AD 1994 nr 4

Parter:

Svenska Polisförbundet; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 4

Svenska Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

Poliskommissarien S.D., född år 1936, har varit anställd inom polisväsendet sedan den 6 oktober 1958. Han är medlem i Svenska Polisförbundet.

Från den 15 mars 1990 till juli 1993 var han biträdande rotelchef vid parkeringskontoret i Hägersten och därefter omplacerades han till en befattning på utlänningsroteln. Den 12 november 1993 avstängdes S.D. från sitt arbete vid Polismyndigheten i Stockholm. Anledningen till detta var att allmän åklagare vid Stockholms tingsrätt hade väckt åtal mot honom för grovt tjänstefel och osant intygande, grovt brott.

Åklagarens gärningsbeskrivning innehöll följande.

D har i egenskap av poliskommissarie vid polismyndigheten i Stockholm under tjänstgöring som tjänsteförrättande chef för parkeringskontoret under tiden 19 februari 1990 - 26 maj 1993, uppsåtligen åsidosatt vad som gällt för tjänsten genom att, som närmare framgår av bilaga 1 till stämningsansökan (utelämnad här, arbetsdomstolens anmärkning), vid minst 271 tillfällen fatta beslut om undanröjande av tillhopa 460 utfärdade parkeringsanmärkningar utan att förvissa sig om huruvida saklig grund för undanröjandebesluten förelegat. D har därvid, i strid mot givna behörighetsbestämmelser, vid 13 tillfällen fattat beslut om undanröjande av parkeringsanmärkningar utfärdade i Solna (7 st.), Sundbyberg, Järfälla, Täby, Huddinge, Södertälje och Borgholm. Värdet av de undanröjda parkeringsanmärkningarna uppgår tillhopa till minst 235.000 kronor.

Brotten är att anse som grova eftersom D allvarligt missbrukat sin tjänsteställning och brotten medfört allvarligt förfång för det allmänna.

D har vidare i ett stort antal av besluten enligt vad som framgår av bilaga 2 till stämningsansökan (utelämnad här, arbetsdomstolens anmärkning), lämnat oriktiga uppgifter genom att ange påhittade namn på de personer som besluten avsett. De oriktiga uppgifterna har inneburit fara i bevishänseende enär av besluten inte kunnat utläsas vilka personer dessa avsett. Brotten är att anse som grova med hänsyn till att de innefattat missbruk av tjänsteställning.

I tingsrätten erkände S.D. att han gjort sig skyldig till tjänstefel men gjorde gällande att brottet inte borde bedömas som grovt. Han bestred ansvar för osant intygande under påstående att fara i bevishänseende inte förelegat.

Stockholms tingsrätt fann i dom den 22 februari 1994 åtalet i sin helhet styrkt och dömde S.D. för osant intygande, grovt brott, och grovt tjänstefel. Påföljden, villkorlig dom och dagsböter, bestämdes med hänvisning till bl.a. att Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen uppgett att S.D., om han fälldes till ansvar i huvudsak enligt åtalet, skulle komma att skiljas från sin anställning. Tingsrättens dom i brottmålet vann laga kraft.

Med hänvisning till Stockholms tingsrätts dom beslutade Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen den 11 april 1994 att med stöd av 11 kap. 1 § LOA avskeda S.D. från hans anställning som polisinspektör med konstitutorial vid Polismyndigheten i Stockholm och från anställningen som kommissarie vid samma myndighet.

Mellan staten och Svenska Polisförbundet gäller kollektivavtal.

Svenska Polisförbundet har väckt talan mot staten och yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara avskedandet av S.D..

Staten har bestritt bifall till yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Svenska Polisförbundet

Förbundet medger att S.D. utfört de gärningar han lagts till last i tingsrättens dom men bestrider att det förelegat fara i bevishänseende avseende det osanna intygandet. Enligt förbundets mening visar inte de gärningar som S.D. dömts för att han uppenbarligen är olämplig att inneha anställning som polisman.

De brottsliga gärningarna måste ses mot följande bakgrund.

Det var en extrem arbetsbelastning vid parkeringskontoret under den aktuella tidsperioden. Under S.D:s tid som biträdande rotelchef på parkeringskontoret utfärdades cirka 2 miljoner parkeringsanmärkningar. Många trafikanter kontaktade parkeringskontoret med klagomål och med ansökan om att få parkeringsanmärkningarna undanröjda. Varje dag fick enheten ta emot ungefär 500 telefonsamtal och 70 personliga besök. Avdelningen var underbemannad eftersom ett antal tjänster var vakanta. Detta ledde till ökade balanser och längre handläggningstider. S.D. och andra som arbetade på enheten försökte på olika sätt, bl.a. genom flera skrifter till olika överordnade, få till stånd en förbättring av arbetsförhållandena.

Avsikten med S.D:s handläggningsrutiner var att vinna tid och handläggningen gick till ungefär på följande sätt. I de fall sökanden var en civilperson bedömde S.D. varje ärende efter hand. Om saklig grund för undanröjande förelåg noterade han ärendenummer och bilnummer på en särskild lista. För att spara tid frågade inte S.D. efter namnet på den sökande. Vid arbetsdagens slut kompletterade han listan med påhittade namn på sökandena. Beträffande parkeringsanmärkningar avseende fordon som använts av polismän i tjänsten initierades en stor del av undanröjandena genom att vederbörande polisman ringde upp S.D. och bad om ett undanröjande. Han kontrollerade inte om den som ringde upp verkligen var polis eller om saklig grund för undanröjande förelåg. I en del fall skedde undanröjandet sedan polismannens överordnade undertecknat och till parkeringskontoret översänt en standardiserad ansökan därom.

Vidare fick S.D. inte någon introduktion när han tillträdde som biträdande rotelchef 1990. Istället fick han lära sig arbetet genom att fråga olika handläggare. Därvid fick han uppfattningen att det var mycket vanligt att också andra handläggare tillämpade de nämnda rutinerna.

I juli 1993, när utredningen på parkeringskontoret påbörjats, överflyttades S.D. från befattningen som biträdande rotelchef på parkeringskontoret till en befattning på utlänningsroteln inom Stockholms polismyndighet. Detta förhållande och S.D:s långa och tidigare oförvitliga poliskarriär bör påverka bedömningen av huruvida han uppenbarligen är olämplig att inneha anställning som polisman.

Staten

Grunden för statens bestridande av käromålet är att S.D. uppenbarligen är olämplig att inneha anställning som polisman då han av Stockholms tingsrätt fällts till ansvar för osant intygande, grovt brott, och grovt tjänstefel. S.D. dömdes för samtliga brott upptagna i åklagarens gärningsbeskrivning. Normalpåföljden för brott av den aktuella typen är fängelse. Tingsrätten har dock vid valet av påföljd tagit hänsyn till att Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen i yttrande uttalat att S.D., för det fall han fälldes till ansvar i huvudsak enligt åtalet, skulle komma att skiljas från sin anställning.

Det grova tjänstefelet har bestått i att han under tiden 19 februari 1990 - 26 maj 1993 uppsåtligen vid minst 271 tillfällen fattat beslut om undanröjande av sammanlagt minst 460 utfärdade parkeringsanmärkningar utan att förvissa sig om huruvida saklig grund för undanröjandebesluten förelegat. Vid 13 tillfällen har S.D. dessutom utan behörighet fattat beslut om undanröjande av parkeringsanmärkningar som meddelats inom andra polisdistrikt. Värdet på de parkeringsavgifter som staten därigenom gått miste om uppgår till åtminstone 235 500 kr. S.D. har varit medveten om det brottsliga i sitt förfarande. För att dölja sitt handlande har han därför gjort sig skyldig till osant intygande genom att i ett stort antal av besluten ange påhittade namn på de personer som ansökt om undanröjande. Detta förfarande har inneburit fara i bevishänseende.

Det vitsordas att det, i likhet med hur det var på många andra arbetsplatser, var en hög arbetsbelastning på parkeringskontoret under den aktuella perioden. Däremot bestrids påståendena att S.D:s handläggningsrutiner skulle ha tillämpats av andra handläggare på parkeringskontoret samt att S.D. inte erhöll någon introduktion på sin nya arbetsplats.

Förutsättningar föreligger för avskedande av S.D. jämlikt 11 kap. 1 § LOA. S.D. har systematiskt under en lång tid begått ett stort antal brott med högt straffvärde. Brotten har förövats i tjänsteutövningen, vilket är en försvårande omständighet. Han har genom sitt beteende missbrukat sin tjänsteställning och därigenom svikit det förtroende som givits honom i och med att han befordrats till en hög befattning som biträdande rotelchef på parkeringskontoret. S.D:s beteende har vidare lett till ett åsidosättande av de allmänna principerna om varje individs rättighet till likabehandling inför myndigheter. De brott som S.D. gjort sig skyldig till innebär att han inte uppfyller de krav på oförvitlighet som allmänheten måste kunna ställa på en polisman. S.D:s brottsliga gärningar har också skadat polisens förtroende hos allmänheten. Det skulle därför vara stötande om han fick behålla sin anställning som polisman.

Domskäl

Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen beslutade den 11 april 1994 att med stöd av 11 kap. 1 § LOA avskeda S.D. från hans anställningar vid Polismyndigheten i Stockholm. Tvisten i målet rör frågan om avskedandet skall ogiltigförklaras.

Enligt 11 kap. 1 § LOA får en tjänsteman avskedas om han begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. S.D. hade, när beslutet om avskedande fattades, dömts av Stockholms tingsrätt för grovt tjänstefel och osant intygande, grovt brott, till villkorlig dom och dagsböter. Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

S.D. har nu i arbetsdomstolen liksom i tingsrätten bestritt ansvar för osant intygande med hänvisning till att fara i bevishänseende inte skulle ha förelegat. Staten har vidhållit att S.D. gjort sig skyldig även till osant intygande, grovt brott.

Vid arbetsdomstolens bedömning av avskedandefrågan är den meddelade tingsrättsdomen visserligen inte bindande för arbetsdomstolen. Brottmålsdomen skall dock enligt fast praxis tillmätas en betydande bevisverkan i arbetsdomstolens mål. Den utredning som förebringats i arbetsdomstolen ger inte anledning till någon annan bedömning än den tingsrätten gjort i denna del. Arbetsdomstolen utgår därför vid den fortsatta bedömningen från att S.D. begått de brott som han av tingsrätten fällts för.

Till grund för avskedandeinstitutet i 11 kap. 1 § LOA ligger syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet. Detta låg också till grund för det avskaffade ämbetsstraffet avsättning. Enligt lagförarbetena skall förutsättningarna för avskedande inte sättas lägre än för avsättning (prop. 1975:78 s. 164). Olämplighetsrekvisitet skall tolkas restriktivt. Avskedande skall komma ifråga endast i sådana fall där det "med hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst".

Arbetsdomstolen har i tidigare domar uttalat att det, med tanke på polisens uppgift att utreda och förebygga brott, är av särdeles stor vikt att polismän avhåller sig från att själva begå brott samt att det är särskilt viktigt att upprätthålla den offentliga tjänstens integritet vad gäller sådana anställda. En förutsättning för att polismän skall framgångsrikt kunna fullgöra de uppgifter som ålagts dem, är att de åtnjuter allmänhetens förtroende. För att vidmakthålla allmänhetens förtroende krävs att polismännen är oförvitliga. Arbetsdomstolen har tidigare framhållit att brott som begåtts i tjänsten normalt måste anses som allvarligare än brott utom tjänsten när det gäller att bedöma frågan om uppsägning eller avskedande.

Enligt arbetsdomstolens mening råder det ingen tvekan om att sådan brottslighet som den S.D. gjort sig skyldig till - ett stort antal brott begångna i myndighetsutövning - och som på ett allvarligt sätt måste ha skadat allmänhetens förtroende för polisen normalt utgör grund för avskedande av en polisman. Endast mycket speciella omständigheter skulle kunna motivera en annan bedömning.

Förbundet har påstått att S.D:s handläggningsrutiner tillkom under en period av extrem arbetsbelastning i syfte att vinna tid samt att det inte var ovanligt att även andra handläggare förfor på det sätt som S.D. gjort. Vidare har hävdats att S.D. aldrig fick någon introduktion när han började på parkeringskontoret år 1990 samt att denna brist medverkade till hans förfaringssätt. Staten har vitsordat att arbetsbelastningen vid parkeringskontoret var hög under den aktuella perioden men bestritt övriga påståenden.

Enligt arbetsdomstolens mening måste det starkt ifrågasättas om de omständigheter som förbundet åberopat som förklaring till S.D:s handlande ens sammantagna kan göra hans handlande så ursäktligt att avskedandet ogiltigförklaras. Till utredning av bl.a. vilka rutiner som tillämpats på parkeringskontoret har dock hållits på begäran av förbundet förhör under sanningsförsäkran med S.D. och vittnesförhör med kriminalinspektören Ove Sjöstrand samt på begäran av staten vittnesförhör med kriminalkommissarien S.M..

S.M., som tidigare var chef för parkeringskontoret och bl.a. svarade för introduktionen av S.D., har uppgett bl.a. att undanröjanden av parkeringsanmärkningar, även sådana som rörde fordon vilka använts av polismän i tjänst, alltid föregicks av en skriftlig ansökan därom, att alla handläggare såvitt han känner till arbetade på det sättet. Han har vidare uppgett att han lade upp ett introduktionsschema inför S.D:s tillträde år 1990 men att denne uppgav sig klara av de nya arbetsuppgifterna utan att fullfölja hela introduktionsprogrammet.

Enligt arbetsdomstolens mening kan av S.M:s uppgifter i vart fall dras den slutsatsen att de handläggningsrutiner som S.D. säger sig ha tillämpat inte förekommit vid parkeringskontoret innan S.D. kom dit. Som chef hade S.D. givetvis ett ansvar för hur verksamheten bedrevs där. Han måste som polisman också ha insett att det sätt på vilket han själv arbetade under inga omständigheter var godtagbart.

Arbetsdomstolen finner vid en samlad bedömning att de brott S.D. begått visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha anställning som polisman.

Polisförbundets talan skall därför avslås.

Polisförbundet skall som tappande part ersätta staten för dess rättegångskostnader.