AD 1994 nr 151

Parter:

FABEGE Finans Aktiebolag; L.L.

Nr 151

FABEGE Finans Aktiebolag i Stockholm

mot

L.L. i Stockholm.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 14 april 1994, nr DT 442

Tingsrättens dom, se bilaga.

FABEGE Finans Aktiebolag (bolaget) har yrkat att arbetsdomstolen skall undanröja dels tingsrättens beslut om att särskilja målen där, dels tingsrättens dom i dess helhet samt att domstolen skall återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt gemensam handläggning där av målen.

L.L. har bestritt ändring.

Parterna har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört bl.a. följande.

Bolaget

Mot bakgrund av ordalagen i den av tingsrätten givna motiveringen för sitt beslut att särskilja målen utgår bolaget i det följande från att tingsrättens hänvisning till tilllämpligt lagstöd rätteligen skall vara 9 § andra stycket lagen om arbetsgivares kvittningsrätt (kvittningslagen). Det av tingsrätten till stöd för ett särskiljande anförda lagrummet avser det förhållandet att en annan tvist än en arbetstvist handläggs gemensamt med en arbetstvist. Enligt bolagets uppfattning är även den tvist som rör bolagets motfordran att anse som arbetstvist då den rör skadeståndsskyldighet i anställningsförhållande samt rätt till kvittning.

Vid tingsrätten har bolagets invändning mot L.L:s betalningskrav baserats på att bolaget haft en fordran mot L.L. vilken ursprungligen uppgått till 465 290 kr och att L.L:s omstämda huvudfordran likviderats genom kvittning mot bolagets motfordran. Sagda kvittning har skett genom brev till L.L. av den 12 november 1992 och baserats på det medgivande till sådan kvittning som L.L. lämnat i det förlikningsavtal av den 11 november 1992 på vilket L.L:s huvudfordran grundar sig. Då bolagets motfordran beloppsmässigt överstigit L.L:s huvudfordran har bolaget då L.L. sedermera stämde bolaget för utfående av huvudfordran genstämningsvis yrkat kvittningsvis avräkning enligt verkställd kvittning samt utfående av överskjutande belopp. Bolagets invändning vid tingsrätten har således utgått ifrån att L.L:s huvudfordran redan utsläckts genom bolagets kvittningsförklaring vilken skett före det att L.L. väckt talan om utfående av sin huvudfordran.

L.L. har bestritt bolagets rätt att kvitta på det sätt som skett. Tingsrätten har därefter först beslutat om deldom över L.L:s huvudfordran. Senare har tingsrätten aviserat att man avsett att särskilja målen för att slutligen, i samband med nu överklagad dom, meddelat beslut i detta avseende.

Bolaget anser sig ha genomfört kvittningen av L.L:s huvudfordran med stöd av lämnat medgivande enligt 2 § kvittningslagen. Bolaget menar mot denna bakgrund att 9 § andra stycket nämnda lag inte kan tillämpas på det sätt som tingsrätten gjort och att tingsrätten har att pröva bolagets rätt till verkställd kvittning i samband med en slutlig dom över de båda motstående kraven. Eljest berövas bolaget nyttan av verkställd kvittning även vid slutlig framgång med genkäromålet.

Av betydelse är också att L.L:s huvudfordran ursprungligen varit tvistig mellan L.L. och bolaget. Först genom det av L.L. åberopade förlikningsavtalet den 11 november 1992 fick således denne en till beloppet ostridig fordran mot bolaget. Bolaget har samtidigt, uttryckligen direkt i förlikningsavtalet, särskilt betingat sig möjligheten att kunna kvitta sin nu omstämda fordran mot huvudfordran. Möjligheten att såsom skett erlägga betalning kvittningsvis har således varit en väsentlig förutsättning för bolagets beslut att acceptera den förlikning varigenom L.L:s huvudfordran upphörde att vara tvistig. Sålunda föreligger från början en nära koppling mellan L.L:s rätt till betalning för huvudfordran och bolagets rätt att få kvitta sin motfordran, och det är därmed ingalunda oskäligt mot L.L. att fordringarna och verkställd kvittning prövas i ett sammanhang.

L.L.

Bolagets i genkäromålet mot L.L. yrkade fordringar om 465 290 kr har till alla delar bestritts av honom alltsedan de framställdes av bolaget i maj 1992. I avtalet av den 11 november 1992 framgår inte med vilket belopp kvittning får ske. Där anges i stället bolagets "eventuella motfordran", vilket innebär att detta inte ensidigt kan bestämma storleken av denna. L.L. har den 18 november 1992 skriftligen bestritt bolagets kvittningsförklaring av den 12 november 1992. Han hävdar att 2 § kvittningslagen inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom han inte medgett något belopp för kvittning av hans lönefordran. Bolaget har vid den muntliga förberedelsen i målet medgett L.L:s talan i och för sig. Bolaget har emellertid åberopat en motfordran kvittningsvis som överstiger hans fordran.

Med anledning härav - och då någon annan grund för bestridande av L.L:s anspråk inte anförts av bolaget - är tingsrättens bedömning riktig.

Med hänsyn till omfattningen av bolagets genkäromål skulle en sammanläggning av målen oskäligt uppehålla prövningen av L.L:s lönefordran. Tingsrättens bedömning är även i denna del av målet riktig.

Bolaget

Bolaget konstaterar att L.L. vitsordar att kvittningsmedgivandet i förlikningsavtalet mellan parterna av den 11 november 1992 lämnades med vetskap om bolagets motfordran samt dennas belopp. Att förlikningsavtalet inte innehåller någon särskild bestämmelse om vilket belopp som får gå i avräkning mot L.L:s fordran kan enligt bolagets uppfattning inte utgöra någon begränsning av bolagets möjligheter att kvitta. För det fall L.L. efter verkställd kvittning har invändningar mot existensen eller storleken av bolagets motfordran kan dessa invändningar göras gällande i den pågående tvisten vid tingsrätten. - L.L. har bestritt bolagets kvittningsförklaring av den 12 november 1992 vilken dock vidhållits av bolaget.

I fråga om frivillig kvittning enligt 2 § kvittningslagen gäller inte de annars - vid tvungen kvittning enligt 3 § samma lag - tillämpliga särskilda kraven på viss grund för och kvalitet på arbetsgivarens motfordran. Bestämmelserna om möjligheten till avvisande av kvittningsyrkande och särskiljande av mål i 9 § andra stycket kvittningslagen infördes också som ett komplement till lagens bestämmelser om förutsättningarna för tvungen kvittning - kravet på klar motfordran (jfr NJA II 1970 s. 679 ff. och s. 698). Något skäl för att tillämpa bestämmelserna i 9 § andra stycket kvittningslagen föreligger således inte i fall då en genomförd kvittning baserats på ett lämnat medgivande. För det fall en sådan tillämpning ändock sker innebär detta att en arbetstagare genom att inleda process om utfående av sin - tidigare bortkvittade - huvudfordran kan retroaktivt återkalla ett kvittningsmedgivande som förelegat vid tidpunkten för kvittningen.

I enlighet med det föregående borde tingsrätten i allt fall särskilt tagit ställning till frågan om giltigheten av L.L:s kvittningsmedgivande i förlikningsavtalet och bolagets därå baserade kvittning före eller i samband med beslutet om särskiljande av målen och utdömande av L.L:s huvudfordran.

Bolagets yrkande och åberopade grund vid tingsrätten har hela tiden avsett att L.L:s fordran utsläckts genom den av bolaget, enligt lämnat och ej återkallat medgivande, verkställda kvittningen den 12 november 1992 (jfr bolagets genkäromål samt vidhållande av yrkande och grund vid den muntliga förberedelsen vid tingsrätten).

Bolaget vill avslutningsvis hänvisa till vad som tidigare anförts om den starka inbördes koppling som föreligger mellan L.L:s på förlikningsavtalet baserade fordran och den i förlikningsavtalet medgivna möjligheten till kvittning av bolagets motfordran.

Skäl

I lagen om arbetsgivares kvittningsrätt (kvittningslagen) finns bl.a. följande bestämmelser.

1 § Arbetsgivare får ej i vidare mån än som anges i denna lag göra avdrag på arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen (lönefordran) för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren. [- - -]

2 § Kvittning mot lönefordran får ske med arbetstagarens medgivande. Återkallas ett på förhand lämnat medgivande innan lönefordringen förfallit till betalning, får kvittning icke ske i vidare mån än som följer av vad nedan sägs.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

9 § Mål vari är tvist om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares lönefordran handlägges enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Gör arbetsgivare i mål om lönefordran invändning om kvittning eller väcker han genkäromål om motfordran, får målet om lönefordran avgöras utan prövning av invändningen eller genkäromålet, om sådan prövning skulle oskäligt uppehålla prövningen av lönefordringen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

L.L. innehade under perioden den 1 januari 1988 t.o.m. den 28 februari 1992 en anställning som administrativ chef hos FABEGE Finans Aktiebolag (bolaget). Han väckte den 2 april 1993 vid tingsrätten talan mot bolaget och yrkade att detta skulle förpliktas att till honom utge bl.a. 134 400 kr jämte ränta (huvudkäromålet). Till stöd för sin talan åberopade han ett mellan bl.a. honom och bolaget ingånget och den 11 november 1992 daterat förlikningsavtal. Avtalet har bl.a. följande innehåll.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Mellan å ena sidan Fabege Finans AB och å andra sidan [två i målet ej aktuella personers namn, vilka personer fortsättningsvis betecknas XX och YY; arbetsdomstolens anm.] och L.L. har denna dag träffats följande

FÖRLIKNINGSAVTAL

Bakgrund

XX, YY och L.L. var anställda hos Fabege Finans AB under 1988-1990. I samband med upphörandet av deras anställningar har de gemensamt riktat krav mot Fabege Finans AB under påstående att överenskommelse träffats om avgångsvederlag, resultatbonus eller liknande (se bilaga 1)X) om totalt 4,5 Mkr. Fabege Finans AB har bestritt att någon sådan överenskommelse träffats och att XX, YY och L.L. därmed inte är berättigade till någon ersättning. Parterna har nu träffat en uppgörelse på följande villkor.

x) Den i avtalet nämnda bilagan har ej ingetts till vare sig tingsrätten eller arbetsdomstolen; domstolens anm.

1. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

3. Fabege Finans AB förbinder sig att till L.L. genast betala 134.400 kronor. Fabege Finans AB svarar för sociala avgifter. L.L. är medveten om att preliminär skatt kommer att dras av.

L.L. medger att betalningen enligt denna punkt kan komma att ske kvittningsvis. L.L. har rätt att tillgodogöra sig ränta på den del av kapitalbeloppet som inte använts till att kvittningsvis täcka Fabege Finans AB:s eventuella motfordran. Ränta utgår från dagen för undertecknandet av detta avtal tills betalning sker efter en årlig ränta om diskonto plus två procentenheter.

4. Genom denna förlikning har parterna slutligt reglerat XX:s, YY:s och L.L:s ovan i ingressen nämnda krav på 4,5 Mkr.

5. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Stockholm den 11 november 1992

FABEGE Finans AB

(X.X.) (XX)

X.X. XX

(YY)

YY

(L.L.)

L.L.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

I skriftligt svaromål och ansökan om genstämning förklarade bolaget bl.a. dels att L.L:s yrkande bestreds men att yrkat belopp och grunden för beräkning av yrkad ränta vitsordades som skäliga i och för sig, dels att bolaget för egen del yrkade kvittningsvis avräkning av L.L:s omstämda fordran om 134 400 kr mot en bolagets fordran på 465 290 kr samt förpliktande för L.L. att till bolaget utge överskjutande belopp om 360 901 kr jämte viss ränta (genkäromålet). Enligt bolaget hade L.L. blivit skadeståndsskyldig gentemot detta med anledning av en försäljning av containerflak till "Argo Navis AB" som bolaget hade gjort enligt ett köpeavtal av den 27 december 1990 (containeravtalet), en affär i vilken L.L. hade varit involverad.

L.L. inkom med skriftligt svaromål med anledning av bolagets genkäromål. Därvid förklarade han bl.a. att bolagets yrkanden bestreds och att han inte till någon del hade förfarit bedrägligt mot bolaget på sätt detta angett. Sedermera hemställde L.L. att tingsrätten skulle genom deldom avgöra huvudkäromålet, dvs. utan samtidig prövning av genkäromålet. Bolaget motsatte sig att tingsrätten skulle meddela deldom enligt vad L.L. sålunda begärt.

I den överklagade domen uttalade tingsrätten bl.a. att prövningen av genkäromålet torde oskäligt uppehålla prövningen av lönefordringen. Vidare förklarade tingsrätten, under åberopande av 1 § andra stycket arbetstvistlagen, att huvudkäromålet och genkäromålet särskildes. Tingsrätten fann att sedan målen skilts åt L.L:s yrkande enligt huvudkäromålet inte längre var tvistigt samt förpliktade bolaget att till honom utge vad han yrkat jämte ersättning för rättegångskostnader.

Bolaget har överklagat tingsrättens dom och i arbetsdomstolen yrkat bl.a. att såväl tingsrättens beslut om att särskilja huvudkäromålet och genkäromålet som tingsrättens dom skall undanröjas samt att domstolen skall visa det överklagade målet åter till tingsrätten för gemensam handläggning med bolagets genkäromål. Till stöd för sitt överklagande har bolaget anfört sammanfattningsvis att tingsrätten inte skolat särskilja målen där, dvs. att tingsrätten tillämpat 9 § andra stycket kvittningslagen på ett felaktigt sätt. L.L. å sin sida har bestritt ändring och gjort gällande bl.a. att tingsrättens tillämpning är riktig, eftersom en samtidig prövning av huvudkäromålet och genkäromålet skulle oskäligt uppehålla prövningen av huvudkäromålet.

I fråga om tingsrättens åtgärd att meddela dom i huvudkäromålet utan att samtidigt pröva genkäromålet, finns det anledning att inledningsvis anteckna följande.

Tingsrättens åtgärd har - trots vad som sägs i tingsrättens domskäl - uppenbarligen grundats på den i det föregående citerade bestämmelsen i 9 § andra stycket kvittningslagen.

Tingsrättens åtgärd har, enligt vad som följer av lagtexten i sistnämnda bestämmelse, förutsatt att prövningen av L.L:s lönefordran skulle oskäligt uppehållas, om tingsrätten samtidigt prövade bolagets genkäromål. Det bör i sammanhanget tillläggas att, även om en domstol skulle finna att en samtidig prövning av lönefordringen och en arbetsgivares kvittningsinvändning alternativt genkäromål om motfordran skulle anses medföra ett oskäligt uppehållande av prövningen av lönefordringen, domstolen inte har en absolut skyldighet att särskilt pröva sistnämnda fordran; bestämmelsen i 9 § andra stycket kvittningslagen är nämligen fakultativ (prop. 1970:94 s. 49 f.). I fall av detta slag har därför domstolen att efter ett mera fritt skön - men givetvis inte godtyckligt - bedöma huruvida en särskild prövning av lönefordringen skall ske eller ej (jfr Sigeman, Kvittningslagen, 1972, s. 295 f.).

I förarbetena till kvittningslagen har angetts bl.a. att syftet med bestämmelsen i (nuvarande) 9 § andra stycket kvittningslagen är att ett kvittningspåstående inte skall få "sätta målet i vidlyftigheter" och att en arbetstagare har ett anspråk på att få sitt lönekrav snabbt prövat (SOU 1967:3 s. 75 och prop. 1970:94 s. 49 f. och 51; jfr Sigeman, a.a. s. 293 - 296).

Vad härefter angår den bedömning som skall göras enligt 9 § andra stycket kvittningslagen gör arbetsdomstolen följande överväganden.

Handlingarna i målet visar att klagandebolaget redan under våren 1992 skriftligen framställde krav gentemot L.L. rörande skadestånd med anledning av containeravtalet och andra förhållanden knutna till sagda avtal. L.L. hade vid den tidpunkten avslutat sin anställning hos bolaget. Under hösten samma år ingicks ett den 11 november 1992 daterat förlikningsavtal mellan bolaget och bl.a. L.L.. Enligt förlikningen förband sig bolaget att till L.L. genast betala den lönefordran varom föreliggande tvist handlar. I förlikningsavtalet angavs emellertid även att betalningen kunde komma att ske "kvittningsvis" och att L.L. hade rätt att tillgodogöra sig viss ränta på "den del av kapitalbeloppet som inte använts till att kvittningsvis täcka Fabege Finans AB:s eventuella motfordran". Avtalet undertecknades av bl.a. L.L. själv. Sedan bolaget förklarat att det mot L.L:s fordran enligt förlikningsavtalet kvittat sin motfordran avseende skadestånd rörande containeravtalet m.m., väckte L.L. talan mot bolaget och framställde sina yrkanden rörande den lönefordran som han ansåg sig berättigad till på grund av förlikningsavtalet. Som framgått bestred bolaget hans talan samt yrkade detta genstämningsvis bl.a. förpliktande för honom att utge ett belopp motsvarande den del av skadeståndet som översteg hans fordran enligt förlikningsavtalet.

Det finns enligt arbetsdomstolens mening skäl att notera att L.L:s ifrågavarande lönefordran har sin grund i den förlikning som träffats i tiden efter det att han gjorts uppmärksam på att bolaget ansett sig ha skadeståndskrav på honom. Även om L.L. obestritt anfört att han tillbakavisat bolagets mot honom riktade krav alltsedan dessa framställdes första gången, har han i samband med ingåendet av förlikningsavtalet hösten 1992 medgett att "betalningen" av lönefordringen i fråga kunde komma att ske kvittningsvis. Som bolaget påpekat föreligger det ett nära samband mellan L.L:s fordran och bolagets motfordran.

Med hänsyn till det anförda och med beaktande av omständigheterna i övrigt finner arbetsdomstolen att en prövning av bolagets genkäromål inte kan anses oskäligt uppehålla prövningen av L.L:s lönefordran. Och detta gäller även med hänsyn tagen till att ett icke ringa mått av bevisning torde vara aktuell i fråga om genkäromålet. Till följd härav skall bolagets överklagande bifallas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning där.

Med den bedömning som nu gjorts saknar arbetsdomstolen anledning att gå in på den mellan parterna tvistiga men av tingsrätten inte prövade frågan om L.L. gett sitt medgivande till kvittning.

Arbetsdomstolens avgörande bör inskränkas till ett beslut om att undanröja tingsrättens dom och att visa målet åter till tingsrätten för erforderlig handläggning där. Därvid förutsätter domstolen att tingsrätten kommer att gemensamt handlägga huvudkäromålet och genkäromålet.

Med hänsyn till bestämmelsen i 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken skall frågan om rättegångskostnaderna i arbetsdomstolen prövas av tingsrätten efter målets återupptagande.

Beslut

1. Med undanröjande av tingsrättens dom visar arbetsdomstolen målet åter till tingsrätten för erforderlig handläggning där.

2. Det ankommer på tingsrätten att vid återupptagandet av målet pröva frågan om skyldigheten att utge ersättning för rättegångskostnaderna i arbetsdomstolens mål.

Beslut 1994-12-16, målnummer B-76-1994

Ledamöter: Hans Tocklin, Kjerstin Nordborg, Karin Isacsson, Torkel Unge, Lars Ahlvarsson, Göte Larsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Erik Mosesson

Tingsrättens dom (ledamot: Anders Kinberg)

BAKGRUND

Sedan L.L. ingett ansökan om stämning enligt bilaga 1 (aktbil. 1-2) har FABEGE Finans AB (bolaget) i en ansökan om genstämning kvittningsvis framfört ett skadeståndsanspråk om 465 290 kr jämte ränta att dels avräknas från L.L:s fordran och dels - beträffande överskjutande belopp - utges av L.L..

Huvudkäromålet avser en lönefordran och är en arbetstvist. L.L:s anspråk är i och för sig inte tvistigt. Genkäromålet är däremot tvistigt och i det åberopas omfattande bevisning. Prövningen av genkäromålet torde oskäligt uppehålla prövningen av lönefordringen. Med stöd av 1 § andra stycket lagen om rättegången i arbetstvister särskiljer tingsrätten därför målen.

YRKANDE

L.L. har yrkat enligt bilaga 1. Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

DOMSKÄL

Bolaget har bestritt L.L:s yrkande endast på den grunden att bolaget har en motfordran som överstiger L.L:s anspråk.

Sedan målen skilts åt är L.L:s yrkande inte längre tvistigt. Hans käromål skall alltså bifallas.

Vid denna utgång av målet skall bolaget ersätta L.L. för hans rättegångskostnader. Yrkat belopp är skäligt och skall dömas ut.

DOMSLUT

1. Svaranden skall till käranden betala etthundratrettiofyratusenfyrahundra (134 400) kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) på beloppet från 1992-11-11 till dess betalning sker.

2. Svaranden skall ersätta kärandens rättegångskostnad med elvatusensexhundra (11 600) kr, varav 11 250 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.