AD 1994 nr 39

Parter:

Landstinget Västernorrland; Svenska Kommunalarbetareförbundet

Nr 39

Landstinget Västernorrland i Härnösand

mot

Svenska Kommunalarbetareförbundet.

Vid tiden för den i målet aktuella tvisten gällde mellan bl.a. Landstingsförbundet och Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) Allmänna bestämmelser AB 89. Landstinget Västernorrland var bundet av detta kollektivavtal. I avtalet fanns följande bestämmelser om övertidsersättning och färdtidsersättning.

§ 30 Kompensation för övertidsarbete m.m.

1 Heltidsanställd arbetstagare, som har en enligt detta avtal fastställd arbetstid och utför arbete på tid överstigande den fastställda tiden, äger rätt till kompensation för övertidsarbete under förutsättning att övertidsarbete beordras på förhand. Endast efter godkännande av behörig överordnad kan kompensation utgå för övertidsarbete, som inte kunnat beordras på förhand.

------------------

§ 31 Färdtidsersättning

1 Arbetstagare som under inrikes tjänsteresa utom den vanliga verksamhetsorten färdas under tid, som ej utgör ordinarie arbetstid, erhåller färdtidsersättning enligt vad som nedan anges och med belopp som framgår av Bilaga A.

Arbetstagare erhåller ej färdtidsersättning för tid, för vilken fyllnadslön, kompensation för övertidsarbete eller eljest annan särskilt bestämd ersättning än traktamentsersättning utges.

Anmärkning: Med tjänsteresa och den vanliga verksamhetsorten avses detsamma som i traktamentsavtalet.

2 Om arbetstagaren saknar bestämd ordinarie arbetstid, utges ej färdtidsersättning för tid mellan klockan 08.00 och 17.00 måndag-fredag, såvida tiden ej infaller under helgdag, midsommar-, jul- eller nyårsafton.

3 Färdtidsersättning utges ej för sådan tid mellan kl 22.00 och 06.00 då arbetstagaren disponerar sovplats på tåg eller hyttplats på fartyg.

Väntetid som föranleds av tillfälligt uppehåll eller avbrott i färden (tågbyte eller annat byte av färdmedel) likställs med färdtid.

Färdtidsersättning utges endast för färdtid och i föregående stycke nämnd väntetid, som sammanlagt varar under minst 30 minuter.

4 Färdtidsersättning utges endast för färdtid och väntetid som är försvarlig med hänsyn till den avsedda förrättningen, resekostnaden och kommunikationsmöjligheterna.

I verksamheten hos landstinget förekom och förekommer alltjämt att patienter transporteras till och från andra delar av landet och mellan landstingets egna institutioner. SKAF:s medlem M.N., som var anställd som skötare hos landstinget med placering i Härnösand, deltog den 25 juni 1992 tillsammans med en annan skötare vid en transport, varvid en patient hämtades från Uppsala till Härnösand. M.N. och arbetskamraten reste från Härnösand kl. 07.00 i en leasingbil som tillhandahölls av landstinget och hämtade patienten i Uppsala kl. 12.30, varefter de for tillbaka till Härnösand och avslutade resan där kl. 18.15. M.N:s ordinarie arbetstid var den aktuella dagen förlagd mellan kl. 14.15 och 21.15 och hennes arbetskamrats ordinarie arbetstid var mellan kl. 07.00 och 16.00.

Mellan parterna har uppkommit tvist huruvida övertidsersättning eller färdtidsersättning skall utgå till M.N. för tiden mellan kl. 07.00 och 12.30, dvs. den tid då hon reste i bil från Härnösand till Uppsala fram till dess patienten togs om hand för transport.

Landstinget anser att denna tid skall ersättas med färdtidsersättning enligt § 31 i AB 89. Enligt landstinget har M.N. först från kl. 12.30 utfört arbete på tid utöver ordinarie arbetstid och hon skall därför ha övertidsersättning för tiden mellan kl. 12.30 och 14.15. Landstinget har utbetalat färdtidsersättning och övertidsersättning i enlighet med denna tolkning av avtalet. M.N:s arbetskamrat har av landstinget erhållit övertidsersättning för tiden mellan kl.16.00 och 18.15.

SKAF däremot har under åberopande av 35 § medbestämmandelagen vid förhandlingar mellan parterna gjort gällande att M.N. skall erhålla övertidsersättning enligt 30 § AB 89 för tiden mellan kl. 07.00 och 14.15.

Mot bakgrund härav har landstinget väckt talan i arbetsdomstolen mot SKAF och yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att det är färdtidsersättning enligt § 31 i kollektivavtalet AB 89 som skall utgå för tiden mellan kl. 07.00 och 12.30 för M.N. under den omtvistade resan och inte övertidsersättning enligt § 30 i AB 89.

SKAF har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Sedan arbetsdomstolen enligt 5 kap. 1 § andra stycket lagen om rättegången i arbetstvister berett de kollektivavtalsslutande parterna - utöver SKAF - tillfälle att avge yttrande i fråga om innebörden av §§ 30 och 31 i AB 89 i den omtvistade frågan, har yttranden inkommit från Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet och Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Landstinget Västernorrland

Landstingen bedriver sjukvårdsverksamhet enligt hälso- och sjukvårdslagen samt viss annan lagstiftning. Verksamheten bedrivs huvudsakligen inom det egna landstingets geografiska område, men i vissa fall förekommer det att patienter skickas för vård till andra landsting. Det ankommer då på respektive landsting att ombesörja erforderliga transporter mellan vårdinrättningarna. Sådana transporter förekommer hos Landstinget Västernorrland endast två-tre gånger per år och de genomförs på olika sätt beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Ibland sker förflyttningarna med ambulans och de utförs då av ambulanspersonal som är särskilt anställd just för att utföra transporter. I andra fall kan transporterna genomföras med hjälp av allmänna kommunikationsmedel, t.ex. tåg eller buss, eller med personbil.

De personalkategorier som medföljer vid patienttransporterna varierar från fall till fall. Det kan i vissa fall krävas att sjukvårdande personal som sjuksköterskor eller ambulanssjukvårdare följer med transporten. I andra fall kan personal utan att behöva fullgöra sjukvårdande uppgifter följa med som följeslagare då man av olika skäl har gjort bedömningen att det är olämpligt att patienten företar resan ensam.

Målet gäller frågan vilken ersättning som skall utgå till M.N. i samband med att en patient inom den psykiatriska vården skulle transporteras till Härnösand efter en vistelse på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Vid tidpunkten för den omtvistade resan, den 25 juni 1992, var M.N. anställd på heltid som skötare inom den psykiatriska vården i Härnösand. Hennes arbetstid var den aktuella dagen förlagd mellan kl. 14.15 och 21.15. M.N. avreste tillsammans med en arbetskamrat från Härnösand kl. 07.00, dvs. utanför ordinarie arbetstid. Patienten hämtades kl.12.30 i Uppsala och resan avslutades i Härnösand kl. 18.15. Resan genomfördes med en leasingbil som landstinget tillhandahöll och som M.N. och hennes arbetskamrat blev anvisade att använda. Det var dock inte nödvändigt med hänsyn till patienten att resan företogs i bil. Resan hade lika gärna kunnat genomföras med allmänna kommunikationsmedel, men valet föll av praktiska skäl på leasingbilen eftersom den ändå var ledig. Om M.N. och hennes kollega hade framfört önskemål om att göra resan med tåg eller buss hade detta sannolikt beviljats av arbetsgivaren.

Under resan till Uppsala fördes bilen av M.N:s kollega och hon medföljde alltså bara som passagerare. SKAF har gjort gällande att M.N. skall erhålla övertidsersättning för tiden mellan kl 07.00 och 14.15. Landstinget gör dock gällande att tiden mellan kl. 07.00 och 12.30 utgör färdtid för M.N.. Den skall därför ersättas med färdtidsersättning enligt § 31 i AB 89. Det var först i och med att patienten togs om hand för transport kl. 12.30 som M.N. började utföra arbete utom ordinarie arbetstid.

Den omtvistade bestämmelsen har under ca 20 år funnits intagen i kollektivavtal som parterna varit bundna av. Landstinget Västernorrland och andra landsting har hitintills alltid tillämpat bestämmelsen i enlighet med den av landstinget nu hävdade uppfattningen. SKAF:s tolkning av hur bestämmelsen skall tillämpas är följaktligen ny för landstinget och den strider mot den praxis som gäller inom landstingsområdet.

Bestämmelsen om övertidsersättning i § 30 i AB 89 har tillkommit för att arbetstagaren skall erhålla sådan ersättning när denne utför arbete på en tid överstigande den fastställda arbetstiden. Enligt § 31 i AB 89 skall färdtidsersättning utgå när arbetstagaren färdas under tid som inte utgör ordinarie arbetstid. Vid färd under ordinarie arbetstid utgår givetvis vanlig lön till arbetstagaren. Det avgörande för om övertidsersättning eller färdtidsersättning skall utgå är således om arbete utförs utom ordinarie arbetstid eller om arbetstagaren endast färdas under inrikes tjänsteresa på sådan tid. Enligt en anmärkning till § 31 avses med "tjänsteresa" och "den vanliga verksamhetsorten" detsamma som i traktamentsavtalet. I detta sägs bl.a. att "Förrättning är tjänstgöring som arbetstagaren beordrats att fullgöra på annat ställe än tjänstestället". Vidare sägs att tjänsteresa är "av förrättning direkt föranledd resa".

Bestämmelsen om färdtidsersättning infördes i kollektivavtalet med verkan fr.o.m. den 1 mars 1974. Före den tidpunkten fanns det inte någon egentlig motsvarighet till bestämmelsen. I de fall arbetstagaren utförde arbete i samband med en förrättning som innefattade resa utgick övertidsersättning. I andra fall, dvs. när arbete inte utfördes i samband med resa, utgick inte någon ersättning alls till arbetstagaren. Det läge som rådde före införandet av bestämmelsen om färdtidsersättning illustreras av Landstinget Västernorrlands cirkulär Avtalsinformation 5:1971. Detta cirkulär som använts till ledning för tillämpningen av mellan parterna gällande kollektivavtal innehåller bl.a. följande information.

2 Ersättningsnormer i samband med patienttransporter.

Vid personalens medverkan vid patienttransporter utgår alltid traktamente enligt bestämmelserna i RES 70 för hela förrättningstiden.

Övertidsersättning, i förekommande fall alternativt fyllnadslön eller timlön, utgår för tid så länge ansvar för patienten föreligger och som infaller före eller efter ordinarie arbetstid. Påbörjad halvtimme räknas härvid som hel halvtimme.

Av cirkuläret framgår att övertidsersättning utgick för tid som inföll före eller efter ordinarie arbetstid då arbetstagaren hade ansvar för patient. Under övrig tid utgick inte någon ersättning till arbetstagaren i samband med patienttransporter. Det var arbetstagarsidan som i samband med de förhandlingar som föregick 1974 års kollektivavtal yrkade på att en förändring skulle införas i avtalet på så sätt att övertidsersättning skulle utgå till arbetstagarna för all färdtid som inföll utom ordinarie arbetstid. En anledning till att frågan togs upp av arbetstagarsidan var arbetsdomstolens dom AD 1967 nr 30. Målet gällde en transport av utställningsmaterial med en transportbuss från Historiska museet i Stockholm till Kristianstad. I bussen medföljde en vaktmästare från museet. Av hans restid föll 14,5 timmar utom ordinarie arbetstid. Domen innebar att arbetstagaren var berättigad till övertidsersättning under den tid som han var skyldig att bevaka det transporterade godset. För övrig restid under färden utgick inte någon ersättning till vaktmästaren. Konsekvensen av domen blev alltså att arbetstagaren inte var berättigad till ersättning under resa då han inte utförde bevakningsuppgifter eller annat liknande arbete. Under 1974 års förhandlingar motsatte sig arbetsgivarsidan att all färdtid skulle betraktas som arbetstid. Resultatet blev i stället att parterna träffade ett avtal om färdtidsersättning. I vissa fall skulle sådan ersättning alltså utgå för tid som tidigare inte hade berättigat till någon ersättning alls. Gränsen för vad som skulle utgöra arbetstid som berättigade till övertidsersättning förändrades emellertid inte genom avtalet.

I samband med att parterna år 1974 träffade avtalet om färdtidsersättning gick Landstingsförbundet ut med cirkuläret FC 7/74 för att ge landstingen anvisningar om hur avtalet skulle tillämpas. Det innehåller bl.a. följande:

§ 18 a Färdtidsersättning (Fr o m den 1 mars 1974)

Bestämmelserna om färdtidsersättning träder i kraft den 1 mars 1974. Bestämmelserna ansluter i huvudsak till de regler som gäller för statstjänstemän. Ersättningen har karaktären av avlöningsförmån och är sålunda beskattningsbar. Färdtidsersättning utgår bl a för den del av s k förpassningsresor som tidigare inte varit ersättningsgill. Detta gäller exempelvis då arbetstagare efter att t ex ha medföljt patient till sjukhus och därefter utan att under tiden utföra annat arbete återvänder till hemorten och återresan dessutom ligger utanför ordinarie arbetstid.

Som framgår av cirkuläret skulle det nya avtalet om färdtidsersättning ge rätt till ersättning för tid som tidigare inte hade berättigat arbetstagarna till någon ersättning över huvud taget. Även av detta cirkulär framgår att gränsen för vad som skulle ersättas som övertid inte förändrades. Vidare framgår klart att färdtidsersättning skulle utgå under resa t.ex. då arbetstagaren avlämnat patient på annat sjukhus och återvänder hem utanför ordinarie arbetstid. Det bör även framhållas att de fackliga organisationerna har fått ta del av cirkuläret innan det distribuerades till de olika landstingen. Några invändningar mot innehållet i cirkuläret har inte antecknats i Landstingsförbundets akt.

Den praxis som har tillämpats efter avtalets tillkomst i mars 1974 illustreras av Lokal avtalsinformation nr 7/1976 från Landstinget Västernorrland som innehåller bl.a. följande:

1 Ersättning vid patienttransporter

Som tidigare meddelats beträffande ersättningen i samband med patienttransporter utgår, vid tjänstgöring utom ordinarie arbetstid, lönetillägg i form av fyllnadslön eller övertidsersättning för tid då personalen har ansvaret för patienter. I övrigt utgår färdtidsersättning.

Vidare har Landstingsförbundet i ett cirkulär i juni 1974, FC 28/74, lämnat följande kommentar till regeln om färdtidsersättning i 1974 års kollektivavtal.

2 Kommentar till LABK/LABT 70 § 18 a) Färdtidsersättning.

--------------

Färdtidsersättning avser att utgöra kompensation till arbetstagaren för att hans fritid tas i anspråk under uppdrag i arbetsgivarens tjänst. Ersättningen är till sin karaktär en avlöningsförmån, och den skall föranleda preliminärskatteavdrag. ( I motsats till vad som gäller för kostnadsersättningar av typ resekostnadsersättning och traktamente.) Färdtid (väntetid) utgör däremot icke arbetstid/fyllnadstid/övertid i avtalens eller arbetstidslagens mening när den ersätts med endast färdtidsersättning (+ eventuellt traktamente) och behöver därför då ej registreras i annan ordning än som krävs för beräkning och utbetalning av ersättningen, d v s genom arbetstagarens egna uppgifter i särskild färdtidsräkning med den specificering, som färdtidsreglerna ger vid handen.

---------------

Mom 1. Under begreppet "färdas" faller i princip samtliga moment av förflyttning från tjänsteställe/bostad till förrättningsplats och vice versa; gångtid från tjänsteställe/bostad till exempelvis busshållplats eller järnvägsstation är således ersättningsgrundande tid lika väl som själva färden med fortskaffningsmedel.

---------------

Mom 3

---------------

Grundregeln är att väntetid mellan olika färdmedel (färdsätt) ersätts om väntetiden framstår som naturlig i förhållande till färdsätten mot bakgrund av en omsorgsfull planering av resan. Väntetid mellan gång och färd med t ex buss är således i princip ersättningsgill. (Om tjänsteresan företas med exempelvis egen bil och resan tar lång tid, bör ett kortare uppehåll i färden för måltid dock inte tekniskt sett räknas som avbrott, lika litet som tid frånräknas för måltid i tågs restaurangvagn.)

---------------

Gemensamt för bestämmelserna är att de är neutrala oavsett vilket färdmedel som används. De skall alltså tillämpas oberoende av om arbetstagaren färdas med allmänna kommunikationer eller i egen eller arbetsgivarens bil. SKAF fick också del av kommentaren till kollektivavtalet innan den distribuerades till landstingen. För övrigt gäller kommentaren fortfarande och den tillämpas på det nu gällande kollektivavtalet mellan parterna, AB 94. När avtalet om färdtidsersättning ingicks förelåg en gemensam partsvilja som överensstämmer med den av landstinget hävdade och nu redovisade innebörden av avtalet.

SKAF har till stöd för sin talan i målet åberopat handlingar från två olika tvister avseende färdtidsersättning. Landstinget menar dock att de åberopade handlingarna bekräftar landstingets uppfattning i frågan om färdtidsersättning.

Den ena tvisten förelåg mellan Kopparbergs läns landsting och SKAF och gällde ersättning till en ambulansförare för restid under fritid till en fortsättningskurs i halkkörning. Under tvisteförhandlingarna enades parterna om att ambulansföraren skulle ha rätt till övertidsersättning för restiden. Skillnaden i förhållande till M.N:s fall är att ambulansföraren var anställd just för att köra ambulans och att han utförde detta arbete under resan till kursen även om restiden föll utanför hans ordinarie arbetstid. M.N., däremot, har i det nu aktuella fallet börjat utföra arbete först när hon har tagit hand om patienten. Samma princip kommer till uttryck i den andra åberopade tvisten som härrör från Kalmar läns landsting. Fråga var där om ett terapibiträde i vars tjänst enligt befattningbeskrivningen ingick att köra hjälpmedelsbuss. När hon beordrades att köra hjälpmedelsbussen utom ordinarie arbetstid skulle därför övertidsersättning utgå för det utförda arbetet.

Att bestämmelserna om övertids- och färdtidsersättning skall tillämpas så som landstinget gör gällande i målet framgår också av ett protokoll från en central förhandling den 11 och 25 november 1974 mellan Landstingsförbundet och Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF). Denna förhandling, som hade påkallats av SHSTF, gällde rätt till övertidsersättning under restid för en föreståndare inom familjevård och hjälpverksamhet vid Bollnäs psykiatriska klinik. Vid förhandlingen anförde SHSTF att arbetstagarens arbetsuppgifter bestod i att besöka försöksutskrivna patienter och patienter som överförts till familjevård. SHSTF yrkade att all restid till och från patienterna utom ordinarie arbetstid skulle berättiga arbetstagaren till övertidsersättning. Landstingsförbundets företrädare hävdade dock att restid ej var att betrakta som arbetstid, varför de avvisade SHSTF:s yrkande. Parterna kunde inte träffa någon överenskommelse. Eftersom SHSTF avstod från att föra tvisten vidare kom Landstingsförbundets mening kom att gälla.

Förhållandena i det nu nämnda fallet överensstämmer med situationen i M.N:s fall. Hon är inte anställd för att köra bil, utan hon är anställd som skötare inom den psykiatriska vården. Avgörande för frågan om M.N. har rätt till övertidsersättning är om hon under den tid tvisten gäller hade ansvar för en patient. M.N. började inte utföra något arbete förrän hon kl. 12.30 tog hand om patienten i Uppsala. Om M.N. anvisats att åka landstingets bil eller ej saknar betydelse. Hade avtalsparterna velat ha en annan ordning, skulle det ha framgått av avtalet. För närvarande är det mycket ovanligt att skötare beordras att utföra patienttransporter till annan ort. Som redan sagts förekommer sådana transporter endast vid två-tre tillfällen per år hos Landstinget Västernorrland. Det blir alltså mycket sällan som den enskilde arbetstagaren kommer i fråga för att utföra en sådan förpassning. Med hänsyn härtill kan det inte sägas ingå i en skötares arbetsuppgifter att köra bil. Om det skulle bli vanligt förekommande att skötare får handha transporter av det nu aktuella slaget, är det möjligt att frågan om ersättning för restid skulle behöva regleras annorlunda.

Det gäller alltså att avgöra vad som är arbete just för den arbetstagare som företar en resa i tjänsten utanför den vanliga verksamhetsorten. Landstinget Västernorrland har uppfattat SKAF:s talan så att förbundet nu försöker att ge bestämmelsen om färdtidsersättning en ny innebörd i förhållande till vad som tidigare varit fallet. En sådan förändring av en avtalsbestämmelses innebörd bör ske i intresseförhandlingar mellan parterna i stället för i domstol. Genom att SKAF har åberopat 35 § medbestämmandelagen till stöd för sin talan har landstinget emellertid nödgats att väcka en fastställelsetalan för att slippa utge övertidsersättning i enlighet med förbundets yrkande.

SKAF

M.N., som tidigare var anställd som skötare vid den psykiatriska kliniken i Härnösand, beordrades av sin arbetsgivare att den 25 juni 1992 tillsammans med en kollega hämta en patient som befann sig på sjukhus i Uppsala. Hon beordrades att inställa sig på sin arbetsplats kl. 07.00 för att därefter färdas till Uppsala i en av landstinget disponerad leasingbil. Den sammanlagda körsträckan Härnösand - Uppsala tur och retur uppgår till ca 70 mil och resan tog totalt elva timmar. Dessa förhållanden är inte oväsentliga vid bedömningen av tvistefrågan, eftersom det knappast kan antas att en person som inte är van att köra långa sträckor skulle klara en sådan körning ensam utan avbytare vid ratten. Alternativet för landstinget hade varit att utföra transporten med ambulans. Enligt de uppgifter som förbundet har fått skulle kostnaden för en sådan ambulanstransport ha uppgått till minst 30 000 kr.

Landstinget har i ett sent skede av tvisten framfört påståendet att arbetsdomstolens dom AD 1967 nr 30 skulle ligga till grund för införandet av bestämmelsen om färdtidsersättning i det mellan parterna gällande kollektivavtalet. De personer som deltog i förhandlingarna om införandet av bestämmelsen har av olika anledningar inte kunnat höras i målet. Det framstår emellertid enligt förbundets mening som märkligt om den nämnda domen skulle ligga till grund för dessa förhandlingar, eftersom domen inte behandlade den nu aktuella tvistefrågan och domen dessutom utföll till arbetstagarsidans fördel. Den uppgift som förbundet har fått är att kollektivavtalsparterna på det statliga området övervägde att införa en bestämmelse om färdtidsersättning i § 24 c i Allmänna avlöningsavtalet (AST). Detta ledde till att de fackliga organisationerna på den kommunala sidan krävde en likställdhet i detta avseende. Någon ledning kan dock inte erhållas genom bestämmelsen på det statliga området eftersom den fick en annorlunda utformning i förhållande till den kommunala färdtidsersättningsbestämmelsen.

Förbundet delar landstingets uppfattning att bestämmelsen om färdtidsersättning inte var avsedd att förändra betalningsskyldigheten i övrigt mellan parterna. Det var tänkt att ersättning enligt bestämmelsen skulle tillkomma arbetstagarna i sådana fall när de före bestämmelsens tillkomst inte var berättigade att erhålla ersättning i samband med resa för arbetsgivarens räkning som tog deras fritid i anspråk.

För det fall arbetsgivarens tolkning skulle vara korrekt skulle den enligt förbundets mening innebära en sänkning av utgående ersättning till arbetstagarna. Förbundet delar nämligen inte arbetsgivarens uppfattning att patientresor av nu aktuellt slag inte medförde rätt till övertidsersättning till arbetstagarna innan bestämmelsen om färdtidsersättning infördes i kollektivavtalet den 1 mars 1974. För SKAF:s medlemmar gäller normalt att dessa utför arbete i samband med tjänsteresor. Det gäller bl.a. ambulansförare och brandmän där själva resan utgör en del av arbetet.

Den bestämmelse om färdtidsersättning som infördes år 1974 på den statliga sidan i AST har en mer "öppen" konstruktion än vad som är fallet med färdtidsersättningsbestämmelsen i § 31 i AB 89. Bestämmelsen i AST har följande lydelse: "Tjänsteman som på tjänstgöringsfri tid företar tjänsteresa utom tjänstgöringszonen föranledd av förrättning inom landet åtnjuter tjänsteresetillägg. Tjänsteresetillägg utgår inte för tid som tillgodoräknas som arbetstid." Vid en jämförelse med § 31 i AB 89 framgår att färdtidsersättningen är underordnad bestämmelser om andra ersättningar i detta avtal. Detta framgår av andra stycket där det sägs att arbetstagare ej erhåller färdtidsersättning för tid för vilken fyllnadslön, kompensation för övertidsarbete eller eljest annan särskilt bestämd ersättning än traktamentsersättning utges. Annars skulle man kunna tänka sig att bestämmelsen skulle kunna tolkas på det sättet att i och med att färdtidsersättning utgick skulle arbetstagaren ha arbetsskyldighet. Så är emellertid inte fallet. Tanken är i stället att någon förändring inte skulle ske i förhållande till tidigare bestämmelser.

När det gäller Landstinget Västernorrlands avtalsinformation 5/1971 och lokala avtalsinformation nr 7/1976 samt Landstingsförbundets cirkulär FC 7/74 och 28/74 är det inte någon överraskning att arbetsgivarsidan har en från förbundet avvikande uppfattning om tillämpningen av färdtidsersättningsbestämmelsen. De åberopade handlingarna har emellertid av flera skäl inte någon betydelse för tolkningen av innehållet i de aktuella bestämmelserna i AB 89. För det första är det fråga om av arbetsgivarsidan ensidigt utfärdade tolkningsanvisningar till avtalet. Dessutom finns det inte någon av förbundet känd praxis för den tolkning av avtalet som arbetsgivarsidan förespråkar. För det andra reglerar inte de av landstinget åberopade tolkningsanvisningarna den situation som är uppe till bedömning i detta mål. Det kan mycket väl tänkas att en patienttransport i och för sig skall ersättas med färdtidsersättning. Då skall den emellertid inte genomföras på ett sådant sätt som i detta fall, där arbetsgivaren från början till slutet ensidigt har styrt hur arbetstagarna skulle utföra transporten. Avsikten med bestämmelsen om färdtidsersättning är att ersättning utgår när arbetstagarens fritid tas i anspråk och då denne inte erhåller någon annan ersättning enligt avtalet. Om arbetsgivaren beordrar den anställde att utföra arbete på viss tid, är det inte fråga om fritid längre utan om arbetstid i avtalets mening och då skall övertidsersättning utgå till arbetstagaren. Den typ av förpassningsresa som är aktuell i detta mål har enligt förbundets mening alltid varit ersättningsgill som arbete på övertid.

Vad som brukar anses utgöra praxis i kollektivavtalssammanhang framgår av centrala tvisteförhandlingar där parterna har kommit fram till ett gemensamt ställningstagande. Förbundet åberopar i detta mål protokoll från två sådana tvisteförhandlingar.

Den ena tvisten härrör från Kalmar läns landsting och gällde frågan huruvida övertidsersättning skulle utgå till ett terapibiträde vid resa med en s.k. hjälpmedelsbuss. Bussen användes av arbetsterapeuter och terapibiträden vid färder för behandlingar och utprovningar av hjälpmedel ute på landsbygden. I de fall arbetstagarna inte hunnit slutföra sitt arbete före den ordinarie arbetstidens slut hade arbetsgivaren t.o.m. den 28 februari 1974 betalat övertidsersättning från tiden för avslutningsarbetet hos sista patienten fram till den tidpunkt då bussen var återställd i garage vid sjukhuset. Fr.o.m den 1 mars 1974 beslutade arbetsgivaren i stället att utbetala färdtidsersättning för den tid som åtgick mellan det sista patientbesökets avslutande och bussens återställande i sjukhusgaraget. SKAF påkallade förhandling i ärendet och gjorde gällande att terapibiträdet var berättigat att erhålla övertidsersättning i stället för färdtidsersättning när hon efter ordinarie arbetstid färdades med hjälpmedelsbussen för att återställa den till sjukhusgaraget. I hennes befattningsbeskrivning ingick i och för sig uppgiften att avlasta distriktsterapeuten med körning av hjälpmedelsbussen, men det bör noteras att busskörningen endast omfattade en liten del av samtliga hennes arbetsuppgifter. Sedan ärendet bordlagts vid flera tillfällen träffade parterna i samband med en central tvisteförhandling i februari 1975 en uppgörelse med innebörden att färdtiden skulle räknas som arbetstid och att terapibiträdet därför var berättigat att erhålla övertidsersättning för den tid hon körde bussen tillbaka till sjukhusgaraget. I detta sammanhang är det väsentligt att notera två viktiga omständigheter. Den ena är att fråga var om beordrat arbete, nämligen att arbetsgivaren ålade arbetstagaren att återställa bussen till sjukhusets garage. Den andra är att införandet av bestämmelsen om färdtidsersättning inte innebar att någon försämring skulle ske av de regler som dessförinnan hade tillämpats.

Den andra tvisten förelåg mellan Kopparbergs läns landsting och SKAF gällde ersättning till en ambulansförare för restid under fritid till en fortbildningskurs i halkkörning. Vid en central förhandling mellan Landstingsförbundet och SKAF den 13 oktober 1978 kom parterna överens om att i de fall ambulanspersonal beordrats att föra ambulansfordon till och från kursplatsen skulle ersättning motsvarande timlön utgå. I detta fall bör observeras att ambulanspersonalen inte hade fört fordonet i tjänsten. Det var fråga om en resa under ledig tid för att delta i en av landstinget anordnad kurs. Parterna har trots detta varit överens om att restiden skulle betraktas som arbetad tid.

Av dessa båda förhandlingsprotokoll framgår alltså att praxis innebär att när en arbetstagare beordras att utföra arbete enligt arbetsgivarens bestämmande utgår lön som för arbetad tid, oavsett om arbetstagaren färdas eller inte under denna tid.

När det gäller den av landstinget åberopade tvisten mellan Landstingsförbundet och SHSTF anser SKAF att ett förhandlingsprotokoll som endast visar parternas skilda uppfattningar inte utgör något stöd för ståndpunkten att arbetsgivarens uppfattning om praxis är den rätta.

M.N. har den 25 juni 1992 beordrats att inställa sig på arbetsplatsen kl. 07.00. I och med detta har hon fr.o.m. den tidpunkten stått till arbetsgivarens förfogande. Transporter av patienter utgör en del av M.N:s arbetsuppgifter för vilka det föreligger arbetsskyldighet enligt arbetsgivarens arbetsledningsrätt. För sådana arbetsuppgifter som ingår som ett naturligt led i arbetstagarens normala arbete skall ersättning utgå som för arbetad tid. För denna ståndpunkt talar även följande faktorer. M.N. har enligt arbetsgivarens order färdats i en av denne disponerad bil. Hon har inte haft någon frihet att disponera över sin tid genom att själv ta ställning till valet av transportmedel eller tidpunkt för avresan, vilket normalt skulle ha varit fallet med en färd under fritid. Bilen var i detta fall ett nödvändigt arbetsredskap för genomförandet av patienttransporten, eftersom arrangemangen kring denna helt hade bestämts i arbetsgivarens intresse att ordna transporten så ändamålsenligt och billigt som möjligt. Några alternativ har över huvud taget inte varit uppe till diskussion mellan M.N. och arbetsgivaren. Sammanfattningsvis innebär det anförda att M.N. har beordrats att delta i av arbetsgivaren anordnad verksamhet. Någon särskild arbetsfördelning har inte heller beordrats från arbetsgivarens sida. Med hänsyn till resans längd har M.N. och hennes kollega turats om att köra bilen. I denna fråga har parterna i och för sig olika uppfattning, men det torde sakna betydelse för bedömningen i målet. Det gemensamma framförandet av bilen har alltså varit ett arbete som utförts för arbetsgivarens räkning.

Av § 31 i AB 89 framgår att bestämmelsen om färdtidsersättning är underordnad andra ersättningsbestämmelser i avtalet. Av punkten 4 framgår att färdtidsersättning endast utges för färdtid och väntetid som är försvarlig med hänsyn till den avsedda förrättningen, resekostnaden och kommunikationsmöjligheterna. Härav framgår indirekt att när färdtidsersättning utgår är arbetstagaren fri att själv disponera sin resa. Ersättning utgår dock endast om arbetstagaren genomför resan på ett sådant sätt att det för arbetsgivaren framstår som försvarligt ur kostnadssynpunkt. M.N. har varit beordrad att utföra arbete utom ordinarie arbetstid. Hon skall därför kompenseras med övertidsersättning även för tiden mellan kl 07.00 och 12.30.

Landstinget Västernorrland

För klarhetens skull bör anmärkas att landstinget inte delar förbundets uppfattning att bestämmelsen om färdtidsersättning i § 31 är underordnad andra ersättningsbestämmelser i avtalet. Vidare vill landstinget påpeka att M.N. inte hade beordrats att den 25 juni 1992 inställa sig på arbetsplatsen kl. 07.00. Ordern innebar att hon samma dag med landstingets bil skulle hämta en patient på Akademiska sjukhuset i Uppsala kl. 12.30 och därefter ombesörja transport av patienten till Härnösand. Landstinget gör inte heller gällande att de av landstinget och Landstingsförbundet distribuerade informationshandlingarna eller cirkulären utgör något slags avtal. Däremot tillställs handlingar av denna typ regelmässigt de fackliga organisationerna för synpunkter innan de distribueras inom landstingen. Så har skett även i dessa fall och någon erinran mot innehållet i handlingarna har inte framförts från dessa organisationer. Landstingets tolkning av bestämmelsen vinner också stöd i avtalets ordalydelse.

I samband med tvisteförhandlingarna mellan parterna åberopade SKAF arbetsdomstolens dom AD 1990 nr 4. Enligt landstingets uppfattning kan inte arbetsdomstolens slutsatser i den domen appliceras på det nu aktuella fallet. För det första gällde 1990 års fall ett annat avtalsområde och helt andra branschförhållanden. Dessutom förelåg särpräglade omständigheter som medförde att arbetstagarna var förhindrade att använda sig av allmänna kommunikationsmedel. I arbetsdomstolens dom AD 1967 nr 30 saknade det förhållandet att arbetsgivaren valde färdmedel betydelse, eftersom det inte var möjligt att använda något annat färdmedel än transportbussen för att frakta godset. Valet av transportmedel saknar enligt landstingets mening betydelse även i detta fall. M.N. är inte anställd för att köra bil även om hon i vissa undantagsfall måste göra resor inom ramen för sin anställning.

SKAF

Till skillnad från landstinget anser förbundet att arbetsdomstolens dom AD 1967 nr 30 är belysande för detta mål på så sätt att det för museivaktmästaren enligt arbetsdomstolens mening ansågs utgöra arbete att övernatta i en flyttbuss, eftersom arbetstagaren i detta fall hade blivit beordrad att inte lämna transporterade museiföremål obevakade. Vidare är arbetsdomstolens dom AD 1956 nr 22 av grundläggande betydelse för frågan vilken ersättning som skall utgå. Målet gällde ett antal resemontörer som hade beordrats av arbetsgivaren att för arbete utom verkstaden framföra bil som tillhörde arbetsgivaren. Frågan var om dessa arbetstagare för färd utom ordinarie arbetstid till och från arbetsplatsen skulle erhålla ersättning såsom för arbetad tid eller om de skulle erhålla den lägre restidsersättningen. Arbetsdomstolen konstaterade att i de fall då en arbetsgivare beordrar en arbetstagare att för arbete utom verkstaden använda och köra bolagets bil detta i regel främst skedde i arbetsgivarens eget intresse av att arbetet anordnas så ändamålsenligt som möjligt. Med hänsyn till de fördelar ett sådant arrangemang kunde antas medföra för arbetsgivaren ansåg domstolen det vara naturligt att anse att arbetstagarens framförande av bilen borde jämställas med det fall när arbetstagaren annars presterar ett arbete för arbetsgivarens räkning och att ersättning som för arbetad tid därför skulle utgå. I domen AD 1981 nr 12 fastslog arbetsdomstolen åter i princip samma slutsats som i 1956 års fall. Även i detta fall var ändamålsenligheten för arbetsgivaren av stor betydelse.

Domskäl

Tvisten i målet gäller om SKAF:s medlem M.N. har rätt till övertidsersättning enligt § 30 i AB 89 för tiden den 25 juni 1992 mellan kl. 07.00 och 12.30 på den grunden att hon då färdats tillsammans med en arbetskamrat från Härnösand till Uppsala för att i en av landstinget disponerad bil hämta en patient i Uppsala.

Det är ostridigt i målet att M.N. och hennes arbetskamrat vid den aktuella tiden var skötare på den psykiatriska kliniken i Härnösand och att det ingick i en skötares arbetsuppgifter att delta vid patienttransporter. Det är också ostridigt att resan företogs i en leasingbil som landstinget förfogade över och att M.N. hade blivit tillsagd att företa resan med bilen. Parterna är visserligen oense om huruvida M.N. blev tillsagd att inställa sig kl. 07.00 för avfärden, men parterna är överens att resan måste ha påbörjats omkring denna tid om bilen med de båda skötarna skulle hinna vara framme i Uppsala kl. 12.30, då patienten skulle avhämtas. Det är vidare ostridigt att de båda skötarnas ordinarie arbetstid denna dag var förlagd för M.N. mellan kl. 14.15 och 21.15 och för hennes arbetskamrat mellan kl. 07.00 och 16.00 samt att arbetskamraten erhållit övertidsersättning för tiden mellan kl. 16.00 och 18.15, då färden avslutades i Härnösand.

Enligt landstinget skall färdtidsersättning enligt § 31 i AB 89 och inte övertidsersättning utgå till M.N. för den omtvistade tiden, eftersom hennes restid inte är att bedöma som arbetstid. Landstinget har till stöd för denna uppfattning anfört att M.N. som skötare inom den psykiatriska vården inte varit anställd för att köra bil och att hon började utföra arbete först vid den tidpunkt då patienten omhändertogs för transport, dvs. kl. 12.30. Landstinget har därför betalat färdtidsersättning för tiden fram till denna tidpunkt och övertidsersättning för tiden mellan kl. 12.30 och 14.15.

SKAF däremot har gjort gällande att M.N. har rätt till övertidsersättning för all den restid som föll utom M.N:s ordinarie arbetstid och har till stöd för denna uppfattning anfört följande. M.N. har beordrats att inställa sig på arbetsplatsen kl. 07.00 den aktuella dagen för att genomföra transporten i arbetsgivarens bil och därmed har hon från denna tidpunkt stått till arbetsgivarens förfogande. Transporter av patienter utgör ett naturligt led i M.N:s normala arbete, för vilka hon är arbetsskyldig enligt arbetsgivarens arbetsledningsrätt. För sådana arbetsuppgifter skall ersättning utgå som för arbetad tid. M.N. hade inte heller någon möjlighet att disponera över sin tid genom att själv välja transportmedel eller tidpunkt för avresan, något som normalt skulle ha varit fallet om det varit fråga om en färd under fritid. Bilen var i detta fall ett nödvändigt arbetsredskap för genomförandet av patienttransporten och arrangemangen kring transporten hade bestämts i arbetsgivarens intresse av att anordna den så ändamålsenligt och billigt som möjligt. M.N. har alltså beordrats att delta i en av arbetsgivaren anordnad verksamhet och därför har hon rätt till övertidsersättning även för tiden mellan kl. 07.00 och 12.30.

Landstinget har häremot genmält att transporten lika väl hade kunnat företas med något annat, allmänt kommunikationsmedel och att resan också säkert kunnat ske på sådant sätt om M.N. hade önskat det. Det var enligt landstinget närmast praktiska skäl som gjorde att man valde att använda landstingets leasingbil. Landstinget har även framhållit att det förekommer endast två-tre gånger per år att en skötare reser utanför landstingets verksamhetsområde för en patienttransport.

I målet har förebringats skriftlig och muntlig bevisning. På begäran av landstinget har dess förhandlingschef E.B. och Landstingsförbundets förhandlare P.H. hörts upplysningsvis. Vidare har på SKAF:s begäran förbundssekreteraren J.S. hörts upplysningsvis. Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet har i yttranden över tolkningen av kollektivavtalet i omtvistade delar anslutit sig till Landstingets uppfattning, medan Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund givit uttryck för samma mening som SKAF framfört i målet.

Av förhören framgår att landstinget respektive SKAF hävdat de ståndpunkter de nu intagit i målet under en lång följd av år. Den av landstinget åberopade skriftliga bevisningen bestående av information och cirkulär m.m. i fråga om innebörden av bestämmelsen om färdtidsersättning ger vid handen att landstinget alltsedan bestämmelsens tillkomst gett uttryck för att enbart färdtidsersättning skall utgå till arbetstagare som utan att utföra arbete färdas under tid som inte utgör ordinarie arbetstid. Detta är också en ståndpunkt som i och för sig inte har bestritts av SKAF. Vad tvisten i målet närmast gäller är vad som enligt § 30 i AB 89 är att anse som sådant arbete som berättigar till övertidsersättning eller med andra ord om M.N. under färden från Härnösand till Uppsala i avtalets mening utförde övertidsarbete.

Någon definition av uttrycket "arbete" eller "övertidsarbete" i § 30 i AB 89 finns inte i bestämmelsen. Ordalydelsen som sådan ger alltså ingen ledning för tolkningen. Det har inte heller förebragts vare sig skriftlig eller muntlig utredning om vilka överväganden som föregick införandet av denna bestämmelse eller bestämmelsen i § 31 i AB 89 om färdtidsersättning. Ingen av de personer som deltagit i avtalsförhandlingarna har hörts. Däremot har parterna framfört olika uppfattningar om vad som föranledde införandet av bestämmelsen om färdtidsersättning. Några bestämda slutsatser av de påståenden som parterna framfört går dock inte att dra i fråga om innebörden av bestämmelserna.

Av utredningen i målet framgår att det förekommit i vart fall två centrala tvisteförhandlingar mellan ett landsting och SKAF i frågan huruvida en arbetstagare hade rätt till övertidsersättning vid färd utom ordinarie arbetstid. I båda fallen ingick det som en del i arbetstagarens arbetsuppgifter att föra det fordon som denne hade färdats i och parterna kom vid båda förhandlingarna överens om att ersättning skulle utgå för övertidsarbete. I en annan central tvisteförhandling, mellan Landstingsförbundet å ena sidan och Svenska Hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund å andra sidan, stannade parterna däremot i oenighet. Frågan i den tvisten var om en föreståndare inom familjevården och hjälpverksamheten vid en psykiatrisk klinik hade rätt till övertidsersättning vid resor utom ordinarie arbetstid för besök hos patienter utanför kliniken. Vad som sålunda framkommit vid de nu redovisade förhandlingstillfällena ger enligt arbetsdomstolens mening inte uttryck för att någon vägledande praxis etablerats i fråga om avtalets tillämpning i den nu omtvistade frågan.

Arbetsdomstolen har därför att på mer allmänna grunder pröva om M.N:s restid under färden till Uppsala berättigar henne till ersättning för övertidsarbete.

Så som parterna pekat på har frågan om arbetstagares rätt till ersättning under färdtid prövats av arbetsdomstolen i ett antal domar (se bl.a. AD 1956 nr 22, 1967 nr 30, 1981 nr 12 och 1990 nr 4). Visserligen rör de tvister som däri varit föremål för förhandling och prövning andra avtalsområden. Gemensamt för samtliga de tvister och avgöranden i vilka en arbetstagare har ansetts vara berättigad till ersättning såsom för arbetad tid är dock att arbetstagaren utfört en insats som legat i arbetsgivarens intresse. Det har oftast varit fråga om så gott som dagliga resor, där arbetstagaren själv framfört fordonet. Här kan hänvisas till den tvist som avgjordes genom domen AD 1956 nr 22. Målet rörde frågan huruvida en resemontör inom verkstadsfacket, som av arbetsgivaren beordrats att för arbete utom verkstaden framföra en arbetsgivaren tillhörig bil, skulle för färd till och från arbetsplatsen erhålla ersättning såsom för arbetad tid eller om han i stället skulle erhålla den lägre restidsersättning som angavs i verkstadsavtalets bestämmelser om reseersättning. I domen framhöll arbetsdomstolen bl.a. att om en arbetsgivare beordrade en arbetstagare att för arbete utom verkstaden använda och köra bolagets bil så var detta i regel främst i arbetsgivarens intresse av att arbetet anordnades så ändamålsenligt som möjligt. Det var därför enligt arbetsdomstolen naturligt att anse att fall då en arbetstagare av arbetsgivaren tas i anspråk för att själv framföra arbetsgivarens bil borde jämställas med fall då arbetstagaren annars presterar arbete för arbetsgivarens räkning. Arbetsdomstolen framhöll också att det väsentliga var att en arbetstagare som enligt arbetsgivarens order framför bil i tjänsten därigenom måste anses utöva en verksamhet för arbetsgivarens räkning. Huruvida körningen enbart gått ut på arbetstagarens egen förflyttning eller den dessutom avsett transport av andra arbetstagare eller visst gods borde enligt arbetsdomstolens mening inte medföra någon skillnad i bedömningen. I domen AD 1967 nr 30 däremot förde arbetstagaren inte själv fordonet. Denne, som var museivaktmästare, hade - på arbetsgivarens order - följt med en flyttbuss i vilken man transporterade utställningsmaterial. Det var ostridigt att han var skyldig att inte lämna bussen obevakad. Eftersom det varit fråga om en fortlöpande bevakningsuppgift ansåg arbetsdomstolen bl.a. att den varit att betrakta som en form av aktiv tjänstgöring.

Ser man till tvisten i det nu föreliggande målet är det onekligen så att landstinget bestämt att den aktuella patienten skulle hämtas från Akademiska sjukhuset i Uppsala med en leasingbil som landstinget förfogade över. Om transporten av patienten i och för sig hade kunnat företas med något annat färdmedel saknar mot denna bakgrund betydelse. Genom landstingets val har det uppenbarligen legat i landstingets intresse att få bilen körd till Uppsala. Patienten kunde ju annars inte bli transporterad på det sätt som landstinget bestämt.

Av texten i § 30 i AB 89 framgår att en förutsättning för rätt till övertidsersättning är att arbetstagaren beordrats att utföra arbete på övertid. Ordalydelsen medger inte den tolkningen att varje order som innebär att en arbetstagares fritid tas i anspråk för en resa är att se som en beordran om övertidsarbete. En sådan tolkning skulle innebära att övertidsersättning alltid skulle utgå för sådan tid utom ordinarie arbetstid då en arbetstagare färdas för att inställa sig på en anvisad plats utan att arbetstagaren utför något arbete under färden. SKAF har inte heller påstått att bestämmelsen har denna betydelse. SKAF:s talan är att förstå så att M.N. beordrades att inställa sig den aktuella morgonen kl. 07.00 för att utföra arbete i avtalsbestämmelsens mening.

Det är som redan sagts ostridigt att M.N. före färden anmodats av landstinget att tillsammans med en annan skötare företa resan till Uppsala och tillbaka till Härnösand i den leasingbil som landstinget disponerade. Det finns inte något i utredningen som visar att M.N. hade anledning att uppfatta situationen så att det var tillräckligt om hon infann sig i Uppsala kl. 12.30 den aktuella dagen. Det finns inte heller anledning att utgå från annat än att det krävdes att resan påbörjades kl. 07.00. Landstinget måste därför anses ha i förväg beordrat M.N. att företa resan till Uppsala med avfärd i landstingets bil från Härnösand detta klockslag.

Av utredningen framgår att både M.N. och hennes arbetskamrat körde bilen under resan, låt vara att utredningen inte ger svar på frågan om just M.N. framförde bilen under någon del av färden till Uppsala. Från landstingets sida har inte påståtts att landstinget fördelat uppgifterna att köra bilen och att ta ansvar för patienten mellan de båda skötarna eller att landstinget på annat sätt gett dem anvisningar om vem som hade i uppgift att framföra bilen under nedresan. Sammantaget måste landstinget därför anses ha ålagt M.N. och hennes arbetskamrat ett gemensamt ansvar för att patienten blev hämtad i Uppsala med den anvisade bilen. Härigenom får M.N. under färden till Uppsala anses ha utövat en verksamhet för landstingets räkning som i vart fall är att jämställa med arbete och för detta arbete, som också det får anses beordrat i förväg, har hon rätt till kompensation för övertidsarbete enligt § 30 i AB 89. Landstingets talan skall därför avslås.

Vid denna utgång bör landstinget förpliktas ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Vad förbundet fordrat i ersättning för sådana kostnader är skäligt. Vid bestämmandet av ersättningen avrundar dock arbetsdomstolen enligt lagen om avrundning av vissa öresbelopp det belopp som landstinget skall utge till helt krontal.