AD 1995 nr 11

Fråga om saklig grund för uppsägning. Arbetsgivaren har som grund för uppsägningen av en arbetstagare A åberopat att A hotat B med en kniv under en avskedsfest för B med anledning av att denne slutat sin anställning hos arbetsgivaren. Då A:s uppgifter stått mot B:s, den ene inte kunnat bedömas som mindre trovärdig än den andre och övrig utredning inte gett stöd åt B:s uppgifter framför A:s, finner arbetsdomstolen att arbetsgivaren inte har styrkt sitt påstående om knivhotet.

Parter:

P.C.V.; Hildebrands Kött & Chark Aktiebolag

Nr 11

P.C.V. i Sundbyberg

mot

Hildebrands Kött & Chark Aktiebolag i Solna.

ÖVERKLAGAD DOM

Solna tingsrätts dom den 14 juni 1994, DT 515

Tingsrättens dom, se bilaga.

P.C.V. har yrkat att arbetsdomstolen skall med ändring av tingsrättens dom förplikta Hildebrands Kött & Chark AB att till honom utge ekonomiskt skadestånd med 216 884 kr, motsvarande utebliven lön för tiden från den 19 oktober 1993 t.o.m. den 3 januari 1995, samt allmänt skadestånd med 30 000 kr.

Bolaget har bestritt ändring. För det fall att uppsägningen befinns ha skett utan saklig grund har bolaget medgett att utge det av P.C.V. i arbetsdomstolen yrkade ekonomiska skadeståndet.

Bolaget har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. P.C.V. har på nytt hörts under sanningsförsäkran och förnyat vittnesförhör har hållits med P.S.. Förhören vid tingsrätten med L.G. och A.F. har förebringats genom uppspelning av tingsrättens bandupptagningar av förhören.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak detsamma som i det hänseendet har antecknats i tingsrättens dom.

Domskäl

Bolaget har som grund för uppsägningen av P.C.V. åberopat endast den omständigheten, att han enligt bolaget under den s.k. räkkryssningen den 19 maj 1993 hotat P.S. med kniv. P.C.V. har bestritt det av bolaget påstådda hotet.

En utgångspunkt för prövningen är att det ankommer på arbetsgivaren att visa att det förelegat saklig grund för en uppsägning. Detta innebär att arbetsgivaren, när det som i detta fall föreligger tvist om den faktiska omständighet som lagts till grund för uppsägningen, har att fullt ut styrka denna omständighet. Den bevisskyldighet som sålunda åvilar arbetsgivaren medför att brister i bevisningen om vad som faktiskt inträffat går ut över arbetsgivaren.

Det påstådda knivhotet ägde enligt bolaget rum ombord på båten vid ett tillfälle då P.S. var uppe och dansade med en kvinna. Den direkta bevisningen avseende händelsen består endast av vad P.S. och P.C.V. har uppgett, den förstnämnde under vittnesed och den sistnämnde under sanningsförsäkran. De har i arbetsdomstolen berättat i huvudsak på sätt som har antecknats i tingsrättens dom. När det gäller det påstådda knivhotet står alltså den enes uppgifter mot den andres, och arbetsdomstolen har inte fått grund för att bedöma P.C.V. som mindre trovärdig än P.S.. Övrig utredning ger inte heller stöd åt P.S:s uppgifter framför P.C.V:s. Arbetsdomstolen kan därför inte finna att bolaget har styrkt, att P.C.V. gjort sig skyldig till det påstådda knivhotet mot P.S..

Bolaget har följaktligen inte visat saklig grund för uppsägningen av P.C.V.. För den kränkning av hans rätt som bolaget därmed gjort sig skyldigt till är P.C.V. berättigad att erhålla ett allmänt skadestånd, som inte bör sättas lägre än yrkade 30 000 kr. Vidare skall bolaget i enlighet med sitt i arbetsdomstolen lämnade medgivande till P.C.V. utge ekonomiskt skadestånd med av honom yrkade 216 884 kr, motsvarande utebliven lön för tiden från den 19 oktober t.o.m. den 3 januari 1995.

Bolaget skall som förlorande part ersätta kostnaderna för P.C.V:s rättshjälp såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen.

Domslut

Domslut

1. Med upphävande av punkt 1 i tingsrättens domslut förpliktar arbetsdomstolen Hildebrands Kött & Chark AB att för brott mot anställningsskyddslagen till P.C.V. utge dels allmänt skadestånd med trettiotusen (30 000) kr, dels ekonomiskt skadestånd med tvåhundrasextontusenåttahundraåttiofyra (216 884) kr.

2. Hildebrands Kött & Chark AB skall ersätta kostnaderna för P.C.V:s rättshjälp vid tingsrätten med fjortontusenniohundrafyrtiofem (14 945) kr. Av beloppet utgör 2 967 kr mervärdesskatt.

3. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till X.X. för det biträde han lämnat P.C.V. i arbetsdomstolen med tolvtusenfemhundratrettioåtta (12 538) kr, varav 11 688 kr för arbete och 850 kr för tidsspillan. Av ersättningen utgör 2 508 kr mervärdesskatt.

4. Hildebrands Kött & Chark AB skall ersätta kostnaderna för P.C.V:s rättshjälp i arbetsdomstolen med tolvtusenfemhundratrettioåtta (12 538) kr. Av beloppet utgör 2 508 kr mervärdesskatt.

Dom 1995-02-08, målnummer B-111-1994

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Torkel Unge och Göte Larsson. Enhälligt.

Sekreterare: Jan Bergman

Tingsrättens dom (ledamot: L Reuterwall)

BAKGRUND

Bolaget anställde i april 1988 C. som styckare vid sin filial i Solna, vilken omfattar fem avdelningar med totalt 65 anställda. I januari 1993 erhöll C. skriftligt besked om avsked, vilket dock återtogs av bolaget. C. sades sedan genom skriftligt besked upp den 5 juli 1993 från sin anställning på grund av personliga skäl med en uppsägningstid om tre månader; han fullgjorde sin sista arbetsdag den 19 oktober. Med anledning av uppsägningen påkallade Svenska Livsmedelsarbetareförbundet förhandlingar med bolaget. Sedan två lokala och en central förhandling ägt rum, förklarade sig förbundet avstå från att företräda C..

YRKANDEN M M

C. har - som han slutligen bestämt sin talan - yrkat förpliktande för bolaget att till honom utge dels allmänt skadestånd om 30 000 kr, dels ekonomiskt skadestånd om 359 808 kr motsvarande 24 månadslöner om 14 992 kr.

C. har som grund för yrkandena anfört att bolaget utan saklig grund sagt upp hans anställning, varigenom bolaget dels kränkt hans rättigheter enligt anställningsskyddslagen, varför han har rätt till allmänt skadestånd jämlikt 38 § nämnda lag, dels åsamkat honom ekonomisk skada genom att han sedan den 20 oktober 1993 varit arbetslös, vilket berättigar honom till ekonomiskt skadestånd.

Bolaget har bestritt käromålet och som grund för bestridandet anfört att uppsägningen varit sakligen grundad, eftersom C. den 19 maj 1993 under en s.k. räkkryss med en morakniv hotat P.S., en av bolagets anställda. För det fall tingsrätten skulle finna att saklig grund för uppsägning inte förelegat har bolaget dels gjort gällande att det allmänna skadeståndet skall jämkas till 0 kr på grund av C:s medvållande och, om C. inte skulle anses medvållande, till belopp rätten finner skäligt, dels vitsordat att C. lidit ekonomisk skada med yrkat månadsbelopp från den 19 oktober 1993 till dagen för huvudförhandling.

C. har för det fall tingsrätten skulle finna att räkkryssen anordnats av bolaget och att han hotat S. med kniv på sätt bolaget påstått vitsordat att saklig grund för uppsägning förelegat.

Parterna har till utveckling av talan anfört bl.a. följande.

C.: Han har varit en kompetent och duktig arbetare, som inte på något sätt åsidosatt sina förpliktelser i bolagets tjänst. Festen på räkkryssaren anordnades inte av bolaget, utan det var arbetskamraterna på avdelningen som beslöt att "fira av" S. genom att åka med på båten. Räkkryssen betalades dock med medel från bolaget, 400 kr, som varje avdelning får per år och anställd att användas fritt. Vid telefonöverläggning den 28 juni 1993 mellan bolaget genom ställföreträdaren L.G. och förbundet nämndes ingenting om hans uppförande på räkkryssen utan endast frågor om hans frånvaro i arbetet. Orsaken till att bolaget sagt upp honom är i stället hans härkomst, i anledning av vilken han utsatts för diskriminering på arbetsplatsen.

Bolaget: Räkkryssen den 19 maj betalades med det anslag om 400 kr per anställd och år som bolaget tillhandahåller resp. avdelning att använda som den vill för att öka trivseln bland de anställda. Ombord på båten gick C. fram till S. på dansgolvet med en morakniv och hotade att sticka kniven i denne. I anledning av händelsen varslades C. den 22 maj 1993 om uppsägning och erhöll skriftligt besked om uppsägning på grund av personliga skäl den 1 juli. Att knivincidenten inte togs upp vid telefonöverläggningen den 28 juni berodde på att bolaget och förbundet var överens om förhandlingar i den frågan men inte i frågan om C:s frånvaro. - Det är riktigt att C. skötte sina arbetsuppgifter väl, men i anledning av att han varit olovligen frånvarande från arbetet den 23 december 1992 ävensom den 4, den 5 och den 7 januari samt den 8 och den 9 februari 1993 genom att underlåta att i enlighet med bolagets rutiner kontakta arbetsledaren senast kl. 07.00 på morgonen den första frånvarodagen erhöll han den 10 februari 1993 en skriftlig varning av bolaget. C. har först i efterhand åberopat sjukdom som orsak till frånvaron. Samtliga anställda känner till rutinerna vid frånvaro.

Bolaget har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

DOMSKÄL

C. har som skriftlig bevisning åberopat besked om uppsägning daterat den 1 juli 1993 samt protokoll fört vid telefonöverläggning den 28 juni 1993.

Bolaget har som skriftlig bevisning åberopat skriftlig varning per den 10 februari 1993 och faktura avseende kostnaderna för räkkryssen den 19 maj 1993.

G. och C. har hörts under sanningsförsäkran, varjämte vittnesförhör har hållits med A.F., arbetsledare vid styckningsavdelningen, och med S.. De sålunda hörda har berättat i huvudsak följande.

G. har bekräftat vad bolaget anfört till utvecklande av talan angående bolagets rutiner vid frånvaro av de anställda och C:s frånvaro.

C. har berättat i huvudsak följande. Han har inte haft några personliga problem med F., men denne diskriminerade honom och en annan spanjor vid fördelningen av arbetet; de fick hela tiden de tyngsta sysslorna, och han fick inte lov att hjälpa sin landsman. Det var alltid han som togs ut för olika arbetsuppgifter vid de tillfällen då de var några stycken som inte hade något att göra. Han var sysselsatt i princip hela tiden. Han stod som nummer tre för befordran till finstyckningsavdelningen, men han fick ändå inte börja där, sedan en plats där blivit ledig och det visat sig att de två personerna före honom inte klarade av arbetet. Till den 19 maj 1993 hade arbetskamraterna på avdelningen bokat bord på en räkkryssare som överraskning för S., som skulle sluta. De var ca 14 stycken som skulle åka med, och bland dem var F. men ingen från bolagets ledning. De samlades först hemma hos S. och fortsatte sedan på räkkryssen, på vilken alla åt och drack. På båten uppstod gräl mellan honom, F. och några till om orsaken till att en del tjänade sex kr mer per timme än vad han och några andra gjorde. Han sade att han skulle ta upp saken med facket, som skall förhandla fram lönerna kollektivt. Han satt vid ett bord och försökte medla, när S., F. och två personer till kom och knuffade till honom, varpå de började gräla ordentligt med honom - just de med högre lön än han. De andra lyfte fram S., som är stor, för att skrämma honom. De grälade i cirka fem minuter, och därvid stannade det. Ingen av båtpersonalen ingrep vid grälet, och någon polisanmälan har inte gjorts mot honom. Han hade inte med sig kniv på båten. Han vet inte hur en morakniv ser ut. Det fanns bords- och smörknivar på båten, men något annat slags kniv såg han inte till. Han har inte hotat S., som han fortfarande är bekant och vän med, med kniv. Han har ringt till bolaget varje gång han varit sjuk och lämnat meddelande på telefonsvararen, men den tar inte alltid emot meddelandena, vilket han påtalat för G. och F..

F.: Han var med hela kvällen på räkkryssen men såg inte knivincidenten. Han tror att han fick höra talas om den först dagen efter. C. var aggressiv hela kvällen från det att de började festandet hos S.; det diskuterades bl.a. löneskillnader. Problemet under kvällen var att söka skilja C. från andra på båten.

S.: De åt och drack på båten och stämningen var god; det satt ett antal sjuksköterskor vid bordet bakom deras. Han och C. hade inte grälat under kvällen. Då han befann sig på dansgolvet, kom C. fram till honom och satte en kniv mot sidan på honom och frågade om denne skulle sticka kniven i honom. P., en anställd på avdelningen, såg vad som hände, kom fram och - efter viss tumult - avväpnade C.. Allt gick ganska snabbt. Kniven var slipad och av typ morakniv. Han blev chockad. Han vet inte varför C. hotade honom. Han polisanmälde inte händelsen men talade om den för F. dagen efter. Då han cirka två veckor senare träffade C., bad denne om ursäkt för sitt beteende under räkkryssen. Han tycker att han och C. fungerade väl ihop på arbetsplatsen.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Det är ostridigt att räkkryssen betalats medelst det anslag om 400 kr per år och anställd som bolaget tillhandahåller resp. avdelning att använda som den finner bäst. F. och G. har redogjort för hur pengarna, efter samråd mellan F. och ledningen, betalats ut i förskott och därefter redovisats av F. med kvitton. Räkkryssen har således ordnats för de anställda på avdelningen. Tingsrätten finner mot denna bakgrund att bolaget stått för eller anordnat festen på räkkryssen.

Av utredningen i målet framgår att sällskapet förtärt alkohol såväl hos S. som på båten, att ordentliga gräl förevarit på båten mellan arbetskamraterna, bl.a. angående lönerna, samt att C. betett sig aggressivt. S., som umgåtts även med andra gäster på båten än arbetskamraterna, har dock uppfattat stämningen som god. Såvitt gäller knivhotet står C:s ord mot S:s. Själva upprinnelsen till hotet är oklar. Av C:s uppgifter framgår att han under kvällen blivit knuffad av S. och upplevt att de andra ville skrämma honom. Någon annan anledning för C. att hota S. har inte framkommit än att C. känt sig trängd samt befunnit sig i en upprörd och aggressiv sinnesstämning. Såväl S. som C. har uppgett att de inte hyst personligt agg mot varandra. I målet har inte heller framkommit något som tyder på att S. haft anledning att utan verklighetsbakgrund påstå att C. hotat honom. Mot denna bakgrund finner tingsrätten inte anledning att ifrågasätta S:s vittnesmål om att C. hotat honom med kniv.

Tingsrätten finner således utrett att C. hotat S. med kniv på räkkryssen anordnad av bolaget den 19 maj 1993. Då C. vitsordat att dessa omständigheter i och för sig utgör saklig grund för uppsägning, har tingsrätten inte anledning att självständigt bedöma denna fråga.

På anförda skäl skall C:s talan lämnas utan bifall.

C. får anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad vid domstol. Bolaget skall därför bära sina rättegångskostnader.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. Bolaget skall stå sina rättegångskostnader.

3. Ersättning enligt rättshjälpslagen åt X. fastställs till fjortontusenniohundrafyrtiofem (14 945) kr, varav 13 195 kr för arbete, 1 640 kr för tidsspillan och 110 kr för utlägg.