombordanställdes anställning och dels vara ett allmänt samrådsorgan i anställningsfrågor.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1973: 40 31

Framkommer det när nämnden gör undersökning att sjöman grovt misskött sig i tjänsten, kan nämnden tilldela sjömannen erinran. Skulle brott begås ombord är nämnden också skyldig att göra utredning härom.

I fråga om de sociala förmånerna sänks kvalifikationstiden för fri hemresa vid semester eller annan ledighet eller när anställningen upp- hör från 18 till nio månader. Kostnaderna för de fria hemresorna skall liksom hittills bäras av statsverket och rcderinäringen med hälften vardera.

I kapitlet om skeppsarbete är en nyhet att bestämmelserna om arbets- ledningen fallit bort. En annan nyhet är att förslaget öppnar möjlighet för en ombordanställd att vid lovlig arbetskonflikt lägga ned arbetet utan att först behöva säga upp sin anställning och avvakta uppsägnings— tidens utgång. Förslaget slopar den rätt som Sij tillagt befälhavaren att. anlita polismyndighet för att föra ombord sjöman, som inte kom- meri rätt tid till tjänsten eller som avviker från fartyget.

Kommittén anser att det nuvarande disciplinbotssystemet är behäftat med så allvarliga brister att det bör slopas. Andra medel som står till buds för att upprätthålla ordning ombord bedöms som tillräckliga.

Förslaget behåller i huvudsak nuvarande regler om ansvar för vissa brott. I en del fall har modernisering skett. I andra har omskrivning måst företas med hänsyn till ändrat innehåll i lagen i övrigt.

2.3.3. Förhållandet till övriga nordiska länder

Kommittén har under utredningsarbetets gång hållit nära kontakt med motsvarande kommittéer i de övriga nordiska länderna. När kommittén slutförde sitt arbete pågick utredning alltjämt i dessa länder. Såvitt då kunde bedömas skulle endast den finska kommittén komma att utforma sitt lagförslag enligt samma principer som den svenska. De danska och norska kommittéerna väntades i stort sett behålla den hittillsvarande grunduppläggningen av sjömanslagen . Redaktionellt sökte man anpassa sig till de svenska och finska förslagen i fråga om kapitelindelning och paragrafföljd. I fråga om innehållet väntades ett flertal olikheter.

Kommittén uttalar att den rättsliga överensstämmelsen mellan de nordiska länderna bryts i Väsentliga avseenden, om det svenska för- slaget och det som förutsätts komma till stånd i Finland genomförs utan att. motsvarande reform vidtas för Danmarks och Norges del. Detta kan föra med sig praktiska nackdelar, vilka främst torde komma att märkas på det administrativa planet, där det nordiska samarbetet under- lättas av rättslikheten. Inte minst det konsulära arbetet har haft fördel därav. Betydelsen av den principiella skillnaden i lagarnas uppbyggnad som kan komma att uppstå skall dock inte överdrivas. I praktiken kom- mer de bestämmelser som reglerar det sociala minimiskyddet för sjö- männen att även i fortsättningen överensstämma i allt väsentligt mellan de nordiska länderna. De sakliga skillnader som kommer att föreligga

• Sida 32
•  Original

Prop. 1973: 40 32

har huvudsakligen sin grund i skiljaktigheter i de olika ländernas kol- lektivavtalsregler. I detta hänseende har inte tillkommit något nytt, eftersom kollektivavtalen redan under gällande lag medfört skillnader i de nordiska sjömännens arbetsvillkor. Dessutom regleras tjänsteav- talsrättsliga förhållanden i de olika länderna av sådana författningar vid sidan av sjömanslagarna, som inte varit föremål för harmoniseringssträ- vanden. '

De betydande värden som kommittén tillmäter att en ny Sij också till sin principiella uppbyggnad närmas den gängse arbetsrättsliga synen på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare överväger enligt kommitténs bedömning klart de obestridliga nackdelar som ligger i att skiljaktigheter uppstår mellan de nordiska ländernas lagar. Kommittén har därför inte sett svårigheterna att nå nordisk rättsöverensstämmelse som något avgörande hinder mot sitt förslag.

2.4. Remissyttranden

SAF och Sveriges redareförening tillstyrker lagförslaget i dess helhet. Även övriga remissorgan är positiva till kommitténs förslag men fram- för i olika delfrågor invändningar eller önskemål, som jag senare skall återkomma till.

De olikheter som kan komma att uppstå i förhållandet till övriga . nordiska länders sjömanslagstiftning om kommitténs förslag genomförs tas upp till behandling av några remissinstanser. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om kommittén tillräckligt beaktat de nackdelar, som kommer att vara förenade med skilda regelsystem i de nordiska länderna. Sjölagskommittén finner det beklagligt att hittillsvarande lik- formighet i lagstiftningen på detta område inte kommer att kunna upprätthållas. Under det fortsatta lagstiftningsarbetet bör möjligheten att undvika större skiljaktigheter ytterligare prövas. Svenska sjöfolks- förbundet instämmer i att det är beklagligt att samma principer inte följs i de nordiska länderna. Inte minst med hänsyn till den fria nor- diska arbetsmarknaden ligger det ett stort värde i likalydande texter. Förbundet är emellertid helt övertygat om att Sverige, liksom Finland sannolikt kommer att göra, valt den rätta linjen. Danmark och Norge kommer om några år sannolikt att följa efter.

3.2. Kommittén

Kommittén behandlar de stora ekonomiska och tekniska förändring— ar som skett på sjöfartsområdet och redovisar sin bedömning i fråga om utformningen av ny lagstiftning. Jag återger här endast huvuddragen av kommitténs synpunkter (se i övrigt SOU 1971: 6 s. 65—70').

Tendensen inom den svenska rcderinäringen har liksom inom andra näringsgrenar i landet varit koncentration av företagen till större enhe- ter. Omvandlingen har under senaste tid tenderat att alltmera påskyn- das. Den tekniska utvecklingen på fartygsområdet och beträffande last- hanteringen tvingar fram nyinvesteringar, som är synnerligen kapital- krävande. Som förhållandena utvecklat sig har som regel det stora fö- retaget bättre förutsättningar att klara sig i konkurrensen.

Inom dessa storföretag sköts administrationen av fartygen, last- och underhållsfrågor på ett helt annat sätt än tidigare från land. Omdis- ponering av de anställda, cntlediganden och nyanställning sker i stor utsträckning från rederikontoren.

På det tekniska området går utvecklingen mot större fartygsenheter, specialfartyg, högre hastighet och långt driven automation genom tek- niska hjälpmedel på det enskilda fartyget.

Förändringarna ombord på fartygen har skett i takt med utveck- lingen aV fartygstyperna. Tekniska hjälpmedel "har tillförts i stigande grad. Automationen har kommit långt exempelvis i vad gäller förtöj— ning, lasthantering och framdrivningsmaskincri. Ett antal moderna far- tyg seglar med periodiskt vaktfritt maskinrum under 16 av dygnets timmar. Underhållet förenklas genom standardlager i förråd ombord. Även provianthållningen ombord kan rationaliseras genom central ad- ministration och bättre rekvisitionsförfarande. I vissa farter inskränks underhålls- och reparationsarbeten på fartygen för de ombordanställda och förläggs till hamnuppehållen, där -de utförs av personal från land.

De förändringar på det ekonomiska och tekniska området som så- lunda pågår är av vital betydelse för konkurrenskraften hos svensk sjö- fart gentemot utlandet. För kommittén har det stått klart, att personal- rekryteringen till handelsflottan är en central faktor vid bedömningen av rederinäringens utsikter för framtiden. Svårigheterna att på såväl befäls- som manskapssidan anställa kvalificerat folk utgör sedan lång tid ett besvärande hinder i näringen. Inte minst den långt drivna ra-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1973: 40 35

tionalisering som kommer att prägla skeppsfarten ställer särskilda krav på utbildning och erfarenhet hos de ombordanställda. I praktiken bety- der detta i första hand att den nuvarande bristen på behörigt befäl samt på kunnigt och erfaret manskap måste avhjälpas. Den komplicerade tekniken ombord kräver grundligare utbildning för de ombordanställda. Samtidigt är att vänta att den nautiska och tekniska utvecklingen kom- mer att rubba de traditionella förutsättningarna för befälsutbildningen och ställa denna inför nya perspektiv.

Man bör ställa det kravet på den författningsmässiga regleringen av tjänsten ombord i fartygen, att den tar hänsyn till de nya förhållanden som redan börjat sätta sin prägel på sjöfartsnäringen och som kommer att dominera i framtiden.

Kommittén utmönstrar såsom jag återkommer till senare (se avsnitt 5.2 ) ett stort antal bestämmelser ur lagen men finner det inte lämpligt att helt överlämna den tjänsterättsliga regleringen till kollektivavtalen. De speciella förhållanden, som särskilt inom den utrikes farten präglar sjömansyrket, gör det motiverat att i lagen ta upp bestämmelser, som ger ett socialt grundskydd.

Kommittén erinrar om Sij:s grundtanke att sjömannen anställs endast för tjänst på bestämt fartyg, vilken konstruktion kommer tyd- ligt till uttryck i ett flertal paragrafer i nuvarande lag. Denna uppbygg- nad av tjänsteavtalet var försvarlig i en tid, när kommunikationerna mellan arbetsgivaren-redaren och arbetsplatsen-fartygsledningen var bristfälliga och fartygen på annat sätt än nu utgjorde ekonomiska enhe- ter som förvaltades självständigt. Mot bakgrunden av dessa förhållan- den skall också ses, att befälhavaren i lagen skjutits fram i redarens stäl— le som arbetsgivarpart i förhållande till övriga ombordanställda.

Den nuvarande bemanningssituationen med korttidsseglare som do— minerande inslag vid rekryteringen av manskap är enligt kommittén ett allvarligt hot mot utvecklingen av sjöfarten som näringsgren. Under- målig rekrytering bland manskapet motverkar den tekniska rationalise- ring som är nödvändig. Rekryteringssvårigheterna är också ägnade att störa arbetstrivseln i stort på fartygen och minskar på det sättet attrak- tionen hos fartygen som arbetsplatser. På lagstiftningssidan har Sij central betydelse för dessa frågor och kommittén fäster särskild vikt vid att lagen utformas så, att föråldrade bestämmelser rensas ut och'att la- gen lämnar vägen fri för den utveckling som börjat och siktar till princi- piellt samma anställningstrygghet för sjömän som för landanställda.

Det anses emellertid självfallet att en reviderad Sij måste ta hän- syn till att sjöfarten även framgent kommer att rekrytera en del folk som endast tillfälligt gästspelar i sjömansyrket.

Kommittén har sett bestämda nackdelar förbundna med att i lagen behålla den grundläggande presumtionen att den ombordanställde är bunden enbart till anställning på bestämt fartyg. En sådan uppbygg-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1973: 40 36

nad av lagen är ägnad att konservera de anställningsförhållanden, som kommittén kritiserat. Kommittén stannar därför för att låta en revide- rad Sij helt grunda sig på det på arbetsmarknaden till lands gängse arbetsrättsliga betraktelsesättet som innebär, att arbetsgivare och ar- betstagare står i ett omedelbart avtalsförhållande till' varandra och att anvisningen av arbetsplats endast utgör ett led i fullgörandet av anställ— ningsvillkoren. Därmed kommer den nuvarande legala förutsättningen att tjänsteavtalet knyter an till tjänst på bestämt fartyg att falla bort och sjöfolkets tjänsterättsliga ställning att på ett principiellt viktigt plan lik- ställas med andra arbetstagares. De sociala och offentligrättsliga motiv som talar för en lagreglering av sjömannens anställningsvillkor har sin giltighet vare sig anställningsavtalet, som nu är regel, begränsas att avse bestämt fartyg eller innefattar en fastare anknytning till redaren. Hur tjänstgöringsskyldigheten vid denna fastare anknytning till redaren kom- mer att utformas blir en fråga som helt beror på det anställningsavtal som parterna träffat. Det är att räkna med att avtalen, i vart fall för den mera erfarna delen av sjöfolket, kommer att i stigande omfattning innebära en sådan anknytning till redaren, att anställningsförhållandet ej upphör i och med att sjömannen lämnar sin befattning på fartyget.

Ett anställningsavtal som binder sjömannen fastare till rederiet kan som nämnts medföra skyldighet för honom att flytta över från ett av rederiets fartyg till ett annat. Sjömannen kan, t. ex. efter semester, pla— ceras i ett annat fartyg där en befattning är ledig. I dessa fall kan upp- komma perioder, när sjömannen till lands avvaktar att tillträda den nya fartygsbefattningen. Enligt avtalet kan sjömannen under sådana förhållanden vara skyldig att fullgöra annat arbete för redaren än det som åligger honom ombord på fartyget, t.ex. tillfälligt kontors- eller servicearbete.

Hur den enskilde sjömannens anställning hos redaren skall utformas blir en fråga som helt beror på det anställningsavtal, som redaren träf— fat med sjömannen. Eftersom kollektivavtalen här spelar den centrala rollen innebär den blivande lagens konstruktion, att arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna får leda utvecklingen mot större anställ- ningstrygghet. Den revision av Sij:s avsnitt om anställningsavtalet som kommittén sålunda förordar medför en betydande omarbetning av lagen, beroende på att den nuvarande grundsynen i så hög grad präglat lagens innehåll.

3.3. Remissyttranden

I fråga om förslagets grundinställning till sjömans anställningsförhål- landen uttalar samtliga de remissinstanser som tagit ställning härtill positiva omdömen och anser förslaget väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1973: 40 . 37

Sjöfartsverket instämmer i kommitténs beskrivning av huvuddragen av de ekonomiska och tekniska förändringar som skett under senare år på sjöfartsområdet. Verket erinrar om att sjösäkerhetslagen med dess centrala bestämmelser har tillkommit under den tid som nuvarande Sij varit i kraft. I sjösäkerhetslagen har införts ett särskilt kapitel om ansvarsfördelningen ombord. Ett annat viktigt avsnitt är det som regle- rar systemet med minimibesättning. Verket har att fastställa besättning- ens kvalitet och kvantitet. För verket har uppgiften att fastställa en be- tryggande minimibesättning från kvalitetssynpunkt varit vansklig, i all synnerhet som företagna rationaliseringar i fartygens drift framtvingar reduceringar av antalet ombordanställda. En allmän målsättning från verkets sida — särskilt med beaktande av att den tekniska utvecklingen ställer speciella krav på sjöpersonalen — måste vara att verka för att kvalitativt dålig personal hålls borta från sjömansyrket. Allt klarare har framstått behovet av att tillföra sjöfarten en mera fast anställningsform än den traditionella påmönstringen av visst fartyg för viss resa. Den begynnande utvecklingen i allt flera rederier mot rederianställningar av sjömän måste därför anses vara till stort gagn för sjöfarten. Verket un- derstryker att denna anställningsform i regel är en förutsättning för att nuvarande rekryteringsproblem i sjömansyrket minskas och att erforder- lig vidareutbildning kan ske i yrket. I detta sammanhang hänvisar ver- ket till den av internationella arbetsorganiSationens (ILO:s) sjöfarts- konferens år 1970 antagna rekommendationen nr 139 om sysselsätt- ningsproblem för sjöfolk (teknisk utveckling). Verket ansluter sig i alla delar till kommitténs grundsyn och anser att den uppläggning och det innehåll som givits den nya lagen är riktiga och Väl i överensstämmelse med vad som bör krävas av en modern Sij.

Arbetarskyddsstyrelsen och TCO finner det särskilt betydelsefullt att kommittén i förslaget sökt nå överensstämmelse mellan de ombordan- ställdas och övriga arbetstagares arbetsrättsliga ställning. General/(on- sulatet i Hamburg anser att denna utveckling är tidsenlig och att den ökar anställningstryggheten. Den närmare anknytningen mellan redaren och sjömannen är önskvärd från konsulär synpunkt, eftersom konsuler- nas ingripanden i dessa ärenden härigenom kommer att begränsas väsent- ligt. Svenska sjöfolksförbundet noterar med tillfredsställelse att förslaget bryter mot nuvarande presumtion att den ombordanställde är knuten en- bart till anställning på bestämt fartyg och att förslaget i stället grundar sig på det på arbetsmarknaden till lands gängse betraktelsesättet att ar- betsgivare och anställd står i ett omedelbart avtalsförhållande till var- andra. Följdriktigt försvinner befälhavarens hittillsvarande arbetsgivar- ställning. Samma uppfattning uttalas i huvudsak av Svenska maskin- befälsförbundet, som tillägger att förslaget i denna del skapar förutsätt- ningar för de fackliga organisationerna att med redarna komma överens om och sätta upp regler för sättet att anta sjömän och skilja dem från

• Sida 38
•  Original

Prop. 1973: 40 38

anställningen. Befälhavarens nuvarande enväldiga ställning finner för- bundet vara ett främmande element på en modern arbetsmarknad med väl utbyggda.intresseorganisationer på arbetsgivar- och löntagarsidan. SR finner det vara bra att arbetsgivare och arbetstagare kommer varand- ra närmare i avtalsförhållandet och att anvisningen av arbetsplats endast utgör ett led i anställningens fullgörande. Generalkonsulatet ;" Antwer- pen anser förslaget inte bara utgöra ett viktigt steg mot större social trygghet för sjömannen utan också ge redaren större möjligheter att ra- tionellt utnyttja tillgänglig arbetskraft.

Endast konsulatet i Rotterdam uttalar viss tveksamhet i fråga om kommitténs förslag. Skälet är att förslaget bryter mot den syn på sjö- mans anställning som återspeglas såväl i andra sjöfartsnationers lag- stiftning som i de internationella konventionerna på det sjöfartssociala området.

4.2. Kommittén

Liksom Sij upptar förslaget inte någon begränsning när det gäller lagens tillämplighet i fråga om fartyg.

Kommittéförslaget innebär en förskjutning av Sij:s till ä m pl i g- het i fråga om arbetstagare så till vida som lagen i sin helhet i fortsättningen föreslås bli tillämpad endast på anställda, som full- gör typiskt fartygsarbete, dvs. i praktiken på personer, som är sysselsatta i sjömansyrkena och i dagligt tal brukar sammanfattas med uttrycket ombordanställda. Detta kommer till uttryck i den inledande meningen av 1 &, som begränsar lagens tillämplighet till sådant skeppsarbete som utförs av sjöman som har befattning ombord. Redan definitionen av begreppet skeppsarbete utesluter, att befattning ombord kan innehas av arbetstagare, vilka är landbaserade och går ombord endast för att ut- föra arbete medan fartyget ligger i hamn. Befattning ombord innebär att det arbete som tilldelats arbetstagaren skall ha samband med farty- gets nyttjande och innefatta mera stadigvarande eller regelbundet åter- kommande sysslor. Till personal med sådana uppgifter räknas alltså inte bara medlemmarna av den egentliga besättningen utan också sådana arbetstagare som t.ex. läkare och övrig sjukvårdspersonal. Utanför faller den som visserligen är anställd av redaren och arbetar ombord men vars arbete inte berör fartygets nyttjande, såsom en rederianställd konstruktör som följer med för studier inför ett kommande fartygs- bygge. Ej heller räknas hit en arbetsstudieman, som tillfälligtvis följer med för viss utredning. Den som har rent tillfälliga sysslor, t. ex. till— fälligt underhålls- eller rcparationsarbete, kan inte anses ha befattning ombord. Samma är förhållandet med en rederianställd ingenjör, som följer med ett fartyg under en resa för kontroll av instrumenteringen.

I överensstämmelse med gällande lag (71 &) innebär kommittéför- slaget att arbetstagare, som anställts av annan än redaren, står utanför lagens allmänna tillämpning. På dessa arbetstagare skall enligt 2 5 i förslaget endast vissa föreskrifter äga tillämpning såsom om minimi- ålder, om skeppsarbetet, om tvångsmedel och om straffansvar. Det kan här vara fråga om högst olika slag av personal med tjänstgöring om- bord, t.ex. kiosk- och serviccpersonal på vissa passagerarfartyg, kon- trollpersonal från ett varv, lastägares superkarg, anställda vid speciella servicebolag eller reparatörer från ett lcverantörföretag. Sistnämnda grupper av arbetstagare har ofta endast tillfällig tjänstgöring ombord. Det har framför allt under senare år blivit en tendens att överlåta driften inom serviceavdelningarna, huvudsakligen på större passagerarfartyg, på

• Sida 41
•  Original

Prop. 1973: 40 41

en företagare utanför rederiet, vilken anställer personal. I dessa fall intar personalen i fråga om arbetsuppgifter samma ställning som om den varit anställd i rederiet. Hittills har personal som avses här kollektivavtals- vägen tillförsäkrats samma avtalsförmåner som övriga ombordanställda. Därmed har dessa arbetstagare i praktiken också kommit i åtnjutande av väsentligen samma sociala skydd som Sij ger. Kommittén anser inte att denna ordning rubbas genom förslaget.

I detta sammanhang aktualiserar kommittén en begränsning av re- darens rätt att överlåta på annan att som entreprenör anställa personal för fartygsdriften. Det kan nämligen inte anses förenligt med redarens och befälhavarens ansvar för sjösäkerheten ombord, att sådan personal inom däcks- och maskinavdelningarna som tillhör minimibesättningen i sitt anställningsförhållande är beroende av annan än redaren. En regel 'i syfte att tillförsäkra att denna personal alltid är anställd av redaren står i överensstämmelse med hittills tillämpad praxis. Kommittén före- slår att bestämmelse härom tas in i sjösäkerhetslagen. I övrigt kan reda- ren låta bemanna sitt fartyg med personal, som anställts av annan än redaren själv. Detta förfarande kan enligt kommittén ge driftsekono- miska fördelar. I ett avseende kan denna klyvning av arbetsgivareförhål- landet ombord inge betänkligheter. Reglerna om sjömansskatt och sjö- mans pensionering är nämligen tillämpliga endast på dem, som anställts av redaren. De sjömän som anställts av entreprenör faller således utan- för de för redaranställda särskilt utformade skatte- och pensionssyste- men. Enligt kommitténs mening finns anledning att närmare undersöka huruvida ej också de personalkategorier som det här är fråga om bör omfattas av nämnda system. En sådan utredning har kommittén emel- lertid ansett ligga utanför sitt uppdrag.

Kommittén anför i fråga om lagens b e g r ä n s nin g i tid e n att den tjänsterättsliga reglering som förslaget innehåller är helt moti- verad av skeppsarbetets speciella förhållanden och det egentliga sjö- mansyrkets villkor. Huvuddelen av lagförslagets övriga bestämmelser är också motiverade av förhållandena under den tid skeppsarbete ut- förs. Att avtalet med sjömannen kan innebära plikt för honom att un- der väntetider i land, exempelvis mellan det att han lämnat ett av re- deriets fartyg och tillträtt befattning i ett annat, utföra tillfälligt land- arbete medför ej, att avtalet till någon del förlorar sin karaktär av avtal om skeppsarbete. Arbetet i land är att betrakta som en bisak för att fylla ut luckor mellan perioderna av skeppsarbete. Kommittén föreslår att redarens avtal med sjömannen om skeppsarbete skall kunna ha en vidare innebörd än enligt gällande lag, i det att ett sådant avtal mera generellt förutsätts kunna täcka också tid, när sjömannen befinner sig i land. I enlighet härmed skall i kvalifikationstid, som hänför sig till sjömannens tjänstgöring hos redaren, inräknas även perioder, när sjö- mannen vistas i land för att senare tillträda befattning på samma eller

• Sida 42
•  Original

Prop. 1973: 40 42

annat av redarens fartyg. Det har härvid intet att betyda om sjöman- nen under sådana mellanperioder utför arbete för redaren, har semes- ter, kortare tjänstledighet e. d. Avgörande är att avtalet under en så- dan mellantid inte förändrats att i själva verket avse något annat än skeppsarbete.

Den förändring av lagens formella tillämplighet som sålunda föreslås torde enligt kommitténs uppfattning i allmänhet inte behöva bereda några praktiska svårigheter. Som regel framgår det redan av de enskilda bestämmelsernas utformning, om de skall tillämpas inte bara när sjöman— nen har befattning ombord på fartyg utan även under sådana mellan- liggande perioder när sjömannen befinner sig i land. I andra fall fram- går det av bestämmelsens syfte, i vilka situationer den är tillämplig. Sjömannens lydnadsplikt i förhållande till överordnade ombord eller skeppsnämndens befogenheter kan ej åberopas under tid, när sjöman- nen är på resa till fartyget för att tillträda sin befattning där eller kvar- lämnats i en hamn för att senare inställa sig till tjänstgöring på annat fartyg i rederiet. När det gäller de centrala bestämmelserna i kommitténs förslag om redarens sociala ansvar för sjömannen, nämligen 18 & om re- darens skyldighet att svara för sjömannens uppehälle i land, 31 % om rätt till lön vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller skada, 34% om rätt till vård för sjukdom eller skada, 36 5 om åtgärder i samband med dödsfall och 375 om kostnad för begravning, bör dessa bestämmelser gälla under sådana perioder av anställningstiden som kan betraktas som likvärdiga med tid när sjömannen har befattning ombord. För att detta skall vara fallet krävs att sjömannen är kvar i redarens tjänst ' och väntar på att tillträda ny befattning på redarens fartyg eller att an- ställningsavtalet uppsagts och den tid som återstår av anställningstiden efter det att sjömannen lämnat befattningen ombord endast motsvarar uppsägningstid. För att här åsyftad tid skall jämställas med tid i bc- fattning fordras vidare, att sjömannen under tiden utför arbete åt re- daren eller står till dennes förfogande för detta ändamål. Det är rim- ligt att med sådan tid också likställa fritid, som är vederlag för ordina- rie arbetstid eller gottgörelse för övertidsarbete. Som en sammanfattande benämning på sådana perioder utanför tjänstgöring i befattning på far- tyget vilka omfattas av lagens nämnda sociala regler har kommittén valt beteckningen väntetid. Häri ingår inte tid när sjömannen åtnjuter semester eller har tjänstledighet. I detta sammanhang kan erinras om att reglerna i 10 å andra stycket semesterlagen(1963: 114, ändrad senast 1966: 422) blir tillämpliga i de fall att sjömannen drabbas av sjukdom under semester. Är han sjuk när den för honom bestämda semestern börjar eller insjuknar han under semestern är han sålunda inte skyldig att räkna sjukdagarna som semesterdagar.

Väntetidsbcgreppet är så utformat att den nyanställde inte har vän- tetid förrän han har haft befattning på fartyg. Han har sålunda inte rätt till de sociala förmåner som är förknippade med sådan tid.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1973: 40 43

Förhållandena vid de typer av avtal, där sjömannen inte bara arbetar åt redaren i befattning på fartyg utan också under mellanperioder i land, får enligt kommittén bedömas annorlunda, om sjömannen i praktiken får anses ha överförts till andra arbetsuppgifter än skeppsarbete. Rederiet kan komma överens med en befälhavare eller en maskinchef om att denne skall lämna sjötjänsten för att vara kontrollant vid rederiets far- tygsbyggen. En matros kan sysselsättas mera stadigvarande i rederiets landorganisation. I sådana fall är arbetet regelmässigt ej att anse som skeppsarbete och det kan ej anses följa av ett avtal om sådant arbete. Det faller följaktligen utanför lagens tillämpning. Tid under vilken den anställde fullgör sådana främmande arbetsuppgifter skall i enlighet härmed t. ex. inte kvalificera för förmåner enligt Sij, för såvitt inte särskild överenskommelse träffas 'härom. Tveksamhet om lagen skall vara tillämplig kan också uppstå i sådana enstaka fall när en tillfällig landvistelse i avvaktan på fortsatt skeppsarbete övergår till att bli en mera permanent landanställning i rederiets tjänst. I regel torde över- gången till stadigvarande landanställning vara markerad genom särskild överenskommelse med sjömannen, genom administrativ eller kameral åtgärd från rederiets Sida eller på annat sätt som visar att arbetsupp- gifterna inte längre är att betrakta som ett led i fullgörandet av ett avtal om skeppsarbete.

Tänkbart är också att ett arbetsavtal endast till en mindre del avser skeppsarbete och att arbetstagarens dominerande prestation består av annat arbete. Tydligt är att lagen blir tillämplig på avtalet till den del det avser skeppsarbete. Som exempel på befattningshavare med avtal av detta slag kan nämnas anställda vid en träindustri, vilka tidvis arbetar ombord på industrins bogserfartyg, tidvis i land.

I den mån Sij:s bestämmelser ej är tillämpliga, får frågor om t. ex. sjömannens anställningsförhållanden bedömas efter arbetsrättsliga grun— der som gäller för landanställda. Det är av betydelse att man tydligt markerar när sjömannen tillträder befattning ombord på fartyget och därigenom skapar klarhet, om han är underkastad de särskilda villkor. som gäller under tjänstgöring ombord. Förslaget förutsätter att ett mönstringsförfarande eller likartat institut formellt avgränsar den pe- riod när sjömannen har befattning ombord. Däremot förlorar mönst- ringen sin nuvarande tjänsterättsliga betydelse, som hänger samman med att anställningsavtalet enligt Sij är knutet till den faktiska tjänstgöringen på bestämt fartyg. '

4.3. Remissyttranden över kommittéförslaget

När det gäller kommittéförslagets til l ä m p lig h et i f r å g a o m f a rty g föreslår hovrätten för Västra Sverige att det i 1 & nya Sij uttryckligen anges, att det är på svenska fartyg som lagen är tillämplig.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1973: 40 44

I fråga om tillämpningen på örlogsfartyg konstaterar öVerbefälhava- ren, att det materiella innehållet i förslaget helt synes avse handelsfartyg och inte örlogsfartyg. Det torde dock vara önskvärt att detta direkt fram- går av lagtexten. Sjöfartsverket och statens avtalsverk utgår från att för- slaget inte skall vara tillämpligt på örlogsfartyg.

Statens vägverk upplyser att verket för transporter av passagerare och fordon har 122 landsvägsfärjor på 82 färjleder, vartill kommer en båtled med en båt avsedd enbart för persontrafik. För hamn- och farledsarbeten har vägverket fem mudderverk och två bogserbåtar. Antalet anställda på verkets landsvägsfärjor, mudderverk och båtar uppgick år 1970 till omkring 410 personer vilket motsvarar ca 5 % av det totala antalet av verkets arbetarpersonal. Arbetet på dessa fartyg anknyter nära till ar- betsförhållandena i land. Färjomas turer är korta och överstiger som regel inte 15—20 minuter. Antalet arbetstimmar per vecka för här av- sedd personal motsvarar vad som gäller för verkets landanställda arbe- tarpersonal. Ingångna kollektivavtal gäller inte blott för vägverkets land- anställda arbetarpersonal utan också för färjpersonalen och för flertalet av personalen vid mudderverken och bogserbåtarna. I sjöarbetstidskun- görelsen (1970: 550) förordnas att sjöarbetstidslagen (1970:105) inte skall gälla i fråga om skeppstjänst på fartyg, som tillhör bl. a. statens vägverk. Här gäller i stället allmänna arbetstidslagen (1970: 103). Färj- hållningen, till vilken större delen av den aktuella personalen är hänför- lig, utgör en del av väghållningen. I den mån färjförbindelse på grund av ishinder inte kan upprätthållas, sysselsätts personalen med vägunderhålls- arbete i land. Personalen på vägfärjorna är i betydande omfattning med avseende på arbetsuppgifterna att jämställa med verkets landanställda arbetarpersonal. Frågor rörande anställningsvillkor och socialt grund- skydd för denna personal är i sina detaljer reglerade genom kollektiv- avtal. Den nya lagen bör därför enligt verkets mening utformas så, att den inte blir tillämplig på personalen på verkets landsvägsfärjor, båtar och mudderverk.

Enligt sjöfartsverket bör frågan om lagens tillämpning liksom hit- tills överlämnas till den allmänna rättstillämpningen. I princip blir för- slaget tillämpligt på fartyg tillhörande sjöfartsverket, statens järnvägar, fiskeristyrelsen, statens vägverk, tullverket och polisväsendet. Eftersom förslaget är tillämpligt på privatägda fartyg bör det i princip också gälla beträffande statsägda fartyg.

Fiskeristyrelsen uppger, att på de tre undersökningsfartyg som är i drift endast några få av befälet är löneplansanställda. För övriga an- ställda gäller kollektivavtal. Enligt styrelsens uppfattning torde det inte vara möjligt att under nuvarande anställningsformer undanta dessa far- tyg från lagens tillämpningsområde. Befälhavaren på fiskeriundersök- ningsfartyget Skagerak avstyrker emellertid att förslaget blir tillämpligt på fiskeristyrelsens fartyg, eftersom Sij tillkommit uteslutande med

• Sida 45
•  Original

Prop. 1973: 40 45

tanke på handelsfartygen. Förhållandena på undersökningsfartygen skil- jer sig klart från dem på handelsfartyg.

Generalkonsulatet i Hamburg ifrågasätter om förslagets regler angåen- de skriftligt anställningsavtal och avräkningsbok skall vara tillämpliga också på handelsfartyg med en bruttodräktighet under 20 registerton och på lustfartyg. Lagen bör innehålla en definition av vad som avses med fartyg.

När det gäller lagens tillämplighet i fråga om arbets- t a g a r e tar Svenska sjöfolksförbundet upp frågan om behandlingen av personal som anställts av annan än redaren. Enligt förbundet lämnar redare för passagerarfartyg i stor omfattning ut arbetsuppgifter inom ekonomiavdelningen ombord på entreprenad. Av entreprenören anställd personal omfattas ej av lagens grundskydd. Detta är otillfredsställande i beaktande av att denna personal till klart övervägande del är bona fide sjöfolk, som tidigare varit anställt av redare. Genom att föra över ar- betsuppgifter ombord till entreprenör har redaren möjlighet att beröva den anställde hans sociala rättigheter enligt Sij. Detta kan t. o. m. ske utan att personalen underrättas härom. Enligt förbundets uppfattning är det rimligt, att lagen tillämpas på samtliga anställda, om det ej är fråga om person som utför kortvariga och tillfälliga göromål.

LO finner det vara förvånansvärt att kommittén funnit befogat att skapa lagliga möjligheter till en social kategoriklyvning mellan olika arbetstagare på ett och samma arbetsställe som här har skett. Dessa sociala skillnader och denna brist på jämlikhet kan till yttermera visso uppkomma enbart genom att redaren till annan fysisk eller juridisk per— son på entreprenad lämnar över vissa arbetsuppgifter på fartyget, ett förhållande som möjliggör för redaren att på ett enkelt sätt avhända sig det sociala ansvaret för stora grupper av ombordanställda och följaktli— gen kringgå Sij:s bestämmelser. En sådan lagstiftning är enligt orga- nisationens mening klart olämplig och helt oacceptabel, särskilt som de ekonomiska följderna av en fullt ut verkande Sij, som ger samtliga ombordanställda samma sociala grundskydd, mycket lätt kan och lämp- ligen skall regleras mellan redaren och entreprenören i entreprenadav- talet.

Spörsmålet om lagens tillämplighet i fråga om arbetstagare tas upp av sjöfartsverket ur en annan synvinkel. Verket påpekar att lagen behandlar frågor som regleras i gällande avtal för statstjänstemän. Det kan därför ifrågasättas om föreskrifter om sådana förhållanden bör göras disposi— tiva eller undantas från tillämpningen beträffande statstjänstemän. Det bör ankomma på statens avtalsverk att skapa de tjänsteavtalsmässiga för— utsättningar som kan föranledas av den nya lagen. Statens avtalsverk konstaterar att lagen blir tillämplig på t. ex. ombordanställda statstjäns- temän. Deras anställningsförhållanden regleras i statstjänstemannalagen och i författningar som Kungl. Maj:t utfärdat med stöd av lagen. I de

• Sida 46
•  Original

Prop. 1973: 40 46

fall samma eller liknande spörsmål regleras både i Sij och i stats- tjänstemannalagen bör uttryckligen föreskrivas vad som skall gälla. En- ligt avtalsverkets mening bör statstjänstemannalagen och därtill anslu- tande författningar gälla fullt ut även för sådana statstjänstemän som är ombordanställda. Om så skall vara fallet, bör erinran därom tas in i ny Sij. Möjligen bör statstjänstemannaområdet helt undantas från lagens tillämplighet. Motsvarande bör enligt avtalsverkets mening gälla vid kon- kurrens mellan Sij och kommunaltjänstemannalagen med därtill an- slutande författningar.

Kommitténs uttalande om lagens h e g r ä n s 11 i n g i t i (1 e n och förslag att införa begreppet väntetid, under vilken tid sociala förmåner skall utgå, godtas av de remissinstanser som uttalat sig i frågan. Kommit- téns begränsning av väntetiden till att ej omfatta tiden från det sjöman- nen anställs fram tills han första gången tillträder befattning på fartyg uppmärksammas av flera remissinstanser. I ett av arbetsmarknadssty- relsen från sjömansförmedlingsdelegationen infordrat yttrande framhål- ler arbetstagarrepresentanterna i delegationen, att kommittén härigenom inte fullföljt grundsynen om tillräckligt anställningsskydd för arbetsta- garen. Detta skydd borde omfatta tiden från den tidpunkt när anställ— ningen avtalats till dess den tillträds ombord på fartyget. Den anställde står under denna tid till arbetsgivarens förfogande. Sveriges fartygsbe- fälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och TCO ger uttryck för samma uppfattning. Maskinbefälsförbtmdet framhåller dock att denna tid enligt den arbetsrättsliga praxis som tillämpas f. n. täcks in av redar- skyddet. Förbundet förutsätter att denna praxis kommer att bestå. Ge- neralkonsulatet i New York anser att tolkningssvårigheter avseende ut- trycket väntetid är att förutse. Framför allt saknas klar gräns mellan väntetid och semester. Detta kan ha betydelse eftersom vissa sociala för- måner utgår under väntetid men inte under semester.

4.4. Departementspromemoria om sjömanslagens tillämplighet på per- son m. m.

4.4.1. Allmänt

I anledning av den kritik som förts fram från arbetstagarhåll mot kommitténs förslag att tillämpa ny Sij i sin helhet endast på redaran- ställd med befattning på fartyg, har inom departementet upprättats pro- memoria (Ds K 1972: 9), vari frågan om lagens tillämplighet på den som inte är anställd hos redaren behandlas. Vidare tas upp frågan om la- gens tillämplighet i vissa fall när svenskt fartyg är bortfraktat till ut- landet. Här avses bortfraktning på sådana villkor att befraktaren inte bara har den kommersiella kontrollen över fartyget, t. ex. vid tidsbort-- fraktning, utan också den nautiska kontrollen såsom vid skeppslega el-

• Sida 47
•  Original

Prop. 1973: 40 47

ler, med dess engelska term, bare boat charter. Befraktaren driver far- tyget'för egen räkning. Han bemannar, utrustar, provianterar och bunk- rar det samt betalar löpande underhåll under certepartitiden. Bare boat-betraktaren övertar således i huvudsak alla redarfunktioner. I en del fall förekommer att redaren anställer viss personal i befälsställning.

På handelsfartyg förekommer i viss utsträckning arbetstagare anställ- da av annan arbetsgivare än redaren. En del av dessa arbetar på farty— get endast när det ligger i hamn. De arbetstagare som följer med farty- get kan främst med hänsyn till det arbete som de utför ombord delas in i två grupper med helt olika funktioner. I det ena fallet gäller det an- ställda hos arbetsgivare, som antagits av redaren som entreprenör för viss del av fartygets drift (entreprenöranställda). I det andra fallet avses arbetstagare hos varv eller annan leverantör eller hos särskilt under- hålls— eller serviceföretag (resereparatörer).

4.4.2 Entreprenöranställda Sådana anställda förekommer f.n. uteslutande på passagerarfartyg och arbetar såväl i befäls— som i manskapsställning. Deras arbetsupp- gifter är av stadigvarande art ombord. Således förekommer inom passa- gerarfartygsdriften att redaren lämnar ut driften av hela ekonomiav- delningen på entreprenad. I andra fall kan det vara fråga om en del av denna verksamhet, t. ex. kioskförsäljning eller det s. k. kallskänkeri- arbetet. Vidare förekommer att rederier på samma sätt lämnar ut ar- betet med tvätt av linne. Det är vidare vanligt att spelverksamhet om- bord, t.ex roulette och bingo, drivs av självständig företagare. Samma kan vara förhållandet när det gäller musikunderhållning. Entreprenören kan vara fysisk eller juridisk person. I flera fall är det fråga om ut- ländska förctagare. Antalet entreprenöranställda kan f. n. uppskattas till drygt 500 personer. För flertalet av dessa har Svenska sjöfolksförbundet träffat överenskommelser med entreprenörerna om löner och andra a_n- ställningsvillkor. Härigenom tillförsäkras de anställda samma kollektiv- avtalsförmåner som gäller för redaranställda arbetstagare i motsvarande befattningar. Dessutom förbinder sig redaren i avtal med sjöfolksför- bundet att tillse att av entreprenör anställd personal får de löner och so- ciala förmåner som utgår till motsvarande personal enligt kollektivavtal, som är gällande för rederiet och till förbundet anslutna medlemmar. Uppfyller inte entreprenören sina skyldigheter skall redaren träda in och fullgöra dessa. Enligt det danska förslaget till ny sjömanslag skall lagen tillämpas på redarens avtal med sjöman om ”skibstjeneste”. Lagen gäller inte dem som endast arbetar ombord medan fartyget ligger i hamn. På dem som utför annat arbete än ”skibstjeneste” eller är anställda av annan arbetsgivare än redaren gäller endast vissa uppräknade regler, i huvud-

• Sida 48
•  Original

Prop. 1973: 40 48

sak motsvarande dem i det svenska kommittéförslagets 2 g. En nyhet är att vederbörande minister föreslås få rätt att föreskriva att endast dessa i lagen särskilt uppräknade regler skall vara tillämpliga på perso- ner, som redaren anställt för arbete i passagerarfartygs ekonomiavdel- ning. Den danska kommittén har inte ansett nödvändigt att definiera begreppet ”skibstjeneste”. I motiven uttalas att begreppet i överens- stämmelse med den traditionella uppfattningen omfattar arbete, som har anknytning till fartygets drift och .som utförs av arbetstagare som följer med fartyget.

I det norska förslaget, som i denna fråga i huvudsak stämmer över— ens med gällande rätt, anges i 1 & punkten 1 att lagen skall tillämpas på alla som är anställda av redaren eller befälhavaren till ”arbeid på skip” med undantag för dem som bara arbetar ombord medan fartyget ligger i hamn. På dem som är anställda av annan arbetsgivare för ”ar- beid på skip” tillämpas endast vissa i lagen uppräknade bestämmelser, i huvudsak överensstämmande med det svenska kommittéförslaget. Man gör dock inte någon ändring i fråga om de från svenska förhållanden avvikande reglerna för *'restaurasjonspersonalet”, för vilka huvuddelen av lagen, t. ex. reglerna om tjänsteavtalet, skeppstjänsten och skyddet mot uppsägning, gäller, oavsett om redaren eller annan är arbetsgivare.

4.4.3. Resereparatörer

I den andra gruppen av arbetstagare ombord med annan arbetsgivare än redaren, resereparatörerna, torde inte återfinnas någon med befäls- funktioner ombord. Som regel utför de visst kortvarigt uppdrag om— bord, t.ex. översyn eller reparation av del av framdrivningsmaskineriet eller annan särskild utrustningsdetalj men till gruppen får också räknas garantipersonal från varv, vilken kan stanna under relativt lång tid om- bord i fartyget, upp till ett halvt år. Företag som tillhandahåller reda- ren service genom resereparatörer har i stor utsträckning specialiserat sig på arbeten av detta slag. Resereparatörema har därför vanligen sin huvudsakliga sysselsättning förlagd till fartyg i hamn och till sjöss, var— vid de flyttar från det ena fartyget till det andra. I några fall har re- derier dotterföretag som på detta sätt lämnar service för fartygs sköt- sel. Arbetsuppgifterna är vanligen inte av sådan art att de annars re- gelmässigt utförs av den egentliga besättningen. Det är ofta specialist- arbeten. Som regel är det fråga om tillfälliga arbetsuppgifter, som inte har med det sedvanliga rutinarbetet ombord att göra. Arbetet kan dock omfatta uppgifter som vanligen sköts av den egentliga besättningen. Härigenom minskas omfattningen av besättningens arbetsuppgifter, vil- ket kan medföra en nedskärning i antalet medlemmar. Förekomsten av resereparatörer har emellertid inte någon inverkan på omfattningen av den minimibesättning som sjöfartsverket skall fastställa på fartyg enligt

• Sida 49
•  Original

Prop. 1973: 40 49

sjösäkerhetslagen. Anställningsvillkor för garantipersonal och reserepa- ratörer regleras vanligen genom kollektivavtal. Dessa träffas i endast ringa utsträckning av de ombordanställdas organisationer.

4.4.4. I promemorian angivna riktlinjer för ny lagstiftning i fråga om entreprenöranställda och resereparatörer

I promemorian utvecklas de närmare förhållanden under vilka dessa arbetstagare f.n. används och ges en prognos för kommande utveck- ling. Däri redogörs också för den utsträckning i vilken dessa arbetsta- gares-förhållanden regleras i sjöarbetstidslagen. mönstringsförordningen, sjömansskatteförfattningarna i de nordiska länderna, sjömanspensions— kungörelsen och i förslag till ändringar i sjölagen. Jag hänvisar här till promemorian (5. 5—9, 15 och 23—24).

Det konstateras i promemorian att det finns anledning att i det fort- satta lagstiftningsarbetet utgå från att arbetstagare med annan arbetsgi- vare än redaren kommer att finnas på fartygen också i fortsättningen. Beträffande frågan om det finns skäl att som för den redaranställda besättningen närmare reglera deras förhållanden i Sij påpekas att det utmärkande för lagen är att den ger föreskrifter för situationer som är speciella för den fartygsanställde. Det gäller t. ex. förhållanden när sjömannen är borta från hemlandet och när särskild hänsyn måste tas till sjösäkerheten.

I promemorian pekas på att man i den nya sjöarbetstidslagen, som ' trädde i kraft den 1 januari 1971, sökt anpassa lagens tillämplighet i fråga om person till de förändringar av arbetsförhållandena ombord som har skett under senare tid. Visserligen har definitionen i 1 5 i lagen på begreppet skeppstjänst, på vilken lagen är tillämplig, endast un- dergått språklig modernisering men av 1964 års sjöarbetstidsutrednings betänkande (SOU 1969: 3 s. 79) och av departementschefens uttalan- den i proposition med förslag till ny sjöarbetstidslag (1970: 29 s. 40—41) framgår, att man tagit hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för entreprenöranställda och resereparatörer inom sjöfarten. Lagen omfattar således anställda både hos redaren och annan arbetsgivare. Vi— dare omfattar den såväl s.k. rutinarbete ombord som tillfälligt arbete till sjöss, som inte består av rutingöromål. Med tillfälligt arbete avses här en avgränsad arbetsuppgift ombord, t. ex. leveransservice eller ma- skinreparation. Som enda begränsning i fråga om lagens tillämpning på arbete uppställs kravet att vistelsen ombord för den som skall ut- föra arbetet skall ha sådan varaktighet, att den avsevärt inskränker möjligheterna att utnyttja fritiden. Vistelsen 'bör överstiga en vecka om det inte är fråga om arbetstagare som under en längre tid arbetar till sjöss på olika fartyg och under den tiden uppehåller sig kortare tider än en vecka på ett fartyg.

I förslaget till lag om ändring i sjölagen förekommer vidare en änd-

• Sida 50
•  Original

Prop. 1973: 40 i 50

ring som innebär förbättring för de entreprenöranställda. Dessa arbets- tagare föreslås nämligen bli jämställda med sjömän anställda av redaren när det gäller sjöpanträtt i fartyg till säkerhet för lön eller annan gott- görelse på grund av fartygstjänst.

Vidare konstateras i promemorian att Sij:s bestämmelser har till syfte att utgöra ett skydd för de ombordanställda. Det synes i och för sig önskvärt att dessa regler omfattar så många som möjligt av de arbets— tagare som tjänstgör på fartyg. Den uppdelning efter arbetsgivare som finns i nuvarande Sij kan medföra otillfredsställande resultat för den enskilde. Frågan ställs om man inte bör söka lösningar, som bygger på vilket arbete som utförs ombord och arbetsuppgiftens varaktighet.

En utgångspunkt bör enligt promemorian vara att Sij skall omfatta arbetstagare som utför arbete på fartyg, i synnerhet dem som utför de s.k. rutingöromålen ombord. Blir anställningsvillkor och förmåner för dessa arbetstagare beroende av om redaren av driftstekniska skäl finner det lämpligt att låta en entreprenör ta hand om en del av göromålen kan resultatet bli otillfredsställande. Svenska sjöfolksförbundet har för de entreprenöranställda som är medlemmar i förbundet uppnått överens- stämmelse med de redaranställdas villkor, när det gäller frågor som är reglerade i kollektivavtal eller jämförliga överenskommelser. Skulle ock- så Sij tillämpas på de entreprenöranställda, kommer anställningsvill- koren över huvud taget att bli ensartade.

Det framhålls vidare i promemorian att det här gäller väsentliga anställningsfrågor, nämligen om anställningens ingående och upphöran- de, om samråd m.m. med skeppsnämnd i anställningsfrågor, om fri hemresa efter viss tids anställning och vid sjukdom, om lön och vård på arbetsgivarens bekostnad till följd av sjukdom eller skada och om arbets- givarens ansvar för begravningskostnader. Av betydelse är vidare att reg- lerna om befälhavarens möjligheter att i speciella situationer skilja om- bordanställd från hans befattning på fartyget skulle bli tillämpliga på hela den egentliga besättningen. Detta är av vikt för befälhavarens möj- lighet att upprätthålla ordning ombord och ersätta den som är sjuk eller beter sig olämpligt på fartyget med annan arbetskraft.

I promemorian sägs att i fråga om entreprenöranställda synes över- vägande skäl tala för att den nya Sij:s regler i sin helhet skall gälla.

När det gäller resereparatörerna regleras deras anställningsförhållan- den inte av kollektivavtal, som ingås av Svenska sjöfolksförbundet eller av någon sjöbefälsorganisation. Deras anställningsvillkor har ej heller berörts av sjöfartslagstiftningen annat än i fråga om sjöarbetstidsbestäm— melserna, som enligt vad tidigare anförts i viss utsträckning kan bli till- lämpliga. Det konstateras i promemorian att skäl synes tala för att rese- reparatörernas villkor inte skall regleras genom Sij. Yrkande härom har inte heller framställts av någon remissinstans i yttrande över kom- mittébetänkandet. Genom att resereparatörerna och deras arbetsgivare är

• Sida 51
•  Original

Prop. 1973: 40 51

spridda över hela världen måste i många fall betydande svårigheter upp- komma, om svensk sjömanslagstiftning skall tillämpas. Utmärkande för arbetsuppgiftema är att de är av tillfällig art. Visserligen kan samma uppgift återkomma med jämna mellanrum men arbetet har inte den karaktären att det ingår i fartygsbesättningens sedvanliga rutinuppgifter.

På grund av de ställningstaganden som således gjorts i promemo- rian ifrågasätts där om inte den ändringen bör vidtas i kommittéförslaget, att Sij i sin helhet omfattar all personal som utför arbete av rutin- karaktär på fartyg. Detta arbete bör rubriceras fartygsarbete med hän- syn till den terminologi som förordats i remiss den 26 april 1972 till lag- rådet med förslag till ändring i sjölagen m.m. Där föreslås en indelning av begreppet fartyg i skepp och båt. Med fartygsarbete avses arbete, som hänför sig till fartygets nyttjande och gäller annat än enbart till- fälliga göromål. Vidare skall arbetet utföras för fartygets räkning om- bord på fartyget eller på annat ställe och av den som anställts för arbete på fartyg och följer med fartyget. Genom denna definition omfattar lagen anställningsavtal mellan redare eller annan arbetsgivare, som reda- ren antagit som entreprenör, och arbetstagaren. Däremot faller rese- reparatörernas arbete utanför. För dessa synes emellertid de regler av skydds- och ordningskaraktär som finns i lagförslaget böra gälla under tid de vistas ombord. Här avses de bestämmelser som tas upp i 2 5 i kommitténs förslag. Det spelar här ingen roll vem som är arbetsgivare eller hur lång tidsperiod arbetet omfattar. Under denna grupp av arbets- tagare bör också hänföras garantipersonal.

I promemorian behandlas också vem som skall bära arbetsgivaransvar för arbetstagarna ombord. Sij nämner endast redaren som arbetsgivar- part till den anställde. De föreskrifter som också gäller arbetstagare med annan arbetsgivare utgör inget undantag från denna regel. Samma prin- cip gäller för kommittéförslaget. Om den nya lagen i sin helhet skall vara tillämplig på entreprenöranställda, måste man också ta ställning till de förpliktelser som kan komma att åvila entreprenören som arbetsgi- vare. I promemorian diskuteras olika lösningar. Å ena sidan kan stadgas att vad som föreskrivs för redaren i hans egenskap av arbetsgivarpart en- ligt lagen skall, när det gäller ombordanställd med annan arbetsgivare, i motsvarande mån tillämpas på sistnämnde arbetsgivare. Entreprenören får ansvar för att Sij:s bestämmelser iakttas för hans anställda. Å andra sidan kan tänkas en lösning som lägger ansvaret för uppfyllandet av lagens arbetsgivarförpliktelser endast på redaren. Denne blir i lagens mening att betrakta som arbetsgivarpart för samtliga ombordanställda på vilka lagen gäller i sin helhet. Slutligen kan övervägas att använda den förstnämnda lösningen men med det tillägget att också redaren an— svarar för entreprenörens-arbetsgivarens förpliktelser.

Det uttalas att goda skäl kan anföras för envar av dessa lösningar. Såvitt kan bedömas torde både redarens och entreprenörens ansvar

• Sida 52
•  Original

Prop. 1973: 40 52

kunna krävas ut. Avgörande för vilken lösning som skall föredras måste enligt promemorian vara, att den anställde verkligen garanteras det soci- ala skydd som han har att begära av arbetsgivaren enligt Sij:s regler. En fråga blir då om arbetstagaren har möjlighet att hos sin motpart kräva ut ett ansvar enligt svenska bestämmelser. Väljs ett redaransvar kommer de entreprenöranställda i samma läge som övriga ombordan- ställda, vilket måste anses tillfredsställande. Läggs ansvaret på entrepre- nören kommer arbetstagaren i dessa frågor närmare sin egentliga arbets- givare med vilken han har haft kontakt vid avtalets ingående. I kollek- tivavtalsfrågor har arbetstagaren med entreprenören att göra, vilket ar- betstagarorganisationen ansett tillfredsställande. Godtagbart skydd för den anställde synes kunna uppnås oavsett på vem arbetsgivaransvaret läggs enligt Sij. Övervägande skäl kan i detta läge tala för att man söker samma lösning i lagen som i kollektivavtalen. I promemorian redo- visas därför ett förslag där uttrycket ”redaren” i kommittéförslaget i arbetsgivarsituationer ersätts med ordet ”arbetsgivaren”. Den redaran- ställde har att vända sig till sin arbetsgivare, dvs. redaren, medan den entreprenöranställda vänder sig till sin avtalspart.

När det gäller redarens ansvar för att entreprenören m. fl. fullgör för- pliktelserna ifrågasätts i promemorian, om detta inte bör få sådan ut- formning, att arbetstagaren skall kunna vända sig direkt mot redaren, som då givetvis i förekommande fall har regressrätt mot entreprenören- arbetsgivaren. En sådan konstruktion förstärker skyddet för arbetstaga- ren. Situationer kan förekomma där en entreprenörs arbetstagare, t. ex. vid sjukdomsfall, har svårt att snabbt kommunicera med sin arbets- givare. Redaren däremot har vanligen en utbyggd agentorganisation på platser, som fartyget besöker. Arbetstagare som nu nämnts skulle därför inte behöva att först kräva ut ifrågavarande förpliktelse av sin arbets- givare, vilket i vissa fall skulle kunna medföra otillfredsställande resultat, t. ex. i form av dröjsmål med vård.

4.4.5 Bare boat charter m. in.

Det förekommer fall där svenskt fartyg nyttjas utan att svensk sjö- manslag tillämpas. Här avses vissa fall när fartyget är bortfraktat till ut— landet på bare boat charter basis.

Frågan om Sijzs tillämplighet i dessa fall tas upp i promemorian. Först berörs vilken inverkan en sådan bortfraktning får på fartygets na- tionalitet. Ett fartyg har i främmande land och på det fria havet den rättsställning som folkrätten och internationella fördrag tillförsäkrar hemlandets fartyg. Väsentlig maktutövning i fråga om fartyg är i bety— dande mån förbehållen hemlandets myndigheter, om än med viktiga in- skränkningar i främmande hamn. Säkerheten på svenska fartyg är så- lunda underkastad svensk offentlig tillsyn även utomlands och brott som förövas ombord hör i princip under svensk domsrätt (1 & sjösäkerhets-

• Sida 53
•  Original

Prop. 1973: 40 53

lagen och 2 kap. brottsbalken). Också viktiga privaträttsliga verkningar är knutna till nationaliteten. Förhållandet mellan de ombordanställda och redaren är t. ex. i regel underkastat hemlandets lag (se t. ex. 40 & gällande Sij). Nationaliteten är förenad med rätt att föra hemlandets flagga, i vissa fall också skyldighet att göra det. Villkoren för fartygs nationalitet anses, åtminstone i de traditionella sjöfartsnationerna, böra innefatta krav på verklig anknytning till hemlandet. Uttryck för denna uppfattning ges i den internationella konvention om det fria havet som antogs i Geneve år 1958. Sverige har visserligen inte tillträtt konven- tionen men det torde ej bero på någon avvikande svensk uppfattning i sak. Den regel i konventionen som tar sikte på att förebygga bruket av s. k. bekvämlighetsflagg har härutinnan följande lydelse i svensk över- sättning (art. 5: 1):

Varje stat skall fastställa villkoren för att dess nationalitet beviljas far- tyg, för att registrera fartyg inom dess territorium och för rätten att föra dess flagga. Fartyg har den stats nationalitet vars flagga de är berätti- gade att föra. Det måste finnas en verklig föreningslänk mellan staten och fartyget; särskilt måste staten i administrativa, tekniska och sociala hänseenden effektivt utöva sin jurisdiktion över och kontroll av fartyg som för dess flagga.

Bestämmelser om när ett fartyg skall anses som svenskt och när re- gistrering här i riket kan ske finns i 1 kap. 1 och 2 åå sjölagen. Fartyget skall vara i svensk hand till minst två tredjedelar. Huvudredare i part- rederi skall alltid vara svensk medborgare och bosatt här i riket. Svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 20 ton skall föras in i fartygsregister.

Ett genom bare boat charter utlejt fartygs anknytning till hemlandet kan naturligtvis vara svag på grund av att långvariga kontrakt inte är sällsynta och att fartyget är sysselsatt i trafik mellan från Sverige av- lägsna orter. Växlande befraktningsförhållanden synes dock inte rim- ligen böra påverka nationalitetsregistreringen. Fartyget skulle således alltjämt vara att anse som svenskt.

Bestämmelser som föranleds av att ett fartygs ägare bortfraktat det till utländsk befraktare på bare boat charter basis förekommer sparsamt i svensk sjörättslig lagstiftning. Som exempel kan dock nämnas bestäm- melsen i 275 5 sjölagen om att reglerna om sjöpanträtt också gäller när annan än fartygets ägare nyttjar det till sjöfart för egen räkning.

I och med att driften av fartyget övergår till utländsk bare boat- befraktare är det naturligt om denne vill bemanna det med sjöfolk av annan nationalitet än svensk. Här gäller vissa begränsningar. Således finns krav på svenskt medborgarskap beträffande befälhavaren (7 & sjö— befälskungörelsen 1960: 487, paragrafen ändrad senast 1969: 175). En- ligt Kungl. brev den 10 mars 1972 till sjöfartsverket gäller också för- bud för utländsk medborgare att anställas som telegrafist i svenskt far-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1973: 40 54

tyg. Dispens härifrån kan meddelas av verket. Enligt 19 & mönstrings- förordningen gäller som huvudregel att vid påmönstring inom riket skall tillses att besättningen, befälhavaren inberäknad, består till minst två tredjedelar av svenskar eller medborgare i övriga nordiska länder. Vid påmönstring utom riket skall detta beaktas, där det kan ske.

I övrigt innehåller den offentligrättsliga lagstiftningen inte några ut- tryckliga regler. Emellertid finns ej heller några undantag eller dispens- möjligheter från de svenska reglerna. Det gäller här framför allt bestäm- melserna om behörighet och bemanning i sjöbefälskungörelsen, om sjö- säkerhetstillsyn, minimibesättning m. m. i sjösäkerhetslagen, om mönst- ring på svensk sjömansrulla, företeende av läkarintyg m. m. enligt mönst- ringsförordningen, om förande av arbetstidsjournal m. in. enligt sjö- arbetstidslagen och om tjänsteavtalets ingående och upphörande enligt Sij.

I straffrättsligt hänseende finns bestämmelser i samtliga här nämnda författningar. Enligt 323 & sjölagen kan befälhavare fällas till ansvar om han försummar att enligt 58 & tillse att fartyget är i behörigt skick. Till straff dömes också redare om han försummar att avhjälpa fel eller brist i fartygets behöriga skick varom han ägt eller bort äga vetskap. Vid tillämpningen av ansvarsbestämmelserna jämställs enligt 331 & med re- dare den som i redarens ställe haft befattning med fartyget. Enligt för- arbetena till 331 & ( prop. 1966: 145 s. 213 ) avses med sistnämnda ut- tryck den som rättsligen äger disponera över fartyget. I 36 och 37 55 sjöbefälskungörelsen och 18 & sjöarbetstidslagen inryms under straff- ansvaret också den som i redarens ställe haft befattning med fartyget. I 10 kap. 1 & sjösäkerhetslagen läggs ansvaret för att fartyget undergår tillsyn enligt 7 kap. i lagen på redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget. Enligt mönstringsförordningen åvilar straffansvar endast befälhavaren.

Genom att inga avvikelser förekommer i det rättsliga systemet finns enligt promemorian anledning utgå från att svensk offentligrättslig lag- stiftning fullt ut skall tillämpas på svenska fartyg utlejda genom bare boat charter. Denna lagstiftning ger också sjömannen ett straffrättsligt värn genom att befälhavare, redare och den som i redarens ställe nytt- jar eller brukar fartyget kan ställas till ansvar enligt svensk rätt om brott mot bestämmelserna föreligger.

I promemorian konstateras att det i praktiken förekommer att svensk Sij inte tillämpas på svenska fartyg. Samma gäller också bestämmel- ser i de övriga författningar som nämnts. I en del fall är fartyget uthyrt på bare boat charter basis. I andra fall gäller det när en del av driften ombord, t. ex. ekonomiavdelningen, sköts av en utländsk entreprenör, medan fartyget i övrigt är bemannat av redaren. Svensk lagstiftning till- lämpas i sistnämnda fall inte på de entreprenöranställda. För de redar- anställda förekommer däremot inga avvikelser. Såvitt är känt förekom-

• Sida 55
•  Original

Prop. 1973: 40 55

mer sådana förhållanden som nu nämnts f. n. i ringa utsträckning. I bare boat charter-fallen tillämpar befraktaren-redaren vanligen sitt hem- lands lagstiftning och kollektivavtal slutna mellan företrädare för ar- betsgivare och arbetstagare i det landet. I andra fall förekommer att entreprenören tillämpar de minimibestämmelser som överenskommits inom International Transport Federation, dvs. om löner och sociala för— måner som vanligen ligger på en lägre nivå än motsvarande svenska.

Det uttalas i promemorian att man från redarhåll anfört flera grunder för att utländska bestämmelser tillämpas. Det förekommer att myndig- heterna i den stat, där befraktaren hör hemma eller där fartyget nyttjas, tillämpar det landets lagstiftning i fråga om fartyget och dess beman- ning. Vidare kan arbetsmarknadsparterna i den främmande staten kräva att för det landet gällande kollektivavtal och övrig arbetsrättslig regle- ring eller praxis skall tillämpas. Ekonomiska skäl kan tala för att befrak- taren tillämpar utländsk rätt och kollektivavtal. Det förekommer också att det svenska fartyget används i samtrafik med fartyg registrerade i ett utländskt land. Detta innebär bl. a. att den av befraktaren anställda besättningen tjänstgör vissa resor på det svenska och andra resor på något av de utländska fartygen. Det blir i sådana fall omöjligt att till- lämpa olika länders bestämmelser.

I promemorian framförs den ståndpunkten att det vid dessa förhål- landen kan övervägas att tillskapa en dispensmöjlighet som helt eller del-' vis utesluter att viss svensk lagstiftning tillämpas. Det skulle kunna vara olyckligt om ett absolut krav på svensk myndighetsutövning i dessa spe- ciella fall leder till att fartygsägaren registrerar fartyget i annat land eller avstår från förmånliga avtal. Vidare framhålls, att nationella svens— ka anspråk på kontroll över fartyg och dess bemanning inte kan drivas hur långt som helst utan att riskera att bli meningslösa genom att de inte kan upprätthållas effektivt.

En förutsättning för dispens måste enligt promemorian vara att det från fall till fall noga prövas om tillräckliga skäl föreligger. Möjligheten till dispens får självfallet inte föra med sig att någon av uteslutande eko- nomiska skäl och utan att det är fullt tillfredsställande sörjt för de an- ställda söker komma förbi den svenska lagstiftningen.

Dispens från Sij skulle enligt promemorian få förekomma både vid avtal om bare boat charter och när entreprenör övertar viss del av far- tygs drift, t. ex. driften av ekonomiavdelningen; i sistnämnda fall endast för den personal entreprenören anställer. Undantag bör inte förekomma när endast mindre omfattande del av driften hyrs ut, t. ex. musikunder- hållning, försäljningsverksamhct, tvätt- eller frisérrörelse. Skälen för undantag måste vara mycket starka. Prövning skall ske från fall till fall.

Det skydd som Sij ger arbetstagaren på svenskt fartyg komplette- ras i viktiga hänseenden med bestämmelser i kollektivavtal. För undan- tag bör därför krävas att både lagens och kollektivavtalens bestämmel-

• Sida 56
•  Original

Prop. 1973: 40 56

ser i rimlig utsträckning har sin motsvarighet i ett regelsystem i det främ- mande land vars bestämmelser avses skola tillämpas på de anställda i fartyget eller på entreprenörens arbetstagare. Det bör enligt promemo- rian åligga sökanden att visa att arbetstagarna inte kommer att sakna ett sådant rimligt skydd. Undantag bör alltid tidsbegränsas och avse viss be- gränsad fart. Ändras fartygets fartområde väsentligt kan ändrade förut- sättningar uppstå. Inträder i övrigt ändrade förhållanden, t. ex. ny lag- stiftning i det främmande landet eller ändring i de avtalsvillkor som rör fartygets besättning, kan uppstå anledning att pröva om beslutet.

4.5. Remissyttranden över departementspromemorian

Redogörelsen i promemorian för förekomsten av anställda ombord i fartyg med annan arbetsgivare än redaren lämnas utan erinran av remiss— instanserna. Detsamma gäller beskrivningen av entreprenöranställdas och resereparatörers arbetsförhållanden.

Flertalet remissinstanser tillstyrker att lagen i sin helhet blir tillämplig på entreprenöranställda. Sjöfartsverket uttalar att det synes riktigt att de entreprenöranställdas sociala likställdhet kommer fram i lagtexten. På kollektivavtalsområdet har de hittills haft samma förmåner som de redar- anställda. Svenska sjöfolksförbundet och LO finner det tillfredsställande att det önskemål om lagens tillämplighet på entreprenöranställda som dessa organisationer rest under remissbehandlingen av kommitténs be- tänkande kan tillgodoses på detta sätt.

Statens järnvägar och Hotell- och restauranganställdas förbund anser att det i princip inte finns anledning till erinran mot riktlinjerna i prome— morian. De anser emellertid med hänsyn till den art av färjtrafik i när- fart som SJ bedriver att anledning föreligger att överväga om inte de entreprenöranställdas förhållanden på dessa fartyg endast skall beröras av Sijzs skydds- och ordningsföreskrifter. Anställningsförhållandcna bör nämligen överensstämma med dem som gäller för landanställda i motsvarande befattningar.

I Sveriges redareförenings yttrande, i vilket SAF, Rederiföreningen för mindre fartyg och arbetsgivarledamöterna i sjönzarzsnämnden instämmer, anförs att det synes anmärkningsvärt att denna detaljfråga i kommitté- betänkandet skall behöva tas upp till ytterligare övervägande. De åtgär- der som vidtagits kollektivavtalsvägen till skydd för de entreprenör- anställda är helt tillräckliga. Kommitténs förslag bör läggas till grund för lagstiftning.

I fråga om arbetsgivaransvar för förpliktelser mot de entreprenör- anställda uttalar sjöfartsverket att den anställde i första hand bör kunna vända sig till entreprenören men att redaren också bör ha ansvar för att dessa får ut sina lagstadgade förmåner.

Någon invändning mot att låta lagens regler av skydds- och ordnings-

• Sida 57
•  Original

Prop. 1973: 40 57

karaktär gälla för resereparatörer förs inte fram. Ingen remissinstans förespråkar att resereparatörerna skall falla under lagens tjänsteavtals- regler. Sjöfartsverket ställer sig dock tveksamt i fråga om resereparatörer som följer med fartyget under längre tid.

Ingen remissinstans motsätter sig att dispensmöjlighet införs i Sij i fall som angivits i promemorian i fråga om fartyg som uthyrts på bare boat basis m.m. Sveriges redareförening, med vilken förutnämnda ar- betsgivarorgan och representanter förenar sig också i denna fråga, note- rar att i promemorian förs fram tankegångar, som visar förståelse för de problem som kan uppkomma vid befraktning av svenska fartyg på bare boat basis. LO understryker att dispensgivningen måste vara synnerligen restriktiv. Sjömansnänzndens ordförande och arbetstagarledamöter, LO, T CO, Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska sjöfolksförbundet yr- kar att i lagtexten föreskrivs att samråd skall ske med berörd huvud- organisation på arbetstagarsidan innan fråga om dispens avgörs.

Sjöfartsverket anför att syftet med sjöfartslagstiftning av säkerhets- och socialkaraktär i första hand skall vara att ge svenska medborgare i fartygen säkerhet och ett socialt grundskydd. En dispens får inte ges så- dant innehåll att Sverige därigenom eftersätter internationella förplik- telser. Ett annat samhällsintresse av vikt är att bereda arbetstillfällen åt svensk arbetskraft. Verket understryker vidare att effektiva sanktioner måste finnas mot den som utan dispens underlåter att tillämpa bestäm- melserna i lagen eller bryter mot meddelade dispensvillkor. Som lämp- liga tvångsmedel nämns vite och nyttjandeförbud.

4.6. Överläggningar om sjömanslagens tillämplighet för offentligt an- ställda

I nuvarande Sij och i kommittéförslaget görs, som jag tidigare nämnt (4.1), ingen inskränkning i tillämpligheten på dem som är an- ställda av staten, kommun eller annan offentlig arbetsgivare. Jag har också anmärkt att lagen i praktiken inte tillämpas på örlogsfartyg.

Under remissbehandlingen av kommittéförslaget har från sjöfartsver— ket, statens avtalsverk m.fl. myndigheter påpekats att för stats— och kommunaltjänstemän gällande författningar reglerar åtskilliga av de för- hållanden som tas upp i kommittéförslaget. Man har ansett att i Sij uttryckligen bör föreskrivas vilken författning som skall gälla. Från myndighetshåll har också anmärkts att övervägande del av den statliga sjöfarten drivs under sådana förhållanden, att Sijzs regler inte blir tillämpliga, t. ex. statens vägverks färjor, som i allmänhet har turer inte överstigande 15—20 minuter.

Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Löfberg. I kommittéarbetet på ny Sij deltog företrädare för redarna och för de anställdas organisationer. Kommittéförslaget har i stora delar drag av

• Sida 58
•  Original

Prop. 1973: 40 58

en förhandlingsuppgörelse. Sålunda har t. ex. föreslagits att åtskilliga bestämmelser i nuvarande Sij flyttas över till kollektivavtalen. Vidare har överenskommits mellan kollektivavtalsparterna om ett flertal änd- ringar i nuvarande kollektivavtal, vilka ändringar avses skola träda i kraft när ny Sij utfärdas.

På samma sätt har under departementsberedningen hållits överlägg- ningar med företrädare för arbetsgivare och arbetstagare inom den of- fentliga sektorn för att skapa förutsättningar för en likartad lösning som den på den privata sjöarbetsmarknaden.

Vid överläggningarna har — förutom representanter för kommunika- tions- och finansdepartementen —- deltagit som företrädare för arbetsgi- varsidan statens avtalsverk och Svenska kommunförbundet och för arbets- tagarsidan TCO:s statstjänstemannasektion, SR, Statsanställdas förbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och Svenska kommunalarbe- tareförbundct. Kontakt i dessa frågor har också hållits med Sveriges far- tygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjö- folksförbundet.

Jag vill här nämna att arbetsgivar— och arbetstagarparterna är ense om de lösningar som jag här senare skall redovisa.

5.1. Allmänt

5.1.1. Gällande ordning, kommitténs överväganden

SmjL:s tjänsteavtalsbestämmelser innehåller de väsentligaste reglerna om sjömännens rättigheter och skyldigheter i tjänsten såsom regler om avtalets ingående och upphörande såväl efter sedvanlig uppsägning från någondera parten som vid förtida uppsägning, om lönen samt om rätt till fria hemresor, sjukvård och begravning.

Vid sidan av lagen har kollektivavtalen på området stor betydelse för de ombordanställdas tjänsteavtalsförhållanden. Utvecklingen har gått mot att allt flera frågor avgörs med stöd av kollektivavtalen och lagens bestämmelser får mindre praktisk användning.

Redare och anställda är till övervägande del fackligt anslutna varför kollektivavtalsregleringen täcker praktiskt taget hela arbetsmarknaden.

Kollektivavtalen reglerar lönens storlek, dag-, kost- och traktaments— ersättningar, arbetstider samt anställnings- och arbetsförhållanden såsom t. ex. uppsägningstider, frånträdandeort, förmåner vid uppläggning eller försäljning av fartyget. Vidare regleras ersättning för förlust av person- lig egendom, semester— och vederlagsledighet samt reseförmåner i sam- band därmed ävensom sjukdoms- och olycksfallsförmåner.

Enligt kommitténs mening är det inte motiverat att i Sij ta upp

• Sida 59
•  Original

Prop. 1973: 40 59

regler, som numera saknar självständig funktion eller som ofta medför att samma fråga regleras parallellt i lagen och kollektivavtalen. Här avses bl.a. reglerna om uppsägningstid samt beräkning och betalning av lön. Den nuvarande ordningen medför svåröverskådlighet. Dessa och liknande ämnen låter sig också enklare reglera i avtalets form, som möjliggör smidig jämkning av bestämmelserna, när parterna är överens därom. Lagens omfattning bör begränsas till socialt grundskydd och till bestämmelser om tjänsteförhållanden, vilka har betydelse för säker- heten ombord. Kommittén föreslår därför att vissa regler i Sij inte tas med i ny lag. En del av reglerna är av sådan art att de helt kan slopas utan att ersättas av annan reglering. Andra däremot är av sådan betydelse för de ombordanställda att de bör tas med i kollektivavtalen.

För att de bestämmelser som kommittén ansett böra föras över till kollektivavtalen verkligen skall vara införda i avtalen när ny lag träder i kraft har jämsides med kommittéarbetet pågått förhandlingar härom mellan parterna på denna arbetsmarknad. Numera har Sveriges redare- förening och Rederiföreningen för mindre fartyg, å ena, samt Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjö- folksförbundet, å andra sidan, träffat överenskommelse om att i hu- vudavtalen mellan organisationerna föra in detaljregler från gällande lag. Överenskommelsen, som skall träda i kraft samma dag som den nya Sij, intas som bilaga 7 till kommitténs betänkande (SOU 1971: 6 s. 222—227).

Kommittén erinrar om att det vid överföring av i och för sig vik- tiga bestämmelser av skyddskaraktär uppkommer fråga om vad som händer arbetstagare vid s.k. avtalslöst tillstånd. Kollektivavtal ingås vanligen för viss giltighetstid med bestämd uppsägningstid. Sker ej upp- sägning brukar det prolongeras ett år 1 sänder. Löper kollektivavtalet ut utan att ersättas av nytt och fortgår likväl arbetet, uppstår ett avtals- löst tillstånd. Det personliga avtal, som träffats med arbetstagaren och som vanligen i stor utsträckning bygger på kollektivavtalet, blir i sådana fall ganska innehållslöst. Tomrummet anses emellertid, när annat inte överenskommits, bli utfyllt av det utlupna kollektivavtalets villkor. Den- na regel har utbildats på arbetsmarknaden och har numera accepterats av rättsskipningen (se NJA 1958 s. 196 och 1959 s. 562).

Av vikt i detta sammanhang är också den betydelse kollektivavtalet anses få för oorganiserad arbetskraft eller arbetstagare tillhörande an- nan organisation. Sådan anställd kan inte på kollektivavtalet grunda rätt till lön och andra förmåner, i varje fall inte vid arbetsdomstolen, men arbetsgivaren anses skyldig att inte tillämpa sämre villkor än som föreskrivs i avtalet. Regeln har fastslagits i arbetsdomstolen på grundval av facklig praxis som en utfyllande dispositiv rättsregel (se t. ex. AD 1944 nr 37 och 1966 nr 2). Kollektivavtalet tolkas i dessa fall in i det

• Sida 60
•  Original

Prop. 1973: 40 60

personliga avtalet och ger därmed innehåll åt detta, både såvitt avser rättigheter och skyldigheter. Kollektivavtalet kan anses representera bruket vid företaget eller inom näringen.

5.1.2. Remissyttranden

Kommitténs förslag att begränsa lagens omfattning till socialt grund— skydd och till sådana bestämmelser rörande tjänsteförhållandet som har betydelse för säkerheten ombord har ansetts lämpligt av samtliga remiss- instanser som yttrat sig i denna fråga. Arbetsmarknadsszyrelsen fram- håller att Sij:s detaljerade regler har sitt ursprung i den tid då kom- munikationerna mellan hemlandet och fartyget var bristfälliga. Numera finns ingen anledning att skilja sjömans anställningsformer från dem som är gängse på arbetsmarknaden i övrigt. Ämbetsansvarskommittén uttalar att det, med några få undantag, kommer att råda full förhandlings— och avtalsfrihet ifall bestämmelserna om uppsägningstid och över huvud taget om sjömanstjänstens ekonomiska villkor mönstras ut ur lagen. Ämbets- ansvarskommittén finner förslaget väl ägnat att läggas till grund för lag- stiftning.

Svenska maskinbefälsförbundet anser det vara svårt att finna en klar princip för vad som bör finnas i lagen och vad som bör föras över till kollektivavtalen. I vissa fall kan det vara tveksamt om kommitténs avvägning är den rätta. Förbundet har dock ingen erinran mot för- slaget. Sveriges fartygsbefälsförening framhåller att det ligger i sakens natur, att föreningen är tveksam till förslaget att ta bort vissa bestäm- melser ur lagen, eftersom dessa i allt väsentligt lämnats till skydd för de ombordanställda. Föreningen vill sammanfattningsvis inte motsätta sig att förslaget genomförs, trots att ett bifall, på längre sikt, kan kom- ma att försämra de anställdas villkor.

5.2. De särskilda bestämmelserna

5.2.1. Gällande ordning, kommitténs överväganden

I 64 & sjölagen uppställs regler om befälhavarens ställningsfullmakt för redaren. Där hänvisas i fråga om rätt att anta och avskeda farty- gets besättning till bestämmelser i Sij. Enligt 9 % Sij har b e f äl- havarcn behörighet att ingå anställningsavtal på redarens vägnar med fartygets besättning av såväl befäls- som man- skapsgrad. Han skall därvid inhämta förslag från eller samråda med andra befattningshavare ombord i befälsslällning.

Enligt kommittén har praxis i anställningsfrågor utvecklat sig så, att det ofta ankommer på olika befattningshavare i chefsställning ombord att svara för behövlig rekrytering inom sitt ansvarsområde. Kommittén anser det inte lämpligt att i lagen söka närmare fastslå denna behörig- het att handla på redarens vägnar i anställningsärenden. Förhållandena

• Sida 61
•  Original

Prop. 1973: 40 61

varierar efter förutsättningarna i de enskilda fallen och en legal regle- ring skulle på ett otillfredsställande sätt kunna binda utvecklingen. Ej heller finns det skäl att behålla en bestämmelse som utsäger det själv- klara, att befälhavaren äger företräda redaren i nämnda frågor. Behovet av bestämmelsen skall också bedömas med hänsyn till att redarna nu— mera i allt högre grad representeras av personalchefcr på rederikontoren. Här skall också beaktas, att anställningsavtalen enligt förslaget inte förutsätts bundna till tjänstgöring på visst fartyg. I ökad omfattning kommer rekryteringen till handelsflottan att följa centrala personal— planer, som uppgjorts på rederikontoren, och denna utveckling kommer säkerligen i hög grad att inverka på hittillsvarande praxis i fråga om sjömans anställning. På grund härav upptar kommitténs förslag inte nå- gon motsvarighet till 9 5 Sij.

Som en följdändring bör hänvisningen i 64 & sjölagen utgå.

Bestämmelser om sjömannens l 6 n e f ö r m å n e r finns sedan lång tid tillbaka både i Sij och i kollektivavtal. Kommittén anser att detta medför svåröverskådlighet och finner övervägande skäl tala för att dessa regler samlas i avtalen. Kollektivavtalsparterna tar i den överenskom- melse som fogats till betänkandet upp flertalet av de regler som slopas i kommittéförslaget. I överenskommelsen stadgas om när lönen skall börja utgå och upphöra (18 5 första stycket och andra stycket första meningen Sij), om utbetalning av lön (19 5 första och andra styckena Sij), om inbesparad lön när personal minskas (23 5 Sij). om lön vid uppsägning på grund av väsentligt ändrad resa (37 5 Sij) eller på grund av att fartyget ej är sjövärdigt (38 & Sij), om lön vid arbets- löshct på grund av fartygets förolyckande (6 & andra stycket och 41 å andra och tredje styckena Sij), om lön vid dödsfall och lön till sjö- mans efterlevande (24 5 Sij) samt om lön efter skiljande från anställ- ningen av skäl som sägs i 18 & kommittéförslaget (18 & fjärde stycket och 33 & tredje stycket Sij). Vidare är parterna överens om att mot- svarigheter till stadgandet i 18 % tredje stycket första meningen Sij om att lön inte skall utgå till anställd, som avhåller sig från arbete, och till stadgandet i 25 5 Sij om förskottslön inte behöver tas in i avtalen.

I kommittéförslaget tas endast med bestämmelser om sjuklön, 31— 32 åå, om hemsändandc av lön genom konsuls försorg, 60 &, om drag- sedel och arbetsgivares kvittningsrätt i dragsedelsbelopp, 61 5, samt om lönens överlämnande i vissa fall till konsul för utbetalning till sjöman- nen, 62 &.

Sij upptar vissa omständigheter och händelser, som anses böra medföra rätt för sjöman att få omedelbart entle- di g a n d e. I en del av dessa fall anses sjömannen kunna få tilläggslön och förmån av fri resa med underhåll. I andra fall, där rätten förknip- pas med ett i sjömannens intresse tillkommet undantag från vad som eljest skulle gälla enligt avtalet, utgår inga tilläggsförmåner.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1973: 40 62

Kommittéförslaget upptar för rätt att få entledigande i förtid flertalet av de grunder som anges i Sij. Rätten till tilläggslön regleras — i lik- het med huvudparten av andra löneföreskrifter — inte längre i förslaget. Motsvarighet skall enligt avtalsparternas överenskommelse föras in i kol- lektivavtalen.

Enligt 39 & Sij medges sjöman rätt att erhålla entledigande med lön och fri hemresa jämte underhåll enligt bestämmelserna i 34 5, om han visar att han misshandlats av befälhavaren eller att han ombord miss- handlats av andra utan att befälhavaren givit honom påkallat skydd eller att befälhavaren förhållit honom försvarlig kost. Kommittén anser sig kunna konstatera att grova missförhållanden av detta slag är utomor- dentligt sällsynta. Förekommer de, kan tvivel inte råda om att den an— ställde har samma rätt här som vid andra grova avtalsbrott att erhålla omedelbart entledigande och uppbära ersättning för liden skada. Dess- utom medger kommunikationerna mellan fartygen och hemlandet nu- mera att myndigheter, redare och arbetstagarorganisationer i de flesta fall kan ingripa, om missförhållanden av denna typ skulle uppstå. Be- stämmelsen kan enligt kommitténs uppfattning utgå ur Sij.

Enligt 40 & Sij kan sjömannen erhålla entledigande om fartyget försäljs till utländsk man eller på annat sätt upphör att vara svenskt (första stycket) eller om det eljest övergår till ny ägare (andra stycket). I förra fallet stadgas rätt till lön och fri hemresa enligt reglerna i 34 5. Sij intar här den ståndpunkten att den nye ägaren vid överlåtelse av fartyget inträder som medkontrahent i tjänsteavtalet i den tidigare ägarens ställe. För kollektivavtalsförhållanden i allmänhet är detta syn- sätt numera främmande. I enlighet med flera av arbetsdomstolen med- delade domar (se bl.a. 1935 nr 95) gäller, att den som förvärvar en rö- relse i princip ingenting har att göra med de anställningsavtal som vid tidpunkten för förvärvet består med den gamle ägaren.

Kommittén förutsätter att denna allmänt vedertagna princip också skall gälla för avtal om skeppsarbete. Säljer redaren sitt fartyg får upp- sägning ske i avtalad ordning med sjöman som tjänstgör på detta, om anställningen i rederiet ej skall fortsätta. Önskar sjömannen följa med fartyget, måste nytt avtal träffas med den nye ägaren. Lagförslaget upp- tar av dessa skäl inte någon motsvarighet till 40 5 Sij. Regler om rätt till lön och fri hemresa med underhåll vid anställningsavtalets upphö- rande i nu avsedda fall skall enligt parternas överenskommelse tas in i kollektivavtalen.

Sij innehåller regler som ger r ä tt a t t a v s k e (1 a såväl befäl- havaren som övriga sjömän utan att bestämd uppsägningstid behöver iakttas eller avtalets giltighetstid i övrigt behöver beaktas. Befälhavaren kan avskedas om han har sjukdom eller skada, som gör honom oför- mögen att föra fartyget (4 €)), eller om han visar oduglighet eller gör sig skyldig till oredlighet eller grovt tjänstefel (5 5). Han kan dessutom

• Sida 63
•  Original

Prop. 1973: 40 53

när som helst skiljas från sin anställning av redaren (3 5). Sij före- skriver de förmåner i form av lön och fri hemresa med underhåll som skall utgå vid de olika fallen av avsked. För övriga sjömän anger lagen som avskedsgrunder dels sjukdom eller skada, som för längre tid sätter sjömannen ur stånd att fullgöra tjänsten, eller sjukdom, som medför fara för de ombordvarande (32 å), dels oduglighet i tjänsten eller indiscipli— närt beteende (33 å). Ifrågavarande bestämmelser reglerar också den rätt till lön och fri resa med underhåll som sjömannen kan ha vid av- sked. Sij ger också redaren rätt att avskeda sjöman utan att någon av de angivna grunderna föreligger. I 34 5 bestäms de förmåner som i sådant fall tillkommer sjöman, om han avskedas.

Generella lagbestämmelser om förbud mot obefogade uppsägningar saknas i svensk rätt. I privat verksamhet har sedan länge gällt principen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt. I en dom från år 1932 (nr 100) förklarade arbetsdomstolen, att som huvudregel vid ett icke tidsbestämt anställningsförhållande gäller, att arbetsgivare, lika väl som arbetstaga- re, kan med iakttagande av uppsägningstid fritt säga upp avtalet utan att ange skäl. I en senare dom (1967 nr 17) konstaterade domstolen att dessa uttalanden alltjämt ägde giltighet. Arbetsdomstolen erinrade i domarna om att arbetsgivaren inte kan begagna uppsägningsrätten för ett syfte som strider mot lag och goda seder. För denna inskränkning i den fria uppsägningsrätten har emellertid domstolen i sin rättstillämp- ning dragit snäva gränser. Sålunda har det förhållandet i och för sig att en arbetstagares skiljande från anställningen framstått som obilligt ej ansetts utgöra hinder för uppsägning.

Den fria uppsägningsrätten begränsas genom vissa särskilda bestäm- melser om förbud mot uppsägning som sker i vissa syften. Här kan nämnas lagen (1936: 506, ändrad senast 1965: 277) om förenings- och förhandlingsrätt, lagen (1939: 727, ändrad senast 1966: 421) om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m.m., arbetarskyddslagen (1949: 1, ändrad senast 1971: 599), lagen (1954: 844) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m.m. och lagen (1971: 202) om vissa åt- gärder för att främja sysselsättningen av äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden. Vid brott mot dessa lagbestämmelser är arbetsgivaren skyldig att ersätta uppkommen skada. Uppsägningen kan förklaras ogil- tig och arbetsdomstolen kan förplikta arbetsgivaren att ta tillbaka arbets- tagaren i anställningen.

För statstjänstemänncn gäller enligt 30 å andra stycket statstjänste- mannalagen att ”uppsägningen får ske bara om tjänstemannen har visat bristande lämplighet för tjänsten eller om det finns anledning att dra in tjänsten eller om uppsägning av annat skäl är påkallad från allmän syn- punkt”. Enligt stadgan (1965: 602, ändrad senast 1972: 329) om vissa

• Sida 64
•  Original

Prop. 1973: 40 64

tjänstemän hos kommuner m.fl. gäller samma begränsning av uppsäg- ningsrätten som för statstjänstemän.

Härutöver finns kollektivavtalsbestämmelser mot obehöriga uppsäg- ningar. För stora delar av den privata arbetsmarknaden gäller enligt av- tal ett visst skydd mot uppsägning utan saklig grund. Det stora flertalet av de till SAF resp. LO anslutna förbunden är bundna av det mel- lan SAF och LO träffade huvudavtalet, som innehåller bestämmelser om uppsägning av enskilda arbetare. Har arbetsgivaren på grund av enskild arbetares förhållande uppsagt denne och uppstår till följd därav tvist, äger arbetarparten enligt huvudavtalet hänskjuta frågan till avgörande inför den s.k. arbetsmarknadsnämnden, om arbetaren har en samman- hängande anställningstid om minst nio månader vid företaget och har uppnått 18 års ålder.

Mellan SAF och olika tjänstemannaorganisationer gäller huvudavtal med i huvudsak likartade regler som gäller för LO-anslutna förbund. För statstjänstemän gäller endast den lagfästa bestämmelse som tidigare redovisats. På den kommunala sektorn gäller i princip att uppsägning av arbetare inte får ske med mindre objektivt godtagbart skäl föreligger.

För större delen av arbetsmarknaden har alltså den fria uppsäg- ningsrätten inskränkts genom avtal.

Något avtal med liknande innehåll finns inte för sjönäringens parter. I december 1969 tillkallade Kungl. Maj:t sakkunniga med uppdrag att utreda frågor om ökad anställningstrygghet m.m. (In 1970: 30). I direktiven framhölls som angeläget att en allsidig undersökning görs av anställningstryggheten med tonvikten lagd på, om det stöd som utgår till äldre arbetskraft vid arbetslöshet behöver kompletteras med lagstad- ' gad trygghet i anställning. Undersökningarna bör inte begränsas.-till den äldre arbetskraften utan omfatta hela arbetsmarknaden. På grundval av resultaten bör bedömas, i vilken mån anställningstryggheten behöver ökas ut genom lagstiftning och hur en sådan lagstiftning lämpligen bör ut- formas.

Genom lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare har den äldre arbetskraftens sysselsättningsmöjligheter förbättrats. Ar- betstagare åtnjuter uppsägningstid av minst två månader, om han har fyllt 45 är, minst fyra månader, om han har fyllt 50 år, och minst sex månader, om han har fyllt 55 år, allt under förutsättning att han har va- rit anställd hos arbetsgivaren minst 24 månader under de tre senaste åren närmast före uppsägningen. Arbetstagaren tillförsäkras lön under uppsägningstiden och likaså under viss permitteringstid. Vidare stadgas rätt till företräde till återanställning. Bestämmelserna gäller bl.a. ej ar- betstagare som omfattas av Sij.

I ett den 19 januari 1973 avgivet betänkande (Ds In 1973: 1) lägger utredningen rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen fram förslag till lag om anställningsskydd och lag

• Sida 65
•  Original

Prop. 1973: 40 65

om vissa anställningsfrämjande åtgärder, vilken lagstiftning föreslås er- sätta nyssnämnda lag om anställningsskydd för vissa arbetstagare.

Lagen om anställningsskydd föreslås gälla alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst, således också dem för vilka Sij gäller. Av ut- redningens förslag vill jag här särskilt nämna följande. Den i praxis stadfästa grundsatsen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt ersätts av lagregler med krav på saklig grund för uppsägning. Arbetstagaren ges rätt till omplacering, där så skäligen kan krävas, och ett särskilt skydd vid driftsinskränkningar. Arbetstagare som har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist får under vissa förhållanden under ett år förtur till åter- anställning. Uppsägning, avsked och permittering skall föregås av varsel från arbetsgivarens sida. I lagen angivna uppsägningstider skall gälla. Uppkommer tvist om uppsägning, får arbetstagaren stå kvar i anställ- ningen tills tvisten blivit prövad. Arbetstagaren kan av domstol eller skiljenämnd förklaras berättigad kvarstå i anställningen. Arbetsgivaren kan också åläggas att återanställa arbetstagaren. För att få nödvändig anpassning av lagstiftningen till de särskilda förhållanden som kan råda inom olika branscher eller yrkesgrupper föreslår utredningen, att lagen på vissa punkter kan få ersättas av kollektivavtalsbestämmelser,' som träffats på förbundsnivå.

Enligt sjömanslagskommittén synes bestämmelserna i Sij om av— sked oförenliga med utvecklingen på den allmänna arbetsmarknaden mot större anställningstrygghet. De låter sig ej heller förena med kom- mittéförslagets syn på sjömannens anställningsavtal som en överenskom- melse mellan redaren och den ombordanställde, vilken i princip ej är bunden till arbete på bestämt fartyg. Förslaget saknar av dessa skäl be- stämmelser, som reglerar på vilka grunder anställningsavtalet får sägas upp. Frågan om när avsked eller uppsägning skall tillgripas får bedömas efter gällande kollektivavtal, de normer som utvecklar sig på arbets- marknaden samt hänsynen till sjöfartens speciella förhållanden.

De säkerhetsintressen, som de nuvarande reglerna om avsked kan sägas tillgodose, tillvaratas i kommittéförslaget (1.7 och 18 55) genom en befogenhet för befälhavaren att under vissa förhållanden skilja en sjö- man från hans befattning ombord utan att anställningsförhållandet upp- hör. För förhållandet mellan redarcn och befälhavaren har kommittén föreslagit en motsvarande lösning (16 å i förslaget).

För det sociala skyddet i händelse anställningsavtalet upphör av grun- der som nu är i fråga är sörjt genom skilda bestämmelser i förslaget. Regler om fri hemresa med underhåll för det fall att avtalet bringas att upphöra på grund av sjukdomsskäl tas upp i 28 å i förslaget. Dessa bestämmelser överensstämmer i huvudsak med dem i Sij som gäller besättningen med den utvidgningen att förmånen gäller ej endast vid avsked utan också när avtalet sägs upp med iakttagande av avtalsvill- koren.

5 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 40

• Sida 66
•  Original

Prop. 1973: 40 66

Föreskrifter om sjuklön tas upp i 31 och 32 55 i kommittéförslaget för det fall avtalet upphör på grund av sjukdom eller skada. I 32 å andra stycket regleras rätten till sjuklön när avtalet upphör på grund av för- hållande som sägs i 18 5 första stycket, nämligen i fall av oduglighet eller indisciplinärt beteende. Dessa löneregler överensstämmer i huvud- sak med Sij:s föreskrifter angående besättningens förmåner vid av- sked.

När det gäller bestämmelserna i 3 och 34 %% Sij om lön och fri hemresa vid kontraktsstridigt avsked, saknar förslaget motsvarighet. Reg- lering av dessa frågor skall enligt kollektivavtalsparternas överenskom- melse ske avtalsvägen.

l 6 & första stycket och 41 & första stycket Sij stadgas att tj ä n s- t e a v t a l e t, om ej annat överenskommits, 11 p p h 6 r när fartyget till följ d av sj ö oly c k a går förlorat eller förklaras inte vara iståndsättligt. Blir sjöman arbetslös av denna grund, äger han rätt till lön för den tid han av sådan anledning är utan anställning, dock högst två månader utöver den tid han uppbär lön i samband med bärgnings- arbete och väntar på sjöförklaring. Vidare äger han rätt till fri resa med underhåll till sin hemort och lön under resan. Kostnaden för hemresan skall bestridas av statsmedel.

Statsverkets kostnader för denna förmån framgår av tabell 1.

Tabell 1. Statsverkets kostnader för fri hemresa med underhåll enligt 41 & tredje stycket

Budgetår Antal fall Belopp, kr. 1959/60 8 81 812 1960/61 1 1 648 1961/62 4 19 733 1962/63 3 1 635 1963/64 4 8 774 1964/65 4 13 883 1965/66 3 11 689 1966/67 2 9 704 1967/68 — _ 1968/69 2 18 214 1969/70 1 475 1970/71 2 5 928 1971/72 — —

Bestämmelsen om att tjänsteavtalet automatiskt upphör om fartyget förolyckas bygger på nuvarande princip om anställningens bundenhet till bestämt fartyg. Kommitténs förslag saknar därför denna grund för avtalets förtida upphörande. Frågan om vad som händer med anställ- ningen i nämnda fall får i stället i första hand bero på vad anställnings— avtalet innehållcr. Om sjömannen sägs upp på grund av sjöolycka, som drabbat fartyget, skall han åtnjuta avtalad uppsägningstid. Anställningen skall frånträdas på ort, som avtalet stadgar. Den särskilda löneförmå-

• Sida 67
•  Original

Prop. 1973: 40 67

nen under arbetslöshetstid som Sij föreskriver har tillkommit i sam- band med Sveriges anslutning till 1920 års ILO-konvention (nr 8) i ämnet. Regeln infördes i Sij är 1934. Stadgandet ger i åtskilliga fall bättre förmån än om sjömannen endast skulle erhålla lön under upp- sägningstid. För att undvika försämring för sjömannen har en med nuvarande lagbestämmelse överensstämmande regel förts in i avtals- parternas överenskommelse om överföring till kollektivavtalen av vissa föreskrifter. Avtalet innebär att bestämd uppsägningstid skall iakttas om arbetstagaren i en sådan situation som beskrivs i 6 5 första stycket och 41 5 första stycket Sij inte kan beredas ny anställning inom rederiet (rederikoncemen), vilken faller inom det tidigare anställningsavtalets ram, och därför måste sägas upp. Vidare har avtalats att arbetstagaren skall ha rätt till lön, om han vid uppsägningstidens utgång är arbetslös, dock högst för två månader. Från denna arbetslöshetslön avräknas under uppsägningstiden uppburen lön. Slutligen har avtalats att arbetstagaren har rätt till fri resa med underhåll till sin hemort jämte lön under resan.

Med den uppläggning som kommittéförslaget har uppstår inte den situationen att sjömannen står avtalslös, om fartyget går förlorat. Om redaren i ett sådant fall finner sig böra säga upp anställningen för en ombordanställd åligger det honom att tillse att avtalets bestämmelser om uppsägningsort iakttas. Kostnaden för' sjömannens resa till denna upp- sägningsort åvilar redaren. En tillämpning av nuvarande avtals regler kan emellertid ge sjömannen sämre förmån än vad Sij stadgar. En- ligt förutnämnda överenskommelse mellan kollektivavtalsparterna skall den nuvarande regeln om fri hemresa med underhåll till Sjömannens hemort föras över till kollektivavtalen. Det föreligger därför inte någon anledning att behålla lagföreskriften om statens kostnadsansvar.

Kommittén ställer frågan om ett överförande av regeln om arbetslös- hetsersättning från lagen till kollektivavtalen står i överensstämmelse med Sveriges åtagande enligt ILO-konventionen nr 8. Eftersom kon- ventionen ej uttryckligen kräver reglering i lag, anser kommittén dock att en sådan lösning knappast kan sägas strida mot dessa åtaganden och tar därför i sitt förslag inte upp någon motsvarighet till bestämmelserna iSij.

Enligt 7 och 42 55 Sij är befälhavare och övriga sjömän berättigade till ersättning av redaren för förlust i vissa fall av p ers o nlig :: g e n d 0 m. Grunderna för ersättningen regleras i kungörelsen (1953: 322) angående ersättning åt sjöfolk för förlust av personlig egendom vid fartygs förolyckande m.m. Den ersättning varom här är fråga ut- går f.n. enligt nyssnämnda kungörelse med belopp varierande mellan lägst 225 kr. för t. ex. ekonomibiträde på fartyg som nyttjas i fart inom svenskt territorium och högst 1 800 kr. för befälhavare i utrikes fart. För anställda som inte bor ombord på fartyget är ersättningen lägre. Det föreskrivs att ersättningen skall utges av redaren. I de kollektivavtal som

• Sida 68
•  Original

Prop. 1973: 40 68

gäller fr. o. rn. den 1 februari 1971 har avtalats, att ersättning i dessa fall skall utgå till arbetstagaren för förlust av personlig egendom med högst 4 000 kr. Beloppet är detsamma för samtliga kategorier arbets- tagare. Parterna har dessutom i kollektivavtalen tagit in motsvarighet till bestämmelsen i 2 5 i den nämnda kungörelsen om särskild ersättning till arbetstagare som förlorat instrument, böcker, verktyg c. d., som den- ne hade medfört för att kunna sköta sin tjänst.

Kommittén föreslår att författningsbestämmelserna slopas, eftersom denna fråga lämpligen kan lösas i sin helhet kollektivavtalsvägen.

Sij innehåller i 43 & regler om tvist angående tj änste— f ö r h är 1 l a n d e t. Sjöman som är missnöjd med löneavräkning, som befälhavaren upprättat i samband med avmönstring, har enligt 43 & förs- ta stycket Sij rätt att vända sig till mönstringsförrättare för att få av- räkningens riktighet prövad. Till detta stadgande ansluter bestäm- melser i 21 och 26 åå mönstringsförordningen (26 & ändrad 1969:311) om skyldighet för mönstringsförrättare att utöva tillsyn i samband med tjänsteavtalets upphörande och söka åstadkomma förlikning i uppkom- mande tvister.

Uppstår på utrikes ort tvist angående tjänsteförhållandet kan tvisten enligt 43 å andra stycket Sij hänskjutas till avgörande av svensk kon- sul. Tvisten får inte dras inför utländsk myndighet. Stadgandet i 26 & mönstringsförordningen om skyldighet för mönstringsförrättare att söka förlika parterna är tillämpligt också för tvister av detta slag. I 51 & för- ordningen angående beskickningar och konsulat (konsulsförordningen, 51 & ändrad senast 1955: 689) finns bestämmelser, som i första hand gäller handläggningen av tvist, vilken hänskjutits till konsuln för av- görande.

Kommittén erinrar om att tvister angående anställningsförhållandet numera i regel avgörs genom förhandlingar mellan rederiet eller redar- organisation och den anställdes organisation. Mönstringsförrättare och konsuler anlitas i allt mindre utsträckning. Till denna utveckling har bidragit förbättrade kommunikationer med fartygen och de fackliga organisationernas växande inflytande. Av betydelse är även att de flesta anställningsfrågor numera regleras genom kollektivavtalen. Genom kom- mittéförslaget förskjuts tyngdpunkten i de tjänsteavtalsrättsliga bestäm— melserna ytterligare till kollektivavtalen. Mönstringsförrättare och kon- suler har av naturliga skäl liten eller ingen erfarenhet av att tolka och ta ställning till kollektivavtal. Kommittén finner att de i fortsättningen inte bör åläggas uppgifter av detta slag. I förslaget slopas därför ifråga- varande bestämmelser med undantag för den viktiga föreskriften att tvist som rör sjömans anställning inte får dras inför utländsk myndighet. Denna regel tas upp i 14 å i förslaget.

Förslaget medför inte någon ändring i mönstringsförrättares skyldig- heter enligt 21 och 26 äå mönstringsförordningen. I fråga om förfaran-

• Sida 69
•  Original

Prop. 1973: 40 - 69

det när konsul tar upp förlikningsfrågor enligt 26 & mönstringsförord— ningen föreslår kommittén att samma ordning skall tillämpas som nu gäller enligt 51 & konsulsförordningen.

Sij upptar i 51 & vissa ordningsföreskrifter angående tillträde till och utevaro från tjänsten. I 51 5 första och femte styckena åläggs sjöman skyldighet att inställa sig i rätt tid till tjänstgöring och att vid förhinder underrätta befälhavaren. Tredje och fjärde styckena i paragrafen innehåller vissa föreskrifter att iakttas under hamnuppe— håll. Där stadgas om sjömans rätt till landlov en gång i månaden för att ordna egna angelägenheter och om befälhavarens skyldighet att utan kostnad för besättningen ordna båtförbindelse så att den kan utnyttja sin rätt att komma i land.

Kommittén anser att kravet att arbetstagare skall inställa sig till tjänstgöring på bestämd tid följer direkt av arbets-avtalet. Regeln härom liksom övriga nyssnämnda ordningsföreskrifter har inte sin plats i ny lag. Om särskilda regler av detta slag krävs, bör de i stället tas in i överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna eller i instruktio- ner från arbetsgivaren. En föreskrift i 51 å andra stycket Sij om rätt att gå i land under fritid motsvaras i förslaget av en regel i 43 å om skyldighet att i vissa situationer stanna ombord under fritid.

Föreskrifter om landlov har tagits in i överenskommelsen mellan kol- lektivavtalsparterna.

I 52 5 Sij föreskrivs att befälhavaren har rätt att anlita vederbö- rande polismyndighet för att föra ombord påmönstrad sjöman, som un— derlåter att i rätt tid träda till tjänsten eller som går i land utan att vara berättigad till det eller som inte kommer tillbaka i rätt tid efter att ha varit i land. Rätt att hämta sjöman gäller under för- utsättning att fartyget eljest ej har tillräcklig besättning och att det går i utrikes fart. Rätten är emellertid inte begränsad till utrikes hamnar.

Vid tidigare lagrevisioner har ifrågasatts att slopa hämtningsrätten men den har ansetts böra stå kvar på grund av de säregna förhållan- den som råder inom sjöfarten. Härvid har särskilt anförts svårigheten att på främmande orter ersätta sjömannen med en ny arbetskraft, de ekonomiska konsekvenserna av att fartyget uppehålls och risken för att disciplinen ombord skulle kunna äventyras. Vidare har pekats på de olägenheter, som kan uppstå för en sjöman som lämnats kvar på främ- mande ort.

Under senare år har från ILO:s sida vid upprepade tillfällen hem- ställts om översyn av stadgandet i 52 & Sij. Härvid har erinrats om att lagrummet inte står i överensstämmelse med reglerna i Artikel 1 e) och d) i ILO-konventionen nr 105 angående avskaffande av tvångsar- bete. Konventionen har ratificerats av Sverige år 1958.

Av en undersökning som kommittén företagit om tillämpningen av detta lagrum framgår, att befälhavarens befogenhet utnyttjats i 80 fall

• Sida 70
•  Original

Prop. 1973: 40 70

under den undersökta perioden den 1 september 1965 till den 1 septem— ber 1966. Av dessa fall inträffade tio i närtrafik och 70 i oceantrafik. Hämtningsrätten utnyttjades på 27 fartyg, dvs. 7 % av samtliga 375 handelsfartyg, som ingick i undersökningen. Rätten ansågs betydelsefull av 244 (67 %) av de 366 befälhavare som uttalat sig härom.

Den nuvarande regeln innebär endast en rätt för befälhavaren att i angivna situationer begära biträde av vederbörande polismyndighet för att hämta sjömannen till fartyget. Däremot medför regeln självfallet inte någon skyldighet för polismyndighet, vare sig i Sverige eller utom- lands, att ingripa enligt befälhavarens önskemål.

Kommittén anser inte att de ekonomiska skäl som anförts till stöd för lagregeln längre kan anses ha sådan tyngd, att de motiverar en tvångsregel av detta slag. Som skäl för att behålla bestämmelsen har vidare anförts, att den kan tjäna som skydd för en sjöman, som eljest riskerar att bli efterseglad i utländsk hamn. Ej heller denna motivering kan accepteras för en regel, som innebär befogenhet för arbetsgivaren att låta med tvång hämta en arbetstagare till arbetet. Kommittén föreslår därför att regeln om hämtningsrätt utgår.

I ett särskilt kapitel upptas regler om b e f ä 1 h a v a r e n s t j än 5- teavtal. Reglerna innehåller föreskrifter om skriftlig form för av- talet, om uppsägningstid och frånträdandeort vid uppsägning, om reda- rens rätt att när som helst skilja befälhavaren från anställningen, om särskilda grunder för avsked och om avtalets upphörande när fartyget går förlorat m.m. I övrigt hänvisas till vad som gäller för besättningen i fråga om förmåner vid arbetslöshet, om fri hemresa efter längre tids tjänstgöring rn. fl. sociala förmåner.

Som framgår av den tidigare redogörelsen föreslår kommittén att flertalet av de regler som uteslutande gäller befälhavaren skall utgå. Kommittéförslaget innehåller sålunda inte motsvarighet till reglerna om lön, om avsked eller om avtalets upphörande vid fartygets förolyc- kande. Vidare slopas bestämmelsen i 2 5 Sij om uppsägningstid för befälhavaren. En del av dessa regler kommer att ersättas av kollektiv- avtalsreglering. Kollektivavtalet för befälhavare saknar f.n. föreskrifter om uppsägningstid utom för befälhavare, som tjänstgjort minst tio år i följd i samma rederi (rcderikoncern). I den överenskommelse som träffats mellan de kollektivavtalsslutande parterna intas emellertid en bestämmelse som motsvarar nuvarande lagregel. Kommittén föreslår att den redaktionella uppdelningen av bestämmelser för befälhavaren och för övriga sjömän slopas.

Kommittén föreslår också att vissa andra detaljbcstäm- m e l s e r slopas. Det gäller regler om sjömans uppförande (49 & Sij), om inskränkning i arbetet på sön- och helgdagar och om rätt till guds- tjänst och bön under dessa dagar (56 å andra och tredje styckena Sij), om ersättning vid nedsättning av kosten m.m. (58 å andra och tredje

• Sida 71
•  Original

Prop. 1973: 40 71

styckena Sij). Vidare föreslås att regeln i 57 5 Sij om samman- hängande nattvila för sjöman under 16 år förs över till sjöarbetstidsla- gen.

5.2.2. Remissyttranden

Remissinstanserna godtar i huvudsak kommitténs förslag att slopa vissa detaljregler i Sij och att föra en del av dessa regler till kollek- tivavtalen.

När det gäller kommitténs förslag att slopa bestämmelser i lagen om befälhavares behörighet att ingå anställnings- avtal, löneförmåner, sjömans rätt att få omedel- bart entledigande, ersättning vid förlust av person- lig egendom och- om ordningen ombord i vissa fall anförs inga erinringar. .

Av dem som särskilt uttalat sig över förslaget att slopa rätten att avskeda utan iakttagande av föreskriven uppsägningstid ut- trycker SR sin tillfredsställelse, eftersom denna fråga i stället löses genom kollektivavtal. Däremot uttalar Sveriges fartygsbefälsförening tveksamhet till förslaget att ur lagen ta bort bestämmelser, som reglerar anställningsvillkor. Framför allt gäller det stadgandena i 3 och 34 %% Sij om rätt till skadestånd för befälhavare resp. sjöman som avskedas från tjänsten i strid mot lagen eller anställningsavtalet. Dessa stadganden har i hög grad bidragit till att hindra från objektiv synpunkt oberätti- gade avsked och de har vidare medfört att, då sådant avsked före- kommit, den ombordanställde fått en ekonomisk gottgörelse som van- ligen framstått som skälig. Föreningen förutsätter att utredningen an- ser sig ha fått tillräckliga garantier för att bestämmelserna ändock kom- mer att tillämpas i skälig omfattning, dels genom att de förs över till kollektivavtalen och dels genom att arbetsgivarparten kommer att låta dem gälla också ombordanställd som ej är organiserad. Föreningen vill visserligen ej hävda, att utredningen missbedömt denna fråga som för- hållandena är i dag, men läget kan förr eller senare bli sådant, att de ombordanställda får svårt att övertyga arbetsgivarparten om att bestäm- melsen skall finnas kvar i kollektivavtalen och att den skall tillämpas också på oorganiserad sjöman. Trots att ett bifall till utredningens för- slag på längre sikt kan komma att försämra de ombordanställdas villkor, vill föreningen inte motsätta sig förslagets genomförande.

Det nya institutet skiljande av sjöman från hans befattning på far- tyg mottas positivt av de instanser som berört frågan. Ämbetsansvars- kommittén anser institutet erbjuda vissa fördelar i det att man genom landsättningen relativt snabbt kan nå en lösning av disciplinproblem ombord och dessutom får rådrum för en slutlig lösning av disciplin- frågan genom avskedande, omplacering till annat fartyg eller på annat sätt. Sveriges fartygsbefälsfärening uttalar att institutet kan godtas.

• Sida 72
•  Original

Prop. 1973: 40 ' 72

När det gäller kommitténs förslag att slopa regeln om tj ä 11 s t e a v- talets upphörande till följd av sjöolycka anför ILO-kommittén att ILO-konventionen om ersättning för arbetslöshet vid fartygs förolyckande ej uttryckligen kräver lagstiftning och såvitt kunnat utrönas synes det tillräckligt att konventionens regler genom- ' förs genom kollektivavtal. Andra, av Sverige ratificerade ILO-konven- tioner, t.ex. konvention nr 100 om lika lön, tillämpas genom kollektiv- avtal. Om den blivande lagen skulle överensstämma med förslaget i denna fråga, ankommer det emellertid på ILO:s expertkommitté att —— efter lagens antagande — slutligt pröva om Sverige fortfarande kan anses uppfylla konventionens krav. Såsom sjömanslagskommittén framhåller är organisationstillhörigheten på såväl arbetsgivar- som ar- betstagarsidan hög inom här ifrågavarande yrkesområde. Den alldeles övervägande delen av de anställda torde därför omfattas av kollektivav— tal. Förslaget innebär dessutom att 5. k. rederianställning skall tillämpas för den anställde, varigenom han ej längre är bunden till anställning på ett bestämt fartyg och följaktligen får bättre allmänt anställningsskydd. Detta sammantaget ger grundad anledning anta att de anställdas trygg- het blir lika väl tillgodosedd genom bestämmelser i kollektivavtal som enligt nuvarande lagstiftning. Mot denna bakgrund vill ILO-kommittén inte motsätta sig att bestämmelser om ersättning vid arbetslöshet till följd av fartygets förolyckande av den karaktär som återfinns i 6 5 and- ra stycket och 41 å andra och tredje styckena Sij inte tas med i den kommande lagen.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför att kommitténs förslag att 5 l 0 p a reglerna om tvist angående tjänsteförhållandet berör sjömansförmedlingens arbete i fråga om mönstringsförrättares medverkan vid dessa tvister. Styrelsen har tidigare i samband med sjö- manshusens förstatligande och rnönstringsverksamhctens integrering med sjömansförmedlingen framhållit, att mönstringsförrättarens prövnings- och beslutandeställning vid tvister i princip inte är förenlig med upp- giften att vara arbetsförmedlare. Gällande mönstringsförordning har också utformats så, att mönstringsförrättarens befattning med dessa frågor inskränks till ställningen som medlare. Erfarenheterna från tiden efter sjömanshusens förstatligande har stärkt styrelsen i uppfattningen, att mönstringsförrättarens dömande verksamhet helt bör slopas, eftersom tvistefrågor om anställningsförhållandena numera löses genonrdirekta förhandlingar mellan arbetsgivaren och resp. fackliga organisation. I vissa brådskande fall kan det dock vara befogat att den medlande funk- tion som redan finns angiven i mönstringsförordningen behålls.

De flesta konsulaten behandlar denna fråga. Gerzcralkonsulatet i Genua hälsar slopandet av föreskriften i 43 5 Sij med tillfredsställelse. - Åtgärden kan dock verka negativt för sjömannen, nämligen om det från arbetsgivarens sida ifrågasätts om de i 8—11 åå i förslaget nämn-

• Sida 73
•  Original

Prop. 1973: 40 73

da förutsättningama för ett omedelbart upphävande av anställningsav- talet föreligger och en förlikning inte kan åstadkommas av konsuln. I yttrandet från generalkonsulatet i Hamburg sägs, att den ändamålsen- liga följden av att föra över anställningsfrågor till kollektivavtalen är att även tvister rörande förhållanden i anställningen hänskjuts till de fackliga organisationerna. Generalkonsttlatet i New York finner kom- mitténs motivering i detta avseende helt riktig och förutsätter, att hän- vändelse till förbund och rederi alltid kommer att ske. För generalkon— sulatets del har under de senaste fem åren ingen tvist av denna typ hänskjutits till konsuln för avgörande. Konsulatet i Marseille anför att en genomgående tendens synes vara att konsulns befogenheter i sjö- mansfrågor praktiskt taget försvinner och att hans medverkan blir en- bart rådgivande eller hjälpande. Eftersom sjömannen skall knytas fas- tarc till rederiet är detta kanske i och för sig naturligt. Det antas emel- lertid komma att dröja länge innan en sådan fastare anknytning till re- deriet i praktiken kommer att innebära rederianställning. Tills så blir fallet bör det ligga i parternas intresse att tvisten hänförs till konsul för beslut. Givetvis avgörs en sådan tvist bättre av rcderiorganisationen och den anställdes organisation, men det kommer nog ändå att uppstå problem som måste lösas på platsen, inte minst i fråga om utländska sjömän. Härigenom kan befälhavaren få hjälp av utomstående för att avgöra huruvida ett krav är berättigat eller inte och på så sätt kanske framtida komplikationer undviks. Antalet konsuler som skulle vara be- höriga i dessa frågor kunde inskränkas.

Rikspolisstyrelsen understryker betydelsen av att bestämmelsen om befälhavarens r ä t t a t t h ä m t a 5 j 6 m a n upphävs. Polismyndig- heten i Göteborg och generalkonsulatet i Antwerpen finner den nuva- rande bestämmelsen inte vara förenlig med modern arbetslagstiftning och hälsar förslaget med tillfredsställelse. Från polismyn(ligheten i Stock— holm uttalas att om behov föreligger att efterlysa eller efterspana sjö—' man, som av någon orsak uteblivit från sitt fartyg, bör denna fråga ak- tualiseras och handläggas i överensstämmelse med de regler och den praxis som gäller för efterforskning av försvunna personer i allmänhet. Till de av utredningen redovisade 80 fallen, där hämtning skett på bc- gäran av svensk befälhavare, kommer ett antal fall av hämtning, som begärts av utländsk befälhavare. Slopas hämtningsrätten medför det för- . modligcn en ringa men dock märkbar lättnad för spaningsenheter i polis- distrikt med hamnar inom ansvarsområdet. ILO-kommittén finner att kommittéförslaget är i linje med den av Sverige ratificerade konventio- nen (nr 105) om avskaffande av tvångsarbete. Från ILO:s expertkom- mitté har framställts erinringar mot gällande regel om hämtningsrätt. ILO-kommittén fastslår att, i och med att regeln utgår ur lagen, skälen bortfaller för expertkommitténs anmärkning. Endast SR anför en av—

• Sida 74
•  Original

Prop. 1973: 40 74

vikande mening angående förslaget och anser, att bestämmelser vad gäller utländska hamnar bort behållas för sjömannens egen skull.

Någon invändning mot förslaget att slopa de särskilda bestämmel- serna om befälhavarens tjänsteavtal och låta samtliga bestämmelser gälla både befälhavaren och övriga sjömän har inte fram- ställts. TCO anser att en minsta uppsägningstid för befälhavare bör fastställas i lagen. Som skäl anförs redarens rätt att enligt 16 å i för- slaget när som helst skilja befälhavaren från hans befattning på fartyget och möjligheten att kollektivavtalsvägen helt avtala bort uppsägnings- tiden.

Kommitténs förslag i fråga om vissa andra detaljbestäm- m e l s e r har inte mött erinran från remissinstanserna.

6.2. De enskilda befattningshavama 6.2.1 Gällande ordning

I nuvarande 45 5 första stycket Sij regleras sty r rn a n s skyldig- heter och befogenheter i tjänsten. Det åligger honom särskilt att gå befälhavaren tillhanda vid navigeringen och därtill hörande observa— tioner och beräkningar. Han skall öva uppsikt över manskapet och till— syn över fartyget med tillbehör och utrustning i den mån detta enligt 46 & ej åvilar maskinchefen. Vidare har han att utöva tillsyn över last- ning och lossning samt tillse, att nödig anteckning därvid förs över godset. Slutligen åläggs styrman att övervaka stuvning av last och proviant, i den mån detta enligt 47 & inte skall utföras av ekonomiföre— ståndaren. I detta stycke hänvisas också till sjölagens föreskrifter om styrmans skyldighet att föra skeppsdagbok.

I 45 å andra stycket åläggs den främste av de tillstädesvarande styr- männen att vid befälhavarens frånvaro eller vid förfall för honom under vissa förhållanden träffa avgörande, som inte tål uppskov. I 44 å andra stycket stadgas skyldighet för den främste av styrmännen att, om be- fälhavaren avlider eller blir satt ur stånd att föra fartyget eller överger tjänsten, träda i dennes ställe, till dess ny befälhavare förordnats.

Bestämmelser om ansvaret för den nautiska tjänsten. tillsynen av far- tyget, lasthanteringen och stuvningen finns också i sjölagen och sjö- säkerhetslagen. Dessa bestämmelser syftar till att tillgodose sjösäker- hetens krav och lägger det direkta ansvaret på befälhavaren. Enligt 58, 59 och 61 %% sjölagen åligger det sålunda befälhavaren bl.a. att innan resa anträds och under resan tillse och vaka över, att fartyget är sjö- värdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, sörja för att det framförs och handhas på sätt som är förenligt med gott sjömanskap samt att det är så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras. I 9 kap. 7 och 8 55 sjösäkerhetslagen ges mera detaljerade föreskrifter om vad befälhavaren har att iaktta i säkerhetshänseende.

I 46 5 första stycket Sij regleras m a s k i n c 11 e f en s ställning från arbetsledningssynpunkt. Han leder och är ansvarig för maskin- tjänsten. Han skall sålunda särskilt sörja för driften, skötseln och under- hållet av fartygets maskineri med tillhörande anläggningar och inrätt- ningar ävensom av fartygsskrovet inom maskin- och pannrum med till- ' hörande utrymmen. Han skall ha tillsynen över drivmedels- och bränsle- förråd samt andra maskinförnödenheter och, när han kompletterar för- råden, kontrollera beskaffenheten och mängden därav. Han skall för-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1973: 40 77

dela arbetet mellan maskinisterna och utöva uppsikt över maskinperso- nalen samt hålla tillsyn över de för denna personal avsedda bostäderna. Härjämte ges hänvisning till sjölagens regler om maskindagboks föran- de. I andra stycket stadgas att maskinchefen skall underrätta befäl- havaren om ofall inträffar eller fel förmärks inom de delar av fartyget för vilka maskinchefen svarar. Tredje stycket ger ersättare för maskin- chefen rätt att under vissa förhållanden fatta avgörande beslut. 1 9 kap. 8 & sista stycket sjösäkerhetslagen stadgas, att maskinchefen ansvarar för att fartygets maskineri med tillhörande anläggningar och inrättningar är i behörigt skick, att fartygets brandsläckningsanordningar är klara till omedelbart bruk, att erforderliga förnödenheter för maskineriets drift finns ombord samt att han skall lämna befälhavaren uppgift om den mängd drivmedel för maskineriets drift som medförs.

I47 % Sij regleras ekonomiföreståndarens arbetsupp- gifter och ansvar. Han leder och är ansvarig för arbetet inom ekonomi- avdelningen. Det åligger honom särskilt att övervaka stuvningen av pro— viant, öva tillsyn över provianten, svara för tillagningen och serveringen av kosten samt sörja för rengöringen av de utrymmen som befälhavaren bestämmer.

Radiotelegrafisten åligger enligt 48 & Sij att särskilt förestå radiotjänsten. Inför befälhavaren är han ansvarig för driften, skötseln och underhållet av fartygets radiotelegrafinstallation. Uppstår fel i denna, skall han ofördröjligen underrätta befälhavaren. I para- grafen hänvisas vidare till vad som är särskilt stadgat i fråga om att hålla vakt vid radiotelegrafapparat och om att föra dagbok. Föreskrif- ter om radiotelegrafinstallation och radiotelegrafistens åligganden finns i 1960 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss m.m. samt i telestyrelsens i anslutning till konventionen utfärdade instruktioner och reglementen.

I det yttersta ansvar som befälhavaren har enligt sjölagen och sjö- säkerhetslagen för fartyget ligger i nu förevarande hänseende enligt uttrycklig föreskrift i 6 kap. 1 & tredje stycket sjösäkerhetslagen skyl- dighet att tillse, att fartyget under resa ej har mindre besättning än att erforderlig personal kan avdelas för teleanläggnings behöriga nytt- jande, om fartyget enligt gällande föreskrifter skall vara utrustat med sådan anläggning. I det allmänna ansvaret för fartygets sjövärdighet får också med hänsyn till telegraftjänstens betydelse för säkerheten om- bord anses ligga skyldighet för befälhavaren att tillse att stationen fun- gerar tillfredsställande.

Enligt telestyrelsens instruktioner och reglementen är tjänstgöringen vid stationen underställd den befälsmyndighet som utövas av befälha- varen på fartyget. Radiotelegrafistens behörighet och närmare åliggan- den framgår också av dessa föreskrifter.

Genom tillkomsten av 1922 års Sij skedde en uppdelning av be-

• Sida 78
•  Original

Prop. 1973: 40 78

stämmelserna om b e f ä 1 h a v a r e n på sjölagen och Sij. Uppdel- ningen kvarstår oförändrad och innebär, att Sij innehåller stadganden om befälhavarens tjänsteavtal, befälsmyndighet och skyldigheter mot be- sättningen medan sjölagen reglerar hans tjänsteplikter i övrigt, i första hand mot redare och lastägare. Frågan om ändring i denna uppdelning har därefter inte tagits upp. Genom sjösäkerhetslagens tillkomst skedde ytterligare en uppdelning. Huvudstadgandena om sjösäkerheten behölls emellertid i sjölagen , som också innehåller de grundläggande bestäm- melserna om undersökningsförfarande och straff om dessa krav sätts åsido.

Sjölagens sjötekniskt och kommersiellt betingade bestämmelser om befälhavarens offentligrättsliga och privaträttsliga förpliktelser i för- hållande till det allmänna, redaren, lastägaren och tredje man utgår från förutsättningen, att befälhavaren bär det yttersta ansvaret och har högsta myndighet ombord. Något avsteg från denna princip skedde inte vid de ändringar som år 1967 företogs i sjölagens bestämmelser om befälhavaren. Under förarbetena till lagändringarna uttalade föredra- gande departementschefen bl.a. (prop. 1967:145 5. 66) att han, trots den utveckling som skett inom sjöfarten, inte förordade någon ändring i vad som tidigare gällt angående befälhavarens ställning. Befälhavaren skall enligt 58 & sjölagen, innan resa anträds och under resan, se till och vaka över, att fartyget är sjövärdigt, försett med erforderliga an- ordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på be- tryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras. I 59 och 61 åå föreskrivs vidare bl. a., att befälhavaren skall sörja för att far- tyget framförs och handhas på sätt som är förenligt med gott sjöman- skap, att lastning och lossning försiggår samt att resan utförs med till— börlig skyndsamhet. Sjösäkerhetslagen upptar en mot 58 % sjölagen svarande regel i 9 kap. 1 &. Därjämte föreskrivs i 9 kap. 7 5 första stycket att befälhavaren innan resa anträds skall skaffa sig den kän- nedom som erfordras för att han skall kunna fullgöra sina åligganden beträffande säkerheten på fartyget. I samma kapitel 8 å andra stycket uppräknas vad som särskilt åligger befälhavaren i säkerhetshänseende, när fartyget skall göras sjöklart. Han skall se till provianten, utrustningen för säkerheten ombord, manöver- och kontrollorganen, nedlastningen i förhållande till lastmärket, barlasten samt lastens stuvning. Vidare skall han se till att skeppsluckorna är tillslutna och skalkade samt att övriga öppningar är stängda på betryggande sätt.

Utöver vad nu sagts gäller enligt 64 och 65 %% sjölagen att befäl- havaren i stor utsträckning har legal fullmakt att företräda redaren och lastägaren.

• Sida 79
•  Original

Prop. 1973: 40 79

6.2.2. Kommittén

I fråga om s t y r m a n s tjänsteåligganden fordrar enligt kommitténs mening sjölagens och sjösäkerhetslagens bestämmelser inte någon ytter- ligare författningsmässig komplettering från säkerhetssynpunkt. Härtill kommer att stadgandena i 45 & inte längre är tidsenliga. De ger ej uttryck för det självständiga ansvar som i praktiken kommit att falla på styrmännen. Den moderna utvecklingen har medfört, att befälha- varen i ökad utsträckning tvingas överlåta på styrman att självständigt svara för viktiga nautiska uppgifter. Ej heller i övrigt ger 45 & någon tillfredsställande beskrivning av styrmännens ansvarsområde. Detta bestäms i realiteten av andra faktorer; förutom av gällande beman- nings— och kompetensbestämmelser, av förhållandena på varje fartyg samt den delegering av uppgifter och ansvar som redaren och befäl- havaren beslutar. Om 45 & sålunda i sin nuvarande redaktion inte ger någon korrekt bild av de uppgifter, som styrmännen handhar, kan paragrafen å andra sidan föranleda tvekan om befälhavarens juri- diska möjlighet att avlasta sig ansvar för uppgifter som tillhör fartygets navigering. Det är uppenbart att befälhavaren bör ha denna möjlighet inom ramen för vad som är rimligt med hänsyn till vederbörande styr- mans utbildning och erfarenhet. I rättspraxis har styrmans självständiga ansvar också erkänts i samband med att domstol tagit ståndpunkt i frågor om det straffrättsliga ansvaret vid-felnavigering. Även i andra avseenden är bestämmelserna föråldrade. Som exempel kan nämnas utvecklingen i fråga om lasthanteringen. Lagstiftningen bör inte lägga hinder i vägen för redaren och befälhavaren att —— så länge säkerhets- intresset inte sätts åsido — ordna lasthanteringen på ett sätt som svarar mot kravet på effektivitet.

Kommittén anser det knappast tänkbart att överföra de föråldrade bestämmelserna i 45 & till ny lag. Med hänsyn inte minst till behovet av flexibilitet i olika situationer bör styrmännens arbetsuppgifter — i den mån de inte följer av andra författningar än Sij — bestämmas i vanlig ordning genom tjänstgöringsföreskrifter från redaren eller befälhavaren. Kommittén föreslår följaktligen inte någon motsvarighet i den nya lagen till 45 % första stycket. Med hänsyn härtill och till att man vid 1967 års revision av sjölagens befälhavarkapitel ansåg frågan om vem som skall utöva befälhavarens befogenheter vid förfall för honom och i liknande situationer vara av sådan vikt för de intressen sjölagen företräder, att bestämmelser med detta syfte också gavs plats i 63 å sjölagen föreslår kommittén vidare, att stadgandena i 44 å andra stycket och i 45 å andra stycket Sij slopas.

Grunden till att reglerna i 46 5 Sij om maskinchefen tagits in i lagen får liksom beträffande föreskrifterna i 45 å i väsent- lig grad anses vara säkerhetshänsyn. Vid sjösäkerhetslagens tillkomst

• Sida 80
•  Original

Prop. 1973: 40 80

bedömdes, med hänsyn till den snabba utvecklingen inom den maskin- tekniska delen av skeppsarbetet, att det särskilt från säkerhetssynpunkt förelåg behov av att också i den lagen fastställa maskinchefens ansvars- område. Saklig skillnad mellan Sijcs och sjösäkerhetslagens regler föreligger huvudsakligen däri, att sistnämnda lag saknar föreskrifter om maskinchefcns rätt att leda arbetet och fördela arbetsuppgifterna mellan maskinisterna samt om hans skyldighet att ha uppsikt över maskin— personalen. Hans åligganden härutinnan får dock anses ligga i den ställning maskinchefen har enligt sjösäkerhetslagen. Hans straffrättsliga ansvar följer i första hand av bestämmelsen i 324 & sjölagen. Vid lindrigare försummelser utkrävs ansvar enligt de särskilda ansvarsbe- stämmelserna i sjösäkerhetslagen.

Enligt kommittén medför tillkomsten av sjösäkerhetslagen att en dubblering uppkommit i lagstiftningen av bestämmelser om maskin- chefens arbetsuppgifter och ansvar. De säkerhetssynpunkter som sär- skilt motiverat Sijzs innehåll i detta hänseende tillgodoses numera genom sjösäkerhetslagen. Det primära innehållet i maskinchefens ar- betsåligganden fastslås också genom det ansvar han har enligt denna lag. Vid dessa förhållanden är det inte längre motiverat att i Sij sär- skilt ange maskinchefens arbetsuppgifter och ansvarsområde. Regeln om ersättare för maskinchefen synes också kunna undvaras. Det får näm- ligen förutsättas att det i regel finns av redaren utfärdade föreskrifter om vem som vid förfall för maskinchefen ersätter denne. Skulle före- skrift i något fall ej ha lämnats, torde det följa utan vidare att det är den främste bland det vid tillfället tillgängliga maskinbefälet som har att i maskinchefens frånvaro ersätta honom i fråga om avgöranden som inte tål uppskov.

Kommitté-11 erinrar om att lagbestämmelser om skyldighet att an- ställa e k 0 n o m i f ö r e s t å n d 2. r e på fartyg saknas. Från allmän säkerhetssynpunkt regleras ekonomitjänsten i sjölagen och sjösäker— hetslagen, där befälhavaren åläggs det yttersta ansvaret för proviant och kosthåll. Föreskrifterna i 47 & Sij har därför karaktären av tjänstgö- ringsinstruktion. Ekonomiföreståndarens ansvarsfulla ställning är i rea- liteten ej beroende av bestämmelserna i 47 5 utan har sin grund i överväganden, som tar sikte på vad som från driftsynpunkt är ratio- nellt och lämpligt. Med hänsyn till att erforderliga ansvarsbestämmel- ser om provianteringen och kosthållet ombord tagits in i sjölagen och sjösäkerhetslagen saknas skäl för att i ny Sij behålla bestämmelser om ekonomiföreståndarens ansvarsområde. I förslaget tas därför ej upp någon motsvarighet till 47 5.

Eftersom förslaget saknar regler om ansvarsområdena för maskin- chef, styrman och ekonomiföreståndare och med hänsyn till regle- ringen av teletjänsten i andra författningar föreslås att bestämmelserna i48åSijom radiotelegrafisten slopas.

• Sida 81
•  Original

Prop. 1973: 40 81

Principen att befälhavaren skall bära det yttersta ansvaret för skeppsarbetet och ha den högsta befälsmyndigheten ombord ligger till grund för såväl sjölagens som sjösäkerhetslagens regler. Principen kommer även till uttryck i andra författningar som närmare berör befälhavarens ställning, t.ex. i fråga om mönstring och reglering av arbetstiden. I kommitténs förslag kommer befälhavarens ställning som den för fartyget ytterst ansvarige bl. a. till uttryck i den självständiga befogenheten att på bestämda grunder skilja befattningshavare från hans befattning. Den i 44 5 Sij upptagna bestämmelsen om befäl- havarens myndighet kan därför knappast tillmätas någon självständig betydelse. Den uttrycker en princip vars reella innehåll helt bestäms av de olika stadganden som i sjölagen, Sij och andra författningar reglerar befälhavarens ansvar. Det behöver ej sägas ut att befälhava- rens yttersta ansvar för fartyget med man och last är förenat med motsvarande befogenheter att föra befäl. Detta var också tydligen lag- stiftarens ståndpunkt innan de detaljerade bestämmelserna om arbets- ledningen infördes år 1922. I belysning härav är naturligt, att bestäm- melsen slopas i samband med att övriga stadganden om arbetsled- ningen utgår ur lagen.

Härutöver framhåller kommittén, att utvecklingen inom sjöfarts- näringen, inte minst på det tekniska området, framtvingar ett långt- gående självständigt ansvar hos övriga befattningshavare i chefsställ- ning. Detta gäller framför allt den maskintekniska delen av arbetet. Förhållandet har kommit till uttryck i Sjösäkerhetslagen. Vidare gäller i högre grad än förr att ansvaret för viktiga delar av skeppsarbetet måste anförtros befattningshavare, som är särskilt utbildade för upp- gifterna. Dessa har att leda det ifrågavarande arbetet och bör ha ett självständigt ansvar för att uppgifterna utförs tillfredsställande. Denna utveckling står ej i strid med grundsynen att befälhavaren har det yttersta ansvaret för fartyget. Det självständiga ansvar som t. ex. genom arbetsinstruktioner tillagts en befattningshavare innebär, att befälhavaren i normala fall ej har anledning att befatta sig med de frågor som kommer upp till bedömning. Detta får i sin tur betydelse vid prövningen av befälhavarens straffrättsliga ställning om ett fel skulle bli begånget.

6.2.3 Remissyttranden Utredningens förslag tillstyrks eller lämnas med något undantag utan erinran av alla remissinstanser. Svenska maskinbefälsförbundet framhåller att dess anslutning till för— slaget att slopa reglerna om arbetsledning sker under den absoluta för- utsättningen att lagstiftaren instämmer i kommitténs bedömning. För- bundet förutsätter Också att samtliga regler om arbetsledningen slopas. TCO instämmer i huvudsak i förbundets uttalande.

• Sida 82
•  Original

Prop. 1973: 40 82

SR anser att förslaget kan leda till tveksamhet i vissa situationer. Sveriges fariygsbefälsförening yrkar att föreskriften i 44 % första stycket Sij om att befälhavaren äger högsta myndighet ombord behålls och placeras som ett första stycke i 39 å i förslaget. Alltsedan år 1922 har Sij innehållit denna bestämmelse. När kommittén före- slår att bestämmelsen skall slopas framgår av motiveringen, att änd- ring ej åsyftas i sak. Tvärtom redogörs för de skäl som nödvändiggör att nuvarande ordning behålls. Mot denna bakgrund är anmärknings- värt, att kommittén vidtagit en så långt gående åtgärd som att ur lagen ta bort ett stadgande vars berättigande ej ens ifrågasätts. Lagen bör vara så avfattad att osäkerhet inte uppstår i praktiken om dess rätta inne- börd. Varken från sjölagskommitténs eller statsmakternas sida gjordes i anslutning till 1.967 års ändringar i sjölagen något uttalande som skulle kunna tolkas i den riktningen att stadgandet i 44 & första stycket Sij borde tas bort i samband med revisionen av denna lag.

7. Slopande av regler om den disciplinära bestraffningsrätten ombord på fartyg

7.1. Gällande ordning

Föreskrifterom disciplinär bestraffningsrätt harfun- nits sedan länge i sjölagstiftningen. Med hänsyn till sjöfartssäkerheten har det ansetts nödvändigt att snabbt och utan att anlita eljest vanlig procedur kunna ingripa mot dem som bryter mot ordning och skick ombord. Bcstraffningsrätten låg tidigare i befälhavarens hand. I sam- band med tillkomsten av 1922 års Sij prövades frågan om att flytta över dessa ärenden till myndighet i land eller, om detta ej ansågs möj- ligt, att låta dem avgöras av en nämnd ombord. Ändringsförslagen av- visades den gången. Under förarbetet till 1952 års lag togs dessa frågor upp på nytt. Tillräckliga skäl för att slopa den disciplinära bestraffnings- rätten ombord ansågs fortfarande inte föreligga. Lagutskottet uttalade (ZLU 1952: 44 s. 117) att befälhavaren, om denna möjlighet inte fanns, antagligen skulle anlita polismyndighet för anställande av åtal vid dom- stol i betydligt störrc utsträckning än f.n. Sjömännen skulle i onödan bli underkastade polisförhör och kanske även offentliga förhör inför . domstol. Som nyhet infördes i 1952 års lag att bestraffningsrätten flyt- tades över från befälhavaren till en nämnd ombord.

Nämnden kan ålägga sjöman disciplinbot på alla andra fartyg än dem som nyttjas i inrikes fart eller i fart i Öresund. Boten innebär mist- ning av lön för högst sju dagar och får åläggas i särskilt uppräknade fall, när sjömannen gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten. De för- seelser som kan ifrågakomma är när sjömannen har varit borta från tjänsten, har försummat att anmäla förfall, har åstadkommit skada eller

• Sida 83
•  Original

Prop. 1973: 40 83

fara genom försummelse i tjänsten, har varit berusad i tjänsten, har för- slösat eller eljest behandlat proviant otillbörligt, har dolt obehörig per- son ombord, har skaffat ombord rusdrycker olovligt, har uppfört sig oskickligt mot överordnad, har underlåtit att hörsamma förmans order i tjänsten eller har satt i gång gräl eller annan ofred eller eljest begått brott mot ordning och skick. Sij upptar vidare föreskrifter om när boten skall åläggas, vägledning för att mäta ut den, möjlighet för be- fälhavaren att efterskänka ålagd bot, överprövning av beslutet hos mönstringsförrättare och vid domstol samt om inbetalning och an- vändning av boten. De lönemedel som på detta sätt har frångått sjö- man skall användas till understöd åt sjömän och deras anhöriga enligt föreskrifter som Kungl. Maj:t meddelar. Lagen upptar också varning som bestraffningsform. Varning får tillgripas, om förseelsen är ringa och det kan antas att den felande skall låta sig rättas därmed.

Disciplinnämnden består av befälhavaren som ordförande och två av denne för varje särskilt fall utsedda ledamöter. Sammansättningen är beroende av om saken rör sjöman, som tillhör befälsgraden, är eko- nomiföreståndare eller radiotelegrafist eller om den rör sjöman som tillhör manskapet. I det förra fallet skall båda ledamöterna såvitt möjligt vara maskinchefen och den främste av styrmännen eller annan av be— fälsgrad. I det senare skall den ene ledamoten tillhöra manskapsgraden. Lagen innehåller vidare omröstningsregel och föreskrifter om handlägg- ningen av ärendena.

7.2. Kommittén

7.2.1. Erfarenheter av gällande system

Kommittén har gått igenom disciplinbotsprotokoll som under åren 1965—1968 sänts in från fartygen till sjöfartsverket. Vidare har. före- tegits undersökning av användningen av disciplinära åtgärder ombord på svenska handelsfartyg och av fartygsbefälhavarnas inställning till disciplinstraffbestämmelserna. Sistnämnda material, som härrör från tiden september 1965 och ett år framåt, har bearbetats från statistisk synpunkt och redovisas i en undersökning som bifogas kommittébetän- kandet som bilaga 4. För närmare studium av undersökningarna hän- visas till betänkandet s. 80——82 och s. 203—214.

Antalet disciplinbotsfall som enligt 69 5 Sij redovisats till sjöfarts- verket, dvs. samtliga de fall där lönemedel levererats in till verket på grund av att disciplinbot ålagts, uppgick för åren 1965—1968 till 591, 441, 524 resp. 349. Av de i 62 5 Sij uppräknade förseelserna som kan leda till bötesåläggande är utevaro från och berusning i tjänsten vanli- gast. I 37 % av de under år 1965 behandlade brotten förelåg någon form av utevaro från tjänsten. För berusning i tjänsten var motsvarande siffra 38 %. För år 1968 var dessa siffror 44,8 % resp. 36,6 %. Det helt

• Sida 84
•  Original

Prop. 1973: 40 34

övervägande antalet förseelser ombord är således att hänföra till dessa brottstyper. Av utredningarna framgår vidare att disciplinnämnderna ofta dömer ut disciplinbot för maximalt antal dagar. Så skedde i 31 % av de under år 1968 avgjorda fallen. Tre dagars böter ålades i drygt 25 % av fallen och fyra dagars böter i 15 % av fallen. Vidare framgår att disciplinbot åläggs betydligt oftare på fartyg med en bruttodräktig- het över 4 000 ton än på dem under detta tal. Bot används mera sällan i nättrafik, dvs. på hamnar i Östersjön och Nordsjön.

Kommittén konstaterar att disciplinproblemen ombord inte skall överdrivas. Svenskt sjöfolk förtjänar ett högt betyg, något som klart framgår av den utveckling som handelssjöfarten undergått under senare tid. Trivseln och arbetsandan på en del fartyg störs emellertid allvarligt av enstaka anställda, som saknar tillräcklig ansvarskänsla och gör sig skyldiga till förseelser och försummelser av olika slag. Till viss del kan disciplinsvårigheterna skrivas på de pressande arbetsförhållandenas kon- to. Skapas bättre möjligheter till avlösning, t. ex. genom ökad använd- ning av systemet med avlösningsbesättningar, förbättras arbetsförhållan- dena ombord. Som orsak till svårigheterna kan också nämnas de an- ställningsförhållanden som f. n. präglar sjömansyrket. De medverkar till att yrket utövas av allt för många som inte har för avsikt att utbilda sig för yrket eller ägna sig åt detta annat än helt kort tid. Det är knap- past ägnat att förvåna om det i denna grupp finns personer, som inte känner tillräckligt ansvar för arbetsuppgifterna. Förbättrade arbetsför- hållanden ombord och bättre rekrytering till yrket kan komma att för- ändra disciplinförhållandena på fartygen.

När värdet av gällande bestämmelser prövas, skall systemet enligt kommittén i första hand bedömas från den rent arbetsrättsliga sidan, dvs. med utgångspunkt från dess ändamål att verka för en tillfredsstäl— lande fullgörelse av arbetsavtalet och vad som hänger samman därmed. Reglerna fungerar också — som skall påvisas senare —— som ersättning för den allmänna straffproccsscn.

Disciplinbestämmelserna har sedan lång tid kritiserats mycket starkt från arbetstagarsidan. Kritiken torde främst bottna i att systemet fort— farande domineras av befälhavaren och det övriga högre befälet, vilka ofta har en både anklagande och dömande ställning.

Kommittén anser att erfarenheterna av systemet visar att kritik inte kan riktas mot dem som i nämnderna haft att svara för tillämpningen av reglerna. Systemet synes ha fungerat i huvudsak enligt de intentioner som man hade, när det utformades. Det fungerar dessutom snabbt och smidigt. Flertalet av de befälhavare som hörts i saken har uttalat sig positivt om systemets betydelse för arbetsförhållandena ombord.

Enligt kommitténs uppfattning kan dock flera allvarliga invändningar riktas mot systemet. Det är svårt att ge nämnderna en sammansättning som svarar mot kraven på insikt och självständighet hos ledamöterna.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1973: 40 85

Befälhavarens dominerande ställning medför misstro mot nämndens opartiskhet. Praxis i fråga om straffmätning är synnerligen vacklande. Nämndledamöterna stannar alltför kort tid ombord. De saknar också utbildning för uppgiften. Den dagliga samvaron mellan de olika be- fattningshavarna på fartyget gör vidare, att ovidkommande personliga hänsyn lätt kan komma att omedvetet influera ställningstagandet. Dessa omständigheter bidrar till att straffen blir godtyckliga och orättvisa eller att de i vart fall uppfattas på det sättet. Ofta förekommer dubbel- bestraffning. Sjömannen avskedas samtidigt med att disciplinbot åläggs honom. Inte sällan förekommer samtidigt anmälan till sjömansnämn- den för prövning av om påmönstringsförbud enligt mönstringsförord- ningen skall åläggas sjömannen. Fasta regler saknas i fråga om kom— binationen av deSSa åtgärder. Existensen av flera sanktionssystem vid si- dan av varandra medför olägenheter och är i sig ett vägande skäl mot att bevara disciplinstraffsystemet ombord. Härtill kommer att det är mycket vanskligt att närmare bedöma den effekt som boten har. För dem som har verkliga anpassningssvårigheter inom yrket eller av andra skäl är olämpliga för sjötjänstgöring kan disciplinstraffet ej an— tas ha någon positiv verkan. För den kategori som kan sägas vara påverkbar är omöjligt att avgöra, om ej andra åtgärder än disciplin- straff skulle vara minst lika effektiva. Det är viktigt att ett system av detta slag uppbärs av allmänt förtroende bland de anställda. Det är uppenbart att så ej är förhållandet.

Kommittén konstaterar att disciplinbotssystemet i viss utsträckning används som reaktion mot brottsliga gärningar, som faller under all- mänt åtal. Detta hänger samman med svårigheterna att lagföra den som begår brott på fartyg, som sällan eller aldrig besöker svensk hamn. Här kan nämnas fall av tillgreppsbrott, skadegörelse, misshandel av olika grader och allmänfarlig vårdslöshet. I dessa fall är disciplinboten re- gelmässigt den enda straffreaktionen på gärningen. Det bör dock un- derstrykas att vissa av de förseelser som tas upp i 62 & Sij är av be- skaffenhet att kunna falla under allmänt åtal, t. ex. skadegörelse och smuggling. Enligt den praxis som tillämpas bedöms det ekonomiskt försvarligt att på statsverkets bekostnad föra gärningsmannen till Sverige för lagföring endast vid de grövsta brotten eller då speciella skäl förelig- ger. I övriga fall av brott som formellt faller under allmänt åtal blir disciplinboten i praktiken ofta den enda straffrättsliga reaktionen. Åtal kommer i dessa fall som regel inte till stånd. Denna allmänt kriminal- politiska funktion hos disciplinstraffet har knappast täckning i Sij men hänger samman med att en sjöman som begår ett allmänt brott om- bord därmed i allmänhet också gör sig skyldig till disciplinär för- seelse.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1973: 40 - ' 86

7.2.2. Slutsatser

Kommittén framhåller som ett utmärkande drag för tjänsten ombord på fartyget att frågan om att uppfylla anställningsavtalets förpliktelser inte bara är en sak mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Vägrar sjö- mannen att fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet kan det'äventyra säker- heten till sjöss och utgöra en allvarlig fara för tredje mans liv och egendom. Det inverkar även på övriga ombordanställdas arbetsför— hållanden och fritid. Mot denna bakgrund måste accepteras att medel finns att tvinga fram lydnad när detta bedöms nödvändigt. F.n. gäller enligt Sij lydnadsplikt utan inskränkning för underlydande sjö- man gentemot hans förman. Ohörsamhet mot förmans order angående tjänsten ger enligt 60 & Sij befälhavaren rätt att, när det .prövas nödvändigt för att upprätthålla ordning och skick ombord, med tvång skaffa sig lydnad. Vidare kan ingripande ske disciplinvägen eller, vid grövre former, genom allmänt åtal. Upprepad vägran att åtlyda för— mans order utgör också grund för omedelbart avsked.

Någon ändring föreslås inte i fråga om de ombordanställdas ovill- korliga lydnadsplikt och befälhavarens rätt att under vissa omständig- heter bruka nödvändigt våld för att upprätthålla ordning och skick. Men i fråga om det nuvarande disciplinbotssystemet kan konstateras att det är behäftat med allvarliga brister. För systemet talar i huvudsak endast att man därigenom snabbt kan ingripa mot disciplinstörningar. Övervägande skäl talar för att systemet slopas som ett disciplinärt me- del -— dvs. för att påverka sjömannen att fullgöra arbetsavtalet och för att skapa ordning ombord. Härigenom undviks den dubbelbestraffning som f.n. förekommer i betydande utsträckning i form av såväl disciplin- bot som avsked och avstängning. I stället skall huvudvikten läggas på sådana åtgärder som allmänt brukas på en arbetsplats för att lösa pro- blem av denna art, nämligen personliga samtal, tillsägelser och varning- ar från överordnads sida jämte i sista hand uppsägning eller avsked. Det blir härigenom de tjänsteavtalsrättsliga möjligheterna att ingripa vid tjänsteförsummelser av förevarande slag som skjuts i förgrunden. Kom- mitténs förslag tar inte ställning till frågan om när arbetsgivaren skall medges rätt att häva anställningsavtalet på grund av arbetstagarens bris- tande vilja att uppfylla avtalet, tjänsteförseelse eller liknande. Dessa frågor skall i stället lösas enligt arbetsrättsliga normer och de särskilda förutsättningar som gäller för sjötjänstgöring. I stället tillskapas in- stitutet skiljande från befattningen på fartyget, vilket ger befälhavaren möjlighet att sätta i land en sjöman som på grund av sitt uppförande är olämplig ombord. Denna befogenhet är motiverad av det ansvar som åvilar befälhavaren för fartygets drift samt säkerheten för om- bordvarande, fartyg och last. Skiljandet från befattningen på fartyget skall föregås av opartisk utredning av skeppsnämnd ombord och kunna

• Sida 87
•  Original

Prop. 1973: 40 87

ifrågakomma vid de fall som enligt nuvarande 33 % Sij kan föran- leda avsked. Utvägen att vid svårare disciplinfall skilja den felande från hans befattning bör kunna vara ett effektivt sätt att lösa en besvär- lig situation ombord. Skils sjömannen från befattningen ombord innebär det i och för sig ej att ställning tagits till om han skall bli kvar i redarens tjänst. Sägs sjömannen ej upp i samband med att han skils från be- fattningen, får förutsättas, att hans möjligheter till omplacering prö- vas. Vidare föreslås att skeppsnämnden skall kunna tilldela sjömannen en erinran i de fall detta kan anses tillfyllest.

Vid sidan av de åtgärder som förslaget innehåller kvarstår de befo- genheter som enligt mönstringsförordningen tillagts sjömansnämnden med avseende på misskötsamma sjömän. I huvudsak kvarstår också regeln i Sij om möjlighet att ange lydnadsbrott till allmänt åtal. Kom- mittén anser att den föreslagna ordningen står i bättre överensstäm- melse med vad som gäller vid privat arbetsanställning i land.

Slopas disciplinbotssystemet kan det medföra, att allmänna åtals- brott, som f.n. lagförs disciplinvägen, kommer att lämnas utan straffre- aktion. Kommittén har övervägt olika vägar för att komma till rätta med detta. En ändring av praxis i fråga om hemtransport för lagföring torde inte vara motiverad. Problemet gäller endast den del av handelsflottan som aldrig eller mera sällan besöker svensk hamn. Kommitténs slut- sats blir — mot bakgrund av vad som anförts mot disciplinbotssystemet i fråga om den disciplinära funktionen —— att det får anses uteslutet att behålla systemet för att användas som allmänt straffprocessucllt me- del i nu förevarande fåtaliga fall. En möjlighet som övervägts är att ut- nyttja svensk konsul i ett system för den åsyftade lagföringen. Det står emellertid klart att endast ett mindre antal av de konsuler som här skulle komma i fråga har sådan utbildning, att det skulle vara lämpligt att läg- ga någon beslutande funktion i ett sanktionssystem på dem. I stället har undersökts skilda möjligheter att koppla in svensk domstol eller svensk åklagare som dömande myndighet i en förenklad processform. Valet mellan olika tänkbara alternativ måste ske från den praktiska förut- sättningen att utredningen i allt väsentligt äger rum ombord på far- tyget, att kommunikationerna mellan myndighet i Sverige och den miss- tänkte inskränks så långt som möjligt, att personlig inställelse inför myndigheten inte kan ordnas och att något verkligt kontradiktoriskt förfarande inte står att uppnå. Därtill kommer att förfarandet måste vara Snabbt för att över huvud ha något ändamål. Ett system som svarar mot dessa förutsättningar skulle enligt kommitténs åsikt närmast ha strafföreläggandeinstitutet som förebild. Processordningen måste vara . i hög grad förenklad i jämförelse med den sedvanliga domstolsproees- sen. Ett utkast till en sådan processuell ordning, en ”lag om bötesåläg- gande för sjöfolk” presenteras i en bilaga till betänkandet (bilaga 6).

Kommittén avvisar emellertid tanken på att ersätta disciplinboten

• Sida 88
•  Original

Prop. 1973: 40 88

med en lagstiftning av nu nämnt innehåll. Principiella skäl kan alltid anföras mot en processuell särlagstiftning som riktar sig mot en spe- ciell yrkesgrupp. Det bör krävas starka skäl för att acceptera en sådan avvikande ordning. Det kan ifrågasättas om sådana skäl föreligger. Även om den i utkastet anvisade handläggningsordningen skulle med- föra att förekommande mål avgörs relativt snabbt, kan den tidsut— dräkt som under alla förhållanden blir nödvändig göra systemets ver- kan illusorisk genom att den misstänkte hinner lämna fartyget innan straffet verkställs. Vidare kommer det säkerligen att i åtskilliga fall bli svårt att genomföra nödvändiga utredningar ombord. Slutligen —— och kanske viktigast _— kan emotses en utveckling mot att sjömännen allt oftare besöker sitt hemland och därför kan lagföras i vanlig ord- ning.

Kommittén konstaterar att nuvarande bestämmelser om disciplinbot kan slopas.

Ledamoten Wiebe är skiljaktig i disciplinbotsfrågan och föreslår att nuvarande system i huvudsak behålls. Som skäl anförs att majoritetens förslag ej innebär en tillfredsställande alternativlösning till nuvarande system, som dock är användbart, och att majoritetens förslag kommer att ytterligare försämra förhållandena ombord och fjärma den svenska sjömanslagstiftningen från den nordiska. Wiebe föreslår den inskränk- ningen i förhållande till gällande ordning att brott och förseelser som begås ombord på fartyg, som inom en månad beräknas anlöpa svensk hamn, i stället för att avgöras av disciplinnämnden skall anmälas till svensk myndighet, varvid lagenliga förhörsprotokoll för åtgärd bifogas.

7.3. Remissyttranden

Kommitténs förslag att slopa disciplinbotssystemet lämnas helt utan erinran av riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, polismyndigheten i Stock- holm, sjöfartsverket, sjömansnämndens majoritet, Sveriges redareför- ening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet, SR och generalkonsulatet i London. Bl.a. framhålls att systemet är för- åldrat och att de disciplinproblem som kan förekomma ombord bör lösas med samma medel som är vedertagna på arbetsmarknaden till lands.

Flera remissinstanser berör frågan om hur man skall beivra ombord begångna gärningar, som faller under allmän lag. Riksåklagaren med- ger att förslaget att slopa disciplinbotssystemet leder till att vissa gär- ningar i praktiken inte kommer att kunna beivras genom något straff- rättsligt ingripande. Utredningen visar dock att systemet utnyttjas i ganska ringa utsträckning för detta ändamål varför förslaget knappast får nämnvärda konsekvenser från kriminalpolitisk synpunkt. Polismyn- digheten i Stockholm vill inte motsätta sig disciplinbotens avskaffande

• Sida 89
•  Original

Prop. 1973: 40 89

på den grund att viss brottslighet på svenska fartyg, som sällan anlöper svensk hamn, kommer att förbli opåtalad. Samhällets krav på att be- ivra denna brottslighet motiverar i och för sig ej institutets kvarblivande. De remissinstanser som yttrat sig i frågan är eniga om att något särskilt straffprocessuellt förfarande inte skall tillskapas. Kommitténs utkast till lag om bötesåläggande för sjöfolk, vilket kommittén inte själv velat förorda, förkastas av riksåklagaren, som anser det innebära en form av bestraffning in contumaciam, vilken inte kan anses förenlig med svenska rättstraditioner. Riksåklagaren anser den bästa lösningen vara att öka utrymmet för användning av strafföreläggande. Rikspolis— styrelsen och polismyndigheten i Stockholm uttalar att det inte kan an- ses förenligt med modern lagstiftning att införa speciella bestraffnings- regler för vissa yrkeskategorier. Sjämansnämndens majoritet finner ej heller tillräckliga skäl för sådana regler.

Ämbetsansvarskommittén har i och för sig inte någon anledning ifrå- gasätta det lämpliga i att utmönstra lagbestämmelserna om disciplinbot. Kommittén kan emellertid inte ansluta sig till den i betänkandet ut- talade uppfattningen, att ”det inte längre finns tillräckliga motiv att upprätthålla ett särskilt straffsystem för sjömän för att framtvinga av- talsfullgörelse eller i övrigt befordra ett uppträdande enligt tjänstens och samlevnadens krav ombord.” Sjömanstjänst utgör ett verksamhets- område där ett särskilt sanktionssystem ter sig befogat, och det på skäl. liknande dem som ansetts motivera särskilda sanktionsregler för stora funktionärsgrupper på det offentliga verksamhetsområdet, exempelvis inom den militära sektorn. Ämbetsansvarskommittén erinrar också om att det i betänkandet föreslagna systemet kan medföra att avsked till- grips där en lindrigare påföljd kunnat framstå som bättre anpassad till förseelsens svårhetsgrad. Dessa överväganden behöver inte föranleda till någon ytterligare lagreglering utöver vad sjömanslagskommittén föreslagit. I stället kan den möjligheten förtjäna prövas att parterna i kollektivavtalen i facket tar in bestämmelser om andra påföljder vid avtalsbrott än avsked.

Sjölagskommittén är tveksam i fråga om disciplinbotens avskaffande och erinrar om att man från det praktiska livets sida i allmänhet uttalat sig positivt för det nuvarande systemet. Det förefaller tveksamt om det som förutsätts skola ersätta disciplinbotssystemet kommer att fylla en någorlunda motsvarande funktion. En förutsebar följd av att av— skaffa systemet torde bli att "den felande sjömannen i brist på ett direkt användbart korrektionsmedel skils från befattningen ombord eller av- skedas från tjänsten. I flertalet fall kan detta medföra dryga hem— resekostnader från länder där utländska sjömän inte tillåts avmönstra med mindre än att för polismyndighet företes betald hemresebiljett.

Hovrätten för Västra Sverige instämmer i att disciplinbotssystemet är behäftat med vissa brister men anser att de åtgärder som föreslås skola

• Sida 90
•  Original

Prop. 1973: 40 90

träda i stället —- erinran och skiljande från befattning —— utgör i ena fallet i realiteten en ganska harmlös påföljd och i andra fallet en så ingripande påföljd att den endast kan komma i fråga vid allvarliga eller upprepade förseelser. Tjänstgöring ombord på fartyg i utrikes fart med- ger inte direkt jämförelse med arbetsförhållanden i land. Redan den ovillkorliga lydnadsplikten, den omständigheten att de anställda bor och vistas på arbetsplatsen även under fritid samt frånvaron av eller i vart fall avståndet till svensk polisiär och rättslig myndighet fordrar möjlig- heter till snabbt och smidigt ingripande mot smärre överträdelser av gällande regler. Den allmänpreventiva effekten — varmed i detta fall avses effekten på disciplinförhållandena ombord —— torde till stor del ligga i möjligheterna till 'snabbt ingripande. Avskaffas boten kan brott under allmänt åtal i flera fall komma att lämnas obeivrade. Den di- sciplinära bestraffningsrätten ombord bör behållas men bot bör inte få åläggas på fartyg, som inom en månad beräknas anlöpa svensk hamn. Den kritik som riktas mot nuvarande system kan elimineras genom att befälsdominansen avsevärt minskas, om bestraffningsrätten tilläggs den föreslagna skeppsnämnden, om vägledande anvisningar utarbetas, om möjligheten att ålägga disciplinbot i samband med uppsägning eller av- sked slopas och om möjligheterna till överklagande avsevärt förbättras.

Sveriges fartygsbefiilsförening finner det vanskligt att ta ställning i frågan och medger att vägande invändningar kan riktas mot systemet. vilket medför att starka skäl måste anföras, om man skall behålla det. Motsvarande regler finns inte på andra privata arbetsområden, vilket talar mot systemet. Såsom uttalades i samband med tillkomsten av 1952 års Sij kan de säregna förhållandena ombord anföras som skäl för att extraordinära rättsmedel skall kunna tillgripas i syfte att för- hindra disciplinupplösning i fartygen. Blotta förekomsten av en lagregel som möjliggör åläggandc av disciplinbot är uppenbarligen ägnad att befrämja disciplinen, och av tillgänglig statistik framgår att antalet åter- fall är förhållandevis litet. Vad som framför allt talar för disciplin- botssystemet är att befälhavaren i annat fall med hänsyn till sjösäker- heten tvingas att i betydligt större utsträckning än nu tillgripa åtgärden att skilja sjöman från befattningen ombord. En sådan åtgärd _— som befälhavaren självfallet helst vill undvika — är till skada både för sjö- mannen och för redaren, vilkcn kan komma att åsamkas stora kostnader och olägenheter i samband med att besättningar skall kompletteras. Denna omständighet är ingalunda ägnad att underlätta befälhavarens ansvarsfulla arbete. Han kommer ofta att utsättas för en intressekolli— sion, eftersom han måste räkna med att redaren kommer att klandra honom för den vidtagna åtgärden och hävda, att sjösäkerheten inte krävde att sjömannen skildes från befattningen. Föreningen uttalar sig för den av Wiebe anvisade lösningen.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1973: 40 91

Även sjömansnämndens minoritet och konsulatet [ Marseille avvisar . kommitténs förslag och förordar att disciplinbotssystemet utformas i huvudsak enligt de linjer som ledamoten Wicbe dragit upp.

8. Införande av bestämmelser om stridsåtgärder

8.1. Gällande ordning

På den privata arbetsmarknaden har stridsåtgärder sedan länge ac- cepterats som påtryckningsmedel mot avtalspart i syfte att tvinga fram eftergifter i förhållandet mellan parterna eller att stödja någon som är indragen i konflikt. Efter stats- och kommunaltjänstemannalagarnas tillkomst har också för de offentliga tjänstemännens del öppnats möjlig- het att tillgripa stridsåtgärder. De vanligaste formerna av stridsåtgärder anges i 4 5 lagen (1928: 253, ändrad senast 1968: 347) om kollektivavtal.

Som huvudregel gäller att stridsåtgärder är tillåtna på arbetsmarkna- den. Rätten begränsas emellertid av lagregler och överenskommelser mellan avtalsparterna. Av lagregler i ämnet skall särskilt nämnas skyl- digheten enligt 3 a % lagen (1920: 245, ändrad senast 1967: 1.18) om medling i arbetstvister att varsla om stridsåtgärder, innan arbetsinstäl- lelse vidtas, och regeln i 4 5 lagen om kollektivavtal om fredsplikt. Be- stämmelserna är tvingande i så måtto att parterna inte kan avtala bort dem. De kan däremot avtalsvägen åta sig längre gående fredsplikt.

Avtalsmässiga begränsningar finns i olika huvudavtal. Den grund- läggande överenskommelsen är huvudavtalet mellan SAF och LO, Salt- sjöbadsavtalet. Detta har senare följts av motsvarande avtal inom tjäns- temannaområdet, bl.a. de i samband med lagstiftningen för de offent- liga tjänstemännen tillkomna huvudavtalen. Huvudavtalet mellan SAF och LO innehåller bl. a. regler om fredsplikt i samband med förhand- lingar, om skydd för neutral tredje man, om skyddsarbete och om behandling av samhällsfarliga konflikter. Genom avtalet har också till- skapats ett särskilt organ, arbetsmarknadsnämnden, som har att ta upp tvister om tolkningen och tillämpningen av avtalet samt reglera kon- flikter, som berör samhällsviktiga funktioner. Fredspliktsbestämmelser upptas vidare i vissa kollektivavtal, särskilt inom områden där både ar- betare och tjänstemän finns anställda i samma företag. Om arbetsgi—. vare, arbetstagare eller organisation åsidosätter sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal kan uppkomma skadestånds- skyldighet enligt särskilda bestämmelser i nämnda lag.

För sjömännens del gäller i huvudsakliga delar det rättslägc för vilket nu redogjorts. Huvudavtalet mellan SAF och LO äger emellertid inte tillämpning, eftersom redarorganisationerna ej är anslutna till SAF. Motsvarande överenskommelser har inte träffats.

Förhållandena på sjöarbetsmarknaden skiljer sig från dem på den

• Sida 92
•  Original

Prop. 1973: 40 92

övriga privata arbetsmarknaden dels i fråga om tidpunkten för rätten att vidta arbetsnedläggelse och dels beträffande rätten till neutralitet.

Enligt rättspraxis gäller i fråga om tidpunkt för arbetsin— ställ e 1 s e n inom kollektivt reglerade anställningsformer som allmän regel, att en enligt lagen om kollektivavtal lovlig arbetsinställelse får vid- tas utan att för den enskilde arbetstagaren föreskriven uppsägningstid behöver iakttas. Denna princip gäller numera också kollektivt anställda tjänstemän.

När det gäller sjömän får man skilja mellan dem som är mönstrade ombord på fartyg och andra, dvs. de som av någon anledning för till- fället inte tjänstgör ombord. För dem som ej är mönstrade gäller re- geln att arbetet får läggas ned efter utgången av varseltiden. För sjö- män som är mönstrade avviker rättsläget och hittillsvarande domstols- avgöranden får anses uttrycka ett krav på att avtalad uppsägningstid skall iakttas, innan arbetet får läggas ned. Rättsläget belyses i rättsfall, som rör sjöbefäl. (NJA 1932 s. 11 och 1959 s. 522, båda avseende på fartyg påmönstrat befäl. Annan utgång i NJA 1958 s. 196, som gällde sjöbefäl, som efter semesterns slut utan att ha iakttagit avtalad uppsäg- ningstid vägrade återinträda i tjänst så länge arbetskonflikt varade.) Trots att rättsfallen endast gällt sjöbefäl, får principen om skyldighet att avvakta uppsägningstid anses gälla samtliga ombordanställda. Man— skapet har emellertid som regel sju dagars uppsägningstid, vilken tid sammanfaller med föreskriven varseltid, varför frågan för det stora flertalet av dessa arbetstagare inte har praktisk betydelse. Sjöbefälet där- emot har i allmänhet längre uppsägningstider och för deras del kan det därför dröja avsevärd tid, innan den åsyftade stridsåtgärden får effekt.

Principen att strejk inte bryter anställning kan ej heller med hänsyn till Sij:s anknytning av tjänsteavtalet till tjänst på bestämt fartyg anses utan vidare tillämplig på sjöfansområdet. I praktiken medför förutsättningen att sjömannen skall vara avmönstrad för att kunna strejka, att han måste säga upp sitt tjänsteavtal.

Ifråga om rätten till neutralitet har för sjömännens del särskilt uppmärksammats sådana fall, där ombordanställda beordrats att ta över arbete, som eljest skulle ha utförts av arbetstagare, som gått i strejk. Redaren vill t.ex. utnyttja ombordanställda för att ut- föra lastnings- och lossningsarbete, när hamnarbetarna strejkar. Be- tydelse i detta sammanhang har Sij:s regler i 50 5 första stycket om lydnadsplikt och i 55 5 första stycket om arbetsledningens skyl- dighet att vid skeppsarbetets anordnande ta hänsyn till den enskilde sjömannens ställning i tjänsten. Skyldigheten att överta konfliktdrab- bat arbete, som eljest skulle ha utförts av andra arbetstagare, har prövats i två rättsfall från år 1932 (NJA 1932 .. 1 och 8). Vid ett fartygs ankomst till utländsk hamn rådde strejk bland hamn- arbetarna. Fråga uppkom om en smörjare och en steward, vilka var

• Sida 93
•  Original

Prop. 1973: 40 93

anställda på fartyget, ägde rätt att vägra att efterkomma befälhavarens order att biträda vid arbetet med lossning av lasten. De anställda be- straffades av befälhavaren för visad ohörsamhet och yrkade vid domstol att detta beslut skulle upphävas. I underrättens av högsta domstolen fastställda dom slogs fast, att befälhavarens beslut tillkommit i riktig ordning, eftersom det utretts, att de anställda vägrat efterkomma be- fälhavarens order och de inte vare sig på grund av lag, särskilt avtal eller annan omständighet kunde anses vara fritagna från skyldighet att utföra arbetet.

Enligt högsta domstolens uppfattning påverkades omfattningen av den ombordanställdes arbetsskyldighet inte av den omständigheten att arbetet var föremål för konflikt. En ledamot av högsta domstolen ville häva bestraffningsbeslutet i fråga om stewarden därför att denne ej kunde anses skyldig stå till förfogande för lossningsarbete i annat fall än då sådant arbete var påkallat av omsorg om fartygets säkerhet.

1946 års sjömanskommitté bedömde rättsläget som otillfredsställande och föreslog ett tillägg till 55 5 Sij om rätt till neutralitet för sjö— mannen i det fall att arbetsinställelse vidtagits i en hamn i fråga om lossnings- och lastningsarbete och inställelsen inte stred mot lag, avtal eller föreningsstadgar. Som förutsättning skulle gälla att sådant arbete inte regelmässigt ingick i sjömannens arbete. Kommitténs förslag av- visades emellertid (prop. 1952: 170 s. 154——155 och 2LU 1952: 44 s. 104—109). Föredragande departementschefen ansåg flera skäl tala emot bestämmelsens införande. Sålunda hade arbetstagarna möjlighet att avtalsvägen befria sig från sådan arbetsskyldighet. Det kunde uppstå svårigheter —— särskilt vid konflikt i utlandet — att bedöma om arbets— inställelsen var laglig. Grundsatsen att en arbetstagare vid konflikt inte borde vara pliktig utföra arbete, som faller utanför ramen för hans sedvanliga arbetsuppgifter, torde ha vunnit så vidsträckt erkännande att det inte var osannolikt att en domstol skulle komma till annat resul- tat än är 1932. Det kunde vidare antas, att varken redare eller befäl- havare skulle finna det förenligt med sina intressen att beordra sjöman att utföra lossnings- eller lastningsarbete i hamn, där strejk pågick. Det tyngst vägande skälet mot lagstiftning ansågs vara problemets betydel— se utöver Sij:s gränser. Lagreglering saknades för andra arbetsområ- den och lagstiftarens underlåtenhet kunde knappast påstås ha vållat allvarlig olägenhet inom arbetslivet. Den vidare utvecklingen inom ar- betsrätten borde därför enligt departementschefen avvaktas. Proposi- tionens ställningstagande i denna del godtogs av riksdagen (rskr 392).

På arbetsmarknaden till lands har man genom överenskommelser mellan parterna sökt komma fram till en lösning som ger arbetstagarna möjlighet att iaktta neutralitet vid andra arbetstagares strejk. Vissa kol- lektivavtal innehåller sålunda föreskrifter om vad arbetsledare och and— ra tjänstemän skall vara skyldiga att utföra av konfliktdrabbat arbete vid

• Sida 94
•  Original

Prop. 1973: 40 94

lovlig konflikt, som berör andra grupper anställda. Vidare innehåller huvudavtalet mellan SAF och LO regler, som innebär att tredje man inte förlorar sin neutralitet genom att utföra skyddsarbete. En liknande princip uttalas i 36 & förordningen (1956: 629, ändrad senast 1971: 900) om erkända arbetslöshetskassor. Där stadgas om inskränkning i rätten att få ersättning vid arbetslöshet om erbjudet lämpligt arbete avvisas. Erbjuder arbete skall anses lämpligt bl. a. under förutsättning att det ej hänför sig till arbetsplats där konflikt råder. För de offentliga tjänste— männens del har frågan numera lösts lagstiftningsvägen på så sätt, att tjänsteman ej är skyldig utföra arbete, som är föremål för lockout eller för tillåten strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd eller för lovlig blockad vid konflikt om anställnings- eller arbetsvillkor, vilket får be- stämmas genom avtal. Han skall dock utföra sina vanliga tjänste- åligganden.

Neutrala arbetstagare kan under vissa förutsättningar vara skyldiga att som skyddsarbete fullgöra arbetsuppgifter, som under normala för- hållanden åligger dem som är indragna i konflikten.

Inom kollektivavtalsreglcrade områden är det allmänt erkänt att en neutral arbetstagare har att fullgöra vissa utanför hans vanliga sysslor Stående arbeten utan att hans neutralitet härigenom rubbas. Det gäller arbeten som bedöms nödvändiga för att tillvarata särskilt kvalificerade intressen. Som allmän förutsättning härför gäller att berörda arbetsgi— var- och arbetstagarorganisationer närmare avtalat om vad som skall ut- föras som skyddsarbete. I huvudavtalets mellan SAF och LO regler om begränsning av de ekonomiska stridsåtgärderna ges en allmän definition av begreppet skyddsarbete (kap. IV & 9).

Till skyddsarbete hänförs dels sådant arbete, som vid ett konfliktut- brott erfordras för att driften skall kunna avslutas på ett tekniskt för- svarligt sätt, dels sådant arbete, som erfordras för avvärjande av fara för människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner eller husdjur eller för skada å sådant varulager, vilket ej under konflikten tages i anspråk för uppehållandc av företagets drift eller för avyttring i vidare mån än som erfordras till förekommande av förskämning eller förstöring, som varorna på grund av sin beskaf- fenhet är underkastade.

Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, så ock arbete, vars eftersättande kan medföra ansvar för tjänstefel.

Huvudavtalets allmänna karaktär omöjliggör en specificering av de oli- ka arbeten som inom skilda yrkesområden bör betraktas som skyddsar- beten. Den allmänna definitionen kompletteras därför med en protokolls- anteckning där det förutsätts, att den närmare innebörden av skydds- arbetsbegreppet fastställs inom olika yrkesområden genom överenskom- melser mellan vederbörande förbund. Det förutsätts också att de or- dinarie arbetarna i fall av behov åtar sig skyddsarbeten under villkor

• Sida 95
•  Original

Prop. 1973: 40 95

att företaget under konflikten inte bedriver produktion. I kollektivavtal förekommer att man enligt huvudavtalets förutsättning kompletterar detta med föreskrifter om arbete som är aktuellt just för kollektivav- talets arbetsmarknadsområde.

I stats- och kommunaltjänstemannalagarna har bestämmelser om skyddsarbete, som skall utföras av neutral tjänsteman, utformats i hu- vudsak efter mönster av huvudavtalet.

Nu beskrivna regler om skyddsarbete saknar motsvarighet på sjö- far'tsområdet.

Prövningen av samhällsfarliga konflikter, dvs. frågor om att undvika, begränsa eller häva konflikter, som kan beröra samhälls- viktiga funktioner, upptas inom den del av arbetsmarknaden för vilken huvudavtalet mellan SAF och LO gäller av den tidigare omtalade ar- betsmarknadsnämnden. Reglerna härom återfinns i huvudavtalet (kap. V) och innehåller i huvudsak att SAF och LO i nämnden, som då har paritetisk sammansättning utan opartisk ordförande, skall till skynd- sam prövning ta upp varje konfliktsituation där skydd för ett allmänt intresse påkallas antingen av endera organisationen eller av offentlig myndighet eller annat jämförligt organ. Motsvarighet till detta system finns inom de offentliga tjänstemännens område.

Inte heller inom detta område finns regler inom sjöfartssektorn.

8.2. Kommittén

Från de ombordanställdas sida har framhållits vikten av att hithö- rande problem blir lösta. Mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisatio- nerna föreligger enighet om att förhållandena i största möjliga ut- sträckning skall anpassas till dem som gäller för anställning i land. Enighet föreligger också om att en generell lösning bör föras in i ny Sij men att man kollektivavtalsvägen och genom särskilda överens- kommelser i det enskilda fallet bör söka lösa de speciella frågor som kan uppstå på grund av sjöfartens från det övriga näringslivet avvikan— de natur.

Ifråga om tidpunkten för arbetsinställelsen har under den tid som nuvarande Sij varit i kraft inte tillkommit omstän- digheter som lett till att praxis i fråga om sjömans skyldighet att av- vakta uppsägningstidens utgång har ändrats. 1959 års förut omnämnda rättsfall visar detta. Förhållandet har framför allt av arbetstagarna upp- fattats som otillfredsställande. Arbetstagarorganisationerna uppmanar alltjämt påmönstrad personal att säga upp anställningsavtalcn och att först efter uppsägningstidens utgång lägga ned arbetet.

Parternas rätt att i princip vidta stridsåtgärder har aldrig ifrågasatts. En lagreglering bör därför enligt kommittén inskränkas till en föreskrift som medger att stridsåtgärd får vidtas direkt efter varseltidens utgång

• Sida 96
•  Original

Prop. 1973: 40 96

och utan att uppsägning av anställningsavtalet behöver tillgripas. Be— stämmelsen behöver endast omfatta de sjömän som har befattning på fartyg och därför är underkastade lagens regler om lydnadsplikt. Rätten föreslås gälla när fartyget befinner sig i svensk hamn eller i utländsk lossnings-, lastnings- eller uppläggningshamn.

I fråga om rätten till neutralitet gäller som allmän regel att den som står utanför arbetskonflikt skall fullgöra sitt vanliga arbete. Efter det tidigare redovisade departementschefsuttalandet i förarbetena till 1952 års lag har numera tillkommit den lagreglering som gäller de offentliga tjänstemännen. Principen om den neutrale arbetstagarens åligganden under konflikt har också kommit till uttryck i kollektivavtal. Detta gäller framför allt inom områden där såväl tjänstemän som an— nan arbetskraft finns anställda i samma företag.

Regeln att arbetstagare som står utanför konflikt är skyldig att full- göra endast sina vanliga arbetsåligganden torde gälla också inom sjö- arbetsrätten. Kommittén finner det lämpligt att som skett beträffande de offentliga tjänstemännen uttryckligen fastslå regeln i lagen.

För sjöfartens del saknas kollektivavtalsvis ingångna överenskom— melser om s k y (1 d s a r b e t e. Som tidigare sagts är ej heller huvud- avtalet tillämpligt på parterna. Kommittén finner det uppenbart att föreskrifter om skyddsarbete är av betydelse och bör fogas in i lagen.

Kommittén ifrågasätter om skyldigheten att utföra skyddsarbete skall utsträckas att avse också arbetstagare, som är inbegripna i konflikt. Under det att begränsningen av strejkrätten enligt den föreslagna regeln i 42 5 första stycket är förestavad av i första hand säkerhetshänsyn men också av hänsyn till de anställdas bästa och ekonomiska skäl, skulle en begränsning när fartyget ligger i hamn närmast få motiveras med risken för avbräck i leveranser, som har väsentlig betydelse för sam- hället, samt med den allmänna värdcförstöring av fartyg och last in. m., vilken kan bli följden av fortsatt konflikt. Frågan har sålunda samman— hang med det större problemet om hur samhällsfarliga konflikter skall kunna undvikas eller begränsas.

Regleras frågan genom en allmän föreskrift i lagen, inskränker man härigenom möjligheten för parterna att vidta stridsåtgärder. Förhål- landena inom sjöfarten är dessutom så olikartade beroende på fartygens skilda användningssätt, de platser där de befinner sig vid ett konflikt- utbrott o.d., att en lagregel nödvändigtvis måste ges en mycket allmän avfattning. För att lösa det enskilda fallet blir det därför regelmäs- sigt nödvändigt med direkta förhandlingar mellan berörda organisatio- ner. Det synes därför lämpligast att, i likhet med vad som skett inom den övriga arbetsmarknaden, avstå från förslag i denna fråga och att i stället överlåta åt sjöfartens organisationer att genom dispenser åstad- komma en såväl för de i konflikten inblandade som för övriga berörda parter, såsom lastägare och i konflikten neutrala arbetstagare, ända- målsenlig lösning.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1973: 40 97

För sjöarbetsmarknadens del finns imotsats till förhållandena när det gäller arbete i land inga överenskommelser om frågor om s am- hällsfarliga konflikter och inget organ, till vilket frågor av detta slag skulle kunna hänskjutas. Kommittén har ingående övervägt möjligheten att lagstiftningsvägen eller genom kollektivavtal tillskapa ett organ för sjöfartens arbetsmarknad som skulle få motsvarande uppgift i detta hänseende som huvudavtalets arbetsmarknadsnämnd. Till förmån för en sådan ordning talar i första hand, att därigenom skulle uppnås viss parallellitet mellan förhållandena vid konflikt på sjöfartens område och på den arbetsmarknad där SAF och LO är huvudorganisationer. Värdet av en arbetsmarknadsnämnd för sjöfartsområdet kan dock på olika grunder ifrågasättas. Organisationsstrukturen leder till att nämn- dens ledamöter skulle komma att bestå av representanter för de kollek- tivavtalsslutande parterna och vid en eventuell konflikt de stridande or- ganisationerna sålunda skulle vara direkt representerade i nämnden. Även om värdet av överläggningar i en så sammansatt grupp inte skall uteslutas, anser kommittén att förutsättningarna för att nå resultat i frå- gor, som rör en konflikts samhällsfarlighet, är helt andra och sämre än i en nämnd med representation från överordnade organisationer. Till detta kommer att också värdet av huvudavtalets arbetsmarknads- nämnd får anses obestyrkt så länge man inte har djupare erfarenhet av dess funktioner. Kommittén anser sålunda att man i första hand får söka lösa hithörande frågor genom förhandlingar mellan berörda orga- nisationer. Något kommittéförslag om en särskild arbetsmarknadsnämnd för sjöfarten läggs därför inte fram.

8.3. Remissyttranden

Remissinstanserna har —— med undantag för detaljanmärkningar, som jag tar upp under specialmotiveringen till förslaget — inte funnit an- ledning till erinran mot kommitténs förslag.

9.2. Rätt till fri hemresa

I 1 9 5 2 års S j mL infördes en rätt för sjöman på fartyg i ut- rikes fart att i vissa fall få fri hemresa med underhåll efter längre tids tjänstgöring. I förarbetena uttalades bl. a.'(pr'0p. 1952: 170 s. 113) att det var ett allmänt intresse att svenska sjömän hade fasta arbetsförhål- landen och ej helt förlorade kontakten med hemlandet. Man föredrog därför att införa en bestämmelse om fri hemresa i lagen i stället för att, vilket förordades från myndighetshåll under remissbehandlingen av lag- förslaget, låta frågan uteslutande regleras av kollektivavtalspartcrna.

Bestämmelserna om fri hemresa finns' 1 26 & Sij. Som villkor gäller att sjömannen varit i tjänst på fartyget eller hos redaren 18 månader i följd och under det senast förflutna året ej haft tillfälle att lämna ' tjänsten eller att ta semester eller tjänstledighet i det land där han är bo- satt. Om fartyget beräknas mom två månader nå hamn, från vilken hem- resan kan ordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång, är sjöman- ' nen dock inte berättigad till fri hemresa, om han inte kvarstår" 1 tjänsten eller uppskjuter semestern eller tjänstledighcten tills fartyget uppnår så-

• Sida 100
•  Original

Prop. 1973: 40 100

dan hamn. Kostnaden för hemresa bestrids av staten och redaren med hälften vardera, om samtliga dessa förutsättningar är uppfyllda.

Stadgandet i Sij om fri hemresa kompletteras genom b e st äm- melser i kollektivavtalen. I avtalen har under senare år överenskommits om väsentligt förbättrade hemreseförmåner i förhål- lande till de villkor som gäller enligt Sij. Förbättringar har också skett sedan kommittén lagt fram sitt förslag.

I gällande kollektivavtal intas bl. a. följande regler om rätt till hem- resa. I syfte att möjliggöra tätare hemresor kan träffas särskild överens- kommelse mellan rederiet och den anställde. Härvid kan i fråga om be- fälhavare, styrman, maskinbefäl, ekonomiföreståndare och telegrafist (dvs. i befälsavtalen) avtalas, att semester- och kompensationsledighet skall utges inom sex månader. Rederiet bekostar den anställdes resa till hemorten. Enligt anmärkning i befälsavtalen skall redareföreningen rekommendera anslutna rederier att träffa sådana överenskommelser. För Svenska sjöfolksförbundets medlemmar, dvs. däcks-, maskin- och intendenturpersonal, rekommenderas i kollektivavtalet att överens- kommelse träffas mellan rederi och anställd om liknande förmåner. Dessa skall dock gälla endast för rederianställd, som är bosatt och man- talsskriven i Sverige, Danmark, Finland eller Norge och som är anställd i fartyg sysselsatt i trafik, som inte berör dessa länder. Överenskom- melsen skall innehålla, att semester- och vederlagsledighet utges inom nio månader. Rederiet bekostar den anställdes resa till hemorten. Enligt anteckning i kollektivavtalet gäller sådana överenskommelser tills ny Sij träder i kraft.

Sveriges redareförening och Svenska sjöfolksförbundet har för perso- nal, som omfattas av det huvudavtal som gäller mellan organisationerna, i anslutning till senaste kollektivavtalsuppgörclse träffat en särskild överenskommelse om avlösning och hemresor. Föreningen åtar sig att successivt införa ett system, som i fullt utbyggt skick skall omfatta hu- vuddelen av handelsflottans fartyg. Vid slutet av nuvarande avtalspe- riod, dvs. vid utgången av år 1973, skall systemet omfatta minst 50 far- tyg, företrädesvis större tank-, bulk- och kylfartyg. Överenskommelsen avser dock inte samtliga befattningshavare bland manskapet. Vederbö- rande skall nämligen ha anställning i någon av de högre manskapsbe- fattningarna. Vidare krävs att sjömannen är bosatt i något av de nor- diska länderna eller att han under senaste femårsperiod tjänstgjort sam- manlagt 36 månader på svenskt fartyg. Av den totala manskapsbeman- ningen på dessa 50 fartyg — omkring 1 250 personer -— skulle syste- met fullt utbyggt omfatta högst 450 anställda. Rederiet fastställer ett avlösningssystem för varje fartyg. Tjänstgöringsperiodens längd fast- ställs i förväg men kan ändras om fartyget sätts i trafik på annan fart e. (1. Inte för något fartyg skall gälla längre tjänstgöringsperiod än sju månader eller kortare period än fyra månader. Kostnaden för hem- och

• Sida 101
•  Original

Prop. 1973: 40 101

återresa betalas av redaren. Under vissa omständigheter kan tjänstgö- ringsperioden förlängas med högst 20 dagar. Ledighetsperiod får ej un- derstiga 30 dagar. Anställd, som fått fri hemresa enligt detta avtal, är skyldig att därefter återinträda i tjänst hos redaren.

Enligt den danska sj ömanslagcn (26 &) gäller förmånen av fri hemresa endast dansk sjöman med hemvist i Danmark samt finsk eller svensk sjöman, som är anställd på danskt fartyg. Enligt den fin sk a la g en (26 5) omfattar förmånen finsk, dansk eller svensk sjöman, som tjänstgör på finskt fartyg. Förmånen utgår i både Danmark och Finland efter ett års sammanhängande tjänst utan att möjlighet fö- relegat att de senaste sex månaderna frånträda tjänsten i dansk resp. finsk hamn. Sjömannen är skyldig att kvarstå i tjänsten, i Danmark under tre månader, i Finland under två månader, om det kan påräk- nas att fartyget under den tiden kommer till hamn, varifrån resan kan ske billigare och lättare. Enligt den 11 o r s k a s j 6 m a n sl a g e n (25 &) omfattas endast sjöman med bostad i Norge av förmånen. Kva- lifikationstiderna är desamma som i Danmark med undantag för den tid sjömannen är skyldig stå kvar i tjänsten på fartyget, vilken här är två månader. Förmånen enligt norsk lag omfattar också fri hemresa när sjömannen lämnar tjänsten i Norge.

Idet danska förslaget till ny sjömanslag ges sjöman med hemvist i Danmark rätt till fri hemresa efter sex månaders tjänstgöring på samma fartyg eller hos samme redare, om sjömannen under de senaste tre månaderna inte haft möjlighet att frånträda i Dan- mark. Sjömannen måste dock fortsätta ytterligare en månad om det kan förutsättas att fartyget under den tiden kommer till hamn varifrån hemresan kan ordnas väsentligt billigare och lättare.

I det förslag till ny norsk sjömanslag som lagts fram har kvalifikationstiden under vilken sjömannen skall ha tjänstgjort i ut- rikes fart sänkts till nio månader. I administrativa föreskrifter kan denna tid sänkas om fartyget går i särskilt krävande fart, om kvalifikationsti- den är i det närmaste uppfylld och kostnaden för hemresa skulle bli vä- sentligt större om sjömannen stannade kvar på fartyget hela tiden eller om andra särskilda förhållanden föreligger. För sjöman under 18 år kan utfärdas särskilda regler om rätt till fri hemresa.

K o m m i t t é n konstaterar att gällande bestämmelser numera av flera anledningar har begränsad praktisk betydelse. Så gott som all an- ställd befälspersonal har avtalsvägen fått hemreseförmåner med kortare kvalifikationstid än den Sij föreskriver. På manskapssidan har ut- vecklingen på avtalsområdet som regel inte medfört kortare kvalifika- tionstid än som anges i Sij annat än för de rederianställda. För öv- riga anställda av manskapsgrad är seglationsperiodema hos samme re- dare dock i allmänhet så korta (genomsnittligt ca sju månader enligt be-

• Sida 102
•  Original

Prop. 1973: 40 102

räkning av Svenska sjöfolksförbundetår 1969) att rätten till fri hemresa enligt Sij ej hinner bli aktuell. .

Kommittén konstaterar emellertid vidare att i raden av åtgärder som kan främja en utveckling som medför att sjömannen stannar längre tid i yrket intar utbyggnaden av ett rationellt avlösningssystem en framträ- dande plats. Grundtanken i kommitténs förslag, nämligen att ge sjö- männen ett fastare anställningsförhållande till redaren och därmed skapa större stabilitet inom-yrkeskåren, kan knappast tänkas bli förverkligad utan att de ombordanställda erbjuds möjlighet att med ej alltför långa mellanrum resa till sin hemort för fritid. Från denna synpunkt har reg- lerna om rätt till fri hemresa enligt kommitténs uppfattning stor bety- delse. Kommittén föreslår att bestämmelserna behålls i ny Sij fram- för allt av två skäl. Det-ena är det allmänna intresset av att sjömän av-- talsvägen inte binds vid alltför lång tids tjänstgöring borta från hemlan- det utan möjlighet att besöka detta. Det andra är att övriga nordiska - länder har en längsta kvalifikationstid för hemreserätten inskriven i la- . gen och att det, såvitt kommittén har inhämtat, är uteslutet för dem att slopa lagreglering på denna punkt.

Enligt kommitténs uppfattning måste en väsentlig nedskärning av nu- varande kvalifikationstid om 18 månader ske. De ombordanställdas re- presentanter hävdade under kommittéarbetet, att kvalifikationstiden borde omfatta längst nio-månader.

Kommittén har sökt fastställa de kostnader som en nedsättning av gränsen till nio månader skulle medföra. Jag hänvisar här till betänkan- det s. 128—134. '

Statsverket deltar med hälften i kostnaderna för fri hemresa enligt 26 5 Sij. Statsverkets kostnader för senare år framgår av tabell 2.

Tabell 2. Statsverkets kostnader för fri hemresa enligt 26 & S_imL

Budgetår Svenskar Utlänningar Summa 1959/60 16771 . 16 771 1960/61 4291 4291 1961162 5914 5914 1962/63l 13917 . 13 917 1963164' 30 696 32 830 63 527 1964/65 58 342 89 714 148 057 1965/66 69 008 130 223 199 232 1966] 67 72 206 97 162 169 369 1967/68 74 851 135 505 210 356 1968/69 105 130 160 526 265 656 . 1969/70 76 062 131 246 207 308 1970/71 67 389 138 598 205 988

l 971/72 47:079 128 448 _ 175 527

1 Fr. a.m. 1963-01-01 gäller förmånen också utlänningar. Beloppen inte upp— delade för budgetåret 1962 / 63. ' Fr.o.m. ]964—01-01 gäller förmånen också vid semester och tjänstledighet. Kvalifikationstiden samtidigt sänkt från två år till 18 månader.

• Sida 103
•  Original

Prop. 1973: 40 .- 103

Kommitténs överväganden i fråga om utgifterna-för fri hemresa mynnar ut i att statens kostnader vid tolv månaders kvalifikationstid Och med behållen hälftendelning av utgifterna skulle uppgå till om- kring 800000 kr. Vid nio månaders kvalifikationstid skulle beloppet Stiga till omkring 1,9 milj. kr.

Kommittén konstaterar att dessa beräkningar av naturliga skäl grundar sig på mycket svårbedömbara faktorer. Flera förhållanden går knappast att uppskatta med något krav på sannolikhet, t.ex. så Viktiga faktorer som den allmänna konjunkturutvecklingen'inom sjö- farten, besättningsminskningen och utvecklingen på kollektivavtals- området. Tendensen har emellertid under flera år varit att sjömän- nens antal minskar. Antalet fartyg i utrikes fart har gått ned, vilket fört med sig färre antal ombordanställda. Likaså sker'en kontinuerlig besättningsminskning för varje enskilt fartyg på grund aV'tekniska förbättringar. Å andra sidan kräver ett ökat antal personalkrävande färjor att flera ombordanställda står till buds. Systemet med avlös— ningsbesättningar i många fartyg ökar också kravet på antalet sjö- män.

Bemanningsutvecklingen från år 1960 visas i tabell 3. -

Tabell 3. Bemanning i de i handelssjöfart åren 1960—1971 använda fartygen (1960 —-1964 avser fartyg om 20 ton netto och däröver, 1965—1971 om 100 ton brutto och däröver. Uppgifterna avser bemanningen från resp. års slut)

År Befäl Manskap Summa 1960 7 410 18 763 261173 1961 7 370 18 765 26135 1962 7 308 18 573 ' 25 881 1963 6 763 17 163 23 926 1964 6319 16 033 ' 22 357 1965 5810 14591 20401 1966 5677 14 515 20192 1967 5 459 13 765 19 224 1968 5 224 13149 18 373 1969 4991 12 257 17248 1970 4734 11 871 16605 1971 4 444 11143 15 587

Kommittén föreslår att kvalifikationstiden sänks från 18 månader till nio månader. Genom att kollektivavtal och enskilda arbetsavtal till- försäkrar befälet bättre förmåner i detta avseende kommer den före- slagna kvalifikationstiden inte att medföra någon praktisk förbättring för denna kategori. För flertalet av manskapet innebär förslaget där- emot en betydande förbättring och en verksam stimulans att stanna kvar i yrket längre tid än nu är fallet. En förlängning av tiden utöver den föreslagna skulle å andra sidan äventyra effekten av förslaget. Även en relativt blygsam förlängning medför nämligen en kraftig begränsning av det antal manskapsanställda, som med nuvarande seglation skulle

• Sida 104
•  Original

Prop. 1973: 40 104

kunna dra fördel av hemreseregeln eller som kan antas vilja förlänga sin seglation för att få rätt till fri hemresa.

Kommittén föreslår vidare att det delade ansvaret för dessa rese- kostnader mellan redaren och staten behålls. I betänkandet framhålls att såväl de ombordanställdas representanter som rederinäringens fö- reträdare i kommittén starkt har strukit under betydelsen av att stats- verket också i fortsättningen påtar sig hälftcn av dessa kostnader. Sam- hällets sociala ansvar för hemresorna som betonades vid tillkomsten av 1952 års lag kvarstår enligt kommittén fortfarande oförändrat. Kommittén anför ytterligare att det sociala intresset förstärks av att det på grund av åldersfördelningen hos de ombordanställda i stor ut- sträckning är fråga om hemresor för personer i unga åldrar. Statens stöd får bedömas värdefullt inte minst från den synpunkten att det kommer att väsentligt underlätta den för sjöfartsnäringen och dess an- ställda betydelsefulla förändringen mot längre sammanlagda anställ- ningstider inom sjömansyrket som kommitté-n anser det angeläget att främja. Ytterligare anförs, att övriga nordiska kommittéförslag inte kommer att innebära någon begränsning i fråga om statens medverkan i kostnadstäckningen. För Norges del föreslås tvärtom att statens med— verkan utökas att avse också befälskategoriernas hemresor.

Kommittén finner inget skäl till avsteg från principerna om likställig- het i detta avseende mellan svenska och utländska sjömän samt mellan befäl och manskap.

Enligt kommittéförslaget aktualiseras rätten till fri hemresa när sjö- mannen utomlands får semester, vederlags- eller annan ledighet eller när hans anställningsavtal upphör. Har han då tjänstgjort hos redaren eller på samma fartyg under en sammanhängande kvalifikationstid av nio månader, får han rätt till fri resa med underhåll till hemorten. Har det fartyg, i vilket sjömannen tjänstgjort under denna tid, bytt ägare under kvalifikationstiden, påverkar det inte sjömannens rätt. Tjänst- göringen skall avse utrikes fart. Som förutsättning för förmånen bör en- ligt kommittén vidare gälla, att sjömannen under sex månader före kvalifikationstidens utgång inte haft tillfälle att, i det land där han är bosatt, bli fri från anställningen eller åtnjuta semester eller annan ledighet.

Kommittén finner vidare skäligt att sjöman i befattning ombord stan- nar kvar i denna tills fartyget når sådan hamn, varifrån hemresan kan ske med avsevärt mindre kostnad. Sådant uppskov med hemresan får dock inte överstiga två månader. Redaren skall i detta fall visa, att hemresan kan ske senare inom tvåmånaderstiden till avsevärt lägre kostnad. Kommittén anvisar emellertid också en möjlighet för kollek- tivavtalsparterna att överenskomma om förlängning av denna tid till tre månader vid tjänstgöring på fartyg, som går i regelbunden linje- trafik på Sverige.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1973: 40 105

Kommittén anser att sjöman, som intjänat "rätt till fri hemresa enligt förevarande paragraf, under alla förhållanden bör behålla denna för— män. En sjöman skall således ha fri hemresa, oavsett om han uppsagts eller avskedats på grund av misskötsamhet e. d., om han eljest är be— rättigad till resan.

Remissinstanserna är eniga om att frågan om rätt till fri hemresa efter viss kvalifikationstid är viktig. Det framhålls bl. a. att sjö— mannens yrke leder till långvarig isolering ombord. På grund av att åt- skilliga svenska fartyg går i trafik långt från Sverige blir utgiften för hemresa i skälig omfattning i det närmaste oöverstiglig för den enskilde arbetstagaren. Flera instanser framhåller att arbetstakten på moderna fartyg är mycket hård, att arbetet utförs i stort sett vardag som sön— och helgdag och att övertidsarbete förekommer i stor utsträckning.

Samtliga remissorgan som uttalat sig i frågan tillstyrker att hem— reserätten regleras i Sij. Anmärkning framställs inte mot kommitté— förslagets konstruktion av hemreserätten.

De instanser som yttrat sig i fråga om kvalifikationstidens längd an- ser att ytterligare minskning bör ske. TCO framhåller att förslaget knappast medför någon reell förbättring. Organisationen föreslår — liksom Sveriges fartygsbefälsförening — att kvalifikationstiden sänks till sex månader. Svenska maskinbefälsförbmzdet uttalar att tiden borde vara mycket kortare men finner förslaget ha visst värde som grund- skydd. Svenska sjöfolksförbundet anser att tiden inte bör överstiga fyra månader med hänsyn till de pressande förhållanden under vilka yrket utövas. Under en kvalifikationstid av fyra månader hinner den anställ- de i de flesta fall kvalificera sig för en ledighet — exklusive semester —— i form av vederlag på upp till mellan 30 och 40 dagar. T CO framför också kritik mot regeln att fri hemresa efter nio månaders tjänstgöring inte får tas ut, om sjömannen under de senaste sex månaderna haft till- fälle att i bosättningslandet få semester eller annan ledighet eller där frånträda arbetsavtalet. Också denna tid bör minskas.

Ingen remissinstans vill ändra på kostnadsfördelningen mellan stat och redare. Från ett håll påpekas att utvecklingen mot kortare kvali- fikationstider i kollektivavtalen än i lagen förskjuter kostnadsansvaret till redarnas nackdel," vilket strider mot syftet med bestämmelsen i 1952 års lag.

9.3. Avtal om avvikelse från sjömanslagen

Nuvarande Sij saknar allmän regel som anger avtalsparternas rätt att avvika från lagens bestämmelser genom avtal.

Redan vid tillkomsten av 1922 års Sij diskuterades lämpligheten av att i lagen föra in ett stadgande om att dess bestämmelser inte genom

• Sida 106
•  Original

Prop. 1973: 40 106

avtal skulle kunna sättas ur tillämpning" till skada för sjöman. En sådan bestämmelse ansågs emellertid gå för långt och man fann det vara lämpligare att som dittills överlämna åt rättstillämpningen att i'varje särskilt fall avgöra frågan om avtalsfrihetens begränsning. Man utgick härvid från att avtalsfriheten även utan uttryckligt stadgande be- gränsades dels av allmänna rättsgrundsatser eller av stadganden inom andra lagstiftningsområden och dels av hänsyn till de grunder som be- stämmelsen vilade på och det syfte som avsetts med densamma. Vidare ansågs regler om sjömännens rättigheter — i den mån de var av mera vital och ingripande betydelse -— inte kunna förringas genom avtal.

Frågan togs upp till förnyat övervägande vid 1952 års Sij:s till- komst. Lagrådet konstaterade (prop. 1952: 170 s. 178) att lagförslagets bestämmelser i stor omfattning begränsade kontrahenternas avtalsfrihet. Om sådan frihet förelåg, var emellertid inte alltid lätt att avgöra. I vissa paragrafer visade stadgandets avfattning, att det skulle tillämpas endast när annat inte avtalats. I en del fall framgick, att ett lagbud var tving- ande genom att dess åsidosättande var belagt med straff. Ofta gav emel- lertid lagen inte tydligt besked i vad mån avtalsfrihet förelåg. Ej heller innehöll förslaget någon allmän regel i detta ämne. Den oklarhet, som sålunda rådde, var enligt lagrådet mindre tillfredsställande. Lagrådet. fann dock stora svårigheter möta mot att avhjälpa denna brist på grund av lagbestämmelsernas olika karaktär. Vissa bestämmelser, t.ex. om säkerheten till sjöss, ansåg lagrådet vara av den beskaffenheten, att de över huvud inte kunde sättas ur kraft genom avtal. Andra, som var av övervägande social natur, medgav väl överenskommelse, som utvidgade den lagfästa förmånen, men inte avtal, som uteslöt eller inskränkte denna. Det förekom att bestämmelser, som i detta hänseende var av olika beskaffenhet, var sammanförda i en paragraf. Att finna en uttöm- mande, klar och kortfattad lagregel i detta ämne torde därför knappast vara möjligt utan en ganska omfattande överarbetning av förslaget.

På grund av det anförda och eftersom frånvaron av klargörande be- stämmelser till synes inte vållat större olägenheter i rättstillämpningen, gjorde lagrådet inte någon framställning om ändring i förslaget. Före— dragande departementschefen anslöt sig till lagrådets uppfattning och fann att ett stadgande om att viss eller vissa bestämmelser fick sättas ur kraft genom avtal skulle komma att sakna anknytning till lagtexten i övrigt.

Kommittéförslaget följer den hittillsvarande principen att frågan om begränsning av avtalsfriheten inte uttryckligen regleras genom särskilt stadgande i lagen utan överlämnas åt rättstillämpningen.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra häremot.

• Sida 107
•  Original

Prop. 1973: 40 ; 107

10. Departementschefen

10.1. Inledning

Sjömans anställningsvillkor och tjänsteförhållanden i övrigt har se- dan gammalt varit reglerade i lag. Tidigare var reglerna intagna i sjö- lagen. Både i 1864 och 1891 års sjölagar fanns detaljerade bestämmel- ser i dessa frågor. Genom 1922 års Sij bröts reglerna om sjömän- nens sociala förhållanden ut ur sjölagen .

Nuvarande sjömanslag (Sij, SFS 1952: 530) trädde i kraft den 1 ja- nuari 1953. Den har härefter ändrats vid flera tillfällen. Genom änd- ringarna har bl. a. utländska sjömän ombord på svenska fartyg likställts med svenska i socialt hänseende, kvalifikationstiden för fri hemresa sänkts från två år till 18 månader samt lagen anpassats till brottsbalken, sjösäkerhetslagen och-lagen om "arbetsgivares kvittningsrätt.

Sij innehåller tjänsteavtalsbestämmelser, regler om tjänsten om- bord, arbetsledning, tvångsmedel för att upprätthålla ordningen och om rätt att ålägga sjöman disciplinbot. Vidare upptas regler om ansvar för vissa brott och om laga domstol i särskilt fall.

Lagens tjänsteavtalsbestämmelser innehåller de väsentligaste regler-. na om sjömannens rättigheter och skyldigheter i tjänsten såsom reg- ler om avtalets ingående och upphörande såväl efter sedvanlig upp- sägning från någondera parten som vid förtida uppsägning, om lönen samt om rätt till fria hemresor, sjukvård och begravning.

När 1964 års sjömanslagskommitté tillkallades för att verkställa över— syn av Sij erinrades i direktiven bl. a. om den utveckling som under senare tid pågått på-flera områden och som inneburit en förändring av anställningsförhållandet för sjömännen i riktning mot större trygg— het. Här erinrades särskilt om den nya anställningsform, s.k. rederian— ställning, som införts i kollektivavtalen för sjömän av manskapsgrad. Denna utveckling som också innebar att villkoren för sjömännen när— made sig dem som gällde för landanställda återspeglades ej i Sij. Bland de frågor som i övrigt speciellt borde beaktas vid översynen nämn- des modernisering av reglerna om avsked. Vidare borde utredas frågan om stridsåtgärder vid arbetskonflikt inom sjöfarten och de därmed sam- manhängande frågorna om tjänsteplikt och lydnadsförhållandet ombord. Bestraffningssystemet på fartygen borde underkastas en förutsättnings- lös omprövning. Eftersom lagstiftningen på Sij:s område tillkom- mit under samverkan med övriga nordiska länder och översyn aktuali- serats också i dessa, borde arbetet'ske i nära kontakt med det utred- ningsarbete som kunde komma till stånd i grannländerna.

I sitt betänkande (SOU 1971: 6) Ny sjömanslag uttalar kommittén att den finner övervägande skäl tala för att vissa grundläggande frågor om sjömännens anställning fortfarande regleras i lag, bl. a. med hänsyn till

• Sida 108
•  Original

Prop. 1973: 40 108

de speciella förhållanden som präglar sjömansyrket framför allt inom den utrikes farten. Kommittén anser emellertid en väsentlig omarbet- ning av nuvarande författning vara nödvändig.

1.0.2. Anställningsförhållandet

Kommittén erinrar om att bestämmelserna i Sij utgår från den grundtanken att sjömannen anställs endast för tjänst på bestämt far— tyg. Principen framgår av författningens uppbyggnad och kommer till uttryck t. ex. i huvudregeln om lönen (18 5 första stycket). Enligt denna regel utgår lönen fr. o. m. den dag sjömannen tillträder tjänsten ombord och löper t. o. m. den dag han avgår från tjänsten eller, om avmönstring sker, t.o.m. avmönstringsdagen. Vidare upphör tjänsteavtalet, såvida ej annat avtalats, i fall fartyget går förlorat (6 och 41 55). Försäljs det, följer sjömannen fartyget, om han inte begär entledigande (40 5). Kom- mittén framhåller att denna anställningsforrn, där sjömannen är direkt knuten till fartyget, var försvarlig under äldre tider då kommunikatio- nerna var dåliga mellan redare och fartyg och redaren ofta förfogade endast över ett eller ett par fartyg.

Kommittén understryker att personalsituationen i handelsflottan' är en central faktor vid bedömningen av rederinäringens utsikter för fram- tiden. Sedan länge föreligger svårigheter både på befäls- och man- skapssidan att anställa kvalificerat folk. Den pågående tekniska utveck— lingen ställer allt högre krav på utbildning och erfarenhet hos sjö- mannen. I stor utsträckning måste fartygen bemannas med specialister. Vissa typer av laster, t. ex. olja, gas och kemikalier, ställer mycket höga fordringar på personalen från säkerhetssynpunkt. Kommittén an— ser att kraven på den författningsmässiga regleringen av tjänsten om- bord i fartygen bör ställas så, att de tar hänsyn till dessa nya förhål- landen som mer och mer sätter sin prägel på sjöfartsnäringen. Samti- digt är viktigt att sjömännens anställningsförhållanden ej avviker från de landanställdas arbetsrättsliga villkor mer än som är oundgängligen nödvändigt och påkallat av sjöfartens speciella förhållanden. Nuva— rande ordning har lett till att korttidsseglare dominerar vid rekrytering- en av manskap. Situationen utgör ett allvarligt hot mot fortsatt utveck— ling inom sjöfarten. För befälhavare och övrigt högre befäl har sedan gammalt tillämpats ett anställningssystem som skiljer sig från lagens huvudprincip om tjänstens anknytning endast till bestämt fartyg. Be- fälet anställs sålunda i rederiets tjänst. Anställningsförhållandet bryts inte vid avmönstring utan fortsätter, t. ex. över en semesterperiod, var- efter den anställde återvänder till samma eller annat fartyg i rederiet. Denna ordning är inte reglerad i kollektivavtal eller annan överens- kommelse mellan partsorganisationema. För anställda av manskaps- grad har emellertid i kollektivavtal överenskommits om en motsvaran-

• Sida 109
•  Original

Prop. 1973: 40 109

de ordning för att nå stabilare anställningsförhållanden. För dessa ar- betstagare gäller förmånligare regler för semester, hemresa och ersätt- ning vid sjukdom eller skada. De åtnjuter också lön för tid, under vil- ken de ej är påmönstrade fartyg.

I syfte att anpassa lagstiftningen till de krav som den tidigare beskriv- na utvecklingen inom handelsflottan ställer föreslår kommittén att den nya lagen skall knyta an till den ordning som i praktiken gäller för en stor del av befälet och för rederianställt manskap. Lagen bör i enlighet härmed grundas på det på arbetsmarknaden till lands gängse arbetsrätts- liga betraktelsesättet. Detta innebär att arbetsgivare och arbetstagare står i ett omedelbart avtalsförhållande till varandra och att anvisningen av ar- betsplats utgör endast ett led i fullgörandet av anställningsvillkoren. Därmed, menar kommittén, bortfaller nuvarande bundenhet till fartyget. Parterna får större frihet att bestämma om avtalets innehåll. Det kan begränsas till tjänstgöring på bestämt fartyg men kan också innebära fas- tare knytning till redaren, så att denne kan anvisa sjömannen arbete i olika fartyg eller, under mellanperioder utan fartygsarbete, i redarens rörelse i land. Sjömannen behåller sin anställning i rederiet också under perioder för semester eller vederlag i form av fritid, såvida parterna inte har kommit överens om att anställningstiden skall omfatta endast den tid sjömannen utför arbete på bestämt fartyg. Kommittén framhåller den betydelse som möjligheten att flytta den anställde från ett fartyg till ett annat kan få för rederier med flera fartyg. Den föreslagna konstruk- tionen innebär att utvecklingen mot större trygghet i anställningen i väsentlig mån kommer att ske inom ramen för kollektivavtalen.

Remissinstanserna uttalar sig positivt om förslaget och anser det väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Flera remissinstanser uttalar tillfredsställelse med att sjömännens arbetsrättsliga ställning i detta avseende når överensstämmelse med vad som är brukligt till lands. Sjöfartsverket framhåller att det under senare tid framstått som allt behövligare att tillföra sjöfarten en mera fast anställningsform än den traditionella påmönstringen för viss resa. Härför talar att parterna fört in bestämmelser i kollektivavtal för manskap om rederianställning. En fastare anställningsform utgör förutsättning för att rekryteringspro- blemen skall kunna minska.

En given utgångspunkt för övervägandena i fråga om sjömännens tjänsteförhållanden är enligt min mening de stora förändringar som har skett under senare år inom sjöfartsnäringen. Liksom inom andra nä— ringsgrenar sker en koncentration av företagen till större enheter. Ut- vecklingen går snabbt från små rederier med ett eller ett par fartyg till stora rörelser med ett flertal fartyg. På senaste tid har också tillkommit avtal mellan svenska redare om gemensam drift inom t. ex. ett fartom- råde med en viss typ av fartyg. Liknande avtal förekommer också mellan svenska och utländska redare. Dessa förändringar för med sig en kon-

• Sida 110
•  Original

Prop. 1973: 40 110

centration till rederikontoren i land av åtskilliga funkti'oner,'bl. a. på personalsidan, vilka tidigare sköttes på fartygen. Befälhavaren och öv- riga ombordanställda har i allt större utsträckning att följa direktiv från land. '

Utvecklingen på det tekniska området har likaledes gått mycket snabbt. Åtskilliga typer av specialfartyg har tillkommit liksom många tekniska hjälpmedel ombord på fartygen. Detta gäller framför allt den maskintekniska sidan. Moderna tekniska hjälpmedel används också i allt större utsträckning i den nautiska tjänsten ombord. En motsva- rande utveckling pågår i fråga om hantering av lasten.

Dessa förändringar inom sjöfarten är av vital betydelse för konkur- renskraften hos svensk sjöfart gentemot utlandet. För att uppnå bästa möjliga driftresultat med de tekniskt avancerade fartygen är det nöd- vändigt att de bemannas med kvalificerad personal. Föreskrifter som reglerar denna personals tjänsteavtalsrättsliga och sociala förhållan- den är här av central betydelse. Jag delar kommitténs uppfattning att alla möjligheter till att stärka rekryteringen måste tas till vara. F.n. pågår inom skolöverstyrelsen _ett omfattande utredningsarbete för att finna vägar för förbättrad sjöfolksutbildning. Sjömansyrket måste gö- ras konkurrensdugligt i förhållande till landyrkena. Av betydelse där- vidlag är enligt min uppfattning att sjömännens anställningsvillkor för- bättras och moderniseras. Föråldrade bestämmelser bör rensas ut och lagstiftningen bör lämna vägen fri för den utveckling som börjat och siktar till samma anställningstrygghet för sjömän som för landanställda.

Inom den privata arbetsmarknaden finns — utom i fråga om' husligt arbete och handelsresande — ingen allmän författningsmässig reglering av tjänsteavtalsförhållandena för någon annan arbetstagarkategori än för sjömän. Vid sidan av regleringen spelar inom sjöfartSområdet kollek- ' tivavtalen mellan redarnas och de ombordanställdas fackliga organisa- tioner en avgörande roll. Dessa avtal liksom andra särskilda överens- kommelser mellan parterna innehåller regler, som i stor utsträckning kompletterar och bygger vidare på Sij:s reglering.

I likhet med kommittén och remissinstanserna förordar jag att en lagreglering behålls, som särskilt tarsikte på bestämmelser av betydel- se för säkerheten ombord och som utgör ett socialt grundskydd för sjömannen. Det är väsentligt att denna reglering utformas så, att den ansluter till de förändringar som under'senare tid skett i fråga om sjö— mannens tjänsteförhållande såsom det bestäms i kollektivavtal och en- skilda anställningsavtal. 'Sedan gammalt har sjömän anställts endast för tjänst på bestämt fartyg. Denna praxis har tillämpats i alla sjöfarts- länder. Det är tydligt att redarna redan för åtskilliga år sedan funnit det vara fördelaktigt att kunna knyta det 'högre befälet närmare till sig. Avtal har nämligen ingåtts, som ger dessa arbetstagare en fastare anknytning till redaren genom att de varit i hans tjänst såväl under ar-

• Sida 111
•  Original

Prop. 1973: 40 ' . 111

betet ombord som under vistelse i land. Otvivelaktigt har detta med- fört tryggare anställningsvillkor och underlättat för arbetsgivaren att disponera arbetskraften rationellt. ' '

De kollektivavtalsvägen införda reglerna om rederianställning för sjömän av manskapsgrad får ses som en utveckling av den ordning som ditintills endast berört befälet. Det är uppenbart att hittillsvaran— de form för rekrytering till handelsflottan, framför allt till manskaps- _ befattningarna, inte motsvarar yrkets krav. Härtill bidrar den ålderdom- _ liga anställningsform som utgör grund för Sij. Denna var tidigare mo- tiverad av förhållandena inom näringen men jag delar kommitténs upp— fattning att situationen nu är väsentligt förändrad.

Kommittéförslaget knyter nära an till den utveckling på det tjänste- avtalsrättsliga området som Skett vid sidan av Sij:s regler. Det an- passar sig här till den anställningsform som i allmänhet gäller för land- anställda. Det är dock en fördel att förslaget medger avtalsfrihet för parterna på så sätt, att anställningen enligt parternas avtal kan begrän- sas till tjänstgöring på bestämt fartyg om så skulle anses lämpligt i vissa fall. När avtalet inte avser tjänstgöring på bestämt fartyg utgör anvisningen av arbetsplats på ett fartyg endast ett led i fullgörandet av anställningsvillkoren. FörSIaget förutsätter — bl. a. i fråga om reg- lerna om sociala förmåner — att anställningen kan omfatta både tjänst- göringstid ombord och tid när sjömannen vistas i land, t. ex. för se- mester eller vederlagsledighet eller i avvaktan på ny fartygstjänst— göring. Vidare förutsätts att kollektivavtalspartema genom överens- kommelser kommer att närmare reglera huvudlinjerna för de olika slagen av anställningsformer. Det förordade systemet för sjömans anställningsförhållanden torde komma att bidra till bättre rekrytering till handelsflottan och till att sjömannen stannar längre i yrket. För- slaget undcrlättar också användandet av avlösningsbfäättningar till far- tygen, något som redan tillämpas i viss utsträckning framför allt inom färjtrafiken.

När det gäller förhållandet till övriga nordiska länder kan man emellertid inte bortse från att kommittéförslaget kommer att medföra att svensk lagstiftning, såvitt nu kan bedömas, fjärrnas från principer- na i dansk och norsk reglering. I de förslag till ny sjömanslag, som lagts fram i dessa länder, är huvudprincipen i fråga om tjänsteavtalet densamma som i nuvarande lagstiftning. I båda förslagen har man dock ansett det vara lämpligt att ta in särbestämmelser om rederian- , ställning i lagen. För Finlands del har förslag ej avgetts. Enligt vad sjö- manslagskommittén uppgivit finns det anledning anta att man väljer samma utgångspunkt som kommittén föreslagit.

Kommittén medger att de praktiska nackdelarna av att de nordiska ländernas lagstiftning skiljer sig åt inte skall förringas. Under utred- ningsarbetet har förekommit nära kontakt "mellan de olika nordiska

• Sida 112
•  Original

Prop. 1973: 40 112

kommittéerna. De försök som gjorts till sammanjämkning har inte lett till resultat. Väsentliga sakliga olikheter föreligger dock redan nu, främst på grund av skiljaktigheter i kollektivavtalsregler och i annan lag— stiftning än sjömanslagarna. Kommittén anser olikheterna inte vara något avgörande hinder mot att genomföra förslaget, eftersom värdet av att lagförslaget knyter arbetsgivare och arbetstagare närmare var- andra klart överstiger nackdelarna av skiljaktigheter mellan de nor- diska ländernas lagar.

Några remissinstanser beklagar att olikheter kan komma att uppstå i regelsystemen. Svenska sjöfolksförbundet är dock övertygat om att Sverige, liksom Finland troligen kommer att göra, valt rätt linje och att övriga nordiska länder sannolikt kommer att följa efter om några år.

För min del kan jag inte finna att olägenheterna med ett delvis olika regelsystem utgör något hinder mot tillämpningen av den princip kom- mittén förordar. Med hänsyn till tidigare redovisade överväganden anser jag att den nya lagstiftningen bör utgå från principen om rederi-' anställning och därigenom främja ett närmande av sjömännens an- ställningsförhållanden till dem som råder för landanställda.

10.3. Lagens tillämplighet

Sij anger inte någon begränsning av la g e n s tillä m p n i n g ifråga om fartyg.

Kommittén berör inte frågan om tillämpligheten på utländskt far- tyg. Under remissbehandlingen har föreslagits att det i ny Sij ut- tryckligen bör fastslås att lagen är tillämplig på arbete som utförs på svenskt fartyg.

Jag vill erinra om sjölagskommitténs uttalande år 1920 i dess för- beredande förslag till sjömanslag (se prop. 1922: 13 Bil. A s. 34), att det är givet att lagens giltighet vanligen måste vara inskränkt till svenska far- tyg men att det torde vara lika säkert att åtskilliga av bestämmelserna kan komma att bli tillämpliga på utländska fartyg och att det därför inte låter sig göra att begränsa lagens omfattning till att avse endast svenska fartyg. Yttrandet föranledde inte något uttalande av lagrådet eller vederbörande departementschef. Frågan synes därefter inte ha berörts vid senare lagstiftningsarbeten i fråga om Sij.

Lagbestämmclser i denna fråga saknas i övriga nordiska sjömans- lagar och tas ej upp vare sig i det norska eller det danska förslaget. I det norska kommittébetänkandet uttalas emellertid bl. a. ,att en för- utsättning för förslagets tillämpning bör vara att fartyget är norskt men att vissa bestämmelser kan komma att få användning på utländskt far— tyg, t. ex. regeln om minimiålder när norsk sjöman skall anställas på utländskt fartyg eller vissa av anställningsbestämmelserna när ett norskt rederi driver ett utländskt fartyg på bare boat basis, dvs. när rederiet i sin

• Sida 113
•  Original

Prop. 1973: 40 113

egenskap av befraktare driver annans fartyg för egen räkning (se av- snitt 4. 4. 1). ' Enligt vad som upplysts från sjöfartsverket tillämpas Sij i prak- tiken endast på svenska fartyg. Man torde kunna konstatera att det f. n är oklart i vad mån Sij gäller i fråga om utländska fartyg. Flera skäl — t. ex. lagbestämmel- sernas nära anknytning till annan svensk lagstiftning som inte är giltig på utländska fartyg och till de svenska kollektivavtalen — talar dock enligt min mening för en huvudregel med innebörd att lagen skall gälla endast svenska fartyg. Emellertid kan inte bortses från att situationer förekommer där det finns ett betydande svenskt intresse av att skydda ombordanställda också på utländska fartyg. Jag tänker här t. ex. på fartyg, som svensk redare förhyr på bare boat basis av utländsk far- tygsägare och som drivs helt eller delvis med svensk arbetskraft i trafik som regelbundet berör svenska hamnar. Ett annat fall avser fartyg som visserligen inte har så nära anknytning till Sverige men där det i stället gäller tillämpligheten av bestämmelser, t. ex. om arbetstagares minimi- ålder, som är av särskild betydelse från arbetarskydds— och säkerhets- synpunkter. '

Det är av naturliga skäl inte möjligt att i en ny Sij enkelt och entydigt ange i vilken mån lagen bör tillämpas på utländska fartyg. Å andra sidan är det inte tillfredsställande att lämna en så väsentlig fråga öppen. Jag vill därför förorda att huvudprincipen om lagens till- lämplighet i fråga om'sjöman på svenskt fartyg anges i 1 5 nya Sij och att Kungl. Maj:t får rätt att förordna att lagen helt eller delvis skall gälla ocksa i fråga om sjöman på utländskt 'fartyg. Sistnämnda bemyndigande bör tas in i nya Sij.

När det gäller nuvarande Sij:s tillämplighet i fråga om vissa slag av fartyg innehåller lagen inte heller någon begränsning. I praktiken saknar den dock betydelse i vissa fall. Sålunda anses lagen inte ha någon praktisk tillämpning på örlogsfartyg. Det är också tveksamt i vad mån lagen tillämpas på fartyg där uteslutande medlemmar av en och samma familj arbetar. Kommittén föreslår inte några ändringar av tillämp-' ningsområdet. Från några remissorgan har framförts önskemål om pre- ciseringar i lagtexten. Jag finner inte att nuvarande system —— som kommittéförslaget bygger på — har medfört några olägenheter och förordar därför att även den "nya Sij formellt skall gälla på alla fartyg där anställningsförhållande förekommer.

Nuvarande Sij:s tillämplighet i fråga om arbets- " ta gare är i princip begränsad till den som är antagen .av redaren eller befälhavaren. För andra-som arbetar på fartyg gäller endast vissa ' av lagens bestämmelser, bl.a. de om minimiålder,"lydnadsplikt och' tvångsmedel. Kommittén föreslår att den nya lagen i sin helhet skall - — .. tillämpas endast på av redaren anställd arbetstagare som har befattning

8 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 40

• Sida 114
•  Original

Prop. 1973: 40 114

på fartyg. Med sistnämnda uttryck förstås enligt 1 & tredje stycket kommittéförslaget att arbetstagarens arbetsuppgifter på fartyget hänför sig till dess nyttjande och avser annat än enbart tillfälliga göromål. Övriga anställda på fartyget berörs —— oavsett vem som anställt dem — endast av de ordnings- och skyddsbestämmelser som 2 & i kom- mittéförslaget innehåller.

Sedan förslaget om begränsning av lagen till redaranställd personal under remissbehandlingen utsatts för kritik från flera arbetstagarorga- nisationer har ytterligare utredning i frågan om lagens tillämplighet gjorts under departementsbehandlingen. Resultatet redovisas i prome- morian (Ds K 1972: 9) Sjömanslagens tillämplighet på person m.m.

I promemorian beskrivs den utveckling som ägt rum under senare år och som inneburit att olika arbetsuppgifter som tidigare utförts av redar- anställd personal i ökad omfattning lämnas ut till särskilda entreprenörer. Så har särskilt varit fallet inom intendenturavdelningen. Det påpekas att begränsningen enligt kommittéförslaget av lagens tillämplighet till redar- anställda skulle medföra en olämplig kategoriklyvning av personalen beroende på vem som formellt står som arbetsgivare.

I promemorian anges en lösning som innebär att lagen i sin helhet blir tillämplig på fartygsarbete och avtal om anställning för sådant arbete oberoende av vem som formellt står som arbetsgivare. Med far- tygsarbete avses där arbete, som hänför sig till fartygets drift och gäller annat än enbart tillfälliga göromål. Arbetet skall utföras för fartygets räkning ombord eller på annat ställe och av den som anställts för arbete på fartyg och följer med fartyget. Med en sådan definition skulle lagen omfatta anställningsavtal mellan redare eller annan arbetsgivare, som av redaren antagits som entreprenör, och arbetstagaren.

Det helt övervägande antalet remissinstanser hälsar den i prome- morian framförda lösningen med tillfredsställelse. Endast arbetsgivar- organisationerna uttalar sig negativt och föredrar att kommitténs förslag följs. Sveriges redareförening anser att de tillägg som numera gjorts i kollektivavtal för att stärka entreprenöranställdas skydd är tillräckliga. Ett par instanser önskar att Sij inte skall tillämpas på entreprenör- anställda på färjor i närtrafik, där förhållandena nära ansluter till de landanställdas.

För egen del anser jag att de sociala bestämmelser, huvudsakligen till arbetstagarens skydd, som den nya Sij bör innehålla, skall om- fatta så många av arbetstagarna på ett fartyg som möjligt. En uppdel- ning cfter arbetsgivare kan medföra otillfredsställande resultat. Avgö- rande bör i stället vara vilket arbete som utförs av den anställde och arbetsuppgiftens varaktighet på fartyget. Härför talar särskilt att par- terna på kollektivavtalsområdet i huvudsak likställt entreprenörens ar- betstagare med redarens. Med promemorians lösning uppnås denna lik- ställdhet också i den centrala författningen i fråga om fartygsanställ-

• Sida 115
•  Original

Prop. 1973: 40 ' 115

ning. Någon skillnad i behandlingen av olika grupper entreprenöran- ställda bör inte förekomma. En uppdelning av dem efter vilken fart de arbetar i synes lätt kunna leda till tillämpningsproblcm.

Allt arbete som utförs för fartygets räkning ombord på fartyget eller på annat ställe bör enligt min uppfattning i ny Sij betecknas som fartygsarbete under förutsättning att det utförs av arbetstagare som följer med fartyget. Här bör inte förekomma några olikheter mel- lan arbetstagarna beroende på vem som har anställt dem. Emellertid anser jag att lagen i sin helhet och särskilt bestämmelserna om an- ställningen bör tillämpas endast på dem som anställts för fartygsarbete och som utför arbetsuppgifter ombord av annan än tillfällig art, dvs. på dem som fullgör det rutinmässiga arbetet för fartygets drift. Ar- betstagare som har uppgifter av detta slag bör skiljas från andra ar- betstagare ombord som visserligen utför fartygsarbete men där göromå- len är av mera tillfällig karaktär, t. ex. arbete som utförs av reserepa- ratörer, garantipersonal eller rederiets fartygsinspektörer. För att utmärka denna skillnad förordar jag den av kommittén föreslagna lösningen att arbetstagare vars huvudsakliga arbetsuppgifter avser fartygsarbete och gäller annat än enbart tillfälliga göromål anses ha befattning på fartyg. Arbete som nu sagts utförs i de flesta fall av redaranställd personal men i de fall redaren överlåtit del av fartygsdriften till entreprenör kommer också dennes arbetstagare att anses ha befattning på fartyget.

Arbetstagare som anställs för fartygsarbete och som under sin tjänst- göringstid på fartyget innehar befattning ombord bör i ny Sij be- tecknas sjöman. Denna beteckning bör däremot inte användas på ar- betstagare ombord som fullgör fartygsarbete men som inte har befatt- ning på fartyget. Denna personal är i en del fall anställd hos redaren, i andra fall hos annan arbetsgivare. Exempel på sådan personal har jag redan nämnt. De har vanligen arbetsuppgifter också i land. Arbetet ombord är av tillfällig art även om det ibland kan ta avsevärd tid i anspråk, t. ex. för garantimaskinister. Arbetet är emellertid inte att anse som ett naturligt led i fartygets sedvanliga drift. Det kan inte sägas vara av rutinkaraktär ombord. Inte heller har arbetstagarna vanligen primärt anställts för arbete på fartyg. I den mån kollektivavtal reglerar deras villkor är det i allmänhet inte avtal som ingåtts av sjöpersonal- organisation. I fråga om det arbete som utförs till sjöss anser jag dock i likhet med kommittén att lagens skydds- och ordningsbestämmelser i princip bör gälla.

Det synes självklart att lagen inte i någon utsträckning bör gälla för arbetstagare som inte utför fartygsarbete och inte följer med farty- get till sjöss. Detta överensstämmer med kommitténs uppfattning. '

I nuvarande Sij läggs arbetsgivaransvar endast på redaren. Kom- mittén föreslår ingen ändring i detta avseende. Med den lösning som jag nu förordar beträffande lagens tillämplighet uppkommer frågan om

• Sida 116
•  Original

Prop. 1973: 40 . 116

vem som skall bära ansvaret för det skydd som tillkommer entreprenör- anställda. I departementspromemorian anvisas olika lösningar. Ansvaret kan läggas antingen på redaren eller på entreprenören eller på dem gemensamt. I sistnämnda fall skulle arbetstagaren kunna vända sig mot den som han med hänsyn till omständigheterna finner lämpligast. I förekommande fall skulle redaren ha regressrätt mot entreprenören-ar- betsgivaren. Under remissbehandlingen har sistnämnda lösning föredra- gits.

För egen del finner jag att goda skäl kan anföras för båda dessa alter- nativ. Redaren har vanligen en väl utbyggd organisation för personalfrå- gor. Han kan genom entreprenadavtalet skydda sig för utgifter. och be- svär. Vissa av lagbestämmelsema är beroende av hur redare-n disponerar sitt fartyg. Uppkomna tvister mellan entreprenör och hans anställda kan hindra driften. För att ansvaret bör läggas på entreprenören talar att man därvid följer sedvanliga arbetsrättsliga principer med arbetsgivar- ansvar. Det ligger i linje med vad redaren syftar till när. entreprenör anlitas, nämligen att avlasta ansvaret för en del av verksamheten. 1 frågor som regleras av kollektivavtal står entreprenören arbetsgivar- ansvar. Emellertid brukar Svenska sjöfolksförbundet kräva garanti av redaren att entreprenören fullgör sina åtaganden. Brister denne får redaren uppfylla villkoren. .

Enligt min uppfattning bör det alternativ föredras som ger arbets- tagaren det bästa skyddet. Det är också fördelaktigt om man här kan söka en lösning som inte skiljer sig från det som gäller i kollektiv- avtalshänseende. En sådan bör kunna få arbetsmarknadsparternas för- troende. Jag finner det vara. mest tillfredsställande om arbetstagaren valfritt kan vända sig mot redaren eller sin arbetsgivare. Det kan nämligen föreligga situationer när det är svårt för den anställde att snabbt få kontakt med arbetsgivaren.- Då kan redaren eller företrädare för honom, såsom befälhavaren eller agent, ha större förutsättningar att t. ex. omedelbart föranstalta om-sjukvård. Jag förordar att en Ibe- stärnrnelse med detta innehåll tas in i lagtexten. När det gäller redarens regressanspråk mot entreprenören i de fall som nu angesvill jag fram- hålla att olika utformningar är möjliga. Med hänsyn härtill är det lämpligare att denna fråga får regleras i avtal mellan redaren och entre- prenören än att man författningsmässigt binder parterna vid en viss lös- ning. Med hänsyn till— att såväl redaren som entreprenören kan före- komma i arbetsgivarställning enligt ny Sij förordas att det i kommitté- förslaget använda uttrycket redaren ersätts med beteckningen arbetsgi- varen i de situationer där det är fråga om sådan arbetsgivarställning.

Under ärendets beredning i departementet har bl. a. från utrikesde- partementet och sjöfartsverket upplysts om att fall förekommer när svensk lagstiftning inte tillämpas-på svenska fartyg. Det rör fartyg där driften helt eller delvis lejts ut till utlandet genom avtal om uthyrning

• Sida 117
•  Original

Prop. 1973: 40 117

antingen av hela fartygsdriften på bare boat basis eller av del av far- tygets drift, t. ex. intendenturavdelningen. I nämnda departementspr'o- memoria diskuteras vissa lösningar av detta b a r e b 0 a t e h a r t e r problem. Till en början slås fast _att uthyrning av fartyg på detta 'sätt inte är ovanligt. Orsaken är sjöfartens internationella natur. Befrakta- ren inträder vid avtal om bare boat charter'i en redares sedvanliga funktioner, bl.a. vid bemanningen av fartyget. Någon förändring av fartygets nationalitet medför avtalet dock inte i och för sig. Svensk offentligrättslig lagstiftning torde gälla så länge fartyget anses som svenskt. Några undantag härifrån föranledda av att den som handhar redarfunktionen inte är svensk finns ej.

Jag anser att det saknas anledning att utgå från annat än att nu berörd lagstiftning i princip är tillämplig i fråga om svenskt fartyg som hyrs ut till utländsk befraktare enligt avtal om bare boat charter. För Sij:s del skulle — om lagens tillämplighet utsträcks till de entrepre- nöranställda — samtliga lagregler gälla för utländsk entreprenör med ' svenska eller utländska arbetstagare.

I promemorian redovisas olika orsaker till att svensk lagstiftning — trots att den formth gäller —— i vissa avseenden inte tillämpas. I de fall det rör sig om kan förbindelsen mellan fartyget och hemlandet anses ha blivit mycket försvagad. Genom långvariga avtal om bare boat charter sätts fartygen nämligen i trafik som inte berör Sverige. Besättningen är -—- ofta med undantag endast för befälhavaren -— ut- ländsk. De arbetsrättsliga och sociala förhållandena knyter naturligen an till förhållandet i ett främmande land. De anställda kan antas känna mera samhörighet med sina egna nationella arbetstagarorganisationer än med svenska. Undersökning rörande fartyg och utrustning företas av utländsk myndighet eller klassificeringsanstalt. Undersökningen och cer- tifikat som utfärdas därefter godtas av svensk myndighet. Det kan inte uteslutas att utländska myndigheter och arbetstagarorganisationer i en del fall kan kräva att det landets författningar och arbetsrättsliga avtal skall tillämpas. Det kan föreligga av ekonomiska konkurrenshänsyn be- tingade skäl att ifrågasätta det lämpliga i att svensk lagstiftning skall tillämpas fullt ut. Vidare kan fartyget vara insatt i samtrafik med far- tyg registrerade 1 annat land, varvid det kan synas naturligt och kanske vara nödvändigt att endast ett lands bestämmelser kommer att tillämpas. Besättningen har i dessa fall inte sin arbetsplats på bestämt fartyg utan alternerar från det ena till det andra. Personalen kan också bo 1 land under tid då den inte tjänstgör. '

Den i departementspromemorian framförda synpunkten att man bör öppna möjlighet till dispens, som helt eller delvis undantar verksamhe- ten ombord från tillämpningen av den nya 'Sij, biträds av samtliga remissinstanser. LO framhåller att dispensgivning måste ske synnerligen restriktivt. Från arbetstagarhåll krävs att samråd sker med berörd arbets-

• Sida 118
•  Original

Prop. 1973: 40 . 118

tagarorganisation innan beslut meddelas. Sjöfartsverket tillstyrker att dispensmöjlighet införs i nya Sij under förutsättning att i lagen noga preciseras betingelserna för prövningen, som bör anförtros verket. Verket anser det också nödvändigt att författningsvägen tillskapa medel för att tvinga fram att dispensvillkoren efterlevs. Här nämns som lämpliga sank- tioner i sammanhanget vite och förbud att nyttja fartyget.

Inledningsvis är jag för egen del angelägen att slå fast att svensk social skyddslagstiftning för fartygsanställda ävensom författningsregler om ordning och säkerhet på fartyg principiellt bör gälla på fartyg, som enligt reglerna i sjölagen anses som svenskt, oavsett vem som handhar driften ombord. Sådana fall förekommer dock där starka skäl talar för att en möjlighet till dispens från kravet på svensk Sij:s tillämplighet öppnas. Remissinstansernas inställning bestyrker denna uppfattning. Jag vill därför förorda att i ny Sij införs en regel som medger dispens från kravet på lagens tillämplighet. Enligt min uppfattning bör dispens med- ges endast under förutsättning att utredning föreligger i det enskilda fallet om att de anställda av lag, kollektivavtal och liknande reglering i annat land tillförsäkras ett skydd som i rimlig utsträckning svarar mot _ vad de skulle ha enligt svenska regler. För medgivande bör fordras att särskilda skäl föreligger för fartygets redare eller ägare att inlåta sig på fartygsdrift med svenskt fartyg under dessa villkor. Ett medgivande bör förbindas med tillräckligt preciserade villkor, t. ex. i fråga om viss fart, viss tidsperiod, vissa minimivillkor för de anställda. Det är viktigt att ändring i förhållandena omedelbart anmäls för förnyad prövning av medgivandets bestånd. Medgivande bör också kunna återkallas om däri föreskrivna villkor inte iakttas. Ett undantag får självfallet inte komma i konflikt med de internationella åtaganden Sverige gjort i fråga om skyddet för anställda på svenskt fartyg. Vid dispensprövningen bör enligt min mening även arbetsmarknadspolitiska hänsyn till svenskt sjöfolk beaktas.

Jag biträder det från arbetstagarhåll framförda förslaget att samråd bör ske innan beslut om tillstånd fattas. Samråd bör emellertid ske också med berörd redarorganisation, vilken kan ha betydelsefulla upp- gifter att lämna i det enskilda fallet.

Dispens bör meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts be- myndigande, av sjöfartsverket.

Sanktion måste kunna tillämpas så att det skydd man vill ge arbets- tagarna inte försummas.

Uppenbarligen bör den som åsidosätter de särskilda villkor som med- givandet är förenat med eller underlåter att göra anmälan om ändrade förhållanden kunna fällas till ansvar. Detsamma bör lämpligen också gälla befälhavaren på fartyget, vilken har ett direkt överinseende över förhållandena på detta.

Sjöfartsverket tar upp frågan om behov av särskilda sanktioner i de

• Sida 119
•  Original

Prop. 1973: 40 119

fall fartyget hyrts ut under sådana förhållanden som nu redovisats och där svensk Sij inte tillämpas men varken ägaren eller den utländske redaren begärt något medgivande om undantag från lagen. I sådana fall är man hänvisad till att vända sig mot befälhavaren, som enligt sjö- befälskungörelsen skall vara svensk medborgare, och den utländske redaren. En effektivisering av sanktionssystemet kan i och för sig ske genom regler om förbud att nyttja fartyget eller om ansvar eller vite mot fartygets ägare.

Detta skulle innebära en långtgående utvidgning av ägaransvaret sär- skilt med hänsyn till att ägarens möjlighet att öva inflytande över far- tygets drift är begränsad.

Jag är därför f. n. inte beredd att förorda en sådan lösning. Frågan är emellertid av stor betydelse för de anställdas trygghet och får därför tas upp till förnyat bedömande om utvecklingen ger anledning till det.

I nuvarande Sij liksom i kommitténs förslag saknas särskilda be- stämmelser om lagens tillämplighet för offentligt a n s t äl 1 d a. Sedan från myndighetshåll under remissbehandlingen av kommittéförslaget anförts att tillkomsten av arbetsrättslig lagstiftning för offentligt anställda tjänstemäns förhållanden borde inverka på Sij:s tillämplighet på dessa arbetstagare, har denna fråga ytterligare beretts inom kommunikations- och finansdepartementen. Överläggning- ar har därvid förekommit med företrädare för såväl arbetsgivare som arbetstagare inom den offentliga sektorn. Härvid har inte bara frågor om Sijzs tillämplighet tagits upp utan också de problem som hänger samman med lagstiftningens nära anknytning till kollektivavtalen. I sist- nämnda angelägenhet noterar jag med tillfredsställelse att parterna på den offentliga sektorn i stort kunnat ansluta sig till de riktlinjer för överföring av författningsbcstämmelser till kollektivavtal som accepte- rats av kollektivavtalsparterna inom den privata sektorn och som jag senare skall återkomma till ( avsnitt 10.4 ). Mellan arbetsgivar- och ar- betstagarparterna på de statliga och kommunala områdena pågår för- handlingar för att i mån av behov tillföra avtalen de ändringar och till- lägg som föranleds av ny Sij.

När det gäller Sij:s tillämplighet på offentligt anställda är att märka att den sjöfart som i allmänhet bedrivs av statliga myndigheter eller kommuner är av annat slag än handelssjöfart. Det är fråga om icke- kommersiell sjöfart såsom t. ex. den verksamhet som bedrivs av polisvä- sendet, marinen, statens vägverk, sjöfartsverket eller tullverket. Statens järnvägar däremot driver färjtrafik, som är av kommersiell natur. En mellanställning intar fiskeristyrelsens verksamhet med fiskeriundersök- ningsfartygen. Kommunerna driver sjöfart, som i allmänhet består i bogserings- och färjtrafik inom hamnområden.

I kungörelsen om tjänstemannaanställning för arbetstagare hos staten definieras begreppet statlig tjänsteman. Där föreskrivs sålunda att ar-

• Sida 120
•  Original

Prop. 1973: 40 120

betstagare hos staten skall anställas som tjänsteman. I kungörelsen un- dantas några få grupper, bl.a. vissa arbetstagare på statens fiskeriunder- sökningsfartyg. . .

På det kommunala. området förekommer arbetaranställning för stora grupper. I kommunaltjänstemannalagen definieras inte begreppet kom- munal tjänsteman. Det ankommer på kommunerna att själva bestämma" vilka arbetstagare som skall inta ställning som tjänstemän.-En viss praxis har utbildats under medverkan av de anställdas organisationer. Av tjäns- teförteckning och anställningsform framgår som regel vilka arbetstagare som är tjänstemän. '

Den art av sjöfart som stat eller kommun f.n. driver berörs endast delvis av bestämmelserna i nuvarande Sij. Reglerna är uppenbarligen anpassade till de förhållanden som präglar handelssjöfarten. En inte obetydlig del av författningskomplexet kan dock få betydelse för statens och kommunernas sjöfart. Detta gäller för sjömannens sociala skydd väsentliga regler, som i lagen har fått en annan utformning än vad som . är vanligt vid landanställning. I viss utsträckning innehåller lagen också regler som helt saknar motsvarighet för landanställda, t. ex. om frånträ- dandeort av avtal, frånträdandegrunder och närvaro vid sjöförklaring.

Jag anser inte att tjänstemän i offentlig anställning skall uteslutas från Sij:s regler om skydd, rättigheter. och skyldigheter. Frågan är emel- lertid var bestämmelserna härom bör tas in. En komplettering av lag- stiftningen för de offentligt anställda tjänstemännen i dessa avseenden skulle leda till att helt nya och för andra offentliga tjänstemän ovid- kommande frågor kom att belasta denna lagstiftning. Jag finner det där- för lämpligare att den nya Sij i princip blir tillämplig också på de offentligt anställda tjänstemännen när de utför fartygsarbete. Härigenöm uppnås också likställdhet med offentligt anställda sjömän, som inte är tjänstemän. Som jag tidigare nämnt kommer flera bestämmelser i den nya Sij inte att f.n. ha någon praktisk betydelse för huvudparten av de offentliga tjänstemännen i fartygsarbete på grund av den använd— ning som fartygen har, men det saknas enligt min uppfattning tillräckliga skäl för att göra särskilt undantag för dessa anställda. Någon möjlighet att göra en uppdelning mellan olika offentligt nyttjade fartyg efter deras användningsområde finner jag inte heller föreligga. Med hänsyn till ut- vecklingen kan befaras att en sådan gräns snart blir föråldrad.

Emellertid bör enligt min uppfattning sådana regler i nya Sij som har motsvarighet i andra författningsbcstämmelser för offentliga tjänste- män undantas. Som exempel härpå vill jag peka på regler om anställ— ningsavtalets form och regler om arbetskonflikter. Denna Uppfattning har under överläggningarna delats av företrädarna för arbetsgivare och anställda inom den offentliga sektorn. När det gäller offentligt an- ställda tjänstemäns förhållanden är emellertid också att märka att en- dast vissa frågor förbehållits lagstiftningen. I övrigt har parterna rätt -

• Sida 121
•  Original

Prop. 1973: 40 '. ' 121

att kollektivavtalsvägen bestämma anställnings- eller arbetsvillkor. Som följd härav har flera av de frågor som regleras i förslaget till ny Sij fått sin lösning i avtalen för offentliga tjänstemäns del. Vid överlägg- ningarna med kollektivavtalsparterna om principer för den nya Sij:s tillämplighet har förordats att hänsyn också skall tas till dessa regler i kollektivavtalen. Jag instämmer häri.

Vissa undantag bör enligt avtalsparterna också göras för sådana ar- betstagare hos kommun som inte är tjänstemän. Jag delar också denna bedömning.

Jag avser att i specialmotiveringen redovisa de undantag från ny Sijzs tillämplighetsområde som bör göras för dem som är anställda'i statlig eller kommunal tjänst. Jag vill emellertid redan här anmärka att dessa undantag inte gäller arbetstagare, som är anställda i statliga eller kommunala bolag, som driver sjöfart.

Jag har tidigare ( avsnitt 4.2 ) redovisat vad kommittén anfört när det gäller förslagets b e g r ä n 3 n in g i tid e 11. Där anges också att kommittén genom att föra in begreppet väntetid avsett att utsträcka ar- betsgivarens ansvar för sjömannen i socialt hänseende till att omfatta andra perioder av anställningstiden än när fartygsarbete utförs. Vänteti— den likställs i flera avseenden med tid under vilken fartygsarbete utförs.

Remissinstanserna godtar i allt väsentligt kommitténs uppfattning i denna del. Att väntetid inte skall omfatta tiden från det sjömannen anställs fram tills att han första gången tillträder befattning på fartyg kritiseras emellertid från arbetstagarhåll. Man anser att kommittén inte fullföljt grundsynen om tillräckligt anställningsskydd för-arbetstagaren. Det skydd som tillförsäkras arbetstagaren under väntetid borde om- fatta också ifrågavarande anställningsperiod. En remissinstans upplyser att redarskyddet enligt arbetsrättslig praxis som f.n. tillämpas också omfattar denna tid.

Jag instämmer i det som kommittén anfört om lagförslagets begräns- ning i tiden. Jag finner värdefullt att skyddet för sjömännen i väsentliga avseenden kan utökas genom att det utsträcks att gälla också under vän- tetid. Detta bör enligt min åsikt verksamt bidra till att sjömännen knyts närmare till arbetsgivaren och följaktligen får fastare arbetsförhållan- den.

Kommitténs förslag att inte låta tiden från det sjömannen anställts tills han tillträder befattning på fartyg ingå i Väntetidsbcgreppet har ut- satts för kritik. För min del anser jag att denna fråga får särskild bety— delse i de fall sjömannen anställs på en plats för att därefter behöva resa avsevärd sträcka för att nå det fartyg där han skall tillträda befattning. Ofta uppehåller sig sjömannen härunder i för honom ovan miljö. Risken för att under denna period drabbas av skada eller sjukdom är inte ovä— sentlig. Som framgår av ett remissyttrande utgår i praktiken skydd till sjömännen också under denna tid. Jag vill slutligen erinra om att den tid

• Sida 122
•  Original

Prop. 1973: 40 122 det nu är fråga om också räknas med i de fall kvalifikationstid beräknas i den nya lagen, t. ex. för fri resa till hemorten. Det nu anförda anser jag utgöra tillräckliga skäl för att frångå kommittéförslaget i denna del. Jag förordar således att i väntetid räknas in också tid från anställningens början tills sjömannen tillträder befattning på fartyg.

10.4. Slopande av detaljregler i gällande sjömanslag. Överföring av vissa regler till kollektivavtal

Sjömännens anställningsvillkor och tjänsteförhållanden har som jag tidigare redovisat varit författningsreglerade sedan mycket lång tid till- baka. Den från början omfångsrika och detaljerade regleringen har vis— serligen beskurits vid olika tillfällen, när lagstiftningen setts över, men Sij innehåller alltjämt ett stort antal detaljföreskrifter. Som jag också tidigare anfört spelar kollektivavtalen numera en väsentlig roll för dessa förhållanden. Såväl redare som arbetstagare är i stor utsträckning orga- niserade. Kollektivavtalen täcker därför praktiskt taget hela arbetsmark- naden.

Kommittén föreslår att vissa bestämmelser i Sij slopas. Det gäller här dels regler som anses föråldrade och där skäl för författningsregle- ring inte längre anses föreligga, dels regler som bedöms böra föras över till kollektivavtalen.

Remissmyndigheterna godtar utgångspunkterna för kommitténs över- vägandcn.

Jag biträder den förordade principen. Den snabba utvecklingen leder till ändrat behov av regler och det är självklart, att det som blivit för- åldrat skall rensas ut vid en lagöversyn. Vidare anser jag att kollektiv- avtalen inom sjönäringen numera har sådan betydelse för frågor som hänger samman med arbetstagarens anställningsförhållanden, att det är naturligt att vissa sådana frågor, som tidigare ansetts böra lagregleras, nu lämnas över till organisationernas bestämmande. Den höga graden av organisationstillhörighet både bland arbetsgivare och arbetstagare är li- kaledes av betydelse för frågan om att föra över regler från lag till avtal. Visserligen anses en oorganiserad arbetstagare som är anställd hos en kollektivavtalsbunden arbetsgivare inte kunna grunda någon rätt på kol- lektivavtalet. Enligt facklig praxis, som fastslagits av arbetsdomstolen, anses ett kollektivavtal emellertid i regel innebära att arbetsgivaren är skyldig att för den oorganiserade inte tillämpa sämre villkor än de i avtalet föreskrivna.

I det följande tar jag upp de särskilda bestämmelserna som kommit— tén föreslår skola slopas i lagen. Samtidigt skall jag beröra den över- enskommelse som parterna träffat om att komplettera kollektivavtalen med vissa av dessa regler. Jag vill särskilt understryka den karaktär av

• Sida 123
•  Original

Prop. 1973: 40 123

förhandlingsuppgörelse mellan kollektivavtalsparterna som förslaget har i denna del.

Genom regeln i 95 Sij har befälhavaren legal behörig- het att ingå anställningsavtal på redarens vägnar såvitt rör besättningen på det fartyg där befälhavaren tjänstgör. Behörigheten är förbunden med skyldighet att på sätt närmare anges i paragrafens andra stycke inhämta förslag från och samråda med innehavare av andra chefsbefattningar ombord. Kommittén finner att regeln kan utgå. Som skäl härför anförs bl. a. att anställningsfrågor numera ankommer inte bara på befälhavaren utan också på andra i chefsställning ombord och framför allt på personalchefer på rederikontoren. Förhållandena är så varierande att en legal reglering på ett otillfredsställande sätt kan komma att binda utvecklingen.

Remissinstanserna har inget att erinra mot förslaget i denna del. Jag biträder kommitténs förslag och förordar att motsvarighet till bestämmelsen i 9 & Sij inte tas upp i den nya lagen. Som följd härav bör den i 64 & sjölagen intagna hänvisningen till Sij utgå.

Bestämmelser om lö n e f ö r m å n e r förekommer både i Sij och i kollektivavtalen. Kommittén föreslår att en stor del av lagens löne- regler förs över till avtalen.

Remissinstanserna reser inte några invändningar mot kommittéförsla- get.

I likhet med kommittén anser jag att nuvarande uppdelning av löne- föreskrifter mellan lagen och kollektivavtalen gör regelkomplexet svår- överskådligt. Partsorganisationerna har i sina kollektivavtal redan in- rättat sig för ett system enligt kommittéförslaget. I fråga om sjuklöne- regler gäller med kommitténs förslag att föreskrifter alltjämt skall komma att finnas både i lagen och avtalen. Det är här emellertid fråga om en väsentlig social förmån, där lagen ger sjömannen ett grundskydd och där kollektivavtalen kompletterar detta skydd med bättre förmåner för dem som varit anställda i ett rederi under längre tid. Även om en dub- belreglering uppstår på detta sätt finner jag ej anledning att frångå kom- mitténs förslag.

Sij anger situationer när sjömannen har rätt att få 0 m c d el b a rt e n tl e dig a n d e från sitt anställningsavtal utan att han behöver iaktta vad som avtalats om uppsägningsvillkor. Kom- mittéförslaget behåller flertalet av dessa bestämmelser. Jag hänvisar här till specialmotiveringen till 8—11 åå i nya Sij. I en del av dessa fall, när sjömannens rätt kan sägas bero på att honom tillkommande rättig- heter enligt anställningsavtalet kränkts eller inte tillgodosetts på tillbör- ligt sätt, ges sjömannen enligt gällande lag lön och fri hemresa som om ett obehörigt avsked skett enligt 34 5 Sij. Kommittéförslaget innehål- ler inga regler om motsvarande löneförmåner. Bestämmelserna härom tas i stället in i kollektivavtalen. I de fall rätt till fri hemresa bör behål-

• Sida 124
•  Original

Prop. 1973: 40 124

las, återfinns regler härom i 29 å i kommittéförslaget. De övriga be- stämmelser som föreslås slopade är föreskrifterna om rätt till entledi- gande enligt 39 å Sij när sjömannen misshandlats m.m. ombord och enligt 40 s 5ij när fartyget säljs.

Remissinstanserna godtar förslaget. Jag biträder den förordade ord- ningen. '

Sedan gammalt innehåller Sij regler som ger redaren eller befälha- varen r ä tt a tt a v s k e d a sjöman utan att bestämd uppsägningstid iakttas eller avtalets giltighetstid i övrigt beaktas. Avsked kan före- komma vid sjukdom eller skada, som sätter befälhavaren eller någon av övriga sjömän ur stånd att fullgöra sin tjänst. För besättningens del kan avsked förekomma också vid sjukdom som medför fara för de ombord- varande (4 och 32 åå Sij). Likaså kan oduglighet eller indisciplinärt beteende utgöra avskedsgrund (5 och 33 åå Sij). Dessutom ges reda- ren rätt att när som helst skilja befälhavare eller annan sjöman från hans anställning utan att i lagen angivna grunder föreligger (3 och 34 åå Sij). Lagen reglerar också-den rätt till lön och fri resa som kan till- komma den avskedade.

Nuvarande reglering har tillkommit för att särskilt tillgodose säker-- hetsintressena ombord. En sjuk, oduglig eller i disciplinärt avseende för- sumlig sjöman kan tvingas att snabbt lämna" fartyget och ge plats för an- nan arbetstagare. Mcd hänsyn till de stora intressen i liv, fartyg och gods som anförtrotts befälhavaren och till hans sysslomanna- och full- maktsförhållande till redaren har det också ansetts viktigt, att redaren när som helst skall kunna ersätta befälhavaren med annan person.

Kommittén föreslår att frågor om hävande av anställningsavtalet inte tas upp i ny lag. Dessa frågor lämnas i stället över till avtalsparterna som har att kollektivavtalsvägen söka lösningar efter de normer som ut- vecklat sig på allmänna arbetsmarknaden. Härvid får särskild hänsyn tas till sjöfartens speciella problem. Som skäl för denna förändring an— förs att regleringen är oförenlig med utvecklingen på den" allmänna ar- betsmarknaden mot större anställningstrygghet och att den strider mot förslagets strävan att binda den anställde fastare till arbetsgivaren.

Behovet av att snabbt kunna få en sjöman att lämna fartyget och få honom ersatt med annan person skall enligt kommittéförslaget tillgodo- ses —— utan att anställningsförhållandet upphör —— med en befogenhet dels för redaren att när som helst skilja befälhavaren från hans befatt- ning på fartyget (16å kommittéförslaget) och dels för befälhavaren att skilja annan sjöman från hans befattning ombord (17 och 18 åå kommit- téförslaget). De i kommittéförslaget angivna grunderna för när befälha- varen skall ha denna befogenhet motsvarar de situationer som f.n. en- ligt 32 och 33 åå Sij ger befälhavaren rätt att avskeda. Förslaget tar enligt nyssnämnda principer inte ställning till om anställningsavtalet skall upphöra i dessa situationer. .

• Sida 125
•  Original

Prop. 1973: 40 125

Kommitténs förslag ger i 17 och 18 åå anvisningar om de skyldigheter befälhavaren har i fråga om sjömannens uppehälle i land, när denne skils från sin befattning på fartyget. Upphör i detta sammanhang ej. an- .ställningsavtalet, består redarens förpliktelser enligt avtalet gentemot ar-' betstagaren. För den händelse avtalet upphör efter uppsägning med eller :utan iakttagande av uppsägningstid eller avannan grund, t. ex. om tids- bestämt avtal går ut, beaktas det sociala skyddet på flera sätt i kommit- téförslaget. I 28 å regleras rätten till fri hemresa i sådana fall. I 31 och 32 åå stadgas om rätt till sjuklön och i 34 och 35 åå om rätt till sjuk- vård.

Vid sidan av den föreslagna författningsregleringen har parterna överenskommit att i kollektivavtalen ta in regler om skadestånd, när ar- betsgivaren bringar anställningsavtalet att upphöra i strid mot kollek- tivavtalets villkor.

Remissinstanserna godtar kommittéförslaget i dessa delar. Den generella rätt som Sij ger redaren och befälhavaren att av- skeda sjöman i vissa angivna situationer anser jag i likhet med kommit- tén otidsenlig. Den utveckling som under lång tid pågått framför allt på "kollektivavtalsområdet för att begränsa möjligheterna att avskeda eller säga upp arbetstagare utan att saklig grund föreligger härför har blivit mera markerad på senaste tid. I sammanhanget kan hänvisas till den re- dan gällande lagen (1971: 199) om anställningsskydd-för vissa arbetsta- gare och det i betänkandet SOU 1973: 7 nyligen framlagda förslaget till lag om anställningsskydd, vilken avses skola gälla samtliga arbetstagare i allmän och enskild tjänst.

Det är viktigt att denna strävan efter större anställningstrygghet också omfattar sjömännen. Jag har för avsikt att i detta sammanhang lägga fram förslag om ändring av lagen om anställningsskydd för vissa arbets- tagare så att den också kommer att gälla ombordanställda arbetstagare.

Sjöarbetsmarknadens parter omfattas ej av de huvudavtal som ingåtts mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Ej heller föreligger mel- lan dessa organisationer något avtal, som reglerar frågor om när avsked . eller uppsägning får tillgripas. Sveriges redareförening och befälsorgani- sationerna har tidigare kommit överens om att inrätta en uppsägnings- nämnd till vilken kan hänskjutas frågor om skäligheten av vidtagen upp- sägning av medlem av dessa arbetstagarorganisationer. Motsvarighet sak- nas dock för sådan däcks-, maskin- eller intendenturpersonal som till- hör Svenska sjöfolksförbundet. I överenskommelsen mellan partsorgani- sationema, vilken avses träda i kraft samtidigt med ny Sij, har avta- lats om skadestånd vid obehörigt avsked eller uppsägning. Skadestånd skall utgå i det fall arbetstagares anställningsavtal bringas att upphöra i strid mot kollektivavtalet och hävandet inte grundas på sådant förfarande från arbetstagarens sida som berättigar redaren att omedelbart häva avtalet. Härigenom erhålls ett mot nuvarande lagstadganden svarande skydd för arbetstagarna.

• Sida 126
•  Original

Prop. 1973: 40 126

I stället för den lagreglerade rätten att avskeda sjöman bör man enligt min uppfattning från fall till fall förutsättningslöst pröva om det inte finns lämpligare åtgärder att vidta än omedelbart avsked, t. ex. en om- placering inom rederiet eller uppsägning med iakttagande av avtalad uppsägningstid. Ett sådant förfaringssätt harmonierar med förslagets strävan att knyta arbetstagaren fastare ti-ll redaren och att närma sjö- männens förhållanden till dem som gäller för landanställda. Den före- slagna möjligheten att i dessa situationer skilja sjömannen från hans be- fattning i fartyget finner jag väl kunna tillgodose de krav sjösäkerheten ställer. Jag biträder därför kommitténs förslag att ur lagen mönstra-ut de särskilda grunderna för rätt att avskeda arbetstagaren.

Kommittéförslaget innehåller viss reglering av det sociala skyddet för sjömannen, om en uppsägning eller ett avsked kommer till stånd i de situationer som enligt Sij berättigar befälhavaren att avskeda sjö- mannen. F.n. regleras för avskedsfallen både sedvanlig lön, sjuklön, sjukvård och fri hemresa med underhåll. I enlighet med de principer som jag förut redogjort för behandlar förslaget i huvudsak inga andra lönefrågor än dem som hänger samman med lön vid sjukdom. Däremot behålls reglerna om sjukvård och fri hemresa med underhåll. Kommit- téns förslag härutinnan finner jag böra godtas. Jag har för avsikt att i specialmotiveringen beröra de särskilda reglerna om i vilka fall förmån av sjuklön, sjukvård eller fri hemresa med underhåll skall utgå.

Enligt 6 å första stycket och 41 å första stycket Sij u p ph ö r befälhavarens och annan sjömans tj ä n s t e a v t a 1, om fartyget för- olyckas till följd av sj öolyck a. Avtalad uppsägningstid be- höver ej iakttas. Hävs avtalet och blir arbetstagaren som följd härav arbetslös, uppbär han lön under arbetslöshetstiden, dock högst för två månader. Han äger också rätt till fri hemresa med underhåll. Lönen utges av arbetsgivaren. Kostnaden för resan bestrids av statsmedel.

Kommittén uttalar att stadgandena är en följd av lagens förutsättning att anställningen är bunden till fartyget och med förslagets ändrade syn på anställningen bör denna grund för avtalets förtida upphörande slo- pas. Härigenom skulle vid en uppsägning av arbetstagaren gälla vad av- talet mellan parterna stadgar i fråga om uppsägningstid och ort för an- ställningens frånträdande. Gällande kollektivavtalsregler kan emellertid ge vissa sjömän sämre förmåner än vad Sij nu stadgar. I överenskom- melsen mellan kollektivavtalsparterna har man sökt undvika sådan för- sämring. Kommittén anser därigenom, att sjömannen kommer att er- hålla samma skydd som hittills även om stadganden om lön och fri resa utgår ur lagen. Kommittén reser dock frågan om det stämmer överens med Sveriges åtagande enligt ILO-konventionen nr 8 om ersättning för arbetslöshet vid fartygs förolyckande att föra över regeln till kollektiv— avtalen.

Rcmissinstanserna har ingen erinran mot att slopa ifrågavarande

• Sida 127
•  Original

Prop. 1973: 40 127

grund för anställningens upphörande och föra över bestämmelserna om lön och fri resa till kollektivavtalen. ILO-kommittén uttalar att konven- tionen ej uttryckligen kräver lagstiftning och att, såvitt kunnat utrönas, det synes tillräckligt att konventionens regler genomförs genom kollek- tivavtal. Andra av Sverige ratificerade ILO-konventioner, t. ex. nr 100 om lika lön, tillämpas genom kollektivavtal. Eftersom det finns grundad anledning anta att arbetstagarens trygghet blir lika väl tillgodosedd ge- nom kollektivavtal som enligt lag motsätter sig ILO-kommittén inte för- slaget.

Jag biträder kommittéförslaget att fartygs förlisning i samband med sjöolycka inte skall tas upp som grund för anställningsavtalets upphö- rande i ny Sij.

I frågan om regler om arbetslöshetsersättningen skall tas upp i lag el- ler kollektivavtal delar jag ILO-kommitténs uppfattning, att formella hinder inte synes föreligga för att slopa regeln i lagen och föra över den till kollektivavtalen. Samtidigt vill jag understryka att Sverige genom att ratificera denna ILO-konvention åtagit sig att se till att dess bestämmel- ser tillämpas här i landet. Om man väljer den förordade lösningen är det således angeläget att avtalsparterna vidmakthåller regler som ger arbets- tagarna minst de förmåner konventionen föreskriver. Genomförs försla- get i denna del blir överenskommelsen mellan kollektivavtalsparterna be- stämmande för det fall anställningsavtalet upphör. Arbetstagaren får i såfall minst samma förmåner som nu utgår enligt Sij. För det fall ar- betstagaren åtnjuter längre uppsägningstid än två månader blir löneför- månen bättre. Med hänsyn härtill finner jag skyddet för sjömannen till- fredsställande.

Jag delar kommitténs av remissinstanserna biträdda uppfattning att frågan om ersättning för förlust av personlig egendom vid fartygets förolyckande inte behöver regleras författningsvägen. Som följd härav avser jag att innan den nya Sij träder i kraft underställa Kungl. Maj:t förslag om att kungörelsen (1953: 322) angående ersätt- ning åt sjöfolk för förlust av personlig egendom vid fartygs förolyc- kande m. rn. upphävs.

Frågor om tvist angående tjänsteförhållandet får enligt 43 å Sij prövas av mönstringsförrättare eller svensk konsul. La- gen reglerar också frågor om nedsättning av tvistigt belopp och utbetal- ning av beloppet. Tvist får inte dras inför utländsk myndighet. Vid si- dan av Sij:s föreskrifter finns stadganden i mönstringsförordningen om skyldighet för mönstringsförrättare — varmed i sammanhanget även avses konsul — att utöva tillsyn i samband med att anställningsavtalet upphör och att söka förlika uppkommen tvist. Kommittén vill inskränka mönstringsförrättares och konsulers åligganden så, att endast förpliktel- serna enligt mönstringsförordningen kvarstår. Remissmyndigheterna godtar i allmänhet förslaget. Det vitsordas att tvistefrågor av detta slag

• Sida 128
•  Original

Prop. 1973: 40 ' 128

bör avgöras av parterna och . de organisationer som företräder dem. Från några av de konsulat som uttalat sig anmärks dock, att vissa pro- blem också i fortsättningen skulle komma att lösas smidigare om de fick avgöras på platsen.

Jag finner avgörande skäl tala för den lösning som kommittén föreslår. Kommunikationerna mellan fartyg och hemland har kraftigt förbättrats. Organisationernas ställning har förstärkts och deras möjlighet att ta upp dessa frågor har vidgats. Kollektivavtalsregleringen ha'r'byggts ut. Ge- nom den nya Sij förstärks avtalens betydelse samtidigt som regle- ringen i lag minskar. Genom den fastare anknytningen till redaren blir . det naturligt att fler frågor avgörs genom kontakter mellan arbetsgivare och anställd eller dennes organisation.

Jag tillstyrker att nuvarande regler om tvist angående tjänsteförhål- landet slopas i ny Sij med undantag för regeln om att tvist inte får dras inför utländsk myndighet. Förslaget medför ändringar i mönst- ringsförordningen. Jag avser att närmare redogöra också härför i sam- band med specialmotiveringen till lagförslaget.

Sij innehåller vissa ordningsföreskrifter. Det är av stor betydelse på en arbetsplats av den speciella typ som ett fartyg är att ar- betstagaren iakttar avtalsenliga skyldigheter att inställa sig till tjänstgö- ring eller att anmäla förhinder härför om sådant föreligger. För sjöman- ' ' nen är det vidare viktigt att han bereds möjlighet att komma i land för att ordna egna angelägenheter, när fartyget uppehåller sig i hamn eller eljest på säker ankarplats. Jag delar emellertid liksom remissinstanserna kommitténs mening att ordningsregler av detta slag har sin plats i.över- enskommelser mellan parterna eller i instruktioner från arbetsgivaren. Avtal om fridag i land och om möjlighet till båtförbindelse med land föreligger redan mellan parterna. Förevarande bestämmelser bör därför kunna slopas. ' '

Sij innehåller regler om r ätt för befälhavaren att anlita polis- myndighet för a tt h ä m t a 5 j 6 m a 11, som avvikit från fartyget el- ler som inte inställt sig i tid till fartyget. Hämtningsförfarandct utnyttjas alltjämt i ej obetydlig omfattning enligt vad en av kommittén företagen undersökning visar. Av denna framgår också att två tredjedelar av de befälhavare i fartyg i utrikes fart, vilka uttalat sig i frågan, ansåg det vara betydelsefullt att kunna tillgripa rätten. '

Som skäl för hämtningsrätten har tidigare anförts svårigheterna att ersätta den avvikne sjömannen, de ekonomiska konsekvenserna av att fartyget blir uppehållet, riskerna för disciplinstörningar ombord och de olägenheter som kan uppstå för sjömannen om han lämnas kvar på främmande ort. Kommittén anser dessa skäl ej längre utgöra tillräckliga ' motiv för att behålla en regel som innebär en befogenhet för arbetsgiva- ren att tvinga fram uppfyllandet av ett civilrättsligt avtal.

• Sida 129
•  Original

Prop. 1973: 40 129

Remissinstanserna tillstyrker att hämtningsrätten slopas. En instans menar dock att den bör finnas kvar i utländska hamnar.

Kommitténs ståndpunkt innebär självfallet ej att en befälhavare skulle vara förhindrad att söka kontakt med en utländsk polis- eller socialmyn- dighet för att t. ex. få hjälp med att spåra upp en sjöman, som ej åter- vänt till fartyget. I många fall måste en sådan åtgärd anses motiverad av de sociala risker som en sjöman kan utsättas för, om han efterseglas. Något lagstöd anser jag emellertid inte behövas för åtgärder av detta slag.

För egen del finner jag det vara av betydelse för bedömningen av frå- gan om hämtningsrättens slopande, att ILO:s expertkommitté vid flera tillfällen anmärkt på att regeln står i strid mot den av Sverige ratifice- rade konventionen om avskaffande av tvångsarbete. Att under sådana omständigheter behålla rätten fordrar synnerligen starka skäl. Sådana anser jag inte föreligga, varför jag biträder kommitténs förslag.

Sij innehåller särskilda bestämmelser om b e f ä lh a v a r e n s t j ä n s t e a v t al. Såsom kommittén uttalat saknas skäl att behålla denna särreglering. I detta sammanhang vill jag nämna att en remissin- stans föreslår att regeln om minsta uppsägningstid för befälhavaren be- hålls i ny lag.

För befälhavarens del har kollektivavtalet i motsats till dem för öv- riga kategorier ombordanställda endast innehållit en regel om uppsäg- ningstid efter minst tio års tjänstgöring hos samme redare (rederikon- cern). I överenskommelsen mellan parterna tas emellertid in en bestäm- melse som svarar mot nuvarande lagregel. Frågor om minsta uppsäg- ningstid regleras allmänt i kollektivavtal eller i enskilda anställnings- avtal, där sådana förekommer. Jag biträder därför förslaget.

Kommittén föreslår att vissa andra. d'etaljbestämmel- s e r i Sij skall slopas. Detta gäller reglerna om sjömans uppförande, inskränkning i arbetet på sön- och helgdagar, rätt till gudstjänst och bön under dessa dagar och ersättning vid nedsättning av kosten m.m. Vidare föreslås att nuvarande regel om sammanhängande nattvila för sjöman under 16 år förs över till sjöarbetstidslagen. Förslaget har _inte mött erinran från remissinstanserna. Jag biträder kommitténs förslag i denna del.

10.5. Slopande av regler om arbetsledningen ombord på fartyg

Nuvarande Sij fastställer genom bestämmelser om arbetsuppgif- - ter för sjömän i befälsställning hur arbetsledningen skall vara fördelad på fartygen (se avsnitt 6).

Kommittén utgår från att behovet av regler om arbetsledningen skall bedömas framför allt från säkerhetssynpunkt. Den reglering som kan behövas måste vara anpassad till den tekniska utvecklingen på sjöfar- _.

9 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 40

• Sida 130
•  Original

Prop. 1973: 40 ' 130

tens område. Det ansvar som en författning lägger på den enskilde be— . fattningshavaren skall självfallet korrespondera med de tjänstcåliggan- den som i praktiken åvilar honom. Kommitténs överväganden utmyn- nar i att en ny Sij inte bör innehålla några bestämmelser om ar- betsledningen.

I fråga om styrmännen konstateras att bestämmelserna i sjölagen och sjösäkerhetslagen inte fordrar någon ytterligare författningsmäs— sig komplettering från säkerhetssynpunkt. Stadgandet i Sij är otids- enligt och ger ej uttryck för det självständiga ansvar som i praktiken har kommit att falla på styrmannen. Beskrivningen av arbetsuppgif- terna är ej heller korrekt med hänsyn till den utveckling som skett. Be- hovet av flexibilitet i olika situationer gör också att arbetsuppgifterna bör bestämmas i vanlig ordning genom tjänstgöringsföreskrifter från redaren eller befälhavaren.

I fråga om maskinchefen konstaterar kommittén att det efter sjösä- kerhetslagens tillkomst har uppstått en dubblering av författningsbe- stämmelser om hans arbetsuppgifter och ansvar. Saklig skillnad före- ligger i huvudsak ej mellan de båda lagarnas utformning i detta av- seende. Säkerhetssynpunkterna tillgodoses genom sjösäkerhetslagens regler, varför det inte finns skäl att föra över föreskrifterna i Sij till ny lag.

Reglerna om ersättare för befälhavare eller maskinchef vid förfall m.m. föreslås också utgå. När det gäller befälhavaren finns numera föreskrift härom i 63 å-sjölagen.

Också i fråga om ansvaret för ekonomiavdelningen finns enligt kom- mittén tillräcklig reglering i sjölagen och sjösäkerhetslagen. För radio- telegrafistens del är hans behörighet och närmare åligganden i den ut- sträckning som behövs bestämda i annan ordning.

Kommittén konstaterar att principen att befälhavaren skall bära det yttersta ansvaret för skeppsarbetet och ha den högsta myndigheten ombord ligger till grund för samtliga författningar som berör befälha- varens ställning och ansvar på fartyg. I nuvarande Sij uttrycks den— na princip i 44 5 första stycket. Kommittén erinrar om att denna ställ- ning också kommer till uttryck i förslaget, t. ex. i den självständiga befogenheten att på bestämda grunder skilja annan sjöman från hans befattning ombord. Den i nuvarande Sij intagna bestämmelsen har därför ingen självständig betydelse. Principen får sitt innehåll bestämt genom andra stadganden. Eftersom regeln infördes i 1922 års Sij när samtidigt detaljerade föreskrifter om arbetsledningen tillkom, är det enligt kommittén naturligt att" den slopas i samband med att övriga reg- ler om arbetsledningen utgår. .

Remissinstanserna accepterar 'i huvudsak kommittéförslaget. Sveri— ges fartygsbefälsförening yrkar dock att bestämmelsen om befälha- varens högsta myndighet behålls i- lagen. Eftersom kommittén'ej av-

• Sida 131
•  Original

Prop. 1973: 40 131

ser att göra saklig ändring i denna princip finner föreningen det an— märkningsvärt att vidta en så långtgående åtgärd som att slopa stad- gandet. Med kommitténs förslag kan osäkerhet komma. att uppstå. I denna uppfattning instämmer SR. Maskinbefälsförbundet å andra si- dan understryker att samtliga regler om arbetsledningen bör slopas.

I fråga om behovet av föreskrifter för andra befattningshavare i ar- betsledande ställning än befälhavaren delar jag kommitténs uppfattning att sjösäkerhetsaspekten härvid skall vara bestämmande. De i lag fast- lagda normerna för fördelningen av de huvudsakliga ansvarsområde- na ombord bör finnas i sjösäkerhetslagen. Det" saknas således .skäl att i Sij behålla reglerna om arbetsledningen för dessa befattningsha— vare. I stället måste övervägas om detta för med sig att befintliga i bestämmelser i sjösäkerhetslagen skall kompletteras eller ändras.

Sjösäkerhetslagen saknar bestämmelser om styrmannen. Liksom kom- mittén och remissinstanserna anser jag emellertid att sådana bestäm- melser inte behövs.

I fråga om maskinehefens ansvarsområde föreligger f.n. en dubbel- reglering. Saklig skillnad mellan Sij:s och sjösäkerhetslagens regler" föreligger huvudsakligen däri, att sistnämnda lag saknar föreskrifter om maskinehefens rätt att leda arbetet och fördela arbetsuppgifterna mellan maskinisterna och om hans skyldighet att ha uppsikt över ma-' skinpersonalen. Jag delar kommitténs uppfattning att dessa befogen- heter måste anses innefattade i den ställning som maskinehefen har enligt sjösäkerhetslagen. Med hänsyn till att dessa frågor har stor be- tydelse för maskinehefens möjligheter att handha maskintjänsten i en- lighet med sitt ansvar finner jag emellertid anledning att understry- ka, att det föreslagna slopandet i Sij inte innebär ändring i maskin- ehefens befogenheter. I ansvaret för att maskineri med tillhörande anläggningar och inrättningar är i behörigt skick ingår att leda nöd- vändigt arbete och fördela'detta mellan härför avsedd personal om- . bord. I mån av behov har maskinehefen också att öva uppsikt över denna personal. I fråga om ersättare för maskinehefen saknas enligt min uppfattning skäl till författningsmässig reglering. '

Ansvaret för ekonomitjänsten ombord läggs enligt sjösäkerhetslagen i första hand på befälhavaren. Föreskriften häröm anser jag vara till-. fyllest. . . ' '

I fråga om radiotelegrafistens arbetsåligganden är dessa —— liksom frågor om hans behörighet — reglerade i annan ordning. Föreliggande konvention liksom bestämmelsen i sjösäkerhetslagen lägger det ytters- ta ansvaret för denna tjänst på befälhavaren. Jag anser dessa frågor . vara tillräckligt reglerade härmed. ' . '

När det gäller befälhavaren vill jag framhålla .att samtliga moderna författningar som rör förhållandena ombord på fartyg utgår .från att denne har den högsta myndigheten ombord och —- vid sidanav

• Sida 132
•  Original

Prop. 1973: 40 132

redaren —— det yttersta ansvaret. Detta framgår av de centrala för- fattningarna på området _— sjölagen , sjösäkerhetslagen, sjöarbetstids- lagen, mönstringsförordningen m.fl. Med hänsyn till den tekniska ut- vecklingen är det omöjligt för befälhavaren att bära ansvar för enskild- heter i all tjänst ombord. Detta framgår klart av den ansvarsfördel- ning som både sjölagens och sjösäkerhetslagens ansvarsbestämmelser innehåller.

Det av mig förordade förslaget till ny Sij innehåller inga avvi- kelser från gällande princip om befälhavarens ställning ombord. Ge— nom reglerna om rätt att skilja envar av övriga sjömän från hans be- fattning ombord tillerkänns befälhavaren en exklusiv myndighet 1 an- svarshänseende helt i överensstämmelse med principen om hans myn- dighet ombord. Såsom kommittén påpekar infördes stadgandet om befälhavarens högsta myndighet i samband med att reglerna om arbets- ledningen byggdes ut i 1922 års Sij. Avsikten med stadgandet var ej att föra in någon ändring i befälhavarens tidigare ställning. I stäl- let förefaller det naturligt att man vid detta tillfälle klart ville ange vem som högsta myndigheten ombord tillkommer, eftersom de närmast underlydande chefsbefattningarnas ansvarsområden reglerades. När fö- reskrifterna i fråga om övriga befattningshavare angående arbetsled- ningen slopas, finner jag inget behov föreligga att i Sij behålla stadgandet om befälhavarens ställning. Principen om att befälhavaren har högsta myndighet ombord ligger till grund för sjölagens bestäm- melser i befälhavarkapitlet, vilket innehåller de centrala föreskrifterna om arbets— och ansvarsfördelningen ombord.

10.6. Slopande av regler om den disciplinära bestraffningsrätten ombord på fartyg

Sjölagstiftningen har sedan gammalt innehållit regler om en discipli- när bestraffningsrätt ombord på fartyg. Tanken på att slopa den har va- rit uppe vid de senaste lagrevisionerna men avvisats. Enligt Sij utövas bestraffningsrätten av en disciplinnämnd ombord. Denna består av befäl- havaren som ordförande och två övriga ledamöter. Nämnden får ålägga sjöman disciplinbot om denne gjort sig skyldig till förseelse som anges i 62 5 Sij. Disciplinbot får åläggas på alla fartyg som inte går i inre fart eller i fart i öresund. Maximalt får dömas ut mistning av lön för högst sju dagar. Dagslönen anses vanligen-utgöra en trettiondel av det för månad bestämda beloppet.

Resultatet av utredningar som kommittén företagit i denna fråga ger vid handen att disciplinbot används i ej obetydlig utsträckning. För ettvart av åren 1965—1968 redovisas 591, 441, 524 resp. 349 fall, som anmälts till sjöfartsverket. Härtill kommer de fall där befälhavaren utnyttjat sin rätt att efterskänka'boten. Dessa anmäls. nämligen inte

• Sida 133
•  Original

Prop. 1973: 40 ' 133

till verket och någon statistik över dem finns inte. Vidare framgår av kommitténs utredningar att olika former av utevaro från tjänsten, s.k. driftning, och berusning i tjänsten utgör de vanligaste förseelserna. Dessa båda former av förseelser uppgår sammanlagt till omkring 80 % av de för dessa år redovisade fallen.

Vid sidan av disciplinbotssystemet ger Sij och mönstringsförord- ningen andra möjligheter att ingripa mot sjöman som åsidosätter ord- ning och skick ombord. I de grövre fallen kan förseelsen anges till åtal. Befälhavaren har rätt att använda tvång för att skaffa sig lydnad i de fall det är nödvändigt för att upprätthålla ordning och skick (60 5 Sij). Vid svårare brott skall befälhavaren se till att den brottslige inte lämnar fartyget och befälhavaren kan, där det anses nödvändigt, hålla den brottslige i fängsligt förvar ombord tills han kan överlämnas till konsul eller till polismyndighet häri riket (61 5 Sij). Indisciplinärt beteende kan vidare föranleda avsked enligt 33 5 Sij. Slutligen kan sjö- mansnämnden enligt 28 & mönstringsförordningen utfärda påmönstrings- förbud för sjöman som på grund av grov misskötsamhet under anställ- ningen ombord finns vara olämplig att utöva sjömansyrket. Har han vi- sat grov misskötsamhet utan att han på den grunden kan anses olämplig för yrket, kan nämnden tilldela honom varning.

Kommittén föreslår att disciplinbotssystemet ombord på fartygen avskaffas. Som skäl härför anförs bl.a att tillräckliga motiv saknas att upprätthålla ett särskilt straffsystem för sjömän för att tvinga fram avtalsfullgörelse eller i övrigt befordra ett uppträdande enligt tjänstens. och samlevnadens krav ombord. I stället skall huvudvikten läggas vid åtgärder som allmänt brukas på arbetsplatser för att lösa ordnings- problem, dvs. samtal, tillsägelser, varningar och omflyttningar av ar- betskraft. I sista hand får uppsägning eller avsked tillgripas. Härige- nom undviks enligt kommittén den dubbelbestraffning som f.n. före- kommer i betydande utsträckning i form av såväl disciplinbot som av- sked och avstängning. Ett viktigt skäl är vidare enligt kommittén att systemet mycket starkt kritiserats från arbetstagarsidan därför att be- fälhavaren och övrigt högre befäl har en alltför dominerande ställning i dessa frågor.

iKommittén förordar vidare att övriga medel som står till buds för att ingripa mot disciplinstörningar ombord behålls, dvs. rätten för befälhavaren att utöva visst våld (46 å), hålla sjöman i förvar (47 å) och ange vissa brott till åtal (48 och 49 åå). Möjligheterna att utfärda påmönstringsförbud berörs ej i förslaget. Som jag tidigare redogjort för innehåller förslaget inte längre någon lagstadgad rätt för befäl- havaren att avskeda sjöman vid indisciplinärt beteende. Kommittéför— slaget anvisar i stället möjligheten för befälhavaren att skilja sjö- mannen från befattningen ombord (18 5). Vid indisciplinärt beteende

• Sida 134
•  Original

Prop. 1973: 40 134

finns dock självfallet en på arbetsrättsliga principer grundad rätt för arbetsgivaren att häva avtalet. ,

Slutligen förordar kommittén en rätt för den föreslagna skeppsnämn- den ombord att tilldela misskötsam sjöman erinran (23 å andra styc- ket).

Kommittén har funnit att diseiplinbotsinstitutet i viss utsträckning till- lämpas för att ombord ingripa mot brott som faller under allmänt åtal. Att institutet används härför har enligt kommittén knappast täckning i Sij men hänger samman med att sjömannen i allmänhet samtidigt också gör sig skyldig till disciplinär förseelse. Slopas disciplinbotssyste- met, kan det medföra att allmänna åtalsbrott kommer att lämnas utan straffreaktion. Kommittén anser det uteslutet att behålla systemet för att användas som allmänt straffprocessuellt medel i dessa fåtaliga fall. Kommittén har diskuterat att införa ett särskilt straffprocessuellt för- farande för sjömän på fartyg för att lättare kunna ingripa vid smärre brott under allmänt åtal. Kommittén har lagt fram en skiss till sådan lagstiftning men rekommenderar inte att den genomförs.

En ledamot av kommittén anser att nuvarande disciplinstraffrättsliga- system skall behållas med den inskränkningen att förseelser, vilka be- gås på fartyg som beräknas anlöpa svensk hamn inom en månad, inte skall tas upp av nämnd "ombord utan av vederbörande svenska myn- dighet i land.

I-Iuvudparten av remissinstanserna —— däribland Sveriges redareför- ening och samtliga arbetstagarorganisationer utom Sveriges fartygsbe- fälsförening -— godtar kommitténs förslag. Flera instanser pekar på att systemet är föråldrat och att det inte står i överensstämmelse med vad som är vedertaget ' på den privata arbetsmarknaden till lands. Frånl flera håll understryks att övriga medel som står till buds för att upprätthålla ordningen ombord är tillräckliga.

Ingen remissinstans vill behålla systemet enbart för att beivra gär— ningar, som faller under allmänt åtal. Riksåklagaren framhåller att systemet utnyttjas i ganska ringa utsträckning för detta ändamål, var- för förslaget knappast får nämnvärda konsekvenser från kriminalpo— ' litisk synpunkt. Remissinstanserna motsätter sig att ett särskilt straff- processuellt förfarande för sjömän på fartyg införs.

Några remissinstanser är emellertid kritiska mot utredningens för- slag. Bl.a. påtalas att ett genomförande av förslaget skulle öka anta- let fall, där sjömannen måste skiljas från fartyget eller från anställ- ningen. Detta drar med sig ökade hemresekostnader för redaren och olägenheter för denne och för sjömannen. Från andra håll betonas svå- righeterna att göra jämförelser mellan tjänstgöringsförhållandena på ett fartyg i utrikes fart och dem på en arbetsplats i land. På ett far- tyg kräver bl. a. lydnadsplikten och frånvaron av eller i vart fall av- ståndet till svensk polisiär och rättslig myndighet möjlighet till snabbt

• Sida 135
•  Original

Prop. 1973: 40 135

och smidigt ingripande. Av de kritiska remissinstanserna förordar de flesta ett system av det slag som den skiljaktige ledamoten skisserat.

Slutligen påpekar ämbetsansvarskommittén, som'i och för sig godtar förslaget, att Sjömanstjänst utgör ett verksamhetsområde där ett sär- skilt sanktionssystem ter sig befogat. Det behöver emellertid inte vara lagreglerat. Komplement till de föreslagna åtgärderna kan åstadkom- mas i kollektivavtalets form.

Den inställning som redovisas av flertalet remissinstanser ger enligt min mening vid handen att de ombordanställda — utom en majoritet av befälhavarna -— saknar förtroende för nuvarande disciplinära be- straffningssystem. Samarbete och trivsel är väsentliga beståndsdelar för tjänstgöringen på en så speciell arbetsplats som ett fartyg i utrikes fart. Av stor vikt är att arbetstagarna i olika befattningar'fullgör sina uppgifter, iakttar ordning och skick ombord och ej åsidosätter den lydnad som säkerheten ofta kräver. Det måste dock ifrågasättas om ett . . system som så starkt kritiseras från arbetstagarhåll kan bidra till att dessa förhållanden uppnås. Det är tydligt att vissa disciplinsvårigheter förekommer i handelsflottan. Jag instämmer i kommitténs uppfattning att dessa problem till stor del måste tillskrivas de pressande arbets- förhållandena och rekryteringssvårigheterna. I detta sammanhang vill jag peka på att lagförslaget innebär att sjömannen knyts'fastare till reda- ren. Jag vill vidare erinra om de förbättringar i fråga om hemresa efter viss tjänstgöringstid som finns framför allt i kollektivavtalen men ocksåi förslaget. Ansträngningar görs också för att fartygen skall kunna beman- nas med bättre utbildade sjömän. Kraven på befattningshavarnas be- hörighet skärps samtidigt som antalet ombordanställda sjunker. Dessa åtgärder kommer sannolikt att så småningom medföra förbättrade disciplinförhållanden ombord. Likväl kan inte bortses från att disciplin- störningar kommer att uppstå också i fortsättningen. Jag delar den upp- fattningen som kommit fram att tjänstgöringsförhållandena ombord inte kan likställas med förhållandena på arbetsplatser i land. Persona- len på fartygen tillbringar både arbets- och fritid ombord. Slitningar kan lätt uppstå i förhållandet mellan de ombordanställda. Personliga be- svär kan ofta förstoras under långa sjöresor. Korta liggetider i hamn med hektiskt arbete, som inskränker möjligheterna till rekreation i land, påverkar också förhållandena. Det kan därför som en remissin— stans uttalat vara befogat att ha särskilda möjligheter till ingripanden. Härför talar också den lydnadsplikt som på grund av sjösäkerhetens krav måste upprätthållas. Det är väsentligt att arbetet ombord fullgörs på riktigt sätt så att fara för ombordvarande, fartyg och last ej uppstår. Detta intresse måste skyddas. Härför bör sanktionsmedel finnas.

Jag delar emellertid kommitténs uppfattning att de tjänsteförseelser för vilka disciplinbot tillämpas i första hand är att se som förseelser mot anställningsavtalet. För dessa bör, liksom i övrigt inom privata

• Sida 136
•  Original

Prop. 1973: 40 136

anställningsförhållanden, arbetsrättsliga sanktionsmedel tillämpas. Här förekommer en rad åtgärder av olika grader från varningar till avsked. Kollektivavtalen inom detta område innehåller f.n. inga regler om sär- skilda sanktionsformer utan man har att lita till på arbetsmarknaden allmänt accepterade regler. Frågan är nu om man -— liksom hittills — skall komplettera dessa åtgärder med författningsreglerad disciplinär bestraffning i form av varning och disciplinbot. Här vill jag fram- hålla, att disciplinbotssystemet hittills fungerat snabbt och smidigt. Emellertid föreligger stora svårigheter i att bestämma värdet av sys-. temet. Det är osäkert om boten har någon avhållande effekt. Med hänsyn till de korta tjänstgöringsperioderna på fartygen är det omöj- ligt att uttala sig om antalet återfall. För personer med verkliga an- passningssvårigheter i yrket torde disciplinstraffet knappast ha någon inverkan. Många gånger kan möjligheten att ålägga disciplinbot med- verka till att anställningsavtalet med en för yrket olämplig arbetstagare inte bryts i rätt tid, vilket kan bli till men för sjösäkerheten och ar- betstrivseln ombord. Några remissinstanser påtalar risken för att anta- let uppsägningar kommer att öka om rätten att ingripa med disciplin- bot avskaffas. Även om detta i viss utsträckning kan vara riktigt anser jag för egen del det vara viktigt att arbetstagare, som inte passar för sjömansyrket, sätts i land. Jag vill i detta sammanhang också betona vikten av noggrannhet när arbetstagaren väljs ut. Vidare har från re- misshåll påtalats svårigheten för sjöfolk att i åtskilliga hamnar kunna lämna fartyget och komma in i landet. Detta är till stor del en ekono- misk fråga för arbetsgivaren. Övervägande skäl talar för att denne hellre bör ta ansvaret för hcmsändningskostnaden än att behålla en sjöman som beter sig indisciplinärt ombord. Härutöver vill jag anmärka att redarna inte haft något att erinra mot kommitténs förslag att slopa disciplinboten.

Ytterligare vill jag framhålla svårigheten att ombord rekrytera lc- damöter till en nämnd med denna disciplinstraffrättsliga befogenhet. Till detta kommer det komplicerade förfarandet för att åstadkomma en på samma gång betryggande och snabb ordning för överprövning av disciplinärendena vid domstol eller av mönstringsförrättare.

Sammanfattningsvis vill jag konstatera att övervägande skäl talar för att disciplinbotssystemet inte är en lämplig reaktionsform när det gäl- ler flertalet av de tjänsteförseelser för vilka den hittills tillämpats.

Nuvarande ordning används också som sanktion mot brott- som faller under allmänt åtal. Av ekonomiska skäl kan den brottslige endast i grövre fall av brottslighet eller när särskilda omständigheter påkallar det föras till Sverige för lagföring. För mindre allvarliga fall av till- grepp, våld eller skadegörelse åläggs den skyldige disciplinbot ombord på fartyget. Lagföring i land förekommer ej i dessa fall. En stor del av den svenska handelsflottan går i sådan trafik att fartygen sällan

• Sida 137
•  Original

Prop. 1973: 40 137

eller aldrig kommer till Sverige. Arbetstagarna på dessa fartyg är till stor del bosatta utomlands. Möjligheterna till ingripande mot dessa sjömän inom ramen för samhällets vanliga straffrättsliga-reaktionssys- tern är f.n. ringa. Jag finner dock uteslutet att för dessa relativt få fall av allmänna brott behålla en särskild straffprocess ombord i fartygen. Inte heller kan jag förorda den av kommittén skisserade ordningen med en särskild lag om bötesåläggande för sjöfolk. I stället bör möjlighe- terna att ingripa med sedvanliga medel förbättras. Kommittén föror- dar att — med den begränsning som 48 kap. 4 & rättegångsbalken inne- håller — strafföreläggande får utfärdas beträffande de i förslaget upp- tagna brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader. Jag biträder kommitténs förslag om ökad användning av strafföre- läggandeinstitutet och avser att senare föreslå Kungl. Maj:t nödvän- dig ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60, ändrad senast 1971: 846). '

Med hänsyn till de särskilda förhållanden under .vilka sjötjänst- göringen utförs — jag avser här i första hand säkerhetsrisken — mås- te särskilda sanktionsmedel finnas för grövre fall av indisciplinärt beteende ombord. Viktigast i detta sammanhang finner jag vara att vederbörande sjöman kan skiljas från fartyget och i vissa fall avstängas från yrket. Det av kommittén föreslagna institutet skiljande av sjöman från befattningen ombord finner jag vara ändamålsenligt för dessa fall. Frågan om denna åtgärd skall kombineras med att anställningsavta- let hävs bör, som jag tidigare förordat, inte regleras i lagen. För fall när ett omedelbart ingripande ombord är nödvändigt bör befälhavarens rätt att använda tvångsmedel mot sjöman behållas. I mönstringsför- ordningen föreskrivs när avstängning från yrket skall ifrågakomma.

De nu nämnda åtgärderna är — vid sidan om rätten att ange sär- skilt nämnda grövre förseelser till åtal — enligt min mening tillräckliga för att tillgodose det allmänna sjösäkerhetsintrcsset vid fall av grövre indisciplinära förseelser ombord.

När det gäller möjligheterna att ombord effektivt ingripa mot stör- ningar vill jag dessutom erinra om de uppgifter som skall fullgöras av den fartygsnämnd som enligt. vad jag senare skall återkomma till avses bli inrättad på de flesta fartyg ( avsnitt 10.8 ).

Med hänvisning till vad jag nu anfört biträder jag kommitténs för- slag att slopa den särskilda regleringen om disciplinbot för sjömän.

10.7. Införande av bestämmelser om stridsåtgärder

De för den privata arbetsmarknaden till lands gällande reglerna om rätt att vidta stridsåtgärder i förhållandet mellan avtalsparterna är i huvudsak tillämpliga också för sjöfartens arbetsmarknadsparter.

I praxis har förhållandena på sjöfartsområdet i vissa avseenden av- lägsnat sig från vad som gäller för landanställda i privat tjänst. I

• Sida 138
•  Original

Prop. 1973: 40 138

några avseenden råder också osäkerhet om hur parterna skall förfara. Jag tänker därvid främst på frågor om tidpunkten för rätten att vidta arbetsnedläggelse, skyldigheten att säga upp anställningsavtalet, rätten till neutralitet och skyldigheten att utföra skyddsarbete. För uppkomsten av dessa speciella förhållanden har Sijzs regler och den särskilda ar- betssituationen på fartygen spelat en avgörande roll.

Förhållandena har uppmärksammats vid tidigare lagrevisioner utan att någon lösning har åstadkommits. Från de ombordanställdas sida har rests bestämda krav på att dessa frågor skall lösas i detta samman- hang. Från såväl arbetsgivar- som arbetstagarhåll anförs att förhållan- dena i största möjliga utsträckning bör anpassas till dem som gäller för landanställda i privat tjänst och att en lösning bör föras in i ny Sij.

Kommittén lägger fram förslag om lagreglering. Eftersom de speciel- la förhållandena rör sjömän som tjänstgör på fartyg, när stridsåtgärd blir aktuell, föreslås att bestämmelserna skall gälla endast under tid när sjömannen tjänstgör på" fartyg. Här införs en rätt att vägra utföra arbete, som är föremål för lovlig arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. Rätten föreslås emellertid gälla endast när fartyget ligger i svensk hamn eller i utländsk loss- nings-, lastnings— eller uppläggningshamn. Kommittén föreslår vidare att den som står utanför konflikten skall fullgöra sina vanliga arbets- åligganden och vara skyldig utföra skyddsarbete.

Remissinstanserna tillstyrker kommitténs förslag med undantag för. detaljanmärkningar. Till dessa återkommer jag i specialmotiveringen.

Jag delar den principiella uppfattningen om lämpligheten av lagstift- ning i denna fråga och förordar i huvudsak den lösning kommittéför- slaget anvisar.

Kommittén tar särskilt upp frågan om samhällsfarliga konflikter och den därmed sammanhängande skyldigheten för arbetstagare, som är indragen i konflikt, att utföra skyddsarbete. Med hänvisning till att man såväl för offentligt anställda som för största delen av de privat ,anställda arbetstagarna har skapat regler om prövning inom en råd- givande nämnd av konfliktsituationer där skydd för ett allmänt intres- se påkallas reser kommittén frågan, om man bör införa en liknande ordning för sjöfarten. Detta avvisas dock främst med tanke på organi- sationsstrukturen på området. Denna fråga liksom spörsmålet om skyl- dighet för den i konflikt indragne arbetstagaren att utföra skyddsarbete överlämnas åt parterna att lösas förhandlingsvägen.

Erinran häremot förs inte fram under remissbehandlingen. Jag biträder kommitténs uppfattning i dessa frågor.

10.8. Fartygsnämnd

I nuvarande Sij föreskrivs att det på fartyg skall finnas en disci- plinnämnd bestående av befälhavaren och två för varje särskilt fall

• Sida 139
•  Original

Prop. 1973: 40 . . 139

utsedda ledamöter. Nämnden handlägger frågor om åläggande av disci- plinbot (64 å). Förhör i nämnden skall hållas innan" befälhavaren av- skedar sjöman enligt 33 5. Vidare kan sjöman påkalla samråd med nämnden i frågor om uppsägning (14 å). Sij upptar närmare regler om nämndens sammansättning, dess handläggningsformer och omröSt- ning inom den. Vidare finns regler om besvär över nämndens beslut.

Som jag tidigare anfört (avsnitt 10.6) förordar jag kommitténs för- slag att disciplinbotsreglerna slopas i ny Sij. Kommittén har emeller- tid funnit att det också i fortsättningen finns behov av en nämnd om- bord med representanter för de olika personalkategorierna. Kommittén föreslår därför att en nämnd, kallad skeppsnämnd, inrättas och anför- tros vissa frågor bl. a. i samband med att'anställningsavtalet upphör och att ordningsförseelser begås ombord. När fråga kommer upp att skilja sjöman från befattningen ombord på grund av oduglighet eller indisciplinärt beteende eller att säga upp hans anställningsavtal på samma grund, föreslås nämndens medverkan vara obligatorisk. I and- ra fall av skiljande eller uppsägning ankommer det på sjömannen att begära nämndens medverkan. Sådan medverkan kan ske antingen ge- nom samråd, som bör användas i enklare fall, eller genom 'att nämn- den företar undersökning. I ordningsfallen föreslås skyldighet för nämn- den att göra utredning. Nämnden kan här tilldela sjömannen en erin- ran, anmäla saken till sjömansnämnden för prövning om mönstrings- förbud skall utfärdas enligt mönstringsförordningen eller vid allmänt : .- brott anmäla det inträffade till åklagare eller polismyndighet i Sverige.

Kommittén anser att nämnden bör vara rådgivande och att den inte bör tilldelas beslutande funktion annat än när den beslutar att ut- färda en erinran till sjöman. Vidare föreslår kommittén regler om nämndens tillsättande, sammansättning, sammankallande och om om- röstning och handläggning inom den. Ledamöter i nämnden skall vara befälhavaren, som också är ordförande, och en representant för be- fälet. Som en nyhet föreslås att den tredje ledamoten i nämnden alltid skall vara representant för manskapet.

Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Från ett håll-utta- las att man inte finner det tillfredsställande att manskapsrepresentan- ten skall delta i samtliga förekommande ärenden.

För egen del vill jag stryka under lämpligheten av att det finns en nämnd ombord som kan behandla vissa viktigare personalförhållanden där. När det gäller frågor som hänger samman med om sjöman på grund av oduglighet eller indisciplinärt beteende skall skiljas från sin befattning eller sägas upp är det viktigt —— såväl för sjömannen och hans organisation som för arbetsgivaren — att förhållandena blir utred- da snarast möjligt. Detta sker snabbast på fartyget. Det kan vidare vara en styrka för befälhavaren och för sjömannen att få saken disku- terad och eventuellt utredd inom nämnden. En sådan utredning torde

• Sida 140
•  Original

Prop. 1973: 40 140

också bli av stort värde om frågans avgörande hänskjuts till partsorga- nisationernas eller domstols prövning. I fråga om fall av bristande ord- ning eller när allmänt brott begås ombord eller misstanke om sådant föreligger är det väsentligt att en nämnd ombord snabbt kan utreda vad som inträffat. I vissa lindrigare fall kan det vara tillräckligt med nämndens ingripande och utredning, eventuellt i förening med en erin- ran till den felande. I andra fall bör nämnden föra saken vidare till myndighet eller organisation i land.

Jag förordar således att en nämnd inrättas på fartyg i enlighet med kommitténs av remissinstanserna tillstyrkta förslag. Nämnden bör — med visst föreslaget undantag — endast vara rådgivande. Anledning att frångå kommittéförslaget föreligger endast i vissa detaljfrågor. Till en början vill jag förorda att nämnden kallas fartygsnämnd.

I fråga om nämndens sammansättning föreslår jag, att de personal- kategorier som ej är befäl ombord skall ha två ledamöter i nämnden och ej — som kommittén föreslagit — endast en representant. Härige- nom vinner man bättre balans mellan personalgrupperna ombord. Ökas antalet nämndlcdamöter måste en begränsning ske av kretsen av de fartyg på vilka nämnd bör inrättas. Nämnd behöver enligt min upp- fattning inrättas endast på fartyg som har minst åtta personers besätt- ning. Häri räknas befälhavaren in. Ändringen av antalet nämndlcda- möter föranleder en följdändring av kommitténs förslag till omröst- ningsregel i tredje stycket.

Vidare bör det uttryckligen anges att det åligger befälhavaren på far- tyget att tillse att nämnd tillsätts så snart som möjligt. Dess samman- sättning bör på lämpligt sätt meddelas de ombordvarande. För vissa andra mindre detaljändringar redogör jag i specialmotiven.

10.9. Rätt till fri hemresa

I 26 & Sij stadgas rätt till fri hemresa för sjöman, som tjänstgjort på fa11yget eller hos redaren i 18 månader i följd i utrikes fart och under det senast förflutna året inte haft tillfälle att lämna tjänsten el- ler att ta semester eller tjänstledighet i det land där han är bosatt. Beräknas fartyget inom två månader nå hamn, från vilken hemresan kan ordnas med avsevärt mindre kostnad eller omgång, är sjömannen berättigad till fri resa endast om han står kvar i tjänsten eller skjuter upp semestern eller tjänstledigheten tills fartyget når sådan hamn. Kostnaden för hemresan bestrids av staten och redaren med hälften vardera.

I kollektivavtalen meddelas bestämmelser som i viktiga hänseenden kompletterar lagföreskrifterna. Däri ges bl. a. regler om möjlighet för sjöman att få fri hemresa efter tid som är avsevärt kortare än den i lagen. Kostnaden för dessa resor bestrids av redaren. Kvalifikations-

• Sida 141
•  Original

Prop. 1973: 40 141

tiderna är olika långa beroende på sjömannens befattning ombord, hans hemvist och på vilket slag av fartyg han tjänstgör. Jag hänvisar till min tidigare redogörelse ( avsnitt 9.2 ).

Kommittén framhåller att nuvarande regel om fri hemresa endast kommer till begränsad användning. Detta beror dels på att man kol- lektivavtalsvägen för flertalet anställda kommit överens om bättre för- måner och dels på att den genomsnittliga seglationstiden för personal i manskapsbefattningar är avsevärt kortare än 18 månader. Kommittén anser emellertid att en regel om fri hemresa efter viss tids kvalifice- rande tjänstgöring alltjämt bör finnas därför att ett rationellt avlös- ningssystem kan främja en utveckling som leder till att sjömännen binds fastare till redaren och stannar längre i yrket. En väsentlig ned- skärning av kvalifikationstiden bedöms dock som nödvändig och kom- mittén föreslår en tid om nio månader.

Kommittén anser att" staten alltjämt bör delta i kostnaderna för förmånen och föreslår att nuvarande kostnadsfördelning mellan staten och redaren behålls. Inte heller vill kommittén förorda någon änd- ring i fråga om kretsen av dem som bör få fri resa. En sänkning av kvalifikationstiderna leder enligt kommittén till högre kostnader men dessa är utomordentligt svåra att beräkna på grund av en rad ovissa faktorer, t.ex. den allmänna konjunkturutvccklingen inom sjöfarten, den framtida besättningsstorleken och utvecklingen på kollektivavtals- området. Kommittén uppskattar statens andel av utgifterna till omkring 1,9 milj. kr. vid en kvalifikationstid om nio månader.

Kommittén föreslår en bestämmelse med innehåll att den sjöman som erhåller semester eller annan ledighet eller frånträder anställnings- avtalet i annat land än där han är bosatt får rätt till fri resa med under- håll till sin hemort, om han har nio månaders sammanhängande an— ställning i utrikes fart hos redaren eller på samma fartyg. Vidare förutsätts att sjömannen under de senaste sex månaderna inte haft tillfälle att åtnjuta semester eller annan ledighet eller att frånträda av- talet i bosättningslandet. Slutligen vill kommittén behålla regeln om skyldighet att stanna kvar i befattning på fartyget, om detta beräknas att inom två månader från den dag rätten till fri resa uppstår nå hamn, från vilken hemresan kan ske med avsevärt mindre kostnad. Under vissa omständigheter bör denna tid kunna förlängas till tre månader, om kollektivavtalsparterna träffar överenskommelse härom.

Remissinstanserna tillstyrker kommitténs förslag utom såvitt avser kvalifikationstidens längd, där man från arbetstagarhåll uttalar önske- mål om ytterligare förkortning. .

Jag delar kommitténs av remissinstanserna understödda uppfattning om värdet av en rätt till fri hemresa i skälig omfattning efter viss tids tjänstgöring på fartyg i utrikes fart. Alla skäl talar för att den isolering som är betecknande för sjömansyrket måste brytas med inte alltför

• Sida 142
•  Original

Prop. 1973: 40 - 142

långa mellanrum. De förmåner som de ombordanställda under senare år fått genom kollektivavtalen visar den vikt som både de anställdas organisationer och redarna lägger vid denna fråga. Utvecklingen synes alltjämt vara på väg mot kortare kvalifikationstider i avtalen. Fasta av- lösningstider blir alltmera vanligt inte bara inom färjtrafiken utan ock- så inom lastfarten. För att klara den hårda konkurrensen inom den internationella sjöfarten måste de svenska redarna ofta förnya sitt tonnage och anskaffa fartyg som uppfyller senaste krav i fråga om tekniska hjälpmedel. För driften av dessa fartyg behövs alltmera väl— utbildade besättningar. Ett självklart önskemål är att personalen stan- nar i yrket och i rederiet under så lång tid som möjligt. Goda tjänst- göringsvillkor är en förutsättning för att redarna skall kunna hävda sig med landnäringarna i konkurrensen om välutbildad arbetskraft. Bland dessa tjänstgöringsvillkor intar rätten till täta hemresor en framskjuten plats. Sammanfattningsvis kan konstateras att näringen har stort in-- tresse av att tjänstgöringsperioderna ombord görs så korta som möj- ligt. Möjligheterna härtill är framför allt beroende av om- ekonomiska - förutsättningar föreligger och om tillgång på avlösningspersonal finns i behövlig omfattning.

Jag delar kommitténs av remissinstanserna biträdda uppfattning att reglerna om fri hemresa bör tas med i den nya Sij. '

I fråga om kvalifikationstidens längd yrkar arbetstagarorganisatio- nerna på förkortning av den av kommittén föreslagna niomånadersti- den. Jag är medveten om att en förkortning av niomånaderstiden skulle vara väsentlig för att få bättre rekrytering till sjömanskåren och för möjligheterna att få sjömannen att stanna i sin anställning och i yrket. En förkortning i förhållande till kommittéförslaget skulle därför sär— skilt kunna övervägas när det gäller hemresor för semester eller annan- sådan ledighet. En sänkning av kravet på kvalifikationstid skulle emel- lertid kunna behöva förbindas med skyldighet för sjömannen att åter- vända till tjänstgöring på fartyget. Ett liknande system finns i kollek— tivavtalen. Enligt min mening är dessa problem så nära förknippade med anställningsfrågor att de lämpligen bör avgöras av kollektivav- talsparterna, medan man i ny Sij bör inskränka sig till en regel som ger sjömännen det behövliga grundskyddet. Jag är därför f.n. inte beredd att förorda någon förkortning av den av kommittén föreslagna kvalifikationstiden om nio månader.

Kvalifi-kationstiden kan enligt kommitténs förslag förlängas, om sjö- mannen under de senaste sex månaderna före det hemresan blir aktuell har varit i det land där han är bosatt och då haft tillfälle att ta semes— ter eller säga upp anställningen men underlåtit det. Har han gjort så- dant besök men därunder inte haft möjlighet att få ledighet eller läm- na anställningen avbryts inte kvalifikationstidsberäkningen-. -

Enligt min mening är en spärrtid om sex" månader-för lång. Berät-

• Sida 143
•  Original

Prop. 1973: 40 ' 143

tigad anledning att ta ut ledighet eller säga upp anställningen kan komma upp sedan sjömannen senast var i bosättningslandet. Den före— slagna regeln kan i sådant fall få olyckliga konsekvenser, om tidsperio- den sätts för lång. Jag förordar därför att tiden sänks till 60 dagar. Sannolikt får detta ringa betydelse för hemresekostnadernas storlek.

Enligt kommittéförslaget skulle sjöman vara skyldig att dröja med sin hemresa i två månader utöver kvalifikationstiden, om fartyget un- der dessa månader hinner nå hamn, varifrån hemresan kan ske avse- värt billigare. Även denna tid är enligt min mening för lång och jag förordar därför en sänkning till 30 dagar. Under sistnämnda tid hin- ner fartygen många gånger förflyttas sådana sträckor att avsevärd kost- nadslindring för den fria hemresan uppstår. Jag biträder dock kom- mitténs förslag att parterna kollektivavtalsvägen bör ges möjlighet att förlänga tiden till högst 90 dagar i fråga om tjänstgöring på fartyg i linjetrafik på Sverige. Avtal om förlängning bör enligt min mening få träffas endast, när särskilda skäl föreligger härför.

När det gäller frågan om statens delaktighet i ansvaret för kost- naderna för- fria hemresor har det sociala ansvaret för att sjömännen får tillfälle att komma till sitt hemland strukits under vid tidigare lag- stiftningstillfälle. Förändringar har emellertid inträffat sedan bestäm- melsen om fri hemresa tillkom i 1952 års lag. Tyngdpunkten när det gäller kostnadernas bestridande har förskjutits mot rcderinäringen. Detta är en följd av att kvalifikationstiderna enligt kollektivavtalen bli— vit allt kortare. Dessutom betyder kostnaden för sjömans hemresa allt mindre med hänsyn till utgifterna för avlösningspersonals resor till och från fartygen och för sjömannens återresa till sitt fartyg. Redarnas un- der senare år kraftigt ökade åtaganden i detta hänseende leder enligt min uppfattning till att samhällets ansvar för att sjömännen i rimlig utsträckning får möjlighet till fria hemresor väsentligt försvagats i förhållande till vad som gällde när förmånen infördes.

Jag vill erinra om att—den kvalifikationstid om nio månader som jag tidigare förordat närmast är att anse som ett grundskydd. Den äter— speglar inte de hemreseförmåner som gäller för flertalet sjömän. Med hänsyn härtill torde ett statligt deltagande i finansieringen ge ett myc— ket slumpmässigt bidrag till arbetsgivaren och kanske motverka ar- betsgivarens intresse av att ytterligare förbättra hemresevillkoren, sär- skilt för manskapet.

Sammanfattningsvis finner jag alltså övervägande skäl tala för att det statliga bidraget till sjömännens fria hemresor slopas.

10.10 Avtal om avvikelse från sjömanslagen

I nuvarande Sij saknas allmän. regel som"'anger möjligheterna att avtalsvägen avvika från lagens bestämmelser. '

• Sida 144
•  Original

Prop. 1973: 40 144

Vid behandlingen i lagrådet av förslaget till Sij konstaterade lag- rådet att lagförslagets bestämmelser i stor omfattning begränsade kon- trahenternas avtalsfrihet. Om sådan frihet förelåg, var emellertid inte alltid lätt att avgöra. I vissa paragrafer visade stadgandets avfattning att det skulle tillämpas endast när annat inte avtalats. I en del fall framgick, att ett lagbud var tvingande genom att dess åsidosättande var belagt med straff. Ofta gav emellertid lagen inte tydligt besked i vad mån avtalsfrihet förelåg. Lagrådet fann dock stora svårigheter möta mot att avhjälpa denna brist på grund av lagbestämmelser-nas olika karaktär. Vissa bestämmelser, t.ex. om säkerheten till sjöss, ansåg lagrådet vara av den beskaffenheten, att de över huvud inte kunde sättas ur kraft genom avtal. Andra, som var av övervägande social na— tur, medgav väl överenskommelse, som utvidgade den lagfästa förmå— nen, men inte avtal, som uteslöt eller inskränkte denna.

Med hänsyn bl.a. till att frånvaron av klargörande bestämmelser inte vållat större olägenheter i rättstillämpningen, gjorde lagrådet inte någon framställning om ändring i förslaget.

I kommittéförslaget byggs bestämmelserna upp på samma sätt som i nuvarande Sij. Remissinstanserna har inte något att erinra i denna sak.

I och för sig hade det varit önskvärt att av lagen entydigt framgick, i vilken utsträckning avtalsfrihet föreligger. Under årens lopp har emellertid bl. a. genom kollektivavtalen utvecklats en praxis som i hu- vudsak torde bygga på de principer som lagrådet redovisat men som är svårt att ange i ett enkelt och klart stadgande. En bestämmelse i ny Sij skulle därför rubba grunden för delar av nuvarande avtal och därmed bli till förfång för båda parter. Jag anser betydelsefullt för frågans bedömning att de partsorganisationer som har att tillämpa la- gen i praktiken inte under remissbehandlingen framfört önskemål om klarläggande regler.

Med hänsyn till det anförda förordar jag att särskild bestämmelse i nu angivna avseende inte tas upp i ny Sij.

11. Speeialmotiv till förslaget till ny sjömanslag

11.1. Inledande bestämmelser

1 5 I en inledande paragraf bör anges vilka arbetstagare på fartyg som den nya Sij skall vara tillämplig på. Enligt lagförslaget är lagen tillämplig på sjöman, dvs. arbetstagare som är anställd för fartygsar- bete och som under den tid han tjänstgör ombord har sådan befattning som huvudsakligen avser fartygsarbete och gäller annat än enbart till- fälliga göromål. Definition av fartygsarbete upptas i 3 &. Arbetstagare som nu sagts kan vara anställd av redaren eller annan arbetsgivare

• Sida 145
•  Original

Prop. 1973: 40 145

som har hand om del av fartygets drift. Jag hänvisar till den allmänna motiveringen ( avsnitt 10.3 ). Av var jag där anfört framgår bl. a. när . ett fartyg skall ansessom svenskt (jfr 1 & sjölagen ).

För arbetstagare ombord, som utför fartygsarbete men som ej har sådan befattning som nyss sagts, dvs. personal som arbetar ombord med sådana göromål av tillfällig art som vanligen inte kan sägas ingå i fartygets rutinmässiga drift, gäller lagens regler enligt andra stycket i begränsad utsträckning. Dessa arbetstagare omfattas av bestämmel- serna om fartygsnämnden och dess utredning av ordn'ingsfrågor och allmänna brott (24, 26 och 27 55), om läkarundersökning (36 5), rätt till sjukvård (37 5 första och andra styckena) och till begravning (42 5 första och andra styckena), om arbetsgivarens rätt till ersättning av statsverket för vårdkostnad vid könssjukdom i smittsamt skede (41 å) och för sjukvårdsutgift i vissa" fall där utgiften inte ålegat" arbetsgiva- ren (44 å), om lydnadsplikt (47 & första stycket), stridsåtgärder (48 å), medtagande av gods ombord (51 få), tvångsmedel (53 och 54 55), om hemsändande av lönemedel (55 5) och medgivande till dispens (59 5), om lagens tillämplighet på utländskt fartyg (60 5), om straffansvar i vissa fall (65, 67—70 55, 72 å andra stycket och 74 å) och om laga- domstol (75 och 76 så). En motsvarighet till detta stycke finns i 71 & nuvarande Sij.

När det gäller möjligheterna för fartygsnämnden att enligt 26 & anmäla misskötsamhet till den i mönstringsförordningen angivna sjö- mansnämnden bör observeras, att förordningen f.n. inte omfattar ar- betstagare anställda hos annan än redaren. Enligt 13 å i förordningen föreligger dock möjlighet för befälhavaren att låta påmönstra'besätt- ning, oaktat mönstringsskyldighet inte föreligger. Denna- rätt för befäl- havaren behålls i det förslag till ändring i 13 & mönstringsförordningen som läggs fram i samband med sjömanslagsförslaget. Mönstras sådan arbetstagare som avses i 1 & andra eller tredje stycket ny Sij på far- tyget, blir följaktligen reglerna i mönstringsförordningen, t. ex. om sjö- mansnämnden, tillämpliga på denne. _

I tredje stycket bör upptas en regel om lagens tillämplighet på sjö- man som tas med ombord enligt 346 & sjölagen . Den har sin motsva- righet i nuvarande 72 5 Sij.

2. 5 I enlighet med de principer för'vilka jag redogjort i den allmän- na motiveringen (avsnitt 10.3) förordar jag att ny Sij-skall gälla för arbetstagare i offentlig tjänst. För dessa gäller emellertid också andra bestämmelser som reglerar vissa i den nya Sij upptagna frågor. Här avses författningsregler som beslutats av riksdagen eller Kungl. Maj:t, föreskrifter meddelade av kommun, landsting eller annan allmän in- rättning som avses i'1 & andra" stycket kömmunaltjänstemannalagen och kollektivavtalsöverenskommelser. För att undvika dubbelregle-

• Sida 146
•  Original

Prop. 1973: 40 146

ring bör undantag för Sij:s tillämpning göras i "de fall bestämmelser av detta slag finns. I denna paragraf räknas dessa undantag upp. Reg— lerna om anställningsavtalets form (4 5), frånträdandeort vid uppsäg- ning (6 5) och rätt att bli fri från anställningen efter nio månaders anställning (7 %) undantas. Samma är förhållandet i fråga om reglerna- om befattning på fartyg (15—19 åå), om fartygsnämnd (20—28 åå), om fri resa efter viss kvalifikationstid (29 5), om sjuklön (34 och 35 55), om skyldighet att underkasta sig läkarundersökning (36 & första och tredje styckena), om kostnad för sjömans begravning (43 5), om hem-' sändande av lönemedel (55 5), om dragsedel m.m. (56 å) och om an- svar (62 å tredje stycket, 64 % och 72 % första stycket). Nu nämnda undantag avser arbetstagare, som antingen är statstjänsteman eller också är anställd av kommun.

För statstjänsteman bör inte heller gälla bestämmelserna i den nya Sij om sjukvård (38—40 %%) och om lydnadsplikt och ansvar'för den som åsidosätter denna plikt (47, 70 55 och 72 å andra stycket). Är stats- eller kommunaltjänstemannalagen tillämplig, gäller inte heller den nya Sij:s bestämmelser om stridsåtgärder (48 å). Sistnämnda regler omfattar dock annan arbetstagare i kommunal eller landstingskommu— nal anställning.

3 5 Under avsnitt 10.3 har jag närmare redogjort för innebörden av de definitioner som denna paragraf innehåller.

I fråga om begreppet väntetid vill jag ytterligare anföra följande. Detta avser anställningstid som i flera avseenden, när det gäller so- cialt skydd, jämställs med tid'under vilken sjöman har befattning om- bord, se 34 5, 37 & tredje stycket, 38 å andra stycket, 42 & tredje styc- ket och 43 å i lagförslaget. Med väntetid avses viss anställningstid när sjömannen inte har befattning på fartyg. Det kan vara fråga om en tidsrymd mellan perioder när sjömannen innehar sådan befattning. Han kan också ha lämnat sin befattning i avsikt att sluta anställningen och uppsägningstiden löper. För att denna- tid när sjömannen inte har befattning ombord skall få räknas som väntetid fordras. antingen att sjömannen utför arbete åt arbetsgivaren eller står till dennes förfogan— de för arbete eller att han har fritid, som utgör vederlag för ordinarie arbetstid eller gottgörelse för övertidsarbete. Bestämmelse om veder- lag finns i 10 & sjöarbetstidslagen. Denna skillnad mellan väntetid och annan fritid, t.ex. semester, kräver ett system hos arbetsgivaren som kan redovisa arten av ledigheten.

11.2. Anställningsavtal

4 % Föreskrift om skriftligt anställningsavtal finns i Sij endast när det gäller befälhavaren. I 1 5 Sij åläggs redaren att sörja för att

• Sida 147
•  Original

Prop. 1973: 40 . 147

avtalet med befälhavaren upprättas skriftligt. För övriga sjömän fyller den i 11 5 första stycket'Sij nämnda avräkningsboken motsvarande funktion. _ '

Kommittén föreslår att kravet på skriftligt avtal skall gälla samtliga sjömän. Remissinstanserna har inte framställt någon erinran mot för- sla-get.

Jag biträder kommittéförslaget.

5 % Paragrafen motsvarar 12 & Sij. Frågor som hänger samman med anställningsavtalets ingående och upphörande överlämnas i ny Sij — liksom i stor utsträckning enligt den nuvarande — åt parter- nas fria bestämmande. Frågor om var anställningen får frånträdas reg- leras i kollektivavtalen. I denna och följande paragraf tas upp bestäm- melser för det fall att överenskommelse saknas.

Enligt 12 5 Sij gäller om sjömannen antagits för bestämd tid och tiden går ut under resan att avtalet förlängs till fartygets ankomst till svensk hamn eller, om fartyget dessförinnan anlöper utländsk loss- nings-, lastnings- eller uppläggningshamn, till sådan hamn. Denna-be- gränsning beträffande utländska hamnar har kommittén funnit för snäv och föreslår att avtalet får upphöra i samtliga hamnar utom hamn, som fartyget anlöper enbart för bunkring, landsättning av sjuk eller skadad person eller för kortvarigt besök av hänsyn till de ombord- varandes, fartygets eller lastens säkerhet. Jag förordar kommitténs för-. slag som lämnats utan erinran av det helt övervägande antalet remiss- instanser. ' '

Nuvarande 12 % avser också det fall att avtalet träffats med förbe— håll om bestämd uppsägningstid och tiden går ut under resan. Kom- mittéförslaget jämställer detta fall med dem som behandlas under föl- jande paragraf. Jag finner ingen anledning till erinran häremot.

6 & Paragrafen innehåller bestämmelser av samma- slag som de i 2 och 13 55 Sij.

Kollektivavtalen för sjömän innehåller bestämmelser om villkoren för anställningsavtalets upphörande i fråga om' såväl uppsägningsti- dens längd som platsen för frånträdandet. Arbetsgivare och arbetsta- gare kan dessutom stödja sig på en omfattande rättspraxis inom ar- betsrätten och på sedvänjor som utbildats inom sjöfartsnäringen. För det helt övervägande antalet anställningsavtal saknar därför bestäm— melser i lag om anställningens upphörande betydelse. Reglerna om - uppsägningstidens längd i 13 & tredje stycket Sij har uteslutits ur kommittéförslaget (se 5 .1.1 och 5.1.2). Jag biträder detta förslag. '

Det kan emellertid alltjämt förekomma 'att man utanför kollektiv- avtalsområdet ingår anställningsavtal, som" saknar föreskrift om avta- lets upphörande. Frånvaro av överenskommelse om var avtalet får

• Sida 148
•  Original

Prop. 1973: 40 148

frånträdas skulle i sådana fall skapa en osäkerhetssituation för den anställde som kan te sig besvärande. Det är därför rimligt att i lagen ta in en bestämmelse som kan tillämpas i sådana fall. I enlighet med kommitténs förslag som lämnats utan erinran lav remissinstanserna förordar jag, att sjömannen inte får sägas upp att frånträda avtalet på annan ort än i hamn, som är belägen i det land där han har sin hemort, eller där han ingick anställningsavtalet. Regleringen bör som kommittén föreslagit gälla även sjömannens egen rätt att säga upp an— ställningsavtalet.

Det skulle kunna invändas att regeln om frånträdandeort när det gäller sjömannens rätt att säga upp sig i väl hög grad begränsar hans möjligheter att lämna anställningen. Han blir nämligen genom den föreslagna regeln så länge han är i befattning på fartyg beroende" av att fartyget kommer till uppsägningshamn. Arbetsgivaren däremot har i princip möjlighet att, om skäl till uppsägning föreligger, säga upp sjö- mannen oavsett var fartyget befinner sig, om han bekostar sjömannens resa till uppsägningshamn. Den föreslagna regeln bör, när sjömannen säger upp avtalet, endast tillämpas under tid när han har befattning på fartyg och under väntetid. Föreskrift härom bör tas in i paragrafens andra stycke. '

Enligt praxis behöver bestämmelserna om uppsägningshamn inte iakttas när sjöman avskedas enligt 33 5 Sij, som innehåller regler om avsked vid oduglighet eller indisciplinärt beteende. Uppsägning av avtalet på grund av sådana förhållanden regleras som jag tidigare sagt inte i den nya Sij. Vad som skall gälla i fråga om frånträdande- ort vid sådan uppsägning i de fall kollektivavtal eller tjänsteavtal inte reglerar frågan får bero av den arbetsrättsliga praxis som utvecklar

s1g.

7 & Paragrafen motsvarar 2 och 15 åå Sij, vilka stadganden ger sjömannen en ovillkorlig rätt att efter ett års tjänstgöring på ett fartyg bli fri från avtalet efter i lagen föreskriven uppsägningstids utgång.

Jag delar kommitténs uppfattning att det med hänsyn till sjömans- yrkets påfrestande natur, bl. a. på grund av den isolering från övrigt samhällsliv som yrkesutövningen ofta innebär för den enskilde, finns skäl att behålla en sådan ovillkörlig regel. Rätten bör som kommittén också föreslagit inträda redan efter nio månaders anställning.

Betraktas sjömannen i fortsättningen som knuten till arbetsgivaren och ej i första hand till fartyget är en naturlig konsekvens, att upp- sägningsrätten inträder-även'efter viss tids anställning hos samme ar- betsgivare. Möjligheten att bli fri från avtalet bör också" stå till buds, om sjömannen tjänstgjort ' den föreskrivna minimitiden på ett och samma fartyg, även om fartyget under tiden bytt ägare. Den omstän- ' digheten att sjömannen under niomånaderstiden utnyttjar'ledighet för

• Sida 149
•  Original

Prop. 1973: 40 149

semester eller för någon tid på .grund av sjukdom faktiskt inte är i tjänstgöring bör — liksom enligt Sij — ej inverka på rätten att bli fri från avtalet.

Har sjömannen befattning ombord, bör hans rätt dock inträda först när fartyget anlöpt hamn för lossning, lastning eller uppläggning.

Den anställningsbundenhet som lagförslaget medger under högst nio månader finner jag i enlighet med kommitténs förslag böra kunna för- längas om sjömannen samtycker därtill. Sådant samtycke skall vara skriftligt. För att sjömannen inte skall bli otillbörligt bunden bör före- skrivas, att samtycket inte får ges tidigare än en månad före utgången av tid som avses i paragrafens första stycke. Det får ej heller avse längre tid än nio månader.

8 % Paragrafen motsvarar 35 5 Sij och överensstämmer i huvud- sak med denna.

Lagförslaget förutsätter ej att det är den frånträdande som skaffar efterträdaren. Arbetsgivaren kan i regel antas ha större förutsättning- ar att skaffa ersättare. I några fall kan dessutom befordringsordningen inom företaget medföra att efterträdaren bör vara en befattningshava- re, som redan är anställd i företaget. Inträffar omständighet som gör det till en välfärdsfråga för sjömannen att bli fri från anställningen gäller enligt Sij samma regler om ersättare som i fall när högre tjänst erbjuds. Uttrycket välfärdsfråga tar närmast sikte på fall, då andra än ekonomiska grunder skall beaktas. Som exempel kan nämnas att dödsfall eller svår sjukdom inträffat inom den trängre familjekret- sen. Kräver omständigheterna i dessa fall att sjömannen omedelbart lämnar anställningen, kan det bli förenat med oöverstigliga ekono- miska hinder för honom att bekosta ersättare. I enlighet med kommit- téns förslag bör därför gällande absoluta regel om sjömannens kost- nadsansvar mildras så, att villkoret i dessa fall helt eller delvis skall efterges, om det är skäligt. Härvid skall hänsyn tas till den tid sjö- mannen varit anställd hos arbetsgivaren och till övriga förhållanden, såsom t. ex. beskaffenheten av den omständighet som föranleder att sjömannen slutar anställningen, hans ekonomiska förhållanden och ut- giftens storlek.

9 & Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 36 5 Sij. Lagför- slaget avser i första hand sjöman, som har befattning på fartyget. Rät- ten att frånträda anställningsavtalet omfattar emellertid också den sjö— man som anställts men ännu inte tillträtt befattning på det riskhotade fartyget. Samma möjlighet har den, som arbetsgivaren beordrat att följa med fartyget utan att där inneha någon befattning. Avsikten kan t. ex. vara att befordra-sjömannen till hamn där han skall tillträda be- fattning på annat fartyg. En förutsättning för att sjömannen skall ha

• Sida 150
•  Original

Prop. 1973: 40 150

rätt att frånträda avtalet är, att han inte tidigare” godtagit att följa'med ' fartyget under de krigs- eller smittrisker som förelegat i det särskilda fallet. En sådan accept kan endast gälla bestämd resa. Generella åta- ganden från sjömannens sida att qugöra resor under angivna risker kan inte betraktas som sådant godtagande vilket betar sjömannen rätt att omedelbart häva avtalet.

I motsats till Sij gäller stadgandet också befälhavaren. Beträffande de sjukdomar som nämns i andra stycket hänför sig ut- trycket allmänfarlig sjukdom till den indelning som återfinns i smitt- skyddslagen (1968: 231, ändrad senast 1972: 667) och i- smittskydds- kungörelsen (1968: 234, ändrad senast 1970: 56). Smittsamma sjukdo- mar indelas enligt 4 5 smittskyddslagen i allmänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. I kungörelsen anges uttömmande vilka sjukdomar som hänförs till allmänfarliga eller veneriska sjukdomar. Den föreslagna paragrafen tar hänsyn endast till sådan smittsam sjukdom som är hänförlig till gruppen allmänfarliga sjukdomar. Regler om fri resa med underhåll efter anställningsavtalets upphörande återfinns i 31 &.

10 & Bestämmelsen motsvarar 37 & Sij.

Överenskommelser av detta slag träffas numera främst med stu- derande som vill skaffa sig sjöpraktik mellan studieterminerna. För dem kan det vara av betydande intresse att den avtalade resan inte ändras väsentligt så att tjänstgöringstiden förskjuts. Regler om fri resa med underhåll efter anställningsavtalets upphörande återfinns i 31 5.

11 & Paragrafen motsvarar 38 5 Sij. .

De centrala författningsbestämmelserna om den offentliga kontrol— len över sjösäkerheten och hälsoförhållandena ombord återfinns i sjö- säkerhetslagen. Kommittén konstaterar att risken för att en sjöman skall behöva fullgöra arbete på ett svenskt fartyg som inte är sjövär- digt numera får antas vara obetydlig men att man inte kan utesluta möjligheten av att allvarliga brister i ett fartygs sjövärdighet uppstår. Kommittén föreslår därför ett stadgande som motsvarar 38 5 Sij, men som har anpassats redaktionellt till sjösäkerhetslagens utform- ning. Det är givet att det för att motivera rätt att omedelbart från- träda anställningsavtalet måste vara fråga om en påtaglig brist som medför allvarlig fara. Kravet på att bristen skall medföra fara ut— trycks liksom i gällande lag med förutsättningen, att de ombordvaran- de genom bristen kan antas bli utsatta för livsfara under resan.

Rätt till entledigande kan enligt Sij även grundas på att den bo- stad som erbjuds ombord är hälsovådlig; Denna grund till entledigande utvidgas i kommittéförslaget att avse samtliga inrättningar och anord- ningar ombord. Brister dessa allvarligt i fråga om skyddet mot ohälsa

• Sida 151
•  Original

Prop. 1973: 40 151

eller olycksfall och vidtas inte rättelse, bör detta kunna motivera att sjömannen med omedelbar verkan frånträder avtalet.

Under remissbehandlingen uppmärksammade LO frågan om vilken faregrad som skall krävas för rätt till entledigande och ansåg att det var tillräckligt med en lägre faregrad. Den anställde bör kunna bli fri från anställningen om fara för hans liv och hälsa föreligger. Enligt LO är det väsentligt att den anställde på detta sätt får .ett betydligt star- kare inflytande över sin arbetsmiljö än vad som f.n. och med den föreslagna lagregeln blir fallet. Kommer inte någon saklig ändring till stånd, bör enligt LO åtminstone ordet livsfara bytas ut mot orden all- varlig fara.

Jag biträder kommitténs förslag att allvarliga brister i fartygets sjö- värdighet eller i skyddet för de anställda mot ohälsa och olycksfall också i fortsättningen bör föranleda rätt för sjömannen att snarast bli fri från avtalet, om det kan antas att de ombordvarande genom bris- terna blir utsatta för fara under resa. Jag delar kommitténs uppfattning" att bestämmelsen bör knyta nära an till reglerna i sjösäkerhetslagen om förbud mot nyttjande. I enlighet med LO:s förslag anser jag dock att en lägre faregrad än den kommittén föreslagit bör kunna accepteras. Rätt till entledigande bör föreligga när de ombordvarande på grund av fartygets brister m.m. kan antas bli utsatta för allvarlig fara under re- san. Med en sådan formulering avses således inte att fara föreligger för de ombordvarandes liv.

Bestämmelser om fri resa med underhåll vid anställningens från- trädande. enligt detta stadgande upptas i 31 5.

12 & Paragrafen motsvarar 17 5 Sij. Enligt nuvarande stadgande har sjömannen både plikt och rätt att stanna kva-r i tjänsten, tills far- tyget når ort där avmönstring kan äga rum utan att myndigheterna ställer krav på säkerhet. Skyldigheten att stanna kvar i tjänsten är ovillkorlig medan möjligheten att få stanna ombord är beroende av att detta inte medför avsevärd olägenhet för redaren. '

Jag finner i likhet med kommittén att det också i ny Sij finns behov av en bestämmelse som löser anställningsfrågan, om sjömannen inte kan lämna fartyget på grund av inrescförbud. Det är i praktiken vanligt att utländsk myndighet, för att sjömannen skall få komma in i landet, fordrar att redaren svarar eller ställer säkerhet för kostnader, som kan uppstå i sambandmed sjömannens vistelse i landet och för hans resa till hemlandet eller annat land där han får resa in. Som kom- mittén föreslagit bör anställningsavtalet förlängas automatiskt tills fartyget kommer till ort, där hinder inte finns mot att frånträda av- talet. Den automatiska förlängningen a'v anställningsthalet bör inte äga rum, om arbetsgivaren eller, vilket innebär en nyhet, sjömannen kan förebära avsevärd olägenhet av att avtalet'fortsätter. Arbetsgiva-

• Sida 152
•  Original

Prop. 1973: 40 _ 152

ren kan redan ha anställt annan man i sjömannens ställe under förli— tande på att sjömannen inte skulle bli nekad tillträde till land och fort- satt anställning kan därför stöta på praktiska hinder. Sjömannen å sin sida kan ha- tungt vägande personliga skäl för att välja en annan ut- väg ur den uppkomna situationen än att behålla sin anställning.

Avtalets förlängning innebär att sjömannen fortsätter att arbeta åt arbetsgivaren på samma villkor som tidigare. Har avtalsförlängning skett, behövs inte någon ytterligare uppsägning från någondera parten utan sjömannen frånträder så fort fartyget når hamn, där särskilda villkor för hans rätt att komma in i landet inte ställs upp.

13 & Paragrafen motsvarar 16 5 andra stycket och 41 5 första stycket Sij. Föreskrifter om sjöförklaring återfinns bl.a. i 301—315 55, sjö- lagen.

Förslaget behåller skyldighet för sjöman att vara tillgänglig vid sjö- förklaring när hans närvaro påkallas. Detta gäller oavsett om anställ- ningsavtalet består eller ej. En nyhet är emellertid att det inte är nöd- vändigt att sjömannen stannar kvar på fartyget eller förrättningsorten under väntetiden. Personliga skäl eller tjänstgöringsförhållanden kan motivera, att sjömannen avvaktar sjöförklaringen på annan ort. Han skall dock på kallelse snabbt kunna infinna sig på platsen för sjöför- klaringen. För den tid som sjömannen står till disposition för sjöför- klaringen skall han, även om avtalet löpt ut, uppbära lön och under- håll av reda-ren.

14 & Sådan tvist angående tjänsteförhållandet mellan befälhavaren och någon av besättningen som uppstår under tid när fartyget befinner sig på utrikes ort får hänskjutas till konsuls avgörande. Tvisten får inte dras inför utländsk myndighet. Enligt 33 å andra stycket punkten 5 Sij har befälhavaren rätt att avskeda sjöman, som åsidosätter sist- nämnda föreskrift.

Som framgår av den allmänna motiveringen föreslår jag att regeln om konsuls rätt att avgöra tvister rörande anställningen slopas (av- snitt 10.4). Förbudet att dra sådan tvist inför utländsk myndighet bör emellertid gälla också i fortsättningen. Den nuvarande bestämmelsen i 33 5 första stycket Sij att överträdelse av förbudet utgör avskeds- grund saknas. Överträds förbudet, kan befälhavaren enligt 18 & första stycket punkten 6 skilja sjömannen från hans befattning på fartyget.

11.3. Befattning på fartyg

15 & Paragrafen har motsvarighet i 11 & Sij. I 3 % lagförslaget föreslås att arbetsgivaren sörjer för att skriftligt anställningskontrakt. upprättas med den som anställs för fartygsarbete. Detta innebär att ett

• Sida 153
•  Original

Prop. 1973: 40 , 153

sådant anställningsliknande förfarande som förutsätts i 11 5 Sij inte behöver upprepas varje gång den anställde tillträder befattning på far- tyg. Den nuvarande avräkningsboken förlorar sin betydelse som bevis om anställning. _

För den period av anställningstiden när sjömannen tjänstgör i be- fattning på fartyg fordras enligt kommittén ofta att det skriftliga an- ställningsavtalet kompletteras i vissa avseenden. Här avses uppgifter om den befattning i vilken sjömannen skall tjänstgöra och om de när- mare tjänstevillkoren ombord. Sjömannen skall t. ex. utöver avtalad tarifflön uppbära tillägg såsom tankfartygs- och fartti-llägg. Kommit- tén föreslår att sådanakompletterande uppgifter förs in i en handling som upprättas när tjänstgöringen ombord tillträds.

Jag förordar i enlighet med kommittéförslaget att en särskild hand— ling upprättas när sjömannen tillträder befattning på fartyg. Hand- lingen får ett annat innehåll än den nuvarande s.k. avräkningsboken. Efter kontakt med utredningen (K 1970: 44) om mönstring av sjömän, som överser mönstringsförordningen, föreslår jag att handlingen be- nämns tjänstgöringsbesked. Ett sådant skall utfärdas av arbetsgivaren eller befälhavaren på fartyget. Tjänstgöringsbesked bör upprättas enligt fastställt formulär.

16 % Paragrafen har motsvarighet i 3 & första stycket Sij, enligt vilket stadgande redaren när som helst kan skilja befälhavaren från hans befattning. Regeln förs över till ny Sij med en mindre redak- tionell ändring. Innebörden av den nya bestämmelsen är emellertid en annan än tidigare. Enligt Sij är redaren oförhindrad att utan iakt- tagande av uppsägningstid men med skyldighet att utge bestämt skade- stånd avskeda befälhavaren från hans befattning. Med sistnämnda ut- tryck avses befälhavarens anställning hos redaren, eftersom lagen för- utsätter a-tt befälhavaren, liksom övriga ombordanställda, anställts endast för tjänst i befattning på bestämt fartyg. Den föreslagna bestäm- melsen tar, i enlighet med de grundprinciper som jag redogjort för ti- digare, inte sikte på befälhavarens anställning hos redaren' utan på hans tjänstgöring på det enskilda fartyget. Det kan, t. ex. av säker- hetsskäl, ligga i redarens intresse, att befälhavaren blir skild från be- fälet på det fartyg som anförtrotts honom.

Arbetsgivares rätt att, när skäl föranleder därtill, skilja en anställd från tilldelade arbetsuppgifter torde i allmänhet inte kräva särskilt stöd i lag utan kan tas upp till bedömande efter sedvanliga arbetsrättsliga grundsatser och praxis inom yrket. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning, att befälhavarens ställning med dess offentligrättsliga in- slag och hans funktioner som företrädare för lastägarna motiverar ett uttryckligt stadgande, som klargör redarens rätt. Från lastägarens syn— punkt innebär det föreslagna stadgandet ingen förändring i förhållande

• Sida 154
•  Original

Prop. 1973: 40 154

till 3 5 första stycket Sij. Har redaren utnyttjat sin befogenhet en- ligt förevarande paragraf, är han skyldig tillse att på fartyget finns be- hörig befattningshavare, som kan fullgöra en befälhavares åligganden. Detta torde vara förutsatt i 63 % sjölagen.

17 & Paragrafen har i huvudsak sin motsvarighet i 32 & Sij, som ger befälhavaren rätt att vid vissa fall av sjukdom eller skada avskeda den ombordanställde.

Förhållandena ombord på fartyg, bl.a. de begränsade personalre- surser som där står till förfogande, gör det nödvändigt att snabbt kun- na ersätta sjöman, som drabbats av smittsam sjukdom eller skada eller sjukdom som drar ut på tiden. Det ansvar som åvilar befälhavaren för, fartygets drift och för säkerheten för ombordvarande, fartyg och last, gör det nödvändigt, att befälhavaren utrustas med befogenhet att föra i land sjöman i dessa fall. Ibland kan en sådan åtgärd bli nödvändig att genomföra mot den sjukes vilja. Detta uppnås f.n. genom den möj- lighet till omedelbart avsked som 32 5 Sij ger. Att avskeda den an— ställde i dessa situationer strider emellertid mot den tidigare redovisa- de grundprincipen för anställningen. I stället ges befälhavaren en ovill- korlig rätt att i motsvarande situationer skilja sjömannen från hans befattning ombord på fartyget. Rätten bör uteslutande tillkomma be- fälhavaren. Hans befogenhet får ej inskränkas genom avtal med ar— betsgivaren eller genom instruktioner c. (1. från denne.

Smittsam sjukdom förutsätts — liksom i gällande lag — medföra sådan fara för övriga ombordvarande, att krav inte ställs upp på att sjömannen i övrigt skall vara tjänsteoduglig för att befälhavarens rätt skall inträda. Samma kan förhållandet vara med vissa slag av men-. tala sjukdomstillstånd. Vid annan sjukdom och vid skada behålls kra— vet på att sjukdomen eller skadan skall förorsaka längre tids arbets— oduglighet. En nyhet är att havandeskap jämställs med sjukdom, om det utgör hinder för ombordanställd att utöva sin befattning.

Föreskrifter om rätt att begära samråd eller påkalla undersökning inom fartygsnämnden tas upp i 22 å andra stycket lagförslaget. Om rätt till fri resa med underhåll finns regler i 31 %. Bestämmelser om lön och sjukvårdskostnader medan sjömannen är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller skada tas upp i 34, 35 och 38—40 åå.

18 5 I 33 å Sij ges befälhavaren rätt att avskeda sjöman som i vissa avseenden visat sig oduglig eller väsentligt åsidosatt sina" för- pliktelser i tjänsten eller begått vissa särskilt angivna brott.

I enlighet med kommitténs förslag förordar jag, att motsvarande missförhållande i en ny Sij anges som grund för befälhavarens rätt att skilja sjömannen från hans befattning. I stadgandet bör uttryck- ligen anges att upprepat missbruk'av annat berusningsmedel än alko--

• Sida 155
•  Original

Prop. 1973: 40 155

holhaltiga drycker, t.ex. narkotika, _ger befälhavaren rätt att skilja sjömannen från hans befattning.

Uppräkningen i punkterna 1—6 är i och för sig inte avsedd att vara uttömmande. En utvidgning av paragrafens tillämplighet till att avse t.ex. fall där sjömannen mönstras på mot direkt förbud anser jag emellertid inte möjlig, eftersom det i den situationen skulle åberopas annan grund för skiljandet än vad som är avsikten i denna paragraf. ' Som har framhållits under remissbehandlingen bör institutet användas med stor försiktighet. Beslutet bör inte komma som en överraskning för sjömannen utan han bör tidigare ha varnats av förman ombord. Åtgärden skall vidare ha föregåtts av undersökning inom fartygs- - nämnden i de fall där sådan finns ombord. Bestämmelse härom finns intagen under 22 ä 1 förslaget. Jämför också 23 5.

Rätt till fri resa för den som frånträder sin anställning av skäl som anges i denna paragraf kan endast uppkomma enligt 29% i lagförslaget. Om inskränkning i rätt till sjuklön stadgas i 35 å andra stycket. Där— emot inskränks inte rätten till sjukvård enligt 38 och 39 55.

19 & Sjöman som skils från befattning på fartyg är alltjämt anställd hos arbetsgivaren, om inte anställningsavtalet upphört efter uppsägning, avsked eller annan grund. Liksom kommittén anser jag lämpligt att denna grundregel, som är helt ny, kommer till uttryck i ny Sij.

Eftersom avtalet med arbetsgivaren förutsätts bestå efter det att sjömannen skilts från fartyget, har arbetsgivaren kvar sina avtals— enliga förpliktelser, bl.a. för sjömannens uppehälle, så länge avtalet vara-r. Kommittén har föreslagit skyldighet för befälhavaren att under— rätta arbetsgivaren när befälhavaren utnyttjar sin befogenhet enligt 17 eller 18 &. Eftersom ett sådant skiljande, särskilt om sjömannen är sjuk, under vissa omständigheter kan medföra speciella påfrestningar för den som på detta sätt tvingas lämna den plats, där han dittills haft såväl logi som kost, föreslås att befälhavaren, innan sjömannen lämnar befattningen ombord, skall övertyga sig om, att det är sörjt för dennes uppehälle i land. Om sjömannens rätt till sjukvård finns be— stämmelser i 37 å lagförslaget. Slutligen föreslås obligatorisk underrät- telse till närmaste svenske konsul, om sjuk eller skadad sjöman lämnas kvar 1 utlandet. I fall av skiljande från befattning enligt 185 behöver konsuln enligt kommittéförslaget endast underrättas, om det är påkallat med hänsyn till sjömannens välfärd.

Jag förordar att kommitténs förslag följs med vissa under remiss- behandlingen föreslagna ändringar. Således bör svensk utlandsmyndig- het alltid underrättas när sjöman utomlands skils från befattningen om- bord enligt 17 eller 18 5 nya Sij. Efter samråd med chefen för ut- rikesdepartementet förordar jag att i ny Sij används uttrycket svensk

• Sida 156
•  Original

Prop. 1973: 40 156

utlandsmyndighet. Härmed avses svensk beskickning eller svenskt kon- sulat men däremot inte svensk delegation hos mellanfolklig organisation eller svenskt informationskontor.

11.4. Fartygsnämnd

20 och 21 55 Jag har tidigare ( avsnitt 10.8 ) motiverat mitt ställnings- tagande angående kommittéförslaget att inrätta en nämnd ombord på fartyg. Jag har där också utvecklat skälen för den av mig förordade sammansättningen av nämnden.

22 & Bestämmelserna i första stycket har sin motsvarighet i före- skriften i 33 å andra stycket Sij om att förhör skall hållas i disciplin- nämnden innan befälhavaren avskedar sjöman jämlikt denna paragraf.

Jag föreslår i enlighet med kommitténs förslag att så snart fråga kommer upp om att förflytta en sjöman från hans befattning ombord på grund av förhållande som nämns i 18 & ny Sij undersök- ning skall ske genom fartygsnämndens försorg, innan beslut fattas. Det har härvid ingen betydelse, om beslutet att skilja sjömannen från befattningen kommer att träffas av befälhavaren enligt 18 5 eller av arbetsgivaren. Kravet på föregående undersökning inom nämn- den gällcr också, om arbetsgivaren eller den han befullmäktigat på samma grund vill säga upp anställningsavtalet att upphöra omedelbart eller med iakttagande av uppsägningstid. För att nämnden skall kun- na medverka med undersökning i dessa fall gäller, att sjömannen är kvar i sin befattning på fartyget. Blir frågan om uppsägning av sjö- mannen aktuell först sedan han lämnat sin befattning ombord och t. ex. i land avvaktar arbete på nytt fartyg, saknas förutsättningar för fartygsnämnds medverkan enligt denna paragraf.

Andra stycket motsvarar 14 5 Sij om samråd. Också i andra fall av uppsägning eller skiljande från befattningen ombord än dem som avses i första stycket kan sjömannen ha ett be- fogat intresse av att få konsultera fartygsnämnden eller få åtgärden närmare undersökt i nämnden. Rör det sig t. ex. om en på företags— mässiga grunder beslutad förflyttning av sjömannen till ett annat av rederiets fartyg, kan förflyttningen framstå som orättfärdig för sjöman- nen eller oklar till sina faktiska motiv. Det ligger därför ett värde i att sjömannen får tillfälle att få frågan upptagen i nämnden.

Begäran om samråd eller undersökning bör framställas i så god tid som möjligt för att åtgärden skall få verklig mening. Det är uppenbart att arbetsgivaren eller befälhavaren i så god tid som möjligt bör var- sko sjömannen om sådana förändringar i hans anställningsvillkor som kan föranleda, att sjömannen själv vill påkalla samråd eller under- sökning. Någon viss fixerad tid, inom vilken begäran skall göras, upp- ställs inte. Det ligger emellertid i sakens natur att begäran måste ske

• Sida 157
•  Original

Prop. 1973: 40 157

innan sjömannen lämnar fartyget. Om sjömannen kommer alltför sent med sitt önskemål, kan följden bli att nämnden inte hinner kallas sam- man. I fall av tidsnöd kan fråga komma upp om nämnden då uppfyllt lagens krav. Det är tydligt att kravet på samråd och undersökning kan tillgodoses endast om nämnden har rimlig tid till sitt förfogande. Fram- ställs en begäran om samråd eller undersökning strax innan fartyget skall avgå från den hamn där det är avsett att sjömannen skall lämna fartyget, kan det visa sig praktiskt omöjligt att efterkomma önskemå- let. Nämnden bör i sådant fall se till att sjömannens begäran och skä- let till att samråd eller undersökning inte kunnat komma till stånd an- tecknas i skeppsdagboken. Inte sällan kan dock en undersökning vara av- betydelse, även om den sker i efterhand sedan sjömannen lämnat far- tyget. I så fall skall den begärda utredningen äga rum och anteckning göras i skeppsdagboken om skälet till att undersökning skett först i efterhand. '

Enligt gällande lag är rätten -till samråd förbehållen arbetstagare, vars anställning varat sex månader. Principen, som är hämtad från Saltsjöbadsavtalet, grundar sig på den uppfattningen att samrådsinsti- tutet skall förbehållas arbetstagare, som har fastare anknytning till företaget och därför har särskilt anspråk på trygghet i anställningen. Jag förordar i överensstämmelse med kommittéförslaget att denna in- skränkning slopas.

23 & Motsvarighet saknas i Sij. Anledningen till att sjömannen inte inställt sig ombord vid tiden för fartygets avgång kan vara ett ursäktligt misstag om fartygets rätta avgångstid. Det kan också vara situationer, när sjömannen avvikit från fartyget eller på grund av för- summelse stannat för länge i land. Det är viktigt att även sådana fall snarast utreds av fartygsnämnden. I vissa fall kan sjömannan åter- förenas med fartyget genom rederiagents eller svensk utlandsmyndighets försorg. I andra fall är detta uteslutet. Undersökningen skall dock äga rum, oavsett om sjömannen kommer åter till fartyget eller ej.

24 & I samband med mina överväganden om slopande av disciplinär bestraffningsrätt ombord på fartyg har jag (avsnitt 10.6) antytt den roll som fartygsnämnden bör ha för behandlingen av disciplinära och liknande frågor.

Kommittéförslaget nämner dels fall när någon allvarligt försummat sig i tjänsten eller grovt brutit mot ordning och skick ombord, dels fall när brott, som hör under allmänt åtal, förövats eller när misstanke om sådant brott föreligger. När förhållande som nu sagts genom an— mälan eller på annat sätt kommer till nämndens kännedom, har den att ta upp saken till undersökning.

Mera obetydliga avtalsförseelser finner jag naturligen endast böra

• Sida 158
•  Original

Prop. 1973: 40 158

föranleda tillsägelse utanför ramen för ett formellt förfarande inför fartygsnämnden. Däremot delar jag den uppfattning som kommit till uttryck vid remissbehandlingen, att förseelser i tjänsten och överträ— delser av vad skick och ordning ombord på ett fartyg bjuder bör ut- redas i nämnden även om gärningen inte kan betecknas som allvarlig eller grov.

Det är uppenbart att situationer kan förekomma, när särskild utred- ning genom nämndens försorg framstår som meningslös. Om ett brott begås medan fartyget är på väg till svensk hamn, bör nämnden under-. låta att verkställa utredning och i stället avvakta att polismyndigheten omhändertar fallet vid fartygets ankomst till hamnen. Förhållandena kan vara likartade om den sak som är aktuell för nämndens utredning inom kort blir föremål för sjöförklaring enligt 12 kap. sjölagen . Där- emot kan nämndens utredning ej ersättas av annan utredning, som ut- ländsk myndighet, t. ex. polismyndighet, kan komma att verkställa.

Nämnden bör ha samma sammansättning vid handläggning av dessa utredningsuppgifter som när det gäller samråd och undersökning i frågor om anställningsavtalet.

61 5 första stycket Sij om förhör inför disciplinnämnden ombord när allmänt brott begåtts gäller enligt 170 % sjölagen också när sådant brott förövats av passagerare. I lagförslaget motsvaras innehållet i 61 5 första stycket Sij av bestämmelsen i 24 &. Liksom kommittén föror- dar jag inte någon ändring i denna ordning. Följdändring bör göras i sjölagen.

25 5 I denna bestämmelse, som är ny, ges fartygsnämnden en möj- lighet att tilldela sjömannen erinran. En sådan åtgärd från nämndens sida kan ibland göra större intryck än enbart en tillsägelse från över- ordnad och därför vara bättre ägnad att hos den felande inskärpa det allvarliga i vad han låtit komma sig till last.

Enligt kommittéförslaget saknar erinran rättslig innebörd i den me- ningen. att nämnden ej har några befogenheter att ingripa med andra disciplinära medel i händelse erinran nonchaleras. Sjömannen föreslås inte heller få rätt att överklaga nämndens beslut om erinran. Under remissbehandlingen har framförts att sjömannen bör få överklaga ett sådant beslut på samma sätt som ett beslut enligt 65 & Sij om var- ning f. n. kan överklagas till mönstringsförrättare eller domstol.

Jag delar inte den framförda uppfattningen. Fartygsnämndens beslut om erinran bör närmast ses som en reprimand i lindriga fall mot den som inte kunnat uppfylla arbetsavtalets krav eller som uppträtt störan- de ombord. Denna- enkla åtgärd från nämndens sida bör inte uppfattas som en sådan disciplinär bestraffning vilken skall kunna överprövas av domstol. Anser nämnden att en mera ingripande åtgärd bör vidtas, skall det i 26 % första stycket anvisade tillvägagångssättet tillgripas. Jag tillstyrker därför kommittéförslaget.

• Sida 159
•  Original

Prop. 1973: 40 159

26 5 I 26 5 första stycket ges föreskrifter om skyldighet för fartygs- nämnden att när sjöman grovt misskött sig under anställningen ombord anmäla sjömannen till den i mönstringsförordningen angivna sjömans"- nämnden för prövning av om påmönstringsförbud eller varning skall meddelas honom. Det bör påpekas att fartygsnämndens prövning hu- ruvida anmälan skall ske till sjömansnämnden inte utesluter att anmä- lan till sjömansnämnden kan göras av enskild person ombord.

Andra stycket motsvarar 24 5 i kommittéförslaget. Liksom kommit- tén finner jag att fartygsnämnden skall ha rätt att vid bagatellförseel- _ ser underlåta att göra anmälan för rättslig prövning. Nämnden kan så- lunda vid t. ex. mycket lindriga fall av misshandel, egendomstillgrepp eller åverkan finna, att vad som förekommit i saken är av så bagatell- artad beskaffenhet, att det inte påkallar ingripande av rättslig art. Det är emellertid uppenbart att nämnden bör utnyttja denna möjlighet re- striktivt.

Slutligen föreskrivs i tredje stycket att det ankommer på befälhava- ren att se till att de anmälningar eller underrättelser som skall göras blir översända till angivna myndigheter. Till anmälan eller underrät- telsen bör befälhavaren foga det utredningsmaterial som fartygsnämn- den förfogar över.

27 % Paragrafen motsvarar 64 & fjärde—sjätte styckena Sij. Den handläggningsordning som föreslås gälla för fartygsnämnden när nämn- den företar undersökning enligt 22—24 55 ny Sij överensstämmer i huvudsak med vad som hittills gällt för disciplinnämnden.

Vid samråd kan förfarandet vara enklare och mera formlöst än när nämnden företar undersökning. Protokoll behöver inte föras. Det är tillräckligt att anteckning om att samråd skett görs i skeppsdag- boken. . '

Av vikt är att ledamot av fartygsnämnden vinnlägger sig om opar- tiskhet och omsorg vid behandling av förekommande ärenden. Leda- mots skyldighet i detta avseende är straffbelagd i Sij och jag före- slår cn liknande bestämmelse i 64 & ny Sij.

28 5 Under remissförfarandet har riksåklagaren betonat vikten av att den utredning som fartygsnämnden företar utförs med största nog- grannhet. Möjligheterna för åklagaren att komplettera utredningen är nämligen i praktiken mycket begränsade och varje komplettering för- ' anleder i regel att handläggningen fördröjs avsevärt. Hittillsvarande erfarenheter visar enligt riksåklagaren att goda utredningar kan pre- steras men att kvaliteten hos utredningarna växlar i hög grad. Riks— åklagaren finner det därför önskvärt att råd och anvisningar utarbetas till ledning för nämndema. Också blanketter med lämplig ledtext kan

• Sida 160
•  Original

Prop. 1973: 40 150

vara ett gott hjälpmedel vid 'utredningarnas bedrivande. Riksåklagaren är beredd att lämna den medverkan som kan önskas.

I denna paragraf föreslås att sjöfartsverket efter samråd med riks- åklagaren får meddela ytterligare föreskrifter om fartygsnämnden.

11.5. Fri resa

295. Jag har tidigare (avsnitt 10.9) redovisat mina överväganden i fråga om sjömans rätt till fri hemresa efter viss kvalifikationstid. Jag ' hänvisar till den redogörelsen. '

30 % Bestämmelsen föreskriver att framställning om fri resa' enligt 29 5 skall ske skriftligen i samband med att sjömannen begär semester eller annan ledighet eller säger upp sitt anställningsavtal.

31 % Paragrafen motsvarar 28 5 Sij.

Lagförslaget hänför sig till de sjukdoms- och därmed jämförliga förhållanden som anges i 17 % nya Sij. Skils. sjömannen endast från befattningen på fartyget på grund av sådant förhållande, blir denna paragraf inte aktuell, eftersom redarens förpliktelser enligt avtalet be- står gentemot sjömannen i enlighet med 19 å andra stycket. Vid till- lämpning av första stycket andra punkten är det inte avgörande om sjukdomen eller skadan givit sig tillkänna innan'sjömannen lämnade ' anställningen. Reseförmånen skall utgå så snart det kan visas att sjö- mannen haft sjukdomen eller skadan medan han ännu var anställd hos redaren. Detta överensstämmer i sak med vad som gäller f. n.

I överensstämmelse med kommittéförslaget förorda-r jag' att förmå- nen av fri hemresa liksom övriga förmåner i samband med sjukdom eller skada inte skall utgå, om sjömannen när han ingick anställnings- avtalet förtigit sjukdomen eller skadan eller om han uppsåtligen eller genom grovt vållande ådragit sig denna; sistnämnda inskränkning gälé ler inte om sjukdomen är könssjukdom. Vid fall av havandeskap skall fri hemresa kunna vägras endast om kvinnan förtigit sitt tillstånd, när hon ingick anställningsavtalet. I fråga om skälen för dessa inskränk- ningar hänvisar jag till vad kommittén uttalat i sitt betänkande (s. 137).

32 & Kommittén ansluter i sitt förslag till nuvarande ordning. Enligt förslaget kan således-förmånen av fri resa med underhåll inte utgå i de fall avtalet upphör enligt 10 & (35 & Sij) på grund av att sjömannen får anställning av högre grad på annat fartyg eller därmed jämställt förhållande eller enligt 11 g (36 5 Sij) på grund av fara för krigs— handlingar eller allmänfarlig sjukdom. Den fria' reseförmånen skall en- ligt förslaget finnas kvar i de fall avtalet upphör enligt 12 eller 13 5, dvs. när sjöman antagits för bestämd resa och denna ändras väsent—

• Sida 161
•  Original

Prop. 1973: 40 161

ligt (37 5 Sij) eller när fartyget ej är sjövärdigt för resa i avsedd fart m. m. (38 5 Sij).

Under remissbehandlingen har framförts krav på utökning av rese- rätten till de situationer som angesi 10 och 11. 59" kommittéförslaget.

För egen del anser jag inte att sjömannen bör ha rätt till fri hem- resa i de fall som avses i 8 & (10 & kommittéförslaget). Däremot fin- ner jag det skäligt att den reseförmån som förevarande paragraf inne- håller också skall omfatta fall när sjömannen frånträder sin anställ- ning på grund av de förhållanden som sägs i 9 5 (1.1 _S kommittéför- - slaget), dvs. vid krigsfara eller allmänfarlig sjukdom.

Förmånen bör avse fri resa med underhåll till närmaste ort, där avta- let skulle ha upphört efter uppsägning från redarens sida.

33 å Paragrafen motsvarar 26 å andra stycket Sij. Vid lagförsla- gets utformning har hänsyn tagits till det förhållande som länge rått i praktiken, nämligen att redaren eller hans agent i första hand sköter om de anställdas resor. Endast i undantagsfall träder utlandsmyndig- hetcn till. Under remissbehandlingen har framförts förslag om före- skrift att resorna skulle ordnas av redaren i samverkan med konsul. Någon sådan föreskrift finner jag emellertid inte påkallad. Det är nu- turligt, att sådan samverkan sker i de fall anledning föreligger.

Jag biträder kommittéförslaget att slopa skyldigheten dels för reda- ren att på begäran ställa säkerhet. om resan ordnas av konsul, och dels för sjömannen att anta tjänst under hemresan.

Kommittén har föreslagit en föreskrift om att sjömannen ska-ll rätta sig efter de anordningar för resan som arbetsgivaren eller konsuln före- skriver. Här avses t.ex. föreskrifter om färdväg, färdsätt och tid- punkt för resan. I arbetsgivarens skyldighet att svara för och ord- na resan ligger att resan i enlighet med den praxis som utvecklat sig skall ske på det sätt som är rimligt med hänsyn både till arbets- tagarens intresse och de kostnader som uppkommer för arbetsgivaren. Att sjömannen är skyldig att godta de villkor som ställs upp för sådan fri resa är självklart. Det synes inte vara riktigt att föreskriva en skyl- dighet att godta anordningar härutöver. Med hänsyn härtill'kan' jag inte förorda den av kommittén föreslagna bestämmelsen.

11.6. Län och vård till följd av sjukdom eller skada, m.m.

34 % Paragrafen motsvarar 4 & och 18 å andra stycket andra punk- ten Sij.

Som jag tidigare ( avsnitt 5.2.1 och 10.4 ) anfört bör reglerna om sjuk- lön liksom övriga stadganden om sjömannens rättigheter vid sjukdom eller skada finnas i den nya Sij.

ll Rikrdagen 1973. ] saml. Nr 40

• Sida 162
•  Original

Prop. 1973: 40 162

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs att sjömannen har rätt till lön under tid när han är sjuk eller skadad ombord. Denna rätt ' gäller också enligt nuvarande Sij men framgår endast indirekt av bestämmelserna om lön i 18 %- första 'stycket och andra stycket första punkten Sij. Eftersom reglerna om sedvanlig lön föreslås slopade i lagen, finner jag det nödvändigt att föra in en särskild sjuklöneföre- skrift. '

Sjuklön enligt andra stycket till den som lämnat sin befattning om- bord utgår oavsett om sjömannen i samband därmed har frånträtt an- ställningen eller står kvar i arbetsgivarens tjänst.

Den tid under vilken sjuklönen längst skall utgå är i lagförslaget i princip densamma som i Sij men anges av praktiska skäl i dagar. Ett under remissbehandlingen framfört yrkande om förlängd tid kan jag inte biträda. Förmånen är avsedd som ett socialt grundskydd. Det får ankomma på kollektivavtalsparterna att träffa avtal om utvidgade för- måner.

Sjömannens rätt till sjuklön är oberoende av om sjukdomen eller skadan givit sig tillkänna innan han lämnade befattningen ombord. Av- görande är att sjömannen hade sjukdomen eller skadan vid det till- fälle då han lämnade sin befattning. Det kan exempelvis vara fråga om en till synes obetydlig skada, som efter någon tid förvärras så att ar- betsoförmåga uppstår eller om en" sjukdom med viss inkubationstid.

I lagförslaget utsträcks sjuklöneförmånen till att gälla också den som på grund av sjukdom eller skada blir arbetsoförmögen under väntetid. Den tid under vilken lönen i' sådant fall skall utgå räknas från dagen efter den då sjömannen blev arbetsoförmögen.

35 % Paragrafen motsvarar bestämmelser i 18 å andra och tredje styckena samt 33 & tredje stycket Sij.

Kommittéförslaget behåller de inskränkningar i rätten till sjuklön som nuvarande Sij innehåller. En remissinstans har anmärkt att sjuklön borde utgå också när sjömannens anställningsavtal sagts upp. på grund av oduglighet eller indisciplinärt uppträdande (jfr 18 5). Som motivering härför anförs att sjuklönereglerna är att anse som ett socialt grundskydd, som gör sig lika starkt gällande i sådana fall.

Som framgår av 29 & föreslår jag att rätten till fri hemresa efter viss kvalifikationstid inte skall påverkas av uppsägningsgrunden. Jag avser också föreslå att reglerna om sjukvård på arbetsgivarens bekostnad enligt 38 och 39 55 skall gälla även den som blivit uppsagd av för- hållande som avses i 18 & lagförslaget. Jag finner dessa regler utgöra ett tillräckligt grundskydd och biträder därför kommittéförslaget.

36 % Paragrafen motsvarar 27 å första stycket Sij.- Någon saklig ändring föreslås inte. '

• Sida 163
•  Original

Prop. 1973: 40 . 163

37 & Paragrafen motsvarar 27 .5 andra stycket Sij. .

Liksom enligt nuvarande Sij bör befälhavaren svara för att sjuk.. eller skadad sjöman på fartyget får behövlig .vård. Ett motsvarande ansvar för arbetsgivaren bör emellertid finnas också under väntetid.

I anslutning till dettavill jag framhålla att bestämmelserna i nu- varande Sij om samarbete med konsul i praktiken betyder att befäl- havaren genom att överlämna sjömannen i konsulns vård-eller under— rätta denne kan avlasta sitt ansvar enligt 27 å andra stycket. I och med att föreskriften om överlämnande eller underrättelse slopas,- utsträcks befälhavarens eller arbetsgivarens vårdansvar i motsvarande mån. Nå- gon utvidgning av arbetsgivarens regressrätt gentemot statsverket (jfr 31 å andra stycket Sij och 44 & lagförslaget) bör inte ske.-I lik- het med kommittén finner jag inget behov av att i ny Sij ha be- stämmelse om skyldighet att omhänderta sjuk eller skadad sjömans tillhörigheter (jfr 27 & tredje stycket Sij). Denna skyldighet torde utan vidare följa av arbetsavtalet och bör uppfattas som en självklar- het. _

Motsvarighet till nuvarande bestämmelse (27 & fjärde stycket Sij) om befälhavarens skyldighet att på begäran underrätta sjuk eller ska- dad sjömans närmaste anhöriga har tagits in i kollektivavtalen och kan utgå ur lagen. .

Enligt 27 % sista stycket Sij skall befälhavaren överlämna i ut- landet kvarlämnad sjuk eller skadad sjöman åt konsuls försorg. Före- skrift om utlandsmyndighets allmänna skyldighet att lämna ekonomiskt bistånd åt svenska medborgare finns i 35 & instruktionen (1967: 83) för utrikesrepresentationen. Närmare bestämmelser om konsuls medver- kan i dessa situationer närdet gäller ombordanställda finns i 53 % för- ordningen (1928: 49, ändrad senast 1967: 291) angående beskickningar och konsulat samt i 53 & allmän instruktion den 15 februari 1928 för beskickningar och konsulat. Dessa bestämmelser är i flera avseenden föråldrade, och nya instruktioner för konsulerna är under utarbetande. Vanligen handhar rederierna de praktiska frågor som uppkommer i samband med att en sjöman lämnas kvar för vård i utlandet.

Frågor om utlandsmyndighets medverkan i fall när sjuk eller skadad sjöman lämnas kvar utomlands torde i fortsättningen helt kunna regleras i administrativ väg. Anledning saknas att i ny Sij ta upp bestämmel- ser som motsvarar 27 & fjärde stycket Sij.

38 & Paragrafen motsvarar 28 5 första och andra styckena Sij.

I fråga om kostnad för sjukvård som utges av redare-för svenskt fartyg har denne regressrätt mot försäkringskassa enligt 2 kap. 7- 5 ' sista stycket lagen om .allmän försäkring. Samma är förhållandet med : sådan utgift som redarehaft för sjömans sjukvård utom riket och som omfattas av bestämmelserna i kungörelsen (1962: 388) om er-

• Sida 164
•  Original

Prop. 1973: 40 164

sättning för sjukvård utom riket enligt'lagen om allmän försäkring. Kungörelsen gäller utgifter för sjukvård utom riket i fråga om 'den som omfattas av lagen om allmän försäkring. Ersättning kan utgå för läkarvård och sjukhusvård men inte för sjukresor utom riket. ' Ytterligare bestämmelser om bistånd åt sjöfolk ges i förutnämnda förordning angående beskickningar och konsulat (se under 27 å). Bestämmelser om sjukvård förekommer f. n. inte i kollektivavtalen. I överensstämmelse med vad som i sak gäller f.n. föreslås, att kost- naden för all erforderlig sjukvård" bestrids av arbetsgivaren så länge sjömannen har befattning ombord på fartyget. Lämnar sjömannen be- fattningen och är han därvid sjuk eller skadad, föreslås han också un- der begränsad tid därefter få fri sjukvård på arbetsgivarens bekostnad. Detta bör gälla oavsett om sjömannen stannar kvar i anställningen el— ler ej. Upphör anställningsavtalet i samband med att sjömannen läm— nar sin befattning ombord. har grunden för avtalets upphörande ingen betydelse för rätten till fri sjukvård. Förmånen skall sålunda utgå även i det fall att sjömannens avtal sagts upp på grund av förhållande som sägs i 18 5. Förmånen utgår så länge behov föreligger, dock ej utöver 42 dagar vid vård i det land där han är bosatt eller 84 dagar, om han vårdas i annat land. Dessa tider motsvarar de i Sij angivna perioder- na om sex resp. tolv veckor. Nuvarande bestämmelse har i praxis tol- kats så att sjöman, som hemsänds från utlandet för fortsatt vård i hemlandet, vid hemkomsten kan komma i åtnjutande av vård på ar- betsgivarens bekostnad under den tid som återstår av stadgade tolv veckor, dock ej utöver sex veckor från hemkomsten. Den nya bestäm- melsen bör tillämpas på motsvarande sätt. Vad nu sagts bör i enlighet med kommittéförslaget också gälla om sjömannen drabbas av sjukdomen eller skadan under väntetid. Detta innefattar en utvidgning av förmånen jämfört med gällande "ordning.

39 å Paragrafen saknar motsvarighet i Sij. Enligt denna lag räknas den tid under vilken sjömannen är berättigad till fri sjukvård från da- gen för avmönstring eller den dag fartyget gått vidare. Inte sällan före- kommer att denna tid hinner löpa ut innan sjömannen kan erbjudas den vård han behöver beroende på långa väntetider för sjukhusvård och läkarbehandling. Har tiden löpt ut utan att sjömannen hunnit få vård, upphör redarens förpliktelse. Sjömannen får därefter själv stå kostnaden eller en del därav, vilket särskilt drabbar den som ej åtnjuter skydd enligt lagen om allmän försäkring eller motsvarande lagstiftning i utländsk sjömans hemland. För att motverka dessa negativa verk— ningar av ett förhållande som. varken arbetsgivaren eller den anställde råder över föreslås i enlighet med kommittéförslaget, att arbetsgivarens kostnadsansvar för sjukvård under de i'38-å nämnda tidsperiodcrna ut- sträcks i tiden. Hans skyldighet föreslås upphöra, om vården 'inte åt-

• Sida 165
•  Original

Prop. 1973: 40 165

njuts inom sex månader från det vårdbehovet inträdde. Om vårdbe- hovet inträffade redan under tid, när sjömannen var i befattning om- bord, eller undantagsvis dessförinnan, skall sexmånaderstiden räknas från det sjömannen senast lämnade befattning ombord. De flesta vård- fall förutsätts kunna behandlas inom denna tid. I enstaka fall kan det emellertid visa sig omöjligt att få vård också inom sexmånadersperio- den. Detta torde ofta gälla specialistvård vid sjukhus. Det föreslås därför i sista stycket att tiden, under vilken arbetsgivarens kostnads- ansvar för sjukhusvård och därmed sammanhängande utgifter kan tas i anspråk, förlängs med ett halvt år så att den sammanlagda tiden upp- går till ett år från tidigare angiven tidpunkt. En förutsättning för denna utvidga-de förmån är att sjömannen kan visa, att han på grund av om- ständigheter, över vilka han inte råder, inte har kunnat åtnjuta vården tidigare. Som eXempcl härpå kan nämnas platsbrist vid sjukhus eller väntetid hos specialläkare vid sjukhus.

Den i 38 S' angivna tiden för fri vård — 42 dagar resp. 84 dagar —— skall falla inom de i denna paragraf angivna tidrymderna, sex månader eller ett år. Påbörjas vården så sent att viss del faller utanför sexmå- naders- eller ettårsgränsen, bortfaller arbetsgivarens ansvar för den delen.

40 & Paragrafen motsvarar 28 & tredje stycket Sij och överens— stämmer med nuvarande ordning.

41 % Paragrafen motsvarar 28 & fjärde stycket Sij.

Arbetsgivarens ansvar för vård av sjöman när denne lämnar befatt- ning på fartyg och har venerisk sjukdom följer av 38 å andra stycket. Är sjukdomen i smittsamt skede, bör arbetsgivarens kostnader i likhet med vad som gäller enligt Sij ersättas av statsverket. Detta- får ses mot bakgrund av smittskyddslagens(1968: 231, ändrad senast 1972: 667) bestämmelser om kostnadsfri behandling av veneriska sjukdomar . för den som vistas i Sverige. .

Den enligt 41 & ersättningsgilla vården omfattar liksom enligt Sij sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel. Det är utan betydelse om sjömannen, sedan han lämnat befattningen på fartyget.-är kvar i reda— rens tjänst eller har frånträtt anställningen. ' ,

I detta sammanhang erinras om den i Bryssel den 1 december 1924 undertecknade och av Sverige ratificerade överenskommelsen rörande vissa lättnader för sjömän,.tillhörande handelsflottan, vid behandling för könssjukdom. 1 hamnar i de länder som godkänt överenskommel- sen skall finnas läkarmottagning, där fartygspersonal får kostnadsfri behandling för venerisk sjukdom. Enligt kungörelsen (1968: 235) med särskilda. bestämmelser för beredande av vård åt sjömän vid venerisk sjukdom svarar befälhavaren för att fartygspersonalen känner till de

• Sida 166
•  Original

Prop. 1973: 40 166

meddelanden om läkarmottagning som enligt överenskommelsen skall finnas på fartyget. Saknas sådant meddelande skall befälhavaren skynd- samt inhämta upplysningar om läkarmottagning och delge personalen dessa. ' " ' _

42 & Paragrafen motsvarar 29 % Sjm'L.

Lagförslaget behåller i huvudsak gällande regler. Befälhavaren bör sörja för att den avlidne sjömannens anhöriga underrättas, att begrav- ning eller hemsändning av urna innehållande-askan" vid eldbegängelse sker och att kvarlåtenskapen ombord på fartyget omhändertas. Detta gäller vid dödsfall, som inträffar när sjömannen innehar befattning på fartyg. Avlider sjömannen under väntetid föreslås. också, vilket är en nyhet, att arbetsgivaren skall se till att dessa åligganden blir utförda.

Befälhavaren ser till att kvarlämnad egendom och förteckning över tillhörigheterna snarast möjligt kommer dödsboförvaltningen tillhan- da. Självfallet kan det i det enskilda fallet visa sig lämpligt att på sätt som är föreskrivet i gällande Sij överlämna egendomen till svensk utlandsmyndighet för omhändertagande och hemtransport. Särskild före- Skrift härom synes _dock inte erforderlig. Har egendomen måst avyttras, bör redovisningen av försäljningssumman ske direkt till dödsboet.

43 g Paragrafen motsvarar 30 5 Sij.

Enligt förslaget skall arbetsgivaren också i fortsättningen vidkännas kostnader som föranleds av sjömans begravning eller eldbegängelse, om dödsfallet inträffar antingen under tid när sjömannen har befatt- ning på fartyg, under väntetid eller medan sjömannen vårdas på ar- betsgivarens bekostnad enligt 38 och '39 åå. I det sistnämnda fallet har det ingen betydelse för betalningsskyldigheten, om sjömannen hade kvar. anställningen vid dödsfallet eller ej. Avgörande är att sjömannen" avlidit vid en tidpunkt när han erhåller vård som bekostas av arbets- givaren. I förhållande till nuvarande regel är att uppmärksamma, att vårdperioden om högst 42 resp. 84 dagar kan komma att förskjutas inom en ettårsram enligt 39 & lagförslaget; Om dödsfall inträffar i ti- den mellan en tjänstgöringstid ombord eller en vänteperiod samt en vårdperiod och dödsfallet inte föregåtts av vård, för vilken arbetsgi- varen står kostnaden, här han inte heller något ansvar för begrav— ningskostnader. '

44 % Enligt 31 å andra stycket Sij har redaren rätt till ersättning av statsverket för utgifter som'befälhavaren nödgats göra för svensk sjöman men vilka ej ålegat redaren enligt 28 eller 30 & Sij. Här avses utgifter, som är betingade av föreskrifterna i 27 och 29 55 Sij om befälhavarens skyldighet att sörja för sjukvård och begravning. Det kan t. ex. röra sig om utgifter "för vård av självförvållad sjukdom.

• Sida 167
•  Original

Prop. 1973: 40 - 167

Redaren kan dock inte regressvis vända sig mot staten för kostnader, som går utöver de tidsgränser som 28 och 30 %% SjrnL anger. Har han med hänsyn till främmande immigrationslagstiftning tvingats utge t." ex. vårdkostnad för längre tid än i 28 5 Sij stadgade tolv veckor, iklä- der sig staten inget betalningsansvar för den överskjutande tiden (se NJA 1949 s. 330). En förutsättning för denna regressrätt är att befäl- havaren inte kunnat få bistånd av svensk konsul med åtgärden.

Befä-lhavarens-arbetsgivarens skyldighet att bereda sjuk eller skadad sjöman behövlig vård är ovillkorlig också enligt 37 % lagförslaget.'Som ' jag anfört i anslutning till sistnämnda paragraf har också gjorts en viss utvidgning i befälhavarms-arbetsgivarens vårdansvar- Lagförslaget behåller arbetsgivarens regressrätt gentemot staten. Däremot bör, som jag också anfört under 37 &, någon utvidgning av regressrätten på mot- svarande sätt som av vårdansvaret inte ske. Detta=framgår av andra punkten i 44 & lagförslaget.

Enligt 31 å andra stycket Sij har arbetsgivaren motsvarande re- gressrätt för begravningskostnad som för sjukvårdskostnad. Eftersom ' arbetsgivarens ansvar för begravningskostnad enligt lagförslaget är vidsträcktare än hans skyldighet att ombesörja begravning, kan dock regressrätten aldrig aktualiseras.'Regressrätt för begravningskostnad - är därför utesluten ur lagförslaget. '

Regressrätten föreslås utvidgad att omfatta också utgift som gjorts för här i riket bosatt utländsk sjöman.

11.7. Fartygsarbete

45 & Paragrafen motsvarar 10 % Sij och ger föreskrifter om mini- miålder för arbetstagare som skall användas i fartygsarbete.

Vid tiden för Sij:s tillkomst var den grundläggande skolutbildning- en rcgelmässigt avslutad när barnet uppnått 15 års ålder. Enligt gällan- de skollag (1962: 319, ändrad senast 1971: 630) upphör skolpliktcn, om den inte fullgjorts dessförinnan, med utgången av vårterminen det ka- lenderår, när barnet fyller.16 år.

Kommittén har föreslagit att minimiåldern för yngling att användas i fartygsarbete anpassas till den förlängda obligatoriska skolgången.

Jag biträder kommitténs av remissinstanserna förordade förslag till generella minimiåldersregler.

Under remissbehandlingen har Sveriges redareförening anfört att kravet på 18 års ålder för eldare hindrar rekrytering av personal. Yng- ling kan nämligen efter avslutad skolgång genomgå nödvändig utbild- ning och praktisk tjänstgöring för innehav av sådan befattning om- bord. innan han fyller' 18 år; Enligt föreningens uppfattning är det olyckligt, om han då på grund av åldersregeln hindras från att ta an- ställning till sjöss som eldare.

• Sida 168
•  Original

Prop. 1973: 40 168

Svenska sjöfolksförbundet, Svenska maskinbefäls/örbzmdet och Svc— riges fartygs!)efälsföre/zing har motsatt sig att minimiåldersgränsen för eldare sänks. Arberarskyddsstyrelsen finner att skäl till undantag kan föreligga, om den minderårige har genomgått lämplig utbildning för arbetet. Sjöfartsverket har utfärdat föreskrifter om utbildning och praktisk tjänstgöring för innehav av tjänst som eldare på fartyg.

För egen del vill jag stryka under att eldartjänst på fartyg medför ett betydande säkerhetsansvar varför åldersgränsen generellt bör fast- ställas vid 18 år. Den som fått nödvändig utbildning för sådan tjänst- göring kan emellertid vara skickad att anförtros detta ansvar även om han inte uppnått denna ålder. Jag föreslår därför att bestämmelsen kompletteras med föreskrift att yngling, som uppfyller de i paragrafens första stycke föreskrivna villkoren, kan få användas i fartygsarbete som eldare. innan han fyllt 18 år, om sjöfartsverket medger det.

46 & Stadgandet i 55 5 Sij om skyldighet för arbetsledningen att vid skeppsarbetets ordna-nde ta hänsyn till den enskilde sjömannens ställning i tjänsten och till hans fortsatta utbildning har fått ökad be- tydelse under senare tid. Kravet på att arbetskraften ombord utnyttjas på rätt sätt får särskild tyngd, när rationellare drift medför minskade besättningar. Den avancerade tekniska utrustningen på fartygen och den intensifierade driften ställer större krav på yrkesskicklighet. Det är en viktig uppgift för arbetsledningen ombord att se till att de om- bordanställda bereds möjlighet till den utbildning som gör dem väl lämpade för arbetet ombord. Många sjömän har också behov av att under sin anställning till. sjöss kunna fortbilda sig för kommande ar- betsuppgifter. Jag biträder kommitténs förslag att de föreskrifter för skeppsarbetets anordnande som nuvarande lag innehåller i 55 & förs över till ny lag.

47 ;S Paragrafen motsvarar 50 & första stycket och7l. & andra stycket Sij. .

Den lydnadsplikt som f.n. gäller enligt 50 & första stycket Sij är inte underkastad några uttryckliga .inskränkninga-r._ Arbetstagaren är skyldig utföra de åligganden som föreskrivs i anställningsavtalet. .

Lydnadsplikten kan. emellertid inte vara absolut. Arbetsgivaren kan inte stödja sig på en avtalstolkning som han bort förstå vara ohåll- bar (AD 1934 nr 179). Ej heller torde lydnad kunna krävas. när ordern leder till att sjömannen utsätts för allvarlig förlust eller till att han begår uppenbart olagliga handlingar. _

Kommittén har övervägt. att slopa nuvarande uttryckliga lagregel, om lydnadsplikt. Den framhåller emellertid bl.a. att-lydnadsplikten ombord på fartyg har en delvis annan innebörd än den man lägger , in i. lydnadsförhållandet vid anställningsavtal till lands. "Detta hänger

• Sida 169
•  Original

Prop. 1973: 40 169

samman med de särskilda krav som måste uppställas från säkerhets- synpunkt. För att inte fartyg, ombordvarande eller last skall utsättas för fara krävs, att givna order följs snabbt och ovillkorligt. Sjö— tjänsten förutsätter också"—— i motsats till vad som vanligtvis är regeln inom det övriga.- arbetslivet — att arbetstagaren, när säkerheten ombord kräver särskilda insatser, påtar sig arbetsuppgifter som utsätter honom för fara till liv och hälsa. Mycket har otvivelaktigt gjorts för att minska riskerna inom sjömansyrket. Trots detta återkommer stän- digt situationer ombord. t. ex. vid hårt väder, när en befattningsha- vare måste kunna beordras till en riskfylld arbetsuppgift för att före- bygga allvarligare fara. Med hänsyn härtill anser kommittén princi- piella och praktiska skäl tala för att lydnadsplikten får stöd i en ut- trycklig lagregel av innehåll att sjöman skall efterkomma förmans order angående tjänsten och noga följa givna föreskrifter.

På de grunder som nu anförts biträder jag kommitténs av remiss- instanserna tillstyrkta förslag.

48 & Paragrafen saknar motsvarighet i Sij. _

Jag har tidigare ( avsnitt 10.7 ) redogjort för nuvarande rättsläge och de överväganden som ligger till grund för 48 & lagförslaget.

l enlighet med kommitténs förslag föreslås att sjöman i befattning ombord ej är skyldig utföra arbete, som är föremål för stridsåtgärd. Kommittéförslaget innebär att ncutralitetsrätt föreligger endast under villkor att den ifrågavarande stridsåtgärden är lovlig. varmed torde förstås lovlig enligt lag och avtal. Under remissbehandlingen har fram- hållits att denna begränsning inte bör gälla vid fall av lockout. Jag biträder denna uppfattning.

En regel om rätt att vägra utföra arbete kan av hänsyn till sjö- säkerheten inte ges obegränsad tillämpning. Det är självklart att strejk ombord inte får bryta ut medan fartyget befinner sig till sjöss. Detta bör också gälla sådan personal, t.ex. intendenturbiträden, som har befattning på fartyget men vars arbetsuppgifter i vanlig mening kan sägas sakna betydelse för säkerheten ombord. Nedläggs arbetet inom - sådana scrvicefunktioncr kan det menligt inverka på rutinerna om- bord och bör därför inte få förekomma så länge fartyget inte är i _ hamn. ] enlighet med kommittéförslaget föreslås.-därför att stridsåt- gärd får vidtas endast när fartyget uppehåller sig i hamn. För att utesluta tillfälliga hamnanlöp utomlands, som för bunkring. Imindrc reparation o.d., bör regeln uttryckligen gälla — förutom svensk hamn —— endast utländsk lossnings-, lastnings- eller uppläggningshamn.

Under väntetid gäller vanliga regler för arbetskonflikt. . Bestämmelsen bör avse samtliga sjömän och omfatta både det fallet att konflikt brutit ut inom det fack sjömannen tillhör och det att kon- flikten avser andra arbetstagare, i förhållande till vilka sjömannen vill

• Sida 170
•  Original

Prop. 1973: 40 170

stå neutral. Han skall sålunda —— med vissa begränsningar — inte vara skyldig att överta konfliktdrabbat arbete, som normalt utförs av annan arbetstagarkategori. Häri ryms såväl sådant arbete som Utförs av andra kategorier ombord som sådant som utförs av landbaserade arbetstagäre.

Den reglering som föreslås i första stycket utesluter ej att parterna på arbetsmarknaden kommer överens om längre gående fredsplikt.

l praxis har som tidigare sagts konflikt i'regel brutit anställnings- förhållandet. Lagförslaget torde i detta avseende principiellt likställa sjömännen med övriga arbetstagargrupper. Lämnar sjömannen sin bc- fattning på fartyget för att delta i strejk. bör han dock avmönstras.

Med skyddsarbete skall jämställas arbete, som någon är skyldig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag. Under det sistnämnda fal- ler sådant arbete som omfattas av en särskilt föreskriven tjänsteplikt, såsom arbetsskyldighet enligt allmänna tjänstepliktslagen i ett läge när denna satts i kraft. Sådana skyldigheter som t. ex. sjölagen eller sjösäkerhetslagen ålägger befälhavaren och maskinehefen har inte den här åsyftade tjänstepliktskaraktären men får å andra sidan anses till- komna för att trygga säkerheten på fartyget. I viss utsträckning sam- manfaller följaktligen dessa åligganden med begreppet skyddsarbete och kan i så fall utföras som sådant arbete, om förutsättningarna härför föreligger i övrigt.

49 & Paragrafen motsvarar 51 å andra stycket Sij.

Det får betraktas som en självklar regel att sjömannen vid hamn- uppehåll har rätt att lämna fartyget under sin fritid. I princip har sjömannen samma rätt när fartyget ligger på säker ankarplats utan att vara i hamn. I sistnämnda fall kan dock de faktiska förhållandena. såsom kommunikationerna mellan fartyget och land, vara sådana, att sjömannens landgångsrätt blir betydligt begränsad, t. ex. av'hänsyn till svårigheterna att återvända till fartyget i rätt tid före avresa. Före— skrift om rätt för sjömannen att under fritid gå i land synes med den— na utgångspunkt inte vara nödvändig. Däremot är motiverat att enligt kommitténs förslag föreskriva en viss inskränkning i denna fritid, om det är påkallat med hänsyn till fartygets, de ombordvarandes eller lastens säkerhet eller till fartygets förestående avresa eller förhalning. Sjömannen skall i sådant fall stanna ombord under fritid. Bestämmel- sen hindrar ej att en sjöman _ enligt träffat kollektivavtal — under hamnuppehåll beordras till arbete på fartyget eller till att stå till för- fogande ombord (s. k. stand-by). '

Med denna regel blir nuvarande straffbestämmelse för befälhavare. som uta-n laga skäl vägrar sjöman att gå i land under fritid, obehövlig.

50 & Paragrafen motsvarar 53 5 Sij. "Lagförslaget behåller med redaktionella ändringar i huvudsak de nu-

• Sida 171
•  Original

Prop. 1973: 40 171

varande reglerna utom särregeln för sjöman som rymt. En särskild preskriptionstid för dessa fall synes inte längre motiverad.

Nuvarande Sij innebär — bortsett från det fall sjöman rymt — skyldighet för arbetsgivaren att. i den mån redovisning inte kan ske till sjömannen, hålla försäljningssumman för kvarlämnad egendom avskild för dennes räkning intill dess reglerna om tioårig preskription inträ- der. Detsamma kommer givetvis att gälla också enligt lagförslaget.

51 & Paragrafen motsvarar 54 S Sij, som rör besättningsmedlems rätt att föra med sig ombord förnödenheter för personligt bruk och handelsvaror, och 68 & tredje stycket sjölagen, som ger motsvarande regel för befälhavaren i fråga om handelsvaror. ' '

I 54 5 Sij ges befälhavaren också en rätt att låta undersöka be- sättningens utrymmen, om det finns anledning anta att gods medtagits olovligen.

Sjömans rätt att ombord föra med sig personliga förnödenheter behöver numera enligt min uppfattning inte något särskilt lagstöd. De praktiska begränsningarna i denna rätt vållar knappast problem utan beror av omständigheterna i det enskilda fallet och av de föreskrifter som redaren kan ha utfärdat. Däremot bör lagen'också i fortsätt— ningen föreskriva att sjömannen inte får ta med något ombord som kan utsätta fartyg, ombordvarande eller last för äventyr eller vålla oordning. En sådan bestämmelse upptas i första stycket och omfattar såväl befälhavaren som övriga sjömän. Regeln i 68 % tredje stycket sjölagen bör samtidigt upphävas. '

Den som vill ta med handelsvaror har att inhämta samtycke av redaren. Denne kan självfallet helt eller delvis överlåta på befäl- havaren att ta ställning i fråga om övriga sjömäns handelsvaror.

Skyldighet att erlägga frakt eller ersätta uppkommen skada'för det fall gods tagits med i strid mot föreskrifterna i första stycket bör be- hållas. '

Den undersökningsrätt som nuvarande Sij ger befälhavaren bör ses i sammanhang med stadgandet i 7 % lagen (1960: 418, ändrad se- nast 1972: 194) om straff för varusmuggling. Enligt detta lagrum kan befälhavare på fartyg dömas för bristande tillsyn över transportmedel, om det påträffas smuggelgods i fartyget. Har befälhavaren gjort vad på honom skäligen ankommit för att förhindra varusmuggling, är han fri från ansvar. Har tillsynen över fartyget i detta hänseende anför- trotts annan person av befälsgrad, gäller ansvarsskyldigheten denne. 'I enlighet med kommitténs förslag förordar jag att gällande regel över- förs till ny lag med en mindre redaktionell ändring.

Bestämmelserna i 54 & Sij är enligt 170 & sjölagen tillämpliga ock- så på passagerare. Förslaget innebär inte någon ändring av gällande ordning. Bestämmelsen i sjölagen bör ändras så, att hänvisning sker till 51 å i lagförslaget.

• Sida 172
•  Original

Prop. 1973: 40 172

11.8. Tvångsmedel

53 ä 1 24 kap. 2 och 3 55 brottsbalken stadgas rätt för vissa befatt- ningshavare att bruka våld för att genomföra en tjänsteåtgärd om de under tjänsteutövning möts eller angrips med våld eller hot om våld. Reglerna är inte tillämpliga på befälhavare ombord på handelsfartyg.

Den isolering, som präglar livet ombord på fartyget, särskilt när det seglar på utländska hamnar, innebär bl. a., att fartyget långa tider är avskuret från den allmänna polisiära samhällsmakten. Vanligen ger detta inte upphov till några problem. I lagstiftningen kan dock inte undvaras bestämmelser för sådana särskilda tillfällen, när ordningen ombord inte kan upprätthållas med vanliga medel. Gällande Sij innehåller sådan reglering och kommittén har ansett det vara ofrån- komligt att behålla bestämmelser, som ger befälhavaren rätt att i yt- tersta fall använda tvång för att upprätthålla ordningen ombord.

Jag biträder denna uppfattning. Reglerna bör utformas i nära över- ensstämmelse med den nämnda föreskriften i 24 kap. 2 & brottsbalken. Reglerna i 24 kap. 1 och 4 55 brottsbalken om straffrihet för den som befinner sig i en nödvärnssituation eller som handlar i nöd kan tjäna till ledning för när tvång får tillgripas. Graden av våld måste anpassas efter situationen. För att komma till rätta med en myterisituation eller ett fall där fartygets säkerhet står på spel kan behövas kraftigare våld än när det gäller att återföra en enstaka sjöman till ordningen.

Den som för tillfället tjänstgör i befälhavarens ställe äger samma rätt som befälhavaren.

Används större våld än som är försvarligt med hänsyn till omstän- digheterna, kan straff ådömas enligt. tillämpligt lagrum i brottsbalken. Straffansvar kan också inträda enligt 66 & lagförslaget, som handlar om missbruk av befogenheten att bruka våld. Omständigheterna kan emellertid ofta vara sådana, att det förelegat svårigheter att över— blicka situationen. För sådana fall bör finnas möjlighet att efterge eller sätta ned straffet. Jag förordar därför kommitténs förslag .att i . andra stycket ta in en bestämmelse, som ger samma möjlighet till an- svarsfrihet eller strafflindring som 24 kap. 5 & brottsbalken. .

I en nödvärnssituation kanbefälhavaren — liksom varje annan om_- bord — vara berättigad att utöva ett. våld som går längre än som följer av förevarande bestämmelse. Regler härom ges som nämnts i 24 kap. 1 och 4 åå brottsbalken.

54 & Paragrafen motsvarar reglerna i 61 5. andra stycket _Sijom befälhavares skyldighetatt tillse att den ,som begått allvarligare-brott inte lämnar fartyget och om den brottsliges hållande i förvar ombord.. Efter påpekande från en remissinstans föreslås.. att lagrummet får så- .

• Sida 173
•  Original

Prop. 1973: 40 173

dan avfattning att det också täcker fall när brottet begåtts i svensk hamn men upptäcks först senare.

Befälhavare som missbrukar sin rätt att ta någon i förvar kan be- straffas enligt 66 å lagförslaget.

Nuvarande regel är enligt "170 & sjölagen också tillämplig på passa- gerare. Förslaget innebär ingen ändring. Hänvisningen i 170 &” sjölagen bör ändras till att avse 54 _S lagförslaget.

11.9 Särskilda bestämmelser

55 % Paragrafen motsvarar 19 % tredje stycket Sij. I enlighet med lagförslagets principiella uppbyggnad omfattar bestämmelsen inte bara lönemedel som uppburits enligt anställningsavtal med redaren utan också enligt avtal med annan arbetsgivare ombord. Rätten föreligger också i fråga om medel, som förvärvats genom sjömansarbete på ut- ländskt fartyg. Förmånen avser samtliga sjömän utan inskränkning i fråga om nationalitet. Bestämmelsen medger endast att lönemedel sänds till Sverige.

Jag avser att senare underställa Kungl. Maj:t förslag att ersätta kungörelsen (1965:493) om utlandsmyndighets medverkan vid över- sändande av sjömans penningmedel från utlandet till Sverige med nya bestämmelser som ansluter till lagförslaget.

56 % Paragrafen motsvara-r 20 & Sij som reglerar systemet med dragsedlar, dvs. månatlig utbetalning av viss del av lönen till bestämd person här i landet eller till konto i svensk bank för sjömannens räk- ning.

Kommittén konstaterar att systemet med dragsedlar har visat sig vara av stor praktisk betydelse för sjömannen och föreslår att det behålls. Kommittén finner vidare att nuvarande begränsning av antalet samtidigt löpande dragsedlar till tre kan medföra olägenheter för sjö- mannen. I vissa fall kan finnas ett fullt legitimt behov av att få ut- betalning efter flera än tre dragsedlar och farhågor som uttryckts ' vid tidigare lagrevision för en alltför stor arbetsbelastning för arbets- givaren, om antalet skulle öka. förefaller ogrundade. Nuvarande be- gränsning föreslås därför slopad.

Jag biträder kommittéförslaget. Skulle behov uppkomma att reglera antalet dragsedlar torde denna fråga kunna lösas förhandlingsvägen.

Kommittén föreslår att den särskilda förmånsställning i kvittnings- hänseende som dragsedelsbelopp har enligt nuvarande stadgande be- hålls. Stadgandet har länge inneburit en avvikelse från vad som i all- mänhet gällt för lönefordringar, som varit underkastade de kvittnings- regler som gällt för fordringar i allmänhet. Denna fråga regleras nu-

• Sida 174
•  Original

Prop. 1973: 40 174

mera genom lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt, som trätt i kraft den 1 juli 1970. Där görs inget undantag för sjömanslön. Genom kommittéförslaget skulle dragsedelsbeloppet också i fortsätt— ningen kunna bli föremål för kvittning först i andra hand, dvs. endast i den mån den kontanta delen av lönen inte förslår till att täcka så- dana löneavdrag som arbetsgivaren enligt lag eller annan författning är skyldig att göra, t. ex. för skatteskuld, böter, vissa underhållsbidrag eller till kvittning av arbetsgivarens motfordran i. de fall detta är med- givet enligt nyssnämnda lag om arbetsgivares kvittningsrätt. Jag biträder kommittéförslaget också i denna del.

57 % Lagförslaget innehåller inte någon motsvarighet till befälhava- rens skyldighet enligt 31 å första stycket Sij att överlämna sjuk eller skadad sjöman, som kvarlämnats i utlandet, åt konsuls försorg. I prak- tiken ha-r man i stor utsträckning gått ifrån denna lagstadgade ordning. Frågor om vård av sjuka eller skadade sjömän handläggs numera ge- nom rederikontoren och ingår som ett normalt led i rederirörelsen. De fall där svensk utlandsmyndighets medverkan visar sig nödvändig kan i fortsättningen antas bli få. Någon skyldighet för redaren att i sådana fall ställa säkerhet för nu ifrågavarande kostnader och för sjuklön upp- tas ej heller i lagförslaget. Det finns inte tillräcklig anledning att för dessa relativt få fall behandla redarnas kostnadsansvar för sjömän på annat sätt än när utlandsmyndigheten biträder med att ordna motsva- rande angelägenheter för andra yrkesgrupper. För staten torde den nu- varande regeln om skyldighet att ställa säkerhet sakna praktisk ekono- misk betydelse.

I förevarande paragraf upptas i anslutning till kommitté-förslaget en motsvarighet till regeln i 31 & första stycket Sij att förfallen lön. till sjöman skall tillställas svensk utlandsmyndighet i de fall där denna av välfärdshänsyn bör biträda sjömannen. Här avses i första hand de fall där sjömannen kvarlämnats utomlands och han är sjuk eller skadad. Det kan gälla fall där han skilts från befattningen, t. ex. enligt 17 % på grund av sjukdom eller skada eller där han på egen begäran lämnat sin befattning. Även om sjukdom eller skada inte föreligger, kan sjöman som skils enligt 18 & lagförslaget på grund av oduglighet eller indisci- plinärt beteende vara i sådan situation att bestämmelsen i denna para- graf bör vara tillämplig.

En förutsättning för att lönen inte skall betalas i vanlig ordning direkt till sjömannen bör vidare vara, att sådan betalning strider mot sjömannens eget intresse. I här åsyftade fall behöver sjömannen inte sällan hjälp med att ordna sina ekonomiska angelägenheter. Främst ska-ll beaktas de risker-som ibland finns för att en utbetalning till sjö- mannen inte kommer denne tillhanda på vederbörligt sätt, t.ex. om sjömannen blivit omhändertagen av utländsk myndighet. I sådana si-

• Sida 175
•  Original

Prop. 1973: 40 . 175

tuationer ligger det i sjömannens intresse, att hans lön betalas ut till utlandsmyndigheten, som vidarebefordrar den till sjömannen i den ord- ning som är lämplig med hänsyn till omständigheterna. Är sjömannen oförmögen att sköta sina angelägenheter, t.ex. på grund av sjukdom. skall myndigheten t. v. innehålla beloppet och endast göra de utbetal- ningar för sjömannen som finns vara oundgängliga.

58 % I denna para-graf har sammanförts föreskrifterna i Sij om skyldighet att hålla tillgängligt ombord exemplar av kollektivavtal (ll & tredje stycket) samt av sjömanslag och semesterlag (89 5). I en- lighet mcd ett påpekande under remissbehandlingen finner jag lämpligt att i den nya Sij också föreskrivs, att de centrala författningarna på sjösäkerhetens område, sjösäkerhetslagen och dess tillämpningskun- görelse, skall finnas ombord. Undantag kan dock vara befogat i fråga om vissa mindre fartyg i inrikes fart. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t eller sjöfartsverket att meddela föreskrifter härom.

Jag vill i sammanhanget erinra om att sjöfartsverket bemyndigats att utfärda författningar i åtskilliga frågor av stor betydelse för sjösäker- heten. Det är angeläget att också dessa författningar medförs på far- tyget. Särskild lagföreskrift härom anser jag dock inte vara nödvändig.

I likhet med kommittén finner jag inte att den föreslagna regeln be— höver vara straffsanktionerad.

59 % Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande Sij. Jag har ti- digare (avsnitt 10.3) redovisat mina överväganden om lagens tillämp- lighet i de fall fartygets ägare eller redare helt eller delvis upplåtit fartygets drift till annan.

60 % Denna bestämmelse är ny. Jag hänvisar till mina överväganden i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.3).

61 & Denna bestämmelse är ny. Redogörelse för innebörden av stadgandet finns i allmänna motiveringen (avsnitt 10.3).

11.10. Ansvarsbestämmelser

62 % Paragrafen motsvarar 73 5 Sij.

Enligt lagförslaget kan den straffas som bryter mot regeln i 15 5 första eller andra stycket att förse sjöman med tjänstgöringsbesked eller att ange i beviset när sjömannen lämnar sin befattning. Vidare straffas med böter den som underlåter att enligt 20 5 första stycket tillsätta fartygsnämnd eller att enligt 21 å' första stycket kalla samman nämnden i de fall som anges i 22—24 åå. Underlåtcnhet att sända an- mälan eller underrättelse enligt 26 & tredje stycket eller avskrifter en-

• Sida 176
•  Original

Prop. 1973: 40 176

ligt 27 & tredje stycket kan också medföra bötesstraff liksom under- låtelse enligt 37 5 att sörja för vård av den som är sjuk eller skadad. Slutligen stadgas böter för befälhavare som bryter mot minimiålders- regeln enligt 45 %.

Arbetsgivaren kan bli fri från ansvar vid förseelse mot 15 5 första eller andra stycket, om han visar att han gjort vad på honom skäligen ankommit för att förhindra förseelsen.

Arbetsgivaransvaret i verksamhet, som drivs av staten eller kommun. torde enligt allmänna specialstraffrättsliga principer gälla arbetsföre— ståndaren. Jag anser inte nödvändigt att särskilt ange detta i lagen. (Jfr 15 & allmänna arbetstidslagen1970: 103, prop. 1970: 5 s. 139 och 7 % lagen 1971: 202 om vissa åtgärder för att främja sysselsättning av äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden, prop. 1971: 107 s. 154.)

63 5 Första stycket innehåller en regel om arbetsgivarens s.k. hus- bondeansvar. om befälhavaren bryter mot 37 & första eller andra styc- ket eller 45 &. Straffet är böter.

I andra stycket utsträcks redarens ansvar för det fall 15 5 första eller andra stycket, 37 & första eller andra stycket eller 45 & åsidosätts i fråga om arbetstagare som är anställd av annan än redaren. Det ' hänger samman med det ansvar redaren har enligt 61 & lagförslaget för dessa anställda. Redaren kan dock bli fri, om han visar att han gjort vad på honom skäligen ankommit för att förhindra förseelsen.

Tredje stycket motsvarar en föreskrift i 73 & tredje stycket Sij om ansvar för minderårig arbetstagares vårdnadshavare.

64 å Den föreslagna paragrafens första stycke har motsvarighet i 75 & Sij. Innehållet i andra stycket är nytt. Nämndens ledamöter kan i sin verksamhet komma att ta del av sakuppgifter, vilkas vidare spridning skulle kunna vålla skada. Det kan gälla en anställds person- liga omständigheter eller rederiets driftsförhållanden. Det är viktigt att den enskilde nämndledamoten iakttar diskretion med upplysningar som således kan komma att anförtros honom i denna hans egenskap. Tystnadsplikten bör också gälla det som förekommit vid nämndens överläggningar.

65 å Paragrafen motsvarar 80 & Sij.

66 % Paragrafen motsvarar 74 & första stycket Sij. Den innehåller en regel om straffansvar vid missbruk av de befogenheter som 53 5 första stycket och 54 5 ger befälhavaren i fråga- om tvångsmedel. I en- lighet med kommittéförslaget föreslås att stadgandet i 74 % första styc- ket Sij om straff för befälhavare, som gör sig skyldig till onödig hårdhet mot ombordanställd, slopas. De fall som här åsyftas och vilka

• Sida 177
•  Original

Prop. 1973: 40 177

bör föranleda straffreaktion torde utan undantag vara underkastade straffansvar enligt brottsbalken, t. ex. för misshandel. ofredande eller förolämpning. I den mån otillbörligt uppträdande från befälhavarens sida ej är att hänföra under något straffstadgande utanför Sij sy- nes saken böra rättas till som ett tjänsteavtalsråttsligt mellanhavande.

Vad gäller den nuvarande regeln i 74 å andra stycket Sij om förlust av rättighet att föra fartyg. skall erinras om föreskriften i 330 & sjölagen. Enligt detta lagrum skall domstol förordna om be- hörighetsförlust, när sjöman begår vissa uppräknade brott och därige— nom visat sig olämplig för tjänst på fartyg. De gärningar som föran- leder sådan förlust kan samtliga sägas äventyra sjösäkerheten. Påföljds- regeln har således avseende på den befälhavare, som försummar till- synen av fartygets behöriga skick, som avviker ur tjänsten, som för- summar åligganden vid sjönöd, fara eller sammanstötning eller som i tjänsten brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka eller är onykter. De skäl som vid här uppräknade brott talar för att befälhavaren ådöms förlust av sin rättighet att föra fartyg gör sig inte gällande med samma styrka i fråga om de fall av befogenhetsmiss- bruk som den föreslagna- straffbestämmelsen i 66 % avser. Enligt kom- mitténs mening, vilken jag biträder, bör det vara tillräckligt att sådant missbruk förenas med straffpåföljd. Något förslag som motsvarar 74 å andra stycket Sij upptas därför ej.

Påföljd för behörighetsmissbruk bör kunna ådömas också annan än befälhavaren som har rätt att ingripa med våld enligt 53 5 första stycket.

67 & "Paragrafen motsvarar föreskrifterna i 77 å andra stycket Sij.

68 % Paragrafen motsvarar 78 5 Sij. Den svenska handelsflottan torde ej ha haft något fall av myteri i modern tid. Exempel från sen tid finns däremot att hämta från andra länders sjöfart. De risker som föreligger synes ha samband med rekryteringen av främmande be- sättningar" och politiskt oroliga lägen. Även om myteririsken får be— dömas såsom ringa bör möjlighet finnas att med strängare påföljd än vad som följer på det vanliga lydnadsbrottet ingripa mot dem som ge- nom myteri hotar fartyget och därmed de ombordvarandes säkerhet. Kommittén har med en mindre redaktionell bearbetning överfört straffbestämmelsen i 78 & Sij till den nya lagen. Jag biträder kom- mitténs förslag.

69 & Paragrafen motsvarar 82 & Sij.

70 & Ohörsamhet behandlas i Sij i första hand som ett disciplin- brott och kan då föranleda disciplinbot. Flera av de'allmänna åtals-

• Sida 178
•  Original

Prop. 1973: 40 178

brott som behandlas i Sij avser också beivran av bristande hörsam- het. 76 5 stadgar straff för sjöman som undandrar sig tjänsten genom att rymma. 77 & första stycket straffbelägger fall där ombordanställd sätter sig upp mot befälhavaren och vägrar honom lydnad. 81 & inne- håller en straffbestämmelse för fartygsanställd, som på annat sätt än vad som särskilt anges i övriga ansvarsregler gör sig skyldig till för- seelse i tjänsten eller bryter mot ordning och skick.

Sjömans skyldighet att följa order och givna föreskrifter kommer till uttryck i 47 5 första stycket lagförslaget. Förseelser mot denna regel bör dock inte generellt vara straffbelagda. I lindrigare fall får rättelse vinnas med de medel som i allmänhet står en förman till buds gent- emot en försumlig underordnad. Enligt 18 & lagförslaget får befälhava- ren också skilja sjöman från hans befattning ombord, bl. a. om sjö- mannen gör sig skyldig till svårare tjänsteförseelse, såsom upprepad vägran att åtlyda förmans order, våld mot överordnad, misshandel av andra ombordvarande eller upprepad onykterhet i tjänsten.

De straffbestämmelser som finns i annan lagstiftning, t. ex. i sjölagen och sjösäkerhetslagen, och vilka kan bli tillämpliga i fall av allvarlig ohörsamhet täcker emellertid ej alla situationer, när underlåtenhet att lyda order eller följa givna föreskrifter bör kunna bestraffas. I före- varande paragraf föreslås i enlighet med kommittéförslaget en straff- bestämmelse som tar sikte på allvarligare fall av bristande hörsamhet. Bestämmelsen avser order och föreskrifter från fartygsledningen om- bord. Den som givit ordern skall ha varit i förmans ställning antingen till följd av sin tjänstegrad ombord eller på grund av särskilt givet upp- drag. Har en motorman av maskinbefälet fått i uppdrag att göra ett visst arbete och fått medhjälpare till sitt förfogande, bör således motor- mannen anses ha fått förmansställning i förhållande till medhjälparna. '.'.X-lotormannen är förhandsman och hans arbetsanvisningar skall följas.

Underlåtenhet bör bestraffas endast om den skett av uppsåt. Utan- för det straffbelagda området faller således bristande orderuppfyllelse, som berott på missförstånd eller förbiseende. För straffbarhet bör vi- dare fordras att ordern eller föreskriften har betydelse för fartygets, ombordvarandes eller lastens säkerhet och att sjömannen insett detta. Paragrafen är i allmänhet tillämplig på order som gäller den nautiska tjänsten, maskintjänsten, lasthanteringen, förtöjning och säkerhetstjänst ombord. Lydnadsplikten omfattar sålunda bl.a. de föreskrifter som rör arbetarskyddet ombord. Från tillämpningen undantas åsidosättande av order och föreskrifter, som har ordningskaraktär och inte tjänar säkerheten ombord.

Den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig på en del av rymnings- fallen i 76 5 Sij. Förutsättning för att sjöman skall kunna straffas för underlåtenhet att inställa sig ombord eller för avvikelse från tjäns- ten torde — med hänsyn till kravet att hans gärning skall medföra fara

• Sida 179
•  Original

Prop. 1973: 40 179

för säkerheten ombord .— vara att sjömannen har befattning ombord.- La-grummet torde således inte vara tillämpligt på fall där sjömannen undandrar sig tjänstgöring, t. ex. under väntetid. Är sjömannen å and- ra sidan i befattning ombord, kommer frågan om rymning kan straffas att bli beroende av, om sjömannen därigenom brutit mot en order el— ler föreskrift av vikt från säkerhetssynpunkt. Detta får anses vara fallet vid sådana speciella tillfällen när landgångstiden uttryckligen bestämts med hänsyn till säkerheten, t. ex. när tyfonvarning givits eller vid speciella lastnings- och lossningsarbeten där ett uteblivande från tjänstgöringen innebär särskilda säkerhetsrisker. Ligger fartyget dä"- emot vid kaj, kan föreskrifter om inställelse ombord i allmänhet inte sägas ha betydelse för säkerheten. Straffpåföljd bör i åsyftade fall inte följa, om sjömannen avviker från tjänsten eller undanhåller sig från tjänstgöring. Detta utesluter självfallet ej att ingripande kan ske med andra medel. I fråga om sjöman, vars arbetsuppgifter inte rör säkerhe- ten ombord, torde order om inställelse ombord sakna betydelse från säkerhetssynpunkt.

Straffet föreslås till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Genom förslaget faller regeln i 77 % första stycket Sij bort. Den har vid upprepade tillfällen utsatts för kritik från ILO:s särskilda or- gan för kontroll av ratificerade konventioners tillämpning, den s.k. ex— pertkommittén. Regeln har ansetts stå i strid med den av Sverige ratificerade konventionen nr 105 angående avskaffande av tvångsar- bete.

71 å Bestämmelsen är ny. Jag hänvisar till den allmänna motivering- en ( avsnitt 10.3 ).

72 5 Första stycket om åtal vid brott mot tystnadsplikt är nytt.

Paragrafens andra stycke motsvarar 83 5 Sij. Den befogenhet att ange brott till åtal som 83 5 Sij särskilt ger befälhavaren bör i en- lighet med kommittéförslaget utökas att omfatta också redaren.

Brott av här ifrågavarande slag kan också anses rikta sig mot ett offentligt intresse. Jag biträder därför kommitténs förslag att de nämn- da inskränkningarna i åta-lsrätten inte skall gälla i fall där åtal är på- kallat från allmän synpunkt.

73 5 I paragrafen uttalas att vid tillämpningen av bestämmelserna i ansvarskapitlet jämställs med befälhavare den som trätt i befälhavarens ställe. Motsvarighet härtill finns f. n. i 73, 74 och 78 55 Sij.

74 & Kommittén har föreslagit en bestämmelse om att brottsbalkens . medverka-nsregler skulle tillämpas vid vissa brott, som förskyller fäng- else. Enligt rättspraxis torde de allmänna medverkansreglema i brotts-

• Sida 180
•  Original

Prop. 1973: 40 ' 180

balken vara tillämpliga inom specia-lstraffrätten även utan särskilt stadgande, i varje fall när det gäller brott som kan förskylla fängelse- straff. Jag kan därför inte biträda kommitténs förslag i denna del.

Kommittéförslaget innebär emellertid dessutom en utvidgning av medverkansansvaret till vissa bötesbrott, nämligen brott som avses i 48 & kommittéförslaget. Jag finner inte tillräckliga skäl för en sådan utvidgning.

Paragrafen innehåller bestämmelse om konkurrens med annan lag, såsom t. ex. brottsbalken , sjölagen och sjösäkerhetslagen.

11.11. Laga domstol

75 % Paragrafen motsvarar 85 5 Sij.

76 % Paragrafen är ny. Under remissbehandlingen har riksåklagaren fäst uppmärksamheten på att det inte sällan händer f.n. att varje anknytning till svensk-domstol saknas, när brott begås. ombord på svenskt fartyg. Ett reservforum borde därför övervägas.

Jag ansluter mig till denna uppfattning och förordar att Göteborgs tingsrätt får ta upp mål om ansvar för brott, som avses i denna lag i det fall behörig domstol inte finns enligt 19 kap. rättegångsbalken .

11.12. Övergångsbestämmelser

Enligt kommitténs uppfattning bör ny Sij, med undantag för vissa fall som anges i övergångsbestämmelserna, generellt bli tillämplig på- sjömännens anställningsförhålla-nden från och med lagens ikraftträdan- de. De nya reglerna ersätter således dem i- 1952 års lag även'i fråga om anställda, som har anställningSavtal ingångna medan den "äldre la- gen var i kraft. Tillämpningen av ny lag följer därmed samma prin- cip som i allmänhet gäller för nya kollektivavtal. Det nära sambandet mellan lagförslaget och kollektivavtalen medför också att fortsatt till— lämpning av den gamla lagen skulle stöta-på praktiska svårigheter. '

Jag biträder kommitténs förslag, mot vilket inte framförts någon erinran. '

På grund av att praktiska besvär kan uppkomma i det fall regeln i 29 & om förkortad kvalifikationstid sätts ikraft omedelbart, förordar- jag en uppdelning av ikraftträdandet på det sättet att endast den som under tolv månader eller längre tid har kvalificerat sig för resan får rätt till sådan från och med den dag lagen träder i tillämpning. Den som har rätt till fri resa enligt 29 & men vars sammanlagda kvalifika- tionstid understiger tolv månader är skyldig att, om- arbetsgivaren be- gär det, skjuta upp resan, dock längst till den 1 oktober 1973.

• Sida 181
•  Original

Prop. 1973: 40 181

12. Specialmotivering till förslag till följdändringar i annan lagstiftning

12.1. Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891 nr 35 s. 1)

Ändringarna i 64 och 68 åå sjölagen är en följd av förslaget till ny Sij.

I 170 % sjölagen hänvisas i fråga om passagerare till vad som stad- gas i 54 och 61 55 nuvarande Sij. 54 å ersätts enligt förslaget till ny Sij av 51 &. Jag hänvisar till specialmotiven till sistnämnda para- graf. Innehållet i nuvarande 61 ä Sij delas i förslaget upp i 24 å, som motsvarar 61 5 första stycket Sij, och 54 å, som svarar mot 61 å andra stycket Sij. Innehållet i 54 å i förslaget är i huvudsak oför- ändrat 1 förhallande till nuvarande lydelse.

Däremot utvidgas i 24 & lagförslaget nämndens ombord skyldighet att ingripa när brott, som faller under allmänt åtal, begås ombord. [ gällande Sij föreligger sådan skyldighet endast vid brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år. Den föreslagna utvidgningen av nämndens verksamhet får betydelse för passagerarna, något som kritiserats från en remissinstans. Jag vill med anledning härav understryka 'att nämndens uppgift är utredande och att dess verksamhet ombord ofta ersätter den som utförs av polismyndighet i land. Jag vill också erinra om att undersökning i vissa fall som anges i 25 5 kan underlåtas. .

I 346 & första stycket föreslås att skyldigheten att ta med sjömän på svenskt fartyg utvidgas att gälla också utlänningar. Vidare före- slås, vilket likaledes är en nyhet, att skyldigheten omfattar också resa enligt 31 5 ny Sij vid sjukdom och 32 å när sjöman i vissa fall blir fri från anställningen.

Ändring av bestämmelsen bör föranleda följdändring i kungörelsen. (1965: 493) om utlandsmyndighets medverkan vid översändande av sjömans lönemedel från utlandet till Sverige. Jag har för avsikt att se- nare föreslå Kungl. Maj:t nödvändiga ändringar.

12.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg .

Ändringen i 3 kap. 7 & torde inte kräva kommentar. Jag har tidigare (avsnitt 10.3) behandlat möjligheterna att överlåta. fartygsdriften helt eller delvis på annan företagare, som antagits av re- daren som entreprenör. Som också redovisats i flera sammanhang föreligger enligt lagförslaget ingen skillnad i fråga om lagens tillämp- lighet när det gäller redar- och entreprenöranställd personal. Kom- mittén föreslår emellertid den begränsningen i redarens frihet att över— låta på annan företa-gare att som entreprenör anställa personal för

• Sida 182
•  Original

Prop. 1973: 40 182

fartygsdriften, att den som ingår i sådan minimibesättning som avses i 6 kap. 2 & sjösäkerhetslagenoch-tillhör däcks- eller maskinavdelning- en inte får vara anställd av annan än redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget. Stadgande med detta innehåll tas upp i 9 kap. 1 & sjösäkerhetslagen. Det kan enligt kommitténs uppfattning inte vara förenligt med redarens och befälhavarens ansvar för sjösäkerhe- ten, att sådan personal i sitt anställningsförhållande är beroende av annan än redaren.

Jag biträder kommitténs uppfattning, som lämnats utan erinran av remissinstanserna. '

Emellertid vill jag förorda den begränsningen i kommitténs förslag att anställningsförhållande som nu'sagts skall" få förekomma endast med den som är att anse som redare. Är fartyget uthyrt på bare boat basis inträder betraktaren," som jag tidiga-re utvecklat ( avsnitt 10.3 "). i en redares sedvanliga funktioner, bl.a. vid bemanningen av fartyget.

I 10 kap. 3 & föreslås en straffbestämmelse om regeln i 9 kap. 1 & åsidosätts. Ansvaret bör'kunna riktas både'mot redaren och befäl- havaren. Straffet bör vara böter eller fängelse i högst sex månader. Det förekommer i de flesta rederier att såväl rederikontor som befäl— havare anställer personal. Under senare år har skett en förskjutning så att rederikontorcns andel av anställningarna ökat. Anledning saknas att anta annat än att bcfälhavarnas rätt att anta personal kommer att bestå och utnyttjas i inte obetydlig utsträckning. Med hänsyn till den uppdelning av ansvaret vid nyanställningar som således förekommer i praktiken finner jag det rimligt med en regel som kan befria redaren eller befälhavaren från ansvar för att anställning skett i strid mot 9 kap. 1 5.

I 9 kap. 3 5 föreslår kommittén tillägg till reglerna som berör ar- betarskyddet ombord. I första stycket finns f.n. en'bestämmelse om redarens och arbetsledningens ombord skyldighet att vid arbetets be- drivande ta hänsyn till vad som fordras för att förebygga att ombord- anställd ådrar sig ohälsa eller olycksfall i arbetet. Kommittén föreslår att bestämmelsen ändras så att kravet på arbetsledningens fördelning av arbetsuppgifterna med hänsyn till personalens förutsättningar också syftar till att tillgodose sjösäkerhetens intresse. Vidare föreslår kom- mittén att till 9 kap. 3 & fogas ett nytt stycke vari man — efter möns- ter från 26 & arbetarskyddslagen ——' ålägger befälhavaren särskild- tillsyn när minderårig används i skeppsarbete till förekommande av olycksfall och ohälsa. ' '

Jag förordar att förslagen, som'lämnats utan erinran under remissbe- handlingen, gcnomförs." '

• Sida 183
•  Original

Prop. 1973: 40 ' 183

12.3. Förslaget till lag om ändring i sjöarbetstidslagen (1970: 105)

I 10 % sjöarbetstidslagen slopas andra stycket som konsekvens av att regeln i 51 & tredje stycket nuvarande Sij om rätt till ledighet för sjöman för att ordna egna angelägenheter i land inte-tas med i för— slaget till ny Sij. .

Tillägget till 12 å andra stycket sjöarbetstidslagen motsvarar 57 % nuvarande Sij om sammanhängande vilotid för sjöman under 16 år. Förutom att regeln är en 'skyddsföreskrift för unga arbetstagare med- för den, att en sjöman måste vara 16 år för att kunna tilldelas-tjänst. som är vaktindelad. Härigenom utesluts från sådant arbete alltför unga och okvalificerade personer. '

Undantagsföreskrifterna i 12 & fjärde stycket får avseende på samt- liga bestämmelser i paragrafen. I fråga om minderårig motsvaras de av 57 å andra stycket Sij. .

Vid tillkomsten av 1952 års lag upptogs med hänsyn till den mindre skeppsfartens särskilda betingelser som ett tredje stycke i 57 5 Sij ett stadgande, som medger undantag från huvudregeln i paragrafen, såvitt angår fartyg vars bruttodräktighet understiger 500 registerton. Någon dispens enligt denna bestämmelse har inte getts under de år lagen varit i kraft och jag anser skäl saknas för att behålla undantags- regeln.

12.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:199) om anställnings- skydd för vissa arbetstagare

Från denna lags tiliämpningsområde undantas f.n. arbetstagare som omfattas av gällande Sij, dvs. redaranställda men inte entre- prenöranställd personal. I prop. (1971: 107 s. 120) med förslag till lag om anställningsskydd för vissa arbetstagare anförde föredragande de- partementschefen i anslutning till- detta undantag. som hade utsatts för kritik under remissbehandlingen, att Sij förutsatte att anställ- ningen avser fartyget eller viss resa och att denna anställningsform gällde omkring två tredjedelar av de ombordanställda. Innan Sij ändrades enligt grundprinciperna i sjömanslagskommitténs förslag, var det vanskligt att låta lagen om anställningsskydd för vissa arbetstagare gälla för sjömän. Härtill kom att endast drygt 15 "i av Svenska sjöfolks- förbundets medlemskår uppnått 45 års ålder. Denna åldersfördelning skilde sig markant från vad som är vanligt inom handelns och indu- strins organisationer.

[ motioner (1971: 1450. 1472 och 1476) i anledning av proposi- tionen yrkades att undantaget skulle utgå. Inrikesutskottet (an 1971: 18 s. 18) instämde i motionärernas uppfattning men fann att detta måste medföra ändringar i Sij. Med hänsyn till pågående arbete

• Sida 184
•  Original

Prop. 1973: 40 184

med ny Sij'llansåg utskottet lämpligt att frågan om att slopa undan- taget togs upp i samband med detta arbete. Riksdagen beslöt i enlig- het med propositionens förslag (rskr 221).

Syftet med förslaget till ny Sij är som jag tidigare redovisat bl. a. att sjömännen skall knytas fastare till arbetsgivaren. Förslaget grundas på det på arbetsmarknaden till lands gängse betraktelsesättet att ar- betsgivare och anställd står i omedelbart avtalsförhållande till var- andra och att anvisningen av arbetsplats, dvs. fartyget. endast är ett led i fullgörandet av anställningsvillkoren. De särskilda grunderna i nuvarande Sij för avtalets hävande från arbetsgivarens sida slo— pas i förslaget. Det är således att anta att anställningsförhållande- na för sjömän i fortsättningen kommer att bli mindre särpräglade än vad de hittills varit. Dessa omständigheter talar för att något undantag för sjömän i lagen om anställningsskydd för vissa arbetsta- gare inte behövs. Därmed uppnås också den fördelen att den otill- fredsställande uppdelningen mellan redar- och entreprenöranställda faller bort, vilket är helt i linje med huvudprincipen i den nya Sij. Jag föreslår således att nuvarande undantag i 2 5 4 lagen om anställ- ningsskydd för vissa arbetstagare slopas för den som omfattas av nya Sij.

12.5. Förslaget till kungörelse om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87)

De bestämmelser i mönstringsförordningen, som har anknytning till sjömans anställningsförhållande på fartyg, grundas på de principer om anställningens ingående oeh frånträdande som nuvarande Sij inne: håller. I enlighet med kommitténs förslag, som lämnats utan erinran av remissinstanserna, förordar jag att förordningens bestämmelser an- passas till nya Sij. Detta innebär också att den skillnad som Sij och mönstringsförordningen gör mellan redar- och entreprenöranställd personal bör försvinna. Jag förordar därför att i 2 & mönstringsför- ordningen införs en föreskrift om att begreppet sjöman i förordningen används i samma betydelse som i Sij. Som följd av den ändrade principiella grundsynen bör 50 å i förordningen slopas. Vidare före- slås en omskrivning av 13 å i förordningen så att förordningen kan bli tillämplig också på sådan personal som avses i 1 & andra eller tredje stycket nya Sij.

I förordningen bör också tas hänsyn till att sjöman i enlighet med nya Sij:s bestämmelser bör ha såväl anställningsavtal som tjänst- göringsbesked (se 21 _S, i förslaget till ändring i förordningen).

Övriga ändringar i förordningen torde inte fordra särskild kommen- tar.

• Sida 185
•  Original

Prop. 1973: 40 185

13. Hemställan

Jag hemställer att Kungl. Maj:t dels föreslår riksdagen att antaga förslagen till . sjömanslag, . lag om ändring i sjölagen (1891 nr 35 s. 1), . lag om ändring i lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg, lag om ändring i sjöarbetstidslagen (1970: 105), 5. lag om ändring i lagen (1971: 199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare, dels bereder riksdagen tillfälle att yttra sig över förslaget till 6. kungörelse om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87). b.": l-J '—-l P

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

• Sida 186
•  Original

Prop. 1973: 40 186

Bilaga (Sjömanslagskommin-.” ns lagförslag)

]. Förslag till Sjömanslag

Härigenom förordnas som följer.

1 kap.

Inledande bestämmelser

1 % Denna lag äger tillämpning på skeppsarbete som utföres av sjö- man i befattning på fartyg samt på redares avtal med sjöman om sådant arbete om ej annat särskilt anges eller följer av lagen.

Med skeppsarbete förstas i denna lag arbete, som utföres av person. som medföljer fartyget för fartygets: räkning eller eljest på grund av fo1m.1ns uppdrag ombord på fartyget eller på annat ställe

Sjöman har bej'.am' mg på fartyg, om hans arbetsuppgifter där hänför sig till fartygets nyttjande och avser annat än enbart tillfälliga göromål.

Med väntetid avser lagen tid, när sjömannen lämnat befattningen på far ty get utan att samtidigt frånträda anställningen hos redaren och

tan väntar pa att ånyo tillträda befattning på redarens fartyg eller hans anställningsavtal uppsagts och uppsägningstiden löper. Väntetid omfattar tid när sjömannen står till redarens förfogande för utförande av arbete och fritid, som utgör vederlag för ordinarie arbets- tid eller ersättning för övertidsarbete.

2 5 Följande bestämmelser i lagen skall tillämpas med avseende på personer, som redaren eller annan arbetsgivare anställt för skeppsarbete men vilka ej har befattning på fartyget:

om minimiålder för att användas i skeppsarbete enligt 4 5, om skeppsnämnd enligt 20 å och 23'—25 _83, om läkarundersökning m. rn. enligt 33 5, om statsverkets ansvar för vårdkostn'ad enligt 35 å andra stycket. om åtgärder vid dödsfall enligt 36 & första och andra styckena, om ersättning av statsmedel enligt 38 %, om lydnadsplikt enligt 40 S'. om ersättningsskyldighet enligt 41 5 första och andra styckena. om arbetskonflikt enligt 42 S, om medtagande av gods enligt 45 å, ' om tvångsmedel enligt 46—47 åå, ' om ansvar m.m. enligt 52—56 55, 57S första stycket och 59; .samt om hemsändande av lönemedel enligt 60 %. Arbetstagare. som avses i första stycket, är skyldig att utföra sådant arbete som befälhavaren finner nödvändigt att ålägga honom av hänsyn till säkerheten ombord. :

Vad som sägs i första och andra styckena skall också gälla sjöman. som medtages ombord enligt föreskrifterna i 346 & sjölagen .

• Sida 187
•  Original

Prop. 1973: 40 187

2 kap. Om anställningsavtalet

Om ingående och frånträdnnde av anställningsavml 3 & Redare skall sörja för att hans anställningsavtal med sjöman upp- rättas skriftligt.

4 å Yngling får ej användas i skeppsarbete före det kalenderår under vilket han fyller sexton år och ej heller innan han fullgjort sin skol- plikt. '

Den som ej uppnått aderton års ålder får ej användas i arbete som eldare.

Kvinna får ej användas i skeppsarbete, om hon är under aderton år.

5 5 Är sjöman anställd för bestämd tid och utgår tiden under resa, gäller anställningsavtalet till fartygets ankomst till hamn. Avtalet upp- hör doek ej i utländsk hamn, som fartyget anlöper enbart för bunkring eller landsättning av sjuk eller skadad person, ej heller ihamn som fartyget tillfälligt besöker kortvarigt av hänsyn till de ombordvarandes, - fartygets eller lastens säkerhet.

6 % Har överenskommelse icke träffats om var anställningsavtalet efter uppsägning å någondera sidan får frånträdas, skall gälla, att avtalet icke får frånträdas på annan ort än i hamn, som är belägen i det land där sjömannen har sin hemort, eller på orten där han ingick anställnings- avtalet.

Om sjömannen själv uppsagt anställningsavtalet, skall vad nu sagts g lilla endast när sjömannen har befattning på f.11 tyg och under väntetid.

7 få Sjöman, som varit anställd hos redaren eller haft anställning på samma fartyg under nio månader, har, även om annat följer av avtalet, rätt att efter avtalad uppsägningstid bliva fri från anställningen-Har sjömannen befattning på fartyg, inträder hans rätt först när fartyget an-

löpt hamn för lossning, lastning eller uppläggning. Vad nu sagts gäller ej, om sjömannen skriftligen samtyckt till att avtalet förlänges. Sådant samtycke kan ej avse längre tid än nio manader 1 sänder eller lämnas tidigare än en månad i förväg.

8 % Visar sjöman, att han kan få befattning av högre grad på fartyg än den han innehar eller annan anställning. vars antagande är av vä- sentlig betydelse för honom, har han rätt att omedelbart bliva fri från anställningsavtalet, om det utan ökad utgift för redaren kan sättas duglig man i hans ställe. ' '

Detsamma gäller om det efter sjömannens anställande inträffat om- ständighet, som gör det till en välfärdsfråga för honom att'bliva fri från anställningen. Villkoret att redaren icke "förorsakas ökad utgift kan i sådant fall helt eller delvis efterges, om det är skäligt med hänsyn till den tid sjömannen varit anställd hos redaren och övriga förhållan- den.

9 % Föreligger fara för att fartyg skalluppbringas av krigförande eller utsättas för krigsskada eller blir faran härför väsentligt större äger sjöman, som har befattning på fartyget eller som redaren anvisat arbete där eller eljest ålagt att medfölja fartyget, rätt att bliva fri från anställningsavtalet, om sjömannen icke godtagit att medfölja fartyget

• Sida 188
•  Original

Prop. 1973: 40 188

under de angivna förhållandena. Hans rätt inträder omedelbart om re- san. icke börjat, men eljest i första hamn, som fartyget anlöper.

Samma rätt har sjömannen om allmänfarlig sjukdom vunnit utbred-- ning i hamn, till vilken fartyget är bestämt.

10 & Är sjöman anställd för bestämd resa och ändras denna väsent- ligt, har han rätt att bliva fri från anställningsavtalet. Hans rätt inträ- der omedelbart om resan icke börjat, men eljest i första hamn, som far- tyget anlöper, efter det han erhållit kunskap om förändringen.

11 5 Är fartyget icke sjövärdigt för resa i avsedd fart,

är det för hårt eller olämpligt lastat eller olämpligt barlastat, medför det passagerare utöver det högsta tillåtna antalet, eller är det icke bemannat på betryggande sätt, och kan därigenom de ombordvarande antagas bliva utsatta för livs- fara under resan,

har sjöman, om erforderliga åtgärder för undanröjande av felen och bristerna underlåtes, rätt att bliva fri från anställningsavtalet. Hans rätt inträder omedelbart om resan icke börjat, men eljest i första hamn, som fartyget anlöper, efter det han erhållit kunskap om förhållandet.

Samma rätt har sjömannen om fartyget brister i väsentliga avseenden i fråga om skyddet mot ohälsa och olycksfall samt rättelse icke vidtages.

1.2 & Tillåter icke myndighet på ort, där anställningsavtalet skall från— trädas, sjöman att komma in i landet eller fordras för tillstånd härtill säkerhet. som sjömannen icke kan ställa, förlänges anställningsavtalet att gälla till dess fartyget ankommer till ort, där sådant hinder icke före- kommer. Vad nu sagts skall icke gälla om annat överenskommes eller avsevärd olägenhet möter mot sådan förlängning av avtalet.

13 &" Påkallas sjömans närvaro vid sjöförklaring, är sjömannen skyldig att, tills förklaringen avgivits, kvarstanna på orten eller i sådan när- het, att han på kallelse utan dröjsmål kan infinna sig till förrättningen. Redaren är, även om anställningsavtalet utlöpt, skyldig att till sjöman- nen utge lön och underhåll för den tid som sjömannen kvarstannar för ändamålet.

14 & Tvist, som angår sjömans anställning, får icke dragas inför ut- ländsk myndighet.

Om befattning på fartyg 15 & När sjöman tillträder befattning på fartyg, skall han genom be— fälhavarens försorg förses med avräkningsbok enligt bestämmelser som sjöfartsverket meddelar. Avräkningsboken skall innehålla uppgifter om sjömannens befattning och tjänstevillkor ombord.

Angående sjömans på och avmönstring samt vad som skall iakttas därvid gäller vad Konungen förordnar.

16 & Redaren äger när som helst skilja befälhavaren från hans befatt— ning på fartyget. Vad som stadgas i 21 och 22 55 skall därvid ej äga tillämpning.

17 & Befälhavaren äger skilja sjöman från hans befattning på far- tyget. om sjömannen har sjukdom, som medför fara för de ombord— varande, eller till följd av sjukdom eller skada är för längre tid satt

• Sida 189
•  Original

Prop. 1973: 40 ' 189

ur stånd att fullgöra sitt arbete. Med sjukdom som här avses, jämställes havandeskap, som utgör hinder för att utöva befattningen. '

Innan befälhavaren skiljer sjömannen från hans befattning ombord, skall han underrätta redaren och förvissa sig om att det efter omstän- digheterna är sörjt för sjömannens uppehälle i land. Underrättelse skall också lämnas närmaste svenske konsul.

18 % Befälhavaren äger, efter undersökning enligt 21 &, skilja sjöman från hans befattning på fartyget:

1. om sjömannen finnes vara oduglig för befattningen,

2. om han ej infinner sig ombord i rätt tid och fartyget skall avgå el- ler annan måst antagas i hans ställe,

3. om han gör sig skyldig till svårare tjänsteförseelse, såsom upp— repad vägran att åtlyda förmans order, våld mot överordnad, misshan- del av andra ombordvarande eller upprepad onykterhet i tjänsten or- sakad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel,

4. om han gör sig skyldig till stöld, förskingring eller annat svårare brott eller döljer obehörig person ombord under omständigheter, som kan utsätta fartyget för äventyr, eller om han ombord undandolt tull- pliktigt eller till utförsel i avgångsorten eller till införsel i bestämmelse— orten förbjudet gods, eller

5. om han drar tvist om anställningsförhållandet inför utländsk myn- dighet.

Innan befälhavaren skiljer sjömannen från hans befattning ombord, skall han underrätta redaren samt förvissa sig om att det efter omstän- digheterna är sörjt för sjömannens uppehälle i land. Om det påkallas med hänsyn till sjömannens välfärd, skall underrättelse också lämnas närmaste svenske konsul.

19 % Sjöman, som skils från befattning på fartyg, är alltjämt anställd hos redaren, om ej anställningsavtalet upphört efter uppsägning, avsked eller av annan grund.

Om skeppsnämnd 20 & För samråd och undersökning i frågor som nämnes 1 221—23 55 skall på fartyg med minst sex anställda finnas en skeppsnämnd. Nämn- den består av befälhavaren såsom ordförande och ytterligare två leda- möter. Av sistnämnda ledamöter skall den ene tillhöra befälet och den andre den övriga personalen ombord. Befälsledamoten skall såvitt möj- ligt vara antingen den främste av maskinbefälet eller styrmännen eller föreståndaren för ekonomiavdelningen allteftersom saken rör sjöman, som tillhör maskin-_, däcks- eller ekonomiavdelningen. Den andre leda- moten skall om möjligt vara en av den övriga personalen utsedd för- troendeman.

Skeppsnämnden sammankallas av ordföranden. I sådana frågor rörande nämndens verksamhet i vilka nämnden har att fatta beslut, skall den mening gälla varom de flesta förenar sig. Har alla ledamöterna olika mening, gäller ordförandens.

21 % Uppkommer fråga'om att skilja sjöman från hans befattning på fartyget på grund av förhållande som sägs i 18 5, skall skeppsnämnden göra undersökning i saken. Detsamma gäller, ifall fråga är om att på samma grund uppsäga sjömannens anställningsavtal till upphörande eller avskeda honom från anställningen och sjömannen är kvar i befatt- ning på fartyget.

• Sida 190
•  Original

Prop. 1973: 40 190

Sjöman som har befattning på fartyg där skeppsnämnd enligt 20 & skall finnas får icke skiljas från befattningen på grund av förhållande som sägs i 18 å och ej heller uppsägas eller avskedas på sådan grund, förrän skeppsnämnden gjort undersökning i saken.

Har sjöman ej inställt sig i rätt tid ombord och har fartyget avgått utan honom, skall nämnden snarast göra undersökning om anledningen till att sjömannen uteblivit.

22 % Uppkommer i andra fall än som avses i 21 & första stycket fråga om att skilja sjöman från hans befattning på fartyget eller att uppsäga eller avskeda honom från anställningen, äger sjömannen rätt att, innan han lämnar befattningen på fartyget, hos skeppsnämnden påkalla sam- råd eller undersökning med anledning av åtgärden.

23 & Anmäles till skeppsnämnden att sjöman allvarligt försummat sig i tjänsten eller grovt brutit mot ordning och skick ombord eller att han där förövat brott, som hör under allmänt åtal, eller föreligger misstanke om sådant brott, skall nämnden upptaga saken till undersökning. Sådan undersökning får underlåtas om det är uppenbart att erforderlig utred- ning utan dröjsmål kommer att verkställas av svensk myndighet eller vid sjöförklaring och att därför nämndens undersökning är utan ändamål. Ger undersökningen vid handen att sjömannen grovt misskött sig i tjänsten, skall nämnden översända handlingarna i saken till sjömans- nämnden för dess prövning. .

Om undersökningen ger anledning till det, skall nämnden tilldela sjö- mannen erinran.

24 % Har förövats brott som hör under allmänt åtal eller föreligger misstanke om- sådant brott, och är brottet icke ringa, skall nämnden skyndsamt översända företagen utredning till vederbörande åklagare i Sverige samt underrätta närmaste svenska beskickning eller konsulat. Är fartygets närmaste bestämmelsehamn svensk, skall nämndens utred- ning i stället överlämnas till polismyndigheten där och underrättelse be- höver icke ske till beskickning eller konsulat.

25 &; Vid undersökning, som skeppsnämnden företar enligt 21—23 55, skall nämnden höra den sjöman som åtgärden rör, om hinder icke före- ligger härför, och de personer som antagas kunna lämna upplysning i saken. Vid förhöret äger sjömannen framställa frågor angående sådant som kan bidraga till sakens utredning.

Nämnden skall avge utlåtande över det som framkommit i samband med undersökningen. Utlåtandet och vid förhöret avgivna utsagor skall införas i skeppsdagboken eller fogas till denna och uppläsas. Även från utlåtandet avvikande mening inom nämnden skall antecknas på detta sätt. Riktigheten av det antecknade skall bestyrkas av ordföranden och övriga ledamöter genom deras underskrifter. Avskrift av utlåtandet och vid nämnden avgivna utsagor skall utan dröjsmål tillställas redaren och sjömannen.

Om samråd med nämnden skall anteckning göras i skeppsdagboken. Ledamot får ej obehörigen yppa, vad han erfarit i denna egenskap.

26 & Sjöfartsverket meddelar de närmare föreskrifter som kan erford- ras om förfarandet inför skeppsnämnd och om expediering av nämn- dens handlingar.

• Sida 191
•  Original

Prop. 1973: 40 191

Om fri resa 27 & Sjöman, som i annat land än där han är bosatt erhåller semester eller annan ledighet eller frånträder sin anställning hos redaren, har rätt till fri resa med underhåll till sin hemort efter nio månaders sam- manhängande anställning i utrikes fart hos redaren eller på samma far- tyg. Sjöman, som utnyttjat rätt till fri hemresa, äger rätt till ny fri resa först nio månader efter det han trätt i tjänst efer den föregående hem- resan. Rätten till fri hemresa gäller under förutsättning, i fråga om sjö- man som erhåller semester eller annan ledighet, att han ej haft tillfälle att under de senaste sex månaderna åtnjuta semestern eller ledigheten i det land där han är bosatt, och i fråga om sjöman som frånträder sin anställning, att han ej under samma tid haft tillfälle att lämna anställ- ningen i bosättningslandet.

Om sjömannen har befattning på fartyg och detta beräknas inom två månader från den dag sjömannen enligt första stycket har rätt till fri resa nå hamn, från vilken hemresan kan ske med avsevärt mindre kost- nad, gäller rätten endast om sjömannen kvarstannar i sin befattning på fartyget tills det när sådan hamn. Genom kollektivavtal kan nämnda tid förlängas till tre månader i fråga om fartyg, som nyttjas i kontinuer- lig linjetrafik på Sverige. Sådant avtal skall på arbetstagarsidan ha slutits eller godkänts av organisation, vilken är att anse som huvudorganisa- tion enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Kostnaden för resan med underhåll skall till hälften bestridas av stats- medel och till hälften av redaren.

Uppsäger sjömannen sitt anställningsavtal eller begär han semester eller annan ledighet och vill han utnyttja rätten till fri resa, skall han samtidigt göra skriftlig framställning därom.

28 % Sjöman har rätt till fri resa med underhåll till sin hemort. om redaren eller sjömannen bringat anställningsavtalet "att upphöra på grund av att sjömannen har sjukdom eller skada som sägs i 17 & första stycket. Han har samma rätt, om han av annan grund frånträtt anställningsav- talet men hade sjukdomen eller skadan när anställningsförhållandet , upphörde.

Har sjömannen när han ingick anställningsavtalet förtigit sjukdomen eller skadan eller har han, utom såvitt angår könssjukdom, ådragit sig den uppsåtligen eller genom grovt vållande, är han icke berättigad till fri resa enligt första stycket. Vid fall av havandeskap skall detta gälla endast om kvinnan förtigit sitt tillstånd när hon ingick anställningsavta- let.

29 ;) Sjöman, som blir fri från anställningsavtalet enligt 10 eller ll _S och ej är berättigad till fri resa enligt 27 5, har rätt till fri resa med un— derhåll till närmaste ort, där avtalet efter redarens uppsägning eljest kunnat frånträdas.

För resa enligt första stycket gäller vad som stadgas i 27 & fjärde stycket.

30 % Resa, som avses i 27—29 55, skall ordnas av redaren eller, om detta icke kan ske, av svensk konsul. Sjöman är skyldig att rätta sig efter de anordningar som redaren eller konsuln föreskriver för resans lämpliga utförande.

• Sida 192
•  Original

Prop. "1973: 40 192

Om lön och vård till följd av sjukdom eller skada samt om begravning 31 % Under tid när sjöman har befattning på fartyg skall lön utgå även om han är arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller skada.

"Lämnar sjömannen befattningen på fartyget och har han då sjukdom eller skada, skall lön därefter utgå för tid, under vilken han på grund härav är arbetsoförmögen, dock längst sextio dagar i utrikes fart och trettio dagar i inrikes fart. Sjömannen har samma rätt till lön, om han får sjukdomen eller skadan under väntetid.

Om inskränkning i rätten till lön enligt denna paragraf stadgas i 32 &. 32 % Sjöman har icke rätt till lön enligt 31 & för tid när han är arbets— oförmögen på grund av sjukdom eller skada, som han förtigit vid an- ställningsavtalets ingående eller som han, utom såvitt angår könssjuk- dom, ådragit sig uppsåtligen eller genom grovt vållande.

Rätt till lön föreligger ej heller om sjömannens anställningsavtal upp- hört på grund av förhållande som sägs i 18 & första stycket 1. "3. 4 eller 5. eller på grund av att sjömannen utan giltig ursäkt underlåtit att in- finna sig ombord i rätt tid och fartyget skolat avgå eller annan måst antagas i hans ställe.

Rätten till lön enligt 31 å andra stycket gäller ej under tid, när sjö- mannen erhåller lön från annan arbetsgivare.

33 % Sjöman är skyldig att, när befälhavaren påfordrar det, underkas- ta sig läkarundersökning. dock utan kostnad för sjömannen. Kan det antagas, att sjömannen är sjuk eller skadad, skall befälhavaren såvitt möjligt låta honom undersökas av läkare, om sådan undersökning icke framstår såsom uppenbart opåkallad.

Befälhavaren skall sörja för att sjuk eller skadad sjöman erhåller be- tryggande vård ombord eller i land. Vården omfattar också underhåll, läkarbehandling och läkemedel. Finnes anledning antaga, att sjöman har sjukdom, som- medför fara för de ombordvarande, skall befälhavaren låta föra honom i land, om betryggande åtgärder icke kan vidtagas om— bord.

34 % Under tid när sjöman har befattning på fartyg skall kostnaden för hans vård för sjukdom eller skada bestridas av redaren med de un— dantag som nämnes i 35 % första stycket.

Lämnar sjömannen befattningen på fartyget och har han då sjukdom eller skada, äger han, med de undantag som följer av 35 &, också där- efter åtnjuta vård på redarens bekostnad, dock ej utöver fyrtiotvå dagar eller. om han vårdas i annat land än där han är bosatt, åttiofyra dagar. Sjömannen har samma rätt till vård, om han får sjukdomen eller skadan under väntetid.

Redarens skyldighet att bekosta vård enligt andra stycket upphör, om vården ej åtnjutits inom sex månader från det sjömannens behov av vård inträdde, dock icke från tidigare tidpunkt än när sjömannen senast lämnade befattning på redarens fartyg. Nämnda tid kan förlängas till ett år, om det gäller sjukhusvård och därmed sammanhängande kostnader samt sjömannen visar, att han på grund av omständigheter, över vilka han icke råder, saknat möjlighet att åtnjuta vården tidigare.

35 % Sjöman har icke rätt till fri sjukvård enligt 34 5, om han vid an- ställningsavtalets ingående förtigit sjukdomen eller skadan eller om han,

• Sida 193
•  Original

Prop. 1973: 40 193

utom såvitt angår könssjukdom, ådragit sig den uppsåtligen eller genom grovt vållande.

Har sjöman som lämnat befattning på fartyg könssjukdom i smitt- samt skede, skall statsverket bära kostnaden för sjömannens vård i an- nat land än där han är bosatt, såvitt avser sjukhusvård, läkarbehandling och läkemedel.

36 & Avlider sjöman under tid när han har befattning på fartyg, skall befälhavaren låta underrätta hans närmaste anhöriga om dödsfallet samt sörja för hans begravning. Sker eldbegängelse, skall befälhavaren också sörja för att urna innehållande askan hemsändes.

Befälhavaren skall snarast möjligt låta i vittnens närvaro uppteckna vad den avlidne efterlämnat på fartyget samt sörja för att kvarlåtenska- pen avlämnas till dödsbodelägarna eller till annan för deras räkning. I den mån kvarlåtenskapen är utsatt för förskämning eller snar förstörel- se, kan den av befälhavaren säljas på lämpligt sätt eller bortskaffas. Försäljningssumman skall redovisas till dödsbodelägarna eller till annan för deras räkning.

Inträffar dödsfallet under väntetid, skall vad som i första och andra styckena sägs om befälhavaren' l stället gälla ledaren.

37 % Kostnaden för sjömans begravning skall bestridas av redaren, om dödsfallet inträffar medan sjömannen har befattning på fartyg eller un- der väntetid eller också medan han vårdas på redarens bekostnad. Sker eldbegängelse, skall också därav föranledda kostnader anses såsom bc- gravningskostnad.

38 % Har redaren för svensk eller här i riket bosatt utländsk sjömans sjukvård eller begravning nödgats göra utgift, som ej ålegat honom, äger han få ersättning därför av statsmedel.

3 kap. Om skeppsarbetet

39 & Vid anordnande av skeppsarbete skall hänsyn tagas till var och ens befattning ombord och, såvitt möjligt, även till hans fortsatta utbild- ning.

40 å Sjöman skall efterkomma förmans order angående tjänsten och noga följa givna föreskrifter.

41 & Sjöman skall ersätta skada, som uppkommer genom sjömannens fel eller försummelse i tjänsten.

Skadestånd, som sjöman enligt första stycket eller i övrigt har att ut- giva till redaren, kan nedsättas efter vad som är skäligt med hänsyn till beskaffenheten av fel eller försummelse, som ligger honom till last, ska- dans storlek eller omständigheterna i övrigt.

Vad som stadgas i denna paragraf gäller icke befälhavaren. Om hans skyldighet att ersätta skada, som uppkommit genom fel eller försum- melse i tjänsten, stadgas i sjölagen.

42 % Sjöman är icke skyldig att utföra arbete, som är föremål för lov- lig arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om fartyget ligger i svensk hamn eller i utländsk lossnings-, lastnings- eller uppläggningshamn.

• Sida 194
•  Original

Prop. 1973: 40 194

Sjöman som står utanför arbetskonflikt, skall fullgöra sina vanliga ar- betsåligganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.

Till skyddsarbete hänföres arbete som vid ett konfliktutbrott fordras för avveckling av verksamheten på ett tekniskt försvarligt sätt eller till förebyggande av fara för människor eller skada på fartyget, lasten eller annan egendom. Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är skyl- dig att utföra på grund av särskild föreskrift i svensk lag.

43 5 Under fartygets uppehåll i hamn eller eljest på säker ankarplats är sjömannen skyldig att under fritid stanna ombord endast om det är påkallat med hänsyn till fartygets, de ombordvarandes eller lastens säker- het eller till fartygets förestående avresa eller förhalnin g.

44 % Egendom, som sjöman kvarlämnar ombord vid anställningens upphörande, skall förvaras för hans räkning. För gäld, som sjömannen ådragit sig i tjänsten, äger redaren av egendomen innehålla så mycket som svarar mot gälden, tills sjömannen gör rätt för sig eller ställer säker- het.

I den mån egendomen med hänsyn till sin beskaffenhet, kostnaderna eller övriga omständigheter icke kan förvaras utan olägenhet, får den säljas på lämpligt sätt. Försäljning får också ske, om sjömannen ej inom ett år från det han lämnade sin anställning hos redaren begärt att återfå egendomen.

45 & Sjöman får icke medtaga något ombord som kan utsätta fartyget, ombordvarande eller last för äventyr eller vålla oordning ombord. Han får ej heller utan redarens samtycke medtaga handelsvaror för egen eller annans räkning.

Har sjömannen medtagit gods i strid mot första stycket, skall han er- lägga frakt och ersätta uppkommen skada.

Finnes anledning antaga att något olovligen medtagits ombord, äger befälhavaren låta i vittnens närvaro undersöka besättningens utrymmen. Det som olovligen medtagits äger befälhavaren taga i förvar, låta föra i land eller, om det är nödvändigt, förstöra.

Om tvångsmedel 46 5 För att upprätthålla ordning och skick ombord äger befälhavaren bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvar- ligt. Detsamma gäller den som befälhavaren beordrar att biträda härvid och den som utan anmaning kommer befälhavaren till hjälp.

Har någon i fall som avses i första stycket gjort större våld eller svå— rare skada än som är medgivet, skall han likväl icke dömas till ansvar, såvida omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Finnes gärningen brottslig, kan dömas till lindrigare straff än som eljest är stadgat för brottet.

47 %* Begår sjöman, när fartyget icke befinner sig i svensk hamn, brott för vilket kan följa fängelse i ett år eller däröver, skall befälhavaren tillse, att den brottslige icke lämnar fartyget. Befälhavaren äger, om han finner det nödvändigt, hålla sjömannen i förvar ombord till dess denne kan överlämnas till svensk konsul eller till polismyndighet här i riket. Befäl- havaren är ansvarig för att den brottslige icke behandlas strängare än nödvändigt.

• Sida 195
•  Original

Prop. 1973: 40 195

4 kap. Ansvarsbestämmelser

48 & Befälhavare dömes till böter,

1. om han i strid mot 4 % använder underårig i skeppsarbete,

2. om han försummar att enligt 15 5 förse sjöman med avräkningsbok,

3. om han åsidosätter enligt 33 5 att sörja för vård av den som är sjuk eller skadad eller att låta föra i land sjöman, vilkens sjukdom medför fara för de ombordvarande.

Till samma straff dömes redare eller den som i redarens ställe haft be- fattning med fartyget, om han ägt eller bort äga kännedom om för- seelsen. Har han gjort vad på honom skäligen ankommit för att för- hindra förseelsen, skall han dock vara fri från ansvar.

Om den som har vårdnaden om underårig ägt kännedom om för- seelse som avses i första stycket under 1, dömes till böter.

49 % Befälhavare dömes till böter,

1. om han underlåter att föranstalta om att skeppsnämnd utses, i fall där sådan nämnd skall finnas ombord, eller att sammankalla skepps- nämnden i fall som avses i 21—23 55,

2. om han underlåter att tillse att utredning översändes eller under— rättelse sker enligt 23% första stycket och 24å eller att avskrifter av skeppsdagboken tillställes redare och sjöman enligt 25%; andra stycket.

50 & Missbrukar befälhavare den tvångsrätt eller den rätt att taga sjö- man i förvar som tillkommer honom enligt denna lag, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

51 % Om ledamot av skeppsnämnden åsidosätter sin skyldighet att opartiskt och omsorgsfullt medverka i nämnden eller bryter mot sin tyst- nadsplikt enligt 26 % fjärde stycket, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

52 % Förgriper sig sjöman med våld eller hot om våld på befälhavaren eller annan förman i dennes tjänsteutövning eller för att tvinga honom eller hindra honom från tjänsteåtgärd eller hämnas för sådan åtgärd, dö- mes till fängelse i högst två år.

Är brottet ringa, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

53 % Gör sjömän myteri genom att visa uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot befälhavaren, dömes anstiftare och anförare till fäng- else i högst två år samt annan deltagare till böter eller fängelse i högst sex månader.

Har deltagare i myteri gått till förenat våld på person eller egendom, dömes anstiftare och anförare till fängelse i högst sex år samt annan del- tagare till fängelse i högst två år. 54 & Om sjöman i strid mot 45 % första stycket medtagit gods, som kan utsätta fartyget, ombordvarande eller last för äventyr eller som kan vålla oordning ombord, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

55 % Om sjöman i andra fall än som avses i 48—54 55 uppsåtligen åsidosätter sin skyldighet enligt 40% att efterkomma given order eller — föreskrift och ordern eller föreskriften har betydelse för fartygets, om— bordvarandes eller lastens säkerhet, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

56 % För förberedelse eller stämpling till myteri eller underlåtenhet att

• Sida 196
•  Original

Prop. 1973: 40 196

avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad som stadgas i 23 kap. brottsbalken. Detsamma skall gälla försök eller förberedelse till brott som avses i 52 3, såframt icke brottet skulle ha varit att anse som ringa om det fullbordats.

57 & Brott, som avses i 55 5, får åtalas av allmän åklagare endast om redaren, befälhavaren eller målsägande anger brottet till åtal, eller åtal finnes påkallat från allmän synpunkt.

Brott mot tystnadsplikt enligt 51 5 får åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse av målsäganden.

58 5 Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel jämställes med befälhavare den som trätt i befälhavarens ställe.

59 & Har flera medverkat till gärning, som avses i 48, 50, 52, 54 eller 55 *, gäller 23 kap. brottsbalken.

Straff ådömes ej enligt denna lag, om gärningen är belagd med strängare straff i annan lag.

5 kap. Särskilda bestämmelser

60 & Sjöman, som vill sända lönemedel från utlandet till Sverige, äger enligt föreskrifter, som Konungen meddelar, utan kostnad anlita svensk konsul. Staten är ansvarig för sådana penningförsändelser.

61 % Sjöman äger fordra, att lön, som tillkommer honom, eller del därav efter dragsedel månatligen utbetalas till bestämd person här i riket eller för sjömannens räkning insättes i svensk bank.

Utan sjömannens samtycke får dragsedelsbeloppet nedsättas endast i den mån den övriga lönen icke förslår till att gälda belopp, för vilket sjö- mannen enligt lag är skyldig vidkännas avdrag i avlöning, eller till kvitt- ning, när sådan får äga rum enligt lagen om arbetsgivares kvittningsrätt.

62 % Har sjöman utomlands lämnat sin befattning eller skilts från den- na enligt 17 å och är han sjuk eller skadad eller har han skilts från be- fattningen enligt ].8 5, skall lönebelopp, som tillkommer sjömannen och är förfallet till betalning, tillställas svensk konsul, vilkens bistånd finnes erforderligt med hänsyn till sjömannens välfärd. I den mån beloppet ej erfordras till att täcka utgifter för sjömannens räkning, skall konsuln på begäran överlämna detsamma till sjömannen, om denne icke befinner sig i sådant tillstånd, att han är oförmögen att handha sina angelägenheter.

63 % Närmare föreskrifter för de fall, där i denna lag omförmäld kost- nad skall helt eller delvis bestridas av statsmedel, meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen bemyndigar därtill.

64 ?; Befälhavaren skall tillse. att exemplar av denna lag, lagen om se- mester och tillämpliga kollektivavtal, finnes tillgängliga på fartyget.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den . . . Genom lagen upphäves, med den begränsning som följer av 2—7 nedan, lagen den 30 juni 1952 (nr 530) och kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 322) angående ersättning åt sjöfolk för förlust av personlig egendom vid fartygs förolyckande rn. m.

2. Åtnjuter befälhavare kaplake, tantiem eller dylik gottgörelse och

• Sida 197
•  Original

Prop. 1973: 40 197

har han ingått tjänsteavtalet före den . . . skall 8 5 1952 års lag tillämpas i fråga om beräkning av gottgörelsen.

3. Den som före den . . . avskedats från tjänsten eller utnyttjat rätt att erhålla entledigande enligt 37, 38 eller 39 5 eller 40 5 första stycket 1952 års lag äger den rätt till lön och fri resa med underhåll, som nämnda lag föreskriver.

4. Om sjömans tjänsteavtal upphört att gälla före den . . . på grund av förhållande som anges i 6 eller 41 & 1952 års lag, skall vad där stadgas om rätt till lön och fri resa med underhåll tillämpas.

5. Vad som stadgas om ersättning till sjöman för förlust av personlig egendom i 7 och 42 åå 1952 års lag och i kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 322) skall tillämpas även efter den . . . i fråga om förlust, som inträf- fat dessförinnan.

6. Har före den . . . mönstringsförrättares prövning begärts eller tvist hänskjutits till konsul enligt 43 5 1952 års lag skall vad som är stadgat där tillämpas i fråga om sakens vidare prövning. Har mönstringsförrättare eller konsul meddelat beslut enligt nämnda 43 & skall i fråga om beslutet 73 & första stycket 5 och andra stycket 1952 års lag tillämpas.

7. I fråga om beslut av disciplinnämnd om disciplinbot skall även efter den . . . 1952 års lag tillämpas i fråga om verkställighet av beslutet och prövning av detsamma hos mönstringsförrättare eller vid domstol. Även stadgandena i 66 och 69 åå äldre lag om efterskänkande av disciplinbot samt om redovisning och användning av lönemedel som frångått sjö- mannen skall tillämpas utan hinder av den nya lagen.

8. Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelser i denna lag, skall i stället den bestäm- melsen tillämpas.

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap. 7 5

Om arbetstiden ombord gälla särskilda bestämmelser. Även om användande i skeppstjänst av min- derårig är särskilt stadgat.

Om arbetstiden ombord gälla särskilda bestämmelser. Om hinder i vissa fall för den som är under— årig att alu-'findas i skeppsarbete stadgas i sjömanslagen.

9 kap. 1 5

Enligt vad ______ och bemanning.

Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget, befälhava- ren och den som eljest leder ar- bete ombord skola iakttaga allt som med hänsyn till arbetets na- tur och de förhållanden, under vil- ka arbetet bedrives, samt ombord— anställds ålder, yrkesvana och öv- riga förutsättningar för arbetet skäligen kan fordras för att före- bygga att ombordanställd ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri.

Ombordanställd är _____

.Den som ingår i minimibesätt— ning och tillhör' däcks- eller ma- skinavdelningen, får icke vara an- ställd av annan än redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget.

cl./7

Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget, befälhava- ren och den som'eljest leder ar- bete ombord skola iakttaga allt som med hänsyn till arbetets na- tur och de förhållanden, under vil-' ka arbetet bedrives, samt ombord- anställds ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan fordras för att före- bygga att ombordanställd ådrager. sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri eller för att eljest trygga sjösäkerheten.

_ vårda den.

Det åligger befälhavaren att sär- skilt tillse, att nnderårigs använd-- ning i skeppsarbete icke medför fara för olycksfall eller för över- anstriingning eller annan menlig

• Sida 200
•  Original

Prop. 1973: 40 200

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

inverkar: på den underäriges hälsa eller kroppsutvcckiing. Finnes un- derårigs användande till visst slag av arbete medföra synnerlig fara i något av nu nämnda avseenden, äger Konungen föreskriva särskil- da villkor för underårigs använ- dande till sådant arbete eller för- ordna att underårig icke får an- vändas därtill.

11 &

BestämmelsernaiZ—JO 55 gälla Bestämmelserna i 1 5 andra icke utländskt fartyg. stycket och 2—10 55 gälla icke utländskt fartyg. 10 kap.

3 % Iakttager befälhavare —————— sex månader. Gärning som —————— tjänst ombord.

Bryter redare eller den som i re- darens ställe brukar fartyget mot föreskriften. i 9 kap. 1 5 andra stycket, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den —————— .

("Föreslagen lydelse)

klockan 8 beredas tillfälle att vila under sammanhängande tid av minst nio timmar varje dygn.

samma arbetsgivare. Skeppstjänst, som avses i 11 & tredje stycket a—c, får åläggas sjöman utan hinder av föreskrif- terna i första, andra, tredje och fjärde styckena.

Förordning om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87)

Härigenom förordnas, att 12, 17, 18, 20, 2], 22, 24, 38, 50, 51 och 54 åå mönstringsförordningen (1961:

(Nuvarande lydelse)

12

Befälhavare och besättning, som tillträda tjänst å svenskt handels- fartyg med en nettodräktighet av 20 registerton eller mera, skola på- mönstras fartyget,

a) om fartyget _______

87) skall ha nedan angivna lydelse.

(Föreslagen lydelse) %

Sjöman, som tillträder befattning på svenskt handelsfartyg med en nettodräktighet av 20 registerton eller mera, skall påmönstras far- tyget, -— — utrikes fart,

b) om fartyget ————————— tillfällig resa.

17

Svensk sjöman, som i svensk hamn tillträder tjänst å utländskt handelsfartyg, skall påmönstras fartyget. Anlöper utländskt han- delsfartyg, å vilket svensk sjöman är anställd, svensk hamn skall, om påmönstring icke redan skett, sjö- mannen påmönstras fartyget innan detta avgår.

&

Svensk sjöman, som i svensk hamn tillträder anställning på ut- ländskt handelsfartyg, skall på- mönstras fartyget. Anlöper ut- ländskt handelsfartyg, på vilket svensk sjöman är anställd, svensk hamn skall, om påmönstring icke redan skett, sjömannen påmönst- ras fartyget innan detta avgår.

18 å1

Vid påmönstring enligt 17 5 skall iakttagas

a) att sjömannen ______

Vid påmönstring enligt 17 5 skall iakttagas

_ _ — har sjöfartsbok,

b) att hinder ————————— fartyget, samt

c) att mellan sjömannen och fartygsbefälhavaren upprättas an-

] Senaste lydelse 1969: 311.

c) att sjömannen har skriftligt anställningskontrakt, som tillför-

• Sida 202
•  Original

Prop. 1973: 40

(Nuvarande lydelse)

ställningskontrakt, som tillförsäk- rar sjömannen dels rätt att lämna tjänsten å sådan tid, att han ej hindras fullgöra honom såsom värnpliktig åliggande skyldighet, dels ock, om fartyget ej tillhör na- tion som tillförsäkrar svensk sjö- man sådan förmån, rätt att vid sjukdom eller skada, i den omfatt- ning 28 58' sjömanslagen stadgar, på redarens bekostnad åtnjuta vård och fri hemresa.

Av anställningskontraktet — —- —

20 Frånträder påmönstrad sjöman sin tjänst å svenskt fartyg» Skall han avmönstras.

21 Vid avmönstring åligger det mönstringsförrättaren att såvitt möjligt tillse, att sjömannen till- godonjutit lön och övriga förmå- ner enligt tjänsteavtalet samt att i övrigt gällande föreskrift-er iaktta- gits i samband med tjänstens upp- hörande. Föreligger överenskommelse mellan befälhavaren och sjöman- nen att sjömannen endast tillfälligt skall lämna fartyget för att åter inom två månader tillträda tjänst ombord, skall tillsyn enligt första stycket avse endast att vederbörlig anteckning om avmönstringen gjorts i fartygets sjömansrulla.

202

(Föreslagen lydelse)

säkrar sjömannen dels rätt att läm- na anställningen på sådan tid, ,att han ej hindras fullgöra honom så- som värnpliktig åliggande skyldig— het, dels ock, om fartyget icke till- hör nation soni tillförsäkrar svensk sjöman sådan förmån, rätt att vid sjukdom eller skada i den omfatt— ning 28, 34 och 35 55 sjömansla- gen stadgar, på redarens bekostnad åtnjuta fri hemresa och vård.

______ den anställde.

Frånträder påmönstrad sjöman sin befattning på svenskt fartyg, skall han avmönstras.

%

Lämnar sjömannen befattningen på fartyget och frånträder han samtidigt sin anställning hos reda- ren, skall n1önstringsförrättaren i samband med avmönstringen tillse, att sjömannen erhållit lön och öv— riga förmåner enligt anställnings- avtalet samt att i övrigt gällande föreskrifter iakttagits i samband

' med avtalets upphörande.

Frånträder icke sjömannen i samband med avmönstringen sin anställning, skall tillsynen endast avse att Vederbörlig anteckning om avmönstringen gjorts i fartygets sjömansrulla.

22 g':

När sjömansrulla, som utfärdats enligt 34 &, upphör att gälla, skola befälhavare och besättning av- mönstras med iakttagande av vad i 21 & stadgas. De, som kvarstå i tjänst å fartyget, skola ånyo på- mönstras, därvid 14—16 55 äga tillämpning.

När sjömansrulla, som utfärdats enligt 34 &, upphör att gälla, skall sjöman avmönstras med iakttagan— .de av vad i 21 S, stadgas. Den, sattt kvarstår i- befattning på fartyget, skall ånyo påmönstras, därvid 14 ——16 åå äga tillämpning.

Med mönstring —— ——. .—'—-— —- -— .— — — att gälla.

2 Senaste lydelse 1969: 311.

• Sida 203
•  Original

Prop. 1973: 40

(Nuvarande lydelse)

203

(F öres/a gen" lydelse) 245

Mönstringsförrättare skall tillse, att sjöman, som tillträder tjänst & svenskt fartyg, enligt sjömansla— gens bestämmelser förses med av- räkningsbok samt att fartygets bc- fälhavare har skeppsdagbok, ma- skindagbok och oljedagbok i fall- där sådan dagbok skall föras på fartyget.

38

Om fråntriide eller tillträde av tjänst ombord & fartyg med man- skapsförteckning skall befälhava- ren göra anteckning i förteckning- en samt snarast genom särskilt upprättad rapport underrätta sjö- mansregistrct.

50

Vad i denna förordning stadgas om sjöman och fartygs besättning skall jämväl gälla de å fartyg an- ställda personer, som äro antagna av redaren eller befälhavaren men icke tillhöra den egentliga besätt- ningen.

51

Från villkor, som enligt denna förordning gäller för rätt att på- mönstras fartyg, mä, i den ut- sträckning sjöfartsstyrelsen be- stämmer, undantag göras för per- son. som medföljer fartyget utan att tillhöra den egentliga besätt- ningen.

Mönstringsförrättare skall tillse, att sjöman, som tillträder befatt- ning på svenskt fartyg, enligt sjö- manslagens bestämmelser förses med avräkningsbok samt att far- tygets befälhavare har skeppsdag- bok, maskindagbok och oljedagbok i fall där sådan dagbok skall föras på fartyget.

53

När sjöman tillträder eller från- träder befattning på fartyg med manskapsförteckning, skall befäl- havaren göra anteckning i förteck- ningen samt snarast genom sär- skilt upprättad rapport underrätta sjömansregistret.

&

Vad i denna förordning stadgas om sjöman, som tillträder eller frånträder befattning på fartyg, skall äga motsvarande tillämpning på sådan ombordanställd som av— ses i 2 5 sjömanslagen.

Från villkor, som enligt denna förordning gäller för rätt att på- mönstras fartyg, [är, i den ut- sträckning sjöfartsverket bestäm- mer, undantag göras för sådan om- bordanställd som avses i 2 5 sjö- manslagen.

54 54

Fartygs befälhavare, som i strid mot bestämmelserna i denna för- ordning låter sjöman tillträda tjänst utan påmönstring eller från- träda tjänst utan avmönstring eller som underlåter att föranstalta om avmönstring, när fartygets sjö- mansrulla upphört att gälla, dömes till böter.

3 Senaste lydelse 1969: 311. * Senaste lydelse 1969: 311.

Fartygs befälhavare, som i strid mot bestämmelSerna i denna för- ordning låter sjöman tillträda be— fattning på fartyg utan påmönst- ring eller frånträda befattning utan avmönstring eller som underlåter att föranstalta om avmönstring, när fartygets sjömansrulla upphört att gälla, dömes till böter.

• Sida 204
•  Original

Prop. 1973: 40

(Nuvarande lydelse)

Till böter dömes ock befälhava— re, vilken underlåter att fullgöra vad som enligt 37—39 %% åligger honom eller vilken, utan att sådant fall föreligger som i första stycket avses, i strid mot 1 % låter sjöman tillträda tjänst ombord utan att sjömannen är inskriven i sjömans- registret.

204

(Föreslagen lydelse)

Till böter dömes ock befälhava- re, vilken underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 37— 39 55 eller vilken, utan att sådant fall föreligger som avses i första stycket, i strid mot 1 & låter sjö- man tillträda befattning på fartyg utan att sjömannen är inskriven i sjömansregistret.

Denna förordning träder i kraft den ——————

• Sida 205
•  Original

Prop. 1973: 40