AD 1996 nr 123

Parter:

Brandmännens Riksförbund; Tingsryds kommun

Nr 123

Brandmännens Riksförbund

mot

Tingsryds kommun.

Mellan Svenska kommunförbundet (kommunförbundet) och Brandmännens Riksförbund (riksförbundet) har sedan länge träffats varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal i form av rekommendationsavtal angående löner och anställningsvillkor i övrigt för deltidsanställda brandförmän och brandmän. Avtalen benämns BMD. Mellan Tingsryds kommun (kommunen) och riksförbundet har träffats kollektivavtal i enlighet med BMD 95. Detta avtal har giltighetstiden den 1 april 1995 - den 31 mars 1998.

Avtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

KAP II Ersättningar

§ 6 Allmänna bestämmelser

Brandman är skyldig enligt detta avtal

att fullgöra samtliga arbetsuppgifter som ligger inom räddningstjänstens kompetensområde samt i övrigt fullgöra de arbetsuppgifter som stadgas i räddningstjänstplanen och instruktion för räddningsstyrkan eller som i enlighet härmed av brandbefäl anvisas.

att till räddningschefen eller dennes ställföreträdare omedelbart göra anmälan, när tjänstgöringshinder på grund av sjukdom eller annat förhållande uppstått, samt när brandmannen åter kan träda i tjänstgöring.

§ 7 Beredskapstjänst

1. För beredskapstjänst, som under fritid fullgöres i beredskapsstyrka utgår ersättning med 2.258 kr/vecka fr.o.m. 1996-01-01.

Anmärkning

1. Ersättningen gäller för radioberedskap, telefon kopplad till signalfördelare eller tyfon. Brandman som fullgör beredskap enligt ovan är skyldig befinna sin inom hörhåll av larm och på sådant avstånd från brandstationen att anspänningstiden normalt kan hållas.

- - - - -

§ 11 Befälstillägg

Brandförman erhåller tillägg med lägst 166 kr per beredskapsvecka fr.o.m. 1996-01-01.

§ 12 Biltillägg

Brandman kan om de lokala parterna enas härom erhålla biltillägg med 244 kr per beredskapsvecka fr.o.m. 1996-01-01.

Sådan lokal överenskommelse förutsätter att brandman på grund av den i räddningsplanen angivna anspänningstiden och bostadens/arbetsplatsens belägenhet är skyldig att använda egen bil för att kunna fullgöra de arbetsuppgifter som följer av detta avtal.

- - - - -

Mellan Tingsryds kommun och Brandmännens Riksförbunds brandmannaklubb inom kommunen har sedan år 1983 funnits en lokal överenskommelse om biltillägg enligt BMD. Överenskommelsen sades upp av kommunen till den 1 juli 1994.

I målet är ostridigt att kommunen hade rätt att säga upp överenskommelsen samt att en arbetstagares rätt till biltillägg enligt en sådan lokal överenskommelse inte har någon efterverkan i det enskilda anställningsavtalet sedan överenskommelsen upphört att gälla.

B.K. är medlem i riksförbundet. Han har sedan år 1977 haft en anställning som brandförman på deltid i Tingsryds kommun.

Riksförbundet har gjort gällande att B.K., till följd av att den lokala överenskommelsen om biltillägg upphört, av ekonomiska skäl inte kunnat reservera familjens bil för exklusiv användning av honom själv under beredskapsveckorna. Detta har lett till att B.K. inte vid alla larm har kunnat hålla anspänningstiden. Då B.K. inte kunnat garantera att han i fortsättningen kunde hålla anspänningstiden har kommunen sedan den 23 augusti 1995 förvägrat honom beredskapstjänstgöring, varvid han gått miste om beredskapsersättning och befälstillägg, trots att han enligt riksförbundets uppfattning stått till förfogande för tjänstgöring.

Riksförbundet har gjort gällande att denna kommunens åtgärd mot B.K. är att anse som en permittering av B.K. utan lön i strid mot 21 § lagen om anställningsskydd. På grund härav är kommunen skyldig att utge ekonomiskt skadestånd motsvarande den beredskapsersättning och det befälstillägg som B.K. har gått miste om samt allmänt skadestånd.

Riksförbundet har yrkat att arbetsdomstolen förpliktar Tingsryds kommun att till riksförbundet för B.K:s räkning utge

1. beredskapsersättning och befälstillägg med 44 700 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen

på 2 334 kr fr.o.m.den 25 september 1995,

på 4 668 kr fr.o.m. den 25 oktober 1995,

på 2 334 kr fr.o.m. den 24 november 1995,

på 2 334 kr fr.o.m. den 22 december 1995,

på 2 334 kr från den 25 januari 1996,

på 5 116 kr från den 23 februari 1996,

på 2 558 kr från den 25 mars 1996,

på 5 116 kr från den 25 april 1996,

på 2 558 kr från den 24 maj 1996,

på 5 116 kr från den 25 juni 1996,

på 2 558 kr från den 25 juli och

på 5 116 kr från den 25 augusti 1996,

allt till dess betalning sker, samt

2. allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (11 december 1995) till dess betalning sker.

Tingsryds kommun har bestritt käromålet men vitsordat yrkade belopp avseende beredskapsersättning och befälstillägg samt ränteyrkandena som skäliga.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

Riksförbundet

Räddningstjänsten i Sverige är anförtrodd kommunerna. Verksamheten är huvudsakligen reglerad i räddningstjänstlagen (1986:1102). Enligt räddningstjänstlagen skall varje kommun svara för att åtgärder vidtas inom kommunerna så att bränder och skador till följd av bränder förebyggs. Till det ändamålet skall finnas en räddningskår bestående av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. Räddningsstyrkornas utseende varierar från kommun till kommun beroende på kommunernas storlek. I större kommuner finns räddningsstyrkor bestående av heltidsanställda brandmän och brandförmän. I mindre men även i viss utsträckning i de större kommunerna finns räddningsstyrkor bestående av deltidsanställda brandmän och brandförmän. De deltidsanställda har en annan huvudsyssla för sin försörjning och tjänstgör i räddningsstyrkan endast i samband med utryckning samt vid beredskap. De har beredskapstjänstgöring var tredje eller var fjärde vecka eller totalt ca 17 veckor per år. Sådan tjänstgöring är schemalagd.

I Sverige finns ca 12 000 deltidsanställda brandmän. Ungefär 11 000 av dem är medlemmar i riksförbundet. Av de övriga är ca 200 medlemmar i Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) medan resten är oorganiserade.

Under beredskapsveckorna arbetar de deltidsanställda brandmännen och brandförmännen med sin huvudsyssla och har fritid ungefär som vanligt. De skall dock vara beredda att vid larm inställa sig vid brandstationen för att delta vid utryckningar.

Enligt räddningstjänstlagen åligger det kommunen att upprätta en räddningstjänstplan, i vilken bl.a. skall anges den s.k. anspänningstiden, dvs. tiden från alarmering av personal till dess det första utryckningsfordonet kan utgå. I Tingsryds kommun är anspänningstiden fem minuter.

De deltidsanställda brandmännens anställningsvillkor har sedan lång tid tillbaka reglerats i varandra avlösande kollektivavtal om löner och anställningsvillkor i övrigt träffade mellan kommunförbundet och riksförbundet i form av s.k. rekommendationsavtal som sedan har antagits av landets kommuner genom särskilda överenskommelser. Det rekommendationsavtal som äger tillämpning i detta mål har giltighetstid från den 1 april 1995 till den 31 mars 1998 och benämns BMD 95.

Riksförbundets medlem B.K. arbetar som deltidsanställd brandförman i Tingsryds kommun. Han anställdes som brandman på deltid hos kommunen år 1977. Han bodde då ca tre km från brandstationen och hade sin ordinarie arbetsplats någon knapp kilometer därifrån. Detta medförde att han inte kunde infinna sig inom anspänningstiden utan att använda bil i samband med utryckningar.

Nödvändigheten av att använda bil för att kunna hålla anspänningstiden har successivt ökat. Under 1950-talet var det inte vanligt att brandmännen behövde använda bil för att hålla anspänningstiden. Orsakerna härtill var flera. Bland annat fanns det på den tiden fler räddningsstyrkor och brandstationer än i dag. Anspänningstiderna var även något längre än de är i dag. Brandmännen använde då ofta cykel för att ta sig till brandstationen vid larm och det fanns i då gällande kollektivavtal en särskild bestämmelse om ersättning för att brandmannen höll med egen cykel.

Sedan 1950-talet det blivit allt vanligare att brandmännen har behövt använda bil för att hålla anspänningstiden. Av någon anledning godtog skattemyndigheterna under 1960- och 1970-talen att brandmännen gjorde avdrag i sin deklaration för kostnaden att hålla bil i tjänsten. Någon särskild motivering behövde i allmänhet inte lämnas. I slutet på 1970-talet ändrade skattemyndigheterna inställning till dessa bilavdrag. Skattemyndigheterna angav att möjligen kunde resan från bostaden eller ordinarie arbetsplatsen till brandstationen och nödvändig returresa till endera stället ses som en avdragsgill kostnad. Den för brandmannen väsentligaste kostnaden, nämligen kostnaden för att under beredskapsveckorna hela tiden ha bilen med sig även då någon utryckning inte förekom, medgav skattemyndigheterna inte avdrag för.

Detta föranledde riksförbundet - efter ett kongressbeslut 1979 - att ta upp förhandlingar med kommunförbundet om införande av bestämmelser om ersättning för att brandmannen höll sig med bil under beredskapsveckorna. Kommunförbundet ställde sig avvisande till att reglera frågan centralt och menade att det inte var nödvändigt eftersom det fanns ett kommunalt reseavtal som kunde sättas i lokal tillämpning. Kommunförbundet åtog sig att rekommendera kommunerna att träffa lokala överenskommelser härom. Riksförbundet lät sig nöjas härmed och detta ledde till att ett antal lokala överenskommelser mellan riksförbundets brandmannaklubbar och kommuner träffades. De lokala överenskommelserna hade varierande innehåll och medförde tillämpningsproblem. Kommunförbundets förhandlare föreslog med anledning härav under hösten 1981 att parterna avskaffade denna varierande flora av lokala avtal och att frågan i stället reglerades centralt i BMD. Parterna enades härom under hösten 1981 och avtalets nuvarande § 12 infördes i avtalet. Bestämmelsen har, med undantag för ersättningsnivåerna, varit oförändrad sedan dess.

I bestämmelsen har intagits ett förbehåll att brandmannen kunde erhålla biltillägg "om de lokala parterna enades härom". Förbehållet motiverades från kommunförbundets sida vid förhandlingarna med att en kommun skulle ha möjlighet att arrangera transporten för en deltidsanställd brandman från platsen där denne befann till brandstationen på annat sätt än att denne tog sig dit med egen bil.

På de flesta håll i landet kom det att träffas lokala överenskommelser om biltillägg i enlighet med BMD. Emellertid har ett stort antal kommuner av besparingsskäl under 1990-talet sagt upp dessa överenskommelser. Såsom anges i bestämmelsens första stycke finns ingen skyldighet för kommunerna att träffa lokala överenskommelser om biltillägg och kommunerna är även oförhindrade att säga upp sådana överenskommelser. Arbetsdomstolen har i en dom, AD 1988 nr 145, konstaterat att en uppsägning av ett lokalt kollektivavtal om biltillägg får till effekt att skyldigheten att utge ersättning enligt bestämmelsen upphör när avtalet löper ut. Någon efterverkan i det enskilda anställningsavtalet har, enligt denna dom, inte en sådan lokal överenskommelse om biltillägg. Detta skulle, enligt vad arbetsdomstolen uttalar i domen, bero på att den överenskommelse om biltillägg som har tagit sig uttryck i § 12 BMD har så att säga tvingande verkan. Det skulle enligt domstolen vara främmande att de lokala parterna skulle få träffa överenskommelser om annan form av biltillägg än den som var reglerad i BMD.

Även Tingsryds kommun kom att säga upp den lokala överenskommelsen om biltillägg som hade funnits under många år. Efter uppsägning av avtalet upphörde det att gälla från och med den 1 juli 1994.

B.K. anställdes under premisserna att han med hänsyn till bostadens och ordinarie arbetsplatsens belägenhet i förhållande till brandstationen var tvungen att använda bil för att klara de åtaganden som låg i kravet på att hålla anspänningstid. Detta vållade emellertid inga problem då eftersom skattemyndigheterna godtog avdrag för kostnaden att hålla bil. Sedan skattemyndigheten ändrat uppfattning erhöll han fram till den 1 juli 1994 i stället olika former av ersättningar för att han för kommunens räkning använde sin egen bil under beredskapsveckorna. Därefter har B.K. inte haft någon rätt till bilersättning eller annan kompensation för kostnaden för bil och han har därför inte kunnat garantera att han alltid haft tillgång till bil. Detta ledde till att han inte alltid kunde hålla anspänningstiden, vilket i sin tur ledde till att han under hösten 1995 ställdes inför frågan om han kunde garantera att hålla anspänningstiden. Han förklarade att det kunde han inte göra eftersom det många gånger förutsatte att han hade bil. Räddningschefen meddelade då att B.K. inte skulle få några beredskapsveckor förrän denne garanterade att anspänningstiden kunde hållas.

Sedan augusti 1995 har B.K. inte tilldelats några beredskapsveckor och han har inte heller erhållit någon beredskapsersättning eller något befälstillägg, vilket han är berättigad till i egenskap av brandförman under beredskapsveckorna. Han har därför gått miste om ersättningar i enlighet med de yrkanden som framställts i målet.

Den rättsliga grunden för riksförbundets talan är följande. Genom att tjänstgöringsbefria eller stänga av B.K. från tjänstgöring men ändå inte utge den ersättning eller lön som han enligt avtalet skall ha i anställningen har kommunen permitterat B.K. i strid med 21 § anställningsskyddslagen som i princip förbjuder permittering utan lön. För denna åtgärd har kommunen enligt 38 § anställningsskyddslagen ådragit sig skyldighet att utge skadestånd till B.K.

Kommunen

Kommunen instämmer i stort i den bakgrundsbeskrivning som riksförbundet har gett beträffande tillkomsten av reglerna om biltillägget. Därutöver önskar kommunen anföra följande.

Tingsryds kommuns räddningsstyrkor består uteslutande av deltidsanställda brandmän och brandförmän. Räddningsstyrkorna finns i Tingsryd, Ryd och Rävemåla. I räddningsstyrkorna finns sammanlagt ca 50 brandmän och brandförmän. Därutöver finns i andra än de nu uppräknade tätorterna en form av beredskap som benämns räddningsvärn.

Kommunens räddningsverksamhet styrs ytterst av räddningstjänstlagen och räddningstjänstförordningen. I 21 § räddningstjänstlagen anges bl.a. att det skall finnas en räddningstjänstplan inom varje kommunen. Räddningstjänstplanen skall innehålla uppgifter om det lägsta antal befäl och övrig personal som ständigt skall finnas för första utryckning samt om tiden från alarmering av personalen till dess räddningsstyrkans första fordon kan utgå. Ansvaret för räddningsverksamheten inom kommunen åvilar ytterst en kommunal nämnd. Det är emellertid räddningschefen som har det direkta ansvaret för att kommunen lever upp till bestämmelserna i räddningstjänstplanen. Detta framgår av bl.a. 3 § räddningstjänstförordningen som anger vad räddningschefen skall se till.

Det bör noteras att bestämmelserna i §§ 6, 7 och 12 BMD har sin grund i räddningstjänstlagen och räddningstjänstförordningen.

Avtalet BMD har tecknats av kommunförbundet för kommunernas räkning med dels SKAF, dels med riksförbundet. Avtalen har dock tecknats i två separata handlingar.

Deltidsanställd personal fullgör sin tjänst genom beredskap som normalt infaller var tredje vecka. Beredskapen gäller dygnet runt under en vecka. Brandmannen skall vid larm inställa sig vid brandstationen inom anspänningstiden. Brandmannens skyldighet i detta avseende framgår av § 7, anmärkning 1, BMD. I avtalet regleras inte hur brandmannen skall ta sig till brandstationen. Kommunen lägger sig inte i hur detta går till bara brandmannen håller anspänningstiden.

Den i Tingsryds kommun gällande anspänningstiden är fem minuter. B.K. är anställd i en av kommunens räddningsstyrkor. Förutom B.K., som är förman med uppgift att leda styrkan, består räddningsstyrkan av fyra brandmän.

Sedan år 1981 har det funnits möjlighet att träffa lokala överenskommelser om biltillägg. Så gjordes även i många kommuner. På grund av besparingskrav har dock ett flertal kommuner på senare år valt att säga upp de lokala överenskommelserna. Först var Flens kommun, vars uppsägning av avtalet prövades av arbetsdomstolen i domen AD 1988 nr 145. Sedan dess har ett stort antal kommuner sagt upp motsvarande överenskommelser utan att tvist har uppstått.

B.K. anställdes som brandman år 1977. Vid den tiden utgick inget biltillägg. Först sex år senare, 1983, träffades en lokal överenskommelse om biltillägg.

Sedan den 1 juli 1994 erhåller inte brandmän och brandförmän i Tingsryds kommun biltillägg. Personalen har visat stort missnöje mot kommunens beslut att säga upp avtalet. Detta har bl.a. kommit till uttryck i att personalen överenskommit om att i fortsättningen inte använda bil under beredskapsveckorna. De flesta har i stället använt cykel. B.K. har till följd härav vid ett flertal tillfällen kommit för sent i samband med utryckning.

Med anledning av att brandmännen gemensamt uppgett att de inte tänkte använda bil i samband med beredskapen och B.K. upprepade sena ankomster har ett flertal kontakter förekommit mellan kommunens företrädare och företrädare för riksförbundet. Vid dessa har kommunen påtalat vikten av att anspänningstiden hålls. Räddningsnämndens ordförande och räddningschefen har dessutom i en skrivelse till brandpersonalen i kommunen, daterad den 10 oktober 1994, redogjort för brandmännens skyldighet att hålla anspänningstiden enligt BMD samt - med anledning av en tidigare underrättelse från brandmannaklubbarna om att cykel skulle komma att användas efter den 13 september 1994 - anfört att kommunen inte motsätter sig användandet av cykel men påpekat att det är ett avtalsbrott att komma så sent att anspänningstiden inte kan hållas. I skrivelsen anges vidare att kommunen är villig att ersätta dem som använder bil för inställelse vid larm på samma villkor som gäller för övriga kommunanställda, dvs. enligt det kommunala reseavtalet med 25 kr per mil.

Kommunens uppfattning är att en brandman är skyldig att hålla anspänningstiden samt att denna skyldighet inte upphör på grund av att en lokal överenskommelse om biltillägg har sagts upp.

Den 23 augusti 1995 hade kommunen en överläggning med riksförbundet, vid vilken även B.K. var närvarande. Kommunen förde då på tal B.K:s upprepade sena ankomster samt att denne vid ett tillfälle under beredskap hade lämnat samhället utan att dessförinnan underrätta räddningschefen. B.K. tillfrågades om han i fortsättningen hade för avsikt att hålla anspänningstiden. Han menade att detta var helt beroende av att han hade tillgång till bil, vilket han inte kunde garantera. Han kunde vidare av samma skäl inte garantera att han kom i tid vid utryckningar.

Inför B.K:s nästföljande beredskapsvecka tillfrågades han på nytt om han kunde garantera att komma i tid vid ett eventuellt larm. Han svarade på samma sätt att han inte kunde garantera detta. Räddningschefen gjorde då den bedömningen att han inte kunde ta på sitt ansvar att B.K. ingick i räddningsstyrkan. Räddningschefen var av uppfattningen att B.K. anmält tjänstgöringshinder i enlighet med § 6 BMD. Samtidigt klargjordes för B.K. att så snart denne meddelade att han kunde hålla anspänningstiden igen så skulle han erhålla beredskapstjänstgöring.

Av arbetarskyddsstyrelsens författningssamling 1986:6 och 1988:10 framgår bl.a. att räddningsstyrkan måste bestå av minst fem personer om det skall vara möjligt att rökdyka. Det är därför av vikt att hela styrkan om fem man kan rycka ut samtidigt eftersom den annars inte kan genomföra sådana operationer.

Grunderna för kommunens talan är följande. Enligt räddningstjänstlagen och räddningstjänstförordningen finns en skyldighet för kommunen att se till att anspänningstiderna i räddningstjänstplanen hålls. Ansvaret härför åvilar räddningschefen och räddningsnämnden i kommunen. På räddningschefen vilar dessutom ett ansvar i fråga om vilka personer som skall inneha uppdraget som deltidsanställda brandmän. Det är inte möjligt att i räddningsstyrkan ha personer som bor eller har sin ordinarie arbetsplats på sådant avstånd från stationen att de inte kan hålla anspänningstiden. För det fall kommunen känt till att en brandman har svårt att hålla anspänningstiden och gör en felbedömning vid anställningen av denne ligger ansvaret för denna bedömning hos kommunen och inte hos brandmannen. Tingsryds kommun menar att kravet på att anspänningstiden kan hållas alltid måste ställas mycket högt. Verksamheten bygger på att brandmännen normalt håller anspänningstiden och kommunen kan inte, såsom riksförbundet tycks hävda, tåla att B.K. inte kommer i tid.

Kommunen kan inte kräva att en brandman använder bil för att inställa sig vid larm. Däremot kan den kräva att brandmannen håller anspänningstiden. För det fall en brandman inte kan hålla anspänningstiden kan han i princip inte ha kvar uppdraget som brandman. Som kommunen ser det finns i den nu uppkomna situationen tre alternativ. B.K. kan säga upp sig från anställningen eftersom han inte är nöjd med att biltillägget tagits bort. Kommunen kan säga upp B.K. eftersom denne inte kan hålla anspänningstiden. Det tredje alternativet är det som nu uppkommit, nämligen att kommunen ansett att B.K. har anmält tjänstgöringshinder.

Tjänstgöringshinder skall anmälas till räddningschefen. Denne har även rätt att avgöra om en arbetstagare kan vara i tjänst eller inte. Att räddningschefen har denna befogenhet följer även av dennes rätt att leda arbetet.

För det fall tjänstgöringshinder enligt § 6 BMD inte anses föreligga har räddningschefen ändå enligt allmänna rättsgrundsatser haft rätt att fatta beslut om att B.K. under nuvarande omständigheter inte kan vara kvar i den tjänst han har.

Enligt kommunens mening är det inte möjligt att permittera en brandman eftersom permittering inte förekommer inom den kommunala sektorn.

Riksförbundet har yrkat att kommunen - förutom allmänt skadestånd - skall förpliktas utge beredskapsersättning och befälstillägg till B.K. Kommunens inställning är den att B.K. inte har rätt till sådan ersättning eftersom den endast utgår till person som fullgör beredskap, vilket B.K. inte har gjort under den period som yrkandet avser.

Domskäl

Tvisten i detta mål rör en deltidsanställd brandförman. Enligt det tillämpliga kollektivavtalet gäller bl.a. följande. I anställningen ingår beredskapstjänst under vissa veckor för att vid behov kunna delta i räddningstjänst. För beredskapstjänst utgår ersättning med ett visst belopp per vecka och för räddningstjänst utgår en viss ersättning per timme. Brandman är också skyldig att delta i övningar och materielvård samt att tjänstgöra som säkerhetsvakt. För sådan tjänstgöring utgår också timersättning. En brandman är också skyldig att omedelbart anmäla när tjänstgöringshinder på grund av sjukdom eller annat förhållande uppstått samt när han åter kan träda i tjänstgöring.

Under beredskapstjänst skall en brandman alltid kunna inställa sig vid brandstationen inom några få minuter efter det brandmannen larmats. I många fall är brandmännen beroende av bil för att kunna klara detta. Tidigare, under 1960- och 1970-talen, medgav skattemyndigheterna enligt vad som uppgetts i målet avdrag för kostnader som brandmännen hade inte bara för resor vid larm utan också för de kostnader som uppkom genom att brandmännen under beredskapen alltid måste ha bil tillgänglig. Möjligheterna att göra sådana avdrag försvann dock. I stället infördes först genom olika lokala avtal rätt till bilersättning från arbetsgivaren, kommunen. I början av 1980-talet infördes sedan en bestämmelse i kollektivavtal om biltillägg. Enligt denna kan en brandman erhålla visst biltillägg om de lokala parterna enas därom, vilket de kan göra under en viss förutsättning. På många håll, bl.a. i Tingsryds kommun, slöts sådana överenskommelser. Men senare har också många kommuner sagt upp dessa överenskommelser. Tingsryds kommun sade upp överenskommelsen om biltillägg till den 1 juli 1994.

B.K. anställdes 1977 av Tingsryds kommun. Han är brandförman på deltid och kollektivavtalets bestämmelser är tillämpliga på hans anställning. Han kom i åtnjutande av först möjligheten att göra avdrag för bilkostnad och sedan av bilersättning och biltillägg. Avdragsmöjligheten har försvunnit och från och med den 1 juli 1994 utgår inget biltillägg eller annan ersättning för den kostnad som uppkommer genom att han måste ha en bil tillgänglig under hela beredskapsveckorna. B.K. ansåg att han inte utan ersättning kunde disponera familjens bil under beredskapsveckorna. Det hände därför att han inte vid larm kunde inställa sig vid brandstationen inom den utsatta tiden.

B.K. tillfrågades vid flera tillfällen, senast den 23 augusti 1995, om han kunde garantera att han skulle komma i tid vid larm. B.K. svarade att han inte kunde garantera detta. Den för verksamheten direkt ansvarige räddningschefen beslöt då att inte schemalägga B.K. för beredskapstjänstgöring. B.K. har sedan under tiden fram till huvudförhandlingen i detta mål den 26 september 1996 inte deltagit i beredskap. Han har inte fått beredskapsersättning och befälstillägg under denna tid. Av den utredning som förebringats i målet framgår inte om B.K. under den aktuella tiden uppburit någon annan med anställningen förenad förmån som t.ex. sådan timersättning som enligt kollektivavtalet utgår vid övning och materielvård som brandman också är skyldig att delta i.

Parterna har olika uppfattning om hur man rättsligt skall se på den uppkomna situationen. De är dock ense om att B.K:s anställning hos kommunen består; det har alltså inte gjorts gällande att han av kommunen skilts från sin anställning. De är också ense om att B.K. inte kan grunda någon rätt till någon form av biltillägg på något avtal, vare sig den uppsagda överenskommelsen om biltillägg eller det enskilda anställningsavtalet. Det har inte påståtts att arbetsgivaren skulle ha gett B.K. besked om att han var permitterad.

Förbundet har gjort gällande att den uppkomna situationen rättsligt sett är att betrakta så att kommunen har permitterat B.K. En arbetstagare som permitterats har efter 1984 års permitteringslönereform enligt 21 § anställningsskyddslagen rätt till samma lön och andra anställningsförmåner som om arbetstagaren hade fått behålla sina arbetsuppgifter. Enligt förbundets uppfattning är kollektivavtalets bestämmelser om tjänstgöringshinder inte tillämpliga i ett fall som detta eftersom de tar sikte på temporära, överskådliga situationer och inte på en så i tiden utsträckt situation som den här aktuella. Vad förbundet vänder sig emot är att kommunen genom beslutet att inte längre utge biltillägg rubbat de förutsättningar som gällt för B.K:s anställning men lägger ansvaret för detta på arbetstagaren; kommunen säger inte upp B.K:s anställning utan låter denna bestå men betalar inte lön till honom.

Kommunens uppfattning är att det inte är fråga om permittering redan av det skälet att permittering inte förekommer inom kommuner och landsting. Kommunen har i första hand gjort gällande att B.K. skall anses ha anmält tjänstgöringshinder och sedan inte anmält att han kan återinträda i tjänst. En brandman är enligt § 6 i kollektivavtalet skyldig att anmäla när tjänstgöringshinder på grund av sjukdom eller annat förhållande uppstått samt när han åter kan träda i tjänstgöring. I andra hand har kommunen hävdat att den, även om det inte anses vara fråga om ett tjänstgöringshinder, enligt allmänna rättsgrundsatser under rådande omständigheter haft rätt att besluta på sätt som skett. Enligt kommunens uppfattning fanns det i den uppkomna situationen tre handlingsmöjligheter: B.K. kunde ha sagt upp sig själv. Kommunen kunde ha sagt upp honom men frågan om saklig grund för uppsägning föreligger är svårbedömd och en så drastisk åtgärd som uppsägning skall inte vidtas utan att andra möjligheter prövats. Den tredje möjligheten är att som kommunen gjort betrakta det som att B.K. anmält tjänstgöringshinder. Sådant hinder är mestadels temporärt men i detta fall har situationen kommit att bestå på grund av den uppkomna tvisten, vars utgång kommunen avvaktar.

Parterna i målet har alltså skilda uppfattningar i frågan om avtalets bestämmelser om s.k. tjänstgöringshinder är tillämpliga i ett fall som det förevarande. Den utredning som förebringats i målet ger dock inget säkert besked om avtalets innebörd i detta avseende. Den iakttagelsen kan dock göras att avtalet enligt sin ordalydelse inte uppställer någon tidsgräns för hur länge ett tjänstgöringshinder kan bestå och inte heller klargör vad som utgör tjänstgöringshinder. Man kan alltså inte utesluta att ett tjänstgöringshinder, t.ex. vid sjukdom, kan bestå under lång tid och inte heller att avsaknaden av bil, när sådan utgör en förutsättning för att skyldigheterna skall kunna fullgöras, utgör ett tjänstgöringshinder. Förbundets talan har emellertid av arbetsdomstolen uppfattats så att kommunens handlande gentemot B.K. med hänsyn till omständigheterna är att betrakta som en permittering oavsett vilken kollektivavtalets rätta innebörd kan anses vara i dessa hänseenden. Arbetsdomstolen finner det därför inte påkallat att uppehålla sig närmare vid dessa kollektivavtalstolkningsfrågor.

En beskrivning av permitteringsinstitutets tillkomst, utveckling och innebörd finns i SOU 1973:7 s. 83 f. och s. 116 ff. Här vill arbetsdomstolen endast framhålla vad som i vissa avseenden kan sägas känneteckna detta institut. Med permittering avses vanligen att arbetsgivaren vid tillfällig arbetsbrist, driftstörning eller någon annan liknande omständighet som hänför sig till arbetsgivarens verksamhet skickar hem arbetstagarna, som då är skyldiga att med kort varsel återuppta arbetet när förutsättningar härför föreligger. Det finns emellertid också exempel på att permittering ansetts föreligga även då någon arbetsbrist inte förelegat och andra orsaker föranlett att arbete inte utförts (t.ex. AD 1976 nr 119). Ett annat kännetecken på permittering har ansetts vara att en sådan åtgärd skall vara tillfällig. Arbetsgivare har inte ansetts berättigad att tillgripa permittering när uppsägning på grund av arbetsbrist framstått som den adekvata åtgärden (t.ex. AD 1958 nr 4). Rätt för arbetsgivare att tillgripa permittering föreligger inte på alla områden; löneformen var åtminstone ursprungligen avgörande för om en arbetstagare kunde permitteras eller inte.

Kommunen har uppgett bl.a. att permittering inte förekommer inom kommuner och landsting. Det torde också förhålla sig så att parterna i vissa kollektivavtal synes ha varit ense om att permittering av kommunanställda inte kan förekomma (se t.ex. AD 1986 nr 69). Men det har också förekommit att ett landsting som arbetsgivare hävdat en rätt att permittera vissa anställda och att arbetstagarsidan bestritt att en sådan rätt förelegat; frågan om permitteringsrätt förelegat har då avgjorts genom en tolkning av det kollektivavtal som gällt för de berörda arbetstagarna (AD 1976 nr 29). Mot denna bakgrund torde man inte vara berättigad att generellt påstå att permittering av kommun- och landstingsanställda inte kan förekomma. Det kan inte uteslutas att det för vissa kategorier av arbetstagare ingåtts kollektivavtal som medger permittering. Någon utredning om det i detta mål aktuella kollektivavtalets innebörd i detta avseende har inte förebringats.

Här bör inskjutas att det givetvis kan förekomma att en arbetsgivare inom den kommunala sektorn på ett avtalsområde där kollektivavtalsparterna är ense om att permittering inte skall förekomma befriar en arbetstagare från skyldigheten att närvara på arbetsplatsen. Den anställde torde då ha rätt till lön och andra anställningsförmåner men den rätten grundas då inte på anställningsskyddslagens permitteringslöneregler utan på regler i kollektivavtal och enskilt anställningsavtal.

Betraktar man det som skett i B.K:s fall mot bakgrund av den korta beskrivningen ovan av permitteringsinstitutet finner man flera omständigheter som inte är typiska för en permittering och som talar emot att en sådan skall anses vara för handen.

Att B.K. inte utnyttjats för beredskap måste sägas bero inte på arbetsbrist utan på omständigheter som hänför sig till honom och inte till arbetsgivarens verksamhet även om arbetsgivarens åtgärd att säga upp avtalet om biltillägg kan ha medverkat till uppkomsten av dessa omständigheter. I arbetsdomstolens praxis finns dock som nämnts exempel på att permittering ansetts föreligga även om arbetsbrist inte förelegat.

Åtgärden att utesluta B.K. från beredskapstjänst har åtminstone numera bestått under så lång tid att den knappast kan betecknas som tillfällig. Kommunen har dock uppgett att man i avvaktan på utgången i detta mål inte velat vidta någon annan åtgärd och att detta är förklaringen till tidsutdräkten. Det förhållandet att arbetsgivaren dröjt med att vidta någon åtgärd i en situation av detta slag torde inte heller medföra att en rätt till lön föreligger (jfr AD 1977 nr 193). Ett argument som i allmänhet kan anföras för att en arbetsgivare inte skall dröja med att säga upp en anställd när denne inte utför arbete och inte heller uppbär permitteringslön är att arbetstagaren på grund av att han ändå innehar en anställning inte heller kan få arbetslöshetsersättning. Sysslan som deltidsbrandman utförs dock vid sidan av en huvudsysselsättning som anställd eller egen företagare. Det förefaller därför som att B.K. inte kan ha gått miste om arbetslöshetsersättning på grund av att kommunen dröjt med att vidta någon annan åtgärd mot honom (jfr AD 1982 nr 55).

Mot bakgrund av det hittills anförda torde man på grundval av den utredning som förebringats inte med säkerhet kunna uttala mer än att flera omständigheter talar emot att det föreligger en permittering men att man inte kan utesluta att så är fallet. En förutsättning för att permitteringslön skall utgå enligt anställningsskyddslagens regler om sådan lön har ansetts vara att arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande (t.ex. AD 1976 nr 4). Kommunens inställning är att B.K. inte schemalagts för beredskapstjänst därför att han inte alltid kunde inställa sig i rätt tid vid larm, dvs. att B.K. inte stod till kommunens förfogande på det sätt som beredskapstjänsten kräver. Arbetsdomstolen går därför över till frågan om B.K. kan anses stå till kommunens förfogande. Endast om så befinnes vara fallet har domstolen anledning att definitivt ta ställning till om det föreligger en permittering.

Frågan om B.K. kan anses stå till kommunens förfogande måste enligt arbetsdomstolen bedömas mot bakgrund av dels de regler som gäller enligt kollektivavtalet dels de speciella omständigheter under vilka deltidsbrandmannasysslan utförs och de särskilda krav som räddningstjänstverksamheten ställer på arbetsgivaren och arbetstagarna.

Kollektivavtalet föreskriver en skyldighet för brandmannen att se till att han normalt vid larm kan hålla anspänningstiden. Någon skyldighet för kommunen att medverka till att brandmannen kan göra detta, t.ex. genom att tillhandahålla fordon eller utge bilersättning, föreligger inte enligt avtalet. Det ankommer alltså på brandmannen själv att ordna sin situation så att han normalt kan hålla anspänningstiden.

Räddningsverksamheten är i stor utsträckning författningsreglerad. Kommunen är enligt räddningstjänstlagen ålagd bl.a. att hålla en räddningskår och att upprätta en räddningstjänstplan. I sådan skall bl.a. anspänningstiden anges. Räddningstjänstplanen skall antas av kommunfullmäktige. Det innebär dock inte att kommunen kan sägas ha full frihet att utforma sin räddningstjänstplan. Regeringen får nämligen på framställning av viss myndighet ändra en sådan plan. Det ligger i sakens natur att det är mycket viktigt att räddningstjänsten kan fungera i enlighet med planen. Inte minst viktigt synes det vara att anspänningstiden kan hållas. Det är mot denna bakgrund som man bör se den anmärkning i kollektivavtalet som föreskriver att brandman som fullgör beredskap är skyldig att befinna sig inom hörhåll av larm och på sådant avstånd från brandstationen att anspänningstiden normalt kan hållas. Det besked som B.K. lämnat till kommunen om sina möjligheter att inställa sig i tid vid larm måste förstås så att kommunen inte kan utgå från att anspänningstiden normalt kan hållas, dvs. att B.K. inte kunde uppfylla det krav som enligt anmärkningen i kollektivavtalet ställs på honom.

Tilläggas bör att det såvitt framkommit inte fanns något annat arbete som kunde utgöra ett alternativ till beredskapstjänstgöringen och som kommunen kunde beordra B.K. till. Vidare måste det ha stått helt klart för B.K. dels att den enda anledningen till att han inte schemalades för beredskapstjänstgöring var att han inte kunde fullgöra sina skyldigheter enligt avtalet i ett för kommunen mycket viktigt avseende dels att han skulle tas i anspråk för sådan tjänst när han åter kunde fullgöra sina skyldigheter.

Med hänsyn till vad som nu anförts kommer arbetsdomstolen till den slutsatsen att B.K. inte kan anses ha stått till arbetsgivarens förfogande på ett sådant sätt att han är berättigad till permitteringslön enligt anställningsskyddslagens regler, för det fall en permittering föreligger. Därav följer att förbundets talan inte kan vinna bifall.

Med hänsyn till utgången i målet skall riksförbundet förpliktas svara för kommunens rättegångskostnader. Tvist om beloppets storlek föreligger inte.