AD 1995 nr 100

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet; Byggförbundet; Bil, Båt & Bygg Aktiebolag i Göteborg

Nr 100

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Byggförbundet och Bil, Båt & Bygg i Göteborg Aktiebolag.

Mellan Svenska Byggnadsarbetareförbundet (förbundet) och Byggförbundet gällde vid den i målet relevanta tidpunkten kollektivavtal, Byggnadsavtalet 1992 med därtill hörande Avtal om anställningsskydd (anställningsskyddsavtalet). Bil, Båt & Bygg AB (bolaget) var vid denna tidpunkt anslutet till Byggförbundet. De i målet aktuella arbetstagarna är medlemmar i förbundet.

Det aktuella anställningsskyddsavtalet innehåller bl.a. vissa bestämmelser om uppsägningar. I § 10 första stycket föreskrivs att uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara skriftlig. I § 12 föreskrivs i första stycket första meningen att uppsägningsbeskedet som huvudregel skall lämnas till arbetstagaren personligen samt i andra stycket första meningen att uppsägning anses ske när arbetstagaren får del av uppsägningen. Dessa bestämmelser är likalydande med anställningsskyddslagens motsvarande regler.

Såvitt gäller uppsägningstidernas längd innehåller § 13 i anställningsskyddsavtalet följande från anställningsskyddslagens regler i viss mån avvikande bestämmelser.

För både arbetsgivare och arbetstagare gäller en minsta uppsägningstid av 1 månad.

Om en arbetstagare vid uppsägningstillfället har varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt 12 månader under de senaste 2 åren, eller, såvitt avser arbetstagare som fyllt 45 år, 6 månader under de senaste 12 månaderna, har arbetstagaren rätt till en uppsägningstid av

2 månader vid fyllda 25 år

4 månader vid fyllda 35 år

6 månader vid fyllda 45 år.

För en arbetstagare som fyllt 25 år och som varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt minst 3 år under de senaste 4 åren är uppsägningstiden 2 månader från arbetstagarens sida.

Protokollsanteckningar till § 13:

1. Den dag då uppsägningen sker, inräknas icke i uppsägningstiden.

2. Part, som vill åberopa att uppsägning skett, skall kunna bevisa detta skriftligen eller på annat sätt.

I § 2 finns särskilda bestämmelser om beräkning av anställningstid som gäller vid bl.a. bestämmandet av uppsägningstidens längd. Bl.a. föreskrivs där - helt i enlighet med motsvarande bestämmelse i anställningsskyddslagen - att en arbetstagare, som byter anställning i samband med att ett företag eller en del av ett företag övergår från en arbetsgivare till en annan får tillgodoräkna sig tiden hos den förre arbetsgivaren när anställningstid skall beräknas hos den senare.

I § 14 finns en bestämmelse av samma lydelse som motsvarande bestämmelse i anställningsskyddslagen om att en arbetstagare som har blivit uppsagd har rätt att under uppsägningstiden behålla sin lön och andra anställningsförmåner även om arbetstagaren inte får några arbetsuppgifter alls eller får andra arbetsuppgifter än tidigare.

Förbundet har väckt talan vid arbetsdomstolen och - såsom dess talan slutligt bestämts - yrkat att bolaget skall förpliktas att

a) utge uppsägningslön till följande personer med följande belopp:

1. S-O.C. 88 594 kr

2. M.A. 18 729 kr

3. L.H. 53 835 kr

4. L.O. 11 428 kr

5. T.A. 36 158 kr

6. P.K. 31 730 kr

7. C.A. 32 371 kr

8. G.S. 32 371 kr,

b) till envar av de ovan under punkt 1-8 upptagna personerna utge allmänt skadestånd med 15 000 kr,

c) till förbundet utge allmänt skadestånd med 10 000 kr.

Vidare har förbundet yrkat att bolaget skall förpliktas att på samtliga ovan i punkterna a), b) och c) angivna belopp utge ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningen.

Byggförbundet har förklarat sig avstå från att föra talan i målet enär bolaget uteslöts ur Byggförbundet i mars 1993.

Målet har - sedan förbundet framställt yrkande därom - företagits till huvudförhandling och avgörande i bolagets utevaro jämlikt 4 kap. 11 § andra stycket lagen om rättegången i arbetstvister.

Bolaget har under förberedelsen bestritt käromålet. Beräkningen av yrkade belopp avseende uppsägningslön inklusive semesterersättning har vitsordats som skälig i och för sig liksom allmänna skadestånd på 2 500 kr till envar arbetstagare och 5 000 kr till förbundet. Som grund för nedsättning av de allmänna skadestånden har bolaget anfört att tvistefrågan varit svårbedömbar. Ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig.

Förbundet har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna, förbundet vid huvudförhandlingen och bolaget under förberedelsen, anfört följande.

Förbundet

De i målet aktuella arbetstagarna var tidigare anställda av Bjerkerts Bygg AB (Bjerkerts). Bjerkerts, som registrerades 1973 och bedrev byggnadsrörelse i Vimmerby, ägdes av R.B.. Denne sålde 1990 Bjerkerts till Bolsa Invest AB för 10,5 miljoner kr. I oktober 1991 förvärvade C-H.C. samtliga aktier i Bjerkerts för en krona. I anslutning till detta - närmare bestämt den 28 oktober 1991 - registrerades C-H.C. som ledamot och G.A. som suppleant i Bjerkerts styrelse. C-H.C. överlät i sin tur den 15 december 1992 aktierna i Bjerkerts till J.B.. Bolsa Invest AB försattes i konkurs den 9 april 1992. C-H.C. försattes i personlig konkurs den 22 mars 1993.

Bjerkerts hade ett helägt dotterbolag, Fastighetsaktiebolaget Eldaren. Styrelsen i detta dotterbolag utgjordes av C-H.C. som ledamot med G.A. som suppleant. Fastighetsaktiebolaget Eldaren var lagfaren ägare till fastigheterna Vimmerby Eldaren 1, där Bjerkerts bedrev sin verksamhet, och Vimmerby Morkullan 12. Beträffande den sistnämnda fastigheten hade ett entreprenadavtal träffats mellan beställaren Fastighetsaktiebolaget Eldaren och entreprenören Bjerkerts om uppförande av en hyresfastighet. Entreprenaden påbörjades av Bjerkerts under andra halvåret 1991. Arbetstagarnas anställningar i Bjerkerts övergick till bolaget under början av 1992 och bolaget slutförde den av Bjerkerts påbörjade entreprenaden på fastigheten Vimmerby Morkullan 12. Den faktiska verksamheten i Bjerkerts upphörde sannolikt under våren 1992, i vart fall under hösten 1992. Bjerkerts försattes i konkurs den 5 maj 1993. Förvaltarberättelse upprättades av konkursförvaltaren advokat J.S. den 3 november 1993. Fastighetsaktiebolaget Eldaren försattes i konkurs den 10 januari 1994.

Bolaget registrerades den 19 december 1991, då under firman Byggentreprenader i Vimmerby AB. Styrelsen utgjordes av G.A. som ledamot. Hon ägde också aktierna i bolaget under en kort tid efter dess bildande. Nästan omgående överlät hon dock samtliga aktier till X.X:s maka, P.B.. G.A. var emellertid ensam styrelseledamot i bolaget så sent som den 23 juni 1992. X.X. blev styrelseledamot i bolaget vid bolagsstämman den 21 januari 1993, vilket registrerades hos PRV den 24 mars 1993.

Den 17 oktober 1991 hölls lokal förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen mellan Bjerkerts och förbundets avdelning 15 angående arbetsbrist. Bjerkerts meddelade att det inte längre skulle förekomma någon byggverksamhet i företaget och att det med anledning därav skulle komma att uppstå arbetsbrist för samtliga anställda. Detta innebar att samtliga anställda måste sägas upp. Framgent skulle företagets nye ägare lämna ytterligare information. Förbundet instämde i att det, för det fall nya byggprojekt ej påbörjades, skulle föreligga arbetsbrist. Arbetstagarna fick sedan under hösten - troligtvis i november - information från någon inom Bjerkerts att verksamheten skulle avvecklas men att de skulle erhålla anställning i ett annat bolag. De fick dock inte någon information om namnet på det nya bolaget. De upplystes om att det var nya ägare med i bilden.

Arbetstagarna övergick därefter - utan att däremellan vara arbetslösa - från anställningar i Bjerkerts till anställningar i bolaget. För de flesta skedde detta den 7 januari 1992. Deras lön och anställningsvillkor i övrigt förblev oförändrade. De fortsatte att arbeta på samma arbetsplats med den aktuella byggentreprenaden. De utförde samma arbetsuppgifter och hade samma arbetsredskap, bodar, maskiner etc. Arbetsledningen bestod liksom tidigare av R.B. och L-Å.T..

Bolaget har påstått att arbetstagarna sades upp fredagen den 3 juli 1992. Inte någon av arbetstagarna fick motta skriftligt uppsägningsbesked från bolaget den dagen. Inte heller blev de muntligt uppsagda. Tre av arbetstagarna - L.H., P.K. och G.S. - slutade redan kl. 13.00 den dagen. Övriga arbetstagare slutade troligen kl. 14.00 men kvardröjde på arbetsplatsen ytterligare en tid därefter. Enligt bolaget skall L-Å.T. vid 15.30-tiden ha uppmanat några arbetstagare - antagligen T.R. och B.A. och eventuellt någon ytterligare person - att gå till bolagets kontor för att motta uppsägningsbesked. Denna uppmaning hörsammades dock inte.

När arbetstagarna den 3 augusti 1992 återkom till arbetsplatsen efter semestern ifrågasatte R.B. varför de inställde sig på arbetsplatsen. Han påstod att samtliga var uppsagda och att uppsägningstiden hade löpt ut. Därefter uppmanade han dem att gå hem. Med anledning därav kontaktades S.H. på avdelning 15 av T.A. och den förstnämnde inställde sig nästan omedelbart på arbetsplatsen. Arbetstagarna fick därefter på bolagets kontor motta skriftliga uppsägningsbesked, vilka var daterade den 3 juli 1992. Några vägrade skriva på uppsägningsbeskedet med hänsyn till det felaktiga datumet. Det var också diskussion om uppsägningstidernas längd. Vid detta möte - den 3 augusti 1992 - begärde S.H. lokal förhandling, vilken sedermera hölls den 5 augusti 1992. Denna förhandling påkallades alltså inte, som bolaget påstått, genom ett brev av den 10 juli 1992. Vad som avsågs med det brevet var att påkalla förhandling i en uppkommen fråga om utläggning av uppsägningstid under byggsemestern.

Av §§ 14 och 10 i anställningsskyddsavtalet följer att arbetstagarna har rätt till uppsägningslön och att en uppsägning skall vara skriftlig. Enligt § 12 andra stycket nämnda avtal anses uppsägning ske när arbetstagaren får del av uppsägningen. Av § 13 nämnda avtal följer att uppsägningstidens längd räknas utifrån arbetstagarens ålder och anställningstidens längd.

När bolaget övertog entreprenaden på fastigheten Vimmerby Morkullan 12 från Bjerkerts bedrev bolaget inte någon annan verksamhet. Bjerkerts bedrev efter entreprenadöverlåtelsen inte någon verksamhet. Bolaget övertog således hela Bjerkerts verksamhet. Även om något formellt överlåtelseavtal inte upprättades mellan Bjerkerts och bolaget, kom verksamheten ändå genom ställföreträdarnas konkludenta handlande att överflyttas till bolaget. Av § 2 första stycket andra punkten i anställningsskyddsavtalet framgår att en arbetstagare som byter anställning i samband med att företag eller del av företag övergår från en arbetsgivare till en annan får tillgodoräkna sig tiden hos den förre arbetsgivaren när anställningstiden hos den senare skall beräknas. Eftersom bolaget övertagit verksamheten i Bjerkerts så har arbetstagarna rätt att tillgodoräkna sig anställningstiden hos Bjerkerts. Detta får till följd att de berörda arbetstagarna har rätt till längre uppsägningstider än en månad, som längst sex månader.

Eftersom arbetsgivaren brutit mot § 14 genom att inte betala ut uppsägningslön är såväl envar av arbetstagarna som förbundet berättigade till allmänt skadestånd, jämför AD:s dom 1979 nr 41.

Sammanfattningsvis hävdar således förbundet att arbetstagarna sagts upp först den 3 augusti 1992 samt att bolaget övertagit den av Bjerkerts bedrivna verksamheten och att arbetstagarna därför vid beräkning av uppsägningstid har rätt att tillgodoräkna sig även anställningstiden hos Bjerkerts.

Bolaget

Det vitsordas att bolaget genom sin anslutning till Byggförbundet var bundet av byggnadsavtalet och det därtill hörande anställningsskyddsavtalet.

Bolaget bildades i november 1991 och registrerades första gången den 19 december 1991 med firma Byggentreprenader i Vimmerby AB. Avsikten var att bedriva bl.a. byggnadsverksamhet. Samtliga aktier förvärvades vid årsskiftet 1991/92 av X.X:s maka, P.B.. P.B. äger alltjämt samtliga aktier i bolaget. X.X. ansvarade dock för och skötte i praktiken all bolagets verksamhet med fullmakt från styrelseledamoten tillika firmatecknaren G.A.. Av förbiseende kom X.X. inte att anmäla ändringen av styrelsen i bolaget förrän hösten 1992, då verksamheten definitivt flyttades till Göteborg. G.A:s syfte med bolagsbildningen är okänt för X.X.. Väsentligt är emellertid att varken G.A. eller någon annan företrädare för Bjerkerts eller någon detta närstående bolag ägt eller har haft något reellt inflytande över bolagets verksamhet fr.o.m. årsskiftet 1991/92. Något ägarsamband mellan Bjerkerts och bolagets verksamhet har sålunda inte förelegat.

I juni 1992 stod det klart för arbetstagarna att det inte fanns fler byggprojekt efter det att entreprenaden i kvarteret Morkullan färdigställts. Med anledning därav hölls den 30 juni 1992 en förhandling enligt medbestämmandelagen. Därvid var parterna ense om att arbetsbrist och därmed saklig grund för uppsägning förelåg. R.B. informerade, utanför protokollet, om att uppsägningarna skulle göras före byggsemestern. När därför L-Å.T. upplyste arbetstagarna den 3 juli 1992 om att de var uppsagda och att de skulle bege sig till bolagets kontor för att där motta skriftligt uppsägningsbesked vid arbetstidens slut, får uppsägning anses ha skett nämnda dag även om arbetstagarna inte mottagit uppsägningshandlingarna.

Samma uppsägningsbesked delades ut den 3 augusti 1992. Bolaget vill i sammanhanget poängtera att förbundets avdelning 15 redan den 10 juli 1992 kände till uppsägningarna eftersom förhandlingsframställan då gjordes per brev. Detta framgår av protokollet från den lokala förhandlingen den 5 augusti 1992.

Bjerkerts ändrade successivt under 1991 sin inriktning från byggnadsrörelse till att avse förvaltning och projektering. Den sista entreprenaden - vilken påbörjades i början av hösten 1991 - avsåg byggnation i kvarteret Morkullan i Vimmerby. Inför den planerade förändringen av verksamheten informerades företagets MB-grupp fortlöpande liksom förbundets avdelning 15.

Entreprenaden avseende kvarteret Morkullan kunde inte - i vart fall inte utan vittgående konsekvenser för Bjerkerts del - avbrytas i förtid. Det var därför nödvändigt att projektet slutfördes av något annat entreprenadföretag. Bolaget åtog sig därför att färdigställa den aktuella entreprenaden. Det är korrekt att bolaget inte hade bedrivit någon verksamhet före detta åtagande. Entreprenadkontraktet mellan Bjerkerts som entreprenör och fastighetsaktiebolaget Eldaren som beställare överläts dock aldrig till bolaget utan Bjerkerts partsställning i förhållande till beställaren förblev hela tiden densamma. Det har aldrig förelegat något som helst avtal mellan Bjerkerts och bolaget om övertagande av hela eller delar av Bjerkerts verksamhet. Inte heller har bolaget övertagit rörelseinventarier, kontorsmaterial eller annat inkråm från Bjerkerts. Däremot anlitades platschefen R.B. även av bolaget, eftersom han från början upphandlat entreprenaden och var den som var mest insatt i förhållandena. R.B. hade - efter det att han överlåtit aktierna i Bjerkerts - vare sig ägar- eller annat inflytande i Bjerkerts. Han var dock fortfarande anställd hos Bjerkerts som platschef. Eftersom det rörde sig om uppförande av byggnad på en fastighet är det naturligt att arbete utfördes på samma plats som tidigare och med samma utrustning i form av verktyg och personalbodar. Samtidigt med detta påbörjade dock bolaget ett annat entreprenadarbete i Kisa, vilket arbete projekterats av ett annat företag. Det kan nämnas att bolaget rekryterade personal jämväl från andra orter än Vimmerby liksom från andra företag.

För att de av förbundet åberopade grunderna för tillgodoräknande av anställningstid skall vara tillämpliga fordras att det endera föreligger ett arbetsgivarsamband eller ett verksamhetssamband. Något sådant föreligger emellertid inte. Det enda samband som föreligger, nämligen att bolaget fullföljde den av Bjerkerts påbörjade entreprenaden med stora delar av Bjerkerts personal, är ej ensamt en omständighet som kan tillmätas sådan betydelse att anställningstid skall få tillgodoräknas från anställningen hos Bjerkerts när arbetsbrist uppstår i bolaget.

Sammanfattningsvis kan sägas att bolaget således avseende samtliga arbetstagare har fullgjort utbetalning av avtalsenlig uppsägningslön om en månad räknat från den 3 juli 1992. Ingen av arbetstagarnas anställningsförhållande hos bolaget har överstigit tolv månader under de senaste två åren eller för arbetstagare som fyllt 45 år, sex månader under de senaste tolv månaderna. Någon skyldighet att utge uppsägningslön för mer än en månad har därför ej förelegat. Bolaget har inte övertagit arbetstagare från annan arbetsgivare under sådana förhållanden att dessa ägt tillgodoräkna sig anställningstid hos den tidigare arbetsgivaren vid beräkningen av vilken uppsägningstid respektive arbetstagare har vid uppsägning från bolagets sida.

Domskäl

Den huvudsakliga tvistefrågan i detta mål rör rätten till uppsägningslön. Förbundet har gjort gällande att de åtta berörda medlemmarna i förbundet sades upp från sina anställningar hos bolaget den 3 augusti 1992 och att de vid bestämmandet av uppsägningstidernas längd hade rätt att tillgodoräkna sig även anställningstiden hos en tidigare arbetsgivare, vars verksamhet enligt förbundets mening övergått till bolaget. I enlighet med denna inställning har förbundet yrkat att bolaget förpliktas utge dels till de berörda medlemmarna uppsägningslön inklusive semesterersättning, dels till förbundet och medlemmarna allmänt skadestånd för det brott mot kollektivavtal, anställningsskyddsavtalet, som underlåtenheten att utbetala uppsägningslöner utgjort. Dessa yrkanden har bolaget bestritt. Bolagets inställning är att de berörda arbetstagarna sades upp redan den 3 juli 1992. Vidare har bolaget bestritt att den verksamhet som arbetstagarnas tidigare arbetsgivare bedrev övergått till bolaget, vilket är en förutsättning för att de skall ha rätt till mer än en månads uppsägningstid.

Bolaget har uteblivit från huvudförhandlingen i målet, som utan hinder därav på förbundets begäran företagits till förhandling och avgörande. Vid huvudförhandlingen har åberopad skriftlig bevisning förebringats. På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med sju av de berörda arbetstagarna, nämligen S-O.C., M.A., L.H., L.O., T.A., P.K. och C.A. samt vittnesförhör med förre avdelningsordföranden S.H. och ombudsmannen I.I.. Bolaget har meddelat att det återkallat tidigare åberopad muntlig bevisning.

En fråga som arbetsdomstolen har att ta ställning till är alltså om de berörda arbetstagarna sades upp den 3 juli 1992, vilket bolaget påstått, eller först den 3 augusti 1992, som förbundet påstått.

Bolaget har påstått att L-Å.T., som företrädde arbetstagarnas tidigare arbetsgivare, Bjerkerts, den 3 juli 1992 upplyste arbetstagarna om att de var uppsagda och uppmanade dem att bege sig till bolagets kontor för att mottaga skriftliga uppsägningsbesked. Enligt bolagets mening får uppsägningarna därför anses ha skett den dagen även om arbetstagarna inte då tog befattning med uppsägningshandlingarna. Förbundets inställning är att inga uppsägningar, vare sig muntliga eller skriftliga, företogs den 3 juli 1992. Förbundet menar också att uppsägningar enligt anställningsskyddsavtalet skall vara skriftliga, vilket får förstås så att förbundet menar att skriftlighet är ett krav för att uppsägningar skall vara giltiga.

Utredningen om vad som förekom den 3 juli 1992 består, sedan bolaget återkallat den bevisning det tidigare åberopat, endast av de utsagor som lämnats av sju av de berörda arbetstagarna. Av dessa utsagor framgår bl.a. följande. Det var sista arbetsdagen före semestern och arbetstagarna lämnade arbetsplatsen vid olika tidpunkter från omkring kl. 13 till omkring kl. 16. Några av dem som gick tidigt återvände sedan till arbetsplatsen en stund. Alla hörda har uppgett att de inte av L-Å.T. fick något muntligt eller skriftligt besked om uppsägning. Ett par av de hörda har dock uppgett att de av honom uppmanades att gå till bolagets kontor. Detta gjorde de dock inte, eftersom det var efter arbetstidens slut. En av de hörda har uppgett att R.B. med honom kan ha talat om uppsägningar.

Det ankommer, som särskilt framhållits i en protokollsanteckning till anställningsskyddsavtalet, på den som påstår att uppsägning skett att styrka sitt påstående, om detta bestrids. Enligt arbetsdomstolens mening kan det inte anses styrkt att någon av de berörda arbetstagarna av bolaget vare sig muntligen eller skriftligen sagts upp från sin anställning den 3 juli 1992. Arbetsdomstolen har därmed inte anledning att gå in på frågan om uppsägningar enligt anställningsskyddsavtalet måste var skriftliga för att vara giltiga. Det är ostridigt i målet att arbetstagarna den 3 augusti 1992 erhållit skriftliga uppsägningsbesked från bolaget. Sammanfattningsvis innebär detta att uppsägningstiderna började löpa först från den sistnämnda dagen.

Den andra fråga som arbetsdomstolen har att ta ställning till är om arbetstagarna vid tillämpning av reglerna i § 13 om uppsägningstidens längd får tillgodoräkna sig anställningstiderna hos den tidigare arbetsgivaren, Bjerkerts. Detta är en förutsättning för att uppsägningslön skall utgå med de belopp som yrkats i målet och som beräknats på uppsägningstider varierande mellan två och sex månader och inte endast för en månad.

Regeln i § 2 i anställningsskyddsavtalet om tillgodoräknande av anställningstid hos tidigare arbetsgivare har samma lydelse som motsvarande bestämmelse i 3 § anställningsskyddslagen. Det har inte påståtts att det skulle föreligga någon skillnad i innebörden i dessa regler. Arbetsdomstolen utgår därför från att avtalets bestämmelse har samma innebörd som lagens.

Arbetsdomstolen har i sin tidigare praxis vid flera tillfällen haft att pröva frågan om en övergång av en rörelse eller en del av en rörelse skett. Avgörandena har mestadels rört tillämpningen av bestämmelserna i 25 § anställningsskyddslagen om företrädesrätt till återanställning. Avgörandena bör ändå anses vägledande för tolkningen av begreppet övergång i lagens regler i 3 § om beräkning av anställningstid.

I domen AD 1994 nr 92 uttalade domstolen följande.

Arbetsdomstolen har i sin praxis vid ett flertal tillfällen haft att pröva frågan om en övergång av rörelse eller del av rörelse skett (se särskilt rättsfallen AD 1976 nr 18, 1978 nr 153, 1979 nr 140, 1984 nr 14 och 1988 nr 88). Domstolen har därvid uttalat att för att den aktuella bestämmelsen i 25 § anställningsskyddslagen skall kunna tillämpas fordras att det föreligger ett direkt rättsligt samband mellan den förutvarande och den nye arbetsgivaren vilket kan karaktäriseras som eller jämföras med en överlåtelse av ett företag. Det mest närliggande exemplet på rättsligt samband är ett sedvanligt avtal om överlåtelse av rörelsen. Domstolen har uttalat att det för att en övergång av en rörelse skall anses föreligga krävs mer än att t.ex. lokaler och inventarier överlåts. För att det skall anses att en övergång i lagens mening har skett fordras i princip att själva rörelsen, näringsverksamheten, eller del av denna har övergått till den nye arbetsgivaren. Domstolen har också konstaterat att någon allmän regel inte kan uppställas huruvida en övergång av ett företag eller en del av ett företag har skett. Omständigheterna i det enskilda fallet blir avgörande. De anförda rättsfallen ger emellertid stöd för det generella uttalandet att några stränga krav inte uppställs för att en övergång av en rörelse eller en del av en rörelse skall anses ha ägt rum. Det förhållandet att verksamheten efter förändringen bedrivs i yttre former som sett ur de anställdas synvinkel är att uppfatta som i huvudsak oförändrade torde vara att uppfatta som ett starkt bevis för att det föreligger ett sådant rättsligt samband som utgör eller är att jämföra med ett överlåtelseavtal.

Såvitt gäller det nu föreliggande fallet är till en början följande ostridigt. Bjerkerts påbörjade en entreprenad i kvarteret Morkullan på beställning av Fastighetsaktiebolaget Eldaren. De berörda arbetstagarna var då anställda hos Bjerkerts. Bjerkerts fullföljde emellertid inte dessa arbeten utan de fortsattes av bolaget, som blev arbetsgivare åt de berörda arbetstagarna.

Arbetsdomstolen kan till en början konstatera att det enligt vad bolaget uppgett inte förelåg något avtalsförhållande mellan bolaget och beställaren av entreprenaden, Fastighetsaktiebolaget Eldaren. Det förhåller sig alltså enligt bolaget inte så att beställaren först anlitat en entreprenör, Bjerkerts, och sedan en annan, bolaget. Enligt bolaget förekom det inte heller något avtal mellan bolaget och Bjerkerts och förbundet har inte heller påvisat något sådant avtalsförhållande. Utredningen ger alltså inte något besked om hur bolaget kommit att medverka i entreprenaden. Samtidigt är det ostridigt så att bolaget faktiskt fortsatte den av Bjerkerts påbörjade entreprenaden.

Mot bakgrund av det nu anförda och det som anförts avslutningsvis i det ovan återgivna avsnittet i en tidigare meddelad dom finns det anledning att särskilt beakta hur de faktiska förhållandena tett sig för de berörda arbetstagarna. Situationen för dem var alltså att de som anställda hos Bjerkerts var sysselsatta med uppförandet av en hyresfastighet när de för att fortsätta med samma arbete i stället anställdes av bolaget. Såvitt utredningen visar var bytet av arbetsgivare också den enda förändring som arbetstagarna kunde iaktta. De fortsatte samma arbete på oförändrade villkor och med samma arbetsledning, verktyg, maskiner och bodar.

Nyssnämnda omständigheter - i förening med vad bolaget uppgett om att anledningen till bytet av arbetsgivare var att Bjerkerts skulle upphöra med byggnadsverksamhet - talar enligt arbetsdomstolens mening med avgörande styrka för att det beträffande Bjerkerts byggnadsverksamhet skett en sådan övergång som enligt lagen och kollektivavtalet ger arbetstagarna rätt att tillgodoräkna sig anställningstiden hos Bjerkerts vid beräkningen av anställningstidens längd.

Arbetstagarnas uppsägningstid skall därför beräknas på sätt som förbundet hävdat. Om de fordrade beloppen avseende uppsägningslön råder inte tvist.

Bolaget har genom att inte betala uppsägningslön för de uppsägningstider som arbetstagarna enligt särskilda regler i anställningsskyddsavtalet hade rätt till också ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till de berörda arbetstagarna och till förbundet. Bolaget har inte heller gjort någon annan invändning i denna del än att de fordrade beloppen skulle vara oskäligt höga. Enligt arbetsdomstolens mening är dock de yrkade allmänna skadestånden skäliga.

Ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i sig.

Förbundets talan skall därmed bifallas i sin helhet.

Med hänsyn till utgången i målet skall bolaget stå för förbundets rättegångskostnader. Det yrkade beloppet får anses skäligt.