AD 1995 nr 157

Parter:

Staten genom Arbetsgivarverket; Ö.J.

Nr 157

Staten genom Arbetsgivarverket

mot

J.Ö. i Älvsjö.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 8 maj 1995, DT 417

Tingsrättens dom, se bilaga.

Staten genom Arbetsgivarverket har yrkat att arbetsdomstolen, med upphävande av tingsrättens domslut under punkterna 1 och 2, skall avslå J.Ö:s talan samt förplikta honom att ersätta staten dess rättegångskostnader vid tingsrätten.

J.Ö. har bestritt bifall till ändringsyrkandet och hemställt att arbetsdomstolen skall fastställa tingsrättens domslut.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har förnyade förhör upplysningsvis hållits med produktchefen S.E. vid Statens löne- och pensionsverk (SPV) och f.d. chefen för pensionsavdelningen vid SPV K-A.T.. Vid tingsrätten aktuell skriftlig bevisning har förebragts även i arbetsdomstolen.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i allt väsentligt detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom, dock med bl.a. följande förtydliganden och tillägg.

Staten

Målets två huvudfrågor är följande.

1. Gäller 1974 års pensionsavtal i förhållande till J.Ö. efter hans pensionsavgång den 1 december 1981?

2. Är 4 § i 1974 års pensionsavtal med stöd av vilken ändringsavtalet den 25 maj 1993 slutits mellan kollektivavtalsparterna även tillämplig på J.Ö.?

Av 1 § i 1974 års pensionsavtal framgår att avtalet äger tillämpning på innehavare av sådan statlig tjänst som omfattas av statens allmänna tjänstepensionsreglementes (1959:287), SPR, tillämpningsområde enligt 1 § reglementet och 1 § tilläggsbestämmelserna till reglementet i dessa bestämmelsers lydelse den 9 december 1974. I 1 § 1 mom. SPR anges "I detta reglemente stadgas angående egenpensions- och familjepensionsrätt på grund av anställningen (tjänstepensionsrätt) samt avgångsskyldighet i samband med pensionering för innehavare av a) statlig lönegradsplacerad tjänst .......". Dessa bestämmelser visar att J.Ö:s tjänstepensionsrätt regleras av pensionsavtalet.

I 2 § 1 mom. pensionsavtalet stadgas att för innehavare av tjänst som avses i avtalet skall SPR gälla som kollektivavtal. Bestämmelsen hänvisar också till 4 § kungörelsen (1959:420) med tilläggsbestämmelser till tjänstepensionsreglementet (TB SPR). Även den sist nämnda paragrafen skall således gälla som kollektivavtal.

Av 6 § SPR i dess lydelse enligt SFS 1975:30 framgår att tjänstepensionsförmånerna, där ej annat följer av föreskrifter meddelade av regeringen, skall vara bruttoförmåner. Enligt 2 § 3 mom. pensionsavtalet skall vid tillämpningen av de bestämmelser och föreskrifter som avses i 1 och 2 mom. vad som sägs om Kungl. Maj:t, pensionsmyndigheten eller annan myndighet i stället gälla arbetsgivaren. Med arbetsgivare avses därvid Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Enligt 4 § a) i förordningen om utövande av arbetsgivarens befogenhet m.m. enligt allmänt pensionsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän utövas arbetsgivarens befogenhet vid tillämpningen av det allmänna pensionsavtalet i fall som avses i 6 § andra stycket SPR av Statens avtalsverk, numera Arbetsgivarverket eller myndighet som Arbetsgivarverket bestämmer.

6 § SPR och 4 § 1 mom. fjärde stycket TB/SPR reglerar samordningen mellan egenpensionsförmåner och socialförsäkringsförmåner (folkpension, allmän tilläggspension m.m.). Dessa bestämmelser kan bara avse personer som har avgått med pension eftersom det endast är i förhållande till pensionsavgångna arbetstagare som samordningsreglerna kan bli aktuella.

I fråga om tillämpningsområdet för pensionsavtalet - att avtalet gäller för arbetstagare med statlig lönetjänst eller arvodestjänst - är avsikten att avskilja andra än statligt anställda från avtalets tillämpningsområde; inte att skilja pensionstagare från arbetstagare. På samma sätt gäller att uttrycken i 3 § 4 mom. SPR "Anställningshavare upphör att vara underkastad reglementet när han inte längre innehar anställning som avser minst halvtidstjänstgöring" och i 10 § 2 mom. SPR "...eller eljest upphört att vara underkastad reglementet" syftar på villkoren för intjänande av pensionsrätt enligt SPR och ingenting annat. I de fall anställningshavaren har rätt till en pensionsförmån vid nämnda tidpunkter fortsätter således pensionsavtalets regler att gälla i fråga om rätten till förmånen.

J.Ö. har gjort gällande att pensionsavtalet endast omfattar arbetstagare som har statlig tjänst och att ändringsförbehållet i 4 § pensionsavtalet endast avser tid fram till pensionsavgången. Enligt J.Ö:s uppfattning övergår därefter innehållet i pensionsavtalet till att vara ett individuellt avtal vars innehåll bestäms av kollektivavtalets lydelse vid pensionsavgången. Detta synsätt är emellertid inte korrekt. Varken ordalydelsen av 4 § pensionsavtalet eller någon annan regel begränsar ändringsförbehållet på sätt som J.Ö. gör gällande. Även om pensionsavtalet efter pensionsavgången skulle ses som ett individuellt avtal innehåller detta avtal bl.a. regeln om ändringsförbehållet i 4 § pensionsavtalet.

Bestämmelsen om ändringsskyldighet i 4 § pensionsavtalet har sin förebild i 18 § första stycket SPR i dess ursprungliga lydelse från 1959, vari stadgas att "Den som är underkastad detta reglemente, är skyldig att underkasta sig ändrade bestämmelser i de hänseenden, om vilka i reglementet förmäles". Bestämmelserna om ändringsskyldighet syftar inte bara på höjningar av pensionsförmåner utan kan även avse sänkningar av förmånerna. Ordalydelsen tyder närmast på att ändringsskyldigheten avser minskade pensionsförmåner. Avtalsparterna enligt pensionsavtalet har samma befogenhet att ändra avtalets bestämmelser som regeringen har att ändra reglementets bestämmelser. Med stöd av 4 § pensionsavtalet har avtalsparterna träffat avtalet den 25 maj 1993 om ändring av pensionsnivån. Regeringen har genom beslut den 1 juli 1993 godkänt avtalet.

Vad avser J.Ö:s egenpensionsbevis innehåller detta endast upplysningar till pensionstagaren och förändrar inte vad som står i det allmänna pensionsavtalet.

J.Ö. är medlem i Svenska Polisförbundet. Svenska Polisförbundet ingår i TCO-OF/P som har slutit ramavtalet om löner m.m. 1993-1995 för statstjänstemän m.fl. J.Ö. är därför, enligt 26 § MBL, kollektivavtalsrättsligt bunden av pensionsavtalet från den 19 augusti 1993, då ramavtalet slöts. Beträffande tiden före den 19 augusti 1993, har statens löne- och pensionsverk varit skyldigt att tillämpa pensionsavtalet på J.Ö. enligt 7 § kollektivavtalsförordningen 1976:1021.

En bruttonivågaranti innebär inte att den totala pensionens belopp är garanterad att alltid uppgå till minst bruttobeloppet. Detta framgår av den lydelse som 4 § 1 mom. TB SPR erhöll när samordningen med ATP infördes fr.o.m. den 1 januari 1963, SFS 1962:355. Enligt 4 § 1 mom. andra stycket TB SPR skulle vid förtida uttag av folkpension och ATP tjänstepensionens bruttobelopp fr.o.m. 65 år minskas med det högre belopp som skulle ha utgått i folkpension och ATP om förtida uttag inte gjorts och vid undantagande från ATP skulle tjänstepensionens bruttobelopp minskas med det högre belopp som skulle ha utgått om undantaget inte gjorts.Vidare måste den ursprungliga lydelsen av 15 § SPR, enligt vilken bruttobeloppet av beviljad egenpension eller familjepension skulle förändras i den mån Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade därom, beaktas. Kungl. Maj:t och riksdagen hade således förbehållit sig rätten att besluta om ändringar av utgående pensioner. 15 § SPR har sedermera ändrats genom kollektivavtal och bruttobeloppet kom därvid att ändras i samma grad som basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Om samma situation som inträffade 1993 hade uppkommit under 1960-talet hade Kungl. Maj:t (regeringen) och riksdagen, med stöd av den då gällande lydelsen av 15 § SPR, haft rätt att besluta om samma ändring som avtalsparterna kom överens om enligt ändringsavtalet den 25 maj 1993 genom en förändring av bruttobeloppet. Avtalsparterna har, med stöd av 4 § pensionsavtalet, 1993 haft samma rätt att besluta om en sänkning av pensionsnivån som regeringen och riksdagen tidigare haft.

När det gäller utformningen av 4 § pensionsavtalet är det inte möjligt att i avtalstexten specificera alla de fall av ändringar i pensionsavtalet som kan komma att bli aktuella. Inte heller 18 § SPR innehöll någon sådan specifikation.

J.Ö.

J.Ö. vidhåller de i tingsrätten åberopade grunderna för bestridandet men vill vad gäller den i första hand åberopade grunden för sin talan; nämligen att det inte finns någon rättslig grund enligt 1974 års pensionsavtal för ändringsavtalet den 25 maj 1993, göra följande förtydliganden.

a) Den intjänade pensionsrätten övergår till att vara bestämd genom ett individuellt avtal vars innehåll bestäms av kollektivavtalets lydelse vid tidpunkten för pensionsavgången.

b) Parternas nuvarande tolkning av pensionsavtalet kan inte göras gällande mot J.Ö.. Den tolkning av avtalet som parterna enats om den 25 maj 1993 har inte förelegat vid avtalets tillkomst 1974 och leder dessutom inte till en entydig tillämpning av avtalet i likartade situationer. För att avtalet skall vara gällande gentemot J.Ö. krävs således att parterna haft en gemensam uppfattning om innebörden av 4 § i pensionsavtalet vid tidpunkten för avtalets tecknande 1974. Någon sådan gemensam uppfattning om innebörden har inte förelegat vid avtalets tillkomst.

c) För att J.Ö:s pensionsförmåner skall anses villkorade genom ett ändringsförbehåll i pensionsavtalet måste detta framgå klart och tydligt av avtalstexten. Eftersom avtalet inte är tydligt i denna del kan avtalet inte anses villkorat på sätt som staten påstår.

Av 1 § pensionsavtalet framgår att avtalet endast gäller för arbetstagare som innehar statlig lönetjänst. Även i 2 § 1 mom. pensionsavtalet anges att för innehavare av tjänst som avses i avtalet skall i paragrafen uppräknade bestämmelser bl.a. 6 § SPR och 4 § TB SPR gälla som kollektivavtal. Att pensionsavtalet endast gäller personer som innehar statlig anställning framgår även av undantagsbestämmelsen i 2 § 5 mom. pensionsavtalet. Om pensionsavtalet även skulle avse personer som inte längre innehar statlig anställning hade det inte funnits anledning att i 2 § 5 mom. särskilt ange att den som avgår med rätt till egenlivränta enligt avtalet är skyldig att underkasta sig de ändrade bestämmelser i fråga om livräntan som kan föranledas av ändringar av den allmänna försäkringen.

I 3 § 1 mom. SPR anges som förutsättning för att anställningshavare skall vara underkastad reglementet bl.a. att anställningshavaren icke uppnått den levnadsålder, vid vilken enligt reglementet inträder rätt att avgå med ålderspension från anställningen. Av nyss nämnda paragrafs 4 mom. framgår att anställningshavare upphör att vara underkastad reglementet när han inte längre innehar anställning som avser minst halvtidstjänstgöring.

Vad gäller 6 § SPR, där det garanteras att i paragrafen uppräknade förmåner är bruttoförmåner vilka skall samordnas med vissa angivna socialförsäkringsförmåner, ger den mening i paragrafens andra stycke som börjar med "när ej annat följer av föreskrifter..." inte stöd för uppfattningen att avtalsparterna skulle ha övertagit någon rätt att själva kunna ändra den samordning som avses i stycket. Enligt dåvarande SPR fanns rätten att meddela föreskrifter angiven i ett tredje stycke vari det klart och tydligt framgick att det som avsågs med rätten att meddela föreskrifter var att ge staten en möjlighet att i vissa situationer kunna bestämma att förmåner som utgick med stöd av andra regler inte skulle ingå i samordningen dvs. det var gynnande beslut som avsågs med rätten att meddela föreskrifter. Det finns ingenting som stödjer uppfattningen att man när paragrafens lydelse ändrades avsett att förändra rätten att meddela föreskrifter om ändringar i samordningstekniken i förhållande till den ursprungliga texten i SPR. Detta framgår också av att den sk. arbetsgivarnyckeln angående arbetsgivarverkets möjlighet att istället för regeringen meddela föreskrifter placerades i 6 § SPR medan det i många andra paragrafer gjordes en hänvisning av dylika frågor till Tjänstepensionsnämnden. De frågor där lagstiftaren kunde anta att intressemotsättningar förelåg hänvisades till Tjänstepensionsnämnden medan de frågor som ansågs vara mindre kontroversiella och i stort sätt innebar ensidiga beslut från arbetsgivarens sida vilka var gynnande för pensionärer, överlämnades till arbetsgivarverket.

4 § TB/SPR är en tilläggsbestämmelse som handlar om hur samordningen rent konkret skall gå till. Allteftersom socialförsäkringssystemet blivit mer komplicerat har ytterligare förmåner tillkommit.

15 § SPR i dess lydelse år 1993 kan inte tolkas så att avtalsparterna övertagit någon rätt från regeringen och riksdagen att ändra normalbeloppet. Om man avsett att avtalsparterna skulle överta den rätten skulle det angetts i paragrafen att normalbeloppet ändras på det sätt avtalsparterna bestämmer precis som det tidigare stod att beloppet ändras genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Det finns ingenting i J.Ö:s egenpensionsbevis som styrker statens påstående om hur pensionsbeviset skall uppfattas. Det nämns visserligen att de förmåner han har och den uträkning som görs sker på grundval av pensionsavtalet. Fråga är då om det framgår av egenpensionsbeviset eller någon annanstans att de förmåner som J.Ö. har uppnått skulle vara villkorade eller att han skulle vara skyldig att finna sig i ändringar av förmånerna. Egenpensionsbeviset talar emot detta. Det står i egenpensionsbeviset att "Detta bevis gäller under förutsättning att de uppgifter som lämnas till SPV är fullständiga och riktiga samt att före avgången inte inträtt ändrade förhållanden av betydelse i pensionshänseende". Det är således förhållandena som gäller innan J.Ö:s pensionsavgång som avgör hur den pensionsförmån han är berättigad till räknas fram och som sedan kommer till uttryck i egenpensionsbeviset. Om det förelegat en osäkerhet om huruvida de angivna pensionsförmånerna skulle komma att gälla även i framtiden borde detta ha angetts i egenpensionsbeviset. Den enda rimliga tolkningen av egenpensionsbeviset och hela konstruktionen av pensionsavtalet är att avtalet har gällt J.Ö. under den tid han innehaft en statlig tjänst. Under den tiden har han tjänat in rätt till pensionsförmånen. I och med hans pensionsavgång har avtalet "frusit" för hans del. Han har således tjänat in den pensionsförmån han har haft rätt till enligt avtalet. När han avgått med pension kvarstår de rättigheter han har uppnått vilka både enligt avtalet och egenpensionsbeviset är värdesäkrade.

Statens uppfattning att det förhållandet att 4 § pensionsavtalet haft 18 § SPR som förebild skulle visa att ändringsskyldigheten för avgångna statspensionärer varit en gemensam avsikt hos parterna vid avtalets tillkomst är inte hållbar. I 18 § SPR sägs att "Den som är underkastad detta reglemente är skyldig att underkasta sig ändrade bestämmelser i de hänseenden, om vilka i reglementet förmäles." Den som har avgått med rätt till tjänstelivränta enligt reglementet i dess lydelse från och med den 1 januari 1974, är skyldig att underkasta sig de ändrade bestämmelser i fråga om livräntan som kan föranledas av ändringar av den allmänna försäkringen. I SPR står det också klart utsagt att reglementet avser innehavare av tjänst. Om 18 § SPR haft den innebörd som staten påstår framstår det som onödigt att i 15 § SPR ange att Kungl. Maj:t och riksdagen kunde bestämma nivån på egenpensionsbeloppen.

J.Ö. hävdar att 4 § pensionsavtalet har den innebörd att tjänsteinnehavare som omfattas av avtalet är skyldiga att acceptera ändringar av avtalet. Detta förhållande gäller emellertid inte för arbetstagare som avgått med pension. Staten och de fackliga organisationerna har träffat ett avtal som innebär att de har givit 4 § en annan innebörd genom sin tolkning. J.Ö. menar att denna tolkning inte är acceptabel och inte kan göras gällande mot honom därför att denna tolkning inte förelåg när avtalet träffades 1974.

Eftersom pension utgör uppskjuten lön och J.Ö. har fått en utfästelse från staten om att han är berättigad till de i egenpensionsbeviset angivna pensionsförmånerna, har de fackliga organisationerna saknat behörighet att med giltig verkan i förhållande till J.Ö. sluta ett avtal om att minska dessa förmåner.

DOMSKÄL

Tvisten

J.Ö. uppbär som pensionerad statstjänsteman sedan den 1 januari 1981 pension enligt bestämmelser i 1974 års allmänna pensionsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (PA/SPR). Egenpensionsbevis om J.Ö:s ålderspension har utfärdats den 19 oktober 1981 av Statens Personalpensionsverk.

Den statliga tjänstepensionen enligt 1974 års pensionsavtal är en bruttopension, dvs. avräkning sker för socialförsäkringsförmåner såsom folkpension och allmän tilläggspension. Pensionsbeloppet ändras i samma grad som basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. 1974 års pensionsavtal utgör ett mellan staten och de statsanställdas huvudorganisationer träffat kollektivavtal.

Som ett led i åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin fastställde riksdagen på hösten 1992 vissa riktlinjer för förändring av pensionsnivån i landet. Riktlinjerna innebar att pensionsutbetalningarna enligt den allmänna pensioneringen generellt skulle reduceras till 98 procent av pensionsbeloppet. Till fullföljande av riktlinjerna beslutade riksdagen härefter att basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring skulle minskas med två procent vid beräkning bl.a. av de huvudsakliga formerna av folkpension och allmän tilläggspension. I regeringens proposition med förslag om de nyssnämnda riktlinjerna uttalade regeringen att minskningen av de allmänna pensionerna bör slå igenom även beträffande tjänstepensionerna på den offentliga sektorn samt att regeringen förutsatte att parterna på de offentliga avtalsområdena gör de justeringar som är nödvändiga.

Mot bakgrund av regeringens uttalande träffade Arbetsgivarverket och de statsanställdas huvudorganisationer den 25 maj 1993 ett kollektivavtal rörande beräkningen av pensionsförmånerna enligt 1974 års pensionsavtal med verkan fr.o.m. den 1 juni 1993. Genom avtalet - i det följande benämnt ändringsavtalet - sänktes pensionernas nivå i samma utsträckning som de allmänna pensionernas nivå sänkts. Behörigheten att sluta ändringsavtalet med giltig verkan för pensionstagarna har parterna grundat på en regel om ändringsskyldighet i 4 § i 1974 års pensionsavtal. I ändringsskyldighetsregeln anges att den som avses i pensionsavtalet är skyldig att underkasta sig de ändrade bestämmelser som kan komma att gälla genom avtal om ändring i pensionsavtalet eller genom nytt avtal.

För J.Ö:s del betydde ändringsavtalet att hans pension för tiden fr.o.m. den 1 juni 1993 t.o.m. den 31 mars 1995 blev 6 093 kr lägre än den annars skulle ha blivit.

J.Ö:s talan i målet går ut på att staten skall förpliktas att utge det nyssnämnda beloppet 6 093 kr jämte ränta och J.Ö. har grundat kravet på att ändringsavtalet av flera skäl inte kan göras gällande mot honom.

Staten har bestritt J.Ö:s talan och till stöd härför åberopat att ändringsskyldighetsregeln i 4 § i 1974 års pensionsavtal innefattat ett bemyndigande för kollektivavtalsparterna att träffa avtal om den samordning mellan de statliga tjänstepensionsförmånerna och socialförsäkringsförmånerna som skulle gälla.

Närmare om tvistefrågorna i målet

Meningsskiljaktigheten mellan parterna i de skilda hänseenden som har aktualiserats i målet kan, såsom arbetsdomstolen uppfattar tvisten, sammanfattningsvis beskrivas i följande tre punkter:

A. Har, såsom J.Ö. anser, 1974 års pensionsavtal med de däri ingående reglementsbestämmelserna tillämpning endast på arbetstagare som innehar statlig tjänst? Eller är, i enlighet med Arbetsgivarverkets uppfattning, pensionsavtalet och därmed ändringsskyldighetsregeln tillämpliga även på personer som avgått från sin tjänst och börjat uppbära pension enligt avtalet?

B. Innefattar pensionsavtalets ändringsskyldighetsregel, i enlighet med Arbetsgivarverkets inställning, ett bemyndigande för kollektivavtalsparterna som givit dessa möjlighet att med verkan för pensionstagarna träffa avtal om den samordning mellan de statliga tjänstepensionsförmånerna och socialförsäkringsförmånerna som parterna i det aktuella fallet ville uppnå?

C. Är pensionsförmånerna enligt 1974 års pensionsavtal hänförliga till området för vad som inom den kollektiva arbetsrätten brukar betecknas som en föreningsmedlems "enskilda rätt" vilken medlemmens organisation inte kan förfoga över utan särskilt bemyndigande och har därför de fackliga organisationerna inte med bindande verkan för den enskilda pensionstagaren kunnat träffa ändringsavtalet? Eller skall ändringsskyldighetsregeln anses medföra att statens pensionsutfästelse enligt pensionsavtalet betraktas som villkorad av att avtal inte träffas om ändring av pensionsbestämmelserna?

Har 1974 års pensionsavtal endast tillämpning på arbetstagare som innehar statlig tjänst och därmed inte på pensionstagare?

I målet har parterna ägnat avsevärd uppmärksamhet åt frågan huruvida 1974 års pensionsavtal med dess ändringsskyldighetsregel över huvud taget har tillämplighet på pensionstagare. Någon utredning om hur avtalsparterna kan ha uppfattat denna fråga när pensionsavtalet slöts har inte förebringats i målet. Argumentationen från parternas sida har väsentligen gällt hur de aktuella pensionsbestämmelserna är att uppfatta med utgångspunkt från regelutformningen. Vad som har förekommit i målet i detta hänseende bedömer arbetsdomstolen på följande sätt.

Den inledande paragrafen i 1974 års pensionsavtal - i lydelsen vid avtalets tillkomst - innehåller bestämmelser om avtalets tillämpningsområde. I första stycket anges: "Avtalet äger tillämpning på innehavare av sådan statlig tjänst som - - - ". Efter ordalagen kan detta uttryckssätt inte uppfattas på annat sätt än att pensionsavtalet äger tillämpning på den statsanställde så länge denne kvarstår i tjänst. Ingen av avtalets följande fem paragrafer innehåller något som kan uppfattas som innebärande att avtalet skulle ta sikte även på pensionstagare. Vad särskilt gäller ändringsskyldighetsregeln i 4 § anges att skyldigheten att underkasta sig ändrade bestämmelser gäller: "Den som avses i avtalet - - -". Själva avtalstextens lydelse ger alltså ett otvetydigt stöd för att avtalet och den däri ingående ändringsskyldighetsregeln endast har tillämpning på arbetstagaren medan denne alltjämt kvarstår i sin anställning.

Frågan om pensionsavtalets tillämpningsområde kan emellertid inte prövas under beaktande enbart av själva avtalets text. En mycket väsentlig del av avtalsinnehållet utgörs av bestämmelser i Statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) från år 1959. Reglementet, som utgör en av regeringen utfärdad förordning, har med några få avsteg gjorts till avtalsinnehåll enligt 2 § i 1974 års pensionsavtal.

Även reglementet innehåller bestämmelser som för tanken till att tillämpningsområdet avser endast den som innehar statlig tjänst. Tydligast kommer detta till uttryck i 3 § 1 mom. Där anges inledningsvis följande: "Såsom förutsättning för att anställningshavare skall bliva underkastad reglementet gäller - - - att han innehar anställning, som avser minst halvtidstjänstgöring - - -". Så långt ger reglementet samma intryck vad gäller tillämpningsområdet som avtalstexten i pensionsavtalet.

Om det skulle förhålla sig på det sättet att 1974 års pensionsavtal i enlighet med det anförda skulle reglera - direkt eller genom hänvisning till pensionsreglementet eller reglementets tilläggsbestämmelser - endast situationen fram till dess den statsanställde lämnar sin befattning och alltså inte läget när denne börjat uppbära pension, har man rimligen anledning att vänta sig avtalsbestämmelser vid sidan därav som behandlar pensionstagarnas situation. Det har emellertid inte framkommit att någon sådan avtalsreglering föreligger.

I själva verket är det så att pensionsreglementet innehåller eller ger grund för den erforderliga regleringen för pensionstagarna. I 16 § i reglementet - en paragraf som utgör avtalsinnehåll i pensionsavtalet - finns sålunda bestämmelser om utbetalningen av pensionsförmåner. Dessa bestämmelser har uppenbarligen pensionstagarna som adressater.

Det sist anförda talar onekligen med styrka för Arbetsgivarverkets uppfattning att pensionsavtalet gäller även pensionstagarna. Förklaringen till den motsägelsefulla regelutformningen rörande tillämpningsområdet skulle enligt verkets mening stå att finna i att det viktiga vid utfomningen av bestämmelserna har varit att klargöra under vilka förutsättningar arbetstagare kan förvärva statlig pensionsrätt och att det är detta som slås fast genom regler om tillämpningsområdet.

Av avsevärt intresse i det nu föreliggande sammanhanget är 18 § i pensionsreglementet. Denna paragraf upphörde att gälla på 1974 års pensionsavtals område och ersattes enligt vad som torde framgå av utredningen av ändringsskyldighetsregeln i pensionsavtalet. I 18 § första stycket anges följande: "Den, som är underkastad detta reglemente, är skyldig att underkasta sig ändrade bestämmelser i de hänseenden, om vilka i reglementet förmäles." Hänvisningen avsåg bl.a. regeln i 15 § 1 mom. som i äldre lydelse angav att egenpensions eller familjepensions normalbelopp ändras i den mån regering och riksdag beslutar därom. Denna senare regel måste antas ha ägt tillämpning även i fråga om den som redan gått i pension. Detta visar att även 18 § gällde pensionstagare. Det finns inget som tyder på att avtalsparterna vid tillkomsten av 1974 års pensionsavtal syftade till att ändringsskyldighetsregeln skulle ha ett snävare tillämpningsområde än den direkta motsvarigheten i de dessförinnan gällande reglementsbestämmelserna.

Det senast anförda vinner för övrigt stöd av att kollektivavtalsparterna, enligt vad utredningen ger vid handen, under de år som har gått efter tillkomsten av 1974 års pensionsavtal vid upprepade tillfällen träffat kollektivavtal med utnyttjande - såsom situationen får uppfattas - av ändringsskyldighetsregeln och i avtalen tagit in bestämmelser om ändring av pensionsförmånerna med sikte även på pensionstagare.

Enligt arbetsdomstolens bedömande talar övervägande skäl för att 1974 års pensionsavtal med den däri ingående ändringsskyldighetsregeln äger tillämplighet även på pensionstagare.

Innehåller ändringsskyldighetsregeln ett bemyndigande för kollektivavtalsparterna som ger behörighet att träffa ett sådant avtal som ändringsavtalet?

Ändringsskyldighetsregeln i 4 § i 1974 års pensionsavtal har följande lydelse: "Den som avses i avtalet är skyldig att underkasta sig de ändrade bestämmelser som kan komma att gälla genom avtal om ändring i detta avtal eller genom nytt avtal".

En avgörande fråga för tvistens lösning är hur ändringsskyldighetsregeln skall tolkas. Tolkningsuppgiften går ut på att besvara frågan om regeln innehåller ett bemyndigande för avtalsparterna som ger behörighet att med bindande verkan för pensionstagare träffa ett sådant avtal om ändrade pensionsbestämmelser som det omtvistade ändringsavtalet från år 1993.

Vad gäller ändringsskyldighetsregelns innebörd, om man till en början utgår enbart från själva ordalagen, kan konstateras att innebörden är klar så långt att den i regeln inskrivna skyldigheten för den enskilde att underkasta sig ändringar i pensionsbestämmelserna inte är på något sätt begränsad. Men man kan fråga sig om regelns ordalag över huvud taget ger stöd för att läsa in ett bemyndigande för avtalsparterna att träffa ändringsavtal. Grunden för organisationernas behörighet i detta avseende kan ju i stället vara att söka i allmänna rättsregler. Den avgörande frågan är om ändringsskyldighetsregeln kan uppfattas på det sättet att avtalsparterna genom regeln givits behörighet att med bindande verkan för pensionstagare överenskomma om ändrade pensionsbestämmelser också när ändringen leder till att nivån på utgående pensioner minskas.

Enligt arbetsdomstolens mening finns inte något säkert svar på de ställda frågorna, om prövningen grundas enbart på ordalagen. Så mycket står dock klart att det inte med tydlighet framgår av avtalstexten att regeln tillskapar en behörighet för avtalsparterna med det sist angivna innehållet.

Det spörsmål som härefter bör diskuteras är vad avtalsparterna kan antas ha avsett med regeln. I detta hänseende är situationen den att ingen som helst utredning föreligger som klart belyser vilka avsikter avtalsparterna hade med ändringsskyldighetsregeln vid tillkomsten av 1974 års pensionsavtal. Från Arbetsgivarverkets sida har dock anförts följande av intresse för tolkningen av regeln. Regeln skall enligt verkets mening uppfattas som en motsvarighet till 18 § i 1959 års pensionsreglemente. Avtalsparterna ville försäkra sig om samma möjligheter att ändra gällande pensionsbestämmelser som hade förelegat under den tid då den statliga tjänstepensioneringen reglerades förordningsvägen. Vad som framför allt var angeläget för avtalsparterna var att kunna genomföra de ändringar som krävdes i bruttopensionssystemet avseende samordningen mellan de statliga pensionsförmånerna och socialförsäkringens förmåner.

Vad som enligt arbetsdomstolens mening är viktigt att notera är att det inte finns något stöd för att det var avtalsparternas avsikt när ändringsskyldighetsregeln togs upp i pensionsavtalet att därigenom göra någon mer eller mindre genomgripande förändring i den statliga pensionsrättens karaktär i rättsligt hänseende. I själva verket har inte ens påståtts i målet att det skulle förhålla sig på det sättet.

Av intresse för den ställda tolkningsfrågan är vidare hur ändringsskyldighetsregeln har tillämpats under den tid 1974 års pensionsavtal har gällt. Av utredningen framgår härom följande. Vid ett par tillfällen före tillkomsten av 1993 års ändringsavtal, nämligen dels genom ett avtal den 12 april 1983 och dels genom ett avtal den 26 maj 1987, har avtalsparterna träffat överenskommelser om ändring av statliga tjänstepensionsförmåner. Överenskommelserna har tagit sikte även på utgående pensioner. Några slutsatser av intresse i detta sammanhang synes emellertid inte kunna dras av överenskommelserna, eftersom i båda fallen pensionsnivån höjdes för pensionstagarna. Självfallet föreligger alltid en behörighet för pensionsavtalets parter att förbättra utgående pensioner. Vad som är viktigt att slå fast är att det, såvitt utredningen i målet ger vid handen, inte förekommit något fall av utnyttjande av ändringsskyldighetsregeln som reellt sett är jämförligt med vad som skedde genom 1993 års ändringsavtal.

Frågan om ändringsskyldighetsregelns innebörd får en särskild belysning genom tillkomsten av det omtvistade ändringsavtalet från år 1993.

Arbetsgivarverket har framhållit att det förhållandet att de statsanställdas huvudorganisationer ansåg sig kunna träffa 1993 års ändringsavtal visar att avtalsparterna uppfattade ändringsskyldighetsregelns innebörd på det sättet att regeln ger en behörighet som omfattar avtal av det aktuella slaget.

Till detta bör framhållas följande. Utredningen visar att det inför avtalsslutandet inte förelåg någon klar uppfattning hos organisationerna i behörighetsfrågan. Undertecknandet skedde först sedan ett rättsutlåtande inhämtats av en opartisk sakkunnig. Till detta kommer att de i målet avgivna yttrandena från organisationerna ger intrycket av att en kvarstående tveksamhet föreligger hos dem om verkligen ändringsskyldighetsregeln innefattar ett bemyndigande att träffa ett avtal som det omtvistade.

Ändringsavtalet från år 1993 har intresse även ur en annan synvinkel. Bakgrunden till avtalet var som nämnts att riksdagen hade beslutat om en minskning av de allmänna pensionerna med två procent och att regeringen förutsatte att denna minskning skulle slå igenom även beträffande den offentliga sektorns tjänstepensioner. Likväl framställdes inte den genom 1993 års avtal genomförda ändringen såsom den nivåsänkning av de berörda statliga pensionsförmånerna den i realiteten är utan kom att uttryckas som en fråga om samordning mellan statlig tjänstepension och förmåner enligt socialförsäkringen. Rubriken till själva avtalstexten lyder: "Teknik för samordning mellan tjänstepension mm. och allmän pension". Det vill synas som att avtalsparterna vid avtalstillfället känt behov av att framställa nivåsänkningen av pensionsförmånerna som en samordningsfråga av teknisk natur och inte som den minskning av pensionsnivån som förutsattes från regeringens sida.

Övervägande skäl talar enligt arbetsdomstolens mening för att det förhållandet att ändringsavtalet kom till stånd inte bör uppfattas som något påtagligt stöd för att partsavsikten med ändringsskyldighetsregeln var att tillskapa en behörighet för pensionsavtalets parter att träffa avtal med de verkningar på utgående pensionsförmåner som ändringsavtalet har.

Enligt arbetsdomstolens mening är det viktigt att betrakta frågan om ändringsskyldighetsregelns innebörd i det omtvistade hänseendet i belysning av hur den statliga pensionsrätten uppfattades vid den tid då 1974 års pensionsavtal kom till stånd. Härom kan enligt arbetsdomstolens mening anföras följande.

Synen på den statliga pensionsrätten var vid den tid då pensionsavtalet slöts sedan mycket länge stabiliserad. Redan under utredningsarbetet vid tillkomsten av den mycket betydelsefulla pensionsreformen för den civila statsförvaltningen från år 1934 framfördes av de sakkunniga som utarbetade pensionsförslaget uppfattningen att pensionsförmånerna utgjorde en "uppskjuten lön" och den tanken utvecklades att man borde se pensionen som en "försäkring med staten som garant". I linje med att uppfatta den statliga pensionsrätten på detta sätt låg att man införde en rätt till livränta för den som avgår från tjänsten innan pensionsålder uppnåtts. Pensionen blev därmed, med användande av den terminologi som är gängse på pensionsområdet, oantastbar. Ett ytterligare viktigt steg i utvecklingen togs genom tillkomsten av 1947 års pensionsreglemente. De sista resterna av en tidigare ordning med pensionsavgifter avskaffades. Reglementet grundades på överenskommelser med personalorganisationerna. Den statliga tjänstepensionen samordnades till en del med folkpensionen i och med att den allmänna pensioneringens nivå höjdes väsentligt i slutet av 1940-talet. Som något av ett slutsteg i utvecklingen av det författningsreglerade statliga pensionssystemet kan man uppfatta 1959 års statliga pensionsreglemente. Det kanske viktigaste inslaget i denna pensionsreform, som vilade på en överenskommelse med de statsanställdas organisationer, var att pensionsförmånerna skulle vara bruttopensionsförmåner, dvs. en samordning skulle ske med socialförsäkringens förmåner. Bakgrunden till och innebörden av att ett bruttopensionssystem infördes genom 1959 års reglemente är utförligt redovisade i den överklagade tingsrättsdomen med hänvisningar till och citat ur de lagförarbeten som ligger till grund för pensionsreformen. Här skall endast erinras om det sammanfattande uttalande som den föredragande departementschefen gjorde i propositionen: "Genom den valda samordningsmetoden garanteras - - - pensionstagarna i alla lägen förmåner enligt det förmånssystem och de bruttonivåer, varom överenskommelse nu träffats med organisationerna".

I anslutning till det sist anförda skall framhållas följande. Från Arbetsgivarverkets sida har i målet framförts uppfattningen att i det förhållandet att den statliga tjänstepensionen enligt 1959 års reglemente och enligt 1974 års pensionsavtal utgjorde ett bruttopensionssystem ligger att pensionsförmånerna inte är att betrakta som tryggade på samma sätt som i det numera gällande nettopensionssystemet. Enligt arbetsdomstolens mening finns inte något stöd för denna uppfattning. De nyss anmärkta lagförarbetena ger tvärt om intrycket av att man valde bruttopensionssystemet just för att bruttonivån skulle kunna garanteras i ett läge när frågan om införande av en allmän tjänstepensionering stod under debatt. En annan sak är att bruttopensionssystemets samordning med socialförsäkringsförmånerna kan fordra ingrepp i pensionsbestämmelserna som inte har någon motsvarighet i ett nettopensionssystem. Det är emellertid då fråga om ändringar som är av i huvudsak teknisk karaktär och som vid en helhetsbedömning inte kan sägas påverka den garanterade bruttopensionsnivån.

Enligt arbetsdomstolens mening ger vad som nu har anförts underlag för följande bedömning. Vid tiden för övergången år 1974 från en ordning med en statlig tjänstepensionering som vilade i ett av regeringen utfärdat reglemente till ett kollektivavtalssystem hade växt fram en pensionsrätt för statsanställda som vad gäller pensionsutfästelsens rättsliga karaktär inte i några avgörande hänseenden skiljer sig från vad som gäller för tjänstepensioner i allmänhet vilka vilar på försäkringsgrund. I reglementet får anses ha legat en rättsligt bindande pensionsutfästelse från statens sida som innefattade att den statsanställde förvärvade pensionsförmåner enligt mycket detaljerade intjänanderegler. Pensionsförmånerna var otvivelaktigt att uppfatta som en form av uppskjuten lön som stod i ett direkt samband med den pensionsmedförande anställningen. Det finns enligt arbetsdomstolens bedömande ingen som helst grund för att anta att kollektivavtalsparterna vid tillkomsten av 1974 års pensionsavtal syftade till att genom ändringsskyldighetsregeln tillskapa en behörighet för parterna att med bindande verkan för den som börjat uppbära pension införa ändrade bestämmelser som i något väsentligt hänseende ändrar pensionsutfästelsens huvudsakliga innehåll vad gäller den garanterade bruttopensionsnivån. Närmast till hands ligger att uppfatta ändringsskyldighetsregeln på det sättet att den över huvud taget inte rör frågan om organisationens behörighet i förhållande till medlemmarna att avtala rörande intjänade pensionsförmåner utan att en sådan behörighet grundas på allmänna rättsregler om fackförenings behörighet att förfoga över medlems rätt. Men även om man skulle utgå från att det ligger ett bemyndigande för de avtalsslutande organisationerna i ändringsskyldighetsregeln finns det, som arbetsdomstolen uppfattar saken, i varje fall inte stöd för att anse att bemyndigandet öppnar ett principiellt sett vidare handlingsutrymme för kollektivavtalsparterna att avtala om ändrade pensionsbestämmelser än som i allmänhet anses följa i fråga om arbetstagares intjänade förmåner.

Den sist berörda frågan behandlas i det följande avsnittet.

Utgör den statliga pensionen en intjänad rättighet för pensionstagaren som åtnjuter skydd mot avtalsparternas förfoganden utan dennes särskilda bemyndigande? Är den statliga pensionsrätten villkorad av att kollektivavtalsparterna inte träffar avtal om ändring av pensionsbestämmelserna?

Enligt fast praxis inom den kollektiva arbetsrätten gäller särskilda begränsningar i en facklig organisations behörighet att förfoga över en medlems rätt. Organisationen anses sakna behörighet att utan särskilt bemyndigande träffa avtal med arbetsgivarparten om vad som brukar betecknas som medlemmens "enskilda rätt". I rättsfallet AD 1984 nr 128 ansågs pensionsförmåner vara att hänföra till det område av intjänade förmåner där organisationens förfoganderätt kräver särskilt bemyndigande. Det råder ingen tvekan om att rättsfallet är ett uttryck för gällande rätt i det aktuella hänseendet.

Med utgångspunkt från att den statliga pensionsrätten är att uppfatta som en form av uppskjuten lön och pensionsförmånerna därmed som hänförliga till området för pensionstagarens "enskilda rätt" är det en ofrånkomlig konsekvens att man i princip inte erkänner någon förfoganderätt för organisationen över utgående pensionsförmåner utan särskilt bemyndigande från den enskilda medlemmens sida. Detta gäller otvivelaktigt om förfogandet är ägnat att påverka den garanterade pensionsnivån i en för pensionstagaren negativ riktning. Situationen får däremot antas vara en annan, om en ändring är att betrakta endast som en av huvudsakligen tekniska skäl genomförd justering av pensionsbestämmelserna.

I det rättsutlåtande som inhämtades innan 1993 års ändringsavtal slöts har den sakkunnige framfört uppfattningen att medlemmens enskilda rätt på grund av pensionsavtalet får anses vara villkorad av att kollektivavtalsparterna inte utnyttjar sin behörighet att genom ändringsavtal besluta om någon ändring av vad som ursprungligen gällt. Det har tillfogats att det angivna betraktelsesättet grundar sig på allmänna civilrättsliga principer.

Med anledning av det anförda bör följande framhållas. Om det vore riktigt att betrakta den statliga pensionsrätten enligt 1974 års pensionsavtal som villkorad på det sätt som anges i det anförda uttalandet, skulle en principiellt mycket viktig förändring av den statliga pensionsrättens rättsliga karaktär ha vidtagits genom införandet av ändringsskyldighetsregeln i 4 § i pensionsavtalet. Det skulle i princip inte längre vara befogat efter tillkomsten av denna förändring att betrakta den statliga tjänstepensionen som en form av uppskjuten lön. Den viktiga inskränkningen skulle ju gälla att Arbetsgivarverket som avtalspart i princip skulle kunna förfoga över de pensionsförmåner som utgår till pensionstagarna, om samtycke till åtgärden kan uppnås från organisationernas sida. Någon för staten rättsligt bindande pensionsutfästelse skulle alltså inte föreligga. Hade något sådant verkligen varit avsikten vid pensionsreformens genomförande år 1974, borde detta rimligen ha framförts under de diskussioner som föregick pensionsavtalets tillkomst. Detta har uppenbarligen inte förekommit. Under alla förhållanden hade den statliga pensionsutfästelsens villkorade karaktär måst komma till ett mycket tydligt uttryck såväl i pensionsavtalet som i egenpensionsbevisens text. Varken ändringsskyldighetsregeln eller egenpensionsbevisen är utformade på ett sådant sätt att pensionsrättens villkorade karaktär kan tydligt utläsas.

Mot det anförda kan enligt arbetsdomstolens mening inte med fog invändas att ändringsavtalet var föga ingripande i pensionsrätten. Avgörande är att ändringen reellt sett gällde en direkt sänkning av den i pensionsavtalet utfästa pensionsnivån.

Arbetsdomstolen anser med stöd av det nu anförda att tanken att med hänvisning till ändringsskyldighetsregeln betrakta den statliga pensionsrätten som villkorad och pensionsförmånernas storlek som beroende av om avtalsparterna finner anledning att av något skäl sänka nivån på utgående förmåner inte är godtagbar.

Enligt arbetsdomstolens mening är pensionsförmånerna principiellt att uppfatta som en intjänad rättighet för pensionstagaren. Som har utvecklats i det föregående anser domstolen att ändringsavtalet innefattar ett förfogande som är av sådan karaktär att det äger giltig verkan mot pensionstagaren endast efter särskilt bemyndigande. Det är ostridigt att J.Ö. inte lämnat något bemyndigande till förfogandet.

Det anförda innebär att arbetsdomstolen ansluter sig till tingsrättens uppfattning att staten inte haft rätt att åberopa ändringsavtalet gentemot J.Ö..

Arbetsdomstolens slutsats

Med hänvisning till vad som har anförts i det föregående finner arbetsdomstolen att Arbetsgivarverkets överklagande skall avslås och tingsrättens domslut fastställas.

Rättegångskostnader

Arbetsgivarverket skall ersätta J.Ö. dennes rättegångskostnader. Om beloppets storlek råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Arbetsgivarverkets överklagande och fastställer tingsrättens domslut.

2. Staten genom Arbetsgivarverket förpliktas att ersätta J.Ö. dennes rättegångskostnader med fyrtioettusenniohundratolv (41 912) kr, varav 41 798 kr utgör arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av det förstnämnda beloppet utgör 8 360 kr mervärdesskatt.

Dom 1995-12-20, målnummer B-85-1995

Ledamöter: Hans Stark, Michael Koch, Margit Strandberg, Lars Ahlvarsson, Ola Bengtson, Hans Karlsson och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Sjöblom

Tingsrättens dom (ledamöter: Annika Marcus, Marianne Tejning och Manne Pavon)

Yrkanden m m

J.Ö. har yrkat förpliktande för staten att till honom utge pension för tiden från den 1 juni 1993 till och med den 31 mars 1995 med 6 093 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess full betalning sker.

Staten har bestritt yrkandet men har vitsordat yrkat belopp och yrkad ränta som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Bakgrund

J.Ö:s anställnings- och pensionsförhållanden

J.Ö. var anställd som byråchef och avdelningschef hos Rikspolisstyrelsen på tjänster som omfattas av Allmänna Pensionsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän 1974-12-09 (PA/SPR) fram till sin pensionsavgång den 31 december 1981. För månaden december 1992 uppgick hans ålderspension till 23 889 kr. För januari 1993 höjdes den till 24 384 kr men från och med juni 1993 sänktes den till 24 115 kr. Förändringen från och med juni månad 1993 har sin bakgrund i en förhandlingsuppgörelse mellan Statsanställdas Förbund, TCO-OF/A/C/F och Arbetsgivarverket den 25 maj 1993.

J.Ö. har enligt egenspensionsbevis avseende ålderspension utfärdat av Statens personalpensionsverk (SPV) den 19 oktober 1981 rätt till ett normalbelopp om 11 727 kr vilket ändras i samma grad som basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) ändras efter juli månad 1980. I egenpensionsbeviset anges vidare att ett tilläggsbelopp läggs till normalbeloppet från och med den månad då pensionstagaren fyller 65 år.

Beräkning av pension enligt PA/SPR

Pensionsrätten på det statliga området reglerades tidigare ensidigt genom pensionsreglementen, senast statens allmänna tjänstepensionsreglemente (1959:287) - i fortsättningen kallat SPR. Sedan år 1974 regleras pensionsfrågor till helt övervägande del genom kollektivavtal.

Enligt 2 § PA/SPR skall flertalet bestämmelser i SPR i deras lydelse den 9 december 1974 med senare avtalade ändringar gälla som kollektivavtal. Detsamma gäller i fråga om bestämmelser i olika följdförfattningar till reglementet, bl a kungörelsen (1959:420) med tilläggsbestämmelser till SPR - i fortsättningen kallad TB SPR.

Enligt PA/SPR utgör tjänstepensionsförmånerna bruttopensionsförmåner. Det betyder att en arbetstagare som får pension enligt avtalet har rätt till en statlig tjänstepension i vilken inräknas pension på grund av socialförsäkring eller liknande lagstiftning. I ett nytt pensionsavtal på det statliga området år 1991 (PA 91) har konstruktionen ändrats och ersatts med ett nettosystem. PA/SPR gäller dock alltjämt för statspensionärer som gått i pension före den 1 januari 1992.

Tjänstepensionsrättens allmänna omfattning regleras i 6 § SPR och 4 § TB SPR.

6 § första och andra styckena SPR har följande lydelse:

Rätten till tjänstepensionsförmåner omfattar, där ej annat i reglementet sägs, rätt till dels egenpensionsförmåner, vilka utgöras av egenpension (ålderspension, sjukpension, förtidspension) och egenlivränta (ålderslivränta, förtidslivränta), dels familjepensionsförmåner, vilka utgöras av familjepension och familjelivränta.

Tjänstepensionsförmånerna skola bestämmas i enlighet med vad i det följande sägs. När ej annat följer av föreskrifter meddelade av regeringen med stöd av riksdagens beslut skola dessa förmåner vara bruttopensionsförmåner, i vilka inräknas sådan folkpension, pension på grund av lagstiftning om allmän pensionsförsäkring samt ersättning på grund av annan socialförsäkring eller därmed jämförlig anordning, till vilken kan föreligga rätt - eller skulle hava förelegat rätt, om nämnda lagstiftning utan inskränkning ägt tillämpning på vederbörande.

I 4 § 1 mom första och andra styckena TB SPR uppräknas de förmåner på grund av socialförsäkring m m som skall beaktas vid bestämmande av tjänstepensionsförmån. De utgörs i huvudsak av folkpension, allmän tilläggspension, yrkesskadelivränta, livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring, sjukpenning, viss sjömanspension, visst pensionstillskott enligt lagen om pensionstillskott samt delpension enligt lagen om delpensionsförsäkring.

4 § 1 mom fjärde stycket TB/SPR har följande lydelse:

Bestämmelserna i 6 § SPR skola beaktas i enlighet med vad som för varje tidsperiod gäller enligt denna paragraf.

Egenpensionsförmånernas storlek framgår av 12 § SPR. Enligt första momentet första stycket i den bestämmelsen skall det först bestämmas ett månatligt s k normalbelopp på grundval av arbetstagarens tjänstetidsfaktor och hans pensionsunderlag, i förekommande fall höjt genom multiplikation med lönetilläggsfaktorn, eller hans livränteunderlag. Normalbeloppet av hel egenpension är enligt 12 § 1 mom fjärde stycket SPR 65 procent av pensionsunderlaget.

Till egenpensions normalbelopp läggs enligt 12 § 3 mom SPR ett månatligt tilläggsbelopp, vilket vid hel pension utgör 3,1 procent av det basbelopp enligt AFL som gäller för den månad då tilläggsbeloppet börjat utgå. Tilläggsbelopp läggs enligt andra stycket samma moment till normalbeloppet från och med den månad varunder den berättigade fyller 65 år.

Enligt 15 § 1 mom första stycket SPR ändras pensions normalbelopp i samma grad som basbeloppet enligt AFL. Även egenpensions tilläggsbelopp ändras enligt femte stycket samma bestämmelse i samma grad som basbeloppet enligt AFL.

Ändringsförbehållet i PA/SPR

4 § PA/SPR har följande lydelse:

Den som avses i avtalet är skyldig att underkasta sig de ändrade bestämmelser som kan komma att gälla genom avtal om ändring i detta avtal eller genom nytt avtal.

Före tillkomsten av PA/SPR fanns i 18 § SPR en motsvarande skyldighet för den som omfattades av reglementet att underkasta sig de ändringar som gjordes däri.

Tillämpningsområdet för PA/SPR

1 § 1 mom. första stycket PA/SPR har följande lydelse:

Avtalet gäller för arbetstagare som innehar statlig lönetjänst eller arvodestjänst samt för arbetstagare som innehar sådan icke-statlig tjänst som anges i bilaga A.

2 § 1 och 5 mom. PA/SPR har såvitt här är av intresse följande lydelse:

1 mom. För innehavare av tjänst som avses i avtalet skall följande bestämmelser i deras lydelse 1974-12-09 med senare avtalade ändringar gälla som kollektivavtal, nämligen

a) i statens allmänna pensionsreglemente (1959:287) 2 §, - - -

5 mom. Den som avgår med rätt till egenlivränta enligt avtalet är skyldig att underkasta sig de ändrade bestämmelser i fråga om livräntan som kan föranledas av ändringar av den allmänna försäkringen.

- - - - -

Ändringsavtalet år 1993

I propositionen 1992/93:50 om åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin föreslog regeringen riksdagen att bl a godkänna riktlinjerna för den förändring av pensionsnivån som förordades i propositionen. Dessa riktlinjer innebar bl a att beräkningsgrunderna för basbeloppet skulle ligga fast men att basbeloppet skulle reduceras med två procent när pensionsförmåner enligt AFL skulle beräknas. I anslutning till detta förslag uttalades bl a följande i propositionen (s 11):

Stora grupper av f.d. offentliganställda har tjänstepensioner som är bruttoförmåner, dvs arbetsgivaren fyller ut den allmänna pensionen till den nivå som bestäms i kollektivavtal. Den minskning som skall ske av de allmänna pensionerna bör slå igenom även för dessa grupper. Regeringen förutsätter att parterna på de offentliga avtalsområdena gör de justeringar i avtalen som är nödvändiga.

Propositionen antogs av riksdagen och den föreslagna ändringen i AFL genomfördes (SFS 1992:1744). Ändringen som trädde i kraft den 1 januari 1993 innebar i huvudsak att det i 1 kap 6 § i lagen infördes ett nytt tredje stycket enligt vilket basbeloppet skall minskas med två procent vid beräkning av de huvudsakliga formerna av folkpension och allmän tilläggspension.

Vid förhandling den 23 december 1992 mellan de fackliga organisationerna för statsanställda och Arbetsgivarverket begärde Arbetsgivarverket att en anpassning skulle göras i enlighet med vad Riksdagen beslutat i fråga om den ovan nämnda propositionen. Två av de fackliga huvudorganisationerna förklarade att de inte var beredda att träffa en slutlig uppgörelse eftersom de hyste tvivel om kollektivavtalsparternas behörighet att träffa avtal om en sänkning av pensionsnivån. De förklarade sig dock beredda att ingå en preliminär uppgörelse med innebörd att pensionsnivån sänktes med två procent för det första kvartalet 1993 i avvaktan på att en av parterna utsedd sakkunnig utredningsman gjorde en arbetsrättslig och civilrättslig prövning av behörighetsfrågan.

Sedan utredningsmannen, justitierådet J.M., färdigställt en utredning angående behörighetsfrågan träffade Statsanställdas Förbund, TCO- OF/A/C/F och SACO på ena sidan och Arbetsgivarverket på den andra den 25 maj 1993 ett avtal om justeringar av pensionsnivån på det statliga området från och med den 1 juni 1993. Punkt 3 i avtalet har följande lydelse:

Vid samordning mellan statlig tjänstepension enligt det allmänna pensionsavtalet 1974-12-09 och pensionsförmåner enligt lagen om allmän försäkring (AFL), pensionstillskott enligt lagen om pensionstillskott samt delpension enligt lagen om delpensionsförsäkring skall följande gälla: Förmåner enligt nämnda lagar beräknas med anknytning till basbeloppet enligt 1 kap 6 § andra stycket AFL i dess lydelse den 31 december 1992. Vid samordning bortses således från vad som fr.o.m. den 1 januari 1993 föreskrivs om ett särskilt basbelopp i 1 kap 6 § första och tredje stycket AFL, 11 § lagen om delpensionsförsäkring respektive 2 och 2 a §§ lagen om pensionstillskott.

Grunder

J.Ö. har som grund för käromålet i första hand gjort gällande att det inte finns någon rättslig grund enligt PA/SPR för ändringsavtalet den 25 maj 1993 beroende på att

a) PA/SPR endast omfattar arbetstagare som har statlig tjänst. Ändringsförbehållet i 4 § PA/SPR avser endast tid fram till pensionsavgången. Innehållet i PA/SPR övergår sedan till ett individuellt avtal vars innehåll bestäms av kollektivavtalets lydelse vid pensionsavgången.

b) den tolkning av PA/SPR som lett till ändringsavtalet den 25 maj 1993 inte kan göras gällande mot J.Ö. då den inte förelegat vid tillkomsten av PA/SPR och inte leder till en enhetlig rättstillämpning av PA/SPR i likartade situationer.

c) om J.Ö:s pensionsförmåner enligt PA/SPR skall anses vara villkorade på grund av ett ändringsförbehåll måste detta framgå klart och tydligt i avtalstexten.

I andra hand har J.Ö. gjort gällande att TCO/OF i vart fall saknar behörighet att sluta ändringsavtalet den 25 maj 1993 för hans räkning då han inte givit TCO/OF något särskilt bemyndigande att förfoga över de av honom intjänade pensionsförmånerna enligt PA/SPR.

Arbetsgivarverket har som grund för bestridandet anfört att PA/SPR i dess lydelse den 25 maj 1993 gäller även för arbetstagare som gått i pension. PA/SPR kan enligt Arbetsgivarverkets mening enligt sin lydelse endast gälla personer som avgått med pension och saknar följaktligen bärighet på den som har en pågående anställning. I 4 § PA/SPR finns ett bemyndigande för kollektivavtalsparterna att sluta avtal om vilken samordning som skall gälla.

Sakframställningar

J.Ö. har till utveckling av sin talan anfört:

PA/SPR gäller enligt 1 § 1 mom endast personer som innehar statlig anställning. Det innebär att avtalet gäller för arbetstagare men inte för personer som avgått med pension. Ordalydelsen är klar och kan inte missuppfattas.

Delar av SPR har tagits in i kollektivavtalet PA/SPR. Det kan därför vara intressant att se för vilken kategori SPR vid den tiden gällde. Även av SPR framgår tydligt att det är arbetstagare och inte pensionärer som avses. I 3 § 1 mom SPR anges som förutsättning för att anställningshavare ska bli underkastad reglementet, att han fyllt 20 år, att han innehar anställning som avser minst halvtidstjänstgöring, att han uppfyller visst villkor angående kvalifikationstid samt att han icke uppnått den levnadsålder vid vilken enligt reglementet inträder rätt att avgå med ålderspension från anställningen.

Att kollektivavtalsparterna menat att avtalet endast skall gälla arbetstagare visas tydligt av 2 § 5 mom PA/SPR som har följande lydelse:

Den som avgår med rätt till egenlivränta enligt avtalet är skyldig att underkasta sig de ändrade bestämmelser i fråga om livränta som kan föranledas av ändringar av den allmänna försäkringen.

Här har kollektivavtalsparterna tagit sikte på pensionärer. De skall vara skyldiga att underkasta sig förändringar i här angivet avseende. Om det hade följt redan av 4 § i PA/SPR hade 2 § 5 mom inte behövts. Samma sak belyses av följande bestämmelser.

3 § 4 mom första stycket SPR:

Anställningshavare upphör att vara underkastad reglementet när han inte längre innehar anställning som avser minst halvtidstjänstgöring.

10 § 2 mom första stycket SPR:

Arbetstagare får, där ej annat följer av andra eller tredje styckena eller av 3 mom., tillgodoräkna följande tid som tjänsteår för pension enligt reglementet, i den mån den har infallit innan arbetstagaren uppnått den övre gränsen för sin pensionsperiod eller eljest upphört att vara underkastad reglementet,

- - - - -

Den som påstår att pensionärer är underkastade avtalet då detta inte uttryckligen anges har en tung bevisbörda.

PA/SPR handlar i huvudsak om två saker. För det första innehåller det intjänanderegler som anger vad en arbetstagare har rätt till för pension vid viss anställningstid och viss lön. För det andra anges hur värdesäkringen skall ske av intjänade förmåner och hur beloppen skall samordnas med befintliga socialförsäkringsförmåner.

Den statliga tjänstepensionen enligt PA/SPR skall samordnas med folkpension, ATP m.m. Det är fråga om en bruttopensionsförmån. Staten garanterar att den uppgår till belopp som räknas fram enligt i avtalet angiven beräkningsgrund. Om folkpension och ATP överstiger detta belopp utgår inte någon statlig tjänstepension. Det finns ett antal pensionärer, så kallade 0-pensionärer som inte får något utöver socialförsäkringsförmånerna.

I 6 § andra stycket PA/SPR anges tydligt vad som krävs för att undantag från bruttopensionsprincipen skall få göras, nämligen föreskrifter meddelade av regeringen med stöd av riksdagens beslut. Det finns över huvud taget inte något utrymme för att i kollektivavtal inkräkta på begreppet bruttopensionsförmån och frångå den utfästelse om en värdesäkrad pension som ligger i avtalet.

4 § TB/SPR är endast en teknisk samordningsregel. Där anges vilka socialförsäkringsförmåner som skall beaktas och hur de skall beaktas om de varierar över tid.

Grunden för statens bestridande bygger huvudsakligen på ändringsförbehållet i 4 § PA/SPR. Tanken med förbehållet kan inte ha varit så allmän som Arbetsgivarverket gör gällande. Det exempel som tidigare under målets gång har nämnts från statens sida torde också illustrera den situation då det faktiskt går att tillämpa ändringsförbehållet, nämligen när det sker omvälvande förändringar i socialförsäkringslagstiftningen. Om t ex folkpensionen tas bort och ersätts med ett annat pensionssystem kan det uppstå problem med kollektivavtalets tillämpning och det kan vara nödvändigt för kollektivavtalsparterna att ta upp förhandlingar om hur dessa skall lösas. 4 § PA/SPR tar sikte på faktiska och objektiva förändringar. Det har inte varit kollektivavtalsparternas avsikt att bruttopensionssystemet som sådant skulle kunna rubbas och 15 § första stycket SPR varigenom pensionens normalbelopp fortlöpande knyts till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring innefattar en oerhört väsentlig och grundläggande del av avtalet.

Formuleringen av ändringsförbehållet i 4 § PA/SPR visar tydligt vilka som är underkastade ändringsskyldighet. Det är samma personer som omfattas av avtalet. J.M. har i komplettering till sin utredning skrivit att avtalet på den aktuella punkten skulle ha vunnit i tydlighet om det på samma sätt som i PA/KL 85 hade angetts att "arbetstagare och förmånstagare" skall vara underkastad ändringsskyldighet. Anledningen till att det inte står så är helt enkelt att avtalen har olika innebörd. Om inte på annat sätt framgår det tydligt av systematiken. De som är anställda arbetar under befintliga intjänanderegler i avtalet. Ändringsskyldigheten gäller så länge de fortlöpande tjänar in sin pension. Det finns ett behov av en ändringsskyldighet för den kategorin av personer. Det finns det däremot inte för dem som redan avgått med pension. J.Ö. har i huvudsak heller inte berörts av förändringar i TB/SPR under senare tid. Staten har dock visat på tre överenskommelser som inneburit förändringar. De båda första är avtal angående ändring av pensionsförmåner den 12 april 1983 och den 26 maj 1987. Båda avsåg ändringar varigenom pensionen höjdes i förhållande till vad som ursprungligen skulle ha gällt. Det tredje är ett avtal från den 9 januari 1990. Det hade sin bakgrund i förändringar i socialförsäkringslagstiftningen och var just ett sådant avtal som ändringsförbehållet i 4 § kommit till för att möjliggöra.

Längst ned i J.Ö:s egenpensionsbevis finns ett förbehåll. Det står:

Detta bevis gäller under förutsättning att de uppgifter som lämnats till SPV är fullständiga och riktiga samt att före avgången inte inträtt ändrade förhållanden av betydelse i pensionshänseende.

Om pensionen dessutom varit villkorad av framtida avtal mellan kollektivavtalsparterna borde även den upplysningen ha lämnats på pensionsbeviset.

Den tolkning som lett till ändringsavtalet 1993 kan inte göras gällande mot J.Ö. då den inte förelegat vid tillkomsten av PA/SPR och inte leder till en enhetlig rättstillämpning i likartade situationer. Arbetsdomstolen har i sin praxis (AD 1953 nr 19) tillagt de avtalsslutande organen vittgående befogenheter i fråga om tolkning. En tolkning kan stå i strid med ordalydelsen och ändå gälla mot en enskild medlem. Detta förutsätter dock att tolkningen grundas på en gemensam partsavsikt vid avtalets tillkomst.

Ingenting tyder på att parterna i detta fall vid avtalets ingående varit ense om den tolkning som staten hävdar. Det visas bl a av att parterna behövt tillkalla en särskild utredningsman för att utröna om de hade behörighet att ändra avtalet. I sin kommentar till J.M:s utredning menar Statsanställdas Förbund att parterna i PA/SPR inte kan ändra avtalet så att villkoren försämras för den som redan har avgått med pension. Även de av tingsrätten inhämtade yttrandena från de kollektivavtalsslutande organisationerna på arbetstagarsidan visar att de tvekade om sin rätt att ändra avtalet. Det var motvilligt och under stora påtryckningar från staten som de gick med på att göra det. Diskussionen om parternas rätt att ändra avtalet skulle inte ha behövts om de sedan år 1974 varit på det klara med att 4 § PA/SPR gav dem rätt att ändra pensionen till det sämre.

För att J.Ö:s pensionsförmån skall anses villkorad av ett ändringsförbehåll måste det tydligt framgå av avtalstexten. Det är svårt att finna stöd för statens uppfattning att avtalet gäller även personer som avgått med pension. Det antyds inte ens i J.Ö:s egenpensionsbevis att hans rätt skulle vara villkorad av ett ändringsförbehåll. De skillnader staten pekat på i PA/SPR:s ordalydelse år 1974 jämfört med 1990/91 har inte någon saklig betydelse. Redan år 1974 omfattade PA/SPR innehavare av statlig tjänst och endast den som var underkastad SPR var skyldig att underkasta sig ändrade bestämmelser (se 1 och 18 §§ SPR i dess dåvarande lydelse).

Bruttopensionen är det enda som är utfäst i PA/SPR. Samordningsprinciperna går att ändra med stöd av 4 §. Det saknar betydelse för tillåtligheten av en ändring hur stor förändring av beloppet som görs. Det avgörande är om principen om bruttopension ändras. Om en mindre försämring av bruttopensionen tillåts ske kan ytterligare försämringar genomföras.

TCO-OF har saknat behörighet att sluta avtal för J.Ö:s räkning. Organisationen har inte fått bemyndigande från honom att förfoga över hans intjänade pension.

En intjänad pension är oantastbar och kan inte bli föremål för förhandlingar. Rätten till pension kan endast omprövas av kollektivavtalsparterna i den mån den avser en icke intjänad rätt och sådana förhandlingar kan endast komma i fråga för personer som ännu inte gått i pension.

Genom SPR skedde en anpassning till ATP-reformen. En person som hade rätt till pension från staten fick inte alls del av ATP:n. Staten tvingades emellertid att acceptera att intjänad pension blev en oantastbar rättighet.

Arbetsdomstolen har i domen AD 1981 nr 163 förklarat att svensk rätt för närvarande utgår från att pensionslöften är oantastbara. Särskilda omständigheter måste föreligga för att motsatsen skall anses gälla. Det är vidare ett absolut krav att det kommit till klart uttryck i pensionsavtalet att pensionen inte skall vara oantastbar.

Arbetsgivarverket har till utveckling av sin talan anfört:

1 § i PA/SPR hade från början en annan lydelse. Fram till den 9 juni 1989 gällde följande formulering:

Avtalet äger tillämpning på innehavare av sådan statlig tjänst som omfattas av statens allmänna tjänstepensionsreglementes (1959:287) tillämpningsområde enligt 1 § reglementet och 1 § tilläggsbestämmelserna till reglementet i dessa författningsrums lydelse 1974-12-09, eller sådan icke-statlig tjänst som anges i bilaga A.

Ändringen skedde i samband med att det infördes ett nytt lönesystem.

Vad J.Ö. anför rörande betydelsen av bestämmelsen i 2 § 5 mom PA/SPR är något som tidigare gjorts gällande av Statsanställdas Förbund i en kommentar till J.M:s utredning. På detta svarade J.M.:

Till skillnad från SF anser jag att vad som föreskrivs i 2 § 5 mom PA- SPR inte strider mot den tolkning av 4 § som jag menar är den riktiga. Bestämmelsen i 4 § handlar om skyldigheten att underkasta sig ändringar som kan komma att bestämmas genom avtal I 2 § 5 mom behandlas en annan fråga, nämligen skyldigheten att underkasta sig ändrade bestämmelser i fråga om livränta som föranleds av ändringar i den allmänna försäkringen. I sistnämnda fall behövs alltså inte något nytt eller ändrat avtal.

Bestämmelserna i 1 § TB/SPR om avtalets tillämpningsområde är materiella regler och inte bara tekniska bestämmelser om samordning. De har betydelse endast för den som blivit pensionerad. Man kan fråga sig varför de annars skulle ha tagits in i avtalet. De kunde stå i ett särskilt avtal för personer som redan har gått i pension.

I 6 § SPR anges endast att tjänstepensionsförmånerna skall vara bruttopensionsförmåner. Det står inte hur samordningen med de socialförsäkringsförmåner som skall beaktas enligt 4 § 1 mom första stycket skall gå till. De försäkringsförmåner som skall beaktas har utökats väsentligt efter det att SPR kom till. Som framgår av 4 § 1 mom fjärde stycket TB/SPR skall bestämmelserna i 6 § SPR beaktas i enlighet med vad som gäller för varje tidsperiod. I 4 § 2 - 7 mom TB/SPR finns i detalj skrivet hur man skall räkna fram minskningsbelopp för att få fram beloppet för kompletteringspension. Det är absolut inte en teknisk fråga hur man genomför samordningen.

År 1983 då folkpensionen och ATP:n höjdes skulle statspensionärerna ha blivit sämre ställda om det inte gjorts en justering i avtalet. Genom avtal 1983-04-12 valde kollektivavtalsparterna att minska pensionen med ett belopp som var något mindre än det faktiska beloppet för folkpension och ATP så att även de statliga pensionärerna fick del av förbättringen. För J.Ö:s del blev skillnaden 117 kronor i månaden.

År 1987 uppkom samma situation men kollektivavtalsparterna valde en annan kompensation så att hela bruttobeloppet höjdes. Den statliga tjänstepensionsförmånen ökade för J.Ö:s del med 184 kr i månaden.

Beräkningen av folkpension, ATP m m har ändrats vid flera tillfällen. Parterna på det statliga förhandlingsområdet har då haft att ta ställning till om ändringarna skulle slå igenom i avtalen eller ej. År 1990 omkonstruerades efterlevandepensionsförmånerna i lagen om allmän försäkring och PA/SPR måste anpassas efter det. Generellt har det varit så att när socialförsäkringsförmånerna har ändrats har kollektivavtalsparterna ansett att de har kunnat välja att låta ändringen slå igenom för statspensionärerna eller att inte låta det ske.

När det gäller innebörden av ändringsavtalet i 4 § har J.M. i sitt kompletterande utlåtande skrivit:

Enligt min mening är detta resonemang inte övertygande. Självfallet kan det sägas att avtalet på den aktuella punkten skulle ha vunnit i tydlighet, om det på samma sätt som i exempelvis PA-KL 85 hade angetts att arbetstagare och förmånstagare skall vara underkastad ändringsskyldigheten.

Men avtalet måste även utan ett sådant förtydligande antas omfatta även arbetstagare som har gått i pension. PA-SPR är ett pensionsavtal som reglerar pensionsförmånerna. Det kan då inte rimligen ges en tolkning som innebär att det skulle sakna tillämplighet just på de fall som det syftar till att reglera. I 1 § måste det vara underförstått att avtalet gäller inte bara den framtida rätten till pension för dem som är arbets- eller uppdragstagare utan också samma rätt sedan dessa väl gått i pension. På motsvarande sätt måste 4 § syfta på var och en som har rätt på grund av avtalet. En annan läsart är som jag ser det mycket långsökt och skulle strida mot avtalets hela uppläggning.

J.Ö. är alltjämt underkastad pensionsavtalet PA/SPR. Ändringar i avtalet skall göras av parterna och inte av regeringen.

J.Ö. har inte fått någon personlig garanti för att det inte kan bli fråga om minskade nettoförmåner. I hans egenpensionsbevis finns följande uppgift:

Pensionen är en bruttoförmån, i vilken inräknas de socialförsäkringsförmåner som pensionstagaren kan vara berättigad till, såsom folkpension, tilläggspension (ATP), yrkesskadelivränta, utländsk förmån som väsentligen motsvarar sådan socialförsäkringsförmån samt - i vissa fall - delpension enligt lagen om delpensionsförsäkring. Dessutom skall beträffande sjukpension i vissa fall inräknas sjukpenning. Pensionen skall tillsammans med dessa förmåner uppgå till i regel minst normalbeloppet jämte förekommande tilläggsbelopp (se nedan). Finns ej rätt till socialförsäkringsförmåner, är pensionen lika med normalbeloppet. Folkpension och ATP utbetalas gemensamt med den statliga pensionen av SPV.

Arbetsgivarverket vill betona orden "i regel minst normalbeloppet". Mer än så ligger det inte i statens åtagande.

Det vore egendomligt om vissa förändringar i socialförsäkringsförmånerna skulle få leda till ändringar med stöd av 4 § i PA/SPR och andra inte. Antingen måste det vara så att bestämmelsen får tillämpas eller så att den inte får det. Det kan inte vara så att den gäller ibland.

Ändringsavtalet år 1993 är skrivet utifrån en gemensam uppfattning om avsikten med 4 § PA/SPR. Det hade självfallet inte kommit till stånd om organisationerna inte varit säkra på sin rätt att teckna det. Det har inte inträffat tidigare att man har behövt inskränka pensionerna utan den frågan kom upp för första gången efter den träffade krisuppgörelsen.

Man måste skilja mellan nettosystem och bruttosystem. Pensioner är oantastbara endast inom ramen för nettosystem. I ett bruttosystem är det bruttobeloppet som är föremål för utfästelse. Från bruttobeloppet görs avdrag vid samordning vilket kan resultera i s k 0-pension. I ett sådant system är det fullt möjligt att ändra reglerna efter pensionsavgången.

Domskäl

Kollektivavtalet PA/SPR ger pensionärer som omfattas av avtalet rätt till en bruttopension som i princip skall motsvara 65 procent av avgångslönen. Det belopp som skall utgå minskas vid samordning med vissa närmare angivna socialförsäkringsförmåner som den pensionsberättigade har rätt att få enligt lag, exempelvis folkpension och ATP.

År 1992 beslöt riksdagen att från och med den 1 januari 1993 generellt minska de allmänna pensionerna med två procent. Genom en ändring i PA/SPR år 1993 genomförde kollektivavtalsparterna en motsvarande reducering i den pension som från och med den 1 juni 1993 skulle utgå enligt avtalet. Detta åstadkoms rent regeltekniskt på så sätt att pensionen vid samordningen minskas med ett större belopp än vad den berörde pensionären faktiskt har rätt till som allmän pension, nämligen med den högre socialförsäkringsförmån som pensionären hade rätt till år 1992. Tvisten i målet gäller frågan om kollektivavtalsparterna med verkan gentemot J.Ö. har kunnat sluta avtal om en sådan försämring av hans statliga tjänstepension.

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att ändringsavtalet inte innebär någon egentlig förändring i samordningen med de allmänna pensionerna. Det medför i stället en sänkning av den totala nivån på den enskilde pensionärens bruttopension genom att den uppräkning som normalt skulle ha skett enligt 15 § PA/SPR på grund av en höjning av basbeloppet enligt AFL inte sker fullt ut. Om ändringsavtalet inte ingåtts och alltså enbart det belopp som J.Ö. faktiskt haft rätt till som socialförsäkringsförmån hade räknats av, skulle staten ha tvingats att kompensera J.Ö. för den sänkning av de allmänna pensionerna som skedde den 1 januari 1993 genom en utfyllnad upp till bruttobeloppet.

Till stöd för sin rätt att ändra avtalet har staten åberopat ändringsförbehållet i 4 § PA/SPR.

J.Ö. har i första hand gjort gällande att ändringsförhållandet upphört att gälla för honom då han gått i pension. Till stöd för sin uppfattning härvidlag har han pekat på att ändringsförbehållet enligt sin ordalydelse syftar på den som anges i avtalet och påpekat att avtalet enligt bestämmelserna om avtalets tillämpningsområde gäller arbetstagare som ännu inte gått i pension. Han har vidare anfört att den tolkning som lett till ändringsavtalet inte kan göras gällande mot honom då den inte svarar mot en gemensam partsavsikt vid tiden för avtalets ingående.

Tingsrätten gör följande bedömning.

J.Ö. har i sin sakframställning pekat på att de berörda kollektivavtalsparterna tvekat angående sin rätt att ingå ändringsavtalet. Den omständigheten att de senare faktiskt ingått avtalet visar dock att det funnits en gemensam uppfattning hos dem om att detta lät sig göras. Arbetsdomstolen har i sin praxis givit de avtalsslutande organisationerna vittgående befogenheter i fråga om tolkning av kollektivavtal. Även en tolkning som stått i motsättning till kollektivavtalets ordalydelse har förklarats gälla mot enskild medlem när organisationerna varit ense om tolkningen. Den mening som organisationerna förespråkar måste emellertid ha omfattats av dem redan vid avtalets tillkomst även om den inte behöver ha kommit till klart uttryck. Vidare måste tolkningen gälla på ett entydigt sätt i olika situationer som uppkommer. (AD 1953 nr 19).

Såväl ordalydelsen som partsavsikten i PA/SPR måste ses mot bakgrund av den historiska utvecklingen av de statliga pensionerna. (Folke Schmidt, Allmänna och privata pensioner, 1974, s 72-95). I början av 1900-talet betraktades statstjänstemannens pension som en fortsatt lön till vilken tjänstemannen själv bidragit med avgifter. Genom lagstiftning på 1930-talet kom en ny syn på pensionsförmånerna. Pensionen kom att ses som ett slags uppskjuten lön. Den blev i likhet med lönen en angelägenhet som var föremål för förhandlingar och avtal med arbetstagarnas organisationer. Numera utgår svensk rätt från att pensionen är en intjänad lön och normalt sett också en oantastbar förmån (AD 1981 nr 163).

Frågan i målet är om kollektivavtalsparterna till PA/SPR år 1974 haft den avsikten att pensionen skulle vara oantastbar. Om så skulle vara fallet måste det ändringsförbehåll de skrivit in i 4 § ha åsyftat förändringar av annat slag än sänkning av bruttoförmånen eller försämring av värdesäkringen.

Tingsrätten anser sig inte kunna dra bestämda slutsatser utifrån texten i PA/SPR. Ordalydelsen kan tala för den uppfattning som J.Ö. fört fram i målet men kan inte anses utesluta att en ändring i enlighet med 1993 års avtal får ske med stöd av 4 § PA/SPR.

Frågan är hur man på annat sätt kan utröna vad som varit parternas avsikt då ändringsförbehållet kom till. Vid den bedömningen finns det anledning att gå tillbaka till tillkomsten av SPR år 1959, eftersom det var från SPR som PA/SPR hämtade sitt innehåll. Trots att någon egentlig förhandlingsrätt vid den tiden ännu inte förelåg för de statsanställdas fackliga organisationer kom SPR till efter en överenskommelse som undertecknades av staten och fyra huvudorganisationer på arbetstagarsidan.

Hos de fackliga organisationerna hade det före förhandlingarna funnits en oro för att en lagstadgad rätt till ATP skulle innebära förändringar i de statliga tjänstepensionerna. Det fanns också krav på att även de f d statsanställda skulle få del av den standardhöjning som ATP:n skulle komma att medföra. Resultatet av förhandlingarna såvitt gäller tjänstepensionsrättens allmänna omfattning beskrivs på följande sätt i propositionen 1958 nr 157 s 10:

Samordningen av å ena sidan statlig personalpension och å andra sidan folkpension, annan pension enligt lagstiftning om en allmän pensionsförsäkring samt ersättning på grund av annan socialförsäkring eller därmed jämförlig anordning skall ske enligt den av 1951 års pensionsutredning föreslagna bruttometoden. Innebörden härav är, att i de förmåner, som reglementet för olika fall ger rätt till (bruttonivån), skall i princip ingå sådana socialförsäkringsförmåner m.m., som samtidigt kan tillkomma tjänstepensionstagaren. Genom detta system har garanti vunnits för att det med personalorganisationerna avtalade förmånssystemet inom tjänstepensioneringen kan bibehållas orubbat, om en lagstadgad rätt till allmän tilläggspension genomföres.

På s 21 i propositionen anför departementschefen:

Det är med stor tillfredsställelse jag konstaterar, att denna komplicerade samordningsfråga vid förhandlingarna kunnat lösas på ett för de berörda parterna godtagbart sätt. Genom den valda samordningsmetoden garanteras sålunda pensionstagarna i alla lägen förmåner enligt det förmånssystem och de bruttonivåer, varom överenskommelse nu träffats med organisationerna. - - -

I det avtal som låg till grund för PA/SPR åtog sig staten således att garantera en viss nivå på pensionen för varje enskild pensionär. SPR och senare PA/SPR kom till vid en tid då tankar på en minskning av pensionsbeloppen var ytterst avlägsna. Mot bakgrund av vad som nu anförts förefaller det osannolikt att neddragningar av statliga utgifter med åtföljande minskning av pensionsförmåner var en utveckling som förutsågs och beaktades av kollektivavtalsparterna. Ett förbehåll varigenom parterna försäkrat sig om möjligheten att i senare avtal reducera den värdesäkrade nivån på intjänad bruttopension får dessutom anses så betydelsefullt att det bort komma till tydligare uttryck i avtalet. Tingsrätten anser sig kunna utgå från att ändringsförbehållet i 4 § PA/SPR inte tillkom för att ge staten en möjlighet att i ett försämrat ekonomiskt läge sänka bruttopensionsbeloppen eller låta indexuppräkningen utebli. Mot bakgrund av vad som tidigare anförts om kollektivavtals giltighet gentemot enskild medlem anser tingsrätten heller inte att staten haft rätt att åberopa ändringsavtalet gentemot J.Ö.. Käromålet skall därför bifallas.

Vid ovan angiven utgång skall staten ersätta J.Ö:s rättegångskostnader i målet. Tingsrätten finner den yrkade ersättningen skälig och anser med hänsyn till målets beskaffenhet inte att kostnaden för rättsutlåtande varit omotiverad.