AD 1996 nr 59

Parter:

Svenska Elektrikerförbundet; Elinstallatörernas Arbetsgivareförening; Elajo Installationer Aktiebolag

Nr 59

Svenska Elektrikerförbundet

mot

Elinstallatörernas Arbetsgivareförening och Elajo Elinstallationer Aktiebolag i Oskarshamn.

BAKGRUND

Mellan Elinstallatörernas Arbetsgivareförening (EIA) och Svenska Elektrikerförbundet (SEF) gäller det s.k. installationsavtalet. Arbetsgivareföreningens namn var fram till den 1 januari 1996 Elektriska Arbetsgivareföreningen (EA) och i denna dom används mestadels den sistnämnda beteckningen. Elajo Elinstallationer AB (Elajo) är genom medlemskap i EIA bundet av kollektivavtalet.

Installationsavtalet innehåller bl. a. följande bestämmelser.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

2 Kap ANSTÄLLNING

- - - - - - - - - - - - -

2 § Hemort

Varje arbetstagare anställs med en fast anställningsort benämnd hemort. (Ang. hemort se 10 Kap).

3 § Anställningsbevis

Anställningsbevis skall upprättas vid anställningens början. Beviset, som undertecknas av arbetsgivaren och arbetstagaren, skall innehålla uppgifter om arbetstagarens namn, ålder, antal år i yrket, anställningsdag och hemort.

- - - - - - - - - - - - -

3 Kap ANSTÄLLNINGS UPPHÖRANDE

- - - - - - - - - - - - -

2 § Turordning vid uppsägning

1. Med branschanpassning av 22 § i lagen om anställningsskydd är parterna överens om följande.

Såsom driftsenhet vid bestämmande av turordning skall betraktas inom ett företag upprättad avdelning eller annan enhet med särskild inriktning på visst slag av montage som kräver särskilda kvalifikationer. Som exempel kan nämnas avdelningar för svagström, hissmontage, ställverksmontage etc. Såsom hörande till särskild driftsenhet skall också anses arbetstagare som anställts med hemort enligt 10 Kap 1 § 1 c.

2. Vid förestående minskning av arbetsstyrkan på grund av arbetsbrist bör - företag där uppdelning på avdelningar ej förekommer - vid lokalt samråd beaktas parternas gemensamma intresse av att montörer, vars yrkeskunnighet är nödvändig för företagets fortsatta verksamhet, får behålla sina anställningar. Vid oenighet mellan de lokala parterna gäller lagen.

- - - - - - - - - - - -

10 kap HEMORT

1 § Allmänt om hemort

1. Arbetstagarens hemort kan vara

a) den ort där arbetsgivaren har sitt huvudkontor eller

b) den ort där arbetsgivaren har för stadigvarande bruk inrättat filialkontor eller

c) annan ort under förutsättning att kost och logi på rimligt sätt där kan erhållas.

- - - - - - - - - - - -

2 § Hemortsgräns - resegräns

1. Hemortens gränser och i förekommande fall resegränser inom hemorten skall fastställas i hemortsavtal med samma giltighetstid som detta avtal.

Hemortsavtal träffas mellan parternas lokalavdelningar och skall för att vara giltiga godkännas av EA och SEF.

Om parternas lokalavdelningar efter förhandling inte kunnat enas skall frågan tas upp till förhandling mellan EA och SEF.

2. För orter där fastställd hemortsgräns tidigare inte finnes, skall vid överenskommelse om sådan gräns, området inte vara mindre än en cirkel med 3 km radie och inte större än en cirkel med 5 km radie.

3. Vid fastställande av hemort enligt 1 § 1 c) gäller följande:

På sådana orter, där av EA och SEF godkända hemortsavtal upprättats, skall dessa tillämpas.

Där sådana hemortsavtal inte upprättats, skall tidigare i detta kapitel angivna regler tillämpas. Ny hemort enligt 1 § 1 c) får inte förläggas närmare redan fastställt hemortsområde än att avståndet mellan gränserna är minst 3 km.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vid Elajo har sju montörer sagts upp på grund av arbetsbrist. Samtliga är medlemmar i SEF. Förbundet har gjort gällande att bolaget åsidosatt anställningsskyddslagens regler om turordning vid uppsägningarna och att bolaget därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet.

Det är ostridigt att det bland de montörer som inte sades upp fanns sådana som hade kortare anställningstid hos företaget än de sju uppsagda. Arbetsgivarparterna har dock gjort gällande följande. I första hand skall talan ogillas på grund av preskription, eftersom SEF väckt talan mot EA för sent. Även om preskription inte inträtt skall talan ogillas. Bolaget är uppdelat i två avdelningar, en entreprenadavdelning och en serviceavdelning, vilka var för sig utgör en driftsenhet med skilda turordningar. Arbetsbrist förelåg endast på entreprenadsidan, där de uppsagda arbetade. I vart fall skall tre av de kvarvarande arbetstagarna med kortare anställningstid än de uppsagda undantas från turordningen på grund av att de har särskilda kvalifikationer. En fjärde skall undantas eftersom han har en annan hemort och därmed inte ingår i samma turordning som de uppsagda.

YRKANDEN

SEF har yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att utge

dels ekonomiskt skadestånd

till S.K. med 133 445 kr,

till S.C. med 90 248 kr,

till E.W. med 189 604 kr,

till S.S. med 215 459 kr,

till O.P. med 115 660 kr,

till A.B. med 153 540 kr och

till T.K. med 34 608 kr

jämte ränta å varje månads nettobelopp enligt 6 § räntelagen från varje delbelopps förfallodag tills betalning sker enligt beräkning som framgår av domsbilaga 1,

dels allmänt skadestånd till envar av de sju arbetstagarna med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 24 januari 1994 till dess betalning sker.

SEF har vidare yrkat förbehåll för de i målet avsedda arbetstagarna att, i mån av befogenhet, i ny rättegång yrka ersättning för skada som kan uppkomma för tid efter huvudförhandlingen i målet.

Bolaget och EIA har bestritt bifall till SEF:s samtliga yrkanden. Beträffande det ekonomiska skadeståndet har de vitsordat beloppen

127 859 kr till S.K.,

90 248 kr till S.C.,

187 666 kr till E.W.,

215 459 kr till S.S.,

111 244 kr till O.P.,

150 089 kr till A.B. och

13 925 kr till T.K. såsom skäliga i sig.

De vitsordade beloppen avser månadslön efter avdrag för vad arbetstagarna kunde ha erhållit i annan anställning om de arbetat på ackord. Ränteyrkandet har vitsordats vad gäller det ekonomiska skadeståndet. Beträffande de allmänna skadestånden har arbetsgivarparterna förklarat sig inte kunna vitsorda något belopp såsom skäligt utan gjort gällande att de skall jämkas till noll kr. För det fall SEF:s yrkande om allmänna skadestånd bifalles har arbetsgivarparterna vitsordat att ränta på dessa skall utgå från dagen för huvudförhandling i målet, den 5 mars 1996.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SEF

Bakgrund

Elajo är ett installationsföretag med regionkontor i bl.a. Värnamo. Företaget sysselsatte tidigare ca 20 elektriker i Värnamo. Under 1992 tog bolaget upp förhandling med förbundets avdelning om minskning av personalen på grund av arbetsbrist. När frågan om uppsägning först kom upp tog bolaget fram en turordningslista. Den listan var gemensam för alla anställda elektriker hos företaget i Värnamo. Alla arbetstagarna är medlemmar i SEF.

Förhandlingar hölls den 24 januari 1992 då tre montörer skulle sägas upp på grund av arbetsbrist, den 10 april 1992 då ytterligare fyra montörer skulle sägas upp samt den 21 december 1992 och den 13 januari 1993, då parterna var ense om att ännu en skulle sägs upp. Vid det första tillfället enades man om att göra ett undantag från turordningslistan beträffande en montör, X.X., som ansågs ha arbetsuppgifter som krävde specialistkompetens. Ett sådant undantag hade man inte behövt göra om företaget varit uppdelat på två avdelningar med skilda turordningskretsar. Vid samtliga förhandlingar agerade bolaget som om det fanns en enda driftsenhet. Av de uppsagda arbetade två huvudsakligen med service och de övriga med traditionellt installationsarbete.

Montörerna är alla utbildade elektriker och har samma grundutbildning och kompetens. De som huvudsakligen arbetar med installationer utför även servicearbete och de som huvudsakligen arbetar med service utför vid behov även installationsarbete.

Under 1993 begärde bolaget på nytt förhandling om driftsinskränkningar och förhandlingen genomfördes den 16 september och den 4 oktober. Även denna gång ville bolaget nå en överenskommelse om en turordningslista. Förbundet hemställde att J.J. skulle tillföras listan. J.J. hade sagts upp efter den första förhandlingen 1992 men blivit återanställd med Vittaryd som hemort. Vittaryd är en ort belägen några mil söder om Värnamo. Förbundet hävdade att J.J. skulle anses ha hemort i Värnamo liksom övriga anställda och omfattas av samma turordningslista. Arbetsgivarsidan hävdade dock att J.J. inte skulle ingå i samma turordningskrets som de övriga. Av protokollet framgår att bolagets inställning alltjämt var att det fanns endast en driftsenhet i Värnamo.

Under de fortsatta förhandlingarna förde bolaget fram att sju personer var övertaliga. Någon avtalsturlista kunde man inte enas om. SEF menade att bolaget hade att tillämpa en vanlig lagturlista. Bolaget hävdade dock nu att det hade två separata driftsenheter: en installationsavdelning där arbetsbrist förelåg och en serviceavdelning, där arbetsbrist inte förelåg. Därmed skulle det enligt bolagets mening upprättas två separata turordningslistor. Förbundet bestred att så var fallet men begärde för säkerhets skull att en för orten gemensam turordningslista skulle upprättas. Bolaget brydde sig inte om detta utan sade upp personal efter eget skön.

Enligt SEF borde turordningslistan ha sett ut enligt följande, varvid de tio första borde ha sagts upp.

1. J.J.

2. X.X.

3. H.W., uppsagd

4. R.L.

5. H.A.

6. I.A.

7. L-G.T., uppsagd

8. P.S.

9. L.H., uppsagd

10. I.B.

-------------------------------------------

11. T.K., uppsagd

12. A.B., uppsagd

13. R.E.

14. O.P., uppsagd

15. S.S., uppsagd

16. E.W., uppsagd

17. S.C., uppsagd

18. B.J.

19. S.K. , uppsagd

20. Y.Y.

Bolaget gjorde sig skyldigt till brott mot anställningsskyddslagens turordningsregler genom att säga upp de sju i målet aktuella arbetstagarna trots att de hade längre anställningstid hos bolaget än vissa av dem som fick vara kvar.

Bolaget påstod först i samband med uppsägningarna att företaget skulle vara uppdelat i avdelningar. Omständigheterna är dock inte sådana att man kan tala om olika avdelningar. Det har inte gjorts någon uppdelning i olika resultatenheter. Det finns inte heller någon organisationsplan eller någon information till de anställda som tyder på att det finns olika avdelningar. Arbetstagarna utförde både installations- och servicearbete utan att omplaceras. En skillnad förelåg i det att de arbetstagare som huvudsakligen utförde servicearbete använde företagets servicebilar medan de andra använde sina egna bilar när de utförde sådant arbete.

Är Elajo i Värnamo indelat i avdelningar?

Förutom 22 § anställningsskyddslagen har bolaget att tillämpa installationsavtalets 3 kap. 2 § första punkten.

Bolaget har gjort gällande att det inom företaget finns särskilda avdelningar/enheter som är att anse som särskilda driftsenheter och att det därför skall upprättas skilda turordningslistor för dessa avdelningar/enheter. Förbundet menar dock att de krav som avtalet ställer för att avdelning eller annan enhet skall anses upprättad inte är uppfyllda. För att en avdelning skall anses upprättad måste särskild arbetsledning finnas. De anställda måste känna till att de är placerade på en särskild avdelning och det skall framgå av deras anställningsbevis. Informationen om företagets organisation skall klart visa att det finns olika avdelningar. Arbetstagarna skall inte oförutsett kunna skifta mellan avdelningarna utan en kontinuitet krävs. En anställd skall "till 99 procent" arbeta på en och samma driftsenhet. Om det finns "öppna dörrar" mellan avdelningarna kan inte avdelningarna anses upprättade i avtalets mening. Avdelningarna skall också kunna särskiljas från varandra ekonomiskt, vara särskilda kostnadsställen och redovisas separat. Inget av dessa krav är uppfyllda vid Elajo i Värnamo.

Hos Elajo innefattar servicearbetet även installationsarbete om än i mindre omfattning och installationsmontörerna utför även de servicearbete. Avtalet föreskriver en mycket mer detaljerad och preciserad uppdelning än den bolaget har presenterat. Det finns inga överenskommelser om ändring i företagets indelning, varken i anslutning till MBL-förhandlingar eller i annat sammanhang, trots att detta utgör en mycket viktig fråga för de anställda. Avtalet förutsätter att parterna gemensamt träffar överenskommelse om avdelningsindelning för att indelningen skall få betydelse i turordningssammanhang. Att överenskommelser med arbetstagarorganisationen krävs för att särskilda driftsenheter skall kunna inrättas visar exempel från andra håll. I de fall förhandlingar inte har hållits har skadestånd utgått.

Arbetsgivarsidan menar också att avtalets 3 kap. 2 § innebär en begränsning i förbundets möjligheter att begära gemensam turordning på orten. Någon sådan begränsning finns inte i avtalet. Om parterna hade kommit överens om att förbundets möjligheter att begära gemensam turordning skulle begränsas borde detta ha kommit till uttryck i avtalet. Även om en avdelningsindelning anses gjord skulle alltså en gemensam turordning ha upprättats för dem när förbundet begärde detta.

Förbundet menar således att bolagets s.k. avdelningar inte uppfyller avtalets eller lagens krav på avdelning eller annan enhet, vilket är en förutsättning för att dessa skall få betydelse för uppdelning på driftsenheter, samt att bolaget inte har träffat överenskommelse med förbundet om upprättande av sådana avdelningar/enheter, vilket också krävs. Bolaget hade alltså inte grund för att upprätta skilda turordningslistor.

Hemortsfrågan

Enligt förbundets mening borde J.J. som var senast anställd ha sagts upp först. Han arbetade visserligen i Vittaryd men för den orten fanns inget hemortsavtal. När sådant avtal saknas skall arbetstagaren anses placerad på närmsta ort där sådant avtal finns och där arbetsgivaren har huvudkontor, filial eller annan hemort, dvs. i detta fall i Värnamo.

Av 2 kap. 2 § installationsavtalet följer att varje arbetstagare anställs med en fast anställningsort benämnd hemort. I 10 kap. 1 § första punkten regleras allmänt vad en arbetstagares hemort kan vara. I 2 § regleras hemortens gränser. Parterna har enligt avtalet att fastställa hemorten. Av 2 § första punkten följer att hemortens gränser och i förekommande fall resegränsen inom hemorten skall fastställas i hemortsavtal med samma giltighetstid som installationsavtalet. Hemortsavtal träffas mellan parternas lokalavdelningar och skall för att vara giltiga godkännas av EA och SEF. Om parternas lokalavdelningar efter förhandling inte kunnat enas skall frågan tas upp till förhandling mellan EA och SEF. I tredje punkten stadgas att vid fastställande av hemort enligt 1 § c), dvs. annan ort, där kost och logi på rimligt sätt kan erhållas, gäller följande. På sådana orter där av EA och SEF godkända hemortsavtal upprättats skall dessa tillämpas. Där sådana hemortsavtal inte upprättats skall parterna lokalt eller centralt förhandla om ett sådant upprättande. Detta innebär att för att en ort skall betraktas som hemort måste den omfattas av ett godkänt hemortsavtal. För det fall hemortsavtal inte upprättats, tillhör arbetstagaren som utfört arbetet på annan ort den hemort som är belägen närmast arbetsplatsen alternativt där huvudkontoret är förlagt.

En historisk tillbakablick visar följande utveckling av avtalsbestämmelserna.

I installationsavtalet från 1909 reglerades arbete utom hemorten och begreppet hemort var anknutet till bostadsorten. I 1922 års avtal frångicks anknytningen till bostadsorten. Avgörande blev i stället var arbetsgivaren hade sitt kontor eller filialkontor men vid arbetstagares anställande kunde även arbetsplatsen bestämmas som hemort. Av intresse är att man skulle träffa avtal lokalt eller centralt, inte med arbetstagaren, om hemortens gränser. I 1930-1932 års avtal begränsades möjligheten att upprätta hemort genom att inte för visst arbete inrättat kontor utan endast stadigvarande kontor kunde vara bestämmande för hemorten. Fortfarande skulle de geografiska gränserna fastställas genom överenskommelser. I 1941 års avtal infördes ytterligare en begränsning genom att som hemort endast kunde komma i fråga platser där kost och logi på ett rimligt sätt kunde erhållas. Gränserna fastställdes fortfarande genom överenskommelser. I 1948 års avtal infördes en regel om att hemortsavtal som godkänts av EA och SEF skulle tillämpas. De lokala parterna kunde alltså inte bortse från redan upprättade och godkända hemortsavtal. Det framgår av avtalets uppbyggnad att hemortsavtal träffas mellan parterna och gränserna fastställs genom förhandlingar.

År 1951 gjordes en revidering av avtalstexten.Texten fick följande lydelse.

§11. Arbete utom hemorten

Mom 1.Varje arbetare anställes med en fast hemort, som angives i arbetarens anställningsbevis. Ombyte av hemort sker efter fri överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren. Denna nya hemort skall gälla minst 6 månader. Flyttningskostnaderna betalas av arbetsgivaren, därest denne påyrkat ombytet.

Såsom hemort kan ifrågakomma:

1. den ort, där arbetsgivaren har sitt huvudkontor; eller

2. den ort, där arbetsgivaren har för stadigvarande bruk inrättat filialkontor; eller

3. annan ort under förutsättning, att kost och logi på rimligt sätt där kan erhållas.

För att kvaliteten på installationsarbetena skall hållas på en tillfredsställande nivå äro parterna överens om att, då arbetsgivaren låter utföra arbete på annan ort än sådan, där företaget har sitt huvudkontor eller filial, skall för arbetets utförande en ledande montör tagas från arbetsgivarens huvudkontor eller filial. Sådan från huvudkontor eller filial utsänd ledande montör skall ha sin hemort vid huvudkontoret eller filialen.

- - - - - - - - - - -

Mom. 2 a) Hemortens geografiska gränser skola fastställas genom hemortsavtal med samma giltighetstid som detta avtal. Uppgörelse om hemortsområde träffas lokalt. Hemortsavtal skola för att vara giltiga godkännas av EA och SEF.

Om de lokala parterna icke kunna enas skall frågan tas upp till förhandling mellan organisationerna.

För orter utan lokalt kommunikationssystem och där fastställd hemortsgräns tidigare icke finnes, skall vederbörande kommun- eller stadsgräns fastställas som hemortsgräns. Områdets utsträckning skall dock icke motsvara ett mindre område än en cirkel med 3 km. radie och icke ett större område än en cirkel med 5 km. radie.

Vid fastställande av hemort enligt mom. 1 punkt 3 skall följande iakttagas:

På sådana orter, där av organisationerna godkända hemortsavtal upprättats, skola dessa lända till efterrättelse.

Där sådana hemortsavtal icke upprättats, skall tidigare i detta mom. angivna regler tillämpas. Nytt hemortsområde får icke förläggas närmare redan fastställt hemortsområde än att avståndet mellan gränserna är minst 3 km.

De centrala parterna fastslog alltså att varje arbetstagare skall ha en fast hemort. Det står inte som i tidigare avtal att arbetsplatsen kan fastställas som hemort. Avtalet innebär att, om de lokala parterna inte enas om ett hemortsavtal för en viss ort, får en arbetstagare anses ha hemort på den ort där arbetsgivaren har huvudkontor eller filialkontor eller annan ort där hemortsavtal gäller, till dess man har kommit överens om hemortsavtal. Bestämmelserna gällde fram till 1977.

Från den 1 april 1977 gällde ett avtal enligt vilket kommungränserna inte längre var bestämmande för hemortsgränsen. Bakgrunden till detta var de kommunsammanslagningar som sketts. Även detta avtal visar att de lokala parterna skall träffa överenskommelser om hemort.

År 1983 skedde en redigering av avtalet under avtalsperioden för att göra det mer pedagogiskt och man gjorde en indelning i kapitel och paragrafer. Någon avsikt att ändra bestämmelsernas innebörd fanns inte. Texten fick den lydelse som finns i nu gällande avtal. I 10 kap. 2 § tredje punkten anges i sista stycket att där hemortsavtal inte upprättats, skall tidigare i detta kapitel angivna regler tillämpas. I tidigare avtal angavs att där hemortsavtal inte fanns upprättade skulle i momentet angivna regler tillämpas. Arbetsgivarparterna menar att, eftersom det står en hänvisning till kapitlet, krävs det inte längre att de lokala parterna skall träffa hemortsavtal; förbundets avdelning eller förbundet skulle alltså inte ha något med fastställande av hemorter att göra. Förbundet menar att det är fråga om en felskrivning. Egentligen borde det ha stått paragraf i stället för kapitel eftersom det skulle vara samma hänvisning som tidigare.

Av ett protokoll fört vid en förhandling mellan EA och SEF den 9 februari 1994 angående fastställande av hemort för arbetsplatsen Såtenäs inom bolaget Skaraborgs Elektriska AB framgår att arbetsgivarsidan medgav vad SEF hävdar i detta mål. De centrala parterna träffade enligt protokollet ett hemortsavtal, vilket enligt arbetsgivarsidans nuvarande uppfattning skulle ha varit helt onödigt. Samma sak framgår av ett förhandlingsprotokoll av den 23 februari 1978, där parterna var BPA och SEF.

Den 25 september 1992 hölls en lokal förhandling som fortsatte i en central förhandling den 14 december. Förhandlingen berör samma parter som de i målet aktuella. Av protokollet framgår att något hemortsavtal inte fanns för Vittaryd. Arbetsgivarsidan hävdade att den anställde, S.S., skulle ha Vittaryd som hemort. Detta bestreds av förbundet. Förhandlingarna slutade med en överenskommelse innebärande att man konstaterade att något hemortsavtal inte fanns för Vittaryd och att S.S. hade anställning i Värnamo. Bolaget var därför skyldigt att utge ersättning till denne. Den ersättning som utgavs avsåg reseersättning under två år, dvs. så lång tid tillbaka som man med hänsyn till preskriptionsreglerna kunde göra anspråk på. S.S. efterträddes senare i Vittaryd av J.J..

När man fastställer hemorten fastställer man också dess gränser. Dessa blir bestämmande för när reseersättning skall utgå. Arbetsgivarsidans ståndpunkt innebär att arbetsgivaren genom avtal med den enskilde arbetstagaren skulle kunna bestämma när reseersättning skall utgå, vilket måste anses helt osannolikt.

Bolaget hade inte något hemortsavtal för Vittaryd. J.J. skall därför anses placerad i Värnamo. Eftersom han hade kortast anställningstid borde han ha blivit uppsagd före de anställda som förbundet i målet yrkar ersättning till.

För det fall förbundet skulle ha fel vad gäller hemortsfrågan skall yrkandena för T.K.s räkning ogillas, då han står näst i tur på turordningslistan.

Kvalifikationsfrågan

Bolaget har påstått att det förhållandet att X.X., I.A. och P.S. har särskilda kvalifikationer skall ha betydelse för förbundets talan.

I första hand bestrider förbundet att dessa arbetstagare har särskilda kvalifikationer. Frågan om kvalifikationer blir som framgår av 22 § andra stycket anställningsskyddslagen bara aktuell vid omplacering. I detta fall är det inte fråga om omplacering eftersom bolaget inte är indelat i olika driftsenheter.

För det fall att arbetsdomstolen skulle acceptera att bolaget var indelat i olika driftsenheter gör förbundet gällande att en gemensam turordning ändå skall upprättas för alla arbetstagarna, eftersom arbetstagarsidan begärt en sådan. Av det skälet finns det inte möjligheter för bolaget att göra avvikelser på grund av särskilda kvalifikationer.

I tredje hand gör förbundet gällande att serviceavdelningen inte är en sådan enhet som avses i installationsavtalets 3 kap. 2 § första punkten, där hänsyn skall tas till krav på särskilda kvalifikationer.

Även om X.X., I.A. och P.S. eller en eller två av dem skulle anses ha specialkompetens har turordningsbrott begåtts i förhållande till dem som förbundet för talan för, eftersom det bland de kvarvarande fanns andra som hade kortare anställningstid än de uppsagda och som därför borde ha sagts upp.

Preskriptionsfrågan

En fyramånadersfrist gäller för väckande av talan om skadestånd enligt anställningsskyddslagen. Då ansökan om stämning lämnades in mot bolaget den 22 eller i vart fall den 27 april 1994 mot bolaget är förbundets talan ej preskriberad.

I enlighet med 4 kap. 5 § arbetstvistlagen skall även den arbetsgivarorganisation där bolaget är medlem instämmas och på det sättet ges möjlighet att företräda medlemmen. Förbundet menar i första hand att den anvisning som ges i lagen inte riktas mot förbundet utan mot arbetsdomstolen. Förbundet har inga möjligheter att stämma in arbetsgivarorganisationen utan kan endast ansöka om stämning. Det kan i detta fall göras en jämförelse med den förpliktelse tingsrätter har att efterhöra huruvida medlemsskap föreligger i facklig organisation och att efterhöra huruvida denna har för avsikt att föra medlemmens talan.

I andra hand hävdar förbundet att EA inte behöver stämmas in för att preskriptionen skall brytas eftersom inga yrkanden riktas mot EA och EA, om EA så önskar, kan underlåta att över huvud taget yttra sig i målet. EA uppträder inte som en egentlig motpart utan mer som ombud för bolaget.

Sammanfattning

Bolaget bröt mot anställningsskyddslagens 22 § när bolaget genomförde uppsägningarna av de sju arbetstagarna i strid mot de regler för hur en turordningslista skulle upprättas i enlighet med lagens och avtalets regler, i första hand på den grunden att bolaget för hela den nu aktuella verksamheten hade ett tillämpligt kollektivavtal och verksamheten var förlagd till ett arbetsställe utan uppdelning på driftsenheter, i vart fall inte på sätt som avtalet föreskriver för att kunna åberopas i turordningssammanhang. I andra hand åberopar förbundet att endast en turordningslista skulle ha upprättats på grund av att förbundet begärt gemensam turordning. Bolaget har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot arbetstagarna.

EIA och bolaget

Preskriptionsfrågan

Arbetsgivarparterna hävdar att förbundets talan i första hand skall ogillas på grund av preskription. Enligt 4 kap. 5 § arbetstvistlagen skall den som vill föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem i arbetsgivarorganisation även instämma organisationen. Organisationen har en självständig ställning såtillvida att den kan föra talan om medlemmen inte vill göra det. Preskriptionsreglerna måste därför gälla även gentemot organisationen. EA instämdes dock efter den frist om fyra månader som gäller i förevarande fall. Talan har därmed väckts för sent.

Allmänt

Elajo är ett för installationssektorns del relativt stort företag med rörelser på en rad platser i Syd- och Mellansverige. På varje plats arbetar man i stort sett som ett separat företag och varje enhet är ganska liten. År 1982 köpte Elajo ett företag i Värnamo och övertog dess verksamhet där. Samtidigt gjorde bolaget en kraftig satsning på servicearbeten, särskilt industriservice. Man ansåg att det var fördelaktigt med en satsning på detta område. Detta visade sig vara riktigt. Eftersom nybyggnationen minskade blev det färre installationsarbeten. Servicesidan klarade sig betydligt bättre. Under 80-talet expanderade Elajo i Värnamo men en viss konjunkturnedgång kom i början på 90-talet. Nedgången var en mycket ovan situation för företagsledarna i branschen och det fanns en stor vilsenhet beträffande vilka regler som gällde vid uppsägningar.

Servicearbetet omfattar underhåll, reparationer och smärre utbyggnader med särskild inriktning på industrin. Den expansion som skett på servicesidan har främst avsett svagströmssidan. Exempel på svagströmsanläggningar är trygghetslarm, brandlarm, fellarm, kabel-TV, porttelefoner o.dyl. Inom Elajos serviceavdelning är man experter på att lokalisera och reparera fel som uppkommer framför allt på svagströmssidan. Det krävs andra kunskaper för servicearbete än för installationsarbete.

Installationsavtalet 3 kap. 2 §

Under vintern 1974 visste EA och SEF att anställningsskyddslagen skulle komma att träda i kraft. Med anledning härav gjordes ändringar i installationsavtalet. Syftet med regeln om att en inom ett företag upprättad avdelning skall betraktas som en särskild driftsenhet var just att avdelningen skulle utgöra en driftsenhet enligt 22 § anställningsskyddslagen. Under förhandlingarna var det ingen diskussion om att en uppdelning på avdelningar förutsatte ett avtal med SEF eller avdelning inom SEF. Det var inte heller tal om att arbetstagarsidan vid en driftsinskränkningssituation skulle kunna begära gemensam turordning. I avtalets 3 kap. 2 § första stycket sägs att en avdelning kan utgöra driftsenhet. I nästa mening talas om montörer som har särskilda kvalifikationer. Det man avsåg vid avtalets tillkomst var s.k. telemontörer, arbetstagare som behärskade tele- och svagströmsarbeten. En uppsägning av en sådan kvalificerad arbetstagare kunde leda till att företaget inte kunde åta sig entreprenader i vilka såväl svagströms- som installationsarbeten ingick. Även andra anställda kunde då bli drabbade. EA ville att arbetsgivaren skulle kunna avgöra om en arbetstagares kvalifikationer var av det slag att han skulle undantas från turordningen. Förbundet gick inte med på detta och arbetsgivarna fick acceptera att det skrevs in i avtalet att vid oenighet gäller lagen. Regeln om särskilda kvalifikationer skall alltså ses som en rekommendation till parterna till skillnad från regeln om upprättande av avdelningar. Jämförelserna mellan punkterna visar att parterna var medvetna om vikten att uttrycka sig klart. Om parterna hade menat att regeln i förstnämnda fallet skulle kunna tillämpas endast om avtal träffats om avdelningsindelning, hade man skrivit det.

Är Elajo i Värnamo indelat i avdelningar?

I ett företag av detta slag, där arbetstagarna är spridda på flera arbetsplatser utanför själva företaget, kan det vara svårt att se om företaget är uppdelat på avdelningar. Att ett företag är indelat i olika avdelningar kan dock framgå genom att det finns olika arbetsledare, separat redovisning och budgetering, olika löneformer och separata löneförhandlingar och att arbetstagarna sysslar med olika typer av arbete. Dessa kriterier är uppfyllda inom Elajo. Kollektivavtalet kräver inte att avdelningstillhörigheten anges i anställningsbevisen.

Elajo har i Värnamo dels en entreprenadavdelning som arbetar huvudsakligen med installationsarbeten och starkström, dels en serviceavdelning. Inom serviceavdelningen bedrivs olika typer av verksamhet. Man arbetar med PLC-system, elektronik, hushållsmaskiner, kylservice samt tele- och svagström.

Vid förhandlingen den 24 januari 1992 mellan bolaget och SEF, enades parterna om att tre montörer skulle sägas upp. Arbetsgivaren förklarade även att företaget avsåg att stärka kompetensen inom styr- och regler- respektive teleinstallationer. Parterna enades den 10 april 1992 om att fyra montörer skulle sägas upp. Att det bland dessa fyra ingick en som var sysselsatt vid servicesidan berodde på att Elajo gjorde en eftergift för att parterna skulle nå enighet. Vid de fortsatta förhandlingarna menade arbetstagarparten att huvudsakligen servicemontörer skulle sägas upp, vilket skulle ha inneburit att servicesidan, den lönsamma delen av bolaget, hade "tömts".

Elajo hade alltsedan bolaget övertog verksamheten i Värnamo satsat på att utöka servicesidan. Serviceverksamheten byggdes upp successivt och särskilda servicebilar införskaffades. Tekniken på svagströmssidan hade blivit så komplicerad att man inte utan vidare kunde flytta anställda från installationssidan till servicesidan. Vid en förhandling den 6 september 1985 anförde arbetsgivarparten att man sett sig nödgad att omplacera två montörer trots att man visste att detta egentligen krävde förhandlingar enligt medbestämmandelagen. Detta visar dels att det fanns en serviceavdelning inom företaget, dels att bolaget tillmätte serviceavdelningen mycket stor betydelse. Vidare anmärktes vid förhandlingen att en anställd på entreprenadavdelningen hade börjat köra en servicebil. Att detta nämndes tyder på att det i normalfallet inte gick att byta avdelning. Vid ett möte den 24 oktober 1985 med montörklubbens styrelse tillsattes en förhandlingskommitte där man såg till att båda avdelningarna var representerade. Även arbetstagarsidan gjorde alltså åtskillnad mellan de båda avdelningarna. I ett protokoll från ett arbetsgruppsmöte angavs särskilt att "hissmontör" respektive "servicebilsmontör" söktes.

Av ackordssedlar från 1993-1994 framgår att av drygt 23 000 arbetstimmar på entreprenadsidan utfördes endast 385 timmar, dvs. ca 1,5 procent av servicemontörer. Det är således fråga om rena undantagssituationer som t.ex. vid sjukdomsfall på entreprenadsidan.

Det krävs inte enligt avtalet att arbetsgivaren skall träffa avtal med förbundet eller dess avdelning för att ett företag skall anses uppdelat på avdelningar. Det är visserligen möjligt att uppdelningen av Elajo i Värnamo borde ha föregåtts av förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen men det är en annan sak som inte är uppe i detta mål.

Hemortsfrågan

Regeln i 10 kap. 1 § 1c) har gammal hävd och torde härstamma från den tid då landsbygden elektrifierades. Montörer skickades ut och fick stundom även övernatta på arbetsorten. 1982-1983 ändrade man avtalets uppdelning i moment till uppdelning i kapitel och paragrafer, eftersom det var svårt att hitta i avtalet. Ändringarna var främst redaktionella. Men vissa ändringar i sak gjordes där man ansåg sig ha hittat fel eller inkonsekvenser. Ändringen i 10 kap. 2 § är ett exempel på detta.

I 1948 års avtal § 11 mom. 2 föreskrevs att vid arbetarens anställande kunde arbetsplatsen bestämmas som hans hemort samt att hemortsavtal, godkända av såväl EA som SEF, skulle tillämpas. SEF menar att avtalet skall tolkas så att det alltid måste finnas ett hemortsavtal för att en ort skall kunna utgöra en hemort. Detta är inte riktigt. Av en anteckning gjord av EA:s dåvarande verkställande direktör, G.K., framgår att syftet med bestämmelsen var ett annat. En "utsocknes" arbetsgivare skulle inte kunna fastställa en ny hemort inom en förut gällande hemortsgräns. En arbetsgivare skulle inte heller kunna som hemort fastställa en arbetsplats belägen strax utanför en redan fastställd hemorts gräns. Regeln syftade således till att hindra att hemortsavtalen kringgicks.

I installationsavtalets 2 kap. 2 § sägs att varje arbetstagare anställs med en fast anställningsort benämnd hemort. I 10 kap. 2 § talas om resegräns och området innanför denna kallas för hemortsområde. Enligt bolagets och EIA:s uppfattning har begreppet hemort två olika betydelser. I den ena menas den plats där en montör är anställd, vilket är viktigt att veta. I den andra betydelsen menar man ett område utanför vilket montören är berättigad till reseersättningar. Med detta synsätt blir hänvisningen i 10 kap. 2 § sista punkten till " detta kapitel" logisk. I kapitlet läggs grunden för rätten till reseersättningar. En annan sak är att ange för vilken plats anställningen gäller.

Anställer man någon enligt 1 c) och det finns ett hemortsavtal för det området, gäller detta. Anställs någon där det inte finns hemortsavtal kan man vid behov komma överens om ett sådant. Förhållandena kan emellertid vara sådana att montören sällan eller aldrig gör några resor. Så förhöll det sig med J.J.. Han anställdes i Vittaryd för att arbeta hos ett visst företag där, Walker. J.J. reste bara någon gång ibland till Värnamo och då fick han reseersättning så fort han lämnade företaget i Vittaryd.

EA hade under år 1994 medlemsföretag på 458 orter. För 216 av dessa orter fanns hemortsavtal. Bolag i Västerås och Luleå har till exempel inte några hemortsavtal. Andra exempel är bolaget Elman i Mälardalen som hade verksamhet på många orter. Hemortsavtal fanns beträffande Köping och Enköping men saknades för Västerås. ABB Installation drev länge verksamhet i Filipstad men hade endast hemortsavtal för Kristinehamn.

Sedan länge föreskrivs i avtalet att hemortsavtal träffas mellan de lokala parterna och att frågan om sådant avtal skall tas upp till förhandling mellan de centrala parterna, om de lokala parterna inte kunnat enas. I avtalet finns dock inte någon "stupstocksregel" som klargör vad som gäller om de centrala parterna inte kan komma överens. Hemortsavtal behöver inte finnas för att en ort skall kunna vara hemort.

Vid företaget Walker i Vittaryd arbetade tidigare montören S.S.. Han efterträddes av J.J. som anställdes med Vittaryd som hemort.

Av J.J:s anställningsbevis framgår att han från och med den 5 oktober 1992 var anställd i Vittaryd. Oavsett hur det förhåller sig med kravet på hemortsavtal var J.J. alltså faktiskt anställd i Vittaryd och arbetade där. Och hans arbetsplats i Vittaryd utgör en driftsenhet enligt 22 § anställningsskyddslagen.

Det är i arbetsgivarens intresse att resegränser finns. Saknas reglering av gränserna kan arbetstagarna göra anspråk på ersättning så snart de lämnar arbetsplatsen.

Enligt ett protokoll den 9 februari 1994, där förhandlingar mellan EA och SEF hölls angående hemortsavtal för Skaraborgs Elektriska AB, framförde arbetsgivarparten följande.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Arbetsgivarparten framförde att man inte motsätter sig hemortsavtal enligt installationsavtalets 10 kap 2 §. Däremot utgör inte, enligt arbetsgivarpartens mening, hemortsavtal förutsättning för anställning enligt 10 kap 1 § punkt c. Hemortsavtalet har endast betydelse vid beräkning av restids- och reskostnadsersättningar samt traktamentsersättningar. Syftet med dagens förhandling är att följa installationsavtalets intentioner som regleras i 10 kap 2 §, hemortsgräns - resegräns. Påståendet från arbetstagarsidan att anställningar skulle vara ogiltiga på grund av att hemortsavtal saknas ter sig helt främmande och tillbakavisas helt av arbetsgivaren.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Parterna träffade därefter en överenskommelse om att det vid det tillfället och för den arbetsplatsen var lämpligt att ha en cirkel med en radie om 4 kilometer som hemortsområde. Förhandlingen och resultatet av den visar att det är lämpligt men inte nödvändigt att parterna kommer överens om hemortsavtal.

Kompetensfrågan

X.X., I.A. och P.S. har kompetens utöver det normala för installationsmontörer och har även arbetsuppgifter som ligger utöver de normala. I.A. har exempelvis den behörighet som den ansvarige har enligt elinstallationsförordningen, vilket inte är vanligt för en installationsmontör. Skulle dessa ersättas av en vanlig montör skulle det krävas utbildning under betydligt längre tid än vad som kan krävas av en arbetsgivare.

Förbundet har hävdat att det inte varit fråga om någon omplaceringssituation. Det är riktigt att det inte varit fråga om ett annat geografiskt område och det är inte heller olika avtalsområden. En rad olika arbeten ryms dock inom installationsavtalet. Med den utveckling som skett har allt fler nya arbetsuppgifter med skilda kvalifikationskrav kommit att falla in under installationsavtalet.

Vid den förhandling som hölls den 21 december 1992 och den 12 januari 1993 i Värnamo var SEF och bolaget ense om att en av de anställda, X.X., hade så speciella arbetsuppgifter att han inte skulle sägas upp. Parterna hade samma inställning vid den lokala förhandlingen den 16 september och 4 oktober 1993.

SEF

En ort utgör ett geografiskt område och inte endast en arbetsplats. En hemort har geografiska gränser och installationsavtalet utgår från detta. Att hemortsavtal saknas för ett stort antal orter strider mot installationsavtalet.

DOMSKÄL

Huvuddragen i tvisten

Den 15 november 1993 sade bolaget på grund av arbetsbrist upp sju montörer, nämligen T.K., A.B., O.P., S.S., E.W., S.C. och S.K.. Förbundet har gjort gällande att bolaget därvid bröt mot anställningsskyddslagens turordningsregler och yrkat allmänt och ekonomiskt skadestånd till de sju uppsagda. Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena.

Flera frågor är tvistiga mellan parterna. Arbetsgivarsidan har i första hand gjort gällande att förbundets talan skall ogillas på grund av att talan mot EA väckts först efter utgången av den fyramånadersfrist som enligt anställningsskyddslagen gäller för väckande av talan om skadestånd. Förbundet har invänt bl.a. att det är tillräckligt att talan väckts mot bolaget inom den tiden.

Förbundets inställning att bolaget är skadeståndsskyldigt mot samtliga sju berörda arbetstagare bygger på att de skulle upptas på samma turordningslista som alla andra montörer som var anställda hos Elajo i Värnamo. Vid uppsägningstillfället skulle denna lista enligt förbundets mening uppta 20 montörer. Det är ostridigt att det bland dem som inte sades upp fanns en del som hade kortare anställningstid hos bolaget än de uppsagda.

Mot påståendet om turordningsbrott har arbetsgivarsidan gjort flera invändningar. Man har invänt att Elajo i Värnamo var indelat i två olika avdelningar, som enligt installationsavtalet utgör två separata driftsenheter, och att arbetsbrist förelåg endast inom den avdelning där de uppsagda var sysselsatta. Vidare har man invänt att den arbetstagare som hade den kortaste anställningstiden tillhörde en annan turordningskrets, eftersom han var anställd med Vittaryd, en ort belägen ett par mil från Värnamo, som hemort. Slutligen har arbetsgivarsidan som dess talan måste förstås invänt att tre av de montörer som inte sades upp trots att de hade kortare anställningstid än några av de uppsagda hade arbetsuppgifter som de uppsagda saknade tillräckliga kvalifikationer för. Förbundet har bestritt dessa påståenden.

Preskriptionsfrågan

I målet är ostridigt att förbundet väckt talan mot bolaget inom den i anställningsskyddslagen angivna tiden för väckande av skadeståndstalan, fyra månader, samt att talan mot EA väckts först efter utgången av den tiden. Arbetsgivarparternas ståndpunkt är att talan i dess helhet skall ogillas på grund av preskription, därför att talan inte väckts mot EA inom fristen.

Förbundet har anfört att talan inte är preskriberad, i första hand därför att den anvisning som ges i arbetstvistlagen om att även arbetsgivarorganisationen skall stämmas in inte är en förpliktelse som riktar sig till käranden utan till arbetsdomstolen. Förbundet kan inte stämma in arbetsgivarorganisationen utan kan endast ansöka om stämning. En jämförelse kan göras med den förpliktelse som tingsrätter har att efterhöra om medlemskap föreligger i facklig organisation och om organisationen i så fall vill föra medlemmens talan. I andra hand har förbundet gjort gällande att talan inte är preskriberad, eftersom EA inte behöver stämmas in inom en viss tid. Inga yrkanden riktas mot EA och EA kan underlåta att yttra sig i målet. Föreningen uppträder egentligen som ombud för bolaget.

Arbetsdomstolen har i ett tidigare avgörande haft att ta ställning till motsvarande frågeställning vid tillämpningen av en talefristregel i lagen (1976:600) om offentlig anställning. I det fallet (AD 1981 nr 68) hade talan väckts inom den föreskrivna talefristen mot en arbetstagare men först efter fristens utgång mot dennes organisation, SACO/SR. I domskälen anfördes följande.

I förevarande mål riktas inget yrkande mot organisationen. SACO/SRs ställning i rättegången kan i stort sett jämställas med ett rättegångsombuds. Om organisationen så önskar kan den underlåta att överhuvudtaget yttra sig i målet. Den uppträder alltså inte som egentlig motpart. Det är inte rimligt att kärandeparten skulle riskera rättsförluster därför att parten av förbiseende eller eljest inte ansökt om stämning på organisationen i rätt tid. Domstolen vill också erinra om att preskriptionsregeln med arbetstagarparternas ståndpunkt skulle få olika innebörd beroende på vid vilken domstol tvisten anhängiggjordes. Om tvisten med hänsyn till forumreglerna i 2 kap arbetstvistlagen - exempelvis därför att kollektivavtal saknades - i stället skulle ha instämts till tingsrätten skulle nämligen inte organisationen haft ställning av part i rättegången varvid knappast någon tvekan rått i frågan om preskription.

Enligt arbetsdomstolens mening bör samma synsätt anläggas vid tillämpningen av talefristreglerna i anställningsskyddslagen. Att talan inte väckts mot en organisation inom den frist som föreskrivs bör alltså inte anses medföra att preskription inträtt om talan mot den medlem i organisationen som yrkandena riktas mot väckts i tid. Arbetsdomstolen kan alltså inte dela arbetsgivarsidans uppfattning att förbundets talan skall ogillas på grund av preskription.

Är Elajo i Värnamo indelat i avdelningar?

I 3 kap. 2 § installationsavtalet har kollektivavtalsparterna infört regler som innebär eller kan innebära avvikelser från anställningsskyddslagen. Där föreskrivs att inom ett företag upprättad avdelning eller annan enhet med särskild inriktning på visst slag av montage som kräver särskilda kvalifikationer skall betraktas som en driftsenhet vid bestämmande av turordning. Som exempel nämns avdelningar för svagström, hissmontage och ställverksmontage.

I målet har parterna framfört i viss mån skilda uppfattningar om avtalets innebörd i denna del. Förbundet har nämligen gjort gällande att det skulle krävas att en överenskommelse om avdelningsindelning träffas med arbetstagarsidan för att en sådan indelning skall kunna göras gällande i turordningssammanhang, något som arbetsgivarsidan bestritt och som det synes svårt att finna stöd för i avtalstexten.

Enligt arbetsdomstolens mening framstår det också som tveksamt om den avdelning vid Elajo i Värnamo som av arbetsgivarsidan kallats serviceavdelningen över huvud taget kan utgöra en avdelning i avtalets mening. Anledningen till denna tveksamhet är följande förhållanden. Serviceavdelningen vid Elajo i Värnamo innefattar enligt den beskrivning som getts av den inte ett visst slag av montage som kräver särskilda kvalifikationer utan ett flertal olika slag av arbeten. Enligt uppgifter i målet arbetade man där med hisservice, PLC-system och elektronik, hushållmaskiner och kylservice samt tele/svagström, dvs. arbeten som rimligen inte alla kräver samma kvalifikationer. Regeln i avtalet ger närmast intrycket att det inom en avdelning endast skall förekomma ett visst slag av arbete, dvs. att kvalifikationskravet är detsamma för alla som arbetar inom en viss avdelning. Detta intryck förstärks onekligen av fortsättningen av avtalstexten. Föreskriften om att parterna i arbetsbristsituationer bör beakta intresset av att montörer vars yrkeskunnighet är nödvändig för företagets fortsatta verksamhet får behålla sina anställningar synes nämligen vara riktad till enbart företag där uppdelning på avdelningar inte förekommer. Några sådana överväganden skulle således inte göras inom ett avdelningsuppdelat företag och inte heller behöva göras om kvalifikationskravet är enhetligt inom en avdelning. S.J., som varit förbundssekreterare och förbundsordförande och som deltog på förbundets sida vid tillkomsten av dessa avtalsbestämmelser, har uppgett att arbetsgivarsidan då ville ha med just serviceavdelning som ett exempel men att detta inte kom med därför att det ansågs alltför oprecist.

Arbetsdomstolen finner emellertid med hänsyn till de bedömningar av de faktiska förhållandena vid Elajo i Värnamo som görs i det följande att den inte behöver ta definitiv ställning till de nu berörda frågorna om kollektivavtalets innebörd.

Parterna i målet är i viss mån ense om vilka kriterier som bör läggas till grund för bedömningen av om en avdelning kan anses upprättad. De är ense om att man bör beakta sådant som att olika arbetsledare finns, att separat redovisning och budgetering tillämpas, att olika typer av arbeten utförs samt att olika löneformer och skilda löneförhandlingar förekommer. Förbundet har gjort gällande att det dessutom krävs att de anställda vet att de är placerade på en viss avdelning och att detta framgår av deras anställningsbevis, att avdelningsindelningen kan utläsas av organisationsplan och information samt att arbetstagarna till helt övervägande del, "99 procent", arbetar på en och samma avdelning.

Vissa omständigheter talar för arbetsgivarsidans ståndpunkt. Utredningen i målet får nämligen anses visa att det förelåg skillnader mellan servicemontörerna och installationsmontörerna i följande avseenden. De hade olika arbetsledare. Separata löneförhandlingar fördes. Löneformerna var olika genom att installationsarbete utfördes på ackord och servicearbete utfördes mot tidlön.

Andra omständigheter talar för förbundets ståndpunkt. Arbetsgivarsidan har inte företett någon årsredovisning, organisationsplan, personalinformation eller liknande som utvisar att det fanns två avdelningar. Det har inte heller visats att den ekonomiska redovisningen i form av budget och liknande var åtskilda, även om en separat redovisning förekom beträffande servicebilarna. Tre av de berörda arbetstagarna, T.K., A.B. och O.P., har hörts i målet och de har uppgett att de aldrig före den i målet aktuella uppsägningssituationen hört talas om någon avdelningsindelning. Det får också betecknas som ostridigt att bolaget inte i de tidigare uppsägningssituationerna gjort gällande att det fanns två skilda avdelningar.

En sak råder det viss oklarhet om, nämligen i vilken utsträckning arbetstagare som i huvudsak utförde ett slags arbete, servicearbete eller installationsarbete, också utförde arbete av det andra slaget. Enligt en av arbetsgivarsidan gjord sammanställning av ackordssedlar har det arbete som utförts på entreprenadsidan endast i liten utsträckning, 1,5 procent, utförts av servicemontörer. Sammanställningen har ifrågasatts av förbundet. Någon motsvarande utredning om i vilken utsträckning de som i huvudsak utförde installationsarbete också utförde servicearbete har inte företetts. C.J., som är chef för Elajo i Värnamo, och G.J., som är arbetsledare där, har vid de förhör som hållits med dem uppgett att det i stort sett aldrig förekommer att installationselektriker utför servicearbete. T.K., A.B. och O.P., vilka huvudsakligen utförde installationsarbete, har dock uppgett att de i viss utsträckning har utfört vad som i målet betecknats som servicearbete, nämligen på svagströmssidan, och även gett exempel på sådana arbeten.

Arbetsdomstolen finner vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet att arbetsgivarsidan, som i denna del har bevisbördan, inte förmått visa att Elajo i Värnamo varit indelat i två skilda avdelningar. Arbetsdomstolen beaktar därvid förutom de faktiska förhållandena särskilt att bolaget inte före de aktuella uppsägningarna gjort gällande att det fanns två avdelningar utan agerat som om det inte fanns två avdelningar samt att de berörda arbetstagarna tydligen inte uppfattat att det skulle finnas två avdelningar.

Arbetsdomstolens slutsats är alltså att arbetsgivarsidans invändning om att det skulle finnas två avdelningar och därmed två driftsenheter vid Elajo i Värnamo såvitt utredningen visar inte har fog för sig.

Kvalifikationsfrågan

Parterna har i målet argumenterat i frågan om tre av de montörer som inte sades upp, X.X., P.S. och I.A., hade sådana särskilda kvalifikationer att de skall undantas från turordningslistan. Det är en fråga som kan diskuteras i förhandlingar om en avtalsturlista men något sådant är inte aktuellt i målet. På särskild fråga har parterna också uppgett att vad som skall prövas i denna del är om de uppsagda arbetstagarna eller någon eller några av dem har tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter som kvarstod efter uppsägningarna och som utfördes av X.X., P.S. och I.A.. Här bortses då från att förbundet även gjort gällande att den frågan inte kommer upp eftersom det enligt förbundets mening inte skulle ha blivit aktuellt med omplaceringar av de uppsagda om de eller några av dem fått stanna kvar och andra sagts upp i stället.

De väsentliga frågorna är alltså vilka kvalifikationer de arbetsuppgifter som utförs av X.X., P.S. och I.A. kräver och om de sju uppsagda eller några eller någon av dem har tillräckliga kvalifikationer i anställningsskyddslagens mening för dessa arbetsuppgifter. Av förarbetena till lagen och arbetsdomstolens praxis framgår att kravet på tillräckliga kvalifikationer inte bör avse annat än att arbetstagarna skall ha de allmänna kvalifikationer som krävs av den som söker anställning samt att arbetsgivaren får acceptera en viss kortare inlärningsperiod. Av samma rättskällor framgår att den arbetsgivare som påstår att en arbetstagare inte har tillräckliga kvalifikationer har bevisbördan för detta påstående.

Arbetsgivarsidan har genom förhören med C.J. och G.J. i viss utsträckning belyst vilka krav de tre kvarvarande arbetena ställer. Av deras uppgifter torde man vara berättigad att dra slutsatsen att inte vilken installationselektriker som helst utan vidare kan klara dessa arbeten. Däremot saknas det i stort sett helt utredning om vilken utbildning och vilka erfarenheter de sju uppsagda arbetstagarna har och om vilken tid som skulle krävas för att sätta dem in i de ifrågavarande arbetsuppgifterna. Av den utredning som förebringats kan man alltså inte sluta sig till att de saknar tillräckliga kvalifikationer i lagens mening för de kvarvarande uppgifterna.

Arbetsdomstolens slutsats av det anförda är alltså att arbetsgivarsidan inte visat att de sju uppsagda eller någon eller några av dem saknar tillräckliga kvalifikationer för fortsatt arbete vid Elajo i Värnamo.

Hemortsfrågan

Tvisten i denna del rör frågan om J.J. skall anses tillhöra samma driftsenhet som övriga montörer. Ostridigt är att J.J. anställts för att arbeta i Vittaryd, en ort belägen några mil från Värnamo, och att Vittaryd angetts som hemort i hans anställningsbevis. Ostridigt är också att det för Vittaryd inte finns något sådant hemortsavtal som omnämns i installationsavtalet.

Arbetsgivarsidans inställning är att J.J. inte skall tillhöra samma driftsenhet och därmed inte heller ingå i samma turordning som övriga montörer. Denna uppfattning grundas i första hand på att J.J. anställts med Vittaryd som hemort, närmare bestämt hemort enligt 10 kap. 1 § 1 c. En sådan arbetstagare skall enligt 3 kap. 2 § anses höra till en särskild driftsenhet. I detta ligger att arbetsgivarsidans uppfattning är att det inte krävs att ett hemortsavtal slutits för en ort för att denna skall kunna utgöra hemort i avtalets mening. I andra hand grundar arbetsgivarsidan sin inställning på att J.J. faktiskt anställts för att arbeta i Vittaryd och att hans arbetsplats där, oavsett hur det må förhålla sig med kollektivavtalsförhållandena, enligt 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen utgör en egen driftsenhet.

Förbundets inställning är att Vittaryd inte kan utgöra en hemort i avtalets mening, eftersom det inte föreligger något hemortsavtal för Vittaryd, och att J.J. därför inte skall anses höra till någon särskild driftsenhet.

I 2 kap. 2 § i avtalet föreskrivs att varje arbetstagare anställs med en fast anställningsort benämnd hemort. Där görs också en hänvisning till 10 kap. i avtalet. 10 kap. innehåller två paragrafer. I den första, som har rubriken Allmänt om hemort föreskrivs bl.a. att arbetstagarens hemort kan vara a) den ort där arbetsgivaren har sitt huvudkontor eller b) den ort där arbetsgivaren har för stadigvarande bruk inrättat filialkontor eller c) annan ort under förutsättning att kost och logi på rimligt sätt där kan erhållas. I den andra paragrafen, som har rubriken Hemortsgräns - resegräns, föreskrivs bl.a. att hemortens gränser och i förekommande fall resegränser inom hemorten skall fastställas i hemortsavtal, att sådana avtal träffas mellan parternas lokalavdelningar och att hemortsavtalen för att de skall vara giltiga skall godkännas av EA och SEF samt att frågan om hemortsavtal skall tas upp till förhandling mellan EA och SEF, om de lokala parterna efter förhandling inte kunnat enas. Vidare föreskrivs bl.a. följande.

Vid fastställande av hemort enligt 1 § 1 c) gäller följande:

På sådana orter, där av EA och SEF godkända hemortsavtal upprättats, skall dessa tillämpas.

Där sådana hemortsavtal inte upprättats, skall tidigare i detta kapitel angivna regler tillämpas. Ny hemort enligt 1 § 1 c) får inte förläggas närmare redan fastställt hemortsområde än att avståndet mellan gränserna är minst 3 km.

Den fråga domstolen har att ta ställning till är alltså om det är en förutsättning för att en ort skall kunna utgöra hemort att det finns ett hemortsavtal för den orten.

Regler om hemort har funnits i installationsavtalet sedan länge även om deras innebörd och betydelse skiftat. Ostridigt förhåller det sig så att dessa regler främst är att se som en grund för avtalets regler om reseersättningar. Sådana ersättningar utgår enligt avtalets 11 kap. vid arbete utanför hemorten. Genom de ändringar av avtalet som gjordes i samband med tillkomsten av 1974 års anställningsskyddslag kom dock hemortsreglerna, som framgår av 3 kap. 2 §, att få betydelse i turordningssammanhang.

Bestämmande för hur ett avtal skall tolkas är i första hand den gemensamma partsavsikten med avtalet. Det är givetvis svårt att förebringa utredning om en eventuell gemensam partsvilja beträffande avtalsbestämmelser som ursprungligen tillkommit för mycket lång tid sedan och undergått många förändringar. Ingen av parterna i detta mål har heller visat att det förelegat någon för avtalsparterna gemensam avsikt beträffande den aktuella tvistefrågan.

Parterna har i målet också hänfört sig till vissa protokoll från förhandlingar som rört frågor om hemort och resultatet av dessa förhandlingar. Arbetsdomstolen kan av dessa handlingar inte dra slutsatsen att någondera parten i dessa sammanhang skulle ha intagit någon annan ståndpunkt i tolkningsfrågan än de gjort i målet.

Det finnas dock anledning att uppehålla sig vid något av vad som framkommit om avtalets utveckling, även om man inte heller därav kan sluta sig till att det funnits en gemensam partsavsikt beträffande den aktuella frågan.

I 1948 års avtal infördes en regel om att "(h)emortsavtal, godkända av såväl Elektriska Arbetsgivareföreningen som Svenska Elektrikerförbundet, skola tillämpas". EA:s dåvarande VD G.K. gjorde i anslutning till den bestämmelsen en anteckning om dels att med detta torde avses att en "utsocknes" arbetsgivare inte kan fastställa en ny hemort inom en förut gällande hemortsgräns dels att en arbetsgivare inte torde kunna som hemort fastställa en arbetsplats belägen strax utanför en fastställd hemortsgräns. Om detta var syftet med regeln kan den knappast uppfattas så att det alltid måste finnas ett hemortsavtal för en ort för att den skall kunna vara hemort i avtalets mening.

S.J. har däremot instämt i förbundets uppfattning, nämligen att ett företag på en ort inte kan anställa en arbetstagare på en närbelägen ort för vilken hemortsavtal saknas utan att företaget i så fall får anställa arbetstagaren med den ort där företaget finns som hemort. Han har emellertid också uppgett att det inte påverkar anställningen om ett hemortsavtal upphör att gälla på den ort där en arbetstagare anställts även om företaget finns på en annan ort. Att hemortsavtal saknas för en ort där det finns ett installationsföretag torde enligt S.J. inte ge anledning till tvist om arbetsgivaren betalar reseersättningar till en montör så snart denne lämnar företaget för att arbeta utanför detta. S.J. och förbundets nuvarande förhandlingschef S.H., som också hörts i målet och därvid redovisat förbundets uppfattning om installationsavtalets innebörd, har emellertid inte pekat på något som förekommit i avtalsförhandlingar eller något annat som kan sägas ge stöd för deras uppfattning i den här aktuella tolkningsfrågan.

I avsaknad av en klargörande utredning om parternas avsikt med avtalet är avtalets ordalydelse av stor betydelse. Arbetsdomstolen kan dock inte finna att avtalets ordalydelse ger något påtagligt stöd för någon av parternas olika uppfattningar om avtalets innebörd. Detta gäller även om man skulle godta förbundets påstående om att 10 kap. 2 § av misstag fått en annan lydelse än den avsedda. Vad som kan konstateras är emellertid att det i 10 kap. 1 § 1 c) föreskrivs att annan ort än den där arbetsgivaren har sitt huvudkontor eller viss filial kan vara hemort under en där angiven förutsättning, nämligen att kost och logi på rimligt sätt där kan erhållas. Om det hade varit en förutsättning också att hemortsavtal finns borde det ha framgått där, åtminstone om det skulle föreligga en skillnad mellan å ena sidan punkten 1 c) och å andra sidan de två föregående alternativen. Den omständigheten att det finns många företag med huvudkontor eller filialer på orter där hemortsavtal saknas utan att förbundet ifrågasatt detta kan uppfattas som ett tecken på att en sådan skillnad skulle föreligga.

Det kan också finnas anledning att peka på vad arbetsgivarsidan framhållit nämligen att det i 10 kap. 2 § inte finns någon föreskrift om vad som skall gälla för det fall att parterna inte kan enas om ett hemortsavtal. Detta kan tydas som att det inte är nödvändigt att ett hemortsavtal finns.

Den faktiska tillämpningen av avtalets regler kan det också finnas anledning att beakta vid tolkningen. Hur det förhållit sig tidigare är oklart men enligt en uppgift från arbetsgivarsidan, som inte bestritts av förbundet, hade EA år 1994 medlemsföretag på 458 orter och endast på mindre än hälften av dessa, 216 orter, fanns hemortsavtal. Detta talar starkt emot att förekomsten av ett hemortsavtal för en ort är en nödvändig förutsättning för att anställning skall kunna ske på orten.

Avsaknaden av hemortsavtal får enligt vad utredningen visar vissa konsekvenser för rätten till reseersättningar. Ett installationsföretag på en ort utan hemortsavtal blir enligt vad arbetsgivarsidan uppgett skyldigt att betala reseersättningar så snart en arbetstagare lämnar företaget för att arbeta utanför detta.

Vid en samlad bedömning av vad som framkommit finner arbetsdomstolen att övervägande skäl talar för arbetsgivarsidans ståndpunkt i tolkningsfrågan.

Slutsatsen av det anförda blir att J.J. skall anses anställd med Vittaryd som hemort och därmed anses höra till en särskild driftsenhet. Han skall alltså inte som förbundet gjort gällande tas upp på samma turordningslista som övriga montörer. Det bör framhållas att J.J. anställts med Vittaryd som hemort. Domstolen har inte haft anledning att ta ställning till hur bedömningen skulle bli om han först anställts i Värnamo och under anställningen placerats i Vittaryd.

Förbundet har uppgett att vid den bedömning som arbetsdomstolen nu gjort skall yrkandena om skadestånd till T.K. avslås.

Skadeståndsfrågor

Av det hittills anförda följer att bolaget har gjort sig skyldigt till turordningsbrott såvitt avser S.K., S.C., E.W., S.S., O.P. och A.B. och därmed ådragit sig skyldighet att utge skadestånd till dessa.

Parterna är i huvudsak ense om hur de ekonomiska skadestånden skall beräknas. Beträffande några av arbetstagarna har dock arbetsgivarsidan vitsordat något lägre belopp än de som yrkats. Skillnaderna mellan yrkade och vitsordade belopp avser vad som avräknats med anledning av att arbetstagarna haft inkomster från annat håll. Förbundet har i sådana fall avräknat de inkomster som arbetstagarna faktiskt haft, dvs. där de arbetat mot tidlön endast denna tidlön. Arbetsgivarparterna anser däremot att ett något högre belopp, motsvarande ackordslön, skall avräknas.

Grunden för arbetsgivarparternas inställning i denna del är följande. När de skadeståndsberättigade har förvärvat dessa andra inkomster har de varit sysselsatta på installationsavtalets område. De har därvid haft samma möjligheter till ackordslön i det nya arbetet som i arbetet hos Elajo. Avräkning bör därför göras inte med endast den lön de faktiskt uppburit i den nya anställningen utan med den lön de kunnat erhålla om de arbetat på ackord. Förbundet har genmält att det är arbetsgivarens ansvar att se till att arbeten läggs ut på ackord och att arbetstagaren inte disponerar över detta, varför endast den faktiska månadslönen skall avräknas.

Enligt arbetsdomstolens mening saknas det anledning att avräkna mer än den tidlön som de berörda faktiskt uppburit, eftersom de inte själva kan bestämma över löneformen. De ekonomiska skadestånden till de skadeståndsberättigade bör därför bestämmas till yrkade belopp.

Arbetsdomstolen finner vid en samlad bedömning att det allmänna skadeståndet till envar av de skadeståndsberättigade bör bestämmas till yrkat belopp, 50 000 kr.

Ränta på de allmänna skadestånden

Förbundet har yrkat ränta enligt räntelagen på de allmänna skadestånden från den 24 januari 1994, den dag den centrala tvisteförhandlingen avslutades, till dess betalning sker. Arbetsgivarparterna har bestritt att ränta skall utgå från en tidigare tidpunkt än dagen för huvudförhandlingen.

Vanligtvis yrkas och utdöms ränta på allmänna skadestånd från dagen för delgivning av stämning. Stöd för detta finns i 4 § tredje stycket räntelagen. Ränta kan också enligt 4 § andra stycket samma lag utgå från en tidigare tidpunkt. På fordran som avser skadestånd eller annan liknande ersättning som inte kan fastställas utan särskild utredning utgår ränta på förfallet belopp från den dag som infaller en månad efter det att borgenären framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom.

Förbundet har inte anfört några omständigheter som medför att ränta kan utgå från tidigare tidpunkt än dagen för delgivning av stämning och arbetsgivarsidan har inte fog för sin ståndpunkt att ränta skall utgå först från dagen för huvudförhandling i målet.

Stämningen i målet delgavs bolaget den 29 april 1994 och från den dagen bör ränta utgå på de allmänna skadestånden.

Rättegångskostnaderna

I målet har framställts flera yrkanden och parterna har vunnit ömsom. Med hänsyn härtill och efter en skälighetsuppskattning av rättegångskostnadernas fördelning på de olika tvistefrågorna finner arbetsdomstolen att arbetsgivarparterna bör åläggas skyldighet att utge en jämkad ersättning för förbundets rättegångskostnader.

Förbundet har begärt ersättning för kostnader med 221 947 kr, varav 173 113 kr avser ombudsarvode och 48 834 kr avser inställelsekostnader för T.K., A.B., O.P. och A.O.. Bland inställelsekostnaderna har upptagits förutom förlorad arbetsförtjänst, traktamente, logi- och reskostnad även "resarvode" med 3 240 kr och "arbetsgivaravgifter" med 5 953 kr. Arbetsgivarparterna har bestritt att ersättning skall utgå för arbetsgivaravgifter och resarvode och överlämnat till domstolen att bedöma skäligheten i det yrkade ombudsarvodet.

Förbundet har inte förklarat varför de som resarvode och arbetsgivaravgifter yrkade beloppen skall anses utgöra ersättningsgilla rättegångskostnader och de bör inte ersättas som sådana.

Det yrkade ombudsarvodet får anses skäligt.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen förpliktar Elajo Elinstallationer AB att utge

dels ekonomiskt skadestånd

till S.K. med etthundratrettiotretusenfyrahundrafyrtiofem (133 445) kr,

till S.C. med nittiotusentvåhundrafyrtioåtta (90 248) kr,

till E.W. med etthundraåttioniotusensexhundrafyra (189 604) kr,

till S.S. med tvåhundrafemtontusenfyrahundrafemtionio (215 459) kr,

till O.P. med etthundrafemtontusensexhundrasextio (115 660) kr och

till A.B. med etthundrafemtiotretusenfemhundrafyrtio (153 540) kr,

allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen å varje månads nettobelopp från varje delbelopps förfallodag i enlighet med vad som framgår av domsbilaga 1 till dess betalning sker,

dels allmänt skadestånd till envar av ovan nämnda arbetstagare med femtiotusen (50 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 29 april 1994 till dess betalning sker.

2. Arbetsdomstolen avslår Svenska Elektrikerförbundets yrkande om ekonomiskt och allmänt skadestånd till T.K..

3. Svenska Elektrikerförbundet förbehålls rätt att vid ny rättegång i mån av befogenhet föra talan om ekonomiskt skadestånd för tiden efter den 6 mars 1996.

4. Elinstallatörernas Arbetsgivareförening och Elajo Elinstallationer AB skall med hälften var ersätta Svenska Elektrikerförbundet för rättegångskostnader med etthundrafemtioniotusenfemhundrasextiofem 159 565 kr, varav 129 835 kr för ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av ersättningen utgör 31 913 kr mervärdesskatt.

Dom 1996-05-29, målnummer A-100-1994

Ledamöter: Hans Tocklin, Ulla Erlandsson, Ingemar Källberg, Ulf E. Nilsson, Lennart Hörnlund (förre direktören i Sveriges Skogsindustriförbund; tillfällig ersättare), Gunnar Ericson och Rolf Lindh (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Helena Larsson