lagen.nu

AD 1996 nr 144

Våren 1994 omorganiserade en kommun sin barnomsorgsverksamhet inom en stadsdelsförvaltning så att områdena inom barnomsorgen förändrades och skola och barnomsorg integrerades. Därvid kom bl.a. ett antal tjänster som föreståndare inom barnomsorgen att dras in och nya tjänster inrättades som verksamhetschef. Sommaren 1995 sades bl.a. ett antal av föreståndarna upp på grund av arbetsbrist. - Härefter har en tvist uppkommit om kommunen - så som tvisten slutligt prövats - gentemot tre av dessa föreståndare uppfyllt sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket lagen om anställningsskydd. De erbjudanden om omplacering som lämnats har avsett tjänster som förskollärare, fritidspedagog och fritidsassistent. De tre arbetstagarna avböjde erbjudandena. I målet prövas också betydelsen från omplaceringssynpunkt av att en av de uppsagda arbetstagarna har ryggbesvär. - Vidare prövas om kommunen begick turordningsbrott genom att våren 1994 tillsätta de nya tjänsterna som verksamhetschef med andra arbetstagare än de tre i målet aktuella och i juni 1995 säga upp de tre.

Parter:

Lärarförbundet; Göteborgs kommun

Nr 144

Lärarförbundet

mot

Göteborgs kommun.

Mellan parterna gäller kollektivavtal.

Lundby är en av 21 stadsdelsförvaltningar i Göteborgs kommun. Våren 1994 genomfördes en omorganisation inom denna förvaltning som innebar att områdena inom barnomsorgen förändrades och verksamheterna inom skola och barnomsorg integrerades. Omorganisationen kom att innebära att tjänster som föreståndare inom förskole-, daghems- och fritidsverksamheterna drogs in och att nya tjänster tillskapades som verksamhetschef för den integrerade och i övrigt förändrade verksamheten. Bland de vars tjänster drogs in fanns Lärarförbundets medlemmar M.K-N., O.M-P. och L.S.. De tre blev uppsagda i mitten av juni 1995.

Tvist har härefter uppkommit mellan parterna om kommunen sagt upp dessa arbetstagare i första hand utan att iaktta sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket lagen om anställningsskydd och i andra hand i strid mot turordningsbestämmelserna i 22 § samma lag. Tvisteförhandlingar har hållits utan att parterna har kunnat enas.

Under åberopande av att uppsägningarna skett utan saklig grund har förbundet yrkat

1. att arbetsdomstolen förklarar uppsägningarna av M.K-N., O.M-P. och L.S. ogiltiga.

Vidare har förbundet yrkat

2. att arbetsdomstolen förpliktar kommunen att till envar av de tre arbetstagarna utge allmänt skadestånd med 75 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 30 januari 1996, till dess betalning sker.

Som grund för yrkandet i punkten 2 har förbundet i första hand åberopat att kommunen brutit mot 7 § andra stycket anställningsskyddslagen och i andra hand 22 § i samma lag eller i vart fall grunderna för den paragrafen.

Förbundet har vidare förbehållit sig rätten att i ny rättegång yrka ekonomiskt skadestånd för medlemmarna för tid efter dagen för huvudförhandling i målet.

Kommunen har bestritt talan. Inget belopp har vitsordats i och för sig avseende allmänt skadestånd. Ränteyrkandet har vitsordats som i och för sig skäligt. Kommunen har förklarat sig inte ha någon erinran mot förbundets förbehåll.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utvecklande av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Tvisten och dess bakgrund

Tvisten gäller i första hand om kommunen haft saklig grund för att säga upp de tre medlemmarna i förbundet. Enligt förbundet har kommunen inte på ett korrekt sätt fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen och uppsägningarna är därför inte sakligt grundade.

Våren 1994 genomfördes i stadsdelsförvaltningen Lundby i Göteborg en omorganisation inom barnomsorgen och skolbarnomsorgen. I stort innebar omorganisationen att förskolan, låg- och mellanstadieskolan och skolbarnomsorgen integrerades. Antalet föreståndare inom förskolan och skolbarnomsorgen och rektorer minskades då från 19 till elva.

De i målet aktuella medlemmarna i förbundet fick inte anställning som verksamhetschef. De erbjöds inte heller under våren 1994 omplaceringar till några andra befattningar. Först i januari 1995 erhöll de omplaceringserbjudanden. Enligt förbundet har dessa erbjudanden varit oskäliga. Erbjudandena har avsett arbeten som förskollärare, fritidspedagog och fritidsassistent samtidigt som det funnits andra mer lämpliga arbeten lediga inom kommunen. Arbetstagarna har avböjt erbjudandena och därefter sagts upp i juni 1995.

I andra hand gäller tvisten om kommunen genom att inte våren 1994 tillsätta de lediga befattningarna som verksamhetschef i turordning vid omorganisationen samt därefter i juni 1995 säga upp de tre arbetstagarna från deras anställningar brutit mot 22 § anställningsskyddslagen.

De tre arbetstagarna har från den tidpunkt då de förlorat sina arbetsuppgifter haft kvar sina titlar och löneförmåner men erbjudits och fullgjort olika arbetsuppgifter av kortvarig karaktär, vikariat o.d., och detta pågår fortfarande.

De tre arbetstagarnas utbildning och arbetsuppgifter

M.K-N. är född 1955 och utbildad fritidspedagog. Hon började arbeta på ett nystartat fritidshem år 1976 och anställdes år 1979 i kommunen som föreståndare för ett fritidshem. Under åren 1980-1991 var hon under vissa perioder studieledig för att utbilda sig inom textilverksamhet. Därefter fortsatte hon som föreståndare inom skolbarnomsorgen. Hon hade i denna anställning budgetansvar, ansvar för den pedagogiska ledningen och ansvar för personal m.m. Sedan år 1990 har hennes arbetsuppgifter inte inneburit att hon arbetat direkt i barngrupp; hon var som föreståndare arbetsledare med enbart administrativa uppgifter.

M.K-N. har svåra ryggbesvär. Hon är stelopererad på grund av skolios. Hon är därför av medicinska skäl förhindrad att arbeta med rent ryggbelastande arbete där hon måste lyfta, böja eller vrida sig. Hon förlorade sina arbetsuppgifter som föreståndare under våren 1994 och erbjöds under år 1995 omplacering till fritidspedagog eller förskollärare. Hon har avböjt erbjudandena dels därför att de har varit oskäliga mot bakgrund av hennes anställning som föreståndare, dels därför att hon inte kan arbeta i barngrupp på grund av sina ryggbesvär. Hon har accepterat att få andra arbetsuppgifter som inte är arbetsledande, dock inte arbete i barngrupp.

O.M-P. är född 1951 och utbildad till fritidspedagog i Danmark. Han har i Göteborgs kommuns regi genomgått grundutbildning till föreståndare på daghem och fritidshem. Sedan år 1977 har han arbetat som föreståndare, först på kombinerad förskola/fritidshem och senare på fritidshem. Som föreståndare har han haft budgetansvar, ansvar för den pedagogiska ledningen, ansvar för personal m.m. Hans arbetsuppgifter har inte inneburit att han arbetat direkt i barngrupp sedan år 1990.

För O.M-P:s del genomfördes omorganisationen av skolan och skolbarnomsorgen redan under år 1991 då han förlorade sina tidigare arbetsuppgifter. Efter förhandlingar med Lärarförbundet fick han tillfälligt fram till våren 1994 dels halvtidsanställning som föreståndare vid sin gamla arbetsplats, dels halvtidsanställning som vikarierande föreståndare. Han har erbjudits omplacering till arbete som förskollärare eller fritidsassistent. Han har avböjt erbjudandena, eftersom de varit oskäliga mot bakgrund av hans anställning som föreståndare.

L.S. är född 1953. Hon är utbildad barnskötare och fritidspedagog. Hon har vidareutbildat sig vid Umeå och Göteborgs universitet och har 20 poäng efter genomgången kurs för utbildning till föreståndare, 20 poäng i sociologi och 10 poäng i etnologi (barn-samhälle-kultur). Från år 1984 har hon, med undantag av en period då hon haft anställning i Mölndals kommun, arbetat som biträdande föreståndare och föreståndare först vid Backa och därefter vid Lundby stadsdelsförvaltningar. Från och med år 1989 var hon områdesföreståndare inom förskolan, skolbarnomsorgen, deltidsförskolan, dagbarnvården samt familjeförskolan vid Lundby stadsdelsförvaltning. Som föreståndare och områdesföreståndare har hon haft budgetansvar, ansvar för den pedagogiska ledningen, ansvar för personal m.m. Hennes arbetsuppgifter har inte inneburit arbete direkt i barngrupp. Hon förlorade sina arbetsuppgifter som områdesföreståndare under våren 1994. Hon hade då ansvar för daghemmet på Prebendegatan och ett antal dagmammor. Hon har erbjudits omplacering till arbete som förskollärare eller fritidspedagog. Hon har avböjt erbjudandena därför att de varit oskäliga mot bakgrund av henne anställning som områdesföreståndare.

Kommunens skyldighet att erbjuda annat arbete i övertalighetssituationer

Mellan Lärarförbundet och Göteborgs kommun gäller ett flertal kollektivavtal; det kommunala huvudavtalet, det lokalt tecknade löneavtalet LOK som bygger på det mellan centralorganisationerna träffade ÖLA, samt Allmänna bestämmelser, AB. Det har tidigare också funnits specialbestämmelser, Befattningsområde kommuner (BOK), för olika yrkesgrupper.

Sedan lång tid tillbaka och fram till den 1 januari 1995 gällde ett lokalt kollektivavtal för Göteborgs kommun, MBA-Göteborg. I avtalet fanns bland annat bestämmelser om omplacering och personalavveckling. Enligt avtalet var kommunen i omplaceringshänseende att betrakta som en arbetsgivare. Förvaltningarna hade ett gemensamt ansvar i de nämnda frågorna och skulle samarbeta. I personalplaneringen skulle ingå inventering av befattningar som var lämpliga för de som behövde omplaceras. Omplacering skulle erbjudas i första hand inom egen förvaltning och i andra hand inom annan förvaltning. Om omplaceringsfrågorna inte kunde lösas inom förvaltningarna, skulle de hänskjutas till personalnämnden.

I de nu redovisade delarna menar förbundet att MBA-Göteborg följde bestämmelserna i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen om hur en arbetsgivare skall gå till väga i en omplaceringssituation.

MBA-Göteborg gällde mellan kommunen och olika fackliga organisationer dock inte det dåvarande facklärarförbundet, SFL, som inte hade tecknat avtalet. SFL organiserade bland annat förskollärare, föreståndare och fritidspedagoger. För dåvarande Sveriges Lärarförbund, SL, gällde avtalet inte för de lärare som hade statligt reglerade anställningsvillkor. Däremot gällde avtalet för ett fåtal kommunalt anställda lärare, cirka 40 personer.

Den 1 januari 1991 sammanslogs SFL och SL till nuvarande Lärarförbundet. I samband med detta sades MBA-Göteborg upp. Därmed var Lärarförbundet inte till någon del bundet av avtalet. Förbundet menar att även om man inte har varit bunden av avtalet, så speglar detta ändå den hantering av omplacering vid övertalighet som kommunen tillämpade.

Under år 1990 utfärdade personalnämnden i kommunen riktlinjer med anledning av att kommunstyrelsen hade beslutat om anställningstopp. Riktlinjerna, kommunens policy, innebar i korthet att de arbetstagare som var tillsvidareanställda och de som hade tidsbegränsade anställningar på mer än två år inte skulle sägas upp. Riktlinjerna utgjorde inte något kollektivavtal, men organisationerna kunde ställa sig bakom dem. Lärarförbundet gjorde inte detta, eftersom förbundet ansåg att vissa delar av riktlinjerna inte var i överensstämmelse med en del tvingande bestämmelser i anställningsskyddslagen. Riktlinjerna tillämpades dock av kommunen även för Lärarförbundets medlemmar. I mars 1992 sammanställde kommunen på grundval av dessa riktlinjer och delvis även MBA-Göteborg en handbok med namnet "Gällande regler m m avseende hantering av personalminskningar, övertalighet m m".

MBA-Göteborg gällde fram till den 1 januari 1995, då ett lokalt samverkansavtal träffades för Göteborgs stad, Samverkan Göteborg. Till att börja med omfattades dock inte Lärarförbundet av detta avtal. Samverkan Göteborg har stora likheter och är i vissa avseenden identiskt med det tidigare gällande MBA-Göteborg. I avtalet uttalas bl.a. att omplacering med stöd av överenskommelsen sker inom ramen för anställningsavtalet och innebär en utvidgad arbetsskyldighet för arbetstagaren. Uttalandet skall ställas mot regleringen i § 6 AB, av vilken framgår att det skall finnas vägande skäl för att en arbetstagare skall kunna tilldelas nya arbetsuppgifter inom ramen för sitt anställningsavtal. Kommunen har velat tolka samverkansavtalet så att den anställde har en arbetsskyldighet i hela kommunen, t.ex. skulle en förskollärare ha skyldighet att arbeta som kokerska. Förbundet har reagerat mot detta och hävdar att omplacering skall ske till lika eller likvärdiga befattningar.

Sedan den 1 februari 1996 gäller Samverkan Göteborg också i förhållande till Lärarförbundet. I samband med att förbundet tecknade avtalet gjorde förbundet dock ett förbehåll för det fall att förbundet bedömde att enskild medlems rätt enligt anställningsskyddslagen i något avseende skulle anses kränkt genom kollektivavtalet.

Enligt förbundets uppfattning har kommunen under en lång tid haft en policy i fråga om omplaceringsskyldighetens vidd som kommunen varit skyldig att tillämpa även i förhållande till förbundets medlemmar. Förbundet menar att oberoende av att Lärarförbundet inte omfattades av MBA-Göteborg, och inte ställde sig bakom kommunens policy, är det skäligt att kräva att kommunen skulle ha gjort individuella undersökningar för varje arbetstagares möjlighet till fortsatt arbete inom ramen för anställningsavtalet eller i alla fall till arbetsuppgifter som legat nära. Förutsättningarna för anställningar vid andra stadsdelsförvaltningar än den där arbetstagaren hade sin anställning hade bort undersökas även för Lärarförbundets medlemmar.

Kommunens organisation och verksamhet

I Göteborgs kommun finns en central organisation med kommunstyrelse, stadskansli och personalnämnd. I denna centrala organisation finns en personalchef som har det övergripande ansvaret för omplaceringsfrågor inom kommunen. I nivån under den centrala organisationen finns ett antal nämnder med olika ansvarsområden. Frågor avseende grundskola, socialtjänst, omsorg, lokal kultur och fritid ligger under vad som kallas stadsdelsnämnder. Inom kommunen finns 21 stadsdelsnämnder, bland vilka Lundby stadsdelsnämnd är en.

Tidigare hade Lundby stadsdelsnämnd en geografisk indelning som innebar att det fanns avdelningar med avdelningschefer som var ansvariga för var sin geografisk del. Sedan år 1994 är Lundby stadsdelsnämnd funktionsindelad. En funktion omfattar skolor, barnomsorg och kommunal musikskola. En särskild funktion omfattar personal och arbetsmiljö. I Lundby finns cirka 1 525 personer anställda inom skilda verksamheter. Inom skola och barnomsorg finns cirka 580 personer anställda. Chef för den verksamheten är avdelningschefen J.L., vilken tillika är personalchef över sitt område.

Samtidigt som förändringen från geografisk indelning till funktionsindelning ägde rum, gjordes en omorganisation inom skolan, förskolan och skolbarnomsorgen. Denna förändring innebar att sexåringsgrupp, fritidshem samt låg- och mellanstadieskola sammanfördes till en enhet, att flera daghem sammanfördes till en enhet eller att ett daghem kom att utgöra en särskild enhet. På detta sätt skapades elva enheter med varierande typ av integration. Antalet enheter i Lundby minskades därvid från 19 till elva och motsvarande minskning gjordes av antalet chefer. Det innebar att åtta tidigare föreståndare och rektorer inte kunde erbjudas anställning inom enheterna.

Uppsägningarna av de tre arbetstagarna

I slutet av år 1993 inleddes diskussionerna mellan Lundby stadsdelsförvaltning och förbundet om hur befattningarna i den nya, krympta organisationen skulle tillsättas. I december 1993 fick föreståndarna och rektorerna besked om att de kunde anmäla intresse till tre av de nya befattningarna som verksamhetschef. En annons utformades och enligt denna skulle intresseanmälan ges in till personalavdelningen senast den 12 januari 1994. De i målet aktuella arbetstagarna anmälde var och en för sig intresse för tre eller flera befattningar.

Den 23 februari 1994 lämnade kommunen information enligt 19 § medbestämmandelagen om bemanningen av de elva tjänsterna inom skola/barnomsorg. Därefter hölls den 15 mars 1994 en förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen om tillsättning av chefstjänsterna. Förbundet begärde då att dessa tjänster skulle tillsättas efter turordning, men yrkandet avvisades av arbetsgivaren. Förbundet yrkade vidare att de övertaliga skulle erhålla likvärdiga arbetsuppgifter efter turordning. Arbetsgivaren uppgav att så skulle ske, men så blev det inte.

Befattningarna som verksamhetschef tillsattes i enlighet med kommunens uppfattning. De nu i målet aktuella arbetstagarna erbjöds inte några varaktiga omplaceringar vid det tillfället utan fick tillfälliga lösningar, vilket de alltjämt har.

Den 21 november och den 9 december 1994 samt den 11 och 30 januari 1995 hölls förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen, då kommunen lämnade förslag på två omplaceringsalternativ för var och en av de tre arbetstagarna. Förbundet avvisade förslagen med hänvisning till att förslagen låg utanför anställningsavtalet. Kommunen angav att den utrett omplaceringsmöjligheterna både inom Lundby och inom hela kommunen. Förbundet yrkade att LOK skulle gälla som turordningsområde, vilket kommunen accepterade.

Den 22 februari och den 17 mars 1995 hölls en central förhandling gällande uppsägningarna. Kommunen vidgick vid förhandlingarna att undersökningar gjorts avseende lediga befattningar i andra stadsdelsnämnder. Av de erbjudanden till omplaceringar som kommunen hade tagit fram gällde vissa anställningar inom andra förvaltningar. Skälet till att ingen av de tre medlemmarna hade fått tjänst som verksamhetschef var enligt kommunen att de saknade tillräckliga kvalifikationer. Kommunen accepterade också då att LOK skulle vara turordningsområde.

Uppsägningen av de tre arbetstagarna ägde rum den 15 juni 1995. Härefter hölls lokala och centrala tvisteförhandlingar. Kommunen hävdade under den centrala förhandlingen att inte LOK utan BOK skulle utgöra turordningsområde.

Arbetsuppgifter och omplaceringsskyldighet

M.K-N. och O.M-P. hade som redan sagts anställningar som föreståndare och L.S. anställning som områdesföreståndare. De befattningar som kommunen erbjudit omplacering till var förskollärare, fritidspedagog eller fritidsassistent. Förbundet hävdar att detta inte var omplaceringserbjudanden som svarade mot vad som krävs enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Innehållet i befattningarna som förskollärare och fritidspedagog framgår i stort av befattningsbeskrivningar daterade den 5 mars 1982, se domsbilagorna 1 och 2 (uteslutes här). Av beskrivningarna framgår bl.a.att arbetet i barngrupp vid den tiden beskrivningarna upprättades avsåg 85 procent av den totala arbetstiden. Efter de nedskärningar som gjorts inom barnomsorgen, utgör denna typ av arbete nu en större del av den totala arbetstiden.

Arbetsuppgifterna för en föreståndare framgår i stort av en arbetsbeskrivning av den 1 juli 1992, se domsbilaga 3 (uteslutes här). Av beskrivningen framgår bl.a. att föreståndare skulle vara underställd rektor i bland annat budgetarbetet. I praktiken kom dock rektorerna att delegera detta ansvar till föreståndarna och medlemmarna i målet har också i sitt arbete som föreståndare haft ett eget budgetansvar. Det fanns inget arbete i barngrupp i dessa befattningar.

Av en befattningsbeskrivning daterad den 5 mars 1982 för föreståndare daghem med två eller flera avdelningar, se domsbilaga 4 (uteslutes här), och som i stort beskriver de arbetsuppgifter som L.S. hade, framgår att inget arbete i barngrupp ingått. Det har således rört sig enbart om arbetsledande uppgifter.

I tidigare gällande specialbestämmelser gavs i fråga om skolledare, vilket motsvarar rektor inom Lundby stadsdelsförvaltning, den arbetsbeskrivningen att en sådan är en arbetstagare som direkt under nämnd eller förvaltningschef planerar, leder, samordnar, utvecklar och utvärderar skolverksamheten inom enhet, område, kommundel.

Enligt förbundet har de omplaceringserbjudanden som kommunen lämnat inte varit skäliga mot bakgrund av dels arbetena som sådana, dels på grund av att det funnits andra lediga befattningar inom kommunen som medlemmarna hade kunnat omplaceras till och vars arbetsuppgifter legat inom ramen för deras anställningsavtal eller i vart fall närmare ramen för deras anställningsavtal och tidigare arbetsuppgifter som föreståndare än de av kommunen föreslagna befattningarna.

Vad gäller M.K-N. har dessutom arbetsgivaren sedan lång tid känt till att hon har problem med sin rygg. I januari 1994 diskuterade hon en befattning med sin chef J.L. och det stod då helt klart för honom att hon var förhindrad att utföra arbete i barngrupp på grund av ryggbesvären.

Förbundet gör gällande att kommunen varit skyldig att lämna följande erbjudanden om omplacering. Datumangivelsen inom parentes i det följande avser den dag då ansökan till den lediga befattningen senast skulle göras. Den gjorda numreringen utgår från den som förbundet använt under målets handläggning och som före huvudförhandlingen omfattat flera befattningar än de som upptagits här.

1. Föreståndare på fritidshem vid stadsdelsförvaltningen Linnestaden. Befattningen tillsattes den 1 februari 1995 med en person som heter B.A.. Hon var inte övertalig. Alla de tre arbetstagarna i målet hade kunnat erbjudas befattningen.

2. Rektor vid stadsdelsförvaltningen Kortedala. Befattningen tillsattes den 28 november 1994 med en arbetstagare som inte var övertalig. Alla arbetstagarna i målet hade kunnat erbjudas befattningen.

4. Rektor/huschef, skola/förskola vid stadsdelsförvaltningen Torslanda. Två arbetstagare anställdes som inte var övertaliga. Samtliga arbetstagare i målet hade kunnat erbjudas befattningen.

5. Chef för mat och städ vid stadsdelsförvaltningen Biskopsgården. Befattningen tillsattes den 1 februari 1995 med L.R., som inte var övertalig. Samtliga arbetstagare i målet hade kunnat erbjudas befattningen.

5 a. När L.R. erhöll befattningen blev hennes tidigare befattning som föreståndare vid ett gruppboende ledig. Även denna befattning hade kunnat erbjudas alla tre arbetstagare i målet.

6. Samordnare, medborgarkontoret vid stadsdelsförvaltningen i Lundby. Befattningen tillsattes med en arbetstagare som inte var övertalig. Samtliga arbetstagare i målet hade kunnat erbjudas befattningen. (940825)

7. Generalist, tre tjänster, medborgarkontoret vid stadsdelsförvaltningen Bergsjön. Befattningarna, som inte innehåller några arbetsledande moment, tillsattes med en arbetstagare den 19 april 1994 och med två arbetstagare den 19 september 1994. Ingen av dem var övertalig. Senare, den 14 juni 1995, tillsattes ytterligare en arbetstagare och hon var övertalig. I vart fall M.K-N. kunde ha erbjudits en sådan tjänst.

10. Verksamhetssekreterare inom barn och ungdom vid stadsdelsförvaltningen Kortedala. Befattningen tillsattes med en arbetstagare som inte var övertalig. Samtliga arbetstagare i målet hade kunnat erbjudas befattningen. (950209)

11. Lägersamordnare, stadsdelsförvaltningen Frölunda. Befattningen tillsattes den 30 mars 1995 med en arbetstagare som inte var övertalig. Samtliga arbetstagare i målet hade kunnat erbjudas befattningen.

13. Förskolekonsulent, stadsdelsförvaltningen Frölunda. Befattningen tillsattes den 28 april 1994 med en arbetstagare som inte var övertalig. Befattningen hade kunnat erbjudas L.S. och O.M-P..

14. Enhetschef, vård och boende, vid stadsdelsförvaltningen Gunnared. Befattningen tillsattes med den 18 maj 1995 med en arbetstagare som inte var övertalig. Samtliga arbetstagare i målet hade kunnat erbjudas befattningen.

15 Enhetschef/rektor vid stadsdelsförvaltningen Högsbo. Befattningen tillsattes den 15 juni 1995 med en arbetstagare som tidigare hade varit övertalig föreståndare i Kortedala. Hon hade en anställningstid om cirka 13 år. O.M-P. och M.K-N. hade längre anställningstid, 19 år.

16. Föreståndare i stadsdelsförvaltningen Tynnered, Aprikosgatans gruppbostad. Eventuellt var befattningen inte varit lämplig för M.K-N. på grund av hennes ryggbesvär. De andra två arbetstagarna i målet hade dock kunnat erbjudas befattningen. (940127)

17. Rektor vid stadsdelsförvaltningen Backa, Erikslundsskolan. Samtliga arbetstagare i målet hade kunnat erbjudas befattningen. (940210)

18. Rektor vid stadsdelsförvaltningen Älvsborg, Gamla Påvelundsskolan. Samtliga arbetstagare i målet hade kunnat erbjudas befattningen. (940324)

19. Rektor vid stadsdelsförvaltningen Styrsö, Kalvhagsskolan. O.M-P. och L.S. hade kunnat erbjudas befattningen. (940324)

20. Enhetschef vid stadsdelsförvaltningen Centrum, individ och familjeomsorgen Cityverksamheten. Samtliga arbetstagare i målet hade kunnat erbjudas befattningen. (940519)

22. Föreståndare vid stadsdelsförvaltningen Örgryte avseende gruppbostäderna Barrskogsgatan och Lilla Danska Vägen. Samtliga arbetstagare i målet hade kunnat erbjudas befattningen. (940602)

23. Föreståndare vid stadsdelsförvaltningen Örgryte avseende gruppbostaden Welandergatan. Samtliga arbetstagare i målet hade kunnat erbjudas befattningen. (940602)

Arbetsgivarens omplaceringsskyldighet har omfattat hela Göteborgs kommun. De lediga befattningar som förbundet nu redovisat har tillsatts med personer som inte varit övertaliga inom den stadsdelsförvaltning där den lediga befattningen funnits. Kommunen har fram till endast några dagar före huvudförhandlingen hävdat att förbundets tre medlemmar inte hade tillräckliga kvalifikationer för dessa tjänster. Det är dock numera ostridigt att de haft det.

Det är endast medlemmar i Lärarförbundet som blivit uppsagda under 1990-talet. Förbundet hävdar att kommunen under hela tiden från vintern 1994, då man visste att personalneddragningar skulle komma att ske, fram till mitten av juni 1995, då uppsägningarna ägde rum, haft skyldighet att erbjuda de tre arbetstagarna annat arbete enligt bestämmelserna i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Varken förbundet eller de tre arbetstagarna har godtagit någon annan ordning. Eftersom kommunen inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet, skall uppsägningarna förklaras ogiltiga och medlemmarna tilldömas allmänt skadestånd.

Kommunens turordningsbrott enligt förbundet

Vid omorganisationen våren 1994 av verksamheterna inom barnomsorg och skola i Lundby uppstod en situation, då samtliga föreståndare och rektorer drabbades av arbetsbrist i den meningen att deras tidigare arbetsuppgifter inte längre fanns kvar. 19 personer blev inledningsvis övertaliga. Vid en turordningskrets där LOK utgör kollektivavtalsområde skulle samtliga dessa 19 ha erbjudits omplacering till inom kommunen lediga befattningar.

Det fanns elva lediga befattningar som verksamhetschef inom det aktuella området. De 19 övertaliga skulle ha erbjudits dessa elva befattningar utifrån kriterierna längst anställningstid i kommunen och tillräckliga kvalifikationer för befattningarna. Befattningarna tillsattes under våren 1994 i stället efter kriterierna bästa kvalifikationer och utan hänsynstagande till arbetstagarnas anställningstid. Härigenom gjorde kommunen sig skyldig till turordningsbrott i förhållande till de i målet nu aktuella arbetstagarna. De blev härigenom i realiteten skilda från sina anställningar och beordrades till annat arbete.

Om de tre arbetstagarna våren 1994 i stället hade erbjudits andra befattningar, av samma karaktär, inom någon annan stadsdelsförvaltning hade fråga varit om skäliga omplaceringar både enligt 7 och 22 §§ anställningsskyddslagen. De erbjöds emellertid inte då någon varaktig omplacering över huvud taget, varken inom eller utom anställningsavtalets ram.

I slutet av år 1994 aviserade kommunen sin avsikt att säga upp de tre arbetstagarna, om de inte antog kommunens omplaceringserbjudanden. Inför uppsägningarna begärde förbundet att LOK skulle tillämpas som kollektivavtalsområde, vilket kommunen sedermera accepterade. De tre arbetstagarna blev uppsagda, trots att de hade längre anställningstid än andra anställda. Skälet för uppsägningarna av de tre angavs vara bristande kvalifikationer för de anställningar som förbundet ansåg borde ha kommit i fråga och till att de tre fått skäliga erbjudanden om andra arbeten. Det förelåg dock inga bristande kvalifikationer och de erbjudanden de hade fått var inte skäliga. Genom att kommunen ändå sade upp de tre i juni 1995 uppkom samma turordningsbrott som tidigare. De tre arbetstagarna blev utslagna av arbetstagare med kortare arbetstid, vilka redan hade erhållit andra befattningar.

Förbundet menar att kommunens hantering av frågan utgör ett brott mot 22 § anställningsskyddslagen eller eventuellt mot grunderna för denna bestämmelse. För det fall förbundets talan inte vinner bifall när det gäller påståendet om brott mot 7 § andra stycket anställningsskyddslagen, har de tre medlemmarna därför rätt till allmänt skadestånd för brott mot 22 § denna lag eller grunderna för bestämmelsen.

Kommunen

Göteborgs kommun har en budgetomslutning om drygt 40 miljarder kronor per år. I kommunen arbetar totalt 52 000 personer. Det finns 21 stadsdelsförvaltningar i kommunen, varav Lundby är en. I Lundby stadsdelsförvaltning finns cirka 1 500 anställda. Förvaltningens budgetomslutning uppgår till 700 miljoner kronor per år.

Det pågår nära nog kontinuerligt omorganisationer inom kommunen. Parallellt med att skola och barnomsorg integrerades i Lundby våren 1994, skedde motsvarande integrering inom andra stadsdelsförvaltningar i kommunen. Samtidigt genomfördes stora neddragningar i den verksamhet som avser hemspråkslärarna och dessa neddragningar berörde också Lundby.

Den 14 december 1993 fattades beslut i Lundby stadsdelsnämnd om att det skulle genomförs en integreringen av verksamheterna i skola och barnomsorg. Det innebar att tjänster som föreståndare inom förskola, daghem och fritidshemsverksamhet skulle dras in och att de framtida rektorstjänsterna skulle tilläggas dessa ansvarsområden utöver skolverksamheten. Målsättningen var att omorganisationen skulle genomföras från och med den 1 april 1994.

Redan när beslutet fattades stod det klart att det skulle uppkomma en övertalighetssituation i den meningen att nio tjänster som föreståndare och rektorer skulle komma att dras in. För fem av de arbetstagare som innehade dessa tjänster hittades ganska snart alternativ som dessa godtog. En arbetstagare, som var 64 år, fick förtida pension och lönepåfyllnad. Två rektorer accepterade att framdeles arbeta som lärare. En av föreståndarna blev en administrativ resursperson på stadsdelskontoret. En av föreståndarna accepterade omplacering till en förskollärarbefattning. En arbetstagare, som inledningsvis omfattades av detta mål, accepterade några dagar före huvudförhandlingen i målet en tjänst som kvalificerad resursperson vid stadsdelsförvaltningen Biskopsgården. De tre kvarvarande medlemmarna i Lärarförbundet som är aktuella i målet har inte accepterat de förslag de fått.

Redan vid årsskiftet 1993/94 inledde stadsdelsförvaltningen försök att finna annat arbete för de arbetstagare som annars skulle komma att bli övertaliga. Kommunen har aldrig påstått att försöken enbart varit inriktade mot den egna stadsdelsförvaltningen. I första hand har dock sökts efter lösningar inom den förvaltningen och detta tillvägagångssätt svarar också mot vad som uttalats i förarbetena till anställningsskyddslagen. Att en befattning ligger inom en annan stadsdelsförvaltning än den inom vilken arbetstagaren hittills arbetat, kan enligt kommunens uppfattning dock påverka bedömningen enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen om det är skäligt att arbetstagaren erbjuds befattningen. Kommunen anser att det inte är skäligt att kommunen skulle ha erbjudit de tre arbetstagarna omplacering till en befattning som en annan arbetstagare erhållit, vilken lämnat en tjänst inom staden.

När kommunen sökt efter omplaceringsalternativ har en övergripande princip varit att hitta så likvärdiga arbetsuppgifter som möjligt. Stadsdelsförvaltningen har bevakat alla tjänster inom förvaltningen, bevakat den kommuninterna platsjournalen, haft kontakter med en kommuncentral enhet som är kopplad till personalnämnden och som har till uppgift att hitta tjänster utanför den egna stadsdelsförvaltningen (Jobb-Info) samt haft genomgångar med personalchefer från övriga stadsdelsförvaltningar och sjukvården. Kommunen har med utgångspunkt i de tre arbetstagarnas teoretiska kunskaper och utbildning sökt alternativ inom samma verksamhetsområde som det inom vilket de tre hade sina arbeten. En sådan ordning svarar också mot uttalanden som gjorts i AD 1984 nr 141.

Genom politiskt beslut vid budgethanteringen i kommunen uttalades klart att en fortsatt minskning av personalkostnaderna skulle komma att vara nödvändig under år 1994. Detta skulle ske med hjälp av naturlig avgång, vakanssättning av tjänster och fortsatt anställningsstopp avseende externrekrytering. Inga uppsägningar skulle ske så länge uttalandet gällde. Det förekom inte heller några uppsägningar då; anställningstryggheten låg inom ramen för arbetstagarnas anställningsavtal. För Lärarförbundets medlemmar gällde kommunens uttalande fram till den 24 augusti 1994, då det nya kollektivavtalet Samverkan Göteborg trädde i kraft i förhållande till vissa andra fackliga organisationer. Efter underställning från personalnämnden godkände kommunstyrelsen i anslutning till ikraftträdande av detta avtal ett uttalande om att kommunens åtagande att eftersträva anställningstrygghet fortsättningsvis skulle omfatta medlemmar i personalorganisationer som ingått avtalet Samverkan Göteborg. Eftersom Lärarförbundet inte hade undertecknat avtalet, kom den i förhållande till anställningsskyddslagen tidigare utökade anställningstryggheten för Lärarförbundets medlemmar således inte längre att gälla från den 24 augusti 1994. Eftersom de anställda inom kommunen fram till denna dag hade varit garanterade anställningstrygghet, tillsattes fram till denna dag tjänster i stadsdelsförvaltningarna utan att bestämmelserna i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen blev aktuella.

De tre arbetstagarna i målet har var och en erhållit flera anställningserbjudanden. M.K-N. har fått sammanlagt tre erbjudanden och L.S. fem erbjudanden. Att O.M-P. enbart fått två erbjudanden har sin förklaring i att i vart fall kommunen uppfattat det så att han inte var intresserad av någon anställning utöver föreståndarskap. Kommunen menar att de erbjudanden som givits varit sådana att de mot bakgrund av den situation som rådde får betraktas som i huvudsak likvärdiga med de arbeten de tidigare haft. I vart fall har erbjudandena inte varit så olikvärdiga att de kan betraktas som oskäliga enligt anställningsskyddslagen. Erbjudandena har varit rimliga och i paritet med de anställningar arbetstagarna tidigare haft.

I samband med förhandlingen enligt 11 § medbestämmandelagen den 21 november och den 9 december 1994 samt den 11 och 30 januari 1995 erbjöds M.K-N. en befattning som fritidspedagog vid Lerlyckeskolan alternativt en som förskollärare vid Prebendegatans daghem. O.M-P. erbjöds en befattning som förskollärare vid Eketrägatans daghem alternativt fritidsassistent vid Heldags-Bjurslättskolan och L.S. en befattning som förskollärare vid Hällskriftsgatans daghem alternativt fritidspedagog vid stadsdelsförvaltningen Älvsborg. Erbjudandena avvisades och detta trots att arbetstagarna var medvetna om att de därmed riskerade att bli uppsagda. Även vid förhandlingen enligt 14 § medbestämmandelagen den 22 februari och den 17 mars 1995 lämnades erbjudanden om dessa tjänster, vilka avvisades.

Kommunen har varit noggrann i sin utredning för att söka finna andra arbetsuppgifter till de tre arbetstagarna. I första hand har kommunen företagit undersökningar inom arbetstagarnas egen förvaltning, dvs. Lundby.

Vidare har kommunen sökt finna andra arbetsuppgifter inom det verksamhetsområde inom vilket de tre arbetat. Detta stämmer också överens med uttalanden i AD 1984 nr 141. Några erbjudanden om omplacering till administrativ verksamhet har t.ex. inte lämnats. Tjänsterna som generalist, städledare, enhetschef och lägersamordnare har alla omfattat arbete inom en annan verksamhet än den inom vilken de tre arbetat. Uppgifterna inom de rektorstjänster som förbundet anser att de tre arbetstagarna borde ha erbjudits har inte stått i paritet med de arbetsuppgifter som de tre hade i sina föreståndartjänster vad avser personliga ledaregenskaper och teoretisk kompetens. Vidare har de som föreståndare haft ansvar för mindre enheter med endast visst inslag av skolverksamhet. Vad gäller tjänsten som förskolekonsulent låg tyngdpunkten i specialpedagogik för elever med handikapp. De tre arbetstagarna saknade denna kompetens, medan det fanns arbetstagare med sådan kompetens att tillgå i kommunen. Tjänsten som föreståndare inom Linnestaden tillsattes med en annan föreståndare som hade en tillsvidareanställning i kommunen. Det var först våren 1995, när tjänsten redan var tillsatt, som kommunen fick klart för sig att Lärarförbundet ansåg att den borde ha erbjudits någon av de tre arbetstagarna. Dessa hade då fått en andra omgång erbjudanden om omplacering till andra tjänster.

Kommunen har erbjudits omplacering till anställningar direkt relaterade till de tre arbetstagarnas utbildning och yrkeserfarenhet. De tre arbetstagarna har innan de blev föreståndare arbetat som förskollärare och fritidspedagoger och under en stor del av sin verksamma tid i kommunen arbetat med barn. L.S. har arbetat fyra månader som förskollärare och nio år och tre månader som fritidspedagog. O.M-P. har fram till år 1990 arbetat med barn. Han blev föreståndare redan den 17 juli 1978 och har haft barngrupper under sin tid som sådan. M.K-N. har varit föreståndare sedan den 17 september 1979. Dessförinnan arbetade hon tre år och två månader som fritidspedagog. Hon har också fritidspedagogexamen. De erbjudanden som lämnats om omplacering har alla avsett arbeten inom Lärarförbundets avtalsområde. Kommunen har varit medveten om de ryggproblem som M.K-N. har. Kommunen anser dock att det funnits möjligheter att finna lösningar för de problem som följer av ryggbesvären inom de anställningar hon erbjudits.

Sammanfattningsvis hävdar kommunen att den har fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Det kan för det första inte krävas att arbetsgivaren skall kunna blicka framåt och förutse vilka befattningar som kan bli lediga under så lång tid som förbundet har gjort gällande. Som redan sagts hade Lärarförbundets medlemmar fram till den 24 augusti 1994 på grund av kommunens uttalade policy en total anställningstrygghet. Enligt kommunens mening är det därför rimligt att se omplaceringsfasen först från hösten 1994 till mitten av 1995, då de tre sades upp.

Kommunen vitsordar att de tre arbetstagarna hade tillräckliga kvalifikationer för de befattningar som förbundet hävdar att kommunen skulle erbjudit dem omplacering till. Kommunen anser dock, för det andra, att arbetsgivaren måste få ta hänsyn också till arbetstagarens personliga lämplighet, även om det inte handlar om otillräckliga kvalifikationer. Ur placeringssynpunkt måste få vägas in att man hittar rätt nivå och rätt person för arbetsuppgifterna. Kommunen menar vidare att det inte finns någon senioritetsprincip när det gäller omplaceringar enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen.

För det tredje anser kommunen att man måste ta hänsyn till att det varit fråga om en komplicerad beslutsprocess. Göteborg är en stor kommun med flera stadsdelsförvaltningar och det har förekommit flera övertalighetssituationer. I Lundby berördes 70 chefer av omstruktureringar och 13 arbetsledare fick efter omorganisationen inte några arbetsledande befattningar. I andra stadsdelsförvaltningar uppkom i princip samma övertalighetssituation som i Lundby efter motsvarande omorganisationer. Kommunen kan då inte ha varit skyldig att sätta igång en omfattande kedja av omplaceringar för att tillfredsställa varje arbetstagares anspråk på att få syssla med de uppgifter som denne tycker passar bäst med hänsyn till vad han eller hon gjort tidigare. En mer generellt hantering av omplaceringsfrågan måste vara tillåten. Beaktas bör också att kommunens 21 stadsdelsförvaltningar arbetar självständigt.

Eftersom de tre arbetstagarna fått erbjudanden om arbetsuppgifter som de skäligen hade bort godta och eftersom de avvisat erbjudandena, har kommunen haft rätt att verkställa uppsägningarna av dem. Vad särskilt gäller M.K-N. har kommunen varit medveten om de ryggproblem hon har och om sitt lagstadgade rehabiliteringsansvar. Om hon hade tackat ja till de omplaceringserbjudanden som lämnats, hade kommunen fått vidta lämpliga åtgärder för att stödja henne, t.ex. genom att engagera en resursperson som stöd för henne under den tid hon arbetade. På sikt hade det varit möjligt att få till stånd en lösning som kunde passa henne, kanske i en öppen förskola eller inom sexåringsverksamheten. I vart fall hade det inte varit orimligt att M.K-N. hade prövat på vilka möjligheter som fanns innan hon avvisade kommunens erbjudanden.

Det har inte förelegat något turordningsbrott våren 1994. En turordning görs upp först inför en eventuell uppsägning. Tillsättningen av tjänsterna som verksamhetschef skedde i tiden långt innan uppsägningarna av de tre arbetstagarna blev aktuella. Dessa erhöll skäliga erbjudanden om andra arbeten efter det att turordningsplaceringen gjorts, men innan de sades upp i juni 1995. Frågan om turordningsbrott förekommit är subsidiär till frågan om det funnits saklig grund för att säga upp de tre. Kommunen bestrider därför även påståendet om brott mot turordningsbestämmelserna.

Domskäl

Tvisten

År 1994 genomfördes inom stadsdelsförvaltningen Lundby i Göteborg en omorganisation av barnomsorgsverksamheten som innebar att denna integrerades med skolverksamheten. Omorganisationen innebar att bl.a. de tjänster som föreståndare inom barnomsorgen vilka Lärarförbundets medlemmar M.K-N., O.M-P. och L.S. innehade, drogs in och att nya tjänster inrättades som verksamhetschef för den sammanslagna verksamheten. Indragningen av de gamla tjänsterna och tillsättningen av de nya ägde rum under våren 1994. Ingen av de tre nämnda arbetstagarna erhöll tjänst som verksamhetschef. De blev i juni 1995 uppsagda på grund av arbetsbrist.

Enligt förbundet har kommunen inte före uppsägningarna fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket lagen om anställningsskydd. Förbundet hävdar också att kommunen brutit mot bestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen om turordning genom att förbigå de tre arbetstagarna när tjänsterna som verksamhetschef tillsattes våren 1994 och vid uppsägningarna i juni 1995.

Kommunen har bestritt de påstådda brotten mot anställningsskyddslagen. Enligt kommunen har de tre arbetstagarna före uppsägningarna i juni 1995 erbjudits omplacering till andra lediga tjänster som de tackat nej till, trots att det varit fråga om erbjudanden som varit skäliga och som de hade bort godta. Även påståendet om turordningsbrott har bestritts.

Vid huvudförhandlingen har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med de tre arbetstagarna, förhör upplysningsvis med förbundsombudsmännen J.F. och L.L. samt ombudsmannen G.W. samt vittnesförhör med föreståndaren inom barnomsorgen M.A.W., förskolläraren M.P. och fritidspedagogen A.J.. På kommunens begäran har hållits vittnesförhör med avdelningschefen vid Lundby stadsdelsförvaltning J.L., personalsekreteraren vid samma förvaltning B-M.S-J. och förre personalchefen vid förvaltningen och numera personalchefen vid Östra sjukhuset V.A.. Vidare har viss skriftlig bevisning förebragts.

Arbetsdomstolen inleder sin prövning med frågan om kommunen med de erbjudanden som lämnades de tre arbetstagarna fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Kommunens omplaceringsskyldighet

Allmänna utgångspunkter

Enligt 7 § andra stycket lagen om anställningsskydd är en uppsägning inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig.

Det är ostridigt att kommunen är arbetsgivare för de tre arbetstagarna. Den verksamhet som en kommun bedriver omfattar flera vitt skilda verksamhetsområden. I likhet med förhållandena inom det landstingskommunala området finns det med hänsyn till de olika verksamheter som en kommun driver uppenbarligen fall där kommunens omplaceringsskyldighet har en absolut gräns som är oberoende av omständigheterna i det enskilda fallet (jfr AD 1984 nr 141 där inom ett landsting verksamheten inom hälso- och sjukvård, å ena sidan, och trafikverksamhet, å andra sidan angavs som exempel på skilda verksamhetsområden, där någon omplaceringsskyldighet mellan områdena inte ansågs föreligga). Den omplaceringsskyldighet som förbundet gör gällande i den nu aktuella tvisten avser befattningar inom olika stadsdelsförvaltningar i Göteborgs kommun. Dessa förvaltningar har i sak samma ansvarsområden. Den påstådda omplaceringsskyldigheten kan inte anses omfatta befattningar som faller utanför någon sådan absolut gräns som nyss nämnts. Det betyder med ett annat sätt att uttrycka saken att kommunens omplaceringsskyldighet inte i sig har varit begränsad till anställningar inom stadsdelsförvaltningen Lundby. Kommunen har inte heller påstått något sådant.

Arbetstagarnas tjänster och de anställningar som de erbjudits omplacering till

Vid omorganisationen våren 1994 av barnomsorgsverksamheten inom stadsdelsförvaltningen Lundby innehade M.K-N. och O.M-P. tjänster som föreståndare och L.S. en tjänst som områdesföreståndare. De har därefter fortsatt arbeta i kommunen med samma titlar och lön som de haft i dessa tjänster.

De har i fråga om sin utbildning och sina arbetsuppgifter lämnat följande uppgifter.

M.K-N.: Hon har en treårig utbildning som fritidspedagog. I augusti 1976 började hon arbeta som sådan vid ett nystartat fritidshem i kommunen. År 1979 fick hon tjänst som föreståndare för ett fritidshem. Eftersom hon hade problem med sin rygg efter en skoliosoperation började hon utbilda sig till textillärarinna. Även då kände hon emellertid av sina besvär och avbröt därför utbildningen och återvände till sitt arbete som föreståndare. År 1990 utökades hennes ansvarsområde till att omfatta tre avdelningar med ansvar också för sexåringsverksamhet. Hennes tjänstgöringstid gick ner till 25 timmar i veckan och hon sysslade endast med administration. I samband med att hon år 1992 väntade sitt tredje barn blev hon sjukskriven. I november 1993 var hon mammaledig och fick då genom en arbetskamrat veta att hennes tjänst skulle försvinna. Efter det att hennes föreståndartjänst dragits in sommaren 1994 var hon hemma en tid och började i augusti 1994 vikariera sex månader på en öppen förskola. Hon har därefter varit tjänstledig fram till dess hon blev uppsagd. - Hon har som föreståndare aldrig arbetat enbart i barngrupp. Hon har i sitt arbete som föreståndare haft mycket kontakter med skolan, rektor och lärare, bl.a. om schemaläggning. Som föreståndare har hon haft personalansvar för omkring sju anställda och ett ansvar för en budget på drygt 1 milj. kr.

O.M-P.: Han är i Danmark utbildad fritidspedagog och kom till Sverige år 1976, där han erhöll utbildning som förskollärare inom fritidsverksamheten. I slutet av år 1977 fick han en tjänst som föreståndare för en kombinerad förskola/fritidsverksamhet. Efter en ledighetsperiod arbetade han från år 1978 på nytt som föreståndare. År 1979 kom han att arbeta som sådan i ett fritidshemsförsök. År 1992 beslutades det att fritidshemmet skulle flytta in i lokaler gemensamma med skolan och i den nya organisationen arbetade han dels halvtid som föreståndare, dels med sexåringsverksamhet i en annan skola. När det år 1994 stod klart att han inte fick någon chefstjänst i den nya organisationen, blev en rektor sjuk och han blev då t.f. rektor. Sommaren 1994 fick han erbjudande om och accepterade att starta en verksamhet för barn med datorer i biblioteksmiljö. Denna verksamhet startade hösten 1994 och pågick fram till december 1995, då datorerna blev stulna. Fram till juni 1996 hjälpte han allmänt till på biblioteket och med datorutbildning. - Han har aldrig arbetat som förskollärare i Sverige och har efter år 1986 inte arbetat i barngrupp. Som föreståndare på fritidshem hade han som mest ansvar för 3-5 avdelningar och personalansvar för omkring 10-17 anställda. Han har haft ansvar för budgetar på 4-5 milj.kr.

L.S.: Hon har genomgått naturvetenskaplig gymnasieutbildning och började efter studentexamen att praktisera vid en särskola och ett vårdhem för utvecklingsstörda. På 1970-talet studerade hon sociologi vid universitetet i Umeå, grundkurs 20 poäng, och genomgick en barnskötarutbildning. Hon önskade bli speciallärare. År 1979 blev hennes utbildning som fritidspedagog klar och hon fick en tjänst som sådan vid ett fritidshem. Under tiden studerade hon etnologi vid universitetet och erhöll 10 poäng i ämnet barn-samhälle-kultur. År 1984 tjänstgjorde hon under cirka ett halvt år som bitr. föreståndare vid ett daghem. Arbetet innefattade kontakter med lärarna i skolan för schemaläggning och annat. Daghemmet hade ett 30-tal anställda på sex enheter och budgeten omslöt ca 9 milj. kr. Eftersom familjen flyttade sökte hon en tjänst närmare hemmet och fick tjänst som bitr. föreståndare. Hon kom därefter att arbeta en tid som fritidspedagog i utvidgad syskongrupp. Eftersom hon hade fått en arbetsskada i ryggen, började hon att läsa på universitetet på nytt och tenterade år 1989 med godkänt resultat en 20 poängs administrativ/pedagogisk kurs för föreståndare, barnomsorgsassistenter, inspektörer m.fl. Samma år fick hon en tjänst som områdesföreståndare. När hon år 1994 förlorade sin tjänst som områdesföreståndare ansvarade hon för all barnomsorgsverksamhet i ett område, vilket innebar ansvar för verksamheten i ett hus och åtta dagmammor. Hon har sedan år 1989 inte arbetat i barngrupp utan haft enbart administrativa uppgifter. Hon har som områdesföreståndare som mest haft ansvar för 7-9 avdelningar, ca 30 underställda och en budget på 6 milj. kr.

Enligt kommunen har M.K-N. erbjudits tre lediga befattningar, nämligen som förskollärare vid Bräcke Östergårdsskolan, som fritidspedagog vid Lerlyckeskolan och som förskollärare vid Prebendegatans daghem. Tjänsten som förskollärare vid Bräcke Östergårdsskolan har även erbjudits L.S.. Hon har därutöver enligt kommunen erbjudits tjänster som byråsekreterare vid Rambergsskolan, som föreståndare, omsorgen, inom stadsdelsförvaltningen Askim, som förskollärare vid Hällskriftsgatans daghem och som fritidspedagog vid stadsdelsförvaltningen Älvsborg. O.M-P. har erbjudits en tjänst som förskollärare vid Eketrägatans daghem och en som fritidsassistent vid Heldags-Bjurslättsskolan.

Enligt förbundet var tjänsten som byråsekreterare vid Rambergsskolan inte ledig. Det har inte förebringats någon utredning som motsäger denna uppgift. Arbetsdomstolen utgår därför ifrån att tjänsten inte var ledig. Förbundet har vidare uppgett att L.S. inte erhållit något erbjudande avseende tjänsten som föreståndare vid stadsdelsförvaltningen Askim, eftersom kommunen ansåg att hon inte hade tillräckliga kvalifikationer för den. Det är inte visat att kommunen erbjudit L.S. tjänsten. Eftersom tjänsten inte finns med bland de befattningar som förbundet nu gör gällande att L.S. hade bort erbjudas omplacering till bortser arbetsdomstolen vid sin prövning från denna befattning.

I målet har företetts befattningsbeskrivningar för förskollärare/daghem och fritidspedagog, se domsbilagorna 1 och 2.

Allmänt om omfattningen av kommunens omplaceringsskyldighet

Frågan är om det är skäligt att kräva att kommunen i stället för de nyssnämnda erbjudandena skulle ha erbjudit de tre arbetstagarna omplacering till någon av de anställningar som förbundet pekat på (i det följande refereras till dessa anställningar bl.a. genom den numrering som förbundet använt i målet). Enligt förbundet var de anställningar som kommunen erbjöd inte likvärdiga med de tjänster som de tre arbetstagarna innehade. I vart fall, hävdar förbundet, ligger de anställningar som förbundet pekat på närmare de befattningar som de tre arbetstagarna innehade än de anställningar som de erbjöds av kommunen. Kommunen däremot hävdar att erbjudandena varit skäliga, i vart fall inte oskäliga med beaktande av de omständigheter som förelegat.

Kommunen har också invänt att den tid som omplaceringsskyldigheten omfattar enligt förbundets mening är alltför lång. Kommunen anser att omplaceringsfasen inte bör sträcka sig längre än från hösten 1994, då kommunens ensidiga anställningsgaranti för de tre arbetstagarna upphörde, fram till mitten av juni 1995 då de tre sades upp.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Enligt vad som uppgetts i målet tillsattes tjänsterna som verksamhetschef i stadsdelsförvaltningen Lundby våren 1994. När dessa tjänster var tillsatta stod det klart för kommunen vilka arbetstagare som riskerade att bli övertaliga till följd av omorganisationen. Efter det att de tre arbetstagarna stod utan sina gamla arbetsuppgifter har de arbetat på vikariat och andra tillfälliga placeringar; även tjänstledighet har förekommit. Eftersom det varit fråga om temporära lösningar hade det ålegat kommunen att i vart fall från våren 1994 fram till tiden för uppsägningarna av de tre undersöka om det fanns några andra, lediga tillsvidareanställningar som kunde erbjudas dem, oavsett om de under denna tid omfattades av någon anställningsgaranti från kommunens sida eller ej. Frågan om skäligheten i kommunens omplaceringserbjudanden får därför - såvitt gäller befattningar som sådana - ställas mot de tjänster som enligt förbundet varit lediga under denna tid, vilket innebär samtliga de tjänster som förbundet angett med undantag för nr 16 och 17. De sistnämnda tjänsterna var lediga endast fram till 27 januari respektive den 10 februari 1994.

Förbundet grundar sin talan såvitt gäller kommunens omplaceringsskyldighet på bestämmelserna i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Som redan sagts skall enligt dessa bestämmelser skyldigheten prövas efter en skälighetsbedömning. Till vägledning för prövningen finns i prop. 1973:129 s. 121 bl.a. följande alltjämt relevanta uttalanden av departementschefen.

När det gäller arbetsgivarens skyldighet att försöka omplacera arbetstagare - - - är det naturligt att omplaceringsskyldigheten i första hand avser sysselsättning på samma arbetsplats eller inom samma företagsenhet som den där arbetstagaren tidigare var sysselsatt. Detta innebär att arbetsgivaren till att börja med bör undersöka möjligheterna att omplacera arbetstagaren inom ramen för anställningen. Visar sig detta vara omöjligt, anser jag emellertid, liksom utredningen, att arbetsgivaren bör söka erbjuda arbetstagaren annan anställning hos sig. En sådan längre gående omplaceringsskyldighet är befogad särskilt inom områden där anställningsbegreppet har en särskilt snäv innebörd, t.ex. den offentliga tjänstemannasektorn. Arbetsgivaren bör enligt min mening i princip vara skyldig att undersöka om det någonstans inom företaget kan ordnas en ny anställning. Har företaget flera driftsenheter, bör undersökningen ta sikte på alla företagets driftsenheter. Är det fråga om offentlig verksamhet, bör omplaceringsskyldigheten gälla inom anställningsmyndighetens verksamhetsområde. Däremot torde det av praktiska skäl inte vara möjligt att låta omplaceringsskyldigheten avse - - - andra myndigheters verksamhetsområde. Ytterligare en begränsning av omplaceringsskyldigheten förefaller mig naturlig. Omplaceringsskyldigheten bör nämligen gälla endast i fråga om arbete för vilket arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer.

Propositionen innehåller också uttalanden om vad för slags arbete som arbetsgivaren bör söka erbjuda arbetstagaren. Det sägs där att det ligger i sakens natur att det så långt som möjligt bör vara ett arbete som är likvärdigt med det som arbetstagaren dittills har haft. Om arbetstagaren utan godtagbar anledning har avböjt ett erbjudet arbete, sägs det vidare, torde arbetsgivaren i allmänhet inte var skyldig att lämna några ytterligare erbjudanden (se nämnda prop. s. 243) .

Varken av lagen eller de nu återgivna förarbetena kan den slutsatsen dras att bestämmelserna i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen ger en övertalig arbetstagare en absolut rätt till omplacering till en likvärdig anställning, om en sådan finns ledig hos arbetsgivaren. Inte heller kan det av bestämmelserna läsas ut någon s.k. senioritetsprincip med den innebörden att en arbetstagare på grund av ålder eller tjänstetid har företrädesrätt till en ledig befattning framför andra anställda hos arbetsgivaren, antingen det är fråga om andra övertaliga arbetstagare eller inte. Som arbetsdomstolen uttalat i tidigare domar är avsikten med lagen inte i första hand att skapa ett långtgående befattningsskydd utan att få till stånd en trygghet för anställningen i vidare mening, nämligen ett skydd mot friställningar (AD 1978 nr 161 och 1981 nr 1). Även om arbetstagaren således inte är garanterad någon annan likvärdig ledig anställning, är det dock givet att arbetsgivaren så långt möjligt bör eftersträva att erbjuda ett sådant arbete. Hur långt arbetsgivaren skyldighet härvid sträcker sig måste prövas med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

Förhållandena i kommunen

Av utredningen framgår att Göteborgs kommun har 21 stadsdelsförvaltningar med vardera en nämnd med ansvar för grundskola, socialtjänst, omsorg, lokal kultur och fritid. Inom kommunen finns också en personalnämnd knuten till stadskansliet. De enskilda stadsdelsförvaltningarna beslutar själva i frågor som rör den egna personalen. Såvitt framkommit kan dock personalnämnden besluta om omplaceringar från en förvaltning till en annan i övertalighetssituationer.

Under och kring den i målet aktuella tiden förekom omorganisationer i kommunen även inom andra stadsdelsförvaltningar än den i Lundby. G.W. har uppgett att det skedde två omorganisationer inom stadsdelsförvaltningen Biskopsgården, en redan år 1991/92 och en år 1995. Enligt G.W. och L.L. var stadsdelsförvaltningen Majorna föremål för en annan omorganisation som påbörjades hösten 1995. Då inleddes också enligt L.L. en omorganisation inom stadsdelsförvaltningen Bergsjön. Samtidigt förekom det då enligt honom ganska intensiva fackliga förhandlingar om hemspråkslärarna och deras tjänster i stadsdelsförvaltningarna Linnestaden, Gunnared och Biskopsgården.

V.A., som var personalchef i stadsdelsförvaltningen Lundby från år 1992 till maj 1995, har uppgett att det även förekom en omorganisation inom stadsdelsförvaltningen Backa, där man drog ned antalet arbetsledare från 52 till 26. Enligt henne arbetade sammanlagt sju personer på personalavdelningen i Lundby med att söka arbete åt övertaliga; av dessa arbetade 3-4 personer med området "skola/fritid". Det var dock ingen lätt uppgift, enligt henne, eftersom det hade företagits stora nedskärningar i alla förvaltningar och därför var det svårt att få tag i tjänster liknande dem som de övertaliga i Lundby hade. Hon har uppgett att man arbetade efter den ordningen inom förvaltningarna att om det fanns flera arbetstagare som hade tillräckliga kvalifikationer för arbete inom en förvaltning, så bestämde den rekryterande förvaltningen vem som skulle väljas.

Närmare om omplaceringsskyldigheten

Enligt kommunen har man sökt att i första hand finna likvärdiga arbetsuppgifter i arbetstagarnas egen stadsdelsförvaltning, dvs. Lundby, men några sådana har inte funnits.

Att kommunen i första hand sökt finna likvärdiga arbetsuppgifter inom den egna förvaltningen svarar mot uttalandena i förarbetena. Att så sker svarar också i och för sig mot den ordning som följer av kollektivavtalet Samverkan Göteborg - ett kollektivavtal som förbundet dock anslöt sig till först den 1 februari 1996. I detta avtal föreskrivs bl.a. att om det är möjligt skall likvärdiga eller andra lämpliga arbetsuppgifter erbjudas, i första hand inom den egna förvaltningen, i andra hand inom övriga förvaltningar.

Arbetsdomstolen prövar först allmänt om kommunen med sina erbjudanden uppfyllt den skyldighet att erbjuda omplacering som följer av 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Därefter tar domstolen särskilt upp frågan om betydelsen av M.K-N:s ryggbesvär.

Av de tjänster som förbundet pekat ut fanns i Lundby stadsdelsförvaltning en tjänst som samordnare (nr 6 i förbundets uppräkning). Det är ostridigt att envar av de tre arbetstagarna hade tillräckliga kvalifikationer för tjänsten. Av ett i målet förebragt underlag framgår bl.a. att samordnaren skulle bli en av fem konsulenter vid det nyinrättade medborgarkontor som skulle ge Lundbyborna information och lättillgänglig kommunal service. Som exempel på andra arbetsuppgifter som skulle utföras på medborgarkontoret angavs samhällsplanering, olika former av extern och intern information, hushållsekonomisk rådgivning och barnomsorgskön. Samordnarens arbetsuppgifter angavs vara att ha funktionsansvar för medborgarkontoret, ansvara för innehållet i informationsdatasystemet och ingå i avdelningens ledningsgrupp. I jämförelse med de befattningar som de tre arbetstagarna hade kan tjänsten som samordnare enligt domstolens mening inte anses likvärdig.

Frågan är då om tjänsten ändå hade bort erbjudas för omplacering. Vid den skälighetsbedömning som därvid skall ske får beaktas inte bara de befattningar som de tre arbetstagarna tidigare hade utan också de erbjudanden som kommunen lämnade de tre, dvs. tjänsterna som fritidspedagog, förskollärare och fritidsassistent. Härvid kan konstateras att de tre arbetstagarna har en utbildning och yrkeserfarenhet inriktad på barnomsorg. Ett visst utrymme för arbete direkt med barn får också anses ha ingått i deras arbetsskyldighet. Även tjänsterna som fritidspedagog, förskollärare och fritidsassistent är inriktade på barnomsorg. De tre arbetstagarna har i sina tidigare befattningar varit arbetsledare och under senare år har de kommit att fullgöra enbart administrativa uppgifter inom barnomsorgen. Även uppgiften som samordnare synes ha uppenbara administrativa inslag och i tjänsten ingår även en ledningsfunktion. I det hänseendet har de tre arbetstagarna otvivelaktigt ett kunnande och erfarenheter från sina tidigare befattningar som kunnat vara till nytta i en samordnartjänst. Å andra sidan omfattar samordnarens arbetsuppgifter ett bredare fält med uppgifter till största delen av annat slag än sådana som är att hänföra till en barnomsorgsverksamhet.

Vid en samlad bedömning anser arbetsdomstolen att tjänsten som samordnare inte framstår som ett så klart lämpligare alternativ att arbetstagarna skäligen hade bort erbjudas den tjänsten framför i vart fall tjänsterna som förskollärare och fritidspedagog.

Förbundet har pekat också på lediga anställningar utanför stadsdelsförvaltningen Lundby. Vad som därvid främst tilldrar sig intresse är tjänsten som föreståndare för fritidshem inom stadsdelsförvaltningen Linnestaden (nr 1 i förbundets uppräkning). V.A. har uppgett att hon först under MBL-förhandlingarna uppmärksammades på denna tjänst av förbundet. Hon kontaktade då stadsdelsförvaltningen Linnestaden och fick där svaret att tjänsten endast varit internannonserad och att en internsökande inom stadsdelsförvaltningen erhållit den. Enligt vad förbundet uppgett var den person som fick tjänsten själv föreståndare.

Förbundet har bl.a. framhållit att den person som fick tjänsten inte var övertalig. Kommunen har inte framfört någon erinran mot denna uppgift, varför domstolen utgår ifrån att det förhöll sig på detta sätt. Det framgår inte av utredningen vad som var orsaken till att föreståndaren i Linnestaden bytte tjänst. Om hon inte var övertalig, borde rimligtvis hennes föreståndartjänst ha blivit ledig. Förbundet har emellertid inte gjort gällande att de tre arbetstagarna borde ha kommit i fråga för någon sådan tjänst. Oavsett hur det förhåller sig med detta kan det enligt domstolens mening inte vid den prövning som nu skall göras anses oskäligt att de tre i målet aktuella arbetstagarna inte erhöll erbjudanden om tjänsten som föreståndare i stadsdelsförvaltningen Linnestaden när denna tjänst tillsattes med en annan föreståndare inom samma förvaltning, dvs. utan extern rekrytering.

Kvar står då de övriga befattningar som förbundet anser att de tre arbetstagarna hade bort erbjudas omplacering till. Vissa av dessa anställningar framstår som artskilda från de tre arbetstagarnas gamla befattningar (nr 5, 7, 10 och 11). Andra anställningar har utgjorts av dels föreståndartjänster eller liknande men utan inriktning på omsorg om barn, dels andra tjänster än föreståndartjänster men ändå med viss anknytning till barn- och ungdom (nr 5a, 13, 14, 20, 22 och 23). En tredje grupp har gällt rektorstjänster av olika slag (nr 2, 4, 15, 18 och 19). Samtliga tjänster har som redan sagts funnits inom andra stadsdelsförvaltningar än Lundby. Det är också numera ostridigt att de tre arbetstagarna hade tillräckliga kvalifikationer också för dessa tjänster.

Enligt V.A. och B-M.S-J., som också arbetade i Lundby stadsdelsförvaltning med att söka finna andra arbetsuppgifter till de tre arbetstagarna, avfärdade man frågan om möjligheten att omplacera de tre till vissa av dessa tjänster, därför att man från förvaltningens sida var överens med den rekryterande förvaltningen om att de tre arbetstagarna inte var tillräckligt kvalificerade. Vad gäller övriga tjänster har de båda förhörspersonerna förklarat att de inte minns tjänsterna som sådana.

Kommunen vitsordar, som redan sagts, numera att de tre arbetstagarna hade tillräckliga kvalifikationer för tjänsterna. Att kommunen ändrat inställning i denna sak har förklarats med att kommunen inte anser sig kunna bevisa att arbetstagarna saknade sådana kvalifikationer. Oavsett vad orsaken är, saknar det för domstolens prövning betydelse i sig att kommunen ändrat inställning. Avgörande för frågan om omplaceringsskyldigheten fullgjorts är vad som skäligen hade kunnat krävas av kommunen. Vid prövningen av denna fråga har domstolen nu att utgå ifrån att de tre hade tillräckliga kvalifikationer för de nämnda tjänsterna.

Av utredningen framgår att det under den aktuella tiden förekom personalneddragningar och omorganisationer inom flera stadsdelsförvaltningar. Att den förvaltning där en tjänst fanns ledig fick besluta om tillsättning av tjänsten får godtas, så länge inte någon arbetstagare riskerade att bli friställd på den grunden att arbetstagaren därigenom gick miste om möjligheten till en omplacering som skäligen borde ha erbjudits denne.

Den utredning som förebragts i fråga om innehållet i de tjänster som förbundet anser att kommunen borde ha erbjudit de tre arbetstagarna har huvudsakligen bestått i annonser eller motsvarande i vilka respektive tjänst ledigförklarades. Av detta material kan inte den slutsatsen dras att någon av de nu aktuella tjänsterna hade ett innehåll som mer svarade mot de föreståndarbefattningar som de tre arbetstagarna hade än de befattningar som förskollärare och fritidspedagog som kommunen erbjöd omplacering till. Det kan därför inte krävas att kommunen i stället för tjänsterna som förskollärare och fritidspedagog skulle ha erbjudit de tre arbetstagarna några av dessa tjänster.

Särskilt om omplaceringsskyldigheten vad gäller M.K-N.

Vad gäller kommunens erbjudanden till M.K-N. har dock förbundet åberopat också att hon på grund av ryggbesvär inte kan anta ett erbjudande som innebär att hon måste arbeta med barn. Kommunen har häremot genmält att kommunen har ett ansvar för sina arbetstagare och att däri också ingår att vidta de rehabiliteringsåtgärder som kan visa sig erforderliga. Enligt kommunen hade det vara möjligt att genom olika åtgärder underlätta arbetet för M.K-N., t.ex. genom att engagera en resursperson som stöd under de tider hon arbetade. Även möjligheten på sikt till en annan placering, i öppen förskola eller inom sexåringsverksamheten, har nämnts av kommunen. I vart fall, anser kommunen, hade det inte varit orimligt att M.K-N. hade prövat på de erbjudanden som lämnades innan hon avvisade dem.

M.K-N. har om sina ryggproblem uppgett följande. Hon genomgick i oktober 1977 en steloperation i ryggen. Efter operationen var hon sjukskriven i ett år. År 1979 fick hon tjänst som föreståndare för ett fritidshem. Hon kände dock fortsatt av sina ryggbesvär och började därför utbilda sig till textillärarinna. Även då hade hon emellertid känningar av sina besvär och avbröt därför utbildningen och återvände till sitt arbete som föreståndare. Under tiden som föreståndare väntade hon sitt andra barn och hennes ryggproblem förvärrades. År 1992 väntade hon sitt tredje barn och hon fick åter stora problem med ryggen på grund av förslitningar i ledbanden och hon blev sjukskriven. Hon kan av medicinska skäl inte arbeta med direkt ryggbelastande arbete med böjning, lyft och vridning och kan därför inte arbeta med barngrupper. Detta var också skälet till att hon inte kunde godta kommunens erbjudanden om en tjänst som fritidspedagog vid Lerlyckeskolan eller förskollärare vid Prebendegatans daghem.

I målet har företetts två läkarintyg avseende M.K-N:s ryggbesvär, det ena utfärdat den 27 december 1994 av leg. läk. P.N. vid Sahlgrenska sjukhuset, Ortopeddivisionen, Göteborg och det andra den 11 maj 1995 av företagsläkarspecialisten och ortopedspecialisten, leg. läk. U.A. vid ÄlvstrandsHälsan i Göteborg. Av U.A:s intyg framgår att M.K-N. opererades år 1977 för skolios (sned rygg) och att operationen innebar att ryggen stelopererades från 5:e bröstkotan till 3:e ländkotan. U.A. avslutar sitt intyg enligt följande.

"Den medicinska problematiken innebär att hon (dvs. M.K-N.; arbetsdomstolens anmärkning) svårligen klarar ett traditionellt barnsk ötar-arbete där hon ofta måste böja sig ner till golvnivå även om hon själv inte skulle behöva bära tyngre saker. Kan hon däremot få arbete med barn från en administrerande position alternativt i "öppen förskolemiljö" där hon kan administrera föräldrar att göra de för ryggen krävande momenten så skulle hon sannolikt kunna fortsätta på den nivå hon befinner sig på f n."

De erbjudanden som lämnats M.K-N. är, som redan sagts, arbete som fritidspedagog på Lerlyckeskolan och som förskollärare vid Prebendegatans daghem.

A.J., som sedan år 1986 är fritidspedagog på Lerlyckeskolan, har uppgett följande om sitt arbete.

Hon arbetar som fritidspedagog inom den samlade skoldagen i en skolklass och på ett fritidshem. Det finns två fritidspedagoger på varje fritidshem och varje pedagog har en klass. Som fritidspedagog har hon i huvudsak två arbetsuppgifter. Den ena är att mellan kl. 8.00 och 13.30 arbeta med en skolklass (klass 1 eller 2) med tonvikt på skapande ämnen. Dessa uppgifter tar 10 timmar per vecka och innebär att man sysslar med musik, drama, bild och form. Uppgifterna innefattar mycket praktiskt arbete. Redan från kl. 6.30 tas barngruppen om hand på fritidshemmet. Efter arbetet i skolan tar hon hand om "1-, 2- och 3-klassarna" och ger dem mellanmål. Därefter sätter minst en aktivitet igång. Det kan vara att sy, måla, ha gymnastik eller dramalek. Senast kl. 18.00 hämtas barnen av föräldrarna. Under loven har hon hand om barnen hela dagen; det kan röra sig om grupper med 25 barn. Under senare år har arbetsbördan ökat. Arbetet är fysiskt krävande, eftersom hon själv måste vara aktiv för att aktivera barnen. I stort stämmer befattningsbeskrivningen (domsbilaga 2) överens med hennes egna erfarenheter. Hon tror dock att tiden för arbete i barngrupp normalt uppgår till 34 timmar per vecka. Det krävs av en fritidspedagog att hon är aktiv. Även om ytterligare en resurs skulle sättas in, tror hon därför inte att det skulle gå bra med en fritidspedagog som har stadigvarande ryggbesvär.

M.P. har uppgett följande om sitt yrke som förskollärare.

Hon har varit förskollärare i ca 15 år. Hon arbetar på ett daghem i Lundby stadsdelsförvaltning med en grupp om 20 barn i åldern 3-5 år. Arbetet sliter på kroppen och kräver muskelkraft vid konflikter. Hon uppskattar att hon arbetar 37 timmar per vecka i barngrupp. Det finns sex avdelningar i det hus där hon arbetar och tre vuxna på varje avdelning. I början av dagen och mellan kl. 15 och 18 kan hon dock vara ensam på sin avdelning. Om någon av förskollärarna har ryggbesvär, skulle denna få lämna över arbetsuppgifter till sina arbetskamrater. Även om så sker kan problem dock uppkomma, om vederbörande är ensam eller om det krävs ett akut ingripande, t.ex. att ta ner ett barn från en klätterställning eller liknande.

Den utredning som förebragts visar enligt arbetsdomstolens mening att M.K-N. har så allvarliga ryggbesvär att det inte är lämpligt att hon arbetar med uppgifter som innebär att hennes rygg utsätts för påfrestningar i form av böjningar, lyft och vridningar. Såvitt framkommit har kommunen inte före uppsägningen mer ingående diskuterat ryggbesvären med henne och vilka möjligheter kommunen såg att underlätta för henne att fortsätta arbeta. Härigenom har M.K-N. inte fått möjlighet att för egen del göra en seriös och realistisk bedömning av i vilken utsträckning hon skulle kunna utföra de erbjudna arbetsuppgifterna. Av A.J:s och M.P:s utsagor framgår att både arbetet som förskollärare vid ett daghem och det som fritidspedagog vid Lerlyckeskolan är kroppsligt krävande, om än i olika hög grad. Även om stödinsatser av skilda slag hade satts in från kommunens sida torde det ha funnits en inte obetydlig risk för att M.K-N. i de erbjudna befattningarna hade ställs inför uppgifter som hade krävt snabba ingripanden eller andra aktiviteter som utsatte ryggen för oacceptabla påfrestningar. Det kan inte antas att riskerna på ett tillfredsställande sätt hade kunnat minimeras genom olika stödinsatser. Det är också oklart om och när en fast placering vid exempelvis öppen förskola hade kunnat komma i fråga. Konstateras kan att något erbjudande om en tillsvidareanställning av detta slag inte lämnats under det dryga år som förflutit från det att M.K-N. fick lämna sin föreståndartjänst till dess att hon sades upp.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att de erbjudanden som M.K-N. fått om omplacering till fritidspedagog eller förskollärare inte kan anses skäliga. Utredningen ger inte belägg för att det hade varit omöjligt för kommunen att erbjuda M.K-N. annat, lämpligt arbete. Genom att ändå säga upp henne har kommunen brutit mot 7 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Arbetsdomstolens slutsats

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen därför fram till att kommunens uppsägning av M.K-N. skall ogiltigförklaras och allmänt skadestånd tillerkännas henne för kommunens brott mot 7 § anställningsskyddslagen.

O.M-P. och L.S. har utan godtagbar anledning avböjt de erbjudanden om omplacering som kommunen har lämnat. Kommunen har därför såvitt gäller dessa två fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Förbundets yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningarna och om allmänt skadestånd skall därför såvitt avser dessa två avslås.

Påståendet om turordningsbrott

Förbundet har i andra hand yrkat allmänt skadestånd under påstående att kommunen begått turordningsbrott. Arbetsdomstolen prövar yrkandet såvitt detta gäller O.M-P. och L.S..

Vad förbundet härvid lagt kommunen till last är dels att de två arbetstagarna våren 1994 inte kom i fråga för någon av tjänsterna som verksamhetschef trots att de, enligt förbundet, hade tillräckliga kvalifikationer för dessa och med sin plats i turordningen hade bort komma i fråga, dels att de sades upp i juni 1995 trots tillräckliga kvalifikationer för annat arbete och längre anställningstid än arbetstagare som inte sades upp. Enligt förbundet är kommunens agerande våren 1994 att jämställa med att de två arbetstagarna då utan grund skildes från sina tjänster och beordrades till annan tjänstgöring. Förbundet hävdar att turordningsbrott begåtts i vart fall enligt grunderna för 22 § lagen om anställningsskydd.

Kommunen har bestritt brott mot 22 § anställningsskyddslagen under åberopande av att frågan om ansvar enligt denna paragraf är subsidiär till frågan om det förelegat saklig grund för uppsägning. Kommunen har tillagt att turordningsbrott endast kan komma fråga vid uppsägning och att förhållandena våren 1994 ligger alltför långt tillbaka i tiden för att nu ha någon betydelse.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Enligt 22 § anställningsskyddslagen skall en arbetsgivare vid uppsägning iaktta vissa i paragrafen närmare angivna turordningsregler. Som arbetsdomstolen uttalade i AD 1977 nr 159 är det endast förhållandena vid uppsägningstillfället som skall vara avgörande för om ett turordningsfel förekommit. Skadelidande är den som då en uppsägning verkställs rätteligen skulle ha fått behålla sin anställning. Någon uppsägning av de två arbetstagarna skedde inte våren 1994. Det kan här tilläggas att de då uppenbarligen accepterade fortsatt anställning i kommunen mot att de fick behålla sina titlar och löneställningar. Det har i vart fall inte påståtts att man våren 1994 från arbetstagarsidan framförde någon invändning om att de två inte var skyldiga att utföra de arbetsuppgifter som de tilldelades efter det att de hade förlorat sina befattningar som föreståndare/områdesföreståndare (jfr bestämmelserna i 34 § medbestämmandelagen). Någon uppsägning i juni 1995 hade inte blivit aktuell, om de två hade accepterat de erbjudanden som de - enligt vad som tidigare sagts - hade bort anta. Kommunen har därför inte brutit mot turordningsbestämmelserna när de två sades upp. Något utrymme för att ålägga kommunen skadeståndsansvar för att denna skulle ha handlat felaktigt enligt grunderna för 22 § anställningsskyddslagen finns inte.

Förbundets andrahandsyrkande såvitt avser O.M-P. och L.S. skall därför avslås.

Rättegångskostnad

Lärarförbundet och kommunen har med denna utgång i målet ömsom vunnit bifall till sin talan. Vardera parten bör därför bära sin rättegångskostnad.

Domslut

1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar Göteborgs kommuns uppsägning av M.K-N.. Kommunen skall till henne betala allmänt skadestånd med femtiotusen (50 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 januari 1996 till dess betalning sker.

2. Arbetsdomstolen avslår i övrigt Lärarförbundets talan.

3. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Dom 1996-12-18, målnummer A-12-1996

Ledamöter: Nina Pripp, Inga Åkerlund, Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson, Lars Ahlvarsson, Alf Karlsson (förre förhandlingschefen i SEKO; tillfällig ersättare) och Ulf Nilsson. Enhälligt.

Sekreterare: Anette Bergene

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1996-12-18
Målnummer
A-12-1996
Lagrum
7 § andra stycket och 22 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
Litteratur
Sökord
Lagen om anställningsskydd
Uppsägning
Omplaceringsskyldighet
Turordningsbrott
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (6)

AD 2005 nr 57: En arbetstagare har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Saklig grund för uppsägning har ansetts föreligga då arbetstagaren avböjt ett erbjudande om omplacering som bedömts som skäligt....
AD 2006 nr 110: En förvaltningschef för kommunens kultur- och fritidsförvaltning sades upp på grund av arbetsbrist när förvaltningen lades ned. Fråga om kommunen fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Arbetsdomstolen...
AD 2006 nr 15: En arbetstagare har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Arbetsdomstolen har funnit att arbetstagaren, som är bosatt i Uppsala, haft godtagbar anledning att avböja ett erbjudet arbete i Åre. Under...
AD 2009 nr 50: Ett företag i VVS-branschen med verksamhet på flera olika orter i landet genomförde på en ort en driftsinskränkning, som bl.a. innebar att antalet anställda minskades med ca hälften. Bolaget hade...
AD 2012 nr 11: Fråga om en arbetsgivare har haft saklig grund för uppsägning av en arbetstagare som har sagts upp med hänvisning till att arbetsbrist förelegat. I målet har gjorts gällande att uppsägningen i själva...
AD 2016 nr 53: En arbetsgivare har erbjudit en arbetstagare, som drabbats av arbetsbrist, omplacering till annan ledig befattning med lägre månadslön. Har arbetstagaren under en uppsägningstid haft rätt att få...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation