lagen.nu

AD 1996 nr 77

Fråga om det förelegat laga skäl enligt anställningsskyddslagen för uppsägning och avskedande av en föreståndare vid en förskola.

Parter:

Lärarförbundet; Kooperationens Förhandlingsorganisation; Ballongens Montessoriförskola ekonomisk förening

Nr 77

Lärarförbundet

mot

Kooperationens Förhandlingsorganisation och Ballongens Montessoriförskola ekonomisk förening i Knivsta.

Ballongens Montessoriförskola ekonomisk förening (föreningen) är medlem i Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO) och är därigenom bunden av mellan KFO och Lärarförbundet gällande kollektivavtal.

Föreningen driver sedan april 1991 en förskola i Knivsta, "Ballongen", i form av ett föräldrakooperativ. Förskolans verksamhet bygger på den av Maria Montessori grundlagda s.k. montessoripedagogiken. Vid förskolan finns två avdelningar, en för barn i åldern 1-3 år och en för barn i åldern 4-6 år. Förskolan drivs i lokaler på bottenvåningen i en industrifastighet. På våningen ovanför finns ett kontor som föreningen disponerar. I anslutning till förskolans entre finns fack för varje familj som har barn vid skolan. I dessa fack kan t.ex. olika meddelanden från föreningens styrelse till de övriga medlemmarna lämnas.

Föreningens medlemmar utgörs av föräldrarna till de barn som vistas på förskolan. Föreningens styrelse består av ordförande, vice ordförande, kassör, vice kassör och sekreterare. Val av ledamöter till styrelsen sker bland föräldrarna vid föreningsstämma som hålls på våren varje år. En styrelseledamots mandatperiod är två år varefter ledamoten avgår. R.N. var ordförande verksamhetsåret 1992-1993. Hon efterträddes av L.E-T., som varit vice ordförande. A.H. var vice ordförande 1993-1994 och ordförande verksamhetsåret därpå. B.B. var kassör 1992-1994; han efterträdde A.L.W.. År 1994-1995 var S.S. kassör i föreningen. Då var även bl.a. T.M. och G.Å. styrelseledamöter.

Under hela eller delar av den tid som är aktuell i målet - dvs. åren 1992-1994 - fanns utöver föreståndaren följande personer anställda vid förskolan, nämligen förskollärarna E.C., M.H. och A.O., barnskötarna C.G. och M.J. samt B-I.P., som utan att vara utbildad barnskötare arbetade som sådan.

Medlemmen i Lärarförbundet E.M. är född år 1936. Hon är utbildad bl.a. till förskollärare och arbetade som sådan under tiden 1964-1987. Därefter genomgick hon vid Uppsala universitet en ettårig påbyggnadskurs i montessoripedagogik. Efter den utbildningen arbetade hon som vikarie på olika platser. Den 29 juli 1992 anställdes hon av föreningen som föreståndare. Hon blev den 8 december 1994 uppsagd från anställningen under åberopande av skäl som var att hänföra till henne personligen. Sista anställningsdag enligt uppsägningen var den 8 april 1995. Den 2 mars 1995 avskedades hon av föreningen.

Med anledning av uppsägningen och avskedandet har tvist uppkommit mellan parterna om huruvida föreningen hade laga skäl för dessa åtgärder eller ej. Lärarförbundet har vid arbetsdomstolen väckt talan mot arbetsgivarparterna och därvid yrkat att föreningen skall förpliktas att till E.M. utge allmänt skadestånd om 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker. Vidare har Lärarförbundet förbehållit sig rätten att senare föra talan avseende den ekonomiska skada som E.M. genom föreningens agerande kan komma att åsamkas.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet och har förklarat sig inte vitsorda något skadeståndsbelopp som skäligt i sig. De har emellertid vitsordat ränteyrkandet.

Parterna har av varandra fordrat ersättning för rättegångskostnader. I anslutning därtill har arbetsgivarparterna hemställt att rättegångskostnaderna måtte kvittas enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen, om arbetsgivarsidan skulle förlora målet.

Stämning i målet delgavs med föreningen den 19 oktober 1995.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Lärarförbundet

E.M. är utbildad i montessoripedagogik. Hon anställdes i juli 1992 av föreningen på heltid som föreståndare vid Ballongens förskola. Förskoleverksamheten hade då bedrivits i cirka ett år. Det hade dock inte fungerat särskilt bra med den föreståndare som fanns innan E.M. anställdes. Detta berodde till stor del på att den tidigare föreståndaren inte hade någon utbildning i montessoripedagogik. Enligt sina anställningsvillkor hade E.M. viss s.k. barnfri tid under vilken hon skulle ägna sig åt bl.a. planering av förskoleverksamheten och tillverkning av montessorimaterial till skolan.

E.M. fick mängder av uttryck för att hennes arbete uppskattades. Exempelvis erhöll hon i samband med föreningsstämman i maj 1993 starka lovord för sin insats, såväl av den då avgående styrelsen och dess ordförande R.N. som av den nya ordföranden L.E-T.. Läsåret 1993-1994 innebar inga förändringar från denna synpunkt. Även det året förlöpte alltså väl. Det kan dock finnas skäl att framhålla att från maj 1993 styrelsen inte längre kallade E.M. till sina sammanträden; dessförinnan hade hon regelmässigt kallats till dessa möten.

Sedan de anställda vid ett personalmöte i januari 1994 hade framfört viss kritik mot styrelsens sätt att sköta informationen till dem bestämdes det att ordföranden L.E-T. och E.M. tillsammans skulle vara på förskolans kontor en gång per vecka, så att den som ville kunde ta kontakt med dem för att diskutera uppkommande frågor. E.M. fick varken vid dessa tillfällen eller eljest före september 1994 ens några indikationer på att styrelsen inte var nöjd med hennes sätt att sköta arbetet som föreståndare.

I juni 1994 avslutades läsåret med en sommarfest. Vid den framförde hela personalen spontant, alltså inte på uppmaning av E.M., en hyllningsvisa till henne. Visan innehöll ampla lovord. Vistexten och ett försättsblad på vilket personalen hade skrivit sina namn överlämnades till E.M. som ett slags gåva. Av vistexten kan man dra slutsatsen att det åtminstone då inte fanns några samarbetsproblem mellan E.M. och den övriga personalen. I vart fall hade E.M. inte någon anledning att anta att det förelåg några sådana problem.

Under sommaren 1994 insjuknade E.M. i struma. Trots detta försökte hon börja tjänstgöra när höstterminen inleddes den 8 augusti. Hon blev emellertid sjukskriven den 19 samma månad. Vid månadsskiftet augusti- september fick hon ett stort vykort från förskolan med texten "Krya på dig. Vi saknar dig. Barn o Personal". Också vykortet visar att det inte fanns några samarbetssvårigheter mellan E.M. och personalen och i varje fall att hon inte hade skäl att tro att några sådana svårigheter förelåg.

Vid ett personalmöte den 5 september meddelade likväl några av de anställda helt överraskande att de inte kunde samarbeta med E.M. och att de avsåg att sluta sina anställningar, om hon inte fråntogs föreståndarsysslan. Föreningen har påstått att det var först då som styrelsen på något mer påtagligt sätt fick kännedom om att det förelåg samarbetsproblem bland personalen.

Vid ett extra styrelsemöte den 7 september beslutade styrelsen, utan föregående kontakt med E.M., att man skulle föreslå henne att avstå från befattningen som föreståndare. E.M. var då sjukskriven och befann sig i Spanien. Sedan hon återkommit hem informerade A.H. och T.M. henne om vad som hade inträffat vid personalmötet den 5 september. De framförde också styrelsens förslag att hon skulle avgå som föreståndare. E.M., som blev djupt skakad av det hon hade hört och dessutom alltjämt var sjuk i struma, avböjde förslaget men framförde att hon och den övriga personalen borde samlas för att tala om situationen. A.H. förklarade att hon skulle föreslå ett sådant personalmöte. Förmodligen dagen därpå meddelade emellertid A.H. att de övriga anställda inte gick med på ett sådant möte som E.M. ville ha till stånd.

På E.C:s initiativ förekom den 22 september ett möte mellan Å.A., som var huvudskyddsombud vid Lärarförbundets avdelning i Uppsala, och förbundets medlemmar E.C., M.H. och A.O.. Även barnskötaren M.J., som var medlem i Svenska Kommunalarbetareförbundet, var med under en del av mötet. För Å.A. innebar mötet att det stod klart att det förelåg oenighet bland de anställda i frågan om samarbetssvårigheter i förhållande till E.M.. M.H., som var skyddsombud vid förskolan, förklarade att hon inte tidigare hade hört något om att det fanns samarbetsproblem gentemot E.M.. Å.A. bedömde att E.C. utgjorde en pådrivande kraft i kritiken mot E.M.. E.C. försökte bl.a. påverka M.H. att framföra negativa uppgifter om E.M:s sätt att sköta planeringen vid förskolan. Ingen av arbetstagarna sade vid detta tillfälle till Å.A. att de till följd av situationen vid förskolan sökte andra anställningar.

Styrelsen kallade personalen, inklusive E.M., och representanter för Lärarförbundet och Svenska Kommunalarbetareförbundet till ett som "konfrontationsmöte" betecknat sammanträffande vid förskolan den 26 september. Lärarförbundet förklarade vid mötet att E.M. accepterade att avgå som föreståndare och fortsättningsvis arbeta enbart som montessorilärare. Förbundet föreslog att någon ur styrelsen övergångsvis skulle fungera som föreståndare och att föreningen borde anlita personalkonsulenten Y.B. hos Kommunhälsan för att på så sätt söka lösa problemen bland personalen. Enligt förbundet var det inte särskilt lämpligt att E.C., som var så pass involverad i konflikten, tog över föreståndarsysslorna. Det bör framhållas att E.C. själv var mycket tveksam till styrelsens ide, att hon skulle vara föreståndare samtidigt som E.M. var kvar som lärare vid förskolan. Styrelsen förkastade emellertid detta förslag. I stället förklarade styrelsen att det inte fanns någon annan utväg än att säga upp E.M.. Det kan tilläggas att de anställda som var kritiskt inställda till E.M. vid mötet ställde ett ultimatum: antingen slutade hon eller de att arbeta hos föreningen. Mötet resulterade sålunda i bl.a. ett beslut om att förhandlingar om uppsägning av E.M. skulle äga rum den 3 oktober och att hon under den närmaste veckan var arbetsbefriad med lön. Efter konfrontationsmötet var E.M:s hälsotillstånd om möjligt ännu sämre än tidigare.

Vid en överläggning mellan föreningen och Lärarförbundet i oktober gjorde föreningen gällande att E.M. hade brustit i redovisningen av den handkassa som hon disponerade. Föreningen krävde att hon skulle slutredovisa handkassan samt återlämna det till kassan knutna s.k. minutenkortet hos Sparbanken liksom nycklarna till förskolan. Föreningens krav framfördes till E.M.. Det är dock inte klarlagt när detta skedde.

Med anledning av det inträffade och strumasjukdomen var E.M. i mycket dålig kondition vid denna tid. Eftersom föreningen lät henne vara arbetsbefriad med lön enades dock hon och hennes läkare om att hon inte skulle vara sjukskriven. - E.M. hade fört en egen kassabok för handkassan. Med utgångspunkt från uppgifterna i kassaboken och kontoutdrag från Sparbanken försökte hon få reda i räkenskaperna. Hon hade då inte tillgång till föreningens bokföring. Efter en vecka - fjorton dagars arbete kom hon fram till att hon för 1994 hade haft utlägg på ca 37 000 kr och att hon tagit ut ungefär 34 000 kr ur handkassan. Hennes slutsats blev därför att hon hade en fordran på föreningen på drygt 3 000 kr. Därför tog hon den 18 oktober ut 3 000 kr från kontot för handkassan. Några dagar senare återsände hon minutenkortet till föreningen.

Den 24 oktober underrättades E.M. om att föreningen avsåg att säga upp henne av personliga skäl. Den 20 november fick hon via sin telefonsvarare besked från styrelsen om att hon skulle inställa sig vid förskolan kl. 8.30 påföljande dag för att utföra arbete. Hon var då fortfarande i mycket dålig psykisk kondition, men böjde sig ändå för arbetsgivarens beslut. När hon tillsammans med ombudsmannen Å.A. kom till förskolan förklarade styrelseledamoten T.M. att hon inte fick gå in i förskolelokalen. I stället hänvisades hon till kontoret en trappa upp. T.M. förbjöd henne att gå in i förrådet där det fanns materiel eller att gå ner till förskolans lokaler på bottenvåningen för att exempelvis hämta kaffe. Hon skulle arbeta kl. 9 - 14 varje dag utan matrast. Senare förklarade emellertid A.H. att E.M. fick lämna förskolan för att äta lunch under förutsättning att motsvarande tid lades till arbetstiden. E.M. fick enbart vistas i kontoret och i konferensrummet. Hon förbjöds att tala med den övriga personalen och hon fick inte visa sig för barnen.

Trots att E.M. alltså inte fick vistas i förskolans lokaler sjukskrev sig den övriga personalen i, som det får uppfattas, protest mot att hon befann sig i samma byggnad. Därmed hade förskolan inte någon personal i tjänst som kunde ta hand om barnen. Föreningen måste därför stänga skolan. Styrelsen lät då sända blommor till den sjukskrivna personalen och uppmanade även barnens föräldrar att göra det. Efter någon dag beslutade föreningen att E.M. i fortsättningen skulle arbeta i hemmet och där tillverka montessorimateriel. Förskolan öppnade därefter återigen den 24 november. - När E.M. efter ett par veckors arbete i hemmet förklarade att hon ville återkomma till förskolan för arbete där, förklarade styrelsen att hennes arbetstid i så fall skulle förläggas till mellan kl. 18.00 och någon gång på natten. Styrelsen beslutade sedan att hon åter igen var arbetsbefriad.

Den 8 december sade föreningen upp E.M. från anställningen. Sedan föreningens styrelse fått kännedom om det uttag på 3 000 kr som E.M. gjort den 18 oktober blev hon avskedad den 2 mars 1995.

Enligt Lärarförbundets mening har föreningen först sagt upp och därefter avskedat E.M. utan att ens saklig grund för uppsägning har förelegat. Föreningen är därför skyldig att utge skadestånd till henne. Föreningens åtgärder har skett förhastat och under för E.M. kränkande former. Föreningen har inte beaktat att hon var sjuk eller i vart fall befann sig i en mycket sårbar situation. Det allmänna skadeståndet bör därför sättas högt.

Arbetsgivarparterna

E.M. anställdes år 1992 av föreningen som föreståndare och montessorilärare vid Ballongens förskola. Vid förskolan fanns i övrigt två förskollärare och tre barnskötare. Det var endast E.M. som hade utbildning i montessoripedagogik.

E.M. anställdes på prov. Efter sex månader övergick provanställningen i en tillsvidareanställning, men E.M. skrev först i maj 1994 under ett anställningskontrakt med föreningen. Den arbetsfördelning som gällde mellan styrelsen och föreståndaren fanns angiven i en särskild handling. Av den framgick bl.a. att föreståndaren hade att vara arbetsledare för övrig personal vid förskolan, att föreståndaren var ansvarig för "tonen"/kulturen vid förskolan samt att föreståndaren svarade för att lägga schema och för att delegera arbetsuppgifter till personalen och att entusiasmera denna. Föreståndaren var inför styrelsen ansvarig för förskolans verksamhet.

Under år 1993 fick styrelsen indikationer på att det fanns vissa problem inom personalgruppen vid förskolan. Så t.ex. tillät inte E.M. personalen att ta med barn på utflykter. Några av de anställda vågade inte ta med sig barn över en angränsande gata. De var rädda för att bli tillrättavisade av E.M.. Sammantaget kände sig personalen nedtryckt av henne.

Föreningen köpte till förskolan in färdiglagad lunch från ett kommunalt servicehus i Knivsta. Mellanmål ordnades av personalen vid förskolan. Hösten 1993 blev B-I.P. köksansvarig och var den som skulle bestämma matsedeln för mellanmålen. Hon vågade emellertid inte själv avgöra vad som skulle serveras som mellanmål. I stället beslutade E.M. i detalj vad som skulle serveras. Personalen uppgav redan vid denna tid för den dåvarande ordföranden i styrelsen, L.E-T., att det för dem inte var någon ide att ta några egna initiativ, eftersom E.M. alltid ifrågasatte allt som de föreslog.

Vid förskolan hölls personalmöten en gång varje månad. I anslutning till dessa möten träffade personalen representanter för styrelsen. De anställda hade också möjlighet att ta kontakt med styrelsen per telefon i enlighet med ett schema som fanns upprättat för ändamålet. Därtill förekom annan regelbunden kontakt mellan styrelsen och E.M.. Fr.o.m. någon gång läsåret 1993-1994 sammanträffade L.E-T. och E.M. i princip varje vecka, vanligtvis torsdagar kl. 15.30. Vid många av samtalen tog man upp E.M:s roll som föreståndare. L.E-T. förde på tal bl.a. den övriga personalens rädsla att fatta egna beslut. E.M. förklarade att hon för sin del inte kunde se att hon styrde de anställda. Till A.H. sade E.M. i september 1993 bl.a. att personalen agerade "montessorifel" i arbetet. Även i oktober 1993 gav E.M. till L.E-T. och A.H. uttryck för att hon hade problem med personalen; enligt henne tog den inte egna initiativ. Hon ansåg också att det var besvärligt att göra arbetstidsschema och att utföra vissa andra administrativa uppgifter som ålåg henne. Hon förklarade sig då beredd att låta någon annan vara föreståndare. - Hösten 1993 sökte föreningen en vikarie för förskolläraren A.O., som skulle vara föräldraledig. Mot bakgrund av de samtal som föreningens företrädare hade haft med E.M. sökte man få tag på en vikarie som kunde utföra även en föreståndares arbetsuppgifter. Det blev sedermera E.C. som fr.o.m. januari 1994 började tjänstgöra som vikarierande förskollärare. Vid det laget hade emellertid E.M. förklarat att hon inte längre önskade avstå från föreståndaruppgifterna.

Redan någon gång år 1993 hade alltså styrelsen fått indikationer som tydde på att det fanns något slags problem bland förskolans personal, framför allt i fråga om kommunikationen mellan å ena sidan E.M. och å andra sidan övrig personal. Styrelsen ansåg för övrigt även för egen del att det fr.o.m. verksamhetsåret 1993-1994 förelåg vissa svårigheter i kommunikationen med E.M.. Det blev svårare för styrelsen att få sina beslut genomförda.

I syfte att reda ut de nu skisserade problemen vid förskolan och hitta en lösning på dessa föreslog styrelsen att föreningen skulle anlita en konsult i kommunikationsfrågor och att styrelse och personal skulle ha en gemensam s.k. teamutvecklingsdag. Styrelsen märkte dock att E.M., och även den övriga personalen, åtminstone inledningsvis motarbetade förslaget. E.M. ifrågasatte värdet av att ha en sådan teamutvecklingsdag.

I samband med en ombyggnad av fastigheten sökte föreningen hjälp och råd bl.a. hos Yrkesinspektionen, som därför besökte förskolan i januari 1994. Vid det besöket framförde E.M. till yrkesinspektören klagomål vad gällde kommunikationen vid förskolan. Detta medförde att Yrkesinspektionen i sitt inspektionsmeddelande förklarade att föreningen måste avhjälpa den brist som förelåg med avseende på informationsvägarna. Mot bakgrund bl.a. av detta bestämde styrelsen att den tidigare planerade teamutvecklingsdagen skulle äga rum den 19 mars 1994. En extern kommunikationskonsult anlitades. All personal vid förskolan och samtliga styrelseledamöter deltog i teamutvecklingsdagen. Halva dagen ägnades åt kommunikation och teamutveckling. Den andra hälften av dagen ägnades åt frågor om målsättningen med förskolans verksamhet. Styrelsen ville att personalen i ett "måldokument" skulle ange de mål som borde gälla för verksamheten.

Under den första hälften av dagen arbetade alla tillsammans, men under den andra hälften - den som rörde verksamhetens mål - arbetade styrelsen för sig och personalen för sig. Varken E.M. själv eller personalen i övrigt presenterade dock ett sådant "måldokument" som styrelsen hade efterlyst. E.M. deltog över huvud taget inte särskilt aktivt i diskussionerna denna dag utan sysselsatte sig bl.a. med att skriva vykort, vilket får betecknas som en demonstrativ gest. Efter teamutvecklingsdagen fortsatte L.E-T. att ha planeringssamtal med E.M.. E.M. upprepade då att hon ansåg att kommunikationen med den övriga personalen inte fungerade bra. L.E-T. och E.M. hade även på nytt diskussioner om huruvida E.M. skulle kvarstå som föreståndare eller ej.

E.M. motarbetade och obstruerade mot olika beslut som styrelsen fattade hösten 1993 och våren 1994. Detta tog sig uttryck i bl.a. följande.

Det fanns en föräldragrupp som ansvarade för de inköp av livsmedel som behövde göras till mellanmålen som serverades i förskolan. Föreningen disponerade ett konto i en ICA-butik. De ansvariga föräldrarna kunde därför göra inköp mot faktura och behövde alltså inte betala kontant vid varje inköpstillfälle. Trots detta lämnade E.M. vid upprepade tillfällen förskolan för att på arbetstid köpa mat. L.E-T. förklarade vid ett flertal tillfällen för E.M. att det inte fanns någon anledning för henne att handla mat till förskolan, eftersom det fanns en föräldragrupp som hade ansvar för den uppgiften. Om det likväl fanns skäl för personalen att göra inköp av mat borde, som L.E-T. också framhöll, någon annan än E.M. göra dessa inköp. Från föreningens synpunkt var det nämligen inte tillfredsställande att E.M., som hade den mest kvalificerade utbildningen och den högsta lönen, på arbetstid for i väg för att göra smärre inköp av livsmedel. Även A.H. framförde liknande besked till E.M.. Styrelsen fick dock ingen respons för sin ståndpunkt från E.M.; hon fortsatte att köpa mat till förskolan på samma sätt som tidigare.

Föreningen ser positivt på fortbildning av förskolans personal. När personal deltog i fortbildning av något slag svarade föreningen i början av förskolans verksamhet för såväl kurskostnader som ersättning som för arbetad tid. Detta kunde innebära t.ex. att en anställd som på kvällstid deltagit i en kurs i montessoripedagogik fick övertidsersättning av föreningen. Under år 1993 bedömde dock styrelsen, mot bakgrund av den restriktivare syn på ersättning till anställda för fortbildning som kommunen då intagit, att föreningen inte längre hade råd att i dessa sammanhang inta en så pass generös inställning som tidigare. Vid ett styrelsemöte den 9 september 1993 bestämde styrelsen sålunda att föreningen även fortsättningsvis skulle svara för utbildningskostnader men inte längre skulle betala någon lön till en anställd som på fritid genomgick frivillig utbildning. E.M. underrättades om styrelsens beslut. Även övriga anställda fick besked om beslutet.

Trots styrelsebeslutet beviljade E.M. övertidsersättning till E.C. och C.G. sedan dessa på sin fritid hade deltagit i montessoriutbildning en kväll i februari 1994. Hennes beslut att bevilja övertidsersättning tecknades ned på E.C:s och C.G:s tjänstgöringsrapporter för februari 1994. Den dåvarande kassören i föreningen, B.B., korrigerade dock dessa beslut. E.C. och C.G. fick alltså inte någon övertidsersättning för detta tillfälle.

Under år 1993 beslutade föreningen att låta bygga en klätterställning vid förskolan. Några föräldrar skulle försöka skaffa en rutschbana från kommunen. Det lyckades dock inte. B.B. fick styrelsens uppdrag att träffa en överenskommelse om bygguppdraget med snickaren E.P., som bodde granne med E.M. och som förklarat sig villig att bygga klätterställningen. B.B. kom med E.P. muntligen överens om bl.a. priset för klätterställningen inklusive rutschbanan och upprättade ett entreprenadkontrakt i enlighet med överenskommelsen. Kontraktet skickades till E.P. via E.M.. Inför föräldrar och barn sade E.M. att priset för bygget var oskäligt lågt. Hon argumenterade också för att priset inte omfattade rutschbanan, trots att hon av B.B. upplystes om att priset avsåg klätterställningen inklusive rutschbana. E.M. var så påstridig, att B.B. fann att hon tog parti för E.P. mot föreningen. Till följd av E.M:s agerande måste föreningen, för att undvika bråk med E.P. och få klätterställningen färdigställd innan vintern kom, acceptera ett pris som var några tusental kronor högre än det som ursprungligen hade avtalats.

Vid slutet av år 1993 kunde föreningen konstatera att matkostnaderna vid förskolan var åtskilliga tiotusental kronor lägre än som budgeterats. Detta hängde samman med att föreningen vid starten av verksamheten hade ansett sig behöva utgå från att samtliga barn skulle vara i skolan varje dag. Eftersom barnen emellanåt var frånvarande på grund av sjukdom eller andra orsaker blev kostnaderna lägre än vad som beräknats. E.M. ansåg att hon hade sparat in dessa kostnader. Hon undrade vart de inbesparade pengarna hade tagit vägen. Våren 1994 påstod hon grundlöst dels inför A.H., dels inför andra föräldrar att B.B. hade förskingrat pengarna genom att använda dem till ett husbygge för egen räkning. A.H. uppfattade E.M:s påstående som allvarligt menat, särskilt som det upprepades flera gånger. A.H. hade ett "uppriktigt" samtal med E.M. om de beskyllningar som hon hade framfört mot B.B..

Vid påsktiden 1993 tog E.M. hem gula gardiner som tillhörde förskolan. Vid en förhandling med Lärarförbundet hösten 1994 krävde förening att E.M. skulle återlämna gardinerna. Inledningsvis förnekade E.M. att hon hade gardinerna hemma, men senare återlämnade hon dem.

E.M. hade även problem med de administrativa rutiner som det ålåg föreståndaren att sköta. Exempelvis klarade hon inte av att upprätta arbetstidsschema. Våren 1994 övertogs den uppgiften av E.C.. E.M. förklarade också att hon inte hann med att upprätta tidrapporter och att den arbetsuppgiften var jobbig. Föreståndarens arbete med dessa rapporter tog dock i anspråk högst en timme per månad, eftersom varje anställd själv fyllde i sin tidrapport och det var kommunen som hade hand om löneutbetalningarna.

I början av år 1994 bad styrelsen E.M. att upprätta en investeringsbudget. Hon skulle i den ange den arbetsmateriel och de inventarier som hon ansåg behövdes vid förskolan samt lämna uppgift om pris och prioritet. Hon presenterade aldrig någon sådan investeringsbudget. Däremot gav hon efter ett flertal påstötningar in en handskriven lista med olika önskemål. Listan saknade dock uppgifter om pris och prioritet. Som första punkt på listan hade E.M. skrivit "Snäll styrelse".

Strax före föreningsstämman i maj 1994 föreslog L.E-T. att E.M. skulle avlastas de administrativa uppgifterna, eftersom hon ansåg dem vara betungande. E.M. skulle i stället fungera som montessorilärare och svara för den pedagogiska utbildningen vid skolan. E.M. framförde i sammanhanget att hon av egna privata skäl önskade minska sin arbetstid till 30 timmar per vecka, dvs. till 75 procent. L.E-T. uppfattade resultatet av dessa diskussioner så, att de var överens om dels att E.M. fr.o.m. höstterminen 1994 skulle arbeta 30 timmar per vecka som montessorilärare och svara för den pedagogiska delen av förskolans verksamhet men inte längre vara föreståndare, dels att någon annan fr.o.m. höstterminen skulle ta över skötseln av föreståndarsysslorna.

I juni 1994 hölls en avslutningsfest vid förskolan. Före festen hade E.M. till personalen sagt att hon inte önskade någon present men gärna ville ha en dikt. Till festen skrev därför B-I.P. med hjälp av sin mor en dikt till E.M.. Avsikten var att personalen skulle sjunga texten för henne. E.C. förklarade dock för B-I.P. att hon inte ville delta i framförandet, då hon inte ansåg sig kunna "ställa upp på" texten. Även C.G. och M.J. gav uttryck för motsvarande inställning. Eftersom B-I.P. blev ledsen accepterade dock E.C., C.G. och M.J. slutligen att framföra sången vid festen och att skriva sina namn på omslaget till denna.

E.M. hade som föreståndare tillgång till en handkassa. Kassan var avsedd att användas för utflykter, kompletterande inköp av förbrukningsmateriel m.m. Enligt föreskrifterna för förskolan skulle uttag från handkassan alltid styrkas med kvitto eller annan verifikation som också angav vad pengarna hade använts till. Sedan sommaren 1993 tillhandahölls medel till handkassan via ett bankkonto i Sparbanken med ett därtill knutet s.k. minutenkort som innehades av E.M.. Det var bara hon och B.B. som kände till den kod som behövdes för att göra uttag med kortet. I princip varje månad satte föreningen in 3 000 kr på kontot. Styrelsen framhöll för E.M. att kontot inte fick användas för annat än inköp av pedagogiskt materiel. Detta innebar i sin tur bl.a. att det endast i yttersta undantagsfall kunde bli fråga om att använda kontot för matinköp. Likväl använde E.M. handkassan för de matinköp som hon - på sätt berörts i det föregående - gjorde så gott som dagligen.

E.M. var redovisningsskyldig för handkassan. Redovisning skulle lämnas löpande till kassören i föreningen. Såväl B.B. som hans efterträdare på posten som kassör, S.S., påpekade för E.M. att det förelåg brister med avseende på redovisningen. Bristerna bestod i att kvitton inte lämnades in regelbundet och att det någon eller några gånger saknades uppgift om vad inköp hade avsett. Trots dessa påpekanden fortsatte E.M. att på ett bristfälligt sätt avge redovisning för handkassan.

Den 8 augusti 1994 öppnade förskolan efter sommaruppehållet. E.M. förklarade då att hon ville arbeta 35 timmar per vecka, eller 87,5 procent. Föreningen godtog detta. Samtidigt förklarade E.M. att hon inte längre var beredd att avstå från föreståndarsysslan. Efter knappt två veckor, den 19 augusti, blev hon sjukskriven.

I enlighet med de gängse rutinerna genomfördes ett personalmöte vid förskolan på kvällen den 5 september 1994. Det framkom då att flera anställda ansåg att det förelåg stora samarbetsproblem i förhållande till E.M.. C.G. och M.J. berättade att de sökte andra anställningar, eftersom de inte längre klarade av att arbeta tillsammans med henne. E.C. förklarade att inte heller hon skulle vara kvar vid förskolan om C.G. och M.J. slutade sina anställningar. Det framkom också att A.O. inte tänkte komma åter till förskolan efter sin föräldraledighet, om E.M. då var kvar.

Samarbetsproblemen bestod enligt personalen i att E.M. ansåg sig veta allt bäst och att hon trodde att alla andra ville lura henne. Hon litade inte på personalen och kunde aldrig acceptera förslag som de lade fram. Vidare kontrollerade hon ständigt att personalen inte gjorde något fel. Detta ledde till att de anställda blev nervösa och inte vågade ta några egna initiativ. Personalen ansåg att M.J. t.o.m. var utsatt för systematisk mobbning från E.M:s sida. I de fall personalen hade tagit upp problemen med E.M. hade hon vridit och vänt på argumenten så att de "blev till hennes fördel". Situationen var så pressad att flera av dem kände obehag när de skulle gå till arbetet. Några hade haft magvärk eller andra besvär. Vid flera tillfällen hade E.M:s uppträdande lett till att anställda gråtit på arbetsplatsen.

Mot bakgrund av dessa uppgifter hade A.H. de två följande dagarna enskilda samtal med var och en i personalen. Den 7 september höll styrelsen ett extra sammanträde. Den bedömde då att det för verksamheten vid förskolan var oacceptabelt att förlora ett flertal arbetstagare samtidigt som en annan arbetstagare stod i begrepp att bli föräldraledig. Till detta kom att E.M. själv hade gett uttryck för att hon ansåg att B-I.P., som i och för sig inte hade framfört några negativa synpunkter om E.M., inte borde vara kvar vid förskolan. Å andra sidan bedömde styrelsen att det var angeläget att behålla E.M. vid skolan, eftersom hon var den enda montessoriläraren. Sammanfattningsvis kunde styrelsen konstatera att det förelåg en uppenbar risk för att förskolan snart skulle komma att ha endast E.M. och B-I.P. i tjänst. Detta utgjorde i sin tur ett direkt hot om nedläggning av hela verksamheten vid förskolan.

Styrelsen kom dock fram till ett förslag till lösning på den uppkomna situationen. Förslaget innebar att E.M. skulle vara montessorilärare under förmiddagarna och att hon under eftermiddagarna skulle ha s.k. barnfri tid under vilken hon skulle rapportera om montessoriverksamheten samt tillverka montessorimaterial. Hon skulle inte längre vara föreståndare. E.M. hade emellertid rest till Spanien varför styrelsen måste vänta med att diskutera förslaget med henne.

Någon eller några dagar efter det att E.M. återkommit till Sverige träffade hon A.H. och T.M.. Vid mötet, som varade flera timmar, ombads hon först att redovisa sin syn på verksamheten, personalen och styrelsen samt sin roll som föreståndare vid förskolan. Det visade sig då att hon hade en mycket negativ uppfattning; hon kunde inte ange något som hon ansåg vara bra. A.H. och T.M. redogjorde därefter för vad som hade förekommit vid personalmötet den 5 september. De berättade också att personalen hade vänt sig till de fackliga organisationerna med anledning av situationen vid förskolan. E.M. sade att hon hade svårt att förstå den kritik som framförts. Under samtalet accepterade hon emellertid i stort sett styrelsens förslag att hon skulle lämna föreståndarsysslan men vara kvar som montessorilärare. Hon ville dock ha ett möte med hela personalen innan hon återgick i tjänst. A.H. och T.M. hade förståelse för denna begäran. De kom därför överens om att E.M. skulle vara hemma med lön måndagen den 19 september och att styrelsen då skulle informera den övriga personalen.

På kvällen den 19 september hade styrelsen ett möte med övriga anställda vid förskolan. Personalen förklarade då att den accepterade att E.M. var kvar som montessorilärare. De gick emellertid inte med på att delta i ett möte med E.M. innan hon kom åter i tjänst. Vid ett telefonsamtal på morgonen den 20 september förklarade E.M. för A.H. att hon inte längre var villig att avstå från arbetet som föreståndare och att hon alltjämt ville träffa personalen innan hon återgick i tjänst. Hon förklarade också att personalen hade ljugit om kontakterna med fackföreningarna och att det inte gjorde något om personalen "försvann". Av hänsyn till förskolans verksamhet bestämde styrelsen i det läget att E.M. fick vara hemma med lön tills vidare.

I ett försök att finna en lösning på den uppkomna situationen kallade styrelsen personalen samt Lärarförbundet och Svenska Kommunalarbetareförbundet till ett möte den 26 september 1994. Då var även E.M. närvarande. Styrelsen föreslog att E.M. skulle avstå från föreståndarsysslan och att E.C. skulle ta över det arbetet. Under mötet läste E.M. högt ur anteckningar som hon fört vid enskilda personalutvecklingssamtal som hon hade haft med personalen; hon ville visa att de då inte hade sagt någonting ofördelaktigt om henne. Detta var förmodligen en bidragande orsak till att man vid mötet inte kunde enas om någon lösning. Styrelsen beslutade därför att föreningen skulle uppta förhandlingar med Lärarförbundet om en eventuell uppsägning av E.M. och att hon tills vidare skulle vara hemma med lön, inledningsvis en vecka.

I ett brev den 4 oktober 1994 redovisade E.C., C.G., M.J. och A.O. sin syn på samarbetsproblemen och att lösningen enligt deras mening var att antingen de själva eller E.M. slutade hos föreningen. - Den 6 oktober genomfördes en förhandling mellan föreningen och Lärarförbundets avdelning i Uppsala beträffande arbetssituationen för E.M.. Parterna kunde inte enas. Vid förhandlingen krävde föreningen att E.M. omedelbart skulle återlämna det till handkassan knutna minutenkortet jämte en redovisning av uttagna belopp. Kortet återlämnades per post i slutet av oktober tillsammans med bl.a. ett kvitto på 87 kr. Någon slutredovisning lämnades dock inte och har trots påstötningar ännu inte kommit föreningen till handa.

Den 24 oktober underrättades E.M. om att föreningen avsåg att säga upp henne.

Senare beslutade styrelsen att E.M. skulle infinna sig vid förskolan för att tillverka montessorimateriel. Anledningen till det var att föreningen ville "ha ut något" av E.M. eftersom den betalade lön till henne. Måndagen den 21 november kom därför E.M. åter till förskolan. Hon hade då sällskap av ombudsmannen Å.A.. Styrelseledamoten T.M. fanns på platsen för att bl.a. visa E.M. till rätta. M.J. var den dagen sjukskriven sedan tidigare. C.G. begav sig under dagen till vårdcentralen och blev sjukskriven. E.C. uppmanades av sin läkare att sjukskriva sig, men stannade likväl kvar på arbetsplatsen dagen ut men var sedan sjukskriven.

Situationen vid förskolan denna dag var med andra ord kaotisk. A.H. tog därför kontakt med personalkonsulenten Y.B. hos Kommunhälsan. Y.B. kom till förskolan redan samma dag och talade med E.M. och de andra anställda, men det ledde inte till någon förändring. Eftersom den personal som arbetade med barnen var sjukskriven tvingades föreningen att hålla förskolan stängd de följande två dagarna. Sedan föreningen och E.M. genom Lärarförbundet kommit överens om att hon i fortsättningen skulle utföra arbete i hemmet kunde emellertid förskolan öppna igen torsdagen den 24 november.

Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning i Uppsala län begärde förhandling med föreningen med anledning av situationen vid förskolan. Förhandlingen ägde rum den 2 december. Vid den framfördes att arbetssituationen för personalen var ohållbar med nuvarande föreståndare närvarande på arbetsplatsen och att föreningen som arbetsgivare enligt bestämmelserna i 1 kap. 1 § och 2 kap. 1 § arbetsmiljölagen hade att se till att föreståndaren inte vare sig ledde eller deltog i arbetet vid förskolan.

Den 7 december höll föreningen en extra föreningsstämma. Det beslutades då att E.M. skulle sägas upp. Dagen därpå verkställdes uppsägningen, med angivande att sista anställningsdag var den 8 april 1995.

Den 30 december fick föreningen veta att 3 000 kr hade tagits ut från handkassan med användande av minutenkortet. Uttaget hade gjorts den 18 oktober, dvs. ungefär två veckor efter det att föreningen vid förhandlingen med Lärarförbundet hade krävt att E.M. skulle återlämna minutenkortet.

Föreningen ansåg att E.M. inte hade lämnat en korrekt redovisning för handkassan och att hon obehörigen hade tagit ut 3 000 kr. Mot den bakgrunden krävde Lärarförbundet bl.a. att en auktoriserad revisor skulle gå igenom bokföringen, som därför överlämnades till auktoriserade revisorn H-G.W.. Denne rapporterade i februari 1995 bl.a. att det beträffande handkassan förelåg brist på 520 kr för år 1992, 2 717 kr för år 1993 och 4 375 kr för år 1994. I sammanhanget bör framhållas att E.M. från föreningen, genom en utbetalning som bokförts per den 29 juli 1994, fick ersättning med sammanlagt 3 053 kr 40 öre för inköp som hon enligt egen uppgift redovisade till kassören S.S. den 9 augusti. När E.M. gjorde uttaget med minutenkortet den 18 oktober hade hon alltså inte någon fordran på föreningen avseende dessa inköp. - Mot bakgrund bl.a. av H-G.W:s rapport underrättades E.M. om att föreningen hade för avsikt att avskeda henne. Den 2 mars 1995 verkställdes avskedandet.

Sammanfattningsvis har arbetsgivarsidan följande att anföra till stöd för sitt bestridande av käromålet.

E.M. tog den 18 oktober 1994 från ett av föreningens bankkonton olovligen ut 3 000 kr, som hon senare tillägnade sig. I sin egenskap av föreståndare vid förskolan var E.M. redovisningsskyldig för föreningen tillhörande medel som hade anförtrotts henne. För åren 1992-1994 underlät hon att lämna redovisning för, utöver uttaget på 3 000 kr, ett belopp om tillhopa 4 612 kr.

Det förelåg samarbetsproblem dels mellan E.M. och övrig personal vid förskolan, dels mellan henne och föreningens styrelse. I sammanhanget bör framhållas att dessa problem inte hade sin grund i olika uppfattningar om den montessoripedagogiska inriktningen av föreskoleverksamheten. Det är för övrigt föreningens styrelse och medlemmarna i föreningen - således inte föreståndaren - som ytterst bestämmer vilken inriktning skolan skall ha.

Enligt arbetsgivarparternas mening utgjorde det olovliga uttaget på 3 000 kr i sig laga skäl för avskedande. Om emellertid arbetsdomstolen skulle bedöma att det inte är styrkt att E.M. olovligen tillägnade sig dessa medel, hävdar arbetsgivarsidan att uttaget tillsammans med dels E.M:s brott mot redovisningsskyldigheten avseende handkassan och dels de föreliggande samarbetsproblemen berättigade föreningen att avskeda henne.

För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att föreningen inte hade laga skäl för avskedande av E.M., gör arbetsgivarsidan gällande att föreningen i vart fall hade saklig grund för uppsägning av henne.

Lärarförbundet

Lärarförbundet vill framhålla att E.M. före den 17 september 1994 inte hade någon kännedom om att det förelåg några samarbetssvårigheter mellan henne och personalen i övrigt. Hon ansåg sig tvärtom vara uppskattad även av personalen. En annan sak är att det förekom visst "smågnäll" bland personalen och att E.M. t.ex. ansåg att E.C. hade svårt att acceptera vissa förhållanden som var ett utflöde av montessoripedagogikens principer. Givetvis förekom det även att E.M., när så var befogat, utövade den arbetsledande roll som hon hade. Det gällde t.ex. om det i alltför hög grad brast i tillsynen av barnen. För den händelse samarbetssvårigheter skulle anses ha förelegat har E.M. enligt förbundets mening inte någon skuld till dessa. En förklaring till de samarbetssvårigheter som eventuellt förelåg kan delvis vara att E.M. inför en i montessoripedagogiken outbildad och otränad personal sökte hävda den pedagogikens principer.

Lärarförbundet vill också framhålla att styrelsen inte gjorde något seriöst försök att reda ut situationen eller att stötta E.M.. I stället bestämde sig styrelsen för lösningen att avsätta E.M. från rollen som föreståndare, utan att dessförinnan ha talat med henne eller ens ha gett henne tillfälle att presentera sin syn på saken. Under alla förhållanden borde föreningen först ha gett henne möjlighet att ändra sitt - enligt arbetsgivarparternas påstående - olämpliga förhållningssätt gentemot personalen.

Från arbetsgivarparternas sida har vidare hävdats att det fanns samarbetssvårigheter även mellan föreningens styrelse och E.M.. I den delen vill Lärarförbundet anföra följande.

Föreningen har inte framfört några klagomål på E.M:s sätt att utföra arbetet som föreståndare. Hon gavs alltså inte heller i detta avseende tillfälle till rättelse innan föreningen beslutade att säga upp och, senare, avskeda henne.

Det är inte sant att E.M. skulle ha anklagat B.B. för förskingring. Däremot förekom det vid ett möte med styrelsen och personalen i januari 1994 en skämtsam ordväxling mellan henne och B.B. angående förskingring. En sak för sig är att E.M. ansåg sig ha sparat pengar åt föreningen, t.ex. genom att man en gång per vecka lagade en soppa vid förskolan i stället för att köpa in lunchmat från kommunen.

Arbetsgivarsidan har vidare hävdat att E.M. köpt livsmedel på arbetstid och att detta skall läggas henne till last. I och för sig hände det att E.M. under sin lunchrast köpte mjölk, margarin o.d. till förskolan i samband med att hon uträttade privata ärenden. I övrigt hade hon i egenskap av föreståndare och montessorilärare rätt att handla mat som användes i pedagogiskt syfte, t.ex. för en utställning om grönsaker. Sedan styrelsen sagt ifrån upphörde hon med sådana inköp, möjligen med undantag av sådana inköp som skedde i pedagogiskt syfte.

Kring påsken 1993 eller 1994 tog E.M. hem en gul gardinkappa från förskolan. Gardinkappan hade under senare tid inte använts vid förskolan utan legat i ett förråd där. E.M. avsåg att av gardinkappan sy påskdukar till förskolan. På grund av tidsbrist blev dukarna aldrig färdigställda. När föreningen senare krävde att hon skulle återlämna "gardiner" förstod hon först inte vad som åsyftades, men när hon fick klart för sig att det var gardinkappan som föreningen ville ha tillbaka återlämnade hon denna. Hon hade aldrig någon avsikt att tillägna sig den.

När det gäller klätterställningen förmedlade E.M. kontakt med en granne, E.P., som är snickare. Föreningen och E.P. träffade avtal om att han skulle bygga klätterställningen. Först enades de om att han skulle bygga denna exklusive rutschbana, eftersom föreningen trodde sig kunna skaffa en sådan bana från annat håll. För detta uppdrag kom föreningen och E.P. överens om ett pris på ca 27 000 kr exklusive mervärdesskatt. Då det senare visade sig att föreningen inte kunde skaffa rutschbanan enligt de ursprungliga planerna, utvidgades E.P:s uppdrag till att omfatta även denna. Föreningen och E.P. avtalade då att han för det arbetet skulle erhålla ytterligare 3 000 kr jämte mervärdesskatt. Slutresultatet blev att föreningen fick en klätterställning med rutschbana för ett osedvanlig lågt pris. Det bör tilläggas att E.M. själv aldrig deltog i diskussionerna om priset för klätterställningen eller rutschbanan. Sammanfattningsvis finns det inget fog för påståendet att hon skulle ha agerat illojalt mot föreningen i samband med upphandlingen av klätterställningen.

Beträffande föreningens uppgifter om investeringsbudgeten önskar förbundet anföra följande. E.M. gjorde en förteckning över de önskemål som personalen hade i fråga om nyanskaffning av inventarier m.m. Den förteckningen lämnade hon in till styrelsen. Hon kan inte klandras för att hon inte presenterade någon regelrätt investeringsbudget, särskilt som hon inte har någon utbildning i ekonomi som ger henne kompetens att upprätta en sådan budget.

Lärarförbundet bestrider att E.M. skulle ha beviljat E.C. och C.G. övertidsersättning i strid med styrelsens direktiv. Föreningen lät inledningsvis de anställda få ersättning när de deltog i vidareutbildning. Styrelsen beslutade dock senare att ändra denna praxis. I februari 1994 var E.C. och C.G. med på ett föredrag om montessoripedagogik. E.M. informerade dem om att de till följd av styrelsens nya praxis inte kunde få någon ersättning för denna vidareutbildning. E.C. och C.G. ville inte acceptera beskedet utan ansåg att de borde få ersättning i enlighet med vad som hade skett i motsvarande fall tidigare. E.M. vidarebefordrade då till föreningens kassör såväl E.C:s som C.G:s tjänstgöringsrapporter av vilka framgick att de under kvällstid hade åhört det aktuella föredraget. E.M. beviljade alltså inte någon övertidsersättning utan lät ersättningsfrågan gå vidare till kassören och därmed styrelsen.

När det slutligen gäller de 3 000 kr som E.M. i oktober 1994 tog ut från handkassan vill Lärarförbundet anföra följande.

E.M. hade i egenskap av föreståndare rätt att disponera handkassan. Det fanns inga närmare anvisningar om vad kassan skulle användas till. I praktiken kom den att nyttjas för smärre inköp av mat som användes i pedagogiskt syfte, för utflykter och för förbrukningsmateriel m.m. Handkassan fylldes på då och då. Meningen var att medel skulle tillföras kassan varje månad, men i praktiken skedde insättning på kontot inte så regelbundet. Ibland måste därför E.M. själv lägga ut pengar för inköp till förskolan.

Enligt de knapphändiga instruktioner som fanns för handkassan skulle alla inköp redovisas med kvitton. E.M. antecknade sina inköp i en kassabok. Men hon sparade också alla kvitton samt sammanställde och redovisade dessa till föreningen. Redovisningen av inköpen gick till så att hon lämnade kvittona i kuvert till kassören. Kuverten lade hon i kassörens familjs postfack på förskolan. Det finns skäl att framhålla att postfacken inte alltid tömdes dagligen, vilket kunde bero på t.ex. att ett barn var sjukt och att föräldrarna därför inte kom till förskolan förrän efter några dagar när barnet hade tillfrisknat.

Det är enligt Lärarförbundets mening uppenbart att detta system för redovisning av handkassan var bristfälligt. Om t.ex. ett kvitto förkom skulle det resultera i en "brist" av det slag som konstaterades i den i målet åberopade revisionsrapporten. Det bör framhållas att den omständigheten, att kvitton kan ha förkommit, inte behöver bero på att E.M. var försumlig. Det är inte på något vis utrett att E.M. genom försummelse orsakade de brister som påtalats i revisionsrapporten. Från föreningens sida gjordes det aldrig någon avstämning av föreningens bokföring mot de noteringar som E.M. hade gjort i sin egen kassabok. Det krävdes aldrig någon redovisning av de pengar som vid varje årsskifte fanns kvar i handkassan. Inte heller framfördes någon anmärkning i sak mot E.M:s sätt att sköta handkassan. Från föreningens sida gjordes inte ens en kontroll av E.M:s kassabok när hon föreslog en sådan. Av kassörerna framförde endast A.L.W. någon gång anmärkningar mot E.M:s redovisning av handkassan, och då gällde det endast smärre räknefel o.d. Första gången föreningen förde fram anmärkningar mot E.M. om bristande redovisning var i oktober 1994.

Enligt Lärarförbundets mening visar inte det av arbetsgivarparterna åberopade materialet att E.M. för år 1994 brister i redovisning för ett belopp på 4 375 kr. Av det materialet kan på sin höjd dras slutsatsen att det för år 1994 finns ett icke redovisat belopp som uppgår till 1 375 kr. - I samband med avskedandet av E.M. polisanmäldes hon för förskingring. Den 8 december 1995 beslutade åklagaren att lägga ned förundersökningen med motiveringen att brott ej kunde styrkas.

De brister i redovisningen som har åberopats i målet kan sammanfattningsvis i vart fall inte läggas E.M. till last i den utsträckning som arbetsgivarparterna har gjort. I den mån det befinns att E.M:s uttag på 3 000 kr skall anses ha skett olovligt hävdar Lärarförbundet att det hade sin grund i en med hänsyn till omständigheterna ursäktlig felbedömning från hennes sida. Det förelåg inte något brottsligt eller eljest otillbörligt uppsåt hos henne att tillägna sig dessa pengar. Under alla förhållanden var hennes omdömesförmåga vid denna tidpunkt starkt nedsatt på grund av sjukdom.

Domskäl

E.M. anställdes sommaren 1992 av föreningen som föreståndare vid dess förskola, "Ballongen". Den 8 december 1994 sade föreningen upp henne från anställningen under åberopande av personliga skäl. Sista anställningsdag skulle ha varit den 8 april 1995. Den 2 mars 1995 blev hon emellertid avskedad från anställningen.

Mellan parterna har uppkommit tvist om huruvida föreningen hade saklig grund för uppsägningen av E.M. och huruvida det förelåg laga skäl för avskedandet av henne. Lärarförbundet har gjort gällande att det inte fanns laglig grund för någon av dessa åtgärder. Förbundet har i enlighet härmed yrkat att föreningen skall åläggas att utge allmänt skadestånd till E.M.. Arbetsgivarparternas ståndpunkt är att föreningen hade laga skäl såväl för åtgärden att avskeda E.M. som för åtgärden att säga upp henne.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på Lärarförbundets begäran E.M. hörts under sanningsförsäkran och ombudsmannen i förbundets Uppsalaavdelning, tillika huvudskyddsombudet Å.A., revisorn J.H., ordföranden i föreningen verksamhetsåret 1992-1993 R.N., den förra kassören i föreningen A.L.W. och snickaren E.P. hörts som vittnen. På arbetsgivarparternas begäran har vice ordföranden i föreningen T.M. hörts under sanningsförsäkran och kassören i föreningen verksamhetsåren 1992-1994 B.B., ordföranden i föreningen verksamhetsåret 1993-1994 L.E-T., ordföranden i föreningen verksamhetsåret 1994-1995 A.H., förskollärarna E.C. och A.O., barnskötaren C.G., förra ombudsmannen i Svenska Kommunalarbetareförbundets avdelning i Uppsala län I.O. och auktoriserade revisorn H-G.W. hörts som vittnen. Parterna har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Till stöd för avskedandet och uppsägningen har arbetsgivarparterna åberopat ett antal omständigheter som skulle kunna hänföras under tre rubriker, nämligen 1) samarbetssvårigheter mellan E.M. och dels övrig personal vid förskolan, dels föreningens styrelse, 2) ett uttag på 3 000 kr den 18 oktober 1994 från en handkassa, och 3) brister i redovisningen av handkassan åren 1992-1994.

Arbetsdomstolen inleder sin prövning i detta mål med att bedöma om det har förelegat sådana samarbetssvårigheter att föreningen på grund av dem ägt säga upp E.M. från anställningen.

Frågan om samarbetssvårigheter m.m.

Arbetsgivarparterna har i målet gjort gällande att det förelåg samarbetsproblem mellan E.M. och dels övrig personal vid förskolan, dels föreningens styrelse. Lärarförbundets ståndpunkt är att E.M. först i september 1994 fick kännedom om att samarbetssvårigheter ansågs föreligga och att hon inte före uppsägningen gavs möjlighet att ändra sitt enligt föreningen olämpliga beteende. Förbundet har även, som domstolen uppfattat dess inställning, ifrågasatt om det har förelegat samarbetssvårigheter av sådan art att de över huvud taget berättigade föreningen att säga upp E.M..

Arbetsdomstolen tar för sin del fasta på följande.

A.H. och L.E-T. har uppgett att E.M. redan under verksamhetsåret 1993-1994 själv gav uttryck för uppfattningen att det fanns vissa svårigheter bl.a. i kommunikationen mellan henne och föreningens styrelse samt personalen i övrigt. E.C., C.G. och A.O. har gett uttryck för att även de ansåg att förhållandena vid förskolan, dvs. relationen mellan E.M. och den övriga personalen, inte var bra verksamhetsåret 1993-1994. De kände sig på olika sätt övervakade av E.M.. De har också uppgett att hon inte tillät dem att ta några egna initiativ, i vart fall inte utan att det oftast ledde till negativ kritik från hennes sida.

Genom vad som på detta sätt och genom utredningen i övrigt framkommit finner arbetsdomstolen klarlagt att det redan verksamhetsåret 1993-1994 förelåg någon form av kontroverser vid förskolan, vilka medförde vissa svårigheter i samarbetet mellan å ena sidan E.M. och å andra sidan i vart fall E.C., C.G., M.J. och A.O.. Utredningen får vidare anses visa att styrelsen redan då ansåg att vissa brister förelåg i samarbetet med E.M.. Det bör påpekas att bedömningen inte innebär något ställningstagande i frågan om vem som skall anses ha burit skulden till de svårigheter i samarbetet som förelåg. Av skäl som framgår i det följande finner arbetsdomstolen inte heller anledning att gå in på frågan om de nu nämnda samarbetssvårigheterna var av sådan beskaffenhet att de kunnat läggas till grund för uppsägning av E.M..

Händelseförloppet närmast efter sommaruppehållet 1994 är i huvudsak ostridigt mellan parterna. Sålunda framgår att E.M. blev sjukskriven kring mitten av augusti månad och att den övriga personalen därför kom att arbeta utan hennes medverkan under cirka två veckors tid innan ett personalmöte ägde rum den 5 september. Vid mötet gav, enligt vad utredningen i målet visar, E.C., C.G. och M.J. uttryck för att de på grund av svårigheter i samarbetet med E.M. antingen sökte andra anställningar eller skulle göra detta om E.M. skulle fortsätta att vara kvar som föreståndare vid förskolan. A.O., som vid denna tid var föräldraledig, hade inför mötet uppgett att hon inte skulle återgå i tjänst vid förskolan efter sin ledighet, för det fall E.M. då arbetade kvar där. Å andra sidan förklarade M.H. liksom B-I.P. att de för sin del inte upplevde några svårigheter i samarbetet med E.M..

Den 17 september föreslog styrelsen, genom A.H. och T.M., att E.M. inte längre skulle vara föreståndare vid förskolan utan enbart arbeta som montessorilärare och med de montessoripedagogiska frågorna. Enligt vad A.H. och T.M. uppgett accepterade E.M. i princip förslaget, men hon ville ha ett möte med personalen innan hon återgick i tjänst. E.M. har emellertid förnekat att hon den 17 september förklarade sig godta styrelsens förslag. Hur det än må ha förhållit sig med E.M:s inställning till förslaget vid denna tidpunkt står det genom utredningen i målet i alla händelser klart att hon någon eller några dagar därefter förklarade att hon inte var villig att avgå som föreståndare. Den situation som då förelåg var således att merparten anställda vid förskolan inte ansåg sig kunna arbeta kvar där med E.M. som föreståndare under det att hon själv inte var beredd att avstå från föreståndarsysslorna.

Föreningens styrelse kallade de anställda och lokalavdelningarna till de två berörda fackliga organisationerna, Lärarförbundet och Svenska Kommunalarbetareförbundet, till ett möte den 26 september. Vid mötet fick E.M. och de övriga ge sin syn på situationen. Vidare presenterade styrelsen ett förslag innebärande bl.a. att E.M. fortsättningsvis inte skulle vara föreståndare men kvarstå som montessorilärare vid förskolan och att E.C. skulle ta över föreståndaruppgifterna. Från Lärarförbundets sida uppgavs, enligt vad bl.a. Å.A. har berättat, att E.M. var beredd att avstå från föreståndarsysslorna men att förbundet ansåg att någon ur styrelsen, således inte E.C., övergångsvis borde ta över dessa sysslor. Under hänvisning bl.a. till att inte någon ur styrelsen kunde ta tjänstledigt från sitt ordinarie arbete för att vara föreståndare och till att föreningen inte hade råd att avlöna någon extra person gick styrelsen inte med på det förslag som Lärarförbundet hade lagt fram. Vidare förklarade styrelsen att den inte såg någon annan utväg än att förhandla om uppsägning av E.M..

Lärarförbundet har i målet ifrågasatt styrelsens sålunda gjorda ställningstagande och anfört att andra lösningar på situationen än att säga upp E.M. borde ha sökts, t.ex. att söka extern konsulthjälp för att om möjligt lösa personalkonflikten vid förskolan. Förbundet har också ifrågasatt varför föreningen inte tog fasta på erbjudanden från föräldrar utanför styrelsen att gå in som föreståndare för att söka lösa situationen. Förbundet har inte närmare utvecklat den rättsliga betydelsen av dessa ståndpunkter. Med hänsyn till den fortsatta utvecklingen av händelseförloppet finner arbetsdomstolen emellertid inte anledning att gå närmare in på dessa frågeställningar. Domstolen konstaterar dock att inget i utredningen tyder på att föreningen skulle ha tagit lätt på vare sig den uppkomna situationen eller sitt ansvar för att söka åstadkomma en även för E.M. acceptabel lösning.

Styrelsen anmodade E.M. att den 21 november åter inställa sig på förskolan för att på kontoret utföra arbetsuppgifter av montessorikaraktär. Vid det tillfället var M.J. sjukskriven sedan tidigare. C.G. och E.C. blev sjukskrivna. Följden blev att förskolan måste hållas stängd den 22 och 23 november. Först sedan styrelsen och arbetstagarsidan kommit överens om att E.M. i fortsättningen skulle arbeta i hemmet kunde förskolan öppna igen.

Lärarförbundet har ifrågasatt styrelsens beslut att anmoda E.M. att återkomma till förskolan den 21 november för att arbeta där. Det har emellertid inte påståtts eller i övrigt framkommit att E.M. då inte skulle ha varit arbetsskyldig eller att hon på grund av sitt hälsotillstånd var arbetsoförmögen. Arbetsdomstolen kan därför inte finna att beslutet att anmoda E.M. att åter tjänstgöra var felaktigt eller otillbörligt. En annan sak är att det inte kan råda något tvivel om att E.M. upplevde situationen under hösten 1994 som mycket påfrestande i och för sig.

Det är således klarlagt att situationen vid förskolan hösten 1994 utvecklades därhän att en stor del av personalen vägrade att arbeta om E.M. befann sig på förskolan. Detta medförde uppenbarligen en allvarlig risk för att föreningen skulle tvingas lägga ned förskoleverksamheten. I den situationen måste enligt arbetsdomstolens mening föreningen ha ägt rätt att säga upp E.M..

Redan med hänsyn till det nu upptagna kommer alltså arbetsdomstolen till slutsatsen att föreningen hade saklig grund för uppsägningen den 8 december 1994. Arbetsdomstolen saknar därför anledning att gå in på de övriga omständigheter som arbetsgivarsidan har åberopat i uppsägningsfrågan. Till dessa omständigheter har domstolen, med hänsyn till hur arbetsgivarparterna har utformat sin talan, emellertid anledning att återkomma vid prövningen av om det fanns laga skäl för avskedandet av E.M..

Frågan om avskedande

Till stöd för avskedandet har arbetsgivarsidan åberopat i första hand att E.M. den 18 oktober 1994, med användande av ett s.k. minutenkort, från föreningens konto gjorde ett - enligt arbetsgivarparterna - olovligt uttag på 3 000 kr vilka hon sedan tillägnade sig.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning i denna del.

E.M. hade rätt att genom minutenkortet disponera medel på ett konto som föreningen avsatt som handkassa. Utredningen i målet har inte klarlagt vid vilken tidpunkt hon fick del av föreningens anmodan att återlämna minutenkortet. Än mindre framgår det av utredningen att hon då underrättades om att hon över huvud taget inte fick verkställa några uttag från kontot i fråga. E.M. har berättat att hon efter att ha fått del av föreningens anmodan att återlämna minutenkortet sökte sammanställa de inköp som skulle belasta handkassan och då kom fram till att föreningen var skyldig henne drygt 3 000 kr som hon själv lagt ut för olika inköp och att hon därför gjorde det aktuella uttaget innan hon återsände minutenkortet till föreningen. Enligt arbetsdomstolens mening kan dessa hennes uppgifter inte lämnas utan avseende.

Med hänsyn till det nu anförda och vad som i det följande framgår om redovisningen av handkassan finner arbetsdomstolen inte stöd för påståendet att E.M. inte ägde rätt att göra uttaget den 18 oktober.

Arbetsgivarparterna har i detta sammanhang emellertid även hävdat att det gjorda uttaget under alla förhållanden i förening med att E.M. brustit i redovisningen av handkassan åren 1992-1994 och de samarbetsproblem som förelegat har berättigat föreningen att avskeda henne. I denna del gör arbetsdomstolen följande överväganden.

Med stöd av ett av auktoriserade revisorn H-G.W. utfärdat intyg har arbetsgivarparterna gjort gällande att för åren 1992-1994 ett sammanlagt belopp på 7 612 kr inte har redovisats av E.M.. Beloppet fördelar sig med 520 kr för 1992, 2 717 kr för 1993 och 4 375 kr för 1994. Utredningen i målet har emellertid enligt arbetsdomstolens mening visat att beloppet för år 1994 rätteligen inte är högre än 1 375 kr. Innebörden av det åberopade revisionsintyget är att det för respektive år med hänsyn till vad som tillförts handkassan saknas kvitton eller andra verifikationer motsvarande de angivna beloppen. E.M. har uppgett att hon har redovisat gjorda inköp och att hon inte har försökt lura föreningen på pengar. Av utredningen har framgått att redovisningen av handkassan gått till så att E.M. vid olika tillfällen sammanställt kvitton på gjorda inköp, lagt dessa i ett kuvert som därefter lämnats i kassörens fack på förskolan på samma sätt som meddelanden i övrigt lämnas till barnens föräldrar. Enligt arbetsdomstolens mening är en sådan ordning för redovisningen behäftad med risk för att felaktigheter skall uppkomma. Kuvertet kan t.ex. hamna i fel fack eller på annat sätt komma på avvägar. Såvitt framkommit har föreningen inte haft något att invända mot det beskrivna förfaringssättet. Utredningen kan därför inte anses visa att E.M. varit försumlig i fråga om redovisningsskyldigheten på sätt arbetsgivarparterna gjort gällande.

Vad slutligen gäller de samarbetssvårigheter arbetsgivarparterna åberopat även i detta sammanhang, gör arbetsdomstolen följande bedömning.

De omständigheter som främst har angetts är, som arbetsdomstolen har uppfattat arbetsgivarparternas talan, att E.M. inte förmådde utarbeta ett måldokument för förskolans verksamhet, att hon trots tillsägelse fortsatte att själv göra matinköp för förskolans räkning, att hon i strid med föreningens policy beviljade övertidsersättning för två arbetstagare som på fritid åhört ett montessoriföredrag, att hon var illojal mot föreningen i samband med byggandet av en klätterställning, att hon sanningslöst påstod att kassören förskingrat föreningens pengar, att hon tog hem vissa av förskolans gardiner och att hon inte upprättade en av styrelsen begärd investeringsbudget.

Utredningen har enligt arbetsdomstolen visat att det i flertalet fall varit fråga om omständigheter av närmast bagatellartad beskaffenhet. I några fall synes det ha varit fråga om att E.M. inte har utfört sina arbetsuppgifter till föreningens belåtenhet. Och när det gäller övertidsersättningen har utredningen inte visat att E.M. över huvud taget har fattat något beslut. Även om det i någon del kan finnas visst fog för kritik mot E.M. kan föreningen emellertid inte anses ha möjlighet att med hänvisning till samarbetssvårigheter, vare sig sett för sig eller i förening med vad som i övrigt åberopats i målet, bringa E.M:s anställning till upphörande genom avskedande.

Arbetsdomstolen finner således sammanfattningsvis att föreningen inte hade laga skäl för avskedandet av E.M..

Sammanfattning av arbetsdomstolens överväganden

Arbetsdomstolen har sammantaget kommit fram till att föreningen hade saklig grund för uppsägningen av E.M. men inte laga skäl för avskedandet av henne. Detta innebär att föreningen är skyldig att till henne utge allmänt skadestånd för den kränkning som dess brott mot 18 § anställningsskyddslagen inneburit för henne.

Vid bestämmandet av skadeståndets storlek beaktar arbetsdomstolen att ett avskedande som sker utan laga skäl typiskt sett är ett allvarligt brott mot anställningsskyddslagen och innebär en allvarlig kränkning av arbetstagaren, men även att E.M. vid avskedandetidpunkten redan hade sagts upp på sakliga grunder och därför hade endast drygt en månad kvar i anställningen hos föreningen. Arbetsdomstolen finner, efter en slutlig avvägning, att det allmänna skadeståndet bör bestämmas till 30 000 kr.

Lärarförbundets förbehållsyrkande har lämnats utan erinran av arbetsgivarsidan. Det bör emellertid modifieras med hänsyn till domstolens bedömning i huvudsaken.

I frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna får parterna anses vara ömsom vinnande och förlorande på sådant sätt att dessa kostnader skall kvittas enligt 18 kap. 4 § rättegångsbalken.

Domslut

1. Arbetsdomstolen förpliktar Ballongens Montessoriförskola ekonomisk förening att till E.M. utge allmänt skadestånd om trettiotusen (30 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från den 19 oktober 1995 till dess betalning sker.

2. Lärarförbundet förbehålls rätten att senare föra talan avseende den ekonomiska skada som E.M. genom föreningens avskedande kan ha åsamkats.

3. Vardera parten skall bära sina rättegångskostnader.

Dom 1996-06-19, målnummer A-214-1995

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Susanne Sjöblom (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson, Bengt Huldt, Sune Israelsson och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.

Sekreterare: Erik Mosesson

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1996-06-19
Målnummer
A-214-1995
Lagrum
7 § och 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
Litteratur
Sökord
Anställningsskydd
Avskedande
Samarbetssvårigheter
Uppsägning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation