AD 1996 nr 40

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Biltrafikens Arbetsgivareförbund; Ekerö Ambulans i Stockholm Aktiebolag

Nr 40

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Ekerö Ambulans i Stockholm Aktiebolag i Ekerö.

BAKGRUND

Ekerö Ambulans i Stockholm AB, nedan bolaget, är medlem i Biltrafikens Arbetsgivareförbund, BA. Bolaget bedriver ambulansverksamhet på entreprenad åt Stockholms läns landsting på Ekerö, i Bromma och Hässelby. Den tvist som detta mål gäller avser krav på ersättning för obekväm arbetstid m.m. för 16 ambulanssjukvårdare hos bolaget vilka är medlemmar i Svenska Kommunalarbetareförbundet, nedan SKAF eller förbundet.

BA tecknade tidigare kollektivavtal för privata ambulansföretag med Svenska Transportarbetareförbundet, Transport. Efter ett beslut av LO:s landssekretariat övergick avtalsrätten på arbetstagarsidan på detta område från Transport till SKAF den 1 juli 1993. Därefter, den 26 januari 1994, träffade BA och SKAF ett kollektivavtal för ambulanssjukvårdare, vilket löpte fr.o.m. den 1 januari 1994 t.o.m. den 31 mars 1995. Avtalet skulle dock börja tillämpas först fr.o.m. den 1 mars 1994.

I 4 § i kollektivavtalet för ambulanssjukvårdare regleras frågan om avlöning. I 2 mom. i denna paragraf finns följande bestämmelse.

"Medarbetarens lön fastställs individuellt, enligt 4 § 1 mom ovan, men skall fr o m 1 mars 1994 utgå med lägst följande belopp per månad.

1. Begynnelselön 11.400

2. Lön efter tre år i yrket 11.800

3. Lön efter sex år i yrket 12.200

4. Lön efter tio år i yrket 12.600"

I 6 § 1 mom. i kollektivavtalet är intaget bestämmelser om ersättning för obekväm arbetstid och i 8 § 2 och 3 mom. finns bestämmelser om jourersättning respektive kompensation för arbetad tid under jourtjänst. Enligt båda paragraferna, 2 mom. resp. 4 mom., kan arbetsgivaren och lokal facklig organisation träffa överenskommelse om att ersättning för obekväm arbetstid resp. jourersättning och/eller arbetad tid under jour skall ingå i månadslönen eller utges som ett fast tillägg per månad eller annan period.

I 17 § finns regler om förhandlingsordning. I dess 4 och 7 mom. behandlas frågan om preskription. Bestämmelserna har följande lydelse.

4 mom.

"Part som vill yrka skadestånd eller annan fullgörelse enligt MBL eller detta avtal skall påkalla lokal förhandling inom fyra månader efter det att han fått kännedom om den omständighet vartill yrkandet hänför sig och senast inom två år efter det att omständigheten inträffat.

Central förhandling skall i sådant fall påkallas inom två månader efter det att lokal förhandling avslutats."

7 mom.

"Påkallar part ej förhandling eller väcks ej talan inom föreskriven tid är rätten till förhandling respektive talan förlorad."

Den 31 maj 1994 ägde en lokal förhandling rum mellan SKAF:s avdelning 10 och bolaget. Protokollet från förhandlingen har följande lydelse såvitt avser innehållet i de enskilda paragraferna.

"§ 1 Det antecknades att förhandlingen påkallats av arbetstagareparten.

§ 2 Parterna har förhandlat i syfte att träffa överenskommelse angående lönerevision för i bolaget anställda ambulanssjukvårdare, anslutna till SKAF. Parterna har inte kunnat enas i vilken nivå arbetstagare skall grundlöneplaceras. SKAF har anmält att tvistefrågan av SKAF kommer att hänskjutas till central förhandling.

§ 3 Parternas argumentation i den lokala förhandlingen är följande:

Arbetsgivareparten

Företaget har med berörda arbetstagare träffat anställningsavtal, bilaga 1-2. I anställningsavtalen jämte därtill gjorda tillägg har överenskommits utgående lön till dess att kollektivavtal tecknats med SKAF. Anställningsavtalen är enligt sin ordalydelse villkorade till dess centralt avtal träffats mellan BA och SKAF. Enligt arbetsgivarepartens uppfattning skall därför ambulanssjukvårdarna, i konsekvens med lydelsen av resp anställningsavtal, inplaceras i gällande kollektivavtals grundlönetariffer, oaktat tidigare utgående lön.

Det antecknades till protokollet att parterna i sig är överens om att av idag utgående lön, 14 800 kronor, utgör 2 000 kronor ersättning för ob och övertid.

Arbetstagareparten

Utgående lön skyddas av gällande kollektivavtal. Detta innebär att arbetstagarna skall anses ha en utgående grundlön om (14 800 - 2 000) 12 800 kronor. Härutöver är varje arbetstagare berättigad till ett generellt påslag om 200 kronor. Till pottfördelning återstår 70 kronor per arbetstagare för individuell fördelning. Efter lönerevisionen är samtliga berörda arbetstagare tillförsäkrade om utgående grundlön om minst (12 800 + 200) 13 000 kronor. Härutöver skall pottfördelning göras.

4 § Förhandlingen avslutades."

Efter denna lokala förhandling har ytterligare förhandlingar förts mellan företrädare för arbetsgivar- och arbetstagarsidan på såväl central som lokal nivå. Under dessa förhandlingar enades parterna bl.a. om att SKAF:s medlemmar fr.o.m. den 1 mars 1994 skulle erhålla ett generellt påslag på utgående månadslön, angiven till 12 800 kr, om 200 kr per månad och vidare träffade parterna överenskommelse om pottpengar till särskild fördelning. De nu nämnda överenskommelserna är intagna i ett protokoll från lokal förhandling den 23 november 1994, avslutad den 28 i samma månad. Av protokollet framgår att det vid förhandlingen också uppkom en tvist mellan parterna om ambulanssjukvårdarnas ersättning för obekväm arbetstid och ersättning för jour och tjänstgöring i samband med jour för tiden fr.o.m. den 1 mars 1994. Tvistefrågan fördes vidare till central förhandling. Parterna har inte kunnat enas.

YRKANDEN

SKAF har efter stämning på BA och bolaget yrkat i första hand att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att utge ersättning enligt 6 § 1 mom. och 8 § 2 och 3 mom. ambulanssjukvårdaravtalet för obekväm arbetstid, jourtjänst och övertidsarbete i samband med jourtjänst för tiden fr.o.m. den 1 mars 1994 t.o.m. den 30 november 1994 till följande arbetstagare med följande belopp.

a) T.B. med 12 663 kr

b) R.D. med 12 863 kr

c) A.L. med 8 429 kr

d) J.L. med 13 236 kr

e) IL.P. med 8 112 kr

f) M.W. med 11 611 kr

g) R.S. med 8 024 kr

h) A.M. med 8 924 kr

i) K.L. med 307 kr

j) T.A. med 2 087 kr

k) U.H. med 13 623 kr

l) J.N. med 10 781 kr

m) H.O. med 10 284 kr

n) X.X. med 5 455 kr

o) P.S. med 10 944 kr

p) K.H. med 16 990 kr

samt ränta på de angivna beloppen enligt 6 § räntelagen från den 30 november 1994 tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt SKAF:s yrkanden, men vitsordat yrkade belopp och ränteyrkandet som i sig skäliga. De har i första hand invänt att arbetstagarna inte har rätt till de yrkade beloppen över huvud taget, eftersom bolaget och förbundets avdelning 10 den 31 maj 1994 träffade ett lokalt kollektivavtal i enlighet med 6 § 2 mom. och 8 § 4 mom. i ambulanssjukvårdaravtalet om att det skulle utgå ett fast tillägg på 2 000 kr per månad till ambulanssjukvårdarna för ob, jourtjänst och övertidsarbete i samband med jour. De har i andra hand invänt att de aktuella lönefordringarna för tiden före den 23 juli 1994 är preskriberade enligt 7 § 4 och 7 mom. i samma kollektivavtal. Om arbetsdomstolen inte skulle finna kraven preskriberade, har arbetsgivarparterna bestritt betalningsskyldighet för tiden den 1 mars - den 31 maj 1994 på den grunden att parterna under alla omständigheter träffat ett lokalt kollektivavtal den 31 maj 1994 för tiden fram till den dagen och att parterna i vart fall fram till den dagen varit eniga om bolagets lönetillämpning.

SKAF har bestritt att ett lokalt kollektivavtal över huvud taget har träffats den 31 maj 1994, att preskription till viss del har inträtt eller att parterna varit ense om lönetillämpningen fram till den 31 maj 1994. Om arbetsdomstolen skulle finna att det träffats ett lokalt kollektivavtal denna dag, har SKAF gjort gällande att avtalet i vart fall inte utgör någon överenskommelse om fast tillägg om ersättning för jourtjänst. SKAF har mot bakgrund av arbetsgivarparternas inställning i målet alternativt framställt följande yrkanden.

1. För det fall att arbetsdomstolen skulle finna att SKAF:s avdelning 10 har godkänt bolagets betalningsrutiner under tiden den 1 mars - den 31 maj 1994, yrkas att arbetsdomstolen förklarar att bolaget är skyldigt att till de angivna arbetstagarna utge den ersättning för obekväm arbetstid, jourtjänst och övertidsarbete i samband med jourtjänst som de har rätt till för tiden fr.o.m. den 1 juni t.o.m. den 30 november 1994.

2. Om bolagets och BA:s invändning om preskription bifalles, yrkas att arbetsdomstolen förklarar att bolaget är skyldigt att till de angivna arbetstagarna utge den ersättning för obekväm arbetstid, jourtjänst och övertidsarbete i samband med jourtjänst som de har rätt till för tiden fr.o.m. den 24 juli t.o.m. den 30 november 1994.

3. I sista hand yrkas att arbetsdomstolen förklarar att bolaget är skyldigt att utge den jourersättning som de angivna arbetstagarna har rätt till för tiden fr.o.m. den 1 mars alternativt den 1 juni eller den 24 juli 1994 fram t.o.m. den 30 november 1994.

Även i fråga om dessa alternativa yrkanden har förbundet yrkat ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 november 1994 tills betalning sker på de belopp som arbetstagarna kan ha rätt till.

Arbetsgivarparterna har bestritt även dessa alternativa yrkanden. Om domstolen skulle finna att kollektivavtalet den 31 maj 1994 inte omfattar ersättning för jour, har bolaget medgett betalningsskyldighet för tjänstgöring under jourtid i första hand fr.o.m. den 23 juli 1994 om preskription inträtt, i andra hand fr.o.m. den 1 juni 1994 och i sista hand fr.o.m. den 1 mars 1994.

Parterna har förklarat att de är överens om storleken på de ersättningsbelopp som respektive arbetstagare kan vara berättigad till i fall domstolen bifaller något av förbundets alternativa yrkanden.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader. Arbetsgivarparterna har yrkat att för det fall svarandena förlorar målet, bolaget ensamt skall åläggas att betala förbundets rättegångskostnader. Förbundet har bestritt detta yrkande och förklarat att arbetsgivarparterna enligt förbundets mening bör solidariskt svara för kostnaderna.

UTVECKLING AV PARTERNAS TALAN

Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF)

Tvisten och dess bakgrund

Tvisten i målet gäller om förbundets avdelning 10 träffat ett lokalt kollektivavtal med bolaget med innebörd att parterna skrivit bort de aktuella ambulanssjukvårdarnas rätt till ersättning enligt ambulanssjukvårdaravtalet för obekväm arbetstid (ob), jour och jourtjänstgöring.

Ambulanssjukvårdaravtalet är det första kollektivavtal som träffats mellan förbundet och BA avseende ambulanssjukvårdare sedan avtalsrätten den 1 juli 1993 på arbetstagarsidan övergick till SKAF från Transportarbetareförbundet.

När avtalsrätten gick över på SKAF, dvs. den 1 juli 1993, hade ambulanssjukvårdarna en lön som uppgick till 14 800 kr per månad. I detta belopp ingick en grundlön och ett fast tillägg för obekväm arbetstid och övertidsarbete i samband med jour. Lönen framgick av ett tillägg till anställningskontrakt som bolaget och ambulanssjukvårdarna hade slutit i maj 1993.

Vid en central förhandling den 21 februari 1994 mellan förbundet och BA enades parterna om en förhandlingsordning för lönerevision per den 1 mars. Enligt denna skulle arbetsgivaren senast den 31 mars lämna uppgifter om beräkning av potten och ett förslag till fördelning av denna för SKAF:s medlemmar hos företaget. Om parterna inte var överens, skulle lokal förhandling påkallas. Om oenigheten kvarstod, skulle frågan hänskjutas till central förhandling.

Enligt 4 § 2 mom. i ambulanssjukvårdaravtalet skulle varje ambulanssjukvårdare per den 1 mars 1994 vara placerad i en lönegrupp/tariff. Om den lön som sjukvårdaren hade med sig före avtalets ikraftträdande var lägre än som följde av dessa bestämmelser i avtalet, skulle lönen höjas till i avtalet angivet belopp. Lägsta tariff för månadslön var 11 400 kr och högsta 12 600 kr. Om den lön som ambulanssjukvårdaren hade med sig var högre än vad som följde av avtalets tariffer, skulle dock den lönen utgöra arbetstagarens ingångslön i det nya avtalet. Någon inplacering i tariff enligt avtalet skulle då inte ske.

Vid lönerevisionen skulle en lokal pott om 270 kr per arbetstagare fördelas. Principen var att alla - även de som hade lön högre än kollektivavtalets högsta tariff - skulle vara garanterade en lönehöjning på minst 200 kr ur potten. Resten av potten skulle fördelas individuellt enligt vissa överenskomna principer.

Det nya kollektivavtalet mellan BA och SKAF innebar att de tidigare ersättningarna för ob, jour och arbetad tid under jour höjdes jämfört med vad som tidigare hade gällt. Avtalsparterna hade under förhandlingarna inför ambulanssjukvårdaravtalet haft svårt att komma till enighet om den nya ob-ersättningen. Den var tidigare 21 kr per timme för all ob-tid. Det nya avtalet innebar att timersättningen delades in i tre nivåer, nämligen 20, 25 och 60 kr, beroende på när den obekväma tiden var förlagd. Vad gäller ersättning för jour innebar avtalet en höjning av ersättningen från 23 till 27 kr per timme. Även ersättningen för arbete under jourtid höjdes. Sammanfattningsvis innebar det nya kollektivavtalet att ambulanssjukvårdarnas ersättning enligt avtalet för ob, jour och arbete under jour skulle komma att uppgå till cirka 3 500 kr i månaden.

Den lokala förhandlingen den 31 maj 1994

Den 31 maj 1994 ägde en lokal förhandling rum mellan bolaget och SKAF:s avdelning 10. Förhandlingen, som kom till stånd på arbetstagarsidans begäran, skulle gälla lönerevision per den 1 mars 1994. Förhandlingen kom emellertid att handla om två andra frågor som hade betydelse för revisionen, nämligen dels vilken lön som lönepåslaget skulle göras på, dels vad som var personalens grundlön.

Enligt bolaget gällde de enskilda anställningsavtal som hade träffats i maj 1993 mellan bolaget och ambulanssjukvårdarna bara fram till dess det nya centrala avtalet skulle börja tillämpas. De enskilda anställningsavtalen hade således enligt bolaget upphört att gälla den 1 mars 1994. Under förhandlingen hävdade bolaget inledningsvis att ambulanssjukvårdarna skulle inplaceras i kollektivavtalets tarifflönesystem på de miniminivåer som fanns där och oberoende av om arbetstagarna enligt tidigare avtal hade haft en högre lön. Detta kom som en överraskning för arbetstagarsidan, eftersom de centrala avtalsparterna hade varit överens om att lönepåslagen skulle ske på den lön som arbetstagarna hade med sig från tidigare avtal. Om bolagets uppfattning hade accepterats, skulle det ha medfört lönesänkningar för arbetstagarna.

Parterna var också oense om vad som var vårdarnas grundlön enligt tidigare avtal. Arbetstagarsidan hävdade att grundlönen per den 1 mars 1994 var 12 800 kr per månad och att denna lön var skyddad enligt gällande kollektivavtal och inte fick sänkas. Arbetsgivarsidan hade en annan uppfattning om vad som var personalens grundlön enligt tidigare avtal. Här komplicerades bilden av att personalen enligt de enskilda löneavtalen hade haft en månadslön om 14 800 kr som avsåg såväl grundlön som ersättning för ob och övertid. De olika lönedelarna var emellertid inte specificerade i de olika avtalen. Arbetsgivarsidan hävdade att 12 800 kr inte utgjorde personalens grundlön sedan man räknat bort 2 000 kr för ob och övertid. Man hävdade att det i totalbeloppet fanns ett s.k. delegeringstillägg på 700 kr och menade därför att personalens grundlön per den 1 mars 1994 var 12 100 kr per månad.

Förhandlingen resulterade i att parterna bara kunde konstatera att man var oense dels om huruvida ambulanssjukvårdaravtalets lägsta månadslön eller 12 800 kr skulle vara basen för lönerevisionen, dels om vad som var personalens grundlön enligt tidigare avtal, 12 100 eller 12 800 kr. Frågan om ob-ersättning och ersättning för jour och tjänstgöring under jour var aldrig uppe till diskussion. I protokollet från förhandlingen finns antecknat att parterna i sig var överens om att "av idag utgående lön, 14 800 kronor, utgör 2 000 kr ersättning för fast ob och övertid". Att det fasta tillägget om 2 000 kr nämndes i protokollet beror endast på att parterna skulle skilja ut vilket belopp som utgjorde personalens aktuella månadslön per den 1 mars 1994 sedan man räknat bort tilläggen, dvs. vad som utgjorde grundlön.

Enligt ambulanssjukvårdaravtalet är det möjligt för de lokala parterna att träffa överenskommelser om fasta tillägg avseende ersättning för obekväm arbetstid, jourersättning och/eller arbetad tid under jour (6 § 2 mom. och 8 § 4 mom.). Något sådant avtal träffades inte.

De fortsatta förhandlingarna

Med anledning av att parterna var oense i de nyssnämnda frågorna hänsköt SKAF tvistefrågorna till central förhandling. Därefter följde en rad förhandlingstillfällen under hösten 1994 och våren 1995.

Vid det första förhandlingstillfället, den 29 september 1994, fortsatte den tvist som hade inletts den 31 maj och som gällde vilken lön som skulle vara grundlön och utgångspunkt för lönerevisionen. Parterna vidhöll sina tidigare ståndpunkter och kunde inte heller nu enas. Den 15 november fortsatte de centrala förhandlingarna. Arbetsgivarsidan accepterade då SKAF:s ståndpunkt att grundlönen var 12 800 kr och att detta belopp skulle vara bas för lönerevisionen. Man enades också om att hänskjuta den fortsatta lönerevisionen till de lokala parterna.

Vid lokal förhandling den 23 november enades parterna om lönerevision i enlighet med arbetstagarsidans ståndpunkt och krav, dvs. alla ambulanssjukvårdare fick en höjning med 200 kr + 70 kr beräknat på en grundlön på 12 800 kr. Vid förhandlingen påtalade arbetstagarsidan att bolaget inte hade betalat ersättning för obekväm arbetstid, jour och övertid enligt det centrala avtalet och krävde att bolaget skulle reglera dessa ersättningar fr.o.m. den 1 mars 1994. Arbetsgivarsidan tillbakavisade kravet och påstod i stället att kravet skulle uppfattas som en uppsägning av ett lokalt kollektivavtal från den 31 maj 1994. Den lokala förhandlingen avslutades per telefon den 28 november 1994. Den 14 mars 1995 ägde central förhandling rum i denna tvist och man avslutade förhandlingarna i oenighet den 29 mars.

Ingen överenskommelse om fast tillägg

Förbundet bestrider att det träffats något lokalt kollektivavtal den 31 maj 1994 om att ersättning för ob, jour och övertidsarbete under jour skall utgå som fast tillägg. Det bestrids också att arbetstagarparten under förhandlingen uppträtt på ett sådant sätt som kunde uppfattas som ett godkännande av bolagets betalningsrutiner för tiden den 1 mars - den 31 maj 1994. Förhandlingen den sistnämnda dagen gällde endast förhållandena den 1 mars 1994 och en höjning av lönerna fr.o.m. den dagen.

Vid förhandlingen den 31 maj 1994 framställde arbetsgivarsidan aldrig något krav eller något yrkande om att lokalt göra upp om en fast ersättning för ob, jour och övertidsarbete under jourtid. Arbetstagarparten utgick vid förhandlingen ifrån att företaget skulle följa kollektivavtalets huvudregel, dvs. att man skulle ersätta arbetstagarna löpande timme för timme. Ersättningarna var aldrig upp till förhandling. Arbetstagarsidan hade inte heller någon anledning att beröra dessa särskilda ersättningar; i dessa delar var reglerna i det centrala avtalet entydiga och förmånliga för arbetstagarna.

Det har alltså inte förelegat någon avtalsavsikt från någondera parten om att lokalt träffa överenskommelse om fast ersättning i dessa delar. Om arbetsgivarparten haft en avtalsavsikt, hade det ålegat den parten att klargöra detta för arbetstagarsidan men så har inte skett. Som redan sagts innebar kollektivavtalet att arbetstagarnas ersättning i dessa delar kunde beräknas komma att uppgå till cirka 3 500 kr per arbetstagare och månad. Arbetsgivarparten, vars inställning är att parterna kommit överens om en ersättning om 2 000 kr per månad, måste ha insett att arbetstagarparten inte hade för avsikt att genom lokal överenskommelse kraftigt försämra ersättningarna i förhållande till vad det centrala kollektivavtalets huvudregel gav arbetstagarna.

Protokollet från förhandlingen den 31 maj 1994 stöder inte heller rent språkligt arbetsgivarsidans ståndpunkt. Den omtvistade formuleringen är intagen under rubriken Arbetsgivarparten och hör till den partens argumentering. Texten är utformad för att markera att arbetsgivarparten inte håller med arbetstagarsidans uppfattning under rubriken Arbetstagarparten om att 12 800 kr utgjorde ambulanssjukvårdarnas grundlön när ambulanssjukvårdaravtalet trädde i tillämpning.

Det finns inte heller i protokollet någon anteckning av typen att parterna träffat en överenskommelse eller att de "är ense att följande skall gälla" eller liknande. Om en överenskommelse hade träffats, borde överenskommelsen har tagits in under en särskild paragraf som var gemensam för bägge parter. Så har inte skett. I protokollet finns dessutom över huvud taget inget nämnt om ersättning för jour. Sådan ersättning skall därför under alla förhållanden utgå till de berörda arbetstagarna enligt huvudregeln i avtalet, dvs. löpande.

Förbundet hävdar således att bolaget är skyldigt att för tiden den 1 mars - den 30 november 1994 utge ersättning till de berörda arbetstagarna för obekväm arbetstid enligt 6 § 1 mom. och ersättning för jour enligt 8 § 2 mom. samt ersättning för arbetad tid under jour enligt 8 § 3 mom. I vart fall är arbetstagarna berättigade till jourersättning enligt 8 § 2 mom.

Arbetsgivarsidans preskriptionsinvändning

Förbundet bestrider att dess krav i målet är preskriberade. Det var först i november 1994 som arbetstagarparten fick kännedom om bolagets felaktiga avtalstillämpning. Arbetstagarparten har inom fyra månader från denna kännedom hos motparterna aktualiserat och i förhandlingar behandlat dessa krav enligt förhandlingsordningens regler.

I andra hand hävdar förbundet att arbetsgivarsidans preskriptionsinvändning är för sent framställd, nämligen först vid den centrala förhandlingen den 29 mars 1995. Arbetstagarparten framställde första gången krav på ersättning vid sammanträde för lokal förhandling den 23 november 1994 och varken då eller innan den lokala förhandlingen avslutades per telefon den 28 november 1994 gjorde arbetsgivarsidan någon invändning om preskription. Arbetsgivarparten har i målet påstått att preskriptionsinvändning gjorts i rätt tid, eftersom invändning framförts innan den centrala förhandlingen i tvistefrågan avslutats och den lokala förhandlingen, enligt dem, utgjorde en del i den centrala förhandlingen. SKAF hävdar att invändningen skulle ha gjorts innan den lokala förhandlingen avslutades. Så har inte skett. Arbetsgivarsidan får därför anses ha avstått från preskriptionsinvändning och därigenom förlorat möjligheten att göra sådan invändning.

Vid den lokala förhandlingen förklarade arbetsgivarsidan att man uppfattade arbetstagarsidans krav på retroaktiv ersättning för ob m.m. som en uppsägning av det lokala kollektivavtal som arbetsgivaren ansåg hade träffats vid den lokala förhandlingen den 31 maj 1994 och att man betraktade en uppsägningstid om tre månader som skälig. SKAF delar inte arbetsgivarparternas uppfattning i målet att detta förhållande skall jämställas med en preskriptionsinvändning, eftersom rättsverkningarna av en uppsägning och en preskriptionsinvändning är helt olika. Härtill kommer att bolaget vid den lokala förhandlingen i november 1994, då SKAF framförde sitt krav på ersättning, var företrädd av sin arbetsgivarorganisation.

I vart fall gör SKAF gällande att förbundets krav på ersättning för ob, jour och övertid under jourtid får anses vara en ostridig lönefordran. Invändningen om att det träffats ett lokalt kollektivavtal den 31 maj 1994 har därför skett i ond tro eller mot bättre vetande.

Rättegångskostnaderna i målet

Förbundet bestrider att bolaget ensamt skall svara för förbundets rättegångskostnader, om arbetsgivarsidan tappar målet. Enligt förbundets mening skall rättegångskostnaderna fördelas enligt vanliga regler, dvs. med hälften på bolaget och hälften på BA.

Biltrafikens Arbetsgivareförbund (BA) och bolaget

Bolaget och avtalssituationen

BA och Transport har under lång tid träffat kollektivavtal för privata ambulansföretag. Det tidigare gällande kollektivavtalet ingicks den 10 mars 1992 och gällde formellt fram t.o.m den 30 juni 1993. Sedan lång tid tillbaka har det rått tvist mellan Transport och SKAF om organisationstillhörigheten för ambulansförare. Denna tvist avgjordes av LO:s landssekretariat under år 1993, då avtalsrätten tillföll SKAF. Inledande diskussioner fördes därefter mellan BA och SKAF och man kom då överens om att det tidigare gällande ambulansföraravtalet mellan BA och Transport fortsättningsvis skulle gälla och tillämpas till dess ett nytt avtal träffades mellan BA och SKAF.

Den 26 januari 1994 träffade BA och SKAF kollektivavtal för ambulanssjukvårdare. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994, men skulle börja tillämpas fr.o.m. den 1 mars 1994. Lönevillkoren i det gamla avtalet kom alltså att gälla till denna sistnämnda dag och därefter var de kollektivavtalsenliga lönerna de som finns intagna i ambulansjukvårdaravtalets 4 § 2 mom.

Bolaget, som har funnits sedan år 1968, blev medlem i BA år 1993. Bolaget har fyra bilar som går för landstinget. Den 1 juli 1993 utökades bolagets verksamhet; man fick då entreprenad i Bromma och Hässelby. Den nya entreprenaden innebar en nyanställning av 16 ambulanssjukvårdare. När kollektivavtalet slöts var antalet anställda hos bolaget cirka 24 st; av dessa var 19 ambulanssjukvårdare som omfattades av kollektivavtalet och 14 av dem var då eller blev något senare medlemmar i SKAF.

Fram till den 1 juli 1993 hade de anställda haft 11 500 kr per månad i grundlön plus 2 000 kr i fast tillägg för ob, jour och övertid under jour. När bolaget fick den nya entreprenaden erhöll den nya och den gamla personalen 14 800 kr per månad, varav 2 000 kr utgjorde fast tillägg för de nämnda posterna. Lönen var preliminär till dess att ett nytt kollektivavtal träffades mellan BA och SKAF. Några andra kollektivavtalsenliga löner fanns inte än de löner som grundades på kollektivavtalet mellan BA och Transport och som sagts var arbetsgivarsidan och SKAF överens om att lönerna enligt det avtalet skulle gälla till dess att ett nytt kollektivavtal träffades mellan parterna. Högsta lön enligt det kollektivavtalet uppgick till avrundat 11 800 kr per månad (beräknad med utgångspunkt i en veckolön på 2 718 kr 60 öre och en omräkningsfaktor på 4,35). Begynnelselönen var avrundat 11 200 kr per månad (beräknat på samma sätt på en veckolön om 2 574 kr 60 öre). Lönerna enligt det gamla kollektivavtalet upphörde att gälla den 28 februari 1994.

Den lokala förhandlingen den 31 maj 1994

I maj 1994 tog A.H., regionchef hos BA, telefonkontakt med L.R. hos SKAF:s avdelning 10 för att få till stånd en förhandling om lönerevision hos företaget. Formellt hade fristen för att begära en sådan förhandling gått ut och det innebar att bolaget ensidigt kunde besluta i fråga om lönepotten. Situationen var emellertid ny för parterna och det fanns ingen anledning att "rida på formalia".

Syftet med lönerevisionen var att ändra utgående löner för framtiden. Den tvistefråga som uppstod vid förhandlingen var på vilken lön som revisionen skulle beräknas; på en månadslön om 12 800 kr eller på lönen efter de tariffer som föreskrevs i ambulanssjukvårdaravtalet. På arbetstagarnas månadslön skulle läggas 200 kr generellt; vidare fanns det 70 kr per arbetstagare i en pott för individuell fördelning. - Bolagets uppfattning var att i avvaktan på det nya kollektivavtalet hade arbetstagarna haft preliminära löner, vilket också framgick av de enskilda anställningsavtal som hade träffats, och att det var möjligt att placera personalen på de nya kollektivavtalsenliga lönerna oavsett om detta innebar att man därmed sänkte eller höjde deras löner. Parternas tvist i denna fråga är dock numera löst och inte föremål för prövning i detta mål.

Det fasta tillägget ifrågasattes aldrig från SKAF:s sida under förhandlingen den 31 maj 1994. Man accepterade att av de 14 800 kr utgjorde 2 000 kr ett fast tillägg för ob, jour och övertid under jour; parterna var helt eniga i denna fråga. Denna enighet nedtecknades också i protokollet från förhandlingen. Anteckningen gjordes i en för parternas gemensam paragraf, § 3, innehållande parternas argumentation. Det är i och för sig olyckligt att det finns endast två rubriker i paragrafen; det saknas nämligen en rubrik efter första stycket under rubriken Arbetsgivareparten. Vad som finns antecknat i det stycket är emellertid inte någon ensidig förklaring från arbetsgivarpartens sida utan en partsgemensam förklaring. Efter den partsgemensamma anteckningen följer under en särskild rubrik en korrekt beskrivning av arbetstagarpartens argumentation. Protokollet är justerat och undertecknat av företrädare för förbundets avdelning 10. Parterna var alltså vid förhandlingen den 31 maj 1994 helt överens om det fasta tillägget. Något krav på retroaktiv ersättning fr.o.m. den 1 mars 1994 framställdes inte från arbetstagarsidan. Vad parterna tvistade om var grundlöneplaceringen och denna fråga tvistade man om i cirka fyra månader framåt. Det var inte tal om något delegeringstillägg vid förhandlingen den 31 maj.

I den omtvistade protokollsanteckningen saknas ordet "jour". Detta beror på en ren felskrivning. Parterna var helt medvetna om vad de 2 000 kr inkluderade. Beloppet 2 000 kr är branschpraxis för fast ersättning för ob, jour och arbete under jourtid på brandstationer och liknande inrättningar.

Det kan tyckas att beloppet 2 000 kr var snålt tilltaget som fast ersättning för ob och jour. Beloppet måste dock ses ihop med grundlönens storlek som kom att bli klart över tarifflönens storlek enligt ambulanssjukvårdaravtalet. Det kan också tilläggas att parterna i maj 1994 inte kunde veta vad detta avtals huvudregel exakt skulle komma att ge i fråga om ersättning för ob, jour och arbete under jourtid; man gjorde inte då någon beräkning av denna ersättning. Arbetsgivarsidan utgick ifrån att det även i fortsättningen skulle vara fråga om fasta ersättningar. Om en arbetsgivare har att göra med en löpande ersättning, kan det vara anledning till att denne blir mer noggrann med schemaläggningen och söker undvika utryckningar under jour genom att förlägga tid då utryckning är frekvent som ordinarie arbetstid. Bolaget hade emellertid inte anledning att söka på detta sätt anpassa schemaläggningen.

Vid de sammanträden för central förhandling som följde den 29 september och 15 november 1994 ifrågasattes aldrig beloppet 2 000 kr. Tvisten då gällde om grundlönen skulle uppgå till 12 800 kr eller om grundlönen skulle utgöra avtalets tarifflöner. Något krav på löpande ersättning för ob, jour och övertid under jour framställdes aldrig vid dessa förhandlingstillfällen, än mindre framställdes något retroaktivt krav från den 31 maj eller den 1 mars 1994. Förbundet hade i vart fall redan vid förhandlingstillfället i september kännedom om bolagets lönetillämpning. Vid förhandlingstillfället den 15 november 1994 enades parterna om att hänskjuta tvisten åter till lokal förhandling och den centrala förhandlingen förklarades ajournerad. Av protokollet framgår att parterna då var överens om att de vid den lokala förhandlingen skulle behandla grundlöneplacering, fördelning av potter samt förutsättningarna för en ny överenskommelse angående fast tillägg avseende ob, jour och övertid. Protokollet justerades av arbetstagarsidan utan anmärkning.

Förhandlingen den 23 och 28 november 1994

Vid denna förhandling, som alltså utgjorde en temporär återförvisning från den centrala förhandlingen, enades parterna i fråga om 1994 års lönerevision. Man var överens om att revisionen skulle baseras på en månadslön på 12 800 kr, dvs. enligt SKAF:s yrkande, och om lönehöjningar på 200 kr generellt samt fördelning av potten på 70 kr.

Vid förhandlingen framställde SKAF ett krav på löpande ersättning för ob, jour och övertid under jour. Kravet uppgick då till 2 000 + 1 500 kr. Det kan mot denna bakgrund synas märkligt att arbetsgivarparten vid förhandlingen "släppte" den tidigare tvistefrågan om vilken månadslön som revisionen skulle grundas på. Arbetsgivarparten var emellertid av den uppfattningen att det förelåg ett lokalt kollektivavtal från den 31 maj 1994 om fast tillägg avseende dessa ersättningar och tolkade därför SKAF:s yrkande som en uppsägning av det kollektivavtalet. Till detta kom att stämningen hos bolaget vid denna tidpunkt var mycket infekterad, eftersom förhandlingar hade pågått under lång tid utan att man hade kommit till något resultat. Bolaget måste få arbetsro och det var därför som bolaget släppte tvistefrågan om grundlönen. I stället fick bolaget en ny tvistefråga, något som arbetsgivarsidan tyckte var märkligt.

Den 28 november 1994 var parterna i varje fall eniga om grundlönen och lönerevisionen. I avvaktan på att protokollet från förhandlingen skulle bli justerat skickade A.H. och BA:s handläggare Å.L.T. vid månadsskiftet november/december 1994 brev till L.R. resp. SKAF centralt och upprepade att arbetsgivarsidan såg kraven på ersättning för ob m.m. som en uppsägning av det lokala kollektivavtalet från den 31 maj 1994, men meddelade att man ändå från bolagets sida avsåg att fr.o.m. den 1 december 1994 beräkna tilläggen löpande enligt kollektivavtalets huvudregel. Det följde inte någon reaktion på något av dessa båda brev. Först i mars 1995 reagerade förbundet på det brev man erhållit.

Preskriptionsfrågan

Enligt ambulanssjukvårdaravtalets förhandlingsordning skall en part som vill yrka skadestånd eller annan fullgörelse påkalla förhandling inom fyra månader från den dag då parten fått kännedom om den felaktiga avtalstillämpning som ligger till grund för yrkandet. SKAF har hela tiden känt till hur bolaget tillämpade ambulanssjukvårdaravtalet och att ett fast tillägg hade betalats ut under mycket lång tid. Kraven på retroaktiv ersättning framfördes första gången vid förhandlingen den 23 november 1994. SKAF:s yrkanden för tiden före den 23 juli 1994 är därför preskriberade.

Arbetsgivarsidan har i rätt tid framfört preskriptionsinvändning. I denna del åberopas följande.

De olika tillfällen då parterna förhandlat centralt, dvs. den 29 september och den 15 november 1994 samt den 14 och 29 mars 1995 är att se som en enda central förhandling. Denna uppfattning vinner också stöd av det fördes endast ett och samma protokoll vid dessa tillfällen. Under förhandlingarna återförvisades vissa frågor till de lokala parterna, som höll förhandling i november 1994. Under denna förhandling pågick formellt ännu den centrala förhandlingen; den lokala förhandlingen utgjorde därför bara en del av den fortgående centrala förhandlingen. - En preskriptionsinvändning kan läggas när som helst under en förhandling; helst bör den läggas så sent som möjligt eftersom en sådan invändning alltid väcker stor irritation. Läget mellan parterna var som redan sagts under hösten 1994 mycket infekterat och detta var skälet till att arbetsgivarsidan framförde sin preskriptionsinvändning först på ett så sent stadium, nämligen i mars 1995, att det framstod som utsiktslöst att nå en kompromiss. Genom att arbetsgivarsidan framförde sin invändning innan den centrala förhandlingen var avslutad, har invändningen framförts i rätt tid.

Arbetsgivarsidan uppfattade SKAF:s krav vid den lokala förhandlingen i november 1994 på retroaktiv ersättning som en uppsägning av det lokala kollektivavtalet från den 31 maj 1994. Arbetsgivaren anförde vid förhandlingen följande, som antecknats i förhandlingsprotokollet, 4 §.

"Arbetsgivareparten anförde.

En överenskommelse mellan parterna av förevarande slag, oavsett om en sådan avtalats uttryckligt eller tyst, kräver för att upphöra att någon av parterna säger upp densamma. Härvid skall om någon uppsägningstid inte överenskommits, tillämpas en skälig uppsägningstid. Skälig uppsägningstid är i vart fall minst en period om tre (3) månader. Parternas överenskommelse om fasta tillägg löper tills vidare och saknar bestämmelse om uppsägningstid. Kravet om retroaktiv ersättning tillbakavisas därför, då det inte tidigare framställts från SKAF. Kravet tolkas av arbetsgivareparten som en uppsägning av gällande överenskommelse och arbetsgivareparten betraktar en uppsägningstid om tre (3) månader i detta fall som skälig. Det fasta tillägget kan därför beräknas löpande tidigast fr o m 1995-03-01. Emellertid är företaget berett, och har för avsikt att så göra, beräkna ob-, jour- och övertidsersättningar löpande fr.o. m 1994-12-01.

Parterna överenskom att det ankommer på SKAF att föra tvistefrågan till central förhandling."

Om arbetsdomstolen inte skulle dela arbetsgivarsidans uppfattning att fråga varit om en enda central förhandling, måste arbetsgivarsidans invändning vid den lokala förhandlingen om att man uppfattade SKAF:s krav som en uppsägning av det lokala avtalet från maj 1994 i vart fall vara att jämställa med en preskriptionsinvändning. Kraven på de lokala parterna kan inte ställas för högt.

Särskilt om SKAF:s yrkanden för tiden den 1 mars-31 maj 1994

Om arbetsdomstolen skulle finna att preskription inte har inträtt, hävdar arbetsgivarparterna att SKAF ändå inte har rätt till yrkade ersättningar för tiden den 1 mars - den 31 maj 1994, eftersom bolaget och SKAF:s lokalavdelning den 31 maj 1994 i vart fall träffade ett lokalt kollektivavtal om fast tillägg för tiden fram till den dagen. Någon betydelse måste den omtvistade anteckningen i protokollet från förhandlingen denna dag ha.

Särskilt om ersättning för jour

Som redan sagts beror det på en ren felskrivning att ordet "jour" inte nämns i det lokala kollektivavtalet den 31 maj 1994. Om arbetsdomstolen ändå skulle finna att avtalet inte omfattar jourersättning, medger förbundet ersättningsskyldighet härför i första hand fr.o.m. den 23 juli 1994, dvs. för tiden efter det att preskription inträtt. Skulle arbetsdomstolen anse att preskription inte inträtt, medges i andra hand betalningsskyldighet fr.o.m. den 1 juni 1994, eftersom förbundet godkänt att bolaget betalat ut fast ersättning fram t.o.m. den 31 maj 1994. I annat fall medges ersättningsskyldighet fr.o.m. den 1 mars 1994.

Rättegångskostnaderna i målet

BA har som praxis att förbundet svarar endast för sina egna rättegångskostnader och inte också medlemmens kostnader. Det ingår inte i medlemsavgiften att BA svarar för motpartens rättegångskostnader. Om arbetsgivarsidan förlorar målet, yrkas därför att arbetsdomstolen skall ålägga bolaget ensamt att svara för SKAF:s rättegångskostnader.

DOMSKÄL

Tvisten

Den tvistefråga som domstolen i första hand har att pröva är om bolaget och SKAF:s avdelning 10 träffade ett lokalt kollektivavtal den 31 maj 1994 med innebörden att ett fast tillägg om 2 000 kr i månaden skulle utgå till de berörda arbetstagarna som ersättning för obekväm arbetstid (ob), jour och övertidsarbete i samband med jour. Arbetsgivarparterna påstår att ett lokalt avtal med detta innehåll träffades då, men det förnekar arbetstagarparten. Parterna är också oense om huruvida det påstådda avtalet omfattar tiden fr.o.m den 1 juni 1994 eller om det också omfattar förfluten tid fr.o.m. den 1 mars 1994. De är också oense om huruvida det påstådda avtalet innefattar en reglering av frågan om rätt till ersättning för jour. En särskild tvistefråga är vidare om SKAF:s avdelning 10 godkänt bolagets betalningsrutiner under tiden den 1 mars - den 31 maj 1994 och att arbetstagarna på den grunden inte har någon rätt till ersättning för den tiden.

Om arbetsdomstolen kommer fram till att parterna inte träffade något kollektivavtal den 31 maj 1994, har domstolen att pröva om förbundets krav på ersättning för tiden före den 23 juli 1994 är preskriberade enligt det centrala kollektivavtalets förhandlingsordning. BA och bolaget har påstått detta. SKAF har bestritt att kraven är preskriberade och har dessutom gjort gällande att arbetsgivarparternas invändning om preskription har framställts för sent. BA och bolaget har bestritt att invändningen är för sent framställd.

Träffades det över huvud taget ett lokalt kollektivavtal den 31 maj 1994?

Enligt 23 § medbestämmandelagen avses med kollektivavtal ett skriftligt avtal mellan arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisation om anställningsvillkor för arbetstagare eller förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ett avtal anses uppfylla lagens krav på skriftlighet även i de fall avtalets innehåll har tagits in i ett justerat protokoll eller när ett förslag till avtal och godkännande av avtalet tagits upp i skilda skrifter. Förhandlingsprotokollet från den 31 maj 1994 uppfyller i och för sig lagens krav på skriftlighet. Detta har inte heller ifrågasatts av parterna i målet.

Ett kollektivavtal skall för att ha verkan som sådant vara uttryck för parternas vilja att träffa kollektivavtal. Saknas en sådan avsikt på någon av partssidorna, kan i princip något avtal inte anses ha blivit träffat såvida inte särskilda omständigheter leder till någon annan bedömning.

Parterna är oense om huruvida de vid den lokala förhandlingen den 31 maj 1994 träffade ett lokalt kollektivavtal med det innehåll som BA och bolaget gör gällande. I denna fråga har vid huvudförhandlingen hållits vittnesförhör med på SKAF:s begäran ombudsmannen vid förbundets avdelning 10 L.R. och sektionsordföranden A.P. samt, på arbetsgivarsidans begäran, jur.kand. A.H., regionchef hos BA.

L.R. och A.P. har samstämmigt uppgett att de lokala parterna inte träffade något kollektivavtal den 31 maj 1994 om fasta tillägg för ob, jour och arbete under jourtid och att frågan om ett sådant fast tillägg över huvud taget inte behandlades vid förhandlingen. Enligt L.R. och A.P. handlade förhandlingen enbart om hur stor arbetstagarnas grundlön var vid förhandlingstillfället och hur arbetstagarna skulle placeras in i det centrala avtalets lönesystem.

A.H. däremot har uppgett att frågan om ett fast tillägg för vissa lönekomponenter anmäldes av arbetsgivaren och att parterna diskuterade ersättningen för de olika typerna av tillägg. Enligt A.H. var parterna helt överens om att ett fast tillägg om 2 000 kr i månaden skulle utgå för ob, jour och arbete i samband med jour. Enligt A.H:s utsaga gick parterna också igenom formuleringen i protokollet för att avskilja vad de var överens om och vad som var tvistigt, eftersom tvistefrågorna skulle bli föremål för central förhandling.

Uppgifterna i A.H:s vittnesmål är i väsentliga delar oförenliga med L.R. och A.P:s utsagor. L.R. har berättat att A.H. vid den lokala förhandlingen den 23 november 1994 blev förvånad när arbetstagarsidan framförde krav på retroaktiv ersättning för ob, jour och arbete under jourtid. Detta kan tala för att A.H. hade uppfattningen att ett lokalt kollektivavtal hade träffats om ett fast tillägg för dessa poster. Denna omständighet i sig är dock inte tillräcklig för att ett kollektivavtal med detta innehåll kan anses ha kommit till stånd.

Av de hörda vittnenas utsagor och protokollet från den lokala förhandlingen den 31 maj 1994 framgår att parterna under förhandlingen i vart fall konstaterade att av den månadslön som utgick vid förhandlingstillfället utgjorde 2 000 kr en fast ersättning, i protokollet upptagen som ersättning för ob och övertid. Enligt arbetsdomstolens uppfattning kan det inte uteslutas att parterna under förhandlingen utgått från sinsemellan skilda utgångspunkter om vad detta konstaterande innebar. Medan arbetstagarsidan enligt vad L.R. uppgett med anteckningen i protokollet endast avsåg att slå fast vad arbetstagarna uppbar i grundlön per månad, får A.H. uppfattas så att anteckningen ger uttryck för en överenskommelse mellan parterna om att 2 000 kr skulle utgöra fast tillägg enligt det nya kollektivavtalet avseende ob, jour och övertid vid jourtjänst.

Av vittnesmålen drar arbetsdomstolen slutsatsen att parterna inte kan ha haft några mer ingående diskussioner om vad beloppet 2 000 kr stod för, vare sig vad avser förfluten tid eller kommande tid. Vad L.R. och A.P. uppgett ger inte något stöd för att de båda under förhandlingen skulle ha uppfattat situationen så att arbetsgivarsidan önskade träffa en lokal överenskommelse om fast tillägg för ob, jour och arbete under jourtid. Det finns inte heller något i deras berättelser som ger stöd för att arbetsgivarparten på grund av deras agerande hade fog för att utgå ifrån att man från arbetstagarsidan var intresserad av att ingå ett avtal om fast tillägg. Det hade därför ålegat arbetsgivarsidan, som också upprättade protokollet, att särskilt uppmärksamma arbetstagarsidan på att man från den sidan önskade träffa avtal om fast tillägg och att man med den omtvistade skrivningen avsåg att ge uttryck för en kollektivavtalsreglering i fråga om ett fast tillägg. Arbetsdomstolen finner inte utrett att så skett.

Att parterna inte träffat något kollektivavtal om fast tillägg vinner också stöd av andra omständigheter. Om parterna haft för avsikt att träffa ett sådant avtal, antingen fråga hade varit om avtal för endast förfluten tid eller också därutöver för framtiden, hade det legat närmast till hands att en sådan viktig del i förhandlingen - som inleddes som en lönerevisionsförhandling - hade kommit till tydligt uttryck i protokollet. Lydelsen i protokollet ger inte uttryck för att det skulle vara fråga om någon överenskommelse för framtiden eller ett avtal för förfluten tid eller om bådadera. Själva texten har vidare förts in som en löpande text utan särskild markering att fråga inte längre är om arbetsgivarpartens ståndpunkt under förhandlingen utan om en mellan parterna träffad överenskommelse och detta trots att löptexten därefter under särskild rubrik övergår i en redogörelse för arbetstagarpartens uppfattning. Enligt arbetsdomstolens mening kan den omstridda anteckningen i protokollet inte anses ge uttryck för något annat än ett konstaterande av hur stor del av den lön som arbetstagarna uppbar vid förhandlingstillfället som utgjorde ersättning för fast ob och övertid, utan att parterna därmed tagit ställning till vare sig huruvida denna lön och den särskilda ersättningen också var vad ambulanssjukvårdarna skulle ha med det nya kollektivavtalet eller vad som skulle utgöra bas för lönerevisionen.

Även andra omständigheter talar emot bolagets och BA:s uppfattning att ett lokalt kollektivavtal träffades mellan parterna. Som förbundet har anfört måste det ha varit främmande för arbetstagarsidan att vid den ifrågavarande tidpunkten - när parterna varken var överens i fråga om arbetstagarnas grundlön eller den lokala pottens fördelning - sluta ett kollektivavtal om fast ersättning för ob och jour. Bolaget måste också ha insett att arbetstagarsidan av detta skäl inte kunde vara beredd att binda sig vid en överenskommelse om fast tillägg, som dessutom med beaktande enbart av kollektivavtalets regler för löpande ersättning måste ha framstått som lågt.

Sammantaget anser arbetsdomstolen därför att BA och bolaget inte förmått styrka att det träffades ett lokalt kollektivavtal mellan parterna vid förhandlingen den 31 maj 1994 om fast ersättning för ob, jour eller arbete under jourtid.

Domstolen övergår därför nu till att pröva frågan om förbundets yrkanden om ersättning för tiden före den 23 juli 1994 är preskriberade enligt ambulanssjukvårdaravtalets förhandlingsordning.

Är SKAF:s ersättningskrav till viss del preskriberade?

Domstolen har inledningsvis redogjort för ambulanssjukvårdaravtalets förhandlingsordning vad gäller frågan om preskription. Av bestämmelserna framgår att en part som vill yrka fullgörelse enligt avtalet skall begära lokal förhandling inom fyra månader efter det att han fått kännedom om den omständighet vartill yrkandet hänför sig. Påkallar part inte förhandling eller väcks inte talan inom den föreskrivna tiden är rätten till talan förlorad.

BA och bolaget har i denna del gjort gällande att förbundet hela tiden känt till att bolaget fr.o.m. den 1 mars 1994 hade betalat ut ett fast tillägg om 2 000 kr i månaden till ambulanssjukvårdarna och att förbundets krav därför är preskriberade, eftersom SKAF framförde kravet på retroaktiv ersättning först vid den lokala förhandlingen den 23 november 1994. SKAF å andra sidan har påstått att arbetstagarparten fick kännedom om den enligt förbundet felaktiga avtalstillämpningen först i november 1994 och att dess talan därför inte är preskriberad. Enligt SKAF har arbetsgivarsidan i vart fall framfört sin preskriptionsinvändning för sent, något som arbetsgivarparterna har bestritt.

Även i denna del har vittnesförhör hållits med L.R. och A.H.. Vittnesförhör har också ägt rum med, på SKAF:s begäran, ombudsmannen vid förbundet G.F. och på arbetsgivarparternas begäran jur.kand. Å.L.T. från BA, vilka båda deltog vid de centrala förhandlingarna. Vidare har förebragts skriftlig bevisning.

Som redan sagts skulle det nya kollektivavtalet mellan SKAF och BA börja tillämpas den 1 mars 1994 och den första förhandlingen mellan de lokala parterna ägde rum den 31 maj 1994. Den utredning som förebringats om parternas agerande vid detta förhandlingstillfälle och om SKAF:s kännedom eller avsaknad av kännedom om hur bolaget tillämpade det nya kollektivavtalet är motsägelsefull. Arbetsdomstolen anser sig emellertid av följande skäl inte behöva gå in närmare på frågan huruvida SKAF i rätt tid framställt de krav som yrkandena i målet gäller.

Av utredningen framgår att vid förhandlingstillfället den 23 november 1994, då SKAF alltså för första gången reste krav på löpande ersättning retroaktivt fr.o.m. den 1 mars 1994, arbetsgivarsidan invände att man ansåg att det förelåg ett lokalt kollektivavtal från den 31 maj 1994 om fast tillägg och att man uppfattade SKAF:s krav som en uppsägning av detta avtal. Det har inte från arbetsgivarsidan gjorts gällande att man då framställde någon uttrycklig invändning om preskription innan sammanträdet den dagen var slut eller innan förhandlingen mellan de lokala parterna avslutades den 28 november 1994, men enligt arbetsgivarsidan är den invändning som man framförde den 23 november 1994 att jämställa med en preskriptionsinvändning. Det är ostridigt att arbetsgivarsidan framförde en preskriptionsinvändning vid sammanträdet för central förhandling i mars 1995. SKAF hävdar emellertid att denna invändning har framställts för sent och att arbetsgivarsidans handlande den 23 november 1994 inte kan jämställas med att man från den sidan då framförde en preskriptionsinvändning.

Vad först gäller arbetsgivarsidans handlande den 23 november 1994 framgår av protokollet från förhandlingen den dagen att arbetstagarparten då tog upp frågan om "det fasta tillägg om 2 000 kronor per månad som utgått som fast ersättning avseende ob-, jour- och övertidsersättning". Vidare är antecknat i protokollet att "Arbetstagareparten anförde att nämnda fasta tillägg fr o m den 1 mars 1994 skulle ha beräknats löpande, med följd att SKAF:s medlemmar har rätt till retroaktiv ersättning fr o m nämnda datum. Kravet på retroaktivitet uppgår till 1.500 kronor per arbetstagare och månad." Av den av arbetsgivarparterna åberopade protokollstexten i denna del framgår att arbetsgivarsidan anförde att det krävdes uppsägning av den överenskommelse om fast ersättning som man ansåg förelåg, att uppsägningstiden skäligen borde vara tre månader och att man därför tillbakavisade kravet om retroaktiv ersättning, eftersom det inte hade framställts tidigare. Arbetsgivarsidan måste därför enligt arbetsdomstolen uppfattas så att man gjorde en invändning i sak, nämligen att bolaget inte var skyldigt att betala någon löpande ersättning fr.o.m. den 1 mars 1994 därför att parterna hade träffat avtal om fast ersättning. Detta arbetsgivarpartens handlande kan därför inte jämställas med en preskriptionsinvändning. Genom att framställa en invändning i sak vid förhandlingen i november 1994 måste arbetsgivarparten anses ha avstått från att då göra invändning om preskription.

Frågan är då vilken verkan den preskriptionsinvändning har som arbetsgivaren framställde vid sammanträde för central förhandling i mars 1995. Enligt arbetsgivarparterna har invändningen framförts i rätt tid, eftersom förhandlingen mellan de lokala parterna i november 1994 måste anses ha utgjort en del i den centrala förhandlingen och den förhandlingen ännu inte var avslutad när preskriptionsinvändningen gjordes. SKAF har tillbakavisat detta påstående och hävdar för sin del att preskriptionsinvändningen framförts för sent, eftersom den inte gjorts innan den lokala förhandlingen i november 1994 avslutades.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

För att ha verkan som preskriptionsinvändning måste invändningen göras innan den förhandling avslutas vid vilken det omtvistade kravet reses. Som nyss sagts framförde förbundet sina krav vid sammanträdet den 23 november 1994 för lokal förhandling och denna förhandling avslutades ostridigt den 28 i samma månad. Av utredningen i målet framgår visserligen att denna förhandling kom till stånd med anledning av att parterna vid sammanträde för central förhandling under hösten 1994 beslutade om att dels hänskjuta då föreliggande tvistefrågor åter till lokal förhandling, dels ajournera den centrala förhandlingen; denna avslutades först i mars 1995. Att den centrala förhandlingen ännu inte var avslutad när SKAF vid den lokala förhandlingen framställde sina krav saknar dock såvitt nu är i fråga betydelse. Arbetsgivarsidans preskriptionsinvändning skulle ha framställts innan den lokala förhandlingen avslutades. Eftersom invändningen framfördes först vid den centrala förhandlingen i mars 1995 har den framställts för sent. SKAF har därför inte på grund av preskription förlorat sin talan såvitt avser ersättning för tiden före den 23 juli 1994.

Kraven för tiden den 1 mars - den 31 maj 1994

Arbetsgivarparterna har bestritt skyldighet att betala ersättning för tiden den 1 mars - den 31 maj 1994 på den grunden att lokalt kollektivavtal träffats om fast ersättning för i vart fall denna tid och att, även om avtal inte träffats, parterna varit eniga om och SKAF godkänt bolagets lönetillämpning. Detta har SKAF bestritt.

Som arbetsdomstolen redan tidigare i denna dom kommit fram till är det inte visat att något lokalt kollektivavtal över huvud taget träffades mellan parterna den 31 maj 1994 om fast ersättning för ob, jour eller arbete under jourtid. Även om SKAF vid förhandlingstillfället den 31 maj 1994 uppenbarligen kände till att bolaget betalade ut 2 000 kr i månaden som fast ersättning, är det inte visat att SKAF godkänt eller på annat sätt ställt sig bakom en sådan tillämpning av det nya kollektivavtalet. Oavsett vilken betydelse ett godkännande i sig från förbundets sida skulle ha haft i fråga om de enskilda arbetstagarnas rätt till ersättning för ob, jour och arbete under jourtid för tiden före den 31 maj 1994, kan bolaget därför inte på grund av det påstådda godkännandet från SKAF:s sida undgå betalningsskyldighet för denna tid.

Arbetsdomstolens slutsats

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att de berörda arbetstagarna har rätt till ersättning för ob, jour och arbete i samband med jour enligt vad SKAF i första hand har yrkat i målet. Förbundets talan skall alltså bifallas i sin helhet.

Rättegångskostnader

Arbetsgivarsidan är i målet förlorande part. Enligt huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken skall tappande part ersätta motparten hans rättegångskostnader. Vad SKAF yrkat i ersättning för rättegångskostnader finner arbetsdomstolen skäligt.

Enligt 5 kap. 2 § lagen om rättegången i arbetstvister skall skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad i mål som upptagits av arbetsdomstolen som första domstol fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till deras förhållande till saken och rättegången. I arbetsdomstolens praxis tillämpas denna bestämmelse så att kostnadsansvaret för två medparter för vinnande motparts kostnader normalt fördelas mellan dem med hälften vardera. Arbetsdomstolen finner inte att de skäl som arbetsgivarsidan har framfört för att i sin helhet ålägga bolaget ansvaret gentemot SKAF för förbundets rättegångskostnader motiverar en avvikelse från domstolens praxis. En annan sak är om de två arbetsgivarparternas ansvar sinsemellan slutligen bör fördelas på något annat sätt. Den frågan har arbetsdomstolen emellertid inte anledning att pröva.

DOMSLUT

1. Ekerö Ambulans i Stockholm AB förpliktas att till följande arbetstagare betala följande belopp: T.B. 12 663 kr, R.D. 12 863 kr, A.L. 8 429 kr, J.L. 13 236 kr, IL.P. 8 112 kr, M.W. 11 611 kr, R.S. 8 024 kr, A.M. 8 924 kr, K.L. 307 kr, T.A. 2 087 kr, U.H. 13 623 kr, J.N. 10 781 kr, H.O. 10 284 kr, X.X. 5 455 kr, P.S. 10 944 kr och K.H. 16 990 kr. På samtliga belopp skall Ekerö Ambulans i Stockholm AB också utge ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 november 1994 till dess betalning sker.

2. Biltrafikens Arbetsgivareförbund och Ekerö Ambulans i Stockholm AB skall med hälften vardera betala ersättning till Svenska Kommunalarbetareförbundet för dess rättegångskostnader med etthundrasextusenfemtiosex (106 056) kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta på beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av beloppet utgör 21 211 kr mervärdesskatt.

Dom 1996-04-03, målnummer A-14-01995

Ledamöter: Nina Pripp, Brita Swan, Ingemar Källberg, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Henrik Sahlin (skiljaktig), Gunnar Ericson och Gunnar A. Karlsson.

Sekreterare: Kaisa Söderberg

Ledamöterna Ulf E. Nilssons och Henrik Sahlins skiljaktiga mening

Vi delar inte majoritetens ståndpunkt i vad avser frågan om preskription.

Arbetsdomstolen har i sin dom 1979 nr 7 fastslagit att en preskriptionsinvändning inte "oundgängligen måste framföras i förhandlingens inledningsskede. Vad tvisteförhandlingar beträffar kännetecknas svensk arbetsmarknad av en lovvärd strävan efter att nå en uppgörelse i tvistefrågan och det är tydligt att genast framförda preskriptionsinvändningar och andra liknande formella invändningar inte skulle verka särskilt befrämjande för ett sådant resultat. Det måste därför tillåtas en part att först söka förlikning eller att övertyga motparten med sakskäl i själva tvistefrågan innan han gör formella invändningar".

Den centrala förhandling som förekom i tvisten påbörjades den 29 september 1994 och avslutades den 29 mars 1995. Den lokala förhandling som förekom den 23 och 28 november 1994 utgjorde enligt vår mening en integrerad del i det centrala förhandlingsförloppet. Att de centrala parterna valde att under en viss tid föra förhandlingar lokalt har föranletts av praktiska skäl. I och för sig kunde man ha fortsatt att förhandla centralt och då ombesörjt att lokal sakkunskap funnits närvarande så att alla erforderliga fakta var tillgängliga.

Vi anser därför att den lokala förhandlingsomgången inte kan ses som en självständig företeelse utan ingick i den centrala förhandlingen och att arbetsgivarsidans invändning om preskription därför skall bifallas.

Överröstade i denna fråga har vi i övrigt ingen avvikande mening från majoriteten.