AD 1995 nr 134

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Alliansen; Swebus Sverige Aktiebolag; Biltrafikens Arbetsgivareförbund; Linjebuss Sverige Aktiebolag; Ödåkra Buss Aktiebolag

Nr 134

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Alliansen och Swebuss Sverige Aktiebolag i Stockholm, Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Linjebuss Sverige Aktiebolag i Stockholm samt Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Ödåkra Buss Aktiebolag i Ödåkra.

Bakgrund

Swebus Sverige AB (Swebus), Linjebuss AB (Linjebuss) och Ödåkra Buss AB (Ödåkra)är tre trafikbolag. Swebus är medlem i Alliansen och de båda andra bolagen i Biltrafikens Arbetsgivareförbund (BA). Såväl Alliansen som BA har kollektivavtal med Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF).

Swebus bedrev tidigare, på entreprenad från Länstrafiken i Malmöhus län (Länstrafiken), linjetrafik med buss dels i Helsingborgsområdet, dels i Sjöbo-Ystadsområdet. Länstrafiken avslutade dessa entreprenadavtal och ingick nya sådana avtal för samma områden med Ödåkra respektive Linjebuss.

SKAF för i målen talan för medlemmar som var anställda av Swebus och som sades upp i samband med att Swebus entreprenader för Länstrafiken avslutades. De yrkanden som framställs grundar sig ytterst på påståendet att en övergång av verksamhet i den mening som avses i 6 b § anställningsskyddslagen har ägt rum från Swebus till Ödåkra eller Linjebuss. De berörda arbetstagarna har rent faktiskt inte övertagits av Ödåkra respektive Linjebuss. De bussar Swebus använde för entreprenaderna har inte heller tagits över. Innan Ödåkra och Linjebuss fick sina entreprenader hade dessa bolag inte med anledning därav några direkta kontakter med Swebus.

Arbetsdomstolen förordnade i ett beslut den 26 juli 1995 (beslut nr 96/95) interimistiskt att de anställningar som avses med SKAF:s yrkanden i målen nr A 68/95 och A 69/95 om ogiltigförklaring av uppsägningar skulle upphöra från samma dag eller om uppsägningstiden då inte löpt ut från utgången av uppsägningstiden. Beslutet grundades på att arbetsdomstolen funnit att det inte hade ägt rum någon övergång av verksamhet och att Swebus därför varit oförhindrat att säga upp arbetstagarna på grund av arbetsbrist när entreprenaderna förlorades.

Den nu aktuella frågan

SKAF grundar sin talan i målen bland annat på följande bestämmelser i anställningsskyddslagen.

6 b § Vid övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet, övergår också de rättigheter och skyldigheter på grund av anställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången på den nya arbetsgivaren./.../

7 § /.../ Vid en sådan övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som sägs i 6 b §, skall övergången i sig inte utgöra saklig grund för att säga upp arbetstagaren. Detta förbud skall dock inte hindra uppsägningar som sker av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar i arbetsstyrkan ingår. /.../

I propositionen till de nu angivna lagrummen (prop. 1994/95:102 s. 23) anges att de har tillkommit för att det inte skall kunna råda någon tvekan om att Sverige uppfyller sina åtaganden enligt EG-direktivet (77/187/EEG) om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (överlåtelsedirektivet). Vidare anges (s. 80) att formuleringarna är avsedda att knyta an till de begrepp som används i direktivet.

I överlåtelsedirektivet finns bland annat följande bestämmelser.

Artikel 1

1. Detta direktiv skall tillämpas vid överlåtelse av ett företag, en verksamhet eller del av en verksamhet till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion.

Artikel 3

1. Överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tidpunkten för överlåtelsen enligt artikel 1.1 skall till följd av sådan överlåtelse övergå på förvärvaren. /.../

Artikel 4

Överlåtelsen av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet skall i sig inte utgöra skäl för uppsägning från överlåtarens eller förvärvarens sida. Denna bestämmelse skall dock inte hindra uppsägningar som sker av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar i arbetsstyrkan ingår.

Till följd av lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen gäller det s.k. Romfördraget i Sverige. I Romfördragets artikel 177 återfinns regler om EG-domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden. Däri anges att EG-domstolen är behörig att meddela förhandsavgöranden rörande tolkningen av rättsakter som beslutats av gemenskapens institutioner. Vidare stadgas följande.

När en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat får den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande.

När en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, skall den nationella domstolen föra frågan vidare till domstolen.

SKAF har nu hemställt att arbetsdomstolen hämtar in förhandsavgörande från EG-domstolen. Arbetsgivarparterna har motsatt sig att sådant besked inhämtas.

Parternas argumentation

Rörande frågan om arbetsdomstolen bör inhämta förhandsbesked från EG- domstolen har parterna anfört i huvudsak följande.

SKAF

Kollektivtrafiken är en samhällsstyrd och offentlig verksamhet. Den har grundläggande betydelse för samhällsnyttan. Under de senaste årtiondena har kollektivtrafiken varit en kommunal angelägenhet. Så är fortfarande fallet, även om vissa kommuner under senare år har anlitat privata trafikbolag som uppdragstagare i sammanhanget. I de nu aktuella målen är det Länstrafiken inom landstinget som sköter upphandlingen och träffar entreprenadavtal med berörda trafikbolag. Under kontraktstiden har Länstrafiken såsom huvudman inflytande över verksamheten. Enligt SKAF:s mening talar dessa omständigheter för att verksamhetens identitet inte förändras vid entreprenörsskiften.

Kontraktstiden för entreprenaderna är fyra år. Entreprenaderna kan därför inte sägas vara av begränsad eller tillfällig natur. Ett flertal arbetstagare är berörda av varje entreprenad.

De entreprenader som Swebus hade är identiskt lika med de entreprenader som numera innehas av Ödåkra och Linjebuss. Saken kan uttryckas så att de affärskontrakt som Swebus hade med Länstrafiken har överförts på Ödåkra och Linjebuss. Den linjetrafik som Ödåkra och Linjebuss driver på de nämnda entreprenaderna sker rent geografiskt inom samma område och på samma plats som Swebus bedrev sin linjetrafik. Länstrafiken har upplåtit gator, torg, vägar och hållplatser för verksamheten. I Sjöbo använder Linjebuss de uppställningsplatser för bussar som Swebus tidigare använde. Vidare använder Linjebuss en service- och tvätthall med tankanläggning och ett uppehållsrum för bussförare som finns på samma fastighet som uppställningsplatserna. Denna fastighet ägdes tidigare av Swebus, men såldes till Sjöbo kommun i samband med övergången. Kommunen hyr nu ut anläggningen till Linjebuss. I Helsingborg har Ödåkra övertagit de biljettmaskiner som Swebus tidigare använde. Maskinerna tillhandahålles av Länstrafiken. Det är, nu liksom tidigare, Länstrafiken som bestämmer turtäthet, linjesträckning, trafikdygn och taxor för den trafik entreprenaderna gäller. De nuvarande entreprenaderna betjänar samma kundkrets, dvs. allmänheten, som de entreprenader Swebus tidigare hade.

SKAF menar att bedrivande av linjetrafik i sig är en verksamhet och inte en arbetsuppgift.

Sambandet mellan nuvarande entreprenörer och den tidigare är mycket starkt. Utan de förutsättningar Länstrafiken ger kan verksamheten inte bedrivas.

EG-domstolen har i flera mål (Daddy's Dance Hall, Bork och Redmond Stichting) låtit förstå att överlåtelsedirektivet kan vara tillämpligt vid entreprenörsskiften, även om övergången då kan sägas gå i två steg och det inte finns något direkt rättsligt samband mellan de båda entreprenörerna.

För att överlåtelsedirektivet i ett sådant sammanhang skall vara tillämpligt förutsätts också att verksamhetens identitet är bevarad över övergången. När det gäller traditionella fall av överlåtelse i form av avtal mellan överlåtare och förvärvare har EG-domstolen bland annat i det s.k. Spijkersfallet fastslagit att identitetsbedömningen skall göras utifrån vissa vägledande kriterier. SKAF ifrågasätter om dessa kriterier skall tillämpas också vid en övergång till följd av entreprenörsbyte. I dansk rättspraxis (danska arbetsdomstolens dom den 28 juni 1994 i mål nr 94.227) avseende entreprenörsbyte ifråga om stadsbusstrafik synes det ha ansetts tillräckligt att det varit fråga om linjetrafikverksamhet på samma plats.

Det är av väsentlig betydelse att EG-domstolen tillfrågas om vilka faktorer som skall styra identitetsbedömningen då det är fråga om övergång till följd av entreprenörsbyte. EG-domstolen bör vidare tillfrågas om huruvida det har någon betydelse om verksamheten är av tjänsteproducerande slag eller avser industriell tillverkning. Vidare bör EG-domstolen tillfrågas rörande sin syn på betydelsen i sammanhanget av att en i och för sig samhällsstyrd verksamhet bedrivs av ett privat rättssubjekt.

EG-domstolen har i tidigare avgöranden vid identitetsbedömningen fäst stort avseende vid om personal har övertagits eller ej. Hittills har EG- domstolen emellertid inte prövat den situationen att en övertagare av verksamhet vägrat att ta över den förre innehavarens personal. Det kan, enligt SKAF:s mening, inte rimligen vara så att direktivet för sin tillämplighet förutsätter att personal övertages. En sådan ordning skulle innebära att direktivets uppsägningsförbud i artikel 4 sattes ur spel. EG-domstolen bör därför tillfrågas om hur direktivets syfte att garantera anställningsskydd och dess uppsägningsförbud enligt artikel 4 förhåller sig till direktivets åläggande enligt artikel 3 för en förvärvare att överta anställningsavtalen och innebörden av begreppet "övergång av verksamhet etc." enligt artikel 1.

Alliansen och Swebus

Bland sakomständigheterna i målet bör följande särskilt noteras. De biljettmaskiner Swebus använde i Helsingborg återlämnades till Länstrafiken, som ägde dem, när entreprenaden avslutades. Ingen av de uppsagda i Helsingborg arbetade med de busslinjer som entreprenaden avsåg. Den fastighet i Sjöbo där uppställningplatser för bussar finns ägs fortfarande av Swebus. Alltsedan 1991 hyr Swebus ut plats där till Linjebuss. Swebus och Linjebuss begagnar gemensamt uppehållsrum för bussförare. Det rummet hyrs, nu liksom tidigare, från kommunen.

När det gäller frågan om huruvida byte av entreprenör kan konstituera en övergång av verksamhet föreligger tillräcklig klarhet. Vägledning finns att tillgå.

EG-domstolen har redan i ett mål (Redmond Stichting) behandlat frågan om hur ett offentligt rättssubjekts agerande i sammanhang som dessa skall bedömas.

Beträffande identitetsprövning har EG-domstolen i ett tidigare mål (Spijkers) konstaterat att en helhetsbedömning av verksamheten skall göras och att den avgörande frågan är huruvida det är en bestående ekonomisk enhet som har övergått. När det gäller entreprenörsbyten har EG-domstolen i ett mål (Rygaard) särskilt uttalat att det skall vara fråga om en organiserad helhet av funktioner.

Det går inte att dra några relevanta slutsatser av den danska dom som SKAF åberopar. I det fall den domen rör hade samtliga bussar, verkstad, garage, administration och näst intill all personal övertagits av förvärvaren. I en annan dom från den danska arbetsdomstolen (den 4 januari 1995 i mål nr 93.357) behandlas överlåtelsedirektivets tillämplighet vid entreprenörsbyte. Den danska arbetsdomstolen betonar däri att det inte hade förekommit någon kontakt mellan entreprenörerna och att produktionsresurser inte hade övertagits. Domstolen kom fram till att överlåtelsedirektivet inte var tillämpligt.

Att övertagande av arbetsgivaransvar är en betydande förutsättning för direktivets tillämpning framgår av flera domar från EG-domstolen (Daddy's Dance Hall, Rask och Schmidt).

De frågor SKAF önskar få belysta genom ett förhandsbesked finns i huvudsak redan besvarade i EG-domstolens tidigare domar. Frågeställningarna om hur man bör se på situationen att en förvärvare i syfte att ej omfattas av direktivets tillämpningsområde "vägrar" att överta överlåtarens personal har visserligen allmänt intresse, men de korresponderar inte med den i målet aktuella rättsfrågan.

BA, Ödåkra och Linjebuss

Följande sakomständigheter bör poängteras. I Sjöbo äger Swebus fortfarande både service- och tvätthallen och tankanläggningen. Linjebuss personal tvättar sina bussar i tvätthallen och betalar härför. Personalrummet i Sjöbo hyrs av kommunen och delas av Linjebuss och Swebus. I Sjöbo-området har linjesträckningen ändrats i samband med att Linjebuss fick entreprenaden. När det gäller Helsingborgsområdet är det endast någon eller några få av de i målen aktuella personerna som arbetat på någon av de linjer som Ödåkra nu trafikerar. Det har endast skett i undantagsfall.

Den rättsfråga som ett förhandsavgörande skulle kunna besvara är huruvida en övergång av verksamhet föreligger på de omständigheter som är för handen. Överlåtelsedirektivet kan vara tillämpligt även vid entreprenörsbyten utan direkt rättsligt samband mellan entreprenörerna, men det förutsätter dels att den nya entreprenören faktiskt tar över arbetsgivaransvaret för de anställda som fanns i verksamheten (se EG- domstolens domar i de s.k. Rask och Schmidt-målen), dels att verksamheten har bevarat sin identitet.

Vid avgörandet om identiteten har bevarats skall en närmare bedömning ske av om det är en bestående ekonomisk enhet som har övergått. En helhetsbedömning av samtliga omständigheter måste göras. EG-domstolen har i flera domar (se t.ex. Spijkers) angett vilka omständigheter som är av betydelse vid den bedömningen.

EG-domstolen har i en nyligen avkunnad dom rörande entreprenörsbyte (Rygaard) fastslagit att de nyss nämnda kriterierna för identitet skall gälla även vid entreprenörsbyten. I domen sägs också att det skall vara fråga om en organiserad helhet av element.

Att det här är fråga om av Länstrafiken styrd kollektivtrafik, som är en samhällsnyttig angelägenhet, saknar betydelse för bedömningen av om identitet föreligger. Likaså saknar det betydelse att de gator, torg och hållplatser som används av Ödåkra och Linjebuss är desamma som användes av Swebus. Vad som skall ha bevarat sin identitet är verksamheten, vilket inte är detsamma som arbetsuppgifterna. Viktigare är om produktionsresurser som lokaler och maskiner har övertagits. Så har inte skett här. Av betydelse är också om administration, arbetsledning, kundrelationer och affärskontrakt med utomstående har tagits över. Här är det inte så.

När det gäller de domar från den danska arbetsdomstolen som har åberopats i målen har BA, Ödåkra och Linjebuss samma mening som Alliansen och Swebus.

De frågor SKAF vill ha besvarade angående fallet att en förvärvare "vägrar" att överta personal saknar relevans i dessa mål. Övriga frågor från SKAF har redan besvarats av EG-domstolen i tidigare domar.

Skäl för arbetsdomstolens beslut

EG-domstolen har det yttersta ansvaret för tolkningen av EG:s direktiv och andra rättsakter. Domstolens avgöranden får särskild tyngd mot bakgrund av att det till dessa rättsakter inte finns några egentliga förarbeten och motiv. Bestämmelsen i artikel 177 i Romfördraget skall ses mot denna bakgrund.

Artikeln innebär att arbetsdomstolen, som högsta instans, är skyldig att begära förhandsavgörande om domstolen finner att målet inte kan avgöras utan att ett EG-direktiv tolkas. Finns det redan domar från EG-domstolen eller andra förhållanden som ger tillräcklig vägledning för hur tolkningen skall göras, behövs dock inget förhandsbesked. Som framgår av artikelns ordalydelse och ytterligare poängteras i propositionen 1994/95:19 (s. 528) inför lagen med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska Unionen är det den nationella domstolen själv som avgör om och i vilka hänseenden den anser sig behöva fråga EG-domstolen till råds. Vad parterna anser i frågan är inte avgörande.

Bestämmelserna i 6 b § och 7 § 3 stycketanställningsskyddslagen är avsedda att tolkas i överensstämmelse med innebörden av överlåtelsedirektivets motsvarande regler. Det blir därför aktuellt i målen att tolka nämnda direktiv.

De begrepp som blir tillämpliga och därför måste tolkas återfinns i direktivets första artikel, punkten 1. Arbetsdomstolen har att pröva om det här har skett en "lagenlig överlåtelse eller fusion" och om denna har omfattat en "verksamhet eller en del av en verksamhet".

Begreppet "lagenlig överlåtelse eller fusion" reglerar vilka former av "överlåtelse" som kan ligga inom direktivets tillämpningsområde. Av EG- domstolens praxis på området framgår tydligt att uttrycket "lagenlig överlåtelse" avser att träffa ett tillämpningsområde som är vidare än vad som traditionellt och i juridisk mening innefattats i det svenska begreppet överlåtelse. Det står således klart att även en övergång från en entreprenör till en annan, utan direkt rättsligt samband dem emellan, kan omfattas. Se beträffande vad som nu nämnts främst EG-domstolens dom i det s.k. Daddy's Dance Hall-målet (nr 324/86, 1988, ECR s. 739), men också domarna i det s.k. Bork-målet (nr 101/87, 1988, ECR s. 3057) och det s.k. Redmond Stichting-målet (nr 29/91, 1992, ECR s. I-3189). I den senast nämnda domen behandlas för övrigt också det fallet att övergången utlösts av ett beslut från ett offentligt organ.

När det sedan gäller frågan om det här kan ha skett en övergång av en "verksamhet eller en del av en verksamhet" bör till att börja med noteras att begreppet nu återgetts på svenska språket. Redan en jämförelse med motsvarande formuleringar på de engelska, franska och tyska språken ger viss vägledning för bedömningen. Begreppet "verksamhet" motsvaras i de nämnda språkvarianterna av direktivet av begreppen "business", "etablissements" och "Betrieben". Språkjämförelsen ger vid handen att begreppet sannolikt skall uppfattas mera som företagande eller rörelse än som arbetsuppgifter eller aktiviteter. EG- domstolens praxis får anses ge stöd åt den uppfattningen. I t.ex. den s.k. Spijkers-domen (mål nr 24/85, 1986, ECR s. 1119) redogörs utförligt för EG-domstolens uppfattning om hur begreppet skall tolkas. Således anges att det avgörande skall vara om verksamheten behåller sin identitet vid övergången. EG-domstolen använder här - i engelsk version - uttrycket "going concern". Vid avgörandet om identiteten har bevarats får, enligt EG-domstolen, vissa i domen uppräknade omständigheter särskild betydelse. Bland dessa omständigheter nämns frågan om majoriteten av arbetstagarna har tagits över av den nya arbetsgivaren. EG-domstolen slår fast att det är nödvändigt att i belysning av de nämnda kriterierna göra en helhetsbedömning av samtliga de omständigheter som karaktäriserar transaktionen ifråga. Därefter uttalar EG-domstolen att det kommer an på den nationella domstolen i varje fall att göra denna värdering. Samma konstaterande gör EG-domstolen i det ovan nämnda s.k. Bork-målet och i det s.k. Rask-målet (mål nr 209/91, 1992, ECR s. I-5755). Viss ytterligare vägledning ger domen i det s.k. Rygaard-målet (dom av den 19 september 1995 i mål nr C-48/94). Målet handlar om den situationen att ett företag överför en av sina entreprenader till ett annat företag i syfte att det senare företaget skall färdigställa entreprenaden. EG-domstolen förklarar att tidigare rättspraxis, bland annat domen i det s.k. Spijkers-målet, utgått från förutsättningen att övergången rört en ekonomisk enhet som varit organiserad på ett stabilt sätt och bedrivit en verksamhet som inte varit begränsad till att utföra en bestämd entreprenad. Därefter fastslår EG-domstolen att en övergång som den i målet aktuella kan omfattas av överlåtelsedirektivet endast om den innefattar en övergång av en organiserad helhet av beståndsdelar som gör det möjligt att på ett stabilt sätt fortsätta överlåtarens aktiviteter.

I målen synes det inte bli nödvändigt att besvara de frågor som SKAF ställer om hur direktivets uppsägningsförbud och dess regler om att övertagaren övertar ansvaret för uppfyllande av gällande anställningsavtal förhåller sig till omständigheten att EG-domstolen ansett att ett faktiskt övertagande av majoriteten av arbetstagarna talar för att en övergång i direktivets mening har ägt rum.

Sammanfattningsvis anser arbetsdomstolen att tidigare domar från EG- domstolen ger tillräcklig vägledning för bedömningen av de EG-rättsliga tolkningsfrågor som måste lösas för att målen skall kunna avgöras.

Slut

Arbetsdomstolen avslår SKAF:s hemställan att domstolen skall begära förhandsavgörande från EG-domstolen.

Dom 1995-10-25, målnummer A-68-1995, A-69-1995, A-121-1995, A-122-1995

Ledamöter: Hans Stark, Ulla Erlandsson, Bo Jangenäs, Peter Ander, Ola Bengtson, Göte Larsson (skiljaktig) och Sune Israelsson (skiljaktig).

Sekreterare: Gertrud Forkman. Ledamöterna Göte Larssons och Sune Israelssons skiljaktiga mening

Artikel 177 i Romfördraget innebär att arbetsdomstolen, som högsta instans, är skyldig att begära förhandsbesked från EG-domstolen vid varje tillfälle då det är aktuellt att tolka någon av EG:s rättsakter och tidigare domar från den domstolen inte ger klart och otvetydigt besked om hur tolkningsfrågan skall lösas.

I de nu aktuella målen föreligger den omständigheten att de förvärvande trafikbolagen, Ödåkra och Linjebuss, inte har tagit över någon av de arbetstagare som sades upp från Swebus när Swebus förlorade entreprenaderna. EG-domstolen har inte tidigare prövat vilken betydelse ett sådant handlingsätt kan ha, då det skall avgöras om verksamhet övergått i överlåtelsedirektivets mening. Särskilt mot bakgrund av direktivets syfte att garantera arbetstagares anställningsskydd anser vi därför att arbetsdomstolen bör begära förhandsbesked från EG-domstolen.