AD 1994 nr 155

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet; Fastighetsbranschens Arbetsgivarorganisation, FASTIGO, med tidigare firma Sveriges Kooperativa och Allmännyttiga Bostadsföretags Förhandlingsorganisation (KAB)

Nr 155

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Fastighetsbranschens Arbetsgivarorganisation, FASTIGO, med tidigare firma Sveriges Kooperativa och Allmännyttiga Bostadsföretags Förhandlingsorganisation (KAB).

Bakgrund och yrkanden

Våren 1993 inträffade en arbetsmarknadskonflikt mellan Elektriska Arbetsgivareföreningen och Svenska Elektrikerförbundet på elinstallationsavtalets område. Med anledning av denna konflikt höll styrelsen för Sveriges Kooperativa och Allmännyttiga Bostadsföretags Förhandlingsorganisation (KAB), senare namnändrat till Fastighetsbranschens arbetsgivarorganisation, den 17 maj 1993 ett protokollfört telefonsammanträde. I protokollet antecknades följande.

§ 30 Elektrikerkonflikten

A.S. redovisade att den nyligen utbrutna konflikten mellan Svenska Elektrikerförbundet och Elektriska Arbetsgivarföreningen kan få vittgående konsekvenser för KABs medlemsföretag i byggnadsbranschen.

Efter diskussion

beslöt styrelsen att KABs medlemsföretag har rätt att i den mån konfliktens verkningar inte kan mildras med permittering vidtaga sympatiåtgärder mot arbets tagare inom Byggnadsarbetareförbundets, Målareförbundets, Elektrikerförbundets och övriga aktuella förbunds avtalsområden.

Samma dag sände KAB följande skrivelse till Svenska Byggnadsarbetareförbundet (SBAF).

Varsel om sympatilockout

Stridsåtgärderna mellan Elektriska Arbetsgivareföreningen och Svenska Elektrikerförbundet på elinstallationsavtalets område har, på vissa av KABs byggföretags arbetsplatser, lett till - eller kommer att leda till - att anställda hos berörda företag inte kan utföra egna arbetsuppgifter eller att dessa blir meningslösa.

KAB har rekommenderat sina företag att försöka lösa den uppkomna situationen genom att i första hand omplacera berörda arbetstagare och i andra hand att söka lösa frågan genom permittering. I sista hand, om frågan inte kan lösas på annat sätt, ser vi i dag inga andra möjligheter än att tillåta våra medlemsföretag att vidtaga sympatiåtgärder.

KABs styrelse har den 17 maj 1993 givit de bygg- och anläggningsföretag, som på ovan angivet sätt påverkas av stridsåtgärder på elektrikerområdet, rätt att varsla om lockout av arbetstagare som enligt företagets egen bedömning inte kan beredas meningsfullt arbete till följd av Svenska Elektrikerförbundet strejk och Elektriska Arbetsgivareföreningens lockout.

Vi beklagar att vi tvingats vidtaga denna åtgärd med ser i dag inga andra alternativ som skulle ge våra medlemsföretag samma möjligheter som övriga bygg- och anläggningsföretag i branschen.

Stockholm den 17 maj 1993

Arbetsgivarorganisationen KAB

A.S.

(M.K.)

M.K.

enligt uppdrag

Likalydande handling har denna dag översänts till Statens Förlikningsmannaexpedition.

I skrivelser daterade den 13 maj 1993 mottog SBAF från Byggförbundet, VVS-Entreprenörernas Arbetsgivareförbund och Maskinentreprenörerna liknande underrättelser om att resp. arbetsgivarorganisation meddelat sina medlemsföretag att dessa hade rätt att efter viss varseltid inställa arbetet för de arbetstagare som enligt företagets bedömande inte kunde beredas meningsfullt arbete på grund av stridsåtgärderna på elinstallationsavtalets område. De beslut som föregick dessa underrättelser och de åtgärder som följde därpå är inte föremål för tvist i detta mål.

Efter KAB:s styrelsebeslut den 17 maj 1993 varslade bl.a. KAB:s medlemsföretag VNE Bygg & Måleri AB och Kungsfiskaren Bygg och Fastighets AB genom skrivelser daterade den 18 maj 1993 om sympatilockout för ett antal anställda. Varslen angavs vara en följd av Svenska Elektrikerförbundets och Elektriska Arbetsgivareföreningens stridsåtgärder på elinstallationsavtalets område och i enlighet med KAB:s underrättelse. En kopia av varslen tillställdes enligt uppgift på skrivelserna samtidigt KAB och Statens Förlikningsmannaexpedition.

Med anledning av KAB:s nyssnämnda skrivelse gjorde SBAF i en skrivelse daterad den 19 maj 1993 och ställd till KAB en fredspliktsinvändning. Skrivelsen har följande innehåll.

Varsel om sympatilockout - fredspliktsinvändning

Svenska Byggnadsarbetareförbundet har tagit del av er underrättelse daterad 1993-05-17 om kommande företagsvisa lockoutvarsel.

I underrättelsen anges att KABs styrelse den 17 maj 1993 har givit de bygg- och anläggningsföretag, som påverkas av stridsåtgärder på elektrikerområdet, rätt att varsla om lockout av arbetstagare som enligt företagets egen bedömning inte kan beredas meningsfullt arbete till följd av Svenska Elektrikerförbundets strejk och Elektriska Arbetsgivareföreningens lockout.

Av 41 § MBL följer att arbetsgivare och arbetstagare, som är bundna av kollektivavtal inte får vidta eller delta i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts av organisationen och denna ej i behörig ordning har beslutat åtgärden. I lagens krav på beslut i behörig ordning ligger att beslutet ska ha tillkommit i den ordning som anges i de för den berörda organisationen gällande stadgarna.

Av underrättelsen framgår att KABs styrelse har fattat beslut om sympatilockout. KAB har däremot inte fattat något beslut som anger omfattningen av den aktuella stridsåtgärden. Denna beslutanderätt har i stället delegerats, såvitt SBAF förstår, ifrån KABs sida ned till de enskilda medlemsföretagen. De enskilda företagen har således getts rätt att fatta beslut om omfattningen av stridsåtgärderna.

Enligt Svenska Byggnadsarbetareförbundets uppfattning innebär detta att något beslut om stridsåtgärderna inte har fattats av organisationen i behörig ordning. Såvitt SBAF känner till finns, för det första, inte någon möjlighet enligt stadgarna för KAB att delegera rätten till medlemsföretagen att fatta beslut om omfattningen av stridsåtgärderna. Även om sådan rätt skulle finnas enligt KABs stadgar, strider en sådan rätt mot 41 § MBL. Det är då att notera att 41 § MBL är tvingande lagstiftning. Av 4 § MBL följer att i kollektivavtal endast får föreskrivas längre gående fredsplikt än vad 41 § anger. Någon möjlighet att delegera beslut ned till enskilda medlemsföretag finns emellertid inte.

Det bör särskilt observeras att när tvekan uppstår huruvida ett i behörig ordning fattat beslut föreligger , har den part som vidtar stridsåtgärden att visa att det i lagen uppställda kravet har uppfyllts (jfr Bergqvist Lunning, Medbestämmandelagen, 1986, sid 403).

Så länge behörighetsfrågan är tvistig mellan parterna råder fredsplikt enligt 41 § MBL. SBAF får därför hemställa om att de av KAB varslade åtgärderna eller de av de enskilda medlemsföretagen varslade åtgärderna omedelbart återkallas.

Med vänlig hälsning

BYGGNADS

(Å.W.)

Å.W.

För att få fredspliktsfrågan prövad stämde KAB in SBAF till arbetsdomstolen (mål A 142/93) och yrkade bl.a. att domstolen interimistiskt skulle förklara att de varslade åtgärderna var lovliga. Innan domstolen hann pröva detta yrkande träffade parterna i elektrikerkonflikten uppgörelse om ett nytt kollektivavtal. I anledning härav återkallade KAB käromålet och detta skrevs av. De av arbetsgivarsidan varslade stridsåtgärderna kom därför aldrig att utlösas.

Under påstående att KAB genom sitt handlande brutit mot bestämmelsen i 41 § medbestämmandelagen (MBL) har SBAF yrkat att arbetsdomstolen måtte förplikta KAB att till SBAF utge allmänt skadestånd om 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det angivna beloppet från dagen för delgivning av stämning, den 24 augusti 1993, till dess full betalning sker.

KAB har bestritt bifall till käromålet, men vitsordat ränteyrkandet och ränteberäkningen i och för sig.

Parterna har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 10 § lagen om rättegången i arbetstvister företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SBAF

Den principiella frågan i målet är om en kollektivavtalsbunden organisation kan fatta beslut om stridsåtgärder genom att delegera själva beslutsfattandet och verkställigheten till sina medlemmar. SBAF:s inställning i sak framgår av förbundets skrivelse den 19 maj 1993 med fredspliktsinvändning. Härutöver vill SBAF anföra följande.

Traditionellt har konflikträtten i Sverige tillkommit organisationerna. Det är fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna som har haft, och enligt SBAF:s uppfattning alltjämt har, att fatta beslut om konflikt eller om vilka stridsåtgärder som skall vidtas.

I lagens krav på att den organisation som träffat fredspliktsgrundande kollektivavtal skall ha beslutat om stridsåtgärden i behörig ordning ligger att beslutet skall ha tillkommit i den ordning som anges i de för den berörda organisationen gällande stadgarna. Av § 11 i KAB:s stadgar följer att styrelsen är KAB:s högsta beslutande organ. Vidare anges att det åligger styrelsen att besluta om stridsåtgärder i arbetsmarknadskonflikter. Stadgarna ger ingen möjlighet för styrelsen att delegera ett sådant beslut. Det finns inte heller någon möjlighet enligt 41 § MBL att delegera rätten att vidta och besluta om sympatiåtgärder till KAB:s medlemsföretag. Av 4 § MBL följer att det i kollektivavtal endast får föreskrivas längre gående fredsplikt än vad 41 § MBL anger. Bestämmelsen utgör tvingande lag. KAB:s beslut den 17 maj 1993 om stridsåtgärd strider mot såväl 41 § MBL som KAB:s stadgar.

Med sitt handlande har KAB försökt att kringgå bestämmelserna i 41 § MBL med krav på att beslut om stridsåtgärd skall fattas i behörig ordning. KAB:s styrelse har inte fattat något konkret beslut om stridsåtgärden; den har delegerat till de enskilda medlemsföretagen att bestämma åtgärdens omfattning. Genom beslutet överlät man till de enskilda medlemsföretagen att bestämma vilka arbetstagare som skulle tas ut i sympatilockout, vilka arbetsplatser som skulle beröras och när åtgärderna skulle träda i kraft. När SBAF erhöll underrättelsen från KAB saknade förbundet därför som motpart möjlighet att bedöma omfattningen av stridsåtgärden. SBAF hade ingen möjlighet att veta om några åtgärder över huvud taget skulle komma att vidtas eller om åtgärden skulle omfatta samtliga eller endast några få medlemmar. SBAF visste inte heller när de enskilda varslen från företagen skulle läggas. Stridsåtgärderna kunde också träda i kraft vid olika tidpunkter.

En part i ett kollektivavtal måste kunna ställa höga krav på att det av en underrättelse om stridsåtgärd klart och tydligt framgår omfattningen av denna. Detta måste anses ligga i lagens bestämmelse att beslutet skall vara fattat i behörig ordning av den organisation som ingått kollektivavtalet. Motparten på arbetsmarknaden saknar annars möjlighet att bedöma och överväga eventuella motåtgärder.

Det var inte bara KAB som skickade underrättelse till SBAF om att man givit sina medlemsföretag rätt att efter varsel inställa arbetet för anställda. SBAF besvarade samtliga underrättelser med samma fredspliktsinvändning som förbundet lämnade till KAB. Från VVS- Entreprenörernas Arbetsgivareförbund fick SBAF svaret att Arbetsgivareförbundet inte var rätt part i den frågan. Enligt det förbundet skulle SBAF rätteligen ha framfört sina invändningar till vart och ett av de företag som varslat om sympatilockout. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att beslutet om stridsåtgärd fattats av de enskilda medlemsföretagen och inte av Arbetsgivareförbundet såsom arbetsgivarorganisation. Detta är även en bekräftelse på SBAF:s ståndpunkt att beslutet om stridsåtgärden inte har tillkommit i behörig ordning enligt 41 § MBL.

Det torde vara självklart att det skall föreligga neutralitet i fråga om rättigheter och skyldigheter när det gäller att förfoga över de stridsåtgärder som står till buds enligt MBL. För det fall arbetsdomstolen skulle tillåta att KAB - och i så fall indirekt också övriga arbetsgivarorganisationer - delegerar rätten att fatta beslut om omfattningen av stridsåtgärderna till sina medlemsföretag, skulle SBAF och andra fackförbund kunna underrätta KAB och övriga arbetsgivarorganisationer om att man fattat beslut om att vidta stridsåtgärd, t.ex. sympatistrejk, men att man överlåtit till de enskilda medlemmarna att besluta om huruvida de vill delta i strejken. Arbetstagarorganisationernas enskilda medlemmar skulle därefter få varsla sin arbetsgivare och underrätta Statens Förlikningsmannaexpedition och arbetsgivarorganisationen eller deras medlemsföretag skulle få göra fredspliktsinvändning till samtliga enskilda medlemmar i fackföreningen. En sådan ordning skulle självklart få orimliga konsekvenser.

En stridsåtgärd i MBL:s mening kan utgöras av varje åtgärd som är av sådan beskaffenhet att den faktiskt kan inverka på motparten i ett sådant syfte som anges i lagen. Det torde vara i det närmaste självklart att såväl KAB:s styrelsebeslut den 17 maj 1993, som KAB:s varsel och varslen från medlemsföretagen kunnat inverka på SBAF i ett sådant olovligt syfte som anges i MBL. Detta är tillräckligt för att en stridsåtgärd skall anses föreligga. Av förarbetena (SOU 1975:1 s. 353) framgår att termen stridsåtgärd har varit avsedd att såvitt nu är i fråga ges en vidsträckt tolkning. Ifrån arbetsdomstolens rättspraxis finns också ett flertal fall som visar att varsel om stridsåtgärder bedömts utgöra stridsåtgärder, se t.ex. AD 1962 nr 2 och 1968 nr 4. Även ett hot om stridsåtgärd kan vara en otillåten åtgärd, jfr AD 1957 nr 8. För SBAF:s ståndpunkt att KAB:s beslut är att anse som en stridsåtgärd talar dessutom det faktum att KAB efter SBAF:s fredspliktsinvändning inställde stridsåtgärderna och väckte fastställelsetalan vid arbetsdomstolen med interimistiskt yrkande att arbetsdomstolen skulle förklara de varslade stridsåtgärderna tillåtna.

KAB

KAB bestrider att KAB eller dess medlemsföretag vidtagit eller deltagit i någon stridsåtgärd, lovlig eller olovlig, enligt SBAF:s påståenden. KAB:s styrelsebeslut den 17 maj 1993 och de enskilda medlemsföretagens efterföljande beslut om varsel har varit naturliga led i beslutsfattandet på arbetsgivarsidan om en kommande stridsåtgärd. Besluten är tillåtna och har fattats i behörig ordning. Eftersom någon stridsåtgärd aldrig vidtagits saknar SBAF:s yrkande rättslig grund och skall därför ogillas.

Bestämmelsen i 41 § MBL om att en stridsåtgärd måste ha beslutats i behörig ordning infördes vid tillkomsten av MBL och saknades i den tidigare lagen om kollektivavtal. Regeln i MBL infördes mot bakgrund av utvecklingen i rättspraxis under 1970-talet och mot bakgrund av gällande regler i vissa huvudavtal, främst huvudavtalet mellan SAF och LO från år 1938, om att beslut skall ha fattats av förbund på ömse håll för att stridsåtgärd skulle vara tillåten.

I praxis utvecklades under 1970-talet en princip att endast organisationsmässigt genomförda stridsåtgärder vann rättsordningens stöd. Detta framgår framför allt av det s.k. Icopal-målet, NJA 1974 s. 36. Högsta domstolen ansåg i det målet att oorganiserade arbetstagare gjorde sig skyldiga till brott mot sina enskilda anställningsavtal när de deltog i en stridsåtgärd som enligt lagen om kollektivavtal var olovlig för organiserade arbetstagare. I domen uttalades vidare att det är en grundläggande princip i vår arbetsrätt att de enskilda arbetstagarnas intressen tillvaratas av organisationerna. Principerna är ett utflöde och skall ses mot bakgrund av att förhandlingsrätten endast tillkom en förening av arbetstagare och att endast sådan förening kan vara part i kollektivavtal. Högsta domstolen uttalade därför att "rättsordningen i princip tar avstånd från strejker som ej är anordnade av fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare."

Organisationsmässigheten innebär på arbetsgivarsidan att en stridsåtgärd kan organiseras såväl av enskilda arbetsgivare, företag, som av en arbetsgivarorganisation. Detta följer direkt av att enskilda arbetsgivare kan vara part i såväl förhandlingar som kollektivavtal. På arbetstagarsidan innebär organisationsmässigheten att arbetsstriden måste vara organiserad av en facklig organisation. Det är därför inte möjligt att på arbetstagarsidan delegera beslutanderätten till varje enskild arbetstagare som har att fatta beslut om och när han eller hon vill deltaga i en stridsåtgärd.

Den nya regel som infördes i MBL, om att stridsåtgärdsbeslut skall fattas i behörig ordning, innebär emellertid inte enbart ett krav på organisationsmässighet. Beslutet skall ha tillkommit på vederbörligt sätt, dvs. det måste vara beslutat på den nivå inom organisationen och i den ordning som finns föreskrivet i dess stadgar. Följden av detta är bl.a. att ett stadgebrott inte enbart är en intern föreningsangelägenhet utan även kan utgöra brott mot MBL:s fredspliktsregler och leda till skadestånd. Stadgebrottet kan således påtalas som ett självständigt brott mot 41 § MBL. Konsekvensen härav är också att en stridsåtgärd blir olovlig enbart på grund av att beslut inte har fattats i behörig ordning. Lagstiftaren har emellertid inte angivit på vilken nivå inom organisationen behörigt beslut skall fattas.

KAB bestrider att styrelsebeslutet är en stridsåtgärd i sig. Av ordalydelsen i beslutet framgår att KAB:s medlemsföretag har rätt att vidtaga sympatiåtgärder mot bl.a. SBAF, dvs. det framgår direkt av beslutet att detta inte är en stridsåtgärd. Eventuella stridsåtgärder skulle beslutas av resp. företag och träda i kraft efter lagstadgad varseltid räknad från den dag företagen varslade om aktuella sympatiåtgärder.

Att styrelsebeslutet i sig skulle utgöra en stridsåtgärd därför att arbetsdomstolen i ett fåtal rättsfall ansett att redan varsel kan utgöra en stridsåtgärd bestrids. Varselreglerna har karaktären av ordningsföreskrifter; en underlåtenhet att varsla medför inte automatiskt att en stridsåtgärd blir otillåten. Ett beslut, förhandlingsframställan eller varsel kan endast bli att betrakta som en stridsåtgärd, olovlig stridsåtgärd, om syftet var ett annat än det som ligger bakom 45 § MBL, nämligen att underrätta motparten om de tilltänkta lovliga stridsåtgärderna. I den nu aktuella konfliktsituationen var det fråga om sympatiåtgärder för en annan arbetsgivarorganisation. I ett sådant fall strider inte de eventuella stridsåtgärderna mot de uppräknade förbuden i 41 § MBL.

SBAF:s huvudsakliga invändning är inte heller denna utan i stället att stridsåtgärden är otillåten därför att beslut om åtgärden ej träffats i behörig ordning. Om beslutet den 17 maj 1993 skulle anses utgöra en stridsåtgärd är dock beslutet naturligtvis fattat i behörig ordning, eftersom det är fattat av styrelsen. Vem eller vilka skulle annars vara behöriga att fatta beslutet? KAB:s styrelse har på ett principiellt och övergripande plan diskuterat det lämpliga i att vidtaga sympatiåtgärder. Efter att ha kommit fram till ett jakande svar på denna fråga har styrelsen beslutat att den närmare utformningen av stridsåtgärder skall överlåtas till resp. företag. Detta strider vare sig mot lagstiftarens intentioner eller mot ordalydelsen i 41 § MBL. Det finns ingenting i lagtexten som förhindrar en delegation av beslutanderätten på det sätt som nu skett.

I övrigt förefaller det som om SBAF sammanblandar frågan vad ett varsel skall innehålla och frågan om en åtgärd är en stridsåtgärd och om i så fall åtgärden är otillåten. Att motparten inte kan utläsa av ett beslut omfattningen av en stridsåtgärd gör på intet sätt själva stridsåtgärden otillåten. Om däremot varsel som avges till motparten efter det att beslut fattats om vidtagande av en viss stridsåtgärd, inte till sitt innehåll lever upp till vissa minimiregler såvitt avser omfattning och inriktning av stridsåtgärden, kan den varslande parten drabbas av skadestånd.

SBAF:s påstående att förbundet inte hade möjlighet att bedöma situationen saknar grund. KAB:s styrelsebeslut innebar inte att SBAF:s bedömningsmöjligheter försämrades. Förhållandet är snarare det motsatta, eftersom de enskilda medlemsföretagen utfärdade varsel i enlighet med bestämmelserna i 45 § MBL. SBAF fick därför i realiteten längre tid på sig för förberedelser i jämförelse med den situationen att varsel hade utgått från KAB.

KAB underrättade SBAF om det beslut som styrelsen hade fattat den 17 maj 1993. Denna underrättelse skall emellertid inte jämställas med ett varsel från KAB:s sida, eftersom varselskyldigheten var kopplad till de beslut som kunde komma att meddelas av de enskilda medlemsföretagen.

De av KAB:s medlemsföretag varslade stridsåtgärderna utlöstes aldrig, eftersom SBAF gjorde fredspliktsinvändning. Denna medförde att KAB ansökte om stämning på SBAF med interimistiskt yrkande att arbetsdomstolen måtte förklara de varslade stridsåtgärderna tillåtna. Varslande part är inte skyldig att utlösa stridsåtgärderna förrän fredspliktsfrågan blivit avgjord av domstolen.

Att SBAF nu - utöver de varslade stridsåtgärderna - hävdar att även varslet i sig från resp. företag samt beslutet i KAB-styrelsen sett för sig utgör två olika stridsåtgärder är ur KAB:s synvinkel obegripligt. Det hade varit lätt att förstå SBAF:s inställning om KAB, när SBAF framförde sin fredspliktsinvändning, hade bortsett från denna och utlöst stridsåtgärderna. I en sådan situation hade SBAF med visst fog kunnat påstå att KAB bröt mot gällande fredspliktsregler och att åtgärderna var otillåtna. Att däremot i en situation där KAB till punkt och pricka följer gällande ordning och ej utlöser de varslade stridsåtgärderna, i stället påstå att själva beslutet att varsla om stridsåtgärd är en stridsåtgärd i sig gränsar nästan till organisationsmässigt trakasseri.

Domskäl

SBAF har i målet yrkat skadestånd av KAB för att denna organisation skall ha brutit mot bestämmelserna i 41 § MBL genom att inte i behörig ordning ha beslutat om stridsåtgärd mot SBAF och dess medlemmar.

I 41 § MBL finns huvudbestämmelsen om arbetsgivares och arbetstagares fredsplikt. Bestämmelsen har såvitt nu är av intresse följande lydelse.

Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får inte vidta eller delta i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts av en organisation och denna organisation inte i behörig ordning har beslutat åtgärden, om åtgärden strider mot en bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om åtgärden har till ändamål

- - -

4. att stödja någon annan, när denne inte själv får vidta stridsåtgärd.

Stridsåtgärder som har vidtagits i strid mot första stycket betecknas som olovliga.

- - -

Enligt 54 § MBL är utgångspunkten att arbetsgivare, arbetstagare och organisation som bryter mot lagen är skyldig att ersätta uppkommen skada. Av 59 § första stycket samma lag följer vidare att om en organisation, som är bunden av kollektivavtal, eller överordnad organisation anordnat eller föranlett en olovlig stridsåtgärd, kan något skadestånd inte åläggas enskilda arbetsgivare eller arbetstagare för att han deltagit i åtgärden. Att organisationen inte får anordna eller på annat sätt föranleda olovlig stridsåtgärd framgår av bestämmelser i 42 § MBL.

Av vad som nu sagts följer att en förutsättning för att skadeståndsskyldighet skall kunna åläggas en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation är att en olovlig stridsåtgärd kommit till stånd och att denna åtgärd anordnats av organisationen eller annars föranletts av denna. Avgörande för om en viss åtgärd från en parts sida skall anses vara en olovlig stridsåtgärd i lagens mening är, enligt vad domstolen uttalat bl.a. i AD 1985 nr 47 och som närmare redovisas i det följande, om åtgärden har vidtagits i ett sådant syfte som anges i lagen och inte om åtgärden allmänt sett är att betrakta som en stridsåtgärd i en eller annan mening.

SBAF har påstått att KAB redan genom sitt beslut den 17 maj 1993 företagit en olovlig stridsåtgärd. Det råder inte någon tvist i målet om att KAB med beslutet avsett en tillåten s.k. sympatiåtgärd. Utredningen i målet ger inte något stöd för att KAB med sitt beslut i sig syftat till att inverka på motparten i något sådant olovligt syfte som anges i lagen. Utredningen ger inte heller stöd för att KAB med sin underrättelse den 17 maj 1993 till SBAF agerat i något sådant olovligt syfte. KAB kan därför inte genom sitt handlande i sig anses ha företagit en olovlig stridsåtgärd.

Enligt SBAF har KAB dock genom sitt styrelsebeslut i vart fall föranlett en olovlig stridsåtgärd, nämligen genom de varsel som medlemsföretagen vidtog med anledning av detta beslut. Det är i och för sig riktigt som SBAF framfört att ett varsel om stridsåtgärd kan utgöra en olovlig stridsåtgärd och att exempel på varsel av sådant slag finns i AD 1962 nr 2 och 1968 nr 4. Arbetsdomstolen har i en senare dom, AD 1985 nr 47 i vilken domstolen kom till en motsatt slutsats i fråga om varslets innebörd, närmare utvecklat förhållandet mellan varselbestämmelserna i 45 § MBL och bestämmelserna i 41 och 42 §§ MLB om olovlig stridsåtgärd och därvid uttalat bl.a. följande.

Medbestämmandelagen innehåller varken någon fullständig uppräkning av de åtgärder som skall betraktas som stridsåtgärder eller någon definition av begreppet stridsåtgärd. Den begränsar sig i 41 § till att tala om "arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd". Avgörande för om en viss åtgärd från en parts sida skall anses vara en olovlig stridsåtgärd i lagens mening är om åtgärden har vidtagits i ett sådant olovligt syfte som anges i 41 §, och inte om åtgärden allmänt sett är att betrakta som en stridsåtgärd i en eller annan mening (jfr SOU 1975:1 s 351 ff).

Den närmare innebörden av begreppet åtgärd har berörts i ett antal rättsfall. Av dessa framgår bl a att redan ett hot om mera ingripande åtgärder i sig kan bli att bedöma som en stridsåtgärd. Som en parallell från ett annat rättsområde kan nämnas straffbestämmelsen om olaga hot som innebär att ett hot om en brottslig gärning under vissa omständigheter skall betraktas som en lagstridig handling. Av rättsfallet 1968 nr 4 (jfr även 1962 nr 2) framgår att ett hot om en olovlig stridsåtgärd kan komma att bedömas som en självständig stridsåtgärd även om hotet fått den form som gäller för varsel om stridsåtgärder.

Varselinstitutet regleras i 45 § medbestämmandelagen. Varslet kan beskrivas som en underrättelse till motparten om tilltänkta stridsåtgärder, varvid en underliggande förutsättning självfallet är att det skall vara fråga om lovliga sådana. Varslet är alltså inte konstruerat som en självständig åtgärd utan är knutet till en efterföljande stridsåtgärd.

Reglerna i 45 § medbestämmandelagen ålägger den part som avser att vidta en stridsåtgärd eller att utvidga en pågående stridsåtgärd att skriftligen varsla motparten minst sju dagar i förväg. Ett viktigt syfte med denna regel är att säkerställa att motparten får rimlig tid på sig att planera motåtgärder.

Att varselreglerna närmast har karaktär av ordningsföreskrifter framgår bl a av att ett uteblivet varsel inte medför att en i och för sig tillåten stridsåtgärd skall anses som olovlig. Däremot kan underlåtenhet att varsla medföra skyldighet att betala allmänt skadestånd.

Det är uppenbart att ett varsel enligt 45 § medbestämmandelagen i flera avgörande hänseenden skiljer sig från stridsåtgärder i den mening som avses i 41 §, även om det rent faktiskt kan komma att utsätta motparten för press. Det kan i sammanhanget nämnas att redan en parts åtgärd att begära förhandlingar i vissa fall av motparten kan upplevas som en påtryckning; i än högre grad gäller detta givetvis uppsägning av ett avtal. Detta förhållande kan emellertid inte i sig ge dessa åtgärder karaktären av stridsåtgärder.

Av vad som nu har sagts följer att det varsel om har lämnats av TCO-S kan betraktas som en olovlig stridsåtgärd endast om syftet varit ett annat än att i enlighet med intentionerna bakom 45 § medbestämmandelagen underrätta motparten om de tilltänkta, lovliga stridsåtgärderna. - - -

Frågan om ett varsel har avgivits i ett sådant syfte som anges i 41 § medbestämmandelagen får avgöras utifrån omständigheterna i det särskilda fallet. - - -

Det är ostridigt i det nu föreliggande målet att de varsel som medlemsföretagen lämnade SBAF genom skrivelser den 18 maj 1993 aldrig kom att utlösas som en följd av att SBAF gjorde en fredspliktsinvändning och att denna invändning aldrig hann prövas rättsligt innan den bakomliggande konflikten på elinstallationsområdet upphörde och utrymmet för en sympatiåtgärd därmed försvann. Det har inte av utredningen framkommit någon omständighet som stöder att medlemsföretagen med sina varsel syftat till något otillbörligt hot mot arbetstagarsidan eller att de vidtagit varslen i något annat sådant olovligt syfte som anges i 41 § MBL.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen därför till slutsatsen att SBAF inte visat vare sig att KAB anordnat eller föranlett en olovlig stridsåtgärd. SBAF:s yrkande om skadestånd för brott mot fredspliktsbestämmelserna kan därför inte bifallas.

Med denna slutsats har arbetsdomstolen inte anledning att ingå i en prövning av frågan huruvida KAB delegerat själva beslutsfattandet och verkställigheten till sina medlemmar och SBAF:s i anslutning härtill principiellt väckta fråga huruvida en kollektivavtalsbunden organisation kan fatta beslut om stridsåtgärd på ett sådant sätt.

SBAF:s talan i målet skall således ogillas. Vid denna utgång skall SBAF ersätta KAB för rättegångskostnader. Arbetsdomstolen finner yrkat belopp skäligt.