2

hållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Innan kvittning får ske, skall ar­

betsgivaren från utmätningsman inhämta besked om beneficiets storlek.

Arbetsgivare, som kvittar i strid med lagen, blir i princip skadestånds-

skyldig. Tvist om arbetsgivares kvittningsrätt skall prövas av arbetsdom­

stolen, om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av all­

män domstol.

Den föreslagna nya lagstiftningen, som avses träda i kraft den 1 juli

1970, föranleder en ändring i sjömanslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

4

Är arbetsgivarens fordran sådan att rätt till kvittning föreligger enligt 3 §

och vill arbetsgivaren kvitta mot belopp som han ålagts att innehålla genom

beslut om utmätning av lön, beslutar utmätningsmannen om beloppets för­

delning mellan arbetsgivaren och utmätningssökanden efter fordringarnas

storlek.

I övrigt får kvittning ej åberopas mot beslut om utmätning av lön.

Talan mot utmätningsmans beslut enligt andra stycket föres hos över-

exekutor genom besvär. Klagan är ej inskränkt till viss tid.

6

§

Innan kvittning får ske enligt 3 § första stycket eller med stöd av kollek­

tivavtal, skall arbetsgivaren från utmätningsman inhämta besked om hur

stor del av lönefordringen som enligt 4 § skall vara skyddad mot kvittning.

Upphör arbetstagarens anställning utan föregående uppsägningstid, får ar­

betsgivaren hålla inne lönebelopp till dess utmätningsmannens besked före­

ligger. Det åligger i sådant fall arbetsgivaren att ofördröjligen begära så­

dant besked.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år i970

7 §

Framställning om besked enligt 6 § göres hos utmätningsmannen i den

ort där arbetstagaren är bosatt. Är han icke bosatt här i landet, göres fram­

ställningen i den ort där arbetsgivaren finnes. Innan utmätningsmannen

meddelar beslut, skall han bereda arbetstagaren tillfälle att yttra sig, om

det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt.

Mot utmätningsmannens beslut får talan ej föras. Utmätningsmannen kan

ändra beslutet, om anledning därtill förekommer.

8

§

Kvittar arbetsgivare mot arbetstagares lönefordran i annat fall eller i vi­

dare mån än som är medgivet enligt denna lag eller åsidosätter han vad som

åligger honom enligt 6 §, är han skyldig att ersätta arbetstagaren uppkom­

men skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Hade arbetsgivaren grundad anledning antaga att han hade rätt att kvitta

eller var hans förfarande eljest ursäktligt, kan skadeståndet jämkas efter

vad som finnes skäligt.

9 §

Mål vari är tvist om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares

lönefordran prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras av kol­

lektivavtal, och i annat fall av allmän domstol.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13 §

lagen (1928: 254) om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses

i den lagen.

Gör arbetsgivare i mål om lönefordran invändning om kvittning eller

väcker han genkäromål om motfordran, får målet om lönefordran avgöras

utan prövning av invändningen eller genkäromålet, om sådan prövning

skulle oskäligt uppehålla prövningen av lönefordringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

9 januari 1970.

Närvarande:

Statsministern

P

alme^, ministern för utrikes ärendena

N

ilsson^, statsråden

S

träng

, A

ndersson

, H

olmqvist

, A

spling

, S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

,

G

eijer

, M

yrdal

, O

dhnoff

, M

oberg

, B

engtsson

, L

öfberg

, L

idbom

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning an­

gående arbetsgivares rätt till kvittning och anför.

Inledning

Lagberedningen arbetar sedan år 1960 med reformering av utsöknings-

lagen och därmed sammanhängande lagstiftning. I avvaktan på översyn

av lagstiftningen i dess helhet bedrivs arbetet så, att beredningen lägger

fram förslag till partiella reformer. I sitt sjätte betänkande, Utsökningsrätt

VI (SOU 1967:3), har beredningen lagt fram förslag till lagstiftning om

arbetsgivares kvittningsrätt. Betänkandet är undertecknat av f. d. justitie-

rådet Gösta Walin, ordförande, numera justitieombudsmannen Ulf Lund­

vik och hovrättsrådet Gösta Dyrssen.1 Beredningens lagförslag torde få fogas

till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt,

riksrevisionsverket, arbetsdomstolens ordförande, exekutionsväsendets or-

ganisationsnämnd, statens avtalsverk, statens personalpensionsverk, 1964

års sjömanslagskommitté, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunför­

bundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Tidningarnas arbetsgivare­

förening, Bankernas förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens för­

handlingsorganisation, Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare, Sveriges re-

1 Lagberedningen har samrått med direktören i Svenska arbetsgivareföreningen E. L. W.

Forstadius, ledamoten av riksdagens första kammare numera statsrådet J. L. Geijer, förutva­

rande juristen i Landsorganisationen S. G. Gustafsson, förutvarande administrative direktören i

statens avtalsverk P. I. Lidbeck, förutvarande sekreteraren i Svenska stadsförbundet B. Möller

och byråchefen i statens personalpensionsverk I. M. Sjönell. Numera docenten Tore Sigeman har

biträtt beredningen i dess arbete.

7

dareförening, Kooperationens förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgi­

vareorganisation, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges

akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges advokatsamfund och

Föreningen Sveriges kronofogdar. Exekutionsväsendets organisationsnämnd

har bifogat yttranden av kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg,

Malmö, Karlstad, Västerås, Uppsala, Umeå och Haparanda.

Under ärendets beredning inom justitiedepartementet har överläggningar

hållits med företrädare för exekutionsväsendets organisationsnämnd, sta­

tens avtalsverk, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

SAF, LO, TCO, SACO och SR.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

Nuvarande förhållanden

Gällande rätt. Arbetstagares rätt till lön skyddas i flera hänseenden. I

detta sammanhang är främst av intresse de regler som begränsar möjlig­

heterna att ta lön i anspråk innan den blivit tillgänglig för lyftning.

Enligt rättspraxis anses en arbetstagare inte kunna genom överlåtelse till

tredje man eller på annat liknande sätt förfoga över sin lön innan den för­

fallit till betalning. Arbetstagarens borgenärer har däremot vissa möjlig­

heter att tvångsvis ta lönen i anspråk i samband med att den förfaller till

betalning. Det kan ske antingen genom exekution i lönen i form av löne-

utmätning (67 a—e §§ utsökningslagen) eller införsel (införsellagen 1968:

621) eller också genom kvittning.

Reglerna om löneexekution har nyligen reformerats (prop. 1968: 130, 1LU

48, rskr 362). För att exekution i lön skall kunna ske krävs att borgenärens

fordran är domfäst eller att borgenären har annan exekutionstitel. Löne-

utmåtning, som kan användas för alla slags fordringar, innebär att arbets­

givaren åläggs att hålla inne viss del av gäldenärens lön och redovisa den

till utmätningsmannen. Löneutmätning kan ske bara under vissa särskilda

förutsättningar. I fråga om löneinkomster i allmänhet gäller, att löneut­

mätning normalt inte får tillämpas utan gäldenärens medgivande längre tid

än tre månader under ett och samma kalenderår. Gäldenären har rätt till

vad som brukar kallas beneficium. Löneutmätning får nämligen bara om­

fatta belopp som uppenbart överstiger vad som går åt för gäldenärens och

hans familjs försörjning samt för fullgörande av underhållsskyldighet. Se­

mesterersättning skyddas särskilt mot löneutmätning genom en bestäm­

melse att sådan ersättning kan utmätas bara med gäldenärens i utmätnings-

målet lämnade medgivande. Införsel kan ske bara för vissa fordringar,

främst underhållsbidrag, vissa skatter samt böter. Införsel innebär liksom

löneutmätning att arbetsgivaren åläggs att redovisa viss del av lönen till ut­

mätningsmannen. Denne bestämmer dels hur mycket som högst får innehål­

8

las vid varje avlöningstillfälle (införselbeloppet), dels ett belopp som skall

förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov samt för

fullgörande av betalningsskyldighet till annan som vid införsel har lika rätt

som sökanden eller bättre rätt än denne (förbehållsbeloppet). Beneficiet är

följaktligen snävare tilltaget vid införsel än vid löneutmätning. Det finns

inga tidsbegränsningar i fråga om införsel, och semesterersättning åtnjuter

inte något särskilt skydd.

Kvittning sker utan medverkan av myndighet. I huvudsak saknas be­

stämmelser i lag om kvittning. Som en allmän rättsgrundsats gäller att,

om två fordringar står mot varandra, var och en av gäldenärerna kan på­

kalla att förhållandet avvecklas genom kvittning. Härvid avräknas ford­

ringarna mot varandra så långt de räcker. Kvittning kan i princip fram­

tvingas av den ena parten även om den andra parten motsätter sig det.

Kvittning anses i allmänhet ske genom att ena parten avger en kvittnings-

förklaring, dvs. meddelar den andre att han avräknar sin fordran, mot-

fordran, mot dennes fordran, huvudfordran. Motfordran måste vara för­

fallen till betalning för att kvittning skall kunna äga rum. De båda ford­

ringarna behöver som regel inte ha något samband med varandra. Även en

motfordran som förvärvats från annan kan användas för kvittning. I prin­

cip uppställs inte något krav på att motfordran skall vara klar, dvs. kvitt­

ning kan ske även med bestridda fordringar. Dessa allmänna regler gäller

också i fråga om arbetsgivares rätt till kvittning mot fordran på lön. Ford­

ran på semesterlön eller semesterersättning är inte skyddad mot kvittning.

Enligt rådande uppfattning anses arbetsgivaren ha rätt att helt kvitta bort

arbetstagarens fordran på lön. Någon rätt till beneficium finns alltså inte

vid kvittning mot lön. Frågan om arbetsgivare kan kvitta med motford­

ran utan hinder av beslut om införsel regleras inte i lag. Enligt beredning­

en brukar utmätningsmännen i de sällsynta fall då konflikt mellan införsel

och kvittning föreligger ge företräde åt arbetsgivarens kvittningsanspråk,

om hans fordran har uppkommit före införselbeslutet. De meddelar då in­

försel bara i belopp som återstår efter det att kvittning ägt rum (jfr SOU

1964: 57 s. 143 not 9). Motsvarande torde gälla vid konkurrens mellan kvitt­

ning och löneutmätning. Skatteavdrag enligt uppbördsförordningen (1953:

272) anses däremot gå före kvittningsanspråk.

Vissa inskränkningar i arbetsgivares kvittningsrätt uppkommer på grund

av bestämmelserna i lagen (1928:254) om arbetsdomstol. För kollektivav-

talsreglerade anställningsförhållanden gäller, att tvist om kollektivavtals

giltighet, bestånd eller rätta innebörd prövas av arbetsdomstolen (11 § la­

gen om arbetsdomstol). Åberopas mot lönefordran, som skall prövas av ar­

betsdomstolen, kvittning med motfordran som varken har samband med

kollektivavtalet eller på annan grund faller under arbetsdomstolens kompe­

tens, avvisas kvittningsyrkandet, medan lönefordran prövas (jfr 10 kap.

17 § sista stycket rättegångsbalken). Att märka är dock att lönefordran

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

10

tjänsten eller på grund av att redaren enligt föreskrifter i utländsk lag­

stiftning tvingats bekosta hemresa för sjömannen, när denne rymt i ut­

ländsk hamn. Enligt redareföreningen förekommer det emellanåt, att om­

bordanställda gör sig skyldiga till skadegörelse o. 1. Det händer att ett re­

deri överlåter sådana fordringar till det rederi på vars fartyg sjömannen

sedermera fått anställning, varefter det senare rederiet driver in fordringen

genom kvittning.

Beredningen uppger att kvittning inte är lika vanlig i statliga anställ­

ningsförhållanden som i privata. Utan den anställdes medgivande före­

kommer kvittning knappast annat än i så kvalificerade fall som då den an­

ställde förskingrat anförtrodda medel eller gjort sig skyldig till stöld på

arbetsplatsen. Kommunerna lär däremot tillämpa kvittning i något större

omfattning än staten.

Internationella konventioner. Inom Internationella arbetsorganisationen

(ILO) antogs år 1949 en konvention (nr 95) angående rättsskydd för lön.

Till konventionen ansluter sig en rekommendation (nr 85).

I konventionen behandlas bl. a. frågan om kvittningsrätten. Enligt arti­

kel 8 får löneavdrag medges endast under de villkor och i den utsträckning

som föreskrivs i nationell lagstiftning eller har bestämts genom kollektiv­

avtal eller skiljedom. Arbetarna skall på det sätt vederbörande myndighet

finner mest lämpligt underrättas om de villkor som gäller för sådana av­

drag och i vad mån avdrag är tillåtna. I artikel 9 föreskrivs att ersättning

som arbetare har att utge för att få eller behålla anställning inte får tas

ut genom löneavdrag. Enligt rekommendationen bör alla erforderliga åt­

gärder vidtas för att begränsa löneavdrag i den mån det kan anses nöd­

vändigt för att trygga arbetarens och hans familjs uppehälle (första punk­

ten). Löneavdrag med anledning av skada eller förlust som åsamkats ar­

betsgivaren bör medges bara om det klart kan visas, att arbetaren i fråga

är ansvarig för skadan eller förlusten. Avdragsbeloppet bör vara skäligt och

inte överstiga skadans eller förlustens verkliga belopp. Innan löneavdraget

görs, bör arbetaren få tillfälle att yttra sig (andra punkten). Löneavdrag

för verktyg, material och utrustning som tillhandahålls av arbetsgivaren

bör ske bara i de fall då sådana avdrag a) utgör en allmänt erkänd sed­

vänja inom branschen eller yrket eller b) föreskrivs i kollektivavtal eller

skiljedom eller c) är på annat sätt medgivna enligt ett i den nationella lag­

stiftningen angivet förfarande (tredje punkten).

Sverige har inte anslutit sig till konventionen. Skälet härtill är att de i

konventionen behandlade frågorna i endast ringa utsträckning regleras i

svensk lag och att det knappast kan komma i fråga att ge en eventuell lag

om arbetsavtal ett sådant innehåll att den kommer att motsvara konventio­

nens krav. Vidare har ansetts att konventionen förutsätter tvingande lag­

regler i alltför stor omfattning (prop. 1950: 188 s. 14).

Kungl. Maj:ts proposition nr ⁵⁴ år 1970

12

hand utan någon begränsning kunna lämna bindande medgivande till kvitt­

ning. Beredningen föreslår en bestämmelse av innebörd att kvittning får

ske med arbetstagarens medgivande men att sådant kvittningsmedgivande

kan återkallas innan avlöningen förfaller.

Beredningen framhåller att arbetsgivaren inte bör få använda vilka ford­

ringar som helst för tvungen kvittning. Kvittningsrätten bör i

princip begränsas till fordringar som har direkt samband med

tj änsteför hållande t. Som exempel på sådana fordringar anges

fordran på ersättning för bostad eller annat som arbetsgivaren tillhanda­

hållit med anledning av anställningen. Det kan vara måltider på arbets­

platsen, busstransporter till och från arbetet, inköp av varor på kredit hos

arbetsgivaren in. in. Vidare nämns krav på grund av lån eller borgen som

lämnats med anledning av anställning samt krav på skadestånd för fel

eller försummelse i tjänsten. Det av beredningen uppställda kravet att bo­

staden, lånet e. 1. skall ha lämnats »med anledning av» anställningen inne­

bär, att situationen måste vara den att vederbörande inte skulle ha fått bo­

staden, lånet etc., om han inte varit anställd. Om en butiksanställd fått

köpa varor på kredit, kan fordran enligt beredningen ha direkt samband

med anställningen, såvida arbetsgivaren anvisat en särskild ordning för de

anställdas inköp, t. ex. med speciella blanketter. Sker köpet på samma vill­

kor som vid försäljning till allmänheten, kan sådant samband inte anses

föreligga. Vid borgensåtagande kan samband med anställningen vara för

handen exempelvis om arbetsgivaren går i borgen för bostadshyra som

skall erläggas till ett dotterföretag. I fråga om motfordringar som arbets­

givaren övertagit från annan föreslås i princip ett kvittningsförbud. En

från annan övertagen motfordran kan dock få användas för kvittning, om

arbetsgivaren på grund av borgen eller enligt lag är skyldig att svara för

fordringen.

I anslutning till vad som gäller i fråga om kvittning i allmänhet föreslår

beredningen att motfordran måste vara förfallen för att kunna an­

vändas för kvittning. Enligt beredningens åsikt bör arbetsgivaren vidare

i princip inte kunna kvitta med en tvistig motfordran. Å andra si­

dan bör arbetstagare inte genom uppenbart ogrundade invändningar kun­

na betaga arbetsgivaren hans kvittningsrätt. Beredningen föreslår därför,

att det uppställs som villkor för rätt till kvittning, att motfordran är med­

given eller eljest klar. Frågan om en fordran är klar eller inte skall bedö­

mas objektivt. Fordran enligt skuldebrev och hyresfordringar är enligt be­

redningens mening oftast klara, medan däremot fordran på skadestånd kan

vara mera svårbedömd. Det uppställda kravet på klarhet anses innebära,

att arbetsgivaren i allmänhet måste gå fram med försiktighet när det gäl­

ler att kvitta.

I princip bör arbetsgivaren inte få ta i anspråk hela lönen genom kvitt­

ning. Under beredningens arbete framkastades den tanken att man i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

14

liminär eller annan skatt, som arbetsgivaren skall innehålla enligt upp-

bördsförordningen in. m., och med införsel eller löneutmätning. I fråga om

skatteavdrag framhåller beredningen att lönen bör bära den skatt

som belöper på den. I överensstämmelse med den uppfattning som vunnit

anslutning i praxis föreslår beredningen därför att skatteavdrag skall gå

före arbetsgivares rätt till kvittning. Införsel för uttagande av familj e-

rättsliga underhållsbidrag har enligt beredningen regelmässigt stor be­

tydelse för mottagaren. Det skulle vara betänkligt, om arbetsgivaren kunde

sätta sådan införsel ur funktion genom att kvitta. I fråga om införsel för

annat ändamål — skatter, böter m. m. — föreligger visserligen inte lika

starka skäl att låta införsel gå före, men det skulle komplicera regelsyste­

met alltför mycket, om man skilde mellan olika slag av införsel. Bered­

ningen föreslår därför, att införsel skall gå före arbetsgivares rätt till kvitt­

ning, om inte avlöningen är förfallen när beslutet meddelas. I fråga om den

del av avlöningen som återstår sedan införsel skett medför förslaget där­

emot inte något hinder för arbetsgivaren att kvitta. Beredningen har över­

vägt, om det bör föreskrivas, att arbetsgivaren i sådant fall inte får ta i

anspråk belopp som enligt införselbeslutet skall vara förbehållet arbetstaga­

ren för eget underhåll och familjens behov. Eftersom en sådan regel skulle

medföra, att gäldenären får det bättre ställt därför att han är föremål för

införsel, har beredningen emellertid avvisat denna tanke. I fråga om löne­

utmätning erinrar beredningen, att sådan utmätning står öppen för

alla borgenärer oavsett arten av deras fordringar. På grund härav kan det

inte komma i fråga att utmätningen generellt skall ha företräde framför

kvittningen. I stället föreslås som huvudregel, att beslut om löneutmätning

inte inskränker arbetsgivarens kvittningsrätt. Två undantag från denna

huvudregel förordas. Eftersom arbetstagaren inte bör ha möjlighet att i för­

väg förfoga över sin lön till arbetsgivarens förmån men till övriga borge­

närers nackdel, skall enligt beredningens förslag kvittningsmedgivande, som

kan återkallas av arbetstagaren, inte kunna åberopas mot beslut om ut­

mätning. Lämnas kvittningsmedgivande efter det att beslut om löneut­

mätning meddelats, får medgivandet inte heller åberopas mot utmätnings-

beslutet.

Om arbetsgivare kvittar i annat fall eller i vidare mån än som är medgivet

i lagen, blir han enligt beredningens förslag skyldig att ersätta arbets­

tagaren uppkommen skada. Efter förebild av bestämmelser i annan

arbetsrättslig lagstiftning, bl. a. 20 § semesterlagen, föreslås att även ideell

skada skall ersättas. Till ideell skada kan enligt beredningen hänföras t. ex.

att arbetstagaren fått inställa en planerad semesterresa. I förslaget föreskrivs

också att skadestånd kan nedsättas, om arbetsgivaren hade grundad anled­

ning anta, att han hade kvittningsgill motfordran eller hans förfarande

annars var ursäktligt. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet kan

också äga rum. Som exempel på fall där nedsättning av skadestånd kan äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

16

riksrevisionsverket, statens personalpensionsverk och Kooperationens för­

handlingsorganisation. Statens avtalsverk har inte några erinringar mot hu­

vudprinciperna i förslaget, som anses innefatta en lämplig avvägning av

arbetsgivares och arbetstagares intressen. Svenska stadsförbundet, Svenska

kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet framför inte hellei

några invändningar mot förslagets huvudgrunder. TCO uttalar att förslaget

i stor utsträckning tillgodoser behovet av ett skydd mot alltför långtgående

kvittningsmöjligheter för arbetsgivaren. TCO tillstyrker därför förslaget i

dess huvuddrag men har vissa erinringar mot den närmare utformningen

av förslaget.

På flera håll framförs emellertid åtskilliga kritiska synpunkter. SAF

menar att förslaget begränsar kvittningsrätten i alltför stor utsträckning.

Sveriges redareförening anför, att kvittning inom sjöfarten sker i fall som

torde sakna motsvarighet vid företag på land. Rederiföretagens tillämpning

av kvittning har inte givit anledning till befogade anmärkningar. Förening­

en avstyrker därför förslaget. LO förordar å andra sidan att lagstiftningen

skärps i flera hänseenden. Arbetsdomstolens ordförande framhåller att syf­

tet med en lagstiftning bör vara att skapa ett tillfredsställande grundskydd

för arbetstagares lön vid den form av exekution av fordringsanspråk som

kvittning från arbetsgivarens sida utgör. På det hela taget ger beredning­

ens förslag arbetstagarna ett bristfälligt löneskydd vid motfordringar, som

har direkt samband med tjänsteförhållandet. Det skulle vara bättre om

arbetstagarna beträffande sådana fordringar tillförsäkrades ett grundskydd

som gällde överlag och alltså oberoende av motfordringens typ och som

medgav erforderlig anpassning till arbetstagarens aktuella försörjnings­

börda och ekonomiska situation i övrigt. Närmast åsyftas ett sådant skydd

som har föreskrivits vid utmätning av lön. Om en sådan utformning av

löneskyddet skulle visa sig möjlig kan lagförslaget förmodligen förenklas.

Arbetsdomstolens ordförande anser att en sådan ordning inte i alltför hög

grad äventyrar arbetstagarnas möjligheter att få kredit hos arbetsgivarna.

SAF tar upp den av beredningen föreslagna regeln att kvittning kan ske

med stöd av ett medgivande av arbetstagaren, om detta föreligger när

lönen förfaller till betalning. Det anses i och för sig motiverat att medgivan­

de kan avse fordringar som annars inte skulle vara kvittningsgilla. SAF

finner det däremot synnerligen egendomligt och närmast stötande, att ett i

förväg lämnat medgivande skall kunna återkallas.

Förslaget att tvungen kvittning i princip skall kunna ske bara

med motfordran som har direkt samband med tjänsteförhål­

landet föranleder uttalanden av ett par remissinstanser. SAF konstate­

rar, att det i fråga om rätt till kvittning för hyresfordran enligt förslaget

är tillräckligt att arbetsgivaren kan visa att anställningen varit avgörande

för hyresrätten. Samtidigt uppställs emellertid ett principiellt krav på for­

mell identitet mellan arbetsgivare och hyresvärd, som i sak innebär att ar­

betsgivaren inte kan kvitta, om han härleder sin rätt från ett formellt fri­

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

Kungl. Maj:ts proposition nr 9'r år 1970

17

stående subjekt, av typen dotterbolag eller bostadsstiftelse. SAF anser, att

rätt till kvittning bör föreligga när en reell identitet av det slaget finns mel­

lan arbetsgivaren och hyresvärden. SAF upplyser vidare, att det inte är

ovanligt, bl. a. inom handelns område, att den anställde får köpa varor från

arbetsgivaren på kredit. Kan det visas att anställningen har föranlett kredi­

ten, måste detta vara tillräckligt för att kvittning skall få ske. Det bör alltså

inte, såsom beredningen föreslagit, vara ett villkor att arbetsgivaren anvisat

en särskild ordning för de anställdas inköp, t. ex. med särskilda blanketter.

Sveriges redareförening anser, att en redare måste ha möjlighet att kvitta

med motf or dringar som han har övertagit från annan. Eftersom en sjö­

man som kommit i skuld till redaren många gånger lämnar tjänsten vid

första lägliga tillfälle, skulle kvittningsrätten annars oftast bli illusorisk.

Statens avtalsverk tar upp frågan vad som menas med att motfordran av­

ser något som arbetsgivaren tillhandahållit »med anledning av anställning­

en». Avtalsverket utgår från att staten är att anse som en enda arbetsgivare.

Om en fordran uppkommer vid anställning i visst verk, t. ex. statens järn­

vägar, får alltså kvittning med fordringen ske även sedan tjänstemannen

erhållit annan anställning vid verket eller övergått till anställning vid an­

nat statligt verk, t. ex. postverket. Om å andra sidan en tjänsteman övergår

från statligt lönereglerad anställning hos viss kommun till statligt lönereg-

lerad anställning hos annan kommun — såsom ofta är fallet med t. ex. lä­

rare vid grundskolan — eller om en tjänsteman övergår från statligt löne­

reglerad anställning hos kommun till statlig anställning, föreligger själv­

fallet i princip inte kvittningsrätt i den senare anställningen för fordran

som uppkommit i den tidigare anställningen. Avtalsverket utgår från att

det i lagen använda ordet »anställningen» inte syftar på anställning i viss

tjänst eller under viss sammanhängande tidsperiod utan avser anställning

över huvud taget — i olika befattningar eller vid olika tillfällen -— hos en

och samma arbetsgivare. Det ifrågasätts, om inte »anställningen» bör ut­

bytas mot »tjänsteförhållandet», som tydligare anger vad som avses.

Beredningens förslag att det som förutsättning för kvittning i princip

skall gälla att motfordran är medgiven eller eljest klar kriti­

seras av SAF. Detta krav innebär en total avvikelse från gällande rätt. Kvit­

tar arbetsgivaren med en motfordran vars existens han inte kan styrka vid

rättslig prövning blir han skadeståndsskyldig. Denna sanktion har hittills

utgjort tillräckligt korrektiv mot missbruk av kvittningsrätten. Mot bak­

grund av att beredningen inte heller åberopat något missförhållande i ar­

betsgivarnas sätt att handha kvittningsinstitutet avstyrker SAF den före­

slagna begränsningen av kvittningsrätten.

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska lands­

tingsförbundet förutsätter att arbetsgivaren har rätt att kvitta, om han vid

sin bedömning av omständigheterna finner sig ha grundad anledning anta

att arbetstagaren objektivt sett är betalningsskyldig. SACO betecknar den

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 94

18

föreslagna regeln att motfordran skall vara klar för att kunna användas till

kvittning som en betydande förbättring för arbetstagarsidan. SACO anser

inte tillrådligt att man går ännu längre i samma riktning och kräver t. ex.

laga exekutionstitel i fall då fordringen inte är medgiven. Härigenom skulle

nämligen kvittningsinstitutet i väsentlig mån kunna förlamas. TCO där­

emot ifrågasätter, om det inte åtminstone när det gäller kvittning med ska-

deståndsfordringar bör krävas att fordringen är fastställd genom lagakraft-

vunnen dom eller avgörande som får verkställas lika med sådan dom. TCO

hävdar vidare att arbetsgivaren bör vara skyldig att förhandla enligt all­

männa kollektivavtalsrättsliga regler innan kvittning får ske. Detta torde

vara nödvändigt även med hänsyn till förslaget att tvist om kvittningsrätten

i allmänhet skall prövas av arbetsdomstolen, vars behandling av ett mål re­

gelmässigt föregås av förhandlingar, såväl lokala som centrala. Arbetstagar­

organisationens uppfattning bör alltså få komma till uttryck och arbetsta­

garsidan bör få tillfälle att bidra med utredning, innan arbetsgivaren ge­

nomför kvittning. Därigenom uppnås den fördelen, att arbetsgivaren hind­

ras kvitta, om lönefordran förfaller före tidpunkten för förhandlingen. Den

skadeståndssanktion som förslaget innehåller är enligt TCO:s mening inte

ett tillräckligt korrektiv mot missbruk av arbetsgivarens kvittningsrätt.

LO anser att krav på grund av förstärkning skall kunna användas för

kvittning bara om förstärkningen grundas på skriftlig handling. Uttryc­

ket »eljest klar» i lagen bör enligt LO:s uppfattning ändras till »eljest up­

penbart klar». Detta skulle i lagtexten markera en begränsning av arbetsgi­

varens möjlighet att i tveksamma fall kvitta när arbetstagaren kan ha rim­

lig anledning bestrida kravet men ge möjlighet till kvittning i situationer,

där arbetstagarens bestridande är helt utan grund. Genom den föreslagna

omformuleringen torde åtskilliga tolkningsproblem och därmed tvister

kunna undvikas. Kronofogdemyndigheten i Karlstad erinrar om beredning­

ens uttalande att arbetsgivaren måste gå fram med försiktighet och i tvek­

samma fall avstå från att kvitta. Kronofogdemyndigheten ifrågasätter emel­

lertid om arbetsgivare i allmänhet har kompetens för ett så kvalificerat

bedömande som krävs, särskilt i skadeståndsfallen.

Frågan om beneficium vid kvittning har tilldragit sig stort intresse

under remissbehandlingen. Från olika utgångspunkter kritiseras såväl för­

slaget att högst en sjättedel av lönen får tas i anspråk genom kvittning som

de föreslagna undantagen från sjättedelsregeln.

Arbetsdomstolens ordförande framhåller, att ett grundskydd för lönen

har tillförsäkrats arbetstagarna lagstiftningsvägen när det gäller andra

exekutionsformer än kvittning. Starka skäl kan anföras för att de inte bör

vara sämre ställda när arbetsgivaren utövar kvittning. Från den utgångs­

punkten finns det inte anledning att göra skillnad mellan olika typer av

fordringsanspråk vid utformningen av löneskyddet. Föreligger ett av sociala

skäl betingat skyddsbehov, gör det sig uppenbarligen gällande med samma

styrka, vare sig arbetsgivarens motfordran grundas på avtal med arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år i970

Kiingl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

19

tagaren eller den avser ersättning för skada, som arbetstagaren orsakat,

eller fordringen har uppkommit på annat sätt. Beredningens förslag inne­

bär ett fullgott löneskydd, när arbetsgivarens motfordran inte har direkt

samband med tjänsteförhållandet. Kvittning får då ske endast med arbets­

tagarens medgivande, och detta kan återkallas innan avlöningen förfaller.

Mot förslagets innehåll i den delen har arbetsdomstolens ordförande inte

något att erinra. I fråga om andra motfordringar föreslår beredningen bl. a.

att arbetsgivaren får göra avdrag i den ordning som avtalades eller uppen­

bart förutsattes vid fordringens uppkomst. Den regeln tar inte någon hän­

syn till att arbetstagaren vid fordringens uppkomst kan ha befunnit sig i

ett så trängt läge, att han tvingats godta längre gående kvittningsanspråk

än han kan bära, eller att han då överskattat sina möjligheter beträffande

takten för återbetalningen. Inte heller beaktas genom regeln sådana för­

ändringar beträffande arbetstagarens försörjningsbörda eller ekonomiska

förhållanden i övrigt som inträffat efter motfordringens uppkomst och som

försämrat hans återbetalningsmöjligheter. Det bör uppmärksammas, att

motfordringar som arbetsgivaren kvittar mot lön i det alldeles övervägande

antalet fall grundas på avtal mellan tjänsteavtalsparterna. Med den av be­

redningen föreslagna lagstiftningen torde det komma att framstå som en

naturlig åtgärd från arbetsgivarens sida att vid ingående av sådana avtal

rutinmässigt tillförsäkra sig rätt att kvitta med visst belopp vid varje av-

löningstillfälle. Visserligen får det antas att arbetsgivarna härvid i allmän­

het kommer att vara måttfulla. I särfall kan emellertid tänkas förekomma,

att arbetsgivare av obetänksamhet eller på grund av bristande insikt om

arbetstagarens ekonomiska situation tillförsäkrar sig en kvittningsrätt, som

äventyrar arbetstagarens möjligheter att försörja sig och sin familj. Vad

angår fordringar på ersättning för skada som har orsakats uppsåtligen eller

genom grov oaktsamhet lämnar förslaget arbetstagaren utan löneskydd.

Sjättedelsregeln avser bl. a. fordran som är grundad på avtal med arbets­

tagaren utan att det vid fordringens uppkomst har avtalats eller förutsatts

något särskilt om kvittning. Vid ett genomförande av beredningens förslag

torde det emellertid bli sällsynt, att så inte sker. Vidare gäller sjättedels­

regeln i fråga om arbetsgivares ersättning för skada, som arbetstagaren

vållat utan att det skett uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet. Inom

vissa områden av arbetsmarknaden, bl. a. inom transportfacket (se AD 1969

nr 23), har emellertid arbetstagarna genom kollektivavtal befriats från er­

sättningsskyldighet för skada vållad genom oaktsamhet som inte är grov.

Över huvud taget torde motfordringar, som faller under sjättedelsregeln,

komma att bli fåtaliga i praktiken. För dessa motfordringar innebär försla­

get, att kvittning får ske med belopp som motsvarar högst en sjättedel av

den förfallna avlöningen. Denna regel har den fördelen, att den är tämligen

lätt att tillämpa. Regeln är emellertid enligt arbetsdomstolens ordförande

stel och kan därigenom komma att ge sådana utslag att den ibland medger

kvittning med ett belopp som är för högt med hänsyn till arbetstagarens

försörjningsbehov och i andra fall onödigt beskär arbetsgivarens kvitt-

ningsmö j ligheter.

LO betecknar det som en brist att en beneficieregel efter förebild av exe-

kutionsreglerna inte har tagits in i förslaget. Enligt LO är det av central

betydelse att förslaget tillförs en bestämmelse som i alla lägen tillförsäkrar

arbetstagaren ett grnndskydd av existensminimumkaraktär. LO vill inte

godta beredningens förslag att ersättning för skada som orsakats genom

grov oaktsamhet skall kunna dras av utan begränsning. Fackmannen har

ofta mycket svårt att avgöra vad som skall anses vara grov oaktsamhet eller

enbart oaktsamhet. Det måste anses uteslutet att arbetsgivare i gemen skall

kunna göra en sådan bedömning. Vad beträffar sjättedelsregeln anser LO

att sjättedelen bör räknas på nettolönen, eftersom arbetstagaren i annat fall

får ett alltför dåligt skydd. TCO konstaterar att avdrag för motfordran som

grundas på avtal med arbetstagaren skall få göras i den ordning som av­

talades eller förutsattes vid fordringens uppkomst. Lagförslaget är på den­

na punkt helt dispositivt. Det förbehåll som uppställs, nämligen att överens­

kommelsen måste vara träffad i samband med fordrans uppkomst, torde in­

nebära bl. a. att överenskommelsen är giltig även om den avser en fordran,

som inte är aktuell utan som kan tänkas uppkomma i framtiden ur ett

avtalsförhållande, överenskommelsen behöver inte heller vara uttrycklig.

Bruket på arbetsplatsen kan vara tillfyllest. Den oklarhet som vidlåder be­

greppet »bruket på arbetsplatsen» torde medföra att tvister lätt uppkom­

mer. Syftet med lagförslaget är att lönen, som utgör grundvalen för arbets­

tagarens och hans familjs existens, av sociala skäl skall åtnjuta skydd mot

angrepp från tredje man. Denna sociala syn på lönen kom även till uttryck

i det förslag till lag om arbetsavtal som 1935 lades fram av kommittén an­

gående privatanställda, där det föreslogs en begränsning av kvittningsrätten

till en femtedel av lönen. Denna regel var indispositiv. Enligt TCO:s upp­

fattning bör avtalsfriheten begränsas så att rätt till kvittning i andra fall

eller i vidare mån än som sägs i lagen kan medges arbetsgivare bara genom

kollektivavtal som slutits eller är godkänt av huvudorganisation. I annat

fall skulle sjättedelsregeln komma att få ett begränsat tillämpningsområde

i praktiken. TCO avstyrker därför att en regel om avtalsfrihet för tjänste-

avtalsparterna införs i lagstiftningen, åtminstone vad beträffar skadestånds-

fordringar. När det gäller försträckningsfallen kan det emellertid i vissa

fall godtagas att arbetsgivaren med arbetstagaren träffar överenskommelse

om kvittningsrätt. I fråga om skadeståndsfordringar framhåller TCO vida­

re, att kvittningsrätt utan någon begränsning bör gälla i fråga om uppsåt-

ligen orsakad skada. Alla övriga skadeståndsfordringar bör däremot omfat­

tas av sjättedelsregeln. I detta sammanhang erinrar TCO om att det i många

kollektivavtal föreskrivs att skadeståndsskyldighet föreligger bara i fall av

uppsåt eller grov vårdslöshet. SACO anser att rättviseskäl talar för att sjät-

tedelsavdraget beräknas på nettolönen. I och för sig godtas att arbetsgivare

²⁰

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

22

införsel det införselfria beloppet skall kunna tas i anspråk för kvittning.

Från arbetstagarsynpunkt framstår det som märkligt, att de okvalificerade

genfordringar som faller under sjättedelsregeln skall få användas till kvitt­

ning mot det införselfria beloppet. Det torde inte vara ett bärande skäl för

rätt till kvittning att, som beredningen påpekat, gäldenären annars kunde

få »det bättre ställt» därför att han är föremål för införsel.

Föreningen Sveriges kronofogdar framhåller, att det vid konkurrenssitua­

tioner mellan löneutmätning och kvittning enligt förslaget blir av­

görande, om motfordran grundas på avtal eller om kvittning sker på grund

av särskilt medgivande. I det förra fallet går kvittning före löneutmätning

men i det senare blir ordningen omvänd. Föreningen anser det önskvärt

med en skarpare gränsdragning mellan begreppen avtal och medgivande

så att en arbetsgivare förhindras att på lösa grunder rubricera ett medgi­

vande som ett avtal. Det kan ske genom krav på att avtalet skall vara

skriftligt och bevittnat.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd har inga invändningar mot be­

redningens förslag om företräde mellan å ena sidan kvittningsrätten och å

andra sidan skatter, införsel eller löneutmätning.

SAF konstaterar att arbetsgivaren enligt förslaget blir skadestånd s-

skyldig så snart han kvittar i strid mot bestämmelserna i lagen. Efter­

som de faktorer som kan föreligga i olika kvittningssituationer är svår­

bedömbara, framstår denna regel som alltför långtgående. Regeln kan

inte heller motiveras med att arbetsgivarna hitintills skulle ha missbrukat

sin kvittningsrätt. Skadeståndssanktionen är enligt SAF:s mening berätti­

gad bara när en felaktig tillämpning framstår som mer graverande. LO

finner det värdefullt, att skadeståndsskyldigheten omfattar även ideell ska­

da. LO understryker vikten av att skadeståndsbestämmelserna tillämpas så

att lagens syfte förverkligas. Liknande synpunkter framförs av TCO. Arbets­

domstolens ordförande framhåller att en fråga, som inte har berörts i lag­

texten och inte heller blivit närmare belyst i motiven, är om arbetstagaren

vid domstolsprövningen kan kräva utdömande av den del av lönen som fel­

aktigt innehållits. I motiven sägs visserligen — i anslutning till kravet på att

inotfordringen skall vara förfallen till betalning — att, när fråga om kvitt­

ning uppkommer i rättegång, kvittningsförutsättningarna får bedömas med

beaktande av det läge som då föreligger. Detta uttalande synes emellertid

inte ge någon vägledning för de fall, då arbetsgivaren brutit mot reglerna i

5 § 1 och 3 eller då arbetsgivaren kvittat enligt 6 § trots att arbetstagaren

återkallat sitt kvittningsmedgivande innan avlöningen förfallit. Arbetsdom­

stolens ordförande anser att det bör klarläggas, om det orättmätigt inne­

hållna lönebeloppet i sådana fall skall dömas ut eller om kvittningen står

fast när övriga förutsättningar för kvittning är uppfyllda.

En redogörelse för remissutfallet i vissa särskilda frågor lämnas i special­

motiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1970

24

att en arbetsgivare kan hålla inne lön under åberopande av en motfordran

som arbetstagaren har bestritt. I allmänhet har antagits att arbetsgiva­

rens kvittningsrätt inte är begränsad av några regler om existensminimum.

En arbetsgivare är alltså enligt gällande rätt oförhindrad att efter kvitt­

ning hålla inne hela lönen.

Lagberedningen föreslår i sitt betänkande Utsökningsrätt VI att arbets­

givares kvittningsrätt regleras i lag. Under remissbehandlingen av be­

tänkandet understryks behovet av en lagstiftning i ämnet framför allt

av arbetstagarorganisationerna. De privata arbetsgivarorganisationerna

däremot betonar, att kvittningsinstitutet såsom det nu praktiseras på ar­

betsmarknaden är en accepterad företeelse utan några större kontrover­

siella inslag, och anser att det därför inte finns något större behov av en

lagstiftning. Sveriges redareförening avstyrker lagstiftning under särskild

hänvisning till de speciella förhållandena inom sjöfartsnäringen.

För egen del anser jag det inte vara principiellt försvarligt att arbetsgi­

vare har en så privilegierad ställning jämfört med en arbetstagares övriga

borgenärer som nu är fallet. Från social synpunkt inger det betänkligheter

att arbetsgivaren kan tillgodose sina egna ekonomiska intressen genom att

hålla inne hela lönen och sålunda övervältra ansvaret för arbetstagarens

och hans familjs försörjning på det allmänna. Lagberedningen har lämnat

en redogörelse för i vilken utsträckning kvittning mot lönefordran faktiskt

förekommer på arbetsmarknaden. Av denna synes visserligen framgå, att

kvittning ofta sker på ett för båda parter acceptabelt sätt. I fall då arbets­

tagaren skall sluta sin anställning utövar arbetsgivaren dock inte sällan

kvittningsrätten mera hårdhänt. Det händer t. ex. att arbetsgivaren håller

inne både hela slutavlöningen och innestående semesterersättning. Det före­

kommer också att arbetsgivare håller inne lön under påstående om mot-

fordringar som efter vad som senare visar sig i själva verket inte existerat.

Arbetsdomstolens ordförande nämner ett fall från senaste tid där en arbets­

givare missbrukat sin rätt att kvitta genom att hålla inne lön under ett

som det senare visade sig grundlöst påstående att arbetstagaren vållat

skada på arbetsgivarens egendom (AD 1966 nr 26). Att ett sådant miss­

bruk av kvittningsrätten vållar svåra olägenheter för de arbetstagare som

utsätts för det ligger i öppen dag. Jag anser därför att goda skäl talar för en

lagstiftning som begränsar arbetsgivares kvittningsrätt.

Beredningen skiljer mellan frivillig kvittning och tvungen kvittning. Fri­

villig kvittning sker genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och ar­

betstagaren, under det att tvungen kvittning verkställs av arbetsgivaren

utan att arbetstagarens medgivande föreligger vid kvittningstillfället. Den

frivilliga kvittningen är mycket vanligare än den tvungna.

Enligt en i beredningens betänkande lämnad uppgift förekommer på den

privata arbetsmarknaden avtalsmässig avräkning av motstående fordringar

sannolikt mer än 100 gånger så ofta som tvungen kvittning.

Eftersom arbetstagaren har rätt att fritt förfoga över lönen sedan denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

25

förfallit till betalning, bör han enligt min mening vara bunden av utfästel­

ser som han på förfallodagen gör i fråga om rätt för t. ex. arbetsgivaren att

disponera lönen. Ett vid denna tidpunkt lämnat kvittningsmedgivande är i

själva verket att jämställa med frivillig betalning. I enlighet med vad be­

redningen har föreslagit och praktiskt taget samtliga remissinstanser har

tillstyrkt bör en uttrycklig regel om rätt till sådan frivillig kvittning lagfäs­

tas.

Syftet med en lagstiftning bör vara att skapa ett tillfredsställande grund­

skydd för arbetstagarens lön vid den form av exekution för fordringsanspråk

som tvungen kvittning från arbetsgivarens sida utgör. Vid andra

exekutionsformer har sådant skydd tillförsäkrats arbetstagarna lagstift­

ningsvägen. Starka skäl kan otvivelaktigt anföras för att arbetstagarna i var­

je fall inte bör vara sämre ställda när arbetsgivaren kvittar än när lönen tas

i anspråk genom annan exekution. Enligt min mening kan det t. o. in.

ifrågasättas, om man inte bör gå ännu längre och helt avskära arbetsgivare

från möjligheterna att utöva tvungen kvittning.

Arbetsgivaren är den ende av en arbetstagares borgenärer som kan ta lö­

nen i anspråk utan någon exekutionstitel. Att gällande rätt har denna

innebörd är närmast att se som en praktisk konsekvens av det rent faktiska

förhållandet att arbetsgivaren är gäldenär i lönefordringsförhållandet och

alltså har möjlighet att komma åt lönen innan den betalas ut. Det har i

varje fall inte sin grund i några medvetna rättspolitiska överväganden från

lagstiftarens sida. Det är i själva verket också svårt att finna en hållbar

saklig motivering för rådande ordning. Till stöd för denna kan inte åbe­

ropas att genom kvittningsrätten tillgodoses fordringar, som generellt sett

är sådana att det från allmän synpunkt är motiverat att låta arbetsgiva­

ren — med företräde framför arbetstagarens övriga borgenärer — på egen

hand skaffa sig betalning ur arbetstagarens fordran på lön. Den gynnade

ställning arbetsgivaren intar medför tvärtom risk för att arbetstagarens

lön tas i anspråk för en motfordran som över huvud taget inte existerar.

Risken kan minskas men inte elimineras genom den av beredningen före­

slagna bestämmelsen att motfordran skall vara medgiven eller eljest klar

för att kunna användas för kvittning mot lön. Från principiell synpunkt

skulle det därför vara mest tilltalande att likställa arbetsgivaren med övriga

borgenärer genom att ta bort hans möjlighet att utöva privatexekution

genom tvungen kvittning mot lön. Arbetsgivaren skulle då bli hänvisad

till att utverka exekutionstitel och begära medverkan av exekutiv myndig­

het, om han inte kan få arbetstagarens medgivande till kvittning när lö­

nen förfaller till betalning. Detta skulle betyda, dels att avdrag på lönen

utan arbetstagarens medgivande kunde ske bara för motfordringar som

har blivit föremål för rättslig prövning, dels att arbetstagaren vid exeku­

tionen skulle komma i åtnjutande av det beneficium som gäller vid utmät­

ning av lön. En sådan ordning skulle otvivelaktigt ge arbetstagarna ett

fullgott skydd för lönen.

Kungl. Maj ds proposition nr 94 år 1970

26

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag goda skäl tala för att

lagstiftningen bör bygga på principen att tvungen kvittning mot lön inte

skall få förekomma. Att genomföra denna princip helt undantagslöst anser

jag emellertid inte vare sig behövligt eller lämpligt, och en så långtgående

begränsning av kvittningsrätten har f. ö. inte heller ifrågasatts från något

håll under remissbehandlingen. Av skäl som jag strax skall utveckla när­

mare är det framför allt två typsituationer för vilka jag anser att

undantag från en huvudregel om förbud mot tvungen kvittning bör komma

i fråga. Den ena avser det fallet att arbetsgivaren och arbetstagaren innan

lönen förfallit till betalning har avtalat om kvittningsrätt. Den andra situa­

tion som jag åsyftar föreligger när motfordringen avser ersättning för ska­

da som arbetstagaren har vållat arbetsgivaren.

Jag vill först ta upp frågan om verkningarna av kvittningsavtal.

Det har sedan länge antagits, att en arbetstagare inte kan med bindande

verkan överlåta sitt löneanspråk till annan, innan lönen förfaller till be­

talning. Om en arbetstagare har lämnat en tredje man fullmakt att lyfta

hans framtida lön hos arbetsgivaren, kan arbetstagaren alltså återkalla

lönefullmakten. Denna regel torde bäras upp av två skäl. Arbetstagaren

bör skyddas mot att han av obetänksamhet eller annan liknande anled­

ning försätter sig i den situationen att han inte kan försörja sig och sin

familj. Sociala skäl ligger alltså bakom regeln. Men dessutom förestavas

denna av hänsyn till arbetsgivaren. Om arbetstagaren har disponerat sin

lön före förfallodagen, kan det nämligen inverka menligt på hans intresse

av att utföra arbetet.

Det senare skälet gör sig inte gällande i någon högre grad när det gäller

att ta ställning till frågan om arbetsgivare och arbetstagare skall kunna

med bindande verkan avtala om kvittning mot framtida lön. Det bör uppen­

barligen ankomma på arbetsgivaren själv att bedöma om det är förenligt

med hans intressen att arbetstagaren i förväg förfogar över sin lön genom

att överlåta den till arbetsgivaren, och det finns följaktligen ingen anled­

ning för lagstiftaren att ingripa i arbetsgivarens intresse. Annorlunda stäl­

ler det sig emellertid om man ser situationen från arbetstagarens synpunkt.

Arbetstagaren kan ha gått med på kvittningsavtalet utan att närmare tän­

ka sig in i vad det kommer att betyda för honom. Förhållandet kan också

ändras så att kvittningen blir mer betungande än arbetstagaren räknade

med när han ingick avtalet. Detta kan följaktligen få från sociala synpunk­

ter olämpliga konsekvenser för arbetstagaren och hans familj. Omständig­

heter av detta slag synes närmast föranleda att kvittningsavtal inte bör

vara bindande för arbetstagaren.

Jag är likväl inte beredd att förorda en sådan lösning. Att helt frånkän-

na kvittningsavtal bindande verkan mot arbetstagaren skulle nämligen

kunna leda till resultat som från andra synpunkter inte är önskvärda. Det

förekommer inte sällan att arbetsgivare ger arbetstagare kredit på särskilt

förmånliga villkor. Som exempel kan nämnas att anställda får köpa varor

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

28

förbud mot tvungen kvittning också för vissa fall då arbetsgivarens motford-

ran avser skadestånd. En arbetstagare som uppsåtligen tillfogar sin

arbetsgivare skada blir regelmässigt omedelbart avskedad. I allmänhet har

arbetsgivaren i sådant fall rätt att skilja arbetstagaren från anställningen

utan att iaktta uppsägningstid. Om arbetsgivaren utnyttjar denna rätt har

han inga praktiska möjligheter att utverka en exekutionstitel och få till

stånd exekution i lönen innan anställningen upphör. Kan arbetsgivaren

inte tillgripa kvittning tvingas han alltså att antingen betala ut innestående

lön ograverad eller också behålla arbetstagaren i anställningen till dess han

hunnit skaffa sig en exekutionstitel för sin skadeståndsfordran. En sådan

ordning framstår emellertid som uppenbart stötande. Enligt min mening

bör därför göras ytterligare ett undantag från huvudregeln om förbud mot

tvungen kvittning. Arbetsgivaren bör ha möjlighet att genom kvittning mot

lön tillgodogöra sig ersättning för skada som arbetstagaren har vållat upp­

såtligen, oberoende av om arbetstagaren lämnar sitt medgivande. Jag an­

ser däremot inte att det finns tillräckliga skäl att i enlighet med vad be­

redningen har föreslagit medge kvittning även när fordringen avser ersätt­

ning för skada som arbetstagaren har vållat genom oaktsamhet.

Några ytterligare undantag från förbudet mot tvungen kvittning anser

jag inte böia medges. Jag bortser da från den speciella frågan, om avsteg

från lagens bestämmelser skall kunna göras genom kollektivavtal, vilken

jag avser att behandla särskilt i det följande. Dessförinnan vill jag emeller­

tid gå närmare in på vilka ytterligare villkor som bör gälla för

att tvungen kvittning skall få utövas och vilken omfattning denna kvitt-

ningsrätt bör ha.

Enligt beredningens förslag skulle gälla som villkor för rätt till tvungen

kvittning, dels att motfordringen äger direkt samband med tjänsteförhållan-

det, dels att fordringen är medgiven eller eljest klar. Däremot skulle arbets­

tagaren inte ha någon ovillkorlig rätt till beneficium.

I likhet med majoriteten av remissinstanserna delar jag beredningens

uppfattning att tvungen kvittning bör få ske endast för fordran som på

något sätt har samband med tjänstefel- hållande t. Vad

först angår kvittning på grund av avtal anser jag det emellertid inte nöd­

vändigt att ställa upp krav på att motfordringen skall ha ett sakligt sam­

band med arbetstagarens tjänst. I och med att man ställer upp krav på att

avtal skall ha träffats om kvittningsrätt torde arbetstagarnas skyddsbehov

bli tillräckligt väl tillgodosett, om rätten att kvitta begränsas till att gälla

fordringar som uppkommit under anställningstiden. Det torde inte bereda

svårigheter att fastställa om detta kriterium är uppfyllt i det enskilda fal­

let, under det att man måste befara åtskilliga tvistigheter, om det därutöver

skall krävas bevisning om att fordringen uppkommit direkt på grund av-

anställningen, dvs. att den inte skulle ha uppkommit, om ett tjänsteavtal

inte bestått mellan parterna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1970

30

»uppenbart» är klar. Arbetsgivaren bör sålunda kunna kvitta om mot-

fordran är domfäst eller medgiven eller om den eljest måste anses vara klar.

Jag vill i detta sammanhang understryka att en motfordran endast undan­

tagsvis kan anses vara klar, om arbetstagaren bestrider dess existens eller

vitsordar den bara till en del.

När det gäller kvittning på grund av avtal kan situationen vara den att

arbetstagaren visserligen inte bestrider själva fordringens existens men gör

gällande att något avtal om kvittning aldrig har träffats eller att avtalet i

den delen har ett annat innehåll än arbetsgivaren påstår, t. ex. i fråga om

kvittningsrättens omfattning. Det blir i ett sådant fall arbetsgivarens sak

att i enlighet med allmänna bevisbörderegler styrka avtalets existens och

innehåll. I allmänhet torde han inte kunna fullgöra sin bevisskyldighet om

han inte kan förete ett skriftligt avtal. Jag anser det emellertid inte erfor­

derligt att, som en remissinstans har ifrågasatt, ställa upp krav på att kvitt-

ningsavtal skall vara skriftligt. Ett sådant formkrav skulle ibland framstå

som betungande, t. ex. när butiksanställda får ut varor på kredit med förbe­

håll om kvittningsrätt. I sådana fall kan f. ö. situationen vara den att par­

terna inte uttryckligen har avtalat om kvittningsrätt men att sådan rätt

måste anses ha förutsatts, eftersom den anställde många gånger tidigare

fått varor på kredit med förbehåll om kvittningsrätt. Sådana tysta överens­

kommelser bör kunna grunda kvittningsrätt.

En viktig fråga är arbetstagarens rätt att åtnjuta beneficium vid

tvungen kvittning. Enligt beredningens förslag skall arbetstagare visserligen

i princip ha rätt till beneficium, i det att löneavdrag för tvungen kvittning

skall få ske med högst en sjättedel av bruttolönen. Regeln skall dock enligt

förslaget inte gälla vid kvittning med fordran som avser ersättning för

skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet i

tjänsten. Beredningen utgår i övrigt från att arbetstagaren i princip inte

skall kunna med bindande verkan avstå från rätt till beneficium, innan

lönen förfaller till betalning. Från den principen görs emellertid ett undan­

tag. Arbetsgivaren skall således inte behöva iakttaga beneficiereglerna vid

kvittning på grund av avtal, om kvittningen sker i den ordning som avtala­

des eller uppenbart förutsattes vid motfordringens uppkomst.

Remissinstanserna har i allmänhet intagit den principiella ståndpunkten

att arbetstagaren bör åtnjuta beneficium vid tvungen kvittning. De av be­

redningen föreslagna undantagsreglerna har kritiserats från flera håll. Det

har härvid hävdats att rätten till beneficium grundas på sociala skäl som

gör sig gällande oavsett vad slags motfordran det är fråga om och oberoen­

de av om arbetstagaren tidigare har varit beredd att avstå från beneficium.

Beredningens förslag i denna del innebär som nämnt att arbetstagaren

inte med säkerhet kommer att åtnjuta beneficium i något av de fall då

tvungen kvittning enligt mitt förslag skall kunna utövas. En sådan ordning

anser jag inte vara godtagbar. Som jag redan har antytt i det föregående

kan man av sociala skäl inte acceptera att arbetsgivaren kan mot arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

tagarens önskan på förfallodagen hålla inne hela lönen. Detta gäller även i

de fall då arbetsgivaren kan stödja sig på ett föregående avtal. Arbetstaga­

ren bor undantagslöst ha en ovillkorlig rätt att utan hinder av tidigare gior-

a ataganden få ut så stor del av lönen som han skäligen behöver för sin

egen och sin familjs försörjning. Jag vill därför förorda, att en regel om be­

neficium vid tvungen kvittning införs och att den görs tvingande till arbets­

tagarens förmån.

Det erbjuder vissa svårigheter att bestämma hur stort beneficiet bör vara

Den av beredningen förordade sjättedelsregeln skulle, som vissa remiss­

instanser har papekat, få ganska olika verkningar i de särskilda fallen. Lö-

neskyddet skulle bli bristfälligt för de lågavlönade — särskilt om införsel

eller kvarskatteavdrag pågår samtidigt med kvittningen — under det att

hogavlonade ofta skulle få behålla relativt stora belopp. En beneficieregel

som fungerar på det sättet anser jag inte vara godtagbar.

En losmng som ligger nära till hands är att anknyta till de beneficiereg-

ler som galler vid införsel eller vid löneutmätning. Vid införsel förbehålls

gäldenär ett beloPP för eget underhåll och familjens behov. Beloppet be­

stäms i princip efter en prövning av den enskilde arbetstagarens förhållan­

den. Därvid tillämpas emellertid ofta de normalbelopp för existensminimum

som centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden fastställer enligt kom-

munalskattelagen och uppbördsförordningen. Vid utmätning av lön där­

emot far tas i anspråk bara belopp som uppenbart överstiger vad som går

åt för galdenärens och hans familjs försörjning och för fullgörande av un­

derhållsskyldighet. Därutöver gäller att löneutmätning i princip får pågå

bara under viss tid, normalt tre månader och i vissa fall sex månader, varje

kalenderår. Denna begränsning saknar motsvarighet vid införsel.

Nar det galler att välja mellan införsel- och utmätningsreglerna eller

eventuellt en kombination av dem vill jag till en början framhålla, att ar­

betsgivares fordringar mot arbetstagare normalt inte är av sådan art att

de kan jamstallas med de privilegierade fordringar som kan tas ut genom

införsel. Det finns därför knappast anledning att låta en arbetsgivare ta

sa mycket av lönen i anspråk att arbetstagaren får behålla bara något som

ungefar motsvarar existensminimum. Det ligger närmare till hands att kny-

ta an Ml regierna om beneficium vid löneutmätning. Det skulle innebära

att kvittningen får omfatta bara belopp som uppenbart överstiger vad som

gar åt för arbetstagarens och hans familjs försörjning. Ett på detta sätt

bestämt beneficium synes mig representera en rimlig avvägning av arbets­

givarens och arbetstagarens motstående intressen.

Mot en lösning av detta slag har beredningen invänt, att en så komplice­

rad avvagning och individualiserad prövning som det nu blir fråga om inte

an anfortros arbetsgivare i genien. Beredningen avvisade därför tanken

att beneficiet skulle beräknas enligt de regler som gäller vid löneutmät­

ning. Enligt min mening är det emellertid inte nödvändigt att arbetsgivarna

sjalva gor denna prövning. Man kan väl tänka sig ett system, enligt vilket

32

arbetsgivaren är skyldig att begära besked från utmätningsmannen om hur

mycket av lönen som ovillkorligen skall vara skyddad mot kvittning och

att rätta sig efter beskedet. Under ärendets beredning inom justitiedeparte­

mentet har företrädare för exekutionsväsendets organisationsnämnd förkla­

rat sig inte ha något att invända mot en sådan ordning. Jag vill för egen del

förorda alt frågan om beneficiets beräkning i princip löses på det nu angiv­

na sättet. Till vissa detaljfrågor återkommer jag i specialmotiveringen.

Löneskyddet vid löneutmätning är mer vidsträckt än som följer av själva

beneficieregeln genom att löneutmätning i princip är tidsbegränsad. Frågan

är om en liknande ordning bör gälla vid tvungen kvittning. Jag vill emeller­

tid då erinra om vad jag förut har sagt om kvittningsrättens kreditfräm­

jande verkan. Det torde inte vara ovanligt att arbetsgivare och arbetstagare

enas om att arbetstagarens skuld skall amorteras genom fixerade löneav­

drag under en längre tidsperiod. Avtal av den typen torde som regel te sig

ganska rimliga även från arbetstagarens synpunkt. En tillämpning av reg­

lerna i utsökningslagen om att löneutmätning i princip kan ske bara under

viss tid varje kalenderår skulle ofta lägga hinder i vägen för fullföljande av

sådana avtal, vilket i sin tur troligen skulle leda till en minskning av lcre-

ditgivningen till arbetstagarna. Enligt min mening talar därför övervägande

skäl för att man på denna punkt följer införsellagens regelsystem och inte

uppställer några tidsbegränsningar för utövande av kvittningsrätt.

Beredningen föreslår inte någon särskild regel om preklusion av

rätt till kvittning. Detta kritiseras av LO som menar att arbetsgivaren inte

bör få kvitta när det bäst passar honom. I och för sig har jag förståelse för

den synpunkten. Enligt mitt förslag begränsas emellertid starkt möjlighe­

terna att genomföra tvungen kvittning. Det uppställda kravet på att mot-

fordran måste vara klar för att kunna användas till kvittning kommer att

leda till att arbetsgivaren endast mera sällan kan kvitta med fordringar

som har tillkommit för lång tid sedan och som inte grundar sig på skriftligt

avtal eller fordringsbevis. Jag anser därför att det inte finns tillräckliga skäl

att införa en preklusionsregel. Inte heller bör, som TCO förordat, gälla som

villkor för kvittningsrätt att arbetsgivaren först har förhandlat med veder­

börande arbetstagarorganisation. Ett sådant krav skulle i praktiken mer

eller mindre lamslå den redan i övrigt starkt begränsade rätt till tvungen

kvittning som arbetsgivaren får enligt mitt förslag.

Mina hittills redovisade förslag i fråga om tvungen kvittning innebär

sammanfattningsvis, att arbetsgivare får kvitta bara med klar och förfallen

motfordran, som uppkommit under anställningen, att motfordringen skall

antingen grundas på avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, enligt

vilket motfordran får kvittas mot lön, eller avse ersättning för skada, som

arbetstagaren uppsåtligen vållat i tjänsten, samt att arbetstagaren skall

åtnjuta ett av utmätningsman fastställt beneficium motsvarande det som

gäller vid löneutmätning.

Kungl. Maj:ts proposition nr ⁹⁴ år 1970

34

kvittningsrätten. Frågan torde dock inte ha så stor praktisk betydelse att

man behöver befara några för arbetstagarna i gemen ogynnsamma verk­

ningar på arbetsgivarnas beredvillighet att ge arbetstagarna kredit. Att ge

kvittningsfordran företräde framför löneutmätningsfordran framstår ock­

så som inkonsekvent, eftersom det innebär att en arbetsgivare som har

en exekutionstitel för sin fordran mot arbetstagaren och utverkar beslut

om löneutmätning blir sämre ställd i konkurrens med annan utmät-

ningsborgenär än den arbetsgivare som utan att inneha exekutionstitel vill

kvitta sin fordran mot lönen. Detta är visserligen rättsläget f.n., men lag­

stiftaren bör uppenbarligen i samband med att en lagreglering av arbets­

givares kvittningsrätt sker eftersträva den sakligt mest tillfredsställande

ordningen.

Med dessa utgångspunkter ligger det nära till hands att konkurrensfrå­

gan blir löst enligt samma regler som tillämpas när flera borgenärer har

sökt löneutmätning. Enligt 67 c § utsökningslagen är löneutmätning full­

bordad när arbetsgivaren fått underrättelse om beslutet och det belopp

som skall innehållas förfaller till betalning. Den borgenär som sålunda fått

löneutmätning har företräde framför annan borgenär som söker utmät­

ning senare. Om flera borgenärer söker löneutmätning innan avlöningsbe-

loppet har förfallit till betalning, verkställs utmätning samtidigt för samt­

liga sökandes räkning (jfr 58 § utsökningslagen). Borgenärerna får då del i

det sedermera innehållna beloppet var och en i förhållande till storleken

av sin fordran (17 kap. 14 och 19 §§ handelsbalken). Tillämpat på situa­

tionen med konkurrens mellan tvungen kvittning och löneutmätning skulle

detta innebära, att borgenär som sökt löneutmätning och arbetsgivare som

vill utöva kvittningsrätt konkurrerar med lika rätt i lönebelopp som för­

faller under den tid förordnandet om löneutmätning avser. En sådan ord­

ning ter sig naturlig och jag förordar att frågan om konkurrens mellan

löneutmätning och tvungen kvittning regleras i enlighet härmed.

Situationen är en annan, när det uppstår konkurrens mellan löneutmät­

ning och frivillig kvittning, dvs. kvittning som sker med arbetstagarens

medgivande på förfallodagen. Ett sådant kvittningsmedgivande är som jag

förut har framhållit att likställa med frivillig betalning. Vad som i reali­

teten händer är ju att arbetstagaren förfogar över sin förfallna lön genom

att avstå från att lyfta viss del av den mot att avräkning sker på en skuld

som han har till arbetsgivaren. Syftet med löneutmätning är emellertid att

det utmätta lönebeloppet inte skall tillfalla arbetstagaren utan skall över­

lämnas till den borgenär som har sökt utmätning. Från denna synpunkt

synes det inte vara väl förenligt med grunderna för löneutmätningsinsti-

tutet att en av arbetstagaren företagen privaträttslig disposition över be­

lopp som är föremål för utmätning skall kunna åberopas mot utmätnings-

beslutet. Jag vill därför förorda att frågan om konkurrens mellan löne­

utmätning och frivillig kvittning löses på det sättet att utmätningsford-

ringen alltid ges företräde framför kvittningsfordringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­

slag till

1) lag om arbetsgivares lcvittningsrätt,

2) lag om ändring i sjömanslagen (1952: 530).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi­

laga 2.

Specialmotivering

Förslaget till lag om arbetsgivares kvittningsrätt

1

§

Beredningen. Med hänvisning till 1965 års lagstiftning om offentliga tjäns­

temäns förhandlingsrätt förordar beredningen, att lagstiftningen omfattar

alla anställningsförhållanden, således även statliga och kommunala. Be­

redningen utgår från det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. I första hand

skall tillämpningen av semesterlagen tjäna till ledning när det gäller att be­

stämma lagens tillämpningsområde. I fråga om uppdragstagare framhåller

beredningen att ersättningar till uppdragstagare ofta inkluderar kostnad

för hållande av maskiner, anlitande av medhjälpare o. s. v. Eftersom det kan

befaras att regler som utformats för anställningsförhållanden inte passar

för sådana fall, har beredningen stannat för att inte ta med annat än an­

ställningsförhållanden. Värnpliktiga, civilförsvarspliktiga o. 1., vilkas ar­

betsinsats inte regleras genom avtal, omfattas inte heller av lagen.

Lagen skall enligt förslaget vara tillämplig på kvittning mot avlöning

eller pension. Med avlöning avses enligt en särskild lagregel (2 §) i första

hand ersättning som tillkommer arbetstagare för personlig arbetsinsats men

även ersättning för omkostnader i tjänsten. Med avlöning likställs ersätt­

ning som utgår vid obehörigt avskedande eller av annan sådan anledning.

Beredningen anger i betänkandet närmare vad som är att anse som avlö­

ning. Hit hör tidlön, ackordslön, provision och tantiem. Sjukvårdsersättning,

sjuklön, lön under permittering och s. k. väntetidsersättning räknas också

som avlöning. I fråga om semesterersättning o. 1. uttalas att det skulle med­

föra en alltför invecklad ordning, om sådan ersättning skulle skyddas mot

kvittning. Enligt förslaget kan alltså kvittning ske mot semesterlön och

semesterersättning. Avgångsvederlag som utges av arbetsgivaren och ideellt

skadestånd på grund av felaktig avtalstillämpning faller under bestämmel­

sen om att med avlöning likställs ersättning som utgår vid obehörigt av­

skedande m. m.

38

kollektivavtal bör föras in under lagen. LO framhåller, att dessa uppdrags­

tagares arbets- och avlöningsförhållanden är klart jämförbara med en ar­

betstagares och att några gränsdragningsproblem därför knappast behöver

uppstå.

SACO uppger att det ganska ofta förekommer att arbetsgivaren har en

fordran på för mycket utbetald lön för en avlöningsperiod och att han där­

för vill göra avdrag på lönen för en senare period. Detta gäller inte minst

i de fall då lönerna räknas ut av datamaskiner. I ett sådant system ingår

kvittning av för mycket utbetald lön för en period mot lönen för därpå föl­

jande period som ett ordinärt inslag. Förfarandet får karaktär av ett konto-

kurantförfarande. Detta bör inte betraktas som kvittning i lagens mening

utan som ett led i avlöningsuträkningen. Av lagförslaget framgår dock inte

klart att så skall vara fallet. SACO understryker vikten av att lagen anger

en klar gräns mellan avlöningsuträkning med den saldering som bör hän­

föras dit och sådant avräkningsförfarande som skall betraktas som kvitt­

ning i lagens mening. Just för mycket utbetald lön kan vålla gränsdrag­

ningsproblem. Det är å ena sidan klart att, om någon varit tjänstledig eller

sjuk under en avlöningsperiod men fått lön på grund av att löneuträkning-

en skett före bortovaron, arbetsgivaren utan särskilda formaliteter skall

kunna göra löneavdrag vid följande utbetalningstillfälle. Å andra sidan är

det också uppenbart att en arbetsgivare inte utan vidare skall kunna göra

avdrag på en arbetstagares lön under påstående att denne vid ett eller flera

tidigare tillfällen lyft för hög lön, t. ex. på grund av att fel tabell tilläm­

pats vid löneuträkningen eller datamaskinen arbetat med felaktiga data.

Har arbetstagaren lyft lönen i fråga i god tro torde han regelmässigt inte

vara återbetalningsskyldig och bör då vara skyddad mot kvittning. Detta är

ett av de mera praktiska exemplen på att arbetstagare behöver skyddas ge­

nom lagstiftning, som neutraliserar arbetsgivarens faktiska övertag. Det

framstår därför enligt SACO som en brist att lagen inte uttryckligen anger

hur en fordran på återbetalning av för mycket utbetald lön skall behand­

las i kvittningshänseende. Riksrevisionsverket upplyser att det inom stats­

förvaltningen råder oklarhet om i vilken utsträckning fordran på felaktigt

utbetalad lön kan kvittas med hänsyn bl. a. till den tid som förflutit efter

löneutbetalningen och till löntagarens goda tro. Verket anser att frågan

lämpligen kan lösas genom avtalsmässig reglering.

Från ett par håll framförs den uppfattningen att ersättningar som har

karaktär av sociala förmåner inte skyddas tillräckligt genom beredningens

förslag. SACO önskar att sjuklön och permitteringslön får ett bättre skydd.

SACO ifrågasätter lämpligheten av att avgångsvederlag och ideellt skade­

stånd kan utsättas för kvittning. SR hyser samma uppfattning och fram­

håller att ersättning vid obehörigt avskedande vanligtvis utgår med ett re­

lativt blygsamt belopp för att ge den avskedade en viss minimitrygghet un­

der en övergångstid. TCO menar att frågan om kvittning mot sjuklön inte

är tillräckligt utredd. Eftersom sjuklön vanligen bara utgör en påbyggnad

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

40

ars lagstiftning numera i stort faller under kategorin arbetstagare (jfr prop.

1962: 90 s. 324). Det finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl

att ta in en uttrycklig regel om att lagen skall omfatta också beroende upp­

dragstagare. Detta utesluter emellertid inte att utvecklingen i praxis kan

ga dithän att de som nu omfattas av begreppet beroende uppdragstagare

vid tillämpningen av denna lag anses som arbetstagare.

Föremål för kvittning är arbetstagarens lön. Under remissbehandlingen

har ifrågasatts, om inte vissa löneförmåner som har karaktären av sociala

förmåner bör skyddas mot kvittning. För egen del anser jag att det skulle

bli mycket komplicerat inte bara att i lag precisera vilka löneförmåner som

skulle atnjuta ett särskilt skydd utan också att i praktiken tillämpa sådana

lagregler. Det önskvärda skyddet för arbetstagaren kan beredas på annat

sätt, nämligen genom de av mig föreslagna reglerna om beneficium, som är

så konstruerade att hänsyn tas till den individuelle arbetstagarens speciella

situation. En särskild fråga som inställer sig i detta sammanhang är emel­

lertid om skydd för intjänad semesterrätt liknande det som gäller vid löne-

utmätning men inte vid införsel — bör finnas även vid kvittning. Jag vill

då först erinra om att det av beredningens betänkande framgår, att rätten

till semesterersättning ibland tjänar som underlag för kredit till arbetstaga­

ren. Skyddas semesteri’ätt mot kvittning kan följden bli en restriktivare

kreditgivning. Som TCO påpekar är det enligt beredningens förslag möjligt

att genom avtal disponera över beneficieskyddet. Det kan inte ske enligt

mitt förslag, som ger endast begränsade möjligheter att överhuvudtaget

genomföra tvungen kvittning. Behovet av särskilt skydd för semesterrätt

gör sig därför inte alls gällande på samma sätt enligt mitt förslag som en­

ligt beredningens. Det bör också framhållas att det i vissa fall, särskilt vid

kvittning på grund av uppsåtligen orsakad skada, kan framstå som otill­

fredsställande, att arbetsgivaren överhuvudtaget inte kan komma åt inne-

stående semesterersättning. Jag anser därför att kvittning bör kunna ske

även mot semesterlön och semesterersättning.

I princip skall alltså alla arbetstagaren tillkommande ersättningar för ut­

förda arbetsprestationer kunna bli föremål för kvittning. Eftersom det på

arbetsmarknaden finns en rik flora av olika typer av löneförmåner, kan

man knappast i lagen närmare precisera vad som är lön. I sak kan jag dock

biträda beredningens uttalanden i den frågan. Även löneförmåner som är

avsedda att utgöra ersättning för särskilda kostnader är, som beredningen

påpekar, att anse som lön. Vid behandlingen av 3 § återkommer jag till frå­

gan om sistnämnda typ av löneförmåner bör kunna bli föremål för tvungen

kvittning.

Jag delar också beredningens uppfattning i fråga om vilka ersättningar

som bör likställas med lön. Hit hör exempelvis skadestånd på grund av an­

ställningen.

I de flesta fall torde det inte vara svårt att avgöra om ett avdrag på lönen

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

42

condictio indebiti måste hänföras till kvittning. I och för sig finns det

knappast anledning utgå från annat än att arbetstagare som är återbe-

talningsskyldig i allmänhet kommer att gå med på löneavdrag. Med hänsyn

till den rättsliga betydelse arbetstagarens goda tro och övriga omständighe­

ter i det särskilda fallet har, kan det å andra sidan knappast antas att ar­

betsgivarens motfordran annat än undantagsvis kan anses vara klar, om

arbetstagaren vägrar att gå med på löneavdrag. I uppenbara fall ger bestäm­

melsen i 3 § om kvittning med motfordran som avser ersättning för upp-

såtligen vållad skada arbetsgivaren viss möjlighet att genomföra tvungen

kvittning vid condictio indebiti. Skulle det på något håll behöva finnas

större utrymme för tvungen kvittning vid condictio indebiti, finns det som

förut nämnts möjlighet att införa bestämmelser härom i kollektivavtal.

Beredningen har velat komma till rätta med den i vissa fall något svår­

bedömda gränsdragningsfrågan genom en särskild regel om att avlöningen

beräknas enligt tjänsteavtalet och vad som hör därtill samt att till beräk­

ningen hör avdrag för sådana poster som enligt tjänsteavtalet eller vad som

följer därav skall belasta arbetstagaren (3 §). Regeln har kritiserats under

remissbehandlingen från den synpunkten att den inte ger någon klar led­

ning för gränsdragningen. Jag har förståelse för kritiken. Enligt min me­

ning ger regeln egentligen ingen ledning utöver vad som följer av själva

kvittningsbegreppet och en tolkning av det aktuella tjänsteavtalet. På grund

av de varierande förhållandena inom arbetsmarknaden är det å andra sidan

mycket svårt att i lag göra en klar gränsdragning, som är ändamålsenlig i

alla de situationer som kan uppkomma. Jag har därför stannat för att

inte ta med någon motsvarighet till bestämmelserna i 3 § i beredningens

förslag.

I överensstämmelse med det anförda föreskrivs i paragrafens första styc­

ke att arbetsgivare inte i vidare mån än som anges i lagen får göra avdrag

på arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställ­

ningen (lönefordran) för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren.

Paragrafens andra stycke rör pension. Enligt beredningens förslag skall

den pension en arbetsgivare har att utge till förutvarande arbetstagare om­

fattas av lagstiftningen. En remissinstans anser det inte tillfredsställande

att pension behandlas olika i kvittningshänseende beroende på om den ut­

ges av den förre arbetsgivaren eller av annan. Jag har i och för sig viss

förståelse för den kritiken. Om pension utgår från särskild stiftelse eller på

grund av försäkringsavtal, föreligger dock oftast inte något annat rättsligt

mellanhavande mellan utbetalaren och mottagaren av pensionen än det som

hänför sig till pensionen. Kvittning blir då knappast aktuell annat än i så­

dana undantagsfall som när pension utgått med för stort belopp. Ett sådant

fall regleras f. ö. i 20 kap. 4 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring. I lik­

het med beredningen anser jag, att det inte finns något praktiskt behov att

reglera andra fall än dem då pensionen utbetalas av den förutvarande ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

43

betsgivaren. Jag förordar därför att i paragrafens andra stycke föreskrivs

att bestämmelserna i lagen om kvittning mot lönefordran äger motsvarande

tillämpning i fråga om kvittning mot fordran på pension som arbetsgivare

är skyldig att utge till förutvarande arbetstagare.

2

§

I paragrafen anges att kvittning får ske i den mån arbetstagarens med­

givande föreligger, när lönefordringen förfaller till betalning.

Grunden för bestämmelsen har tidigare redovisats i den allmänna moti­

veringen. Bestämmelsen avser även kvittningsmedgivande som lämnats

innan lönen förfallit till betalning och som inte återkallats av arbetstaga­

ren. För att arbetsgivaren skall kunna kvitta med stöd av ett sådant kvitt­

ningsmedgivande fordras dock, att det står alldeles klart att arbetstagaren

vill stå fast vid medgivandet när lönen förfaller till betalning. Har det för­

flutit lång tid från det medgivandet lämnades, torde som regel arbetsgiva­

ren inte kunna åberopa sig på medgivandet. Eftersom arbetsgivaren har be­

visbördan för att kvittningsmedgivande föreligger när lönen förfaller till

betalning, har han i allmänhet anledning att kontrollera, om arbetstagaren

är införstådd med att löneavdrag skall äga rum i enlighet med tidigare läm­

nat kvittningsmedgivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9i år 1970

3 §

Första stycket

Här upptas bestämmelser om i vilka fall arbetsgivaren kan kvitta oavsett

om arbetstagarens medgivande föreligger när lönen förfaller till betalning,

d. v. s. tvungen kvittning. Jag har tidigare redovisat motiven till bestämmel­

serna. Regeln att tvungen kvittning kan ske med motfordran som avser er­

sättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten gäller

främst sådana fall då arbetstagaren stulit på arbetsplatsen, förskingrat

anförtrodda medel eller skadat arbetsgivarens egendom. Har arbetsgivare

av misstag betalat ut för mycket lön, kan bestämmelsen bli tillämplig, om

arbetstagaren med full insikt om misstaget lyfter lönebeloppet utan att göra

arbetsgivaren uppmärksam på felaktigheten (jfr SOU 1967:3 s. 87). Sam­

ma gäller om arbetstagaren uppsåtligen vållar arbetsgivaren skada genom

att bryta mot föreskrift i tjänste- eller kollektivavtal. I detta sammanhang

kan nämnas att tvistig fordran på skadestånd som grundas på brott mot

fredsplikten enligt arbetsdomstolens dom 1958 nr 26 inte får användas

till kvittning mot lön. Förslaget innebär inte någon ändring på denna

speciella punkt.

Med anledning av vad statens avtalsverk anfört under remissbehand­

lingen vill jag framhålla, att motfordringar som uppkommit under en an­

ställning inte bör kunna användas för kvittning mot lön i annan an­

ställning, även om det skulle vara samme arbetsgivare i de båda anställ­

44

ningarna. Vissa anställningar, t. ex. stuveriarbetarnas, är formellt tidsbe­

gränsade men i själva verket avsedda att vara tills vidare. I sådana fall bör

den verkliga innebörden i anställningen och inte anställningsformen vara

avgörande (jfr prop. 1969: 76 s. 122). Jag anser inte att det finns anledning

att i detta sammanhang ge lagregler om när en ändring av arbetsuppgifter

och löneförhållanden skall anses medföra, att en ny anställning uppstår. Jag

vill tillägga, att en ändrad lönegradsplacering inte i och för sig bör medföra

att vid tillämpningen av denna lag en ny anställning skall anses föreligga.

Bestämmelserna innebär att förutvarande arbetsgivare som betalar ut

pension har möjlighet att kvitta mot pensionen för fordran som uppkommit

under den pensionsgrundande anställningen och då kunnat användas för

kvittning mot lönen (jfr 1 § andra stycket).

Andra stycket

Här behandlas frågan om kvittning mot arbetstagaren tillkommande er­

sättning för särskilda kostnader i tjänsten.

Beredningen. Som tidigare nämnts föreslår beredningen att ersättning för

omkostnader i tjänsten skall kunna bli föremål för kvittning. Som skäl här­

för anför beredningen, att kostnadsersättningar ofta är inbakade i lönen.

Vid kvittning kan man knappast göra en uppdelning så att kostnadser­

sättningar skiljs från den egentliga lönen. Kvittningsskydd skulle därför

kunna komma i fråga bara beträffande fristående kostnadsersättningar. En

sådan ordning skulle omotiverat gynna vissa arbetstagarkategorier. Bered­

ningen åberopar också, att avräkningar i mera affärsmässiga förhållanden,

t. ex. mellan en fabrikör och en provisionsresande, snedvrids om kostnads­

ersättningar skulle skyddas mot kvittning.

Remissyttrandena. Beredningens förslag i fråga om kostnadsersättningar

kritiseras av flera arbetstagarorganisationer. LO framhåller, att ersättning

för omkostnader nästan undantagslöst är fristående från lönen. I det ringa

antal fall där ersättningen är inbakad i lönen måste en uppdelning ske vid

beräkning av semesterlön och semesterersättning, och det kan rimligen

inte vara några större svårigheter att göra en sådan uppdelning i en kvitt-

ningssituation. TCO anför att omkostnaderna kan uppgå till högst betydan­

de belopp. Om de inräknas i kvittningsunderlaget, kan sådana förskjut­

ningar uppstå att arbetstagaren trots sjättedelsregeln får behålla långt

mindre av sin egentliga lön än vad som behövs för hans uppehälle. Möjlig­

heter torde också öppnas för arbetsgivaren att själv bestämma kvittningens

storlek genom att vid lämpliga tillfällen ordna så att den anställdes utlägg

för omkostnader uppgår till större belopp än normalt. Vad beredningen an­

fört som hinder för att särskilja arbetstagarens kostnadsersättningar från

hans avlöning synes ha influerats av de praktiska problem som huvudsak­

Kungl. Maj ds proposition nr 9k år 1970

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

grafen att kvittning enligt 3 § får ske endast mot den del av lönefordringen

som uppenbart överstiger vad som åtgår för arbetstagarens och hans familjs

försörjning samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar

honom. Övriga bestämmelser i 67 b § 1—6 utsökningslagen, som främst har

samband med att löneutmätning i princip är tidsbegränsad och att semester­

rätt åtnjuter särskilt skydd mot löneutmätning, skall däremot i enlighet

med vad jag förut anfört inte ha någon motsvarighet vid tvungen kvittning.

Vid den praktiska tillämpningen kommer förmodligen vissa avvikelser att

behöva göras i förhållande till tillämpningen av löneutmätningsreglerna.

Eftersom kvittningsavdrag i motsats till löneutmätning kan ske under obe­

gränsad tid, kan det vara befogat att fastställa ett något större beneficium

än vid löneutmätning, som ju bara kan pågå under viss tid. I fråga om

arbetstagare med låga inkomster kommer paragrafen att innebära att det

som regel inte finns något utrymme för kvittningsavdrag när den lågav­

lönade har försörjningsbörda. Kvittning med hyresfordringar kan dock bli

aktuell även när det gäller lågavlönade i gemen. Detta undantag kan sägas

ligga i sakens natur. Beneficiet är till för att arbetstagaren skall kunna

bestrida sina levnadskostnader, vari inräknas kostnader för bostaden.

Beneficieregeln kan därför inte rimligen fungera så att arbetstagaren slipper

att betala löpande hyra.

5

§

Paragrafens första stycke innehåller de tidigare behandlade reglerna om

konkurrens mellan å ena sidan arbetsgivares kvittningsrätt och å andra

sidan skatteavdrag och införsel.

I andra stycket föreskrivs till en början att sådant medgivande till kvitt­

ning som avses i 2 § inte får åberopas mot beslut om löneutmätning. Vidare

anges att, om arbetsgivaren vill kvitta enligt 3 § mot belopp som han ålagts

att innehålla till följd av beslut om utmätning, utmätningsmannen beslutar

om beloppets fördelning mellan arbetsgivaren och utmätningsborgenären

efter fordringarnas storlek. Den sistnämnda bestämmelsen avser naturligtvis

bara fall då visst lönebelopp kan bli föremål för både kvittning och löneut­

mätning. Reglerna kan alltså aldrig bli tillämpliga om arbetsgivaren kvittar

bara mot semesterersättning, eftersom sådan ersättning är skyddad mot

löneutmätning. Om utmätningsman som beslutat om löneutmätning möts

av beskedet att arbetsgivaren vill kvitta med fordran som avses i 3 §, får

han ta reda på hur stor arbetsgivarens motfordran är och bedöma, om kvitt-

ningen inkräktar på belopp som vid fördelning enligt andra stycket skall

tillkomma utmätningsborgenären. Finner utmätningsmannen att så är fallet,

får han underrätta arbetsgivaren om i vilken utsträckning kvittningsrätten

begränsas genom beslutet om löneutmätning.

Skulle arbetsgivaren inte rätta sig efter utmätningsmannens beslut om

fördelningen av det lönebelopp som kan bli föremål för exekution utan be­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

där gäldenären är bosatt. Som skäl för en sådan behörighetsregel har åbe­

ropats bl. a. att utmätningsmannen i gäldenärens hemort har de bästa för­

utsättningarna att utreda frågan om beneficium. Den synpunkten väger

tungt även när det gäller att bestämma vilken utmätningsman som skall

meddela besked enligt 6 § i denna lag.

Efter mönster av 8 § införsellagen anges därför i första stycket, att fram­

ställning om besked enligt 6 § göres hos utmätningsmannen i den ort där

arbetstagaren är bosatt. Är han inte bosatt här i landet, upptas frågan i den

ort där arbetsgivaren finns.

För att tillfredsställande utredning om beneficium skall kunna erhållas,

måste arbetstagaren om möjligt höras innan utmätningsmannen meddelar

sitt besked. I första stycket har därför vidare intagits en motsvarighet till

bestämmelsen i 9 § första punkten införsellagen om att utmätningsmannen

skall bereda arbetstagaren tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avse­

värd tidsutdräkt.

Det är angeläget att förfarandet hos de exekutiva myndigheterna inte drar

ut på tiden, eftersom kvittningsinstitutet annars skulle kunna mer eller

mindre förlamas. Jag har därför kommit till den slutsatsen att det inte bör

vara möjligt att överklaga utmätningsmannens beslut om beneficium. Där­

emot bör det vara möjligt att vid ändrade förhållanden justera ett tidigare

fattat beslut (jfr 12 § första stycket införsellagen). En ändring kan behöva

göras t. ex. därför att utmätningsmannen efter anmälan från arbetstagaren

funnit, att dennes ekonomiska situation blivit sådan att beneficiet måste

höjas.

I enlighet härmed föreskrivs i paragrafens andra stycke att talan inte får

föras mot utmätningsmannens beslut samt att utmätningsmannen kan ändra

sitt beslut om anledning förekommer till det.

Vid löneutmätning skall utmätningssökanden erlägga utsökningsavgift

med 50 kr. Införsel sker däremot enligt 27 § införsellagen utan avgift. Jag

anser övervägande skäl tala för att avgift inte heller skall tas ut i ärenden

som avses i denna paragraf. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela be­

stämmelse härom.

8

§

Paragrafen innehåller de förut behandlade reglerna om skadestånd vid

kvittning i strid mot lagen. Enligt paragrafen blir arbetsgivaren även skade-

ståndsskyldig, om han åsidosätter föreskrifterna i 6 § i departementsför-

slaget.

Under remissbehandlingen har arbetsdomstolens ordförande framhållit,

att det av beredningens betänkande inte klart framgår om arbetstagaren vid

domstolsprövningen kan begära, att domstolen dömer ut den del av lönen

som felaktigt innehållits. Med anledning härav vill jag framhålla, att de i

lagen upptagna begränsningarna av arbetsgivares kvittningsrätt äger tillämp­

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

ligt förslaget kan därför yrkande om kvittning som framställts i mål om

löne- eller pensionsfordran avvisas, om sakens beskaffenhet är sådan att

prövning av lönefordringen skulle oskäligt uppehållas. Avsikten med den

föreslagna regeln är att ett kvittningspåstående inte får sätta målet i vid­

lyftigheter. Kan det befaras att utredningen blir för omfattande, får kvitt-

ningsyrkandet avvisas. Har arbetsdomstolen på denna grund avvisat kvitt-

ningsyrkande, skall den döma ut lönefordran oavsett dess karaktär. Avvis­

ning är inte obligatorisk därför att motfordringen synes oklar. Den före­

slagna regeln gäller även om arbetsgivaren gör motfordran gällande genom

genkäromål. Bestämmelsen i 17 kap. 4 § rättegångsbalken att rätten endast

i ett sammanhang får döma över huvudfordran och fordran som åberopas

till kvittning får alltså vika för specialregleringen i förslaget.

Remissyttrandena. Förslaget att arbetsdomstolen skall pröva tvister om

kvittning, ifall arbetstagarens tjänsteavtal regleras av kollektivavtal, har

inte mött något motstånd under remissbehandlingen. Arbetsdomstolens ord­

förande anser att den föreslagna forumregeln visserligen inte är invänd-

ningsfri men likväl godtagbar.

SAF framhåller att den föreslagna möjligheten för domstol att avvisa

yrkande om kvittning innebär en påtaglig försämring i förhållande till

arbetsdomstolens nuvarande handläggning av kvittningsfordringar och

samtidigt ett avsteg från grundtanken bakom förslaget om utvidgad behö­

righet för arbetsdomstolen. F. n. gäller i princip, att arbetsdomstolen är skyl­

dig att till gemensam handläggning med huvudyrkandet upptaga kvitt-

ningsyrkande som grundar sig på en kollektivavtalsbestämmelse. Någon

möjlighet att på grund av sakens beskaffenhet avskilja handläggningen av

kvittningsyrkandet föreligger inte. Grundtanken i det framlagda förslaget är

att huvudfordran och kvittningsfordran skall bedömas i ett sammanhang

till och med i de fall då ingendera fordringen grundar sig på kollektivavtal.

Det enda villkoret för arbetsdomstolens behörighet är att det mellan parter­

na gällande tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal. Enligt SAF:s bedöm­

ning rimmar den föreslagna avvisningsmöjligheten illa med dessa övervä­

ganden. Några bärande motiv har heller inte anförts för det avsteg från hu­

vudregeln om en gemensam handläggning som avvisningsmöjligheten inne­

bär. SAF vill därför starkt ifrågasätta nödvändigheten av och det lämpliga i

en sådan processregel. Skulle denna ändå komma att genomföras bör i mo­

tiven klart angivas, att avvisningsmöjligheten endast bör tillämpas i absolu­

ta undantagsfall.

Departementschefen. Första och andra styckena i paragrafen innehåller

r egler om forum i kvittningsmål.

Enligt beredningens förslag skall kvittningstvister avgöras av arbetsdom­

stolen, om arbetstagarens tjänsteavtal till någon del regleras av kollektivav­

52

Kung!. Maj ds proposition nr 9 i år 1970

Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen

Gällande rätt. Sjömanslagen innehåller en bestämmelse (20 §) som ger sjö­

man rätt att fordra, att viss del av lönen efter s. k. dragsedel månatligen be­

talas till bestämd person här i landet eller för sjömannens räkning sätts in

i svensk bank. Detta dragsedelsbelopp, som kan fördelas på högst tre löpan­

de dragsedlar, åtnjuter enligt paragrafens andra stycke visst skydd möt

kvittning. Dragsedelsbeloppet får nämligen sättas ned utan sjömannens

samtycke bara i den mån den övriga lönen inte förslår till att täcka sjö­

mannen ålagd disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet uppkom­

men fordran som av sjömannen medges eller annars är klar. Denna bestäm­

melse gäller inte för den del av lönen som betalas kontant till sjömannen

utan här blir allmänna regler om kvittning mot lön tillämpliga.

Bestämmelser om disciplinbot finns i 4 kap. sjömanslagen. Disciplinbot

innebär mistning av lönen för viss tid. Lönebelopp som innehålls för disci­

plinbot skall överlämnas till mönstringsförrättare att användas till under­

stöd åt sjömän och deras anhöriga.

Enligt 21 § sjömanslagen har befälhavare rätt att innehålla viss del av

den kontanta lönen till dess sjömannen avgår från tjänsten. Förfarandet,

som brukar kallas décompte, syftar till att möjliggöra eventuell framtida

kvittning.

Beredningen. Avdrag för disciplinbot är enligt beredningen inte att hän­

föra till kvittning. Vad som i övrigt sägs i 20 § andra stycket sjömanslagen

rör däremot kvittning. Dragsedelsbeloppet bör fortfarande skyddas så att

det får tas i anspråk bara i andra hand. Härutöver fordras inga särskilda

bestämmelser. Den nuvarande regeln om vilka fordringar som får användas

till kvittning mot dragsedelsbelopp bör därför ersättas med en hänvisning

till de allmänna reglerna om arbetsgivares kvittningsrätt. Bestämmelserna

om dragsedelsbelopp bör jämkas även i andra hänseenden, men eftersom

sjömanslagen är föremål för allmän översyn genom särskilda sakkunniga,

vill beredningen inte föreslå andra ändringar än sådana som direkt föran­

leds av förslaget till lag om arbetsgivares rätt till kvittning. I fråga om s. k.

décompte uttalar beredningen att förfarandet i princip bara innebär, att

lönens förfallodag framflyttas, och att beredningens förslag inte utgör något

hinder mot förfarandet.

Remissyttrandena. Endast 196i års sjömanslagskommitté uttalar sig när­

mare om den föreslagna ändringen av 20 § sjömanslagen. Kommittén anser

att de sociala skäl som föranlett att dragsedelsbeloppet får tas i anspråk

bara i andra hand alltjämt består. Sålunda kvarstår svårigheterna för sjö­

folk att lämna anhöriga och fordringsägare i hemlandet regelbundna be­

lopp av lönen. Ordningen med dragsedlar innefattar otvivelaktigt även ett

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag om arbetsgivares kvittning srätt,

2) lag om ändring i sjömanslagen (1952: 530)

inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

55

Bilaga 1

Lagberedningens förslag till

Lag om arbetsgivares rätt till kvittning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om arbetsgivares rätt att genom kvittning göra avdrag på arbets­

tagares avlöning eller pension skall gälla vad som sägs nedan i denna lag.

2

§•

Med avlöning förstås i lagen ersättning som tillkommer arbetstagare för

personlig arbetsinsats jämte omkostnader i tjänsten. Lika med avlöning

anses ersättning som utgår vid obehörigt avskedande eller av annan dylik

anledning.

3 §.

Avlöningen beräknas enligt tjänsteavtalet och vad som hör därtill. Till

avlöningens beräkning hör avdrag för sådana poster som enligt tjänsteav­

talet eller vad som följer därav skola belasta arbetstagaren, såsom avdrag

med anledning av utevaro från arbetet eller brister i fråga om arbetets

utförande.

4 §.

Kvittning får ske med förfallen motfordran som har direkt

samband

med

tjänsteförhållandet, såsom fordran på vederlag för bostad eller

annat

som

arbetsgivaren tillhandahållit med anledning av anställningen, krav på grund

av försträckning eller borgen som han lämnat av sådan anledning samt

skadestånd för fel eller försummelse i tjänsten som ej avses i 3 §. Arbets­

givaren äger icke kvitta med fordran som han övertagit av annan utan att

på grund av borgen eller enligt lag vara skyldig att svara för skulden.

Lönefordran får icke uppehållas av motfordran som ej är medgiven eller

eljest klar.

5 §•

När kvittning får ske enligt vad som sägs i 4 §, skall iakttagas följande:

1. För motfordran som grundas på avtal med arbetstagaren får avdrag

göras i den ordning som avtalades eller uppenbart förutsattes vid fordring­

ens uppkomst.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 dr 1970

2. Ersättning för skada som orsakats uppsåtligen eller genom grov oakt-

samhet i tjänsten får avdragas utan någon begränsning.

3. I andra fall får avdrag ske med belopp som motsvarar högst en sjätte­

del av den förfallna avlöningen.

Sker avdrag enligt 1 eller 2, får avdrag enligt 3 ej äga rum samtidigt så

att därigenom sammanlagt mer än en sjättedel av den förfallna avlöningen

tages i anspråk.

6

§.

Med arbetstagarens medgivande får kvittning ske jämväl med annan mot-

fordran än som avses i 4 § eller i vidare mån än som sägs i 5 § under 1 eller

3. Sådant medgivande kan återkallas innan avlöningen förfaller.

7 §•

Rätt till kvittning i andra fall eller vidare mån än som sägs ovan i denna

lag kan medgivas arbetsgivare genom kollektivavtal, vilket på arbetstagar­

sidan slutits eller godkänts av organisation som enligt lagen om förenings-

och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Arbetsgivare

som är bunden av dylikt kollektivavtal får tillämpa det jämväl beträffande

arbetstagare, vilken ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på

arbetstagarsidan men sysselsättes i sådant arbete som avses med avtalet.

Detta gäller dock ej arbetstagare som omfattas av annat tillämpligt kollek­

tivavtal.

8 §•

Införsel går före arbetsgivares rätt till kvittning, om ej avlöningen är för­

fallen när beslutet meddelas.

Skatteavdrag går också före arbetsgivares rätt till kvittning.

Beslut om utmätning av avlöning medför ej inskränkning i arbetsgiva­

rens kvittningsrätt. Medgivande till kvittning som kan återkallas eller som

lämnas efter att beslut om utmätning meddelats får dock ej åberopas mot

beslutet.

9 §•

Vad ovan i 4—8 §§ är stadgat med avseende på avlöning skall äga mot­

svarande tillämpning i fråga om pension, som arbetsgivare är skyldig att

utgiva till den som varit anställd i hans tjänst.

¹⁰ §.

Begagnar arbetsgivare motfordran till kvittning i annat fall eller i vidare

mån än som är medgivet i denna lag, är han pliktig att giva arbetstagaren

ersättning för uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas

även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

57

Hade arbetsgivaren grundad anledning antaga att han hade motfordran,

med vilken han ägde kvitta, eller var hans förfarande eljest ursäktligt, får

skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyl-

dighet kan även äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

11

§•

Tvist om arbetsgivares rätt att genom kvittning göra avdrag på avlöning

prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal, och

i annat fall av allmän domstol.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen skall 13 §

lagen om arbetsdomstol gälla, även om målet ej är sådant som avses i den

lagen.

Yrkande om kvittning som framställs i mål om lönefordran får avvisas,

om sakens beskaffenhet är sådan att prövning av lönefordringen skulle

oskäligt uppehållas.

Denna lag träder i kraft den —- -—- —

Lagen äger ej tillämpning i fråga om kvittning med motfordran som

arbetsgivare innehar vid lagens ikraftträdande.

Lagberedningens förslag till

Lag om ändrad lydelse av 20 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, att 20 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt angives nedan.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Sj öman äger -— -—-------------------—

Utan sjömannens samtycke må

dragsedelsbeloppet nedsättas allenast

i den mån den övriga lönen icke för­

slår till att täcka sjömannen ålagd

disciplinbot eller på grund av tjäns-

teförhållandet uppkommen fordran,

som av sjömannen medgives eller el­

jest är klar.

' §•

löpande dragsedlar.

Utan sjömannens samtycke får

dragsedelsbeloppet nedsättas endast

i den mån den övriga lönen icke för­

slår till att täcka disciplinbot eller

till kvittning, när sådan får äga rum

enligt vad som gäller därom.

Denna lag träder i kraft den — -------

I fråga om kvittning med motfordran som redaren innehar vid nya lagens

ikraftträdande skall äldre lag alltj ämt gälla.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 94

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 94 år 1970

Bilaga 2

1) Förslag

till

Lag

om arbetsgivares kvittningsrätt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetsgivare får icke i vidare mån än som anges i denna lag göra avdrag

på arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställ­

ningen (lönefordran) för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren.

Vad i lagen föreskrives om kvittning mot lönefordran äger motsvarande

tillämpning i fråga om kvittning mot fordran på pension som arbetsgivare

är skyldig att utge till förutvarande arbetstagare.

2

§

Kvittning mot lönefordran får ske i den mån arbetstagarens medgivande

föreligger, när lönefordringen förfaller till betalning.

3 §

Även om arbetstagarens medgivande ej föreligger, får arbetsgivaren kvitta

med klar och förfallen motfordran som uppkommit under anställningen och

antingen grundas på avtal, enligt vilket fordringen får kvittas mot löneford­

ran, eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i

tjänsten.

För kvittning enligt första stycket får ej tagas i anspråk belopp som är

avsett att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

Rätt till kvittning i vidare mån än som anges i första och andra styckena

kan medges arbetsgivare genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slu­

tits eller godkänts av organisation som enligt lagen (1936: 506) om förenings-

och förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisation. Arbetsgivare som

är bunden av sådant kollektivavtal får tillämpa det även i fråga om arbets­

tagare som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen

men sysselsättes i arbete som avses med avtalet. Detta gäller dock ej arbets­

tagare som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

60

eller var hans förfarande eljest ursäktligt, kan skadeståndet jämkas efter

vad som finnes skäligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b år 1970

9 §

Tvist om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares lönefordran

prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal, och

i annat fall av allmän domstol.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13 §

lagen (1928: 254) om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som av­

ses i den lagen.

Gör arbetsgivare i mål om lönefordran invändning om kvittning eller

väcker han genkäromål om motfordran, får målet om lönefordran avgöras

utan prövning av invändningen eller genkäromålet, om sådan prövning

skulle oskäligt uppehålla prövningen av lönefordringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år i 970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 27 februari 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet R^egner,

regeringsrådet M^artenius,

justitierådet

B^ernhard,

justitierådet

H^esser.

Enligt lagrådet den 26 januari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 9

januari 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen

lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om

arbetsgivares kvittning srätt, 2) lag om ändring i sjömanslagen (1952:530).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Johan Lind.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om arbetsgivares kvittning srätt

Förslagets innebörd är att kvittning utan medgivande av arbetstagaren,

s. k. tvungen kvittning, i princip icke skall vara tillåten, att undantag göres

för vissa grupper av motfordringar och att i dessa fall skall gälla samma

beneficium som vid löneutmätning. I sak har lagrådet icke funnit anledning

till erinran mot de sålunda angivna huvudlinjerna i förslaget. Vissa modifi­

kationer synes dock önskvärda, och för att göra lagens bestämmelser mera

lättfattliga föreslås vissa jämkningar i avfattningen och den ordning vari

bestämmelserna upptages.

Förslaget skiljer, liksom lagberedningens betänkande, mellan frivillig och

tvungen kvittning. Med frivillig kvittning avses kvittning med stöd av med­

givande, som av arbetstagaren lämnas vid kvittningstillfället eller som när

lönefordringen förfaller till betalning får anses föreligga med hänsyn till att

arbetstagaren tidigare lämnat medgivande till kvittning och detta ej åter­

kallats eller eljest förfallit. Förslaget bygger alltså på grundsatsen att lämnat

kvittningsmedgivande kan återkallas, ehuru detta icke uttryckligen utsäges

i lagtexten. Med tvungen kvittning avses kvittning, som genomföres med stöd

av lagen utan att medgivande lämnas eller föreligger i nyss anförd mening.

I förslaget upptages först regler om frivillig kvittning (2 §). Därefter följer

64

vid tvungen kvittning och vid frivillig kvittning och bör upptagas efter de

särskilda bestämmelserna om de båda typerna av kvittning.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att bestämmelserna

i 2—7 §§ i förslaget omgrupperas så att i 2 § upptages de materiella reglerna

om tvungen kvittning (3 § i det remitterade förslaget), i 3 § bestämmelser

om beneficium (4 § i det remitterade förslaget), i 4 § reglerna om förfarandet

vid erhållande av besked om beneficium (7 § i det remitterade förslaget),

i 5 § regler om rätt för arbetsgivare att i vissa fall hålla inne lönebelopp (6 §

i det remitterade förslaget), i 6 § regler om frivillig kvittning (2 § i det re­

mitterade förslaget) och i 7 § regler om förhållandet till skatteavdrag in. m.

(5 § i det remitterade förslaget).

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

2

§

Såsom förut anförts föreslår lagrådet att regierna om frivillig kvittning

upptages i 6 §.

I fråga om lydelsen hemställer lagrådet att uttrycklig föreskrift meddelas

om när kvittningsmedgivande kan återkallas. Enligt det remitterade försla­

get är avsett att medgivande skall kunna återkallas sist innan lönefordringen

förfaller till betalning. Återkallelse bör alltså ej kunna äga rum senare, även

om lönen lyftes först efter förfallodagen. Med vissa förtydliganden i övrigt

synes paragrafen kunna erhålla följande lydelse: Med arbetstagarens med­

givande får kvittning ske även med annan motfordran och i vidare mån än

som förut är sagt. Om sådant medgivande lämnats på förhand, kan det åter­

kallas senast innan lönefordringen förfaller till betalning.

Beträffande fall då arbetstagaren återkallar kvittningsmedgivande kort

före löneutbetalning hänvisas till vad som anföres vid 8 §.

3 §

Reglerna om förutsättningar för tvungen kvittning bör såsom förut angi­

vits upptagas i 2 §.

I enlighet med det remitterade förslaget bör såsom villkor för tvungen

kvittning i samtliga fall när sådan är medgiven gälla att motfordringen är

klar och förfallen till betalning.

Enligt förslaget skall arbetsgivare ha möjlighet att mot arbetstagares löne-

fordran kvitta fordring som uppkommit under anställningen och grundas på

avtal, enligt Adlket fordringen får kvittas mot lönefordran. Lagrådet bär förut

anfört vissa erinringar mot detta förslag. Även eljest synes invändningar

kunna riktas mot detta. Genom att tillåta kvittningsrätt i nu angivna fall har

man avsett att främja en från arbetstagarnas synpunkt önskvärd kreditgiv-

ning från arbetsgivarnas sida. Med den utformning som bestämmelsen fått i

förslaget sträcker sig kvittningsrätt en emellertid i vissa avseenden längre än

vad som erfordras för att tillgodose det angivna syftet. Enligt förslaget ford­

ras inte något samband mellan tjänsteförhållandet och det avtal varpå ford-

66

dan genom grov vårdslöshet i sin tjänst. En sådan utvidgning av kvittnings-

rätten i förhållande till vad som föreslagits torde knappast kunna föranleda

missbruk. Redan det förut nämnda villkoret att motfordringen skall vara

klar är ägnat att motverka eller hindra sådana missbruk av arbetsgivarens

kvittningsrätt som omnämnes i remissprotokollet.

Med beaktande av det anförda förordar lagrådet att första stycket i para­

grafen ges följande lydelse:

Kvittning mot lönefordran får ske med motfordran som är klar och för­

fallen till betalning

1) om motfordringen avser vederlag för bostad eller annat som arbetsgiva­

ren tillhandahållit med anledning av anställningen eller grundas på för­

sträckning eller borgen som han lämnat av sådan anledning eller på annat

avtal som har samband med tjänsteförhållandet eller

2) om motfordringen avser ersättning för skada som arbetstagaren upp-

såtligen eller av grov oaktsamhet vållat i tjänsten.

I tredje stycket första punkten synes orden ”i vidare mån än” böra utby­

tas mot ”utöver vad”.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94- år 1970

4§

Såsom förut anförts bör bestämmelserna om beneficium överföras till 3 §.

I den föreslagna lydelsen är ett par förtydliganden önskvärda. Avsikten

torde vara att arbetstagaren skall åtnjuta beneficium inte bara i fråga om så­

dana fordringar som omedelbart enligt lag får användas till tvungen kvitt­

ning utan även för sådana fordringar som med stöd av kollektivavtal i kvitt-

ningshänseende jämställs med sådana fordringar. Förhållandet är av sådan

praktisk betydelse att det synes böra anges i lagtexten. Vidare är avsett att

endast utmätningsman skall kunna bestämma beneficium, jfr 6 § i det re­

mitterade förslaget. Det är sålunda inte meningen att t. ex. domstol skall

kunna göra detta. Denna begränsning bör anges redan i förevarande para­

graf. Nu berörda förhållanden synes komma till uttryck om man låter para­

grafen inledas med orden: Kvittning enligt 2 § första stycket eller med stöd

av kollektivavtal får ske endast mot den del av lönefordringen som utmät­

ningsman enligt lämnat besked funnit uppenbart överstiga vad etc.

5

§

Bestämmelserna om kvittnings förhållande till skatteavdrag m. in. bör som

förut anmärkts intagas i 7 §.

I andra stycket ges regler om kvittnings förhållande till löneutmätning,

varvid i första punkten behandlas frivillig kvittning och i andra punkten

tvungen kvittning. Bestämmelserna om tvungen kvittning innebär att, om

arbetsgivaren ålagts att innehålla visst belopp genom beslut om löneutmät­

ning, kvittningsgill motfordran får konkurrera med utmätningssökandens

67

fordran endast om motfordringen är av det slag som anges i 3 § i det remit­

terade förslaget. Härvid torde åsyftas inte bara motfordringar enligt första

stycket i paragrafen utan även sådana fordringar som enligt kollektivavtal

i kvittningshänseende jämställs med dylika fordringar. Motsvarande bör

gälla även om man genomför lagrådets förslag beträffande avgränsningen av

de grupper av fordringar som kan åberopas för tvungen kvittning.

Innebörden av bestämmelserna i andra stycket torde bli tydligare om ord­

ningsföljden mellan första och andra punkterna kastas om och bestämmel­

serna placeras i var sitt stycke.

Med beaktande av det anförda och med visst förtydligande av den nuva­

rande första punkten föreslås att andra stycket ersätts med följande bestäm­

melser:

Vill arbetsgivaren kvitta med fordran som avses i 2 § första stycket eller

med stöd av kollektivavtal mot belopp etc.

I övrigt får kvittning ej åberopas mot beslut om utmätning av lön.

6

§

I 5 § bör enligt lagrådets förslag xipptagas bestämmelser om arbetsgivares

rätt att i vissa fall innehålla lön, motsvarande bestämmelserna i 6 § andra

och tredje punkterna i det remitterade förslaget. Slutorden i stadgandet synes

kunna ändras till ”sådant besked”. Bestämmelsen i första punkten blir över­

flödig om man, såsom lagrådet förordar, redan i de materiella reglerna om

beneficium inför att sådant bestämmes av utmätningsmannen, jfr ovan vid

4 §•

7 §

I 4 § bör meddelas bestämmelser om utmätningsmans besked om benefi­

cium, motsvarande föreskrifterna i förevarande paragraf i det remitterade

förslaget. Hänvisningen till 6 § skall därvid avse 3 §.

Den föreslagna bestämmelsen innehåller bl. a. motsvarighet till bestäm­

melsen i 9 § första punkten införsellagen att utmätningsmannen skall be­

reda arbetstagaren tillfälle att yttra sig om det kan ske utan avsevärd tids-

utdräkt. I 41 § utsökningskungörelsen har meddelats viss föreskrift om un­

derrättelse enligt den nämnda bestämmelsen i införsellagen. Lagrådet förut­

sätter att en föreskrift av motsvarande slag meddelas beträffande den nu

föreslagna bestämmelsen. Det kan framhållas att de allmänna bestämmelser­

na i 50 § utsökningskungörelsen om sättet för utmätningsmans underrättelse

blir tillämpliga på underrättelse enligt förevarande bestämmelse utan att sär­

skild föreskrift behöver meddelas därom.

8

§

Enligt den föreslagna lagen skall en arbetstagare alltid äga rätt att åter­

kalla ett lämnat kvittningsmedgivande ända intill den tidpunkt, när löne-

Kungl. Maj:ts proposition nr

94

år 1970

68

fordringen förfaller till betalning. Genom att en arbetstagare, som tidigare

medgett arbetsgivaren kvittningsrätt, återkallar medgivandet, kan arbetsgiva­

ren hindras att genomföra en tilltänkt frivillig kvittning. Endast om mot-

fordringen är av sådan beskaffenhet, att tvungen kvittning är tillåten, kan

arbetsgivaren i sådant fall föranstalta om kvittning och arbetstagaren äger

därvid alltid rätt att tillgodonjuta beneficium. Sker ett sådant återkallande

av ett tidigare lämnat kvittningsmedgivande kort före löneutbetalningen är

det uppenbart att det ofta kan vara svårt eller omöjligt för arbetsgivaren att

på förfallodagen tillhandahålla arbetstagaren hela lönefordringen eller, då

tvungen kvittning är tillåten, ha hunnit få besked från utmätningsmannen

om arbetstagaren tillkommande beneficium. Om arbetsgivaren i ett dylikt

fall gör vad han kan för att åstadkomma rättelse, torde det vara uppenbart

att arbetsgivaren genom dröjsmål med löneutbetalningen icke kan anses ha

gjort sig skyldig till avtalsbrott som kan ge anledning till skadestånd.

Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 94 år 1970

70

in sin fordran utan rättsligt förfarande. De lagtekniska skäl som lagrådet

åberopar för sitt förslag kan rimligtvis inte tillmätas avgörande betydelse.

Jag vidhåller därför i denna del den ståndpunkt jag har intagit i lagrådsre-

missen.

Formuleringen i det remitterade förslaget att motfordringen skall ha upp­

kommit ”under anställningen” har valts främst av praktiska skäl för att und­

vika bevissvårigheter. Den av lagrådet förordade jämkningen torde i prak­

tiken inte innebära någon större förändring. Jag vill emellertid inte mot­

sätta mig förslaget att som villkor för kvittning uppställs krav på att ford­

ringen skall ha samband med anställningen. Sådant samband skall anses

föreligga om situationen är den att motfordringen inte skulle ha uppkom­

mit, ifall arbetstagaren inte hade varit anställd hos arbetsgivaren i fråga.

— Att, som lagrådet har föreslagit, i lagtexten som exempel ange vissa av de

vanligaste skuldförhållanden där tvungen kvittning är avsedd att tilläm­

pas anser jag inte nödvändigt.

Lagrådet har vidare förordat, att arbetsgivare skall ha rätt till tvungen

kvittning med fordran på skadestånd även i fall då arbetstagaren vållat ska­

da genom grov vårdslöshet i sin tjänst. Lagrådet motiverar detta bl. a. med

att det i sådana fall många gånger är möjligt att omedelbart skilja arbets­

tagaren från tjänsten. Det kan emellertid ifrågasättas om inte avsked med

omedelbar verkan på grund av att arbetstagaren vållat skada genom grov

försumlighet är ganska sällsynt förekommande (jfr Bertil Bengtsson, Häv-

ningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, s. 427). Något mera på­

tagligt praktiskt behov av att utsträcka kvittningsrätten på sätt lagrådet

förordat torde i varje fall knappast föreligga. Härtill kommer att det, som

har påpekats under remissbehandlingen, ofta är mycket svårt att avgöra om

en oaktsamhet är grov. Det är inte lämpligt och kan ge upphov till onödiga

tvistigheter att låta arbetsgivaren göra bedömningar av det slaget. Mot bak­

grund härav anser jag, att det inte finns tillräckliga skäl att utsträcka kvitt­

ningsrätten på sätt lagrådet har föreslagit.

Den av lagrådet förordade omdisponeringen av lagförslaget går ut på att

i lagen först tas upp reglerna om tvungen kvittning, därefter bestämmelsen

om frivillig kvittning och slutligen reglerna om förhållandet mellan kvitt­

ning samt skatteavdrag m. m. Syftet härmed är enligt lagrådet att bättre klar­

göra förhållandet mellan de båda slagen av kvittning.

Som framgår av remissprotokollet är frivillig kvittning avsevärt mycket

vanligare än tvungen kvittning. Det är då naturligt att den frivilliga kvitt-

ningen behandlas först i lagen. Även om det kan anföras skäl också för den

av lagrådet förordade dispositionen, kan jag inte finna att denna gör lag­

texten klarare eller i övrigt innebär någon förbättring. Jag är därför inte

beredd att biträda lagrådets förslag på denna punkt.

Som förutsättning för frivillig kvittning anges i 2 § i det remitterade för­

slaget, att arbetstagarens medgivande föreligger, när lönefordringen för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

72

Utöver vad tidigare har nämnts bör vissa redaktionella jämkningar göras

i det remitterade förslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen

att antaga de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­

tokoll utvisar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 94 år 1970

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 690755