AD 1994 nr 57

Parter:

Svenska Industritjänstemannaförbundet; Elektriska Arbetsgivareföreningen; Philips Norden Aktiebolag

Nr 57

Svenska Industritjänstemannaförbundet

mot

Elektriska Arbetsgivareföreningen och Philips Norden Aktiebolag i Stockholm.

Philips Norden AB ingår i Philips-koncernen och var medlem i EA när talan väcktes i målet; medlemskapet har numera upphört. N.W., som är medlem i SIF, sades den 27 juni 1990 upp från sin anställning hos bolaget. Uppsägningen ledde till tvist. Efter tvisteförhandlingar avslutades tvisten med att bolaget och N.W. den 13 augusti 1990 undertecknade en skriftlig överenskommelse som innehöll bl.a. följande. - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Mellan undertecknade parter Philips Norden AB och N.W. har denna dag följande överenskommelse träffats:

1. N.W:s anställning hos Philips Norden AB upphör 90-12-27 fram till vilket datum lön och övriga anställningsförmåner utgår.

2. Återstående del av uppsägningstiden (90-08-13--90-12-27) är arbetsfri. - - - .

3. Efter överenskommelse betalar företaget tidigast 90-12-27 ett avgångsvederlag på kronor 600.000 till N.W..

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Bolaget beslöt den 27 december 1990 - utan föregående kontakt med N.W. - att betala ut det överenskomna avgångsvederlaget till honom. Efter avdrag för skatt satte bolaget den 28 december 1990 in återstoden av avgångsvederlaget på hans bankkonto. N.W. fick kännedom om betalningen i början av år 1991. Han begärde då hos bolaget att betalningen skulle återgå, men bolaget villfor inte hans begäran. Bolagets förfarande har lett till tvist.

Efter tvisteförhandlingar har SIF väckt talan vid arbetsdomstolen mot EA och bolaget. SIF har gjort gällande att bolaget vid utbetalningen av avgångsvederlaget brutit mot överenskommelsen av den 13 augusti 1990 och därmed vållat N.W. ekonomisk skada. SIF har med hänvisning därtill - som dess talan slutligt bestämts - yrkat att bolaget skall förpliktas att till N.W. utge ekonomiskt skadestånd med 154 657 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 83 515 kr från den 27 oktober 1991 tills betalning sker.

Bolaget har bestritt käromålet men vitsordat skäligheten i och för sig av yrkat kapitalbelopp och yrkad ränta.

EA, som instämts endast på grund av bestämmelsen i 4 kap. 5 § andra stycket första meningen arbetstvistlagen, har inte fört talan i målet.

SIF och bolaget har av varandra fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har SIF och bolaget anfört i huvudsak följande.

SIF

I tvisten om bolagets uppsägning av N.W. hölls central tvisteförhandling mellan SIF och EA jämte bolaget den 7 augusti 1990. Vid förhandlingen företräddes SIF av ombudsmannen A.S. samt arbetsgivarparterna av direktören hos EA H.J.. Dessutom var på arbetstagarsidan ordföranden i SIF-klubben vid bolaget M.P. och på arbetsgivarsidan representanter för bolagets personalavdelning närvarande.

Vid den centrala förhandlingen drog parterna upp riktlinjerna för en lösning av uppsägningstvisten. Bolaget förklarade sig berett att "köpa ut" N.W. med ett avgångsvederlag om 600 000 kr, hans anställning skulle upphöra den 27 december 1990 - dvs. att sista anställningsdagen skulle vara den 26 december - och uppsägningstiden skulle vara arbetsfri. Frågan om hur avgångsvederlaget skulle betalas hänsköts till de lokala parterna. Den 13 augusti 1990 träffade bolaget och N.W. den slutliga överenskommelsen. Denna, som i det följande kallas augustiöverenskommelsen, fogades sedan som bilaga till protokollet från den centrala förhandlingen.

Tvisten i målet gäller i grunden innebörden av punkt 3 i augustiöverenskommelsen. Punkt 3 innebär en förpliktelse för bolaget att utge ett avgångsvederlag om 600 000 kr till N.W., men den innebär också en reglering av frågan om tiden för utbetalningen av vederlaget. Denna fråga har sålunda genom punkt 3 hänskjutits till en framtida överenskommelse mellan dem, vars innehåll inte uttryckligen begränsats på annat sätt än att det i bolagets intresse slagits fast att utbetalning inte kunde komma i fråga före den 27 december 1990, då N.W:s anställning hos bolaget upphört. Till denna uttryckliga begränsning kommer emellertid att bolaget och N.W., när augustiöverenskommelsen träffades, utgick från den förutsättningen att utbetalning inte skulle ske under år 1990, eftersom det skulle vara från skattesynpunkt negativt för honom. I vart fall utgick N.W. från denna förutsättning, vilket bolagets företrädare insåg eller bort inse, medan han för sin del saknade varje anledning att tro att man på bolagets sida utgick från annat.

N.W. reste den 17 december 1990 till Tyskland för att fira jul. Det hade då inte förekommit några kontakter mellan honom och bolaget sedan i augusti. Den 27 december beordrades hos bolaget, ostridigt utan att bolaget ens sökt få kontakt med N.W., att avgångsvederlaget genast skulle betalas ut till honom. SIF vill i sammanhanget nämna att det under hösten 1990 hade blivit klart att arbetsgivare enligt lag skulle erlägga socialavgifter på avgångsvederlag som utbetalades fr.o.m. den 1 januari 1991.

När N.W. i januari 1991 återkom till Sverige fann han i sin post en kopia av bolagets utbetalningsorder. Först förstod han inte vad denna avsåg, eftersom beloppet angavs till endast ca 192 000 kr. Så småningom insåg han dock att det var fråga om hans avgångsvederlag efter skatteavdrag. Han blev då bestört, kontaktade bolaget och bad att få betala tillbaka pengarna. Bolaget vägrade emellertid att gå med på något sådant. N.W. kontaktade M.P., och SIF-klubben påkallade tvisteförhandlingar rörande bolagets förfarande att betala ut avgångsvederlaget utan föregående överenskommelse med N.W..

Ungefär samtidigt med att tvisteförhandlingarna sattes igång fick N.W. problem med skattemyndigheterna. Han visste inte hur han skulle deklarera avgångsvederlaget, eftersom han menade att det hade utbetalts felaktigt. Han lämnade därför först inte in någon självdeklaration för år 1990. När detta resulterade i att han höll på att bli skönstaxerad, lämnade han in en deklaration i vilken han inte tog upp avgångsvederlaget som en inkomst under år 1990 utan bara anmärkte att han fått detta utbetalt till sig. Han sökte anstånd med att lämna slutlig självdeklaration och hade olika underhandskontakter med skattemyndigheterna. I oktober 1991 beslöt skattenämnden dock att taxera honom enligt kontrolluppgift från bolaget. Beslutet innebar att han för år 1990 påfördes en inkomst av tjänst från bolaget om 214 342 kr plus avgångsvederlaget om 600 000 kr.

SIF hävdade i tvisteförhandlingarna med bolaget och EA att bolaget inte haft rätt att ensidigt bestämma om utbetalningen av avgångsvederlaget. Vid den centrala tvisteförhandlingen den 27 september 1991 - då arbetsgivarsidan företräddes av H.J. från EA och bl.a. M.R. från bolaget samt arbetstagarsidan av A.S. och N.W. - antecknades sålunda bl.a. följande till det av båda sidor justerade förhandlingsprotokollet.

"§ 4

Tjänstemannaparten anförde: För ungefär 1 år sedan träffades uppgörelse mellan EA, Philips, SIF och N.W. om uppsägning av N.W. p g a personliga skäl. Överenskommelsen hade föregåtts av att SIF gjort en ogiltighetsinvänding mot Philips uppsägning av N.W.. Utan att vid förhandlingen någon fullständig utredning gjordes av frågan om saklig grund förelåg eller inte, enades parterna om att N.W. skulle få arbetsfri uppsägningstid och ett avgångsbidrag om kr 600 000. I överenskommelsen mellan Philips och N.W. i vars utformande A.S. deltog, angavs att utbetalning av beloppet skulle kunna ske tidigast 1990-12-27. Det sades vidare att utbetalningen skulle ske efter överenskommelse mellan parterna. Bakgrunden härtill var att N.W. skulle få pengarna när det var mest lämpligt för honom att ta emot dem.

När anställningen upphörde 1990-12-171 utbetalade Philips emellertid hela beloppet. Det kom därför i skattesammanhang att läggas ovanpå hans inkomst för 1990, och därigenom resultera i en högre skatt än om beloppet hade utbetalts på det sätt som N.W. planerade skulle ske. Skillnaden i skatt utgör kr 196 271 till N.W:s nackdel.

SIF yrkar nu, att Philips reglerar den här frågan på ett sådant sätt att N.W. inte gör den angivna förlusten.

Arbetsgivarsidan anförde: Vad som anförts om augustiöverenskommelse och utbetalningen i huvudsak är riktigt. Det är emellertid inte riktigt, att N.W. lidit någon skada. Genom den träffade överenskommelsen blev beloppet i dess helhet tillgängligt för lyftning för N.W. under 1990 jämlikt 1 § kommunalskattelagen. Då skall beloppet också beskattas under 1990 och enligt 1990 års regler, oavsett när utbetalningen verkligen sker. I detta avseende medför inte skattereformen några förändringar."

De nu redovisade delarna av protokollet från den centrala tvisteförhandlingen stödjer SIF:s ståndpunkt i fråga om innebörden av punkt 3 i augustiöverenskommelsen. Sammanfattningsvis innebar punkt 3 i omtvistat hänseende en bindande rättslig förpliktelse för bolaget och N.W. att vid en senare tidpunkt avtala om förfallodag för avgångsvederlaget. N.W. hade inte någon rätt att fordra betalning vid viss tidpunkt och bolaget inte någon rätt att verkställa betalning vid viss tidpunkt utan att de först träffat överenskommelse om vilken tidpunkt detta skulle vara. Det hade alltså ålegat den av dem som velat få till stånd betalning av avgångsvederlaget att verka för en kompletterande överenskommelse om när betalningen skulle ske. Därutöver gör SIF som tidigare framgått gällande att augustiöverenskommelsen i vart fall vilade på förutsättningen att någon betalning av avgångsvederlaget inte skulle komma i fråga under år 1990, en förutsättning som enligt SIF:s mening blivit till avtalsinnehåll.

Beträffande det i augustiöverenskommelsens punkt 3 uppställda kravet på en framtida överenskommelse om utbetalningen skall framhållas att SIF:s ståndpunkt givetvis inte innebär att bolaget skulle ha kunnat undgå att betala avgångsvederlaget genom att vägra att träffa överenskommelse om utbetalningstidpunkt. Regleringen i punkt 3 innebär däremot att utfyllande rättsregler, t.ex. om betalning vid anfordran, inte fått tillämpas innan bolaget och N.W. åtminstone försökt att nå en överenskommelse om förfallodag.

Bolaget har således genom att utan föregående kontakt med N.W. betala ut avgångsvederlaget redan år 1990 brutit mot augustiöverenskommelsen. Bolagets avtalsbrott har åsamkat N.W. ekonomisk skada bestående i att han fått betala en större del av avgångsvederlaget i skatt än som skulle ha blivit fallet om bolaget handlat i enlighet med överenskommelsen. Skillnaden i skatt uppgår enligt vad som numera är ostridigt mellan parterna till 83 515 kr. Ett ekonomiskt skadestånd från bolaget till N.W. skall emellertid beskattas hos honom. För att han skall få ut nettobeloppet 83 515 kr krävs att bolaget till honom utger 154 657 kr. Även detta är numera ostridigt mellan parterna.

Beträffande orsakssambandet mellan bolagets handlande och skadan vill SIF tillägga följande. Om bolaget, när man hos detta vidtog åtgärder för att betala ut avgångsvederlaget, i stället hade såsom augustiöverenskommelsen föreskriver tagit initiativ till en överenskommelse därom med N.W., hade bolaget inte kunnat få till stånd en sådan överenskommelse förrän efter årsskiftet 1990/91, eftersom N.W. sedan mitten av december 1990 befann sig i Tyskland och återkom till sitt hem först i januari 1991. För det fall att bolaget hade tagit initiativ till en överenskommelse redan innan N.W. reste till Tyskland, talar enligt SIF:s mening all sannolikhet för att de hade träffat en överenskommelse i enlighet med den tidigare nämnda förutsättningen för augustiöverenskommelsen, nämligen att betalning inte skulle ske under år 1990. En annan sak är att de kunde ha träffat en överenskommelse om att betalning skulle ske redan under år 1990 utan att detta skulle ha inneburit en ändring av augustiöverenskommelsen.

Philips Norden AB

Det var vid den centrala tvisteförhandlingen i uppsägningstvisten den 7 augusti 1990 inte - så som SIF:s framställning kan ge intryck av - fråga om att förhandlingsparterna satt och gemensamt skisserade något slags "riktlinjer" för en uppgörelse. Det gick i stället till så, att bolaget lade ett bud som innebar att N.W:s anställning skulle upphöra med utgången av den 26 december 1990 mot att han erhöll ett s.k. avgångsvederlag om 600 000 kr, att avgångsvederlaget skulle utbetalas den 27 december och att N.W. fram till dess skulle vara befriad från arbete men uppbära full lön. N.W. kunde inte omgående ta ställning till budet, men i praktiken avslutades den centrala förhandlingen med överenskommelsen att han skulle lämna sitt svar till bolaget senast den 15 augusti.

Den 13 augusti 1990 kom N.W. till bolagets personalavdelning och sade att han i princip godtog bolagets bud men hade några synpunkter. Han fick då ett utkast till en överenskommelse och det visade sig att han ville ha justeringar på tre punkter. Han ville ha ett betyg som var avfattat på engelska och han ville få en vecka på sig för att tömma sitt kontorsrum innan han lämnade arbetsplatsen. Dessa önskemål accepterades av bolaget. Vidare kunde N.W. inte bestämma sig för när han ville ha avgångsvederlaget utbetalt till sig. I den delen blev det en del "turer" som slutligen ledde till att punkt 3 i augustiöverenskommelsen fick det innehåll som den har. Det förekom därvid inte något som tydde på att N.W. förutsatte att betalning inte skulle erläggas under år 1990. Från bolagets sida hade redan genom det ursprungliga budet klargjorts att bolaget var villigt att betala ut avgångsvederlaget den 27 december 1990 och ansåg att så borde ske. På N.W:s begäran utformades dock punkt 3 så, att betalningen skulle ske efter överenskommelse, tidigast den 27 december 1990. Bolagets företrädare varken uppfattade eller hade anledning att uppfatta tillägget av orden "Efter överenskommelse" så, att detta innebar någon skyldighet för bolaget att ta initiativ till något slags förhandlingar innan bolaget betalade på den dag då bolaget utfäst sig att tidigast betala avgångsvederlaget, nämligen den 27 december 1990. Det nämnda tillägget föreslogs som nämnts av N.W., och så som man hos bolaget uppfattade det innebar det endast att N.W. ville ha en möjlighet att, sedan han övervägt sin nya situation, återkomma till bolaget med synpunkter i frågan om när avgångsvederlaget skulle betalas ut. Hos bolaget skulle man naturligtvis vara beredd att lyssna på eventuella sådana synpunkter.

Sedan N.W. i augusti lämnat sitt arbete hos bolaget gick tiden utan att han tog någon kontakt med bolaget. Den 27 december 1990 kunde man hos bolaget konstatera att han inte framställt något särskilt önskemål om tidpunkten för utbetalning av avgångsvederlaget, och man menade då att detta genast skulle betalas ut. Från personalavdelningen sändes ett meddelande om utbetalningen till ekonomiavdelningen, som den 28 december 1990 satte in nettobeloppet efter skatteavdrag på N.W:s bankkonto. Bolaget ifrågasätter inte riktigheten av SIF:s uppgift att N.W. fick kännedom om betalningen först i januari 1991. Det är ostridigt att han då begärde att bolaget skulle ta tillbaka pengarna och att bolaget avböjde denna begäran.

Bolaget bestrider SIF:s käromål på sammanfattningsvis följande grunder.

1. Augustiöverenskommelsen innebar inte att avgångsvederlaget inte skulle betalas ut under år 1990. Något sådant framgår inte av texten i överenskommelsens punkt 3 och omfattades inte heller av någon gemensam partsavsikt. Det bestrids att en utbetalning först efter 1990 års utgång var en avtalsförutsättning för N.W. och i vart fall att en sådan förutsättning på hans sida var synbar för bolagets företrädare.

2. Om det befinns ha förelegat en överenskommelse om att utbetalningen skulle ske först efter 1990 års utgång, skulle N.W. rätteligen ha taxerats för beloppet som en inkomst under år 1991. Han borde därför ha anfört besvär över sin taxering för att därigenom få saken prövad och begränsa sin skada. Hans underlåtenhet att göra detta skall inte medföra att bolaget blir skyldigt att ersätta skadan.

3. Uttrycket "Efter överenskommelse" i punkt 3 i augustiöverenskommelsen innebar inte någon skyldighet för bolaget att före utbetalningen ta upp överläggningar eller söka nå en överenskommelse om denna med N.W.. Om han ansåg att så var fallet, borde han ha hävdat detta inför skattemyndigheterna. För det fall att dessa hade biträtt hans ståndpunkt skulle han ha taxerats för beloppet som en inkomst under år 1991. Också i detta avseende har N.W. underlåtit att söka begränsa sin skada.

4. Skulle bolaget befinnas ha haft en skyldighet enligt augustiöverenskommelsen att före utbetalning av avgångsvederlaget ta upp överläggningar och söka nå en överenskommelse med N.W., föreligger likväl inget orsakssamband mellan bolagets underlåtenhet och den påstådda skadan. Om bolaget iakttagit en sådan skyldighet och således vid något tillfälle påkallat överläggningar samt parterna därvid hade haft olika uppfattningar om utbetalningstidpunkten, skulle bolaget under alla förhållanden ha kunnat betala ut avgångsvederlaget den 27 december 1990.

5. Om bolaget skulle anses ha haft en skyldighet enligt augustiöverenskommelsen att före utbetalning av avgångsvederlaget ta upp överläggningar och söka nå en överenskommelse, så fanns samma skyldighet för N.W.. Genom sin passivitet - dvs. genom att avsiktligt eller av vårdslöshet underlåta att ta någon kontakt med bolaget före den 27 december 1990 - har N.W. själv orsakat eller i vart fall varit i medvållande till skadan i sådan grad, att han själv bör stå för skadan eller endast tillerkännas ett jämkat skadestånd.

6. Eftersom det faktiskt inte träffades någon överenskommelse om annan utbetalningsdag, var bolaget berättigat att betala ut avgångsvederlaget den 27 december 1990.

7. N.W. hade enligt augustiöverenskommelsen rätt att lyfta avgångsvederlaget när han så önskade fr.o.m. den 27 december 1990. Från skatterättslig synpunkt var vederlaget alltså tillgängligt för lyftning år 1990. Det skulle därför hos N.W. tas upp till beskattning som en inkomst under år 1990 även för det fall att han faktiskt fordrat och erhållit betalning först år 1991. En utbetalning sistnämnda år skulle alltså inte ha medfört lägre skatt för N.W., och följaktligen har han inte lidit någon skada på grund av den utbetalning som bolaget faktiskt gjorde.

SIF

Grund för jämkning av det fordrade skadeståndet föreligger inte.

I den mån regler om jämkning av skadestånd på grund av något slags medvållande över huvud taget kan anses vara tillämpliga i kontraktsförhållanden, skall jämkningen bestämmas med hänsyn bl.a. till skuldgraden på ömse sidor. För den händelse det föreligger uppsåt på den ena partens sida, skall man normalt bortse från oaktsamhet på den andra partssidan. I detta fall har bolaget med berått mod brutit mot augustiöverenskommelsen och tillfogat N.W. den aktuella skadan. Bolaget skall därför svara för skadan i dess helhet, även om N.W. skulle anses ha gjort sig skyldig till någon oaktsamhet.

Det bestrids dock att det över huvud taget förekommit någon oaktsamhet på N.W:s sida. Såsom framgår av vad SIF tidigare har anfört var han med hänsyn till innebörden av augustiöverenskommelsen av den uppfattningen att en utbetalning av avgångsvederlaget över huvud taget inte var aktuell under år 1990. Det fanns därför inte någon anledning för honom att under det året ta kontakt med bolaget angående utbetalningen. Även om N.W. hade överklagat 1991 års taxering hade han inte kunnat få bifall till en sådan talan. Han hade nämligen aldrig ensam kunnat visa att taxeringsbeslutet var felaktigt, och bolaget skulle uppenbarligen inte ha stött hans ståndpunkt. Rättsligt sett hade han därför giltigt skäl för sitt beslut att inte överklaga taxeringen.

Som tidigare anförts innebär punkt 3 i augustiöverenskommelsen en reglering av förfallotiden för avgångsvederlaget på det sättet att förfallotiden hänskjutits till en senare, särskild överenskommelse mellan bolaget och N.W.. Vederlaget har således enligt augustiöverenskommelsen inte varit förfallet till betalning vid anfordran. Först efter det att bolaget och N.W. träffat eller åtminstone försökt träffa en sådan särskild överenskommelse som nyss nämndes har förfallodagen kunnat bestämmas, i det senare fallet med tillämpning av utfyllande rättsregler. Eftersom de under år 1990 inte ens försökt att komma överens om utbetalningstidpunkten, har avgångsvederlaget i enlighet med det anförda inte varit tillgängligt för lyftning under år 1990. Men även om så varit fallet, hade det inte lett till att avgångsvederlaget tagits upp till beskattning för år 1990, om N.W. begärt och fått betalning först år 1991.

Domskäl

Tvisten i målet gäller huruvida Philips Norden AB genom att i slutet av december 1990 till N.W. betala ut det avgångsvederlag om 600 000 kr, som enligt punkt 3 i augustiöverenskommelsen tillkom honom, brutit mot nämnda överenskommelse och därmed åsamkat N.W. ekonomisk skada.

SIF har gjort gällande att bolaget genom utbetalningen brutit mot augustiöverenskommelsen. Den ekonomiska skada som enligt SIF därmed åsamkats N.W. består i följande. Som en följd av bolagets utbetalning blev han beskattad för avgångsvederlaget såsom en till år 1990 hänförlig inkomst av tjänst hos bolaget. Om bolaget iakttagit vad som enligt SIF utgör augustiöverenskommelsens rätta innebörd, skulle enligt SIF:s mening avgångsvederlaget i stället ha beskattats såsom en till år 1991 hänförlig inkomst. Skillnaden i skatt utgör 83 515 kr, som alltså är det belopp till vilket N.W:s skada uppgår. Han måste emellertid betala skatt på ekonomiskt skadestånd som bolaget i målet förpliktas utge till honom. För att ersätta N.W. för den nyss nämnda skadan skall bolaget därför enligt SIF förpliktas att till honom utge 154 657 kr, vilket belopp efter skatt ger honom nettobeloppet 83 515 kr.

Bolaget har bestritt att det genom sin utbetalning av avgångsvederlaget brutit mot augustiöverenskommelsen. För den händelse så skulle befinnas vara fallet, har bolaget likväl bestritt att bolaget därmed åsamkat N.W. den av SIF påstådda ekonomiska skadan. För det fall att bolaget skulle anses ha ådragit sig skadeståndsskyldighet mot honom, har bolaget hävdat att han i sådan grad varit medvållande till den uppkomna skadan att skadeståndet skall jämkas, i första hand till noll. Det av SIF yrkade beloppet har av bolaget vitsordats såsom i och för sig riktigt beräknat.

I målet har förebringats skriftlig och muntlig bevisning.

Som skriftlig bevisning har parterna åberopat bl.a. utlåtanden av privata sakkunniga i skattefrågor, nämligen SIF ett utlåtande den 9 september 1922 av advokaten S-Å.B. samt bolaget ett utlåtande den 17 januari 1992 av skattejuristen hos KPMG Bohlins AB G.E. och ett utlåtande den 28 oktober 1992 av G.E. och K.G..

På SIF:s begäran har hållits vittnesförhör med ombudsmannen A.S., regionchef vid SIF:s avdelning 25 i Sundsvall, och med M.P., ordförande i SIF-klubben vid den svenska Philips-koncernen. På bolagets begäran har hållits vittnesförhör med M.R., personalansvarig hos koncernen, och med personaldirektören H.K., tidigare personalchef hos koncernen och samordnande personalchef för Philips i de fyra nordiska länder där företaget finns. Vidare har på SIF:s begäran S-Å.B. och på bolagets begäran G.E. hörts upplysningsvis.

Innebörden av augustiöverenskommelsen

Beträffande omständigheterna kring augustiöverenskommelsens tillkomst har genom utredningen - främst förhören med A.S., M.P., M.R. och H.K. - framkommit i huvudsak följande.

Sedan tvist uppkommit om bolagets uppsägning den 26 juni 1990 av N.W. och denna inte kunnat lösas vid lokal tvisteförhandling, hölls den 7 augusti 1990 central tvisteförhandling. Vid denna var på arbetstagarsidan närvarande A.S., då ombudsman hos SIF med placering i Stockholm, M.P. och N.W.. Arbetsgivarsidan representerades av direktören hos EA H.J., M.R. och ytterligare en eller ett par personer från bolaget.

Vid förhandlingen lade bolaget fram ett förslag till uppgörelse. Förslaget innebar att N.W:s anställning hos bolaget skulle upphöra den 27 december 1990 (sista anställningsdag den 26 december), att han under tiden fram till dess skulle vara befriad från arbete hos bolaget men uppbära full lön och att bolaget den 27 december 1990 skulle till honom utge ett avgångsvederlag om 600 000 kr. Parterna enades om att N.W. inom ungefär en veckas tid skulle svara på förslaget.

Den 13 augusti 1990 sammanträffade man på nytt i bolagets lokaler för att söka nå en slutlig överenskommelse. Från bolagets sida har uppgetts att troligen endast N.W. vid detta tillfälle var närvarande på arbetstagarsidan. Genom A.S:s och M.P:s vittnesmål är emellertid ställt utom tvivel att även de båda var närvarande och att A.S. var den som på arbetstagarsidan ledde diskussionerna med bolagets företrädare M.R.; EA var ostridigt inte representerat vid tillfället. Sedan parterna i dessa diskussioner nått enighet om utformningen av en skriftlig överenskommelse, lades denna fram för H.K. som för bolagets räkning skrev under överenskommelsen.

De diskussioner som fördes den 13 augusti gällde huvudsakligen utformningen av vad som slutligt blev augustiöverenskommelsens punkt 3. Parterna utgick därvid från ett skriftligt utkast som bolaget hade upprättat. Enligt utkastet skulle avgångsvederlaget betalas till N.W. den 27 december 1990 eller möjligen "tidigast" den dagen. På begäran av arbetstagarsidan ändrades utkastet i denna del till den lydelse som framgår av augustiöverenskommelsens punkt 3. Sålunda tillades på arbetstagarsidans begäran de i denna punkt inledande orden "Efter överenskommelse". Det är däremot - som nyss antyddes - osäkert huruvida ordet "tidigast" framför datumangivelsen "90-12-27" fanns redan i bolagets utkast eller tillades som en följd av tillägget "Efter överenskommelse".

SIF har gjort gällande att parterna i augustiöverenskommelsen vid dess tillkomst den 13 augusti 1990 förutsatte att betalningen av avgångsvederlaget över huvud taget inte skulle ske under år 1990. Bakgrunden härtill var enligt vad SIF har uppgett att det skulle vara från skattesynpunkt alltför oförmånligt för N.W. att erhålla avgångsvederlaget under det år då han även erhållit en praktiskt taget full årslön från bolaget. Bolaget har bestritt att augustiöverenskommelsen slutits under den av SIF sålunda påstådda gemensamma förutsättningen och har, för den händelse det skulle anses utrett att man på arbetstagarsidan utgått från den angivna förutsättningen, hävdat att förutsättningen i vart fall inte varit synbar för arbetsgivarsidan.

SIF:s nu ifrågavarande påstående vinner inte stöd av augustiöverenskommelsens lydelse. Av överenskommelsens punkt 3 kan inte utläsas annat än att det i och för sig skulle kunna ifrågakomma att avgångsvederlaget utbetalades någon gång fr.o.m. den 27 december 1990. Vidare har av A.S:s och M.P:s vittnesmål framgått, att man på arbetstagarsidan vid augustiöverenskommelsens tillkomst visserligen utgick från som praktiskt taget säkert, att N.W. av skatteskäl inte skulle vilja få avgångsvederlaget utbetalt under år 1990, men att man den 13 augusti likväl inte ansåg sig böra utestänga honom från en möjlighet därtill. A.S. har på denna punkt framhållit att det för honom som ombudsman framstod som ogörligt att i augusti 1990 bestämma över hur N.W. slutligt "ville ha de här pengarna". M.P. har uppgett att man ville ha friheten för N.W. att begära utbetalning av avgångsvederlaget redan under år 1990, t.ex. för det fall att han kom att starta ett företag och av sådan anledning behövde pengar.

Med hänsyn till det anförda kan arbetsdomstolen inte finna visat att augustiöverenskommelsen vilat på förutsättningen att någon utbetalning av avgångsvederlaget under år 1990 över huvud taget inte skulle komma i fråga.

SIF har emellertid vidare gjort gällande att bolaget i vart fall brutit mot augustiöverenskommelsen genom att betala ut avgångsvederlaget utan att särskild överenskommelse om utbetalningen träffats med N.W.. Bolaget har bestritt att detta inneburit ett brott mot augustiöverenskommelsen.

Som arbetsdomstolen tidigare har konstaterat framgår av utredningen att det var på arbetstagarsidans begäran som augustiöverenskommelsens punkt 3 kom att innehålla en bestämmelse om att betalning av avgångsvederlaget skulle ske efter överenskommelse. Genom vad A.S. och M.P. har uppgett är vidare utrett att skälet till att arbetstagarsidan sålunda ville hänskjuta frågan om själva betalningen av avgångsvederlaget till en framtida överenskommelse mellan N.W. och bolaget var, att man önskade ge N.W. möjligheten att senare bestämma vad han ville begära av bolaget i fråga om tidpunkten för utbetalningen av avgångsvederlaget. Det finns däremot inte något i den förebragta utredningen som tyder på att det på någondera sidan varit åsyftat, att uttrycket "Efter överenskommelse" skulle innebära att bolaget ägde motsätta sig att betala ut avgångsvederlaget vid den tidpunkt - efter den 26 december 1990 - till vilken N.W. önskade få utbetalningen förlagd.

I enlighet med det sagda måste augustiöverenskommelsens punkt 3 ges den tolkningen att N.W. med stöd av punkt 3 kunde begära att få avgångsvederlaget utbetalt någon gång fr.o.m. den 27 december 1990 och att bolaget inte kunde med stöd av punkt 3 vägra att efterkomma vad han sålunda ville bestämma i fråga om tidpunkten för betalningen.

Bolaget synes vilja göra gällande att augustiöverenskommelsens punkt 3 skall förstås så, att det hade ankommit på N.W. att före den 27 december 1990 för bolaget uppge, när han önskade få avgångsvederlaget utbetalt, och att bolaget, om han inte dessförinnan angett något särskilt önskemål, ägde utbetala avgångsvederlaget redan den 27 december 1990. Denna ståndpunkt vinner emellertid inte sådant stöd av ordalydelsen i punkt 3 eller av utredningen i målet, att den kan biträdas av arbetsdomstolen.

Det anförda leder till slutsatsen att bolaget får anses ha handlat i strid med augustiöverenskommelsen när bolaget, utan att detta hade begärts av N.W., den 28 december 1990 betalade ut det överenskomna avgångsvederlaget.

Skadeståndsfrågan

Frågan är då, om bolagets i och för sig avtalsstridiga handlande orsakat den av SIF påstådda ekonomiska skadan för N.W.. För svaret på den frågan är avgörande, huruvida N.W. skulle ha beskattats för avgångsvederlaget såsom en till år 1990 hänförlig inkomst av tjänst hos bolaget även om vederlaget enligt en av honom framställd begäran blivit utbetalt först under år 1991. I så fall hade skatteeffekten för honom nämligen blivit densamma som nu följt av att bolaget faktiskt utbetalade avgångsvederlaget redan under år 1990.

Den angivna skatterättsliga frågan är att bedöma enligt bestämmelserna i 41 § kommunalskattelagen (1928:370) med tillhörande anvisningar. Enligt 41 § skall en sådan intäkt som avgångsvederlaget utgjort anses ha åtnjutits det beskattningsår, under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för lyftning.

Enligt vad arbetsdomstolen nyss fastslagit är augustiöverenskommelsens punkt 3 att tolka så, att N.W. med stöd av punkt 3 kunnat begära att få avgångsvederlaget utbetalt någon gång fr.o.m. den 27 december 1990, medan bolaget inte kunnat med stöd av punkt 3 vägra att efterkomma vad N.W. sålunda ville bestämma i fråga om tidpunkten för betalningen. Detta kan också uttryckas så, att avgångsvederlaget enligt augustiöverenskommelsen var fr.o.m. den 27 december 1990 förfallet till betalning vid anfordran från N.W:s sida.

Med denna innebörd av augustiöverenskommelsens punkt 3 måste avgångsvederlaget - såsom bolaget har gjort gällande - enligt 41 § kommunalskattelagen anses ha blivit för N.W. tillgängligt för lyftning under år 1990 (se X.X., Rätt beskattningsår vid kontantmässig inkomstberäkning, Stockholm 1962, s. 84-87 samt Regeringsrättens avgöranden RÅ 1957 Not. Fi. 2042 och 2044, RÅ 1959 Not. Fi. 333, kommenterat av X.X. s. 85 f., och RÅ 1993 ref. 19). Ett från SIF:s sida åberopat avgörande av Regeringsrätten avseende inkomstbeskattning av andel i vinstandelsstiftelse (RÅ 1988 Not. 131) föranleder enligt arbetsdomstolens mening inte annan bedömning i ett fall som det nu aktuella.

Det anförda innebär att avgångsvederlaget, enligt arbetsdomstolens bedömning, enligt gällande skatteregler rätteligen skulle ha tagits upp till beskattning hos N.W. såsom en under år 1990 åtnjuten intäkt även om han hos bolaget begärt att vederlaget skulle utbetalas först efter utgången av år 1990.

Det skall tilläggas att beskattningsfrågan visserligen torde ha blivit att bedöma på annat sätt om N.W. och bolaget - innan avgångsvederlaget den 27 december 1990 blivit enligt augustiöverenskommelsen tillgängligt för lyftning - hade träffat en för N.W. bindande överenskommelse om att vederlaget skulle betalas ut först år 1991. Någon sådan överenskommelse har dock ostridigt inte träffats, och det har inte ens påståtts att bolaget skulle ha varit skyldigt att väcka fråga därom. Det synes snarare anmärkningsvärt att N.W., som enligt vad M.P. har uppgett redan under hösten 1990 hade kommit till slutsatsen att han inte önskade få ut avgångsvederlaget förrän under år 1991, inte i god tid tog upp frågan om en sådan överenskommelse med bolaget. Sedan avgångsvederlaget den 27 december 1990 väl blivit enligt augustiöverenskommelsen tillgängligt för lyftning hade N.W. och bolaget enligt arbetsdomstolens mening inte kunnat träffa överenskommelse om utbetalning först år 1991 med den verkan, att vederlaget skolat beskattas som en under år 1991 åtnjuten intäkt.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen alltså till slutsatsen, att bolagets i och för sig avtalsstridiga utbetalning av avgångsvederlaget den 28 december 1990 inte haft betydelse för beskattningen av vederlaget hos N.W.. Bolagets handlande har följaktligen inte åsamkat honom den av SIF påstådda ekonomiska skadan. SIF:s käromål skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Som förlorande part skall SIF åläggas att ersätta bolagets rättegångskostnader i målet. Vad bolaget i det hänseendet har fordrat får med hänsyn till omständigheterna anses skäligt.