AD 1996 nr 92

Parter:

Tjänstemannaförbundet HTF; Premiair; H.A., E.

Nr 92

Tjänstemannaförbundet HTF

mot

Premiair A/S i Dragör, Danmark och E.H.A. i Västra Frölunda.

BAKGRUND

Konsortiet Scanair bedrev tidigare charterflygverksamhet bl.a. från de svenska flygplatserna Arlanda, Landvetter och Sturup. I mars 1993 beslutade Scanair att verksamheten skulle avvecklas från årsskiftet 1993/94. De anställda sades upp under sommaren och hösten 1993. Scanair trädde senare i likvidation.

Under år 1993 hade diskussioner upptagits mellan Scanairs intressenter och den danska Spies-koncernen om inledande av ett samarbete. Diskussionerna ledde till att ett danskt aktiebolag bildades för upptagande av charterflygverksamhet. Bolaget benämndes till en början NEWCO men registerades senare under namnet Premiair A/S. I det följande används namnet Premiair A/S även i situationer för vilka det rätta namnet skulle vara NEWCO.

Premiair A/S bedriver sedan årsskiftet 1993/94 charterflygverksamhet bl. a. från samma svenska flygplatser som Scanair.

Ett betydande antal av de kabinanställda hos Scanair erhöll anställning hos Premiair A/S. Bland dem som inte kom i fråga för sådan anställning förekommer personer som hade längre anställningstid i Scanair än vissa av de personer som Premiair A/S anställde.

Ett kollektivavtal för kabinanställda hos Scanair gällde mellan företaget och HTF.

Vid Scanair fanns en till HTF hörande tjänstemannaklubb för kabinanställda, nedan benämnd HTF C/A-klubben. Mellan Scanair och HTF C/A-klubben träffades den 19 juli 1993 ett kollektivavtal om bl.a. avvikelse från anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt till återanställning. Av Scanair och numera även av Premiair A/S har gjorts gällande att den 15 augusti 1993 ett ytterligare kollektivavtal träffades mellan Scanair och HTF C/A-klubben vilket har samband med det tidigare avtalet.

Arbetsdomstolen har genom en dom den 6 september 1995 (AD 1995 nr 108) i mål mellan HTF, kärande, och bl. a. Scanair, svarande, med bifall till den av HTF väckta talan förklarat dels att kollektivavtalen den 19 juli 1993 och den 15 augusti 1993 mellan Scanair och HTF C/A-klubben är ogiltiga till den del de bestämmer att kabinanställd personal vid Scanair saknar företrädesrätt till återanställning, dels att de kabinanställda vid Scanair som sagts upp på grund av arbetsbrist och som varit anställda minst tolv månader under de senaste två åren har företrädesrätt till återanställning i den turordning som föreskrivs i 25 § anställningsskyddslagen fr.o.m. den dag då de erhållit besked om uppsägning.

TVISTEN

HTF har gjort gällande att Scanairs verksamhet eller del av denna har övergått från Scanair till Premiair A/S och att Premiair A/S vid anställandet av kabinpersonalen haft skyldighet att iaktta då gällande regler i anställningsskyddslagen om företrädesrätt till återanställning. På denna grund har HTF i mål A 52/94 väckt talan om skadestånd och fastställelse av företrädesrätt till återanställning för medlemmar tillhörande den grupp kabinanställda hos Scanair, som inte fick anställning i Premiair A/S. I mål A 54/94 har E.H.A., som inte är medlem i någon arbetstagarorganisation, väckt motsvarande talan. I mål A 227/94 har HTF ånyo väckt talan mot Premiair A/S med yrkande om skadestånd för ytterligare ett antal medlemmar tillhörande den grupp kabinanställd personal hos Scanair, som inte fick anställning hos Premiair A/S.

Sedan Premiair A/S i målen A 52/94 och A 54/94 invänt att svensk domsrätt inte förelåg fann arbetsdomstolen i beslut den 4 oktober 1995 (AD 1995 nr 120) att domstolen var behörig att till prövning ta upp den väckta talan angående företrädesrätt till återanställning.

Arbetsdomstolen har i samråd med parterna beslutat att genom mellandom pröva vissa frågor som är tvistiga mellan parterna.

YRKANDEN

HTF och E.H.A. har yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa

1. att svensk lag skall tillämpas vid domstolens prövning av tvisten,

2. att företag eller del av företag där verksamheten bedrevs har övergått från flygbolaget Scanair till Premiair A/S,

3. att de kabinanställda vid Scanair som sagts upp på grund av arbetsbrist och som anges i förteckningarna C, D och E (domsbilagorna 1, 2 resp. 3; uteslutes här) har företrädesrätt till återanställning i den turordning som föreskrivs i 25-27 §§anställningsskyddslagen, utan hinder av vad som kan ha överenskommits i kollektivavtalen den 19 juli 1993 och den 15 augusti 1993 mellan Scanair och HTF C/A-klubben,

4. att nyssnämnda avtal inte med rättslig verkan omfattar dem som sades upp från Scanair före den 19 juli 1993, samt

5. att Premiair A/S är skyldigt att utge allmänt skadestånd till M.L.D. (först på förteckning C) med 75 000 kr samt till envar av C.S. (först på förteckning D) och Annika Sidesjö (först på förteckning E) med 50 000 kr, allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningen till dess betalning sker.

Premiair A/S har bestritt yrkandena. Ränteyrkandet har vitsordats som skäligt i sig.

Det skall anmärkas att förteckningarna C, D och E är upprättade av HTF och E.H.A.. Förteckningen C anges uppta arbetstagare som enligt arbetstagarsidans uppfattning på grund av längre anställningstid i Scanair borde ha erhållit återanställning i Premiair A/S före de personer som erhållit sådan anställning. Förteckning D anges uppta arbetstagare som enligt arbetstagarsidans uppfattning har företrädesrätt enligt anställningsskyddslagens regler, om behov av anställning av ytterligare personal i Sverige kommer att uppstå (se även arbetstagarparternas sakframställning under rubriken skadestånd). Förteckning E anges uppta arbetstagare som sagts upp på grund av arbetsbrist före den 19 juli 1993.

Arbetsdomstolen har hållit särskild huvudförhandling för prövning av dessa frågor.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört bl.a. följande.

TJÄNSTEMANNAFÖRBUNDET HTF OCH E.H.A.

Bakgrund

Scanair var ett konsortium som hade tre delägare. Ägarstrukturen i Scanair var densamma som för SAS. SAS Leisure Group AB, nedan benämnt SLG, var ett av SAS helägt dotterbolag. SLG ägde bl.a. resebyråerna Vingresor och Always samt hotellkedjan Sunwing. SLG och Scanair stod varandra mycket nära. Scanair var affärsmässigt och organisatoriskt en del av SLG. SLG och Scanair hade ytterst samma ägare och fattade inte var för sig självständiga beslut. Av SLG:s och SAS:s årsredovisningar framgår att Scanairs affärsmässiga resultat redovisades i SLG. Scanairs verksamhet byggde huvudsakligen på de avtal som bolaget hade slutit med SLG. Genom dessa avtal garanterades Scanair inkomster från transporter av passagerare till de resmål som researrangörerna hade bestämt. Avtalens värde uppgick till minst en miljard kr per år.

Övergång av verksamhet

Under 1992/93 sviktade chartermarknaden och SAS krävde att besparingar skulle äga rum inom såväl SLG som Scanair. En analys av transportkostnaderna inom SLG visade att Scanair var ett dyrbart alternativ. För att bolagen skulle bli konkurrenskraftiga och kunna sälja fler resor krävdes att transportkostnaderna minskade. Under år 1993 analyserade SLG:s styrelse flera alternativa lösningar på problemet. Styrelsen kom fram till att den bästa lösningen var att hitta en samarbetspartner. Att styrelsen bestämde sig för att gå samman med Conair berodde på att Conair ingick i samma koncern som den på den danska marknaden mycket stora researrangören Spies A/S. Eftersom det vid denna tid fanns en överkapacitet inom charterflyget styrde de båda researrangörerna affären. En grundläggande förutsättning för att SLG och Spies A/S skulle bilda Premiair A/S var att Premiair A/S garanterades den charterresevolym som parterna innehade vid tidpunkten för bildandet och under tiden därefter. Charterresevolymen ingick därför i affären. Utan SLG:s garantier skulle Premiair A/S aldrig ha kunnat startas med framgång. Parterna var dessutom överens om att flygflottan skulle bestå bl.a. av de fyra flygplan av typ DC-10 som Scanair förhyrde enligt leasingavtal. Redan innan Premiair A/S bildades hade parterna fått garantier för att det nya bolaget skulle få överta leasingkontrakten på de fyra flygplanen. SAS och SLG var de beslutande och i praktiken överlåtande krafterna. Vid starten ägdes Premiair A/S av SLG och Spiesgruppen med hälften vardera.

Premiair A/S inledde sin verksamhet under pågående vintersäsong. Vinterprogrammet gällde under tiden från oktober 1993 till april 1994. Redan i början av ett år bestämmer researrangörerna hur produktionen skall se ut för nästa vintersäsong. Reseprogrammet för vintern 1993 - 1994 var därför fastlagt sedan i början av 1993. De flesta resor som ägde rum under våren 1994 var redan sålda under hösten 1993. Researrangörernas verksamhet bygger på färdiga charterpaket. Flygtransporter på bestämda tider och hotellkontrakt utgör grundstommen i verksamheten. De avgångstider som Scanair hade var av stor betydelse för researrangörerna. Avgångstiderna, de s.k. slottiderna, är de tider som ett flygbolag tilldelas och under vilka luftrummet får användas. Slottiderna fördelas varje år vid två internationella konferenser. Flygbolag som har varit verksamma länge och som redan innehar vissa slottider har rätt att även fortsättningsvis använda dessa tider. Slottiderna har ett ekonomiskt värde och är ett av flygbolagens främsta konkurrensmedel, eftersom passagerarna av naturliga skäl sätter värde på att en avgång inte sker extremt tidigt på morgonen. Slottiderna kan överlåtas mellan flygbolagen. Vid den nu aktuella tiden kunde överlåtelse ske endast genom en ömsesidig överenskommelse eller i samband med övergång av verksamhet.

Även om Scanairs slottider inte var intressanta för reguljärflyget, var de attraktiva för andra charterbolag. Att Premiair A/S fick överta slottiderna utgjorde en väsentlig grund för att starta bolaget. Den produktion som var fastlagd i Scanairs vinterprogram hade annars inte kunnat fullföljas. Produktionen i Premiair A/S var identisk med den som tidigare hade utförts i Scanair. SAS har i andra tvister inför arbetsdomstolen påstått att den charterproduktion som efter den 1 januari 1994 utfördes för Premiair A/S med SAS:s flygplan och SAS:s piloter i allt väsentligt är identisk med den produktion som med samma flygplan och samma piloter under lång tid hade utförts för Scanair. Premiair flög också på samma prefix, DK, som Scanair. Produktionen och flygprogrammet var således identiska.

När Premiair A/S:s verksamhet inleddes var personalen redan schemalagd. Schemaläggningen hade utförts med SAS:s dataprogram, Crew-80. Inga förändringar i personalens scheman gjordes efter årsskiftet 1993/94 och samma dataprogram tillämpades vid schemaläggningen. Förutom schemaläggning innehåller dataprogrammet ett stort antal viktiga uppgifter om de anställda och är därmed också ett slags personalregister. I registret finns personalens anställningsnummer och uppgifter om giltiga pass och visum. Anteckningar finnas också om hälsokontroller och vaccinationer. I registret finns uppgifter om den nödträning som personalen har genomgått och uppgifter om deras anhöriga. Det var mycket värdefullt för Premiair A/S att få fortsätta att nyttja Scanairs personalregister. Den personal som gick över till Premiair A/S fick behålla samma anställningsnummer som använts i Scanair. Antalet ackumulerade flygtimmar beräknades från personalens begynnelsedag i Scanair vilket normalt inte skulle ha skett om den kabinanställde hade bytt anställning till ett annat flygbolag.

En viktig funktion hos flygbolagen är den s.k. op-funktionen. Op- funktionen tar emot sjukskrivningar och kallar ut ersättare. Scanairs op-funktion låg i Köpenhamn. Även Premiairs op-funktion finns i Köpenhamn. Till op-funktionen hör ett telefonabonnemang, ett s.k. 020-nummer. Scanair stod för telefonabonnemanget fram till den 30 november 1994, då någon anmälde till Telia att abonnenten hade ändrat namn till Premiair A/S.

När Premiair A/S inledde sin verksamhet hade bolaget ännu inte erhållit de tillstånd som erfordras för att man skall få bedriva flygverksamhet. Det operativa flygtillstånd som Scanair innehade övertogs därför av SAS. Detta innebar att SAS inledningsvis hade det tekniska och operationella ansvaret för flygningarnas genomförande trots att Premiair A/S ägde produktionen. SAS hade därmed också ansvaret för kabinpersonalens status och tjänstgöring. Det operativa ansvaret överfördes efter en tid till Premiair A/S.

För att Premiair A/S skulle erhålla licens för att starta sin flygverksamhet krävde de danska myndigheterna att bolaget innehade ett antal s.k. manualer. En manual är en slags bruksanvisning för hur man bedriver flygverksamhet. Manualerna har olika benämningar och de tar lång tid att upprätta. De finns inte att tillgå på marknaden. Ett bolag som startar sin verksamhet har inte tillgång till manualer och vållas därför ett tidskrävande arbete att upprätta sådana. Redan hösten 1993 begärde Premiair A/S att få kopior av samtliga manualer som Scanair innehade.

När Premiair A/S startade sin verksamhet anställdes 190 cabin attendants från Scanair. Scanairs verkställande direktör T.R. blev VD i Premiair A/S. De flesta nyckelpersonerna i Scanair anställdes av Premiair A/S. Ett antal personer som arbetade vid Scanairs huvudkontor i Bromma gick över till Premiair A/S huvudkontor i Köpenhamn. All markpersonal i Sverige gick också över till Premiair A/S. Av dessa var ett 40-tal medlemmar i HTF och resten medlemmar i Svenska Transportarbetareförbundet. I slutet av 1994 överfördes all markpersonal med retroaktiv verkan till det svenskregistrerade bolaget Premiair AB.

Inför starten av Premiair A/S informerades den berörda kabinpersonalen vid flera tillfällen. En del av informationen lämnades av Scanair. För den enskilde kabinanställde som fortsatte att arbeta i Premiair A/S ägde inga som helst förändringar rum vid årsskiftet 1993/94. Incheckningstiderna var desamma och incheckningen skedde liksom tidigare vid SAS-crewbase. Den kabinanställde hade redan ett schema som löpte över årsskiftet. Till dess att en ny uniform var designad behöll personalen Scanairs uniformer men med utbyte av skärp och knappar med Scanairs emblem. Parkeringstillstånden på Arlanda tillhör flygbolagen. Några nya parkeringstillstånd utfärdades inte efter årsskiftet. I januari 1994 innehade personalen fortfarande Scanairs id-kort. Den retroaktiva lön som personalen från Scanair var berättigad till för tiden efter den 1 juli 1993 betaldes ut av Premiair A/S tillsammans med februarilönen 1994. Personalens försäkringsskydd var detsamma i Premiair A/S som i Scanair.

Vid starten den 1 januari 1994 fanns namnet Premiair inte på utsidan av något av flygplanen. På ett av flygplanen hade Scanairs logotype målats över. På ett av flygplanen fanns fortfarande namnet Scanair. I flygplanen finns både fast och lös inredning. Till den fasta inredningen i passagerarutrymmet hör bl.a. flygplansfåtöljerna. Den lösa inredningen består av vagnar, serveringskannor, engångsartiklar, brickor m.m. Scanair satsade stora pengar på inredningen. Av Scanairs årsredovisning för år 1988 framgår att Scanair ägde inredning i flygplanen för ett bokfört anskaffningsvärde på 65 382 000 kr. Inredningen skrevs av i Scanair och överfördes sedan till Premiair A/S. Inför starten av Premiair A/S informerades personalen om att de lösa inventarierna skulle användas som vanligt efter årsskiftet. Inventarierna nyttjades fortsättningsvis under ganska lång tid. Under år 1995 var serveringsvagnarna fortfarande märkta med namnet Scanair.

Premiair övertog också Scanairs taxfreelager och taxfreesortiment. Kataloger trycktes med Premiair A/S:s namn. Premiair A/S fortsatte med Scanairs serviceupplägg och taxfreesortiment fram till april 1994. Conair fortsatte på samma sätt med sina rutiner och sin service. Premiair A/S övertog också Scanairs biljettformulär.

Förutom sin crewbase hade Scanair stora lokaler på Arlanda. Taxfreelagret förvarades i hangarerna. Scanair hade också en stor lokal kallad baracken, vilken bestod av ett fyrtiotal rum. I denna lokal fanns Scanairs tekniska avdelning. I lokalerna fanns inventarier, kopiatorer m.m. Efter årsskiftet fortsatte personalen att arbeta precis som tidigare. I praktiken var det bara en namnändring som ägde rum. Inventarierna i lokalerna nyttjades av Premiair A/S under avsevärd tid. Premiair A/S registrerade ett svenskt aktiebolag i februari 1994. Bolagets firma var Premiair AB. Den berörda personalen kände dock inte till att det fanns ett svenskt bolag förrän i november 1994.

Att en övergång av verksamheten har ägt rum styrks också av det kollektivavtal som Premiair A/S träffade med HTF den 1 oktober 1994. Kollektivavtalet har i allt väsentligt hämtat sitt innehåll från det kollektivavtal som gällde mellan Scanair och HTF. Innehållet i avtalen är i princip detsamma. Endast några nya bestämmelser har tillförts.

Scanair hade också verksamhet i Norge och Danmark. Den norska verksamheten övergick till Premiair A/S på oförändrade villkor. I Norge tillämpade Premiair A/S under lång tid det norska Scanair-avtalet innan parterna träffade ett nytt avtal med andra anställningsvillkor. Scanairs verksamhet i Danmark sysselsatte cirka nio kabinanställda. De utförde endast undantagsvis någon produktion från Köpenhamn och fördes därför över till Malmöbasen. Premiair A/S övertog all den danska personalen. I början tillämpades samma anställningsvillkor som under Scanairtiden. Sedan personalen hade fått en viss ekonomisk kompensation gick den danska gruppen över till Conairavtalet.

Sammanfattningsvis görs gällande att det har skett en övergång av verksamhet från Scanair till Premiair A/S och att Premiair A/S haft skyldighet att iaktta de regler om företrädesrätt till återanställning som fanns i anställningsskyddslagen vid denna tid. Övergången har ett rättsligt samband. Detta styrks av en rad faktorer. En av ägarna styrd överföring av kundunderlag har ägt rum. Omfattande tillgångar har överlåtits från Scanair till Premiair A/S. Partnerbyte har skett i olika leasing- och hyresavtal. Företagsledning och personal övertogs av Premiair A/S. Ett antal för verksamheten väsentliga rättigheter övergick från Scanair till Premiair A/S. Premiair A/S verksamhet har gentemot personal, allmänhet och kunder framställts som en fortsättning av Scanairs och Conairs verksamhet. Scanairs verksamhet upphörde på nyårsnatten 1993/94 och uppstod på nytt i samma skepnad dagen därpå. Detta kan normalt inte ske av en slump utan inträffar bara om någon samordnar verksamheterna och ser till att förändringen genomförs.

Tillämpning av svensk lag

Svensk lag skall tillämpas på tvisten i målet. De berörda arbetstagarna har anspråk mot Premiair A/S som grundar sig på deras anställningsavtal med Scanair. Premiair A/S har övertagit verksamheten och ett partsbyte har därmed skett på arbetsgivarsidan. Tvisten innefattar därmed ett anspråk enligt svensk lag och grundas på lagbestämmelser av indispositiv natur. Det finns ett stort antal anknytningsfakta till Sverige. Dessa fakta skulle vara tillämpliga om de nu berörda arbetstagarna hade erhållit anställning i Premiair A/S. Samma anknytning gäller för de personer som faktiskt fick anställning i Premiair A/S. Följande omständigheter skall särskilt beaktas. Arbetet påbörjas och avslutas i Sverige. Arbetstagarna är bosatta i Sverige och arbetsgivaren har driftsställen i Sverige. Enligt de individuella anställningsavtalen i Premiair A/S liksom enligt det nu gällande kollektivavtalet skall svensk lag tillämpas på anställningsförhållandena. Parterna har således själva anvisat svensk lag som tillämplig på anställningstvister. Enligt de anställningserbjudanden som sändes ut till dem som erbjöds anställning i Premiair A/S skulle svensk lag tillämpas på alla anställda i Sverige. Enligt kollektivavtalet är anställningsformen densamma som i anställningsskyddslagen. Sjuklön och semesterförmåner skall utgå enligt svensk lag. Förhandlingsordningen har hämtats från medbestämmandelagen. Svensk arbetslöshetsförsäkring gäller för de anställda i Premiair A/S.

Enligt artikel 4:2 i Romkonventionen skall in dubio hemlandets lag tillämpas vid en anställningstvist. Domstolen har också i sitt beslut den 4 oktober 1995 redan konstaterat att den av HTF och E.H.A. förda talan är en tvist om anställningsavtal och att tvisten har en påtaglig anknytning till svenska förhållanden.

PREMIAIR A/S

Bakgrund

Scanair var ett systerkonsortium till SAS och hade samma ägare som SAS. Scanair är numera i princip avvecklat. Premiair A/S har helt andra ägare än Scanair. Vid tiden för nedläggningen av Scanair fattades vissa för Scanair viktiga beslut av SLG, som var ett dotterbolag till SAS. SLG har numera brittiska ägare och finns inte kvar inom koncernen. De beslut som fattades inom SLG angående charterproduktionen påverkade Scanair i skilda hänseenden. Beslutet om att Scanair skulle läggas ned fattades dock av Scanairs styrelse och inte av styrelsen i SLG.

Från början av 1990-talet och fram till våren 1993 gick Scanair med mycket stora förluster. Bara under den sexmånadersperiod som föregick beslutet om nedläggning av verksamheten uppgick förlusten till cirka 70 miljoner kr. Chartermarknaden i Skandinavien gick vid denna tid ned med 30-40 procent. Eftersom Scanair inte kunde få beläggning på sina flygplan, fick bolaget hyra ut tre av sina flygplan till ett amerikanskt bolag. Scanair hade svårt att anpassa sig till den nya marknadssituationen. Kostnaderna var höga i stora delar av verksamheten. Ägarna ville till slut inte skjuta till mer pengar.

Beslutet om att Scanairs verksamhet skulle läggas ned fattades i mars 1993. T.R. som var VD i Scanair fick i uppdrag att genomföra en nedläggning av verksamheten och likvidation av företaget. En av de viktigast orsakerna till problemen i Scanair var de höga kostnaderna i företaget. Detta gällde inte minst personalkostnaderna. Personalens löner var avhängiga av SAS:s löner och den kultur som gällde där. Lönenivåerna i Scanair var betydligt högre än i många andra charterflygbolag som Scanair konkurrerade med. Efter nedläggningsbeslutet i mars 1993 började Scanair säga upp kabinanställda. I maj och juni 1993 sade Scanair upp de kabinanställda som hade sämst turordning enligt anställningsskyddslagen. Uppsägningarna skedde på grund av arbetsbrist och följde helt bestämmelserna i lagen. Denna grupp av anställda återfinns på förteckning E.

Kollektivavtal

T.R. ville inte helt avveckla charterflygverksamheten inom SAS-koncernen utan försökte hitta en annan lösning. Det stod dock klart att Scanair skulle avvecklas. Frågan var om det gick att hitta något alternativ till en avveckling. Ett alternativ var att starta ett nytt bolag tillsammans med någon annan företagsgrupp. Detta skulle bara vara möjligt, om man kunde hitta en konstruktion som medförde att det nya bolaget fick väsentligt lägre kostnader än vad Scanair hade haft. För att projektet skulle bli lönsamt måste kostnaderna sänkas med i vart fall 300 miljoner kr. Efter en tid fick T.R. kontakt med Spies-koncernen. Spies-koncernen hade ett eget charterflygbolag, Conair. Conair hade vid denna tid förhållandevis god lönsamhet. Conair hade dock problem med överkapacitet på grund av sin stora flygplansflotta, vilket hotade verksamheten på sikt. Personalkostnaderna i Conair var däremot acceptabla. Spies- koncernen var intresserad av ett samarbete. T.R. presenterade ideerna för SAS:s ledning och fick mandat att försöka hitta en lösning. T.R. och övriga inblandade visste att personalfrågan var av central betydelse. Om man tvingades bemanna ett nytt bolag med samma personal som tidigare och om lönekostnaderna skulle uppgå till samma höga belopp som i Scanair, skulle projektet inte kunna genomföras. Flera hundra arbetstillfällen skulle därmed gå förlorade.

Eftersom personalfrågan var viktig och innehöll juridiska komplikationer, kontaktade T.R. advokaten J.T.. T.R. och J.T. diskuterade bl.a. om bolagsbildningen skulle anses som en företagsövergång i anställningsskyddslagens mening. Frågan var svårbedömd. J.T. gav T.R. rådet att det sannolikt inte var frågan om en företagsövergång men att det ändå fanns en osäkerhetsfaktor i analysen. Det var därför bäst att försöka hitta en avtalslösning med HTF. Att en sådan lösning skulle vara till fördel för båda parter fick T.R. klart för sig vid sina kontakter med H.H. som var den lokala HTF C/A-klubbens ordförande. H.H. hade på sitt håll också uppmanats att försöka hitta en förhandlingslösning. Uppmaningen att finna en avtalslösning kom från HTF:s ombudsmän och jurister. Båda parter var vid denna tid osäkra på hur reglerna om företagsöverlåtelse skulle tolkas. Avtalslösningen med HTF skulle gå ut på att det nya bolaget skulle få rätt att rekrytera sin personal från Scanair-kollektivet enbart på grundval av kvalifikation och lämplighet.

Kollektivavtalsförhandlingar genomfördes under sommaren 1993. Vid ett förhandlingstillfälle den 13 juli 1993 enades parterna om att gemensamt försöka träffa en överenskommelse och därigenom trygga anställningstillfällen för HTF C/A-klubbens medlemmar. Vid en förhandling den 19 juli 1993 enades parterna om en avvikelse från anställningsskyddslagen i enlighet med ett kollektivavtal (domsbilaga 4). Parterna var helt överens om vad som skulle gälla. Lagens regler om turordning avtalades bort och någon återanställningsrätt för de kabinanställda skulle inte bibehållas. Handlingarna visar att båda parter var helt på det klara med att den lista som senare kom att upprättas var avgörande för vilka som skulle få anställning i det nya bolaget. Kollektivavtalets syfte var således att ta fram de personer som skulle få anställning i Premiair A/S. Utan överenskommelsen som gav Premiair A/S möjlighet att välja ut den personal som var mest lämpad för verksamheten skulle det nya bolaget inte ha haft några egentliga möjligheter att klara sig. Som motprestation krävde HTF C/A-klubben att Premiair A/S lovade att anställa ett antal av de kabinanställda från Scanair.

Arbetet med att välja ut de kabinanställda som hade de bästa kvalifikationerna utfördes av en särskild uttagningsgrupp. Uttagningsgruppen tillförsäkrades anonymitet och det är inte känt vilka som ingick i gruppen. Tanken var att objektiviteten vid urvalet annars inte skulle ha kunnat upprätthållas och att ledamöterna kunde ha blivit utsatta för starka påtryckningar. Gruppen var klar med sitt arbete i slutet av juli 1993. En lista hade då tagits fram som upptog alla kabinanställda i Scanair. Gruppen hade rangordnat dem från nr 1 till nr 330. Listan hade inget med bestämmelserna i anställningsskyddslagen att göra utan gällde bara vilka som skulle erhålla anställning i det nya bolaget.

Inom HTF C/A-klubben fördes diskussioner om avtalslösningen. Styrelsen inhämtade råd från en utomstående rådgivare, advokaten U.J.. U.J. tyckte att HTF C/A-klubben hade uppnått den bästa lösning som gick att få i den svåra situation som HTF befann sig i. H.H. hade sagt att han ville ha möjlighet att godkänna listan innan den blev kollektivavtal. Efter granskning godkände H.H. listan för HTF C/A-klubbens räkning den 15 augusti 1993.

Kollektivavtalsparterna var överens om att de första 190 personerna på listan skulle erhålla anställning i Premiair A/S. De personer som hade fått nr 191 till nr 272 utgjorde den grupp som enligt parternas uppfattning inte skulle ha någon återanställningsrätt. De som hade fått nr 273 och nedåt på listan utgjordes av de personer som redan hade sagts upp, dvs. innan kollektivavtalen hade träffats, men som alltjämt var kvar i anställning hos Scanair. Genom ett nytt kollektivavtal den 6 december 1993 återfick de personer som finns på plats nr 191 till nr 272 sin återanställningsrätt. Av dem som hade sagts upp före den 19 juli 1993 (förteckning E) och som kom sist i turordningshänseende fick ett 40-tal arbete i Premiair A/S.

Både T.R. och H.H. ville att avtalen skulle godkännas av HTF centralt. Godkännandet skulle bekräfta att överenskommelsen följde de delegationsregler som fanns. H.H. besökte HTF i augusti 1993 och berättade om kollektivavtalen. HTF var inte odelat positivt till att H.H. hade träffat en överenskommelse men därifrån riktades inga invändningar i sak mot avtalen. H.H. begärde att få ett skriftligt godkännande av avtalen. Ett sådant godkännande avsändes från HTF den 1 september 1993. Både HTF C/A-klubben och HTF centralt hade därmed ställt sig bakom kollektivavtalsöverenskommelserna.

Den 13 september 1993 ägde ett medlemsmöte rum i HTF C/A-klubben. Mötet gällde metoden att utse arbetstagare i NEWCO. Efter omröstning beslutade mötet att godta det upplägg som klubbens styrelse hade valt. Omedelbart efter mötet fick Scanair veta att medlemmarna hade ställt sig bakom urvalsmetoden. Den 14 september 1993 avsändes uppsägningarna till de berörda medlemmarna. De som erbjöds arbete i det nya bolaget fick samtidigt ett anställningserbjudande.

Arbetsdomstolen har i domen den 6 september 1995 konstaterat att avtalen från den 19 juli 1993 och den 15 augusti 1993 är giltiga. Arbetsdomstolen underkände bara avtalen till den del de bestämde att kabinanställd personal vid Scanair helt saknade rätt till återanställning. Domstolen ansåg att kollektivavtalen såvitt de innebar att företrädesrätten till återanställning helt hade avtalats bort utgjorde en sådan urholkning av arbetstagares rättigheter som måste anses stridande mot anställningsskyddslagens grunder. Avtalen innebar också ett överskridande av bemyndigandet i trygghetsavtalet mellan SAF och PTK. Domslutet påverkar dock inte den inbördes ordningen mellan arbetstagarna på listan.

Övergång av verksamhet

Scanair ägdes av de tre bolag som äger SAS. Premiair A/S fick inte samma ägare som Scanair. Till en början ägdes Premiair A/S av SLG och Spies med hälften var. De kopplingar som HTF vill göra mellan Scanair och Premiair A/S bygger på att Scanair och SLG hörde samman i en koncern. Denna koppling är inte tillräcklig för att man skall kunna konstatera att det föreligger ett rättsligt samband mellan Scanair och Premiair A/S.

Av olika skäl kom Premiair A/S:s säte och ledning att placeras i Danmark. All kabinpersonal anställdes i Danmark. Personaladministrationen placerades i Köpenhamn och där skedde också schemaläggningen. Premiair A/S hade ingen egen administrativ personal vid någon av flygplatserna i Sverige. Ett viktigt skäl till att Premiair A/S blev ett danskt bolag var att det blev billigare att ha bolaget i Danmark. Att kostnaderna blev lägre i Danmark berodde främst på att de sociala kostnaderna var lägre där. Personalkostnaderna i det nya bolaget minskade kraftigt. De individuella avtalens kostnader blev cirka tio procent lägre än tidigare. Härtill kom de lägre sociala kostnaderna. Personalen fick också ökad tjänstgöringsskyldighet och längre arbetspass, vilket innebar att man kunde utnyttja personalen mer än vad man hade kunnat göra i Scanair.

Bolaget ledning, styrelse och administration fanns i Köpenhamn och därifrån leddes hela Premiair A/S:s verksamhet. Alla beslut fattades i Köpenhamn och därifrån gavs också alla direktiv till personalen. Även planeringen skedde i Köpenhamn.

De tillstånd som gäller för Premiair A/S:s flygverksamhet har meddelats av danska myndigheter. När bolaget startade användes sju flygplan. Merparten av dessa kom från Conair. De svenskregistrerade flygplan som tidigare hade använts av Scanair ägdes av Skandinaviska Luftfartsintressenter KB. Bakom bolaget återfanns bl.a. några banker. När Scanair lades ned sades leasingavtalen upp. Leasingavtalen togs över av SAS som därefter hyrde ut ett par av flygplanen till Premiair A/S. Premiair A/S tog således inte över några flygplan direkt från Scanair. Det fanns ett överskott av flygplan på marknaden. Premiair A/S hade därför kunnat hyra flygplan på annat håll. Premiair A/S valde dock att förhandla med SAS.

Den fasta inredningen tillhör flygplanets ägare. Även den lösa egendomen tillhör flygplanets ägare och ingår i leasingavtalet. Premiair A/S förvärvade inte någon inredning i flygplanen. Uppgifterna om inventariernas värde i balansräkningen från 1988 gäller inredningen i gamla flygplan av typ DC-8.

Kontorsutrustningen övergick inte till Premiair A/S. Endast några få obetydliga eller privata saker kan ha förts över till kontoret i Köpenhamn. På Scanairs huvudkontor i Bromma upphörde ett hundratal arbetstillfällen. Kontorsmöblerna magasinerades och såldes av Scanair i samband med likvidationen.

Premiair A/S övertog Scanairs taxfreelager på Arlanda och även den lokal där lagret förvarades. Taxfreelagret var ett slags buffertlager och lagret omsätts oerhört snabbt. Det fanns ingen anledning att ändra på det sortiment som Scanair hade haft. Alla charterflygbolag säljer taxfreevaror. Försäljningsupplägget kom från början från Conair och togs efter av Scanair. Taxfreelagrets värde uppgick till cirka 5 miljoner kr. Taxfreeförsäljningen utgör ingen stor inkomstkälla för bolagen. I jämförelse med omsättningen av Premiair A/S:s hela flygverksamhet utgör taxfreelagret endast en liten detalj.

Scanairs biljetter övertogs inte av Premiair A/S. Scanairs uniformer användes till en början av Premiair A/S:s personal. Tiden blev för kort för att nya uniformer skulle kunna levereras inför starten. Betydande modifieringar gjordes av uniformerna och alla ändringar som var rimliga att göra utfördes innan de togs i bruk av bolaget. Manualerna hör till flygplanen och arbetas fram i samband med att ett flygplan beställs. Manualerna måste följa med flygplanet för att man skall kunna bedriva flygverksamhet och tillhör planets ägare. Om man hyr ett flygplan genom ett leasingavtal, följer manualerna med tillsammans med flygplanet. De viktigaste manualerna har Premiair A/S tagit fram på egen hand.

Premiair A/S övertog inte någon annan egendom från Scanair. Dataprogrammet Crew-80 disponerades och ägdes av SAS. Premiair A/S har fortsatt att använda programmet för den tidigare Scanairpersonalen. Detta innebär dock inte att Scanair har överlåtit nyttjanderätten till Premiair A/S utan Premiair A/S har tecknat någon form av licensavtal med SAS.

Charterresemålen är etablerade och ett nytt bolag måste anpassa sig till vart folk vill resa. Premiair A/S kunde erbjuda researrangörerna lägre priser än vad Scanair hade gjort. Premiair A/S träffade helt nya avtal med researrangörerna. Researrangörerna valde själva att lägga sin produktion i Premiair A/S:s händer. Premiair A/S drog också till sig andra kunder än dem som Scanair och Conair hade haft. De kunder som Scanair hade haft köpte också fler flygresor från Premiair A/S än vad de hade gjort från Scanair.

Slottiderna har inget ekonomiskt värde och kan inte köpas eller säljas. Någon övergång av slottider skedde inte mellan bolagen. Researrangörerna ville fortsätta att tillämpa samma restider som förut och Scanairs tider var lediga. Slottiderna hade inte någon avgörande betydelse för Premiair A/S:s verksamhet.

Den dagliga verksamheten för de kabinanställda som kom från Scanair förändrades på flera sätt. Tidigare hade Scanair sitt huvudkontor i Bromma. All ledning av verksamheten övergick nu till Köpenhamn. Lokalerna på Arlanda hyrdes av det svenska dotterbolaget Premiair AB och blev bara en samlingsplats för besättningar som checkade in och ut. I lokalerna hade Premiair A/S inte någon egendom av betydelse.

Premiair A/S betalade redan från starten sociala avgifter i Danmark. Något fast driftsställe fanns inte i Sverige och försäkringskassan betraktade personalen som anställd i Danmark.

Under våren 1995 fick Premiair A/S helt nya ägare. I dag ägs bolaget av ett engelskt företag. På grund av de problem som den svenska personalen hade haft med bl.a. försäkringskassan beslutade Premiair A/S under våren 1996 att inrätta en filial i Sverige.

De som sades upp före den 19 juli 1993 har fått besked enligt 8 § anställningsskyddslagen att de skulle anmäla anspråk på återanställning. Det bestrids att en sådan anmälan har skett beträffande samtliga arbetstagare på lista E. Den anmälan som har skett beträffande övriga arbetstagare har skett utan något mandat eller uppdrag från den enskilde medlemmen. Anmälan om företrädesrätt skedde också först sedan Premiair A/S hade anställt sin personal och har således skett för sent.

Någon företagsövergång har inte ägt rum mellan Scanair och Premiair. Något rättsligt samband finns inte mellan verksamheterna i Scanair och Premiair A/S. I rättspraxis krävs att själva rörelsen övergår och inte bara lokaler, inventarier och lager. Dessa krav är inte uppfyllda vad gäller Premiair A/S. Verksamheten startade i egna lokaler i ett annat land. Möbler och kontorsutrustning kom inte från Scanair. Med undantag för taxfreelagret har något lager inte övergått från Scanair till Premiair A/S. Premiair A/S har tecknat egna avtal med researrangörerna. Varken äganderätt eller nyttjanderätt till några flygplan har övergått från Scanair till Premiair A/S. Att Premiair A/S använder ett fåtal av de flygplan som tidigare användes av Scanair tyder i sig inte på en företagsövergång. Det enda avtalsrättsliga samband som finns är att Premiair A/S enligt en särskild förbindelse har anställt delar av Scanairs personal. Det föreligger inte något rättsligt samband därutöver.

Driftsenhet

Scanairs drift i Sverige och Premiair A/S:s drift i Danmark kan inte utgöra samma driftsenhet. Verksamheten är inte densamma. Det räcker inte med att samma lager och samma inventarier används. Härtill kommer att arbetstagare som reser mycket skall anses tillhöra den enhet varifrån uppdragen lämnas och administrationen sker.

Tillämpning av svensk lag

Premiair A/S har inte brutit mot svensk lagstiftning och anställningsskyddslagen är inte tillämplig på den påstådda kränkningen. Målet gäller inte frågor om någon föreliggande anställning utan avser anspråk på att erhålla anställning. Anknytningen till Danmark styrks av att huvudkontoret ligger i Köpenhamn. Därifrån utgår all arbetsledning och där fattas alla beslut även för den personal som är bosatt i Sverige. Premiair A/S har inte den starka anknytning till Sverige som HTF och E.H.A. har gjort gällande. Romkonventionen är inte direkt tillämplig men Premiair A/S medger att det finns vissa uttalanden som visar att Romkonventionen och Luganokonventionen bör få betydelse i vissa sammanhang. Enligt artikel 6:2 i Romkonventionen skall lagen i det land där arbetstagaren anställdes äga tillämpning.

Skadestånd

Då Premiair A/S under hösten 1993 anställde personal från listan var bolaget i god tro och utgick från att rekryteringen skedde helt i enlighet med lagar samt lokala och centrala kollektivavtal. Premiair A/S kunde inte få någon ledning från arbetsdomstolens interimistiska beslut där domstolen endast uttalar att en viss ordning skall gälla. Premiair A/S skall därför inte åläggas någon skadeståndsskyldighet.

Om Premiair A/S åläggs skadeståndsskyldighet, skall skadeståndet i vart fall jämkas kraftigt eftersom rättsläget var svårbedömt och det var så gott som omöjligt för Premiair A/S att inse att uppgörelsen skulle kunna underkännas.

De personer som varken genom den överenskomna turordningen eller genom bestämmelserna i anställningsskyddslagen hade kunnat komma ifråga för en anställning i Premiair A/S, lista D, kan inte vara berättigade till ett allmänt skadestånd. Deras situation förändrades inte genom avtalen. De personer som har upptagits på lista E kan inte heller få något skadestånd eftersom de aldrig har kunnat komma ifråga för någon anställning i Premiair A/S.

TJÄNSTEMANNAFÖRBUNDET HTF OCH E.H.A.

Övergång av verksamhet

Det är riktigt att Premiair A/S betalade sociala avgifter i Danmark. Enligt Premiair A/S hade de kabinanställda som arbetade från Sverige utvandrat till Danmark och var stationerade där. De danska myndigheterna har dock aldrig betalat någon ersättning till den svenska kabinpersonalen. Ingen har fått sjukpenning eller föräldrapenning från Danmark. För att upprätthålla denna konstruktion har Premiair A/S självt betalat dessa ersättningar till de anställda. I några enstaka fall har det förekommit att svenska myndigheter har påstått att några förmåner enligt svensk lag inte skulle utgå till en arbetstagare. Myndigheternas ställningstagande har i dessa fall enbart grundats på vad Premiair A/S har uppgivit.

Det vitsordas att Premiair A/S leds från Köpenhamn och att operativa tillstånd har erhållits från danska myndigheter. Detta påverkar dock inte frågan om det har skett en övergång av verksamheten eller inte. Partsbyte har skett i leasingavtalen trots att övergången har skett via ett mellanled dvs. via SAS. Av Scanairs årsredovisning från år 1988 framgår att uppgifterna om inredningens värde också avser flygplan av typ DC-10. All utrustning överfördes inte till Premiair A/S utan endast en del av utrustningen. En manual benämnd AFM följer med flygplanet men den används oftast inte. Den flygbolagsanpassade manualen, AOM, följer som regel inte med flygplanet. Flygbolagen har också flera andra manualer som används i det praktiska livet. Dessa hör inte till flygplanet.

De arbetstagare som sades upp efter den 19 juli 1993 fick ingen besvärshänvisning med uppsägningsbeskedet. De har därför inte behövt anmäla anspråk på företrädesrätt till återanställning. Alla medlemmar har för säkerhets skull ändå anmält att de önskade företrädesrätt. Arbetstagarna på lista E var inte aktuella för återanställning vid årsskiftet 1993/94. Efter det att anmälan om företrädesrätt hade skett har det dock uppkommit arbetstillfällen där dessa arbetstagare skulle ha kunnat komma ifråga.

Kollektivavtal

Företrädesrätten till återanställning enligt den ordning som anges i anställningsskyddslagen har inte med rättslig verkan avtalats bort av de lokala parterna. HTF centralt godkände aldrig avtalet från den 19 juli 1993. Överenskommelsen mellan HTF och Scanair från den 6 december 1993 trädde aldrig i kraft. Premiair A/S godkände inte avtalet vilket var en förutsättning för att avtalet skulle komma tillstånd.

De lokala parterna träffade ett kollektivavtal den 19 juli 1993 med innebörd att bestämmelserna om företrädesrätt till återanställning avtalades bort i sin helhet. Arbetsdomstolen har i sitt tidigare avgörande konstaterat att det finns ett avtal från den 15 augusti 1993 och att detta avtal enbart utgör ett fullföljande av vad som skulle ske enligt 2 § i avtalet från den 19 juli 1993, dvs. en lista varigenom angavs i vilken ordning uppsägningarna skulle ske. Arbetsdomstolen har i sitt tidigare avgörande funnit att avtalen är ogiltiga till den del de innebär att arbetstagare som intjänat företrädesrätt till återanställning berövats sin rätt. En följd av detta är att dessa arbetstagare har företrädesrätt till återanställning i den ordning som föreskrivs i 25-27 §§anställningsskyddslagen.

HTF och E.H.A. bestrider alltjämt att det finns ett kollektivavtal från den 15 augusti 1993. Avtalet har inte företetts. Den förteckning som har givits in har upprättats och korrigerats i efterhand. Detta har emellertid ingen betydelse i sak, eftersom avtalet inte kan ha den av Premiair A/S angivna innebörden. Det bestrids att det finns någon överenskommelse mellan parterna som kan betecknas som en avtalsturlista. Syftet med listan var inte att göra en avtalsturlista. Parternas avsikt var möjligen att göra en lista enligt 2 § i avtalet från den 19 juli 1993. Om domstolen skulle finna att listan ändå skall anses utgöra en avtalsturlista för de första 190 personerna, innebär detta inte att de skall ha företrädesrätt framför de arbetstagare som på ett lagstridigt sätt berövats sin rätt till återanställning. Eftersom listan uttryckligen innebär att arbetstagarna från nr 191 och därefter inte har företrädesrätt, kan dessa inte placeras in i någon annan turordning än den som gäller enligt anställningsskyddslagens regler. Detta innebär att arbetstagarna under nr 1-190 i anställningshänseende inte kan komma före de arbetstagare med längre anställningstid för vilka ett turordningsavtal saknas.

Avtalet från den 19 juli 1993 innebar att vissa arbetstagare skulle erbjudas arbete på andra grunder än de anställningsrättsliga. Parterna förutsatte att anställningsskyddslagens bestämmelser inte skulle vara tillämpliga. Företrädesrätten avtalades bort och en lista över de anställda upprättades inför uppsägningarna. Om ett avtal förklaras ogiltigt till viss del, rivs förutsättningen för hela avtalet upp. Rättsföljden av ogiltigheten berör även andra delar av avtalet. Det fanns ingen annan partsvilja eller någon hypotetisk andrahands ståndpunkt där parterna reservationsvis lade in någon annan innebörd i avtalet än den som tidigare har angivits. Man kan inte i efterhand ge parterna en alternativ avtalsavsikt. Den av Premiair A/S nu påstådda innebörden av avtalet åberopades först två år efter att avtalet hade kommit till stånd och först sedan domstolen prövat avtalsfrågan i Scanairmålet. Verkan av den partiella ogiltigheten måste bli att mellangruppen får sin uppsägningsrätt enligt lag och de kan omöjligt komma efter den grupp som har sin rätt enligt avtal. Någon annan lösning än att samtliga arbetstagare som är upptagna på listan får sin rätt enligt lag är därför inte möjlig.

Skulle domstolen finna såväl att ett avtal träffades den 15 augusti 1993 som att avtalet innefattar en avtalsturlista beträffande gruppen med nr 1-190, skall yrkandet vid 3 ändå bifallas. Domstolen har nämligen i den tidigare domen redan konstaterat att avtalet den 15 augusti 1993 är ogiltigt såvitt gäller den företrädesrätt som avtalades bort för gruppen med nr 191-271. Avtalet innehåller därmed en avtalsturlista beträffande en grupp, medan för en annan grupp lagens turordningsbestämmelser skall gälla. Konkurrens uppstår alltså mellan en avtalsturlista och en lagturlista. Lagturlistan måste då ha företräde. Alternativt måste den partiella ogiltigheten få verkan på hela listan.

Skulle domstolen anse att den partiella ogiltigheten inte påverkar ordningen mellan personerna på kollektivavtalets lista, innebär detta att personer på förteckning C visserligen inte har någon rätt beträffande anställningarna den 1 januari 1994 men väl en bibehållen företrädesrätt till senare anställningar som har skett i Premiair A/S och för vilka några anställningserbjudanden inte har lämnats.

Under alla förhållanden har Scanair och den lokala klubben inte haft rätt att disponera över och inskränka intjänade rättigheter för kabinanställda som sades upp före den 19 juli 1993 utan bemyndigande från den enskilda arbetstagaren. Några sådana bemyndiganden har inte inhämtats, varför dessa är bevarade vid sin rätt enligt anställningsskyddslagens turordningsregler oavsett hur kollektivavtalen den 19 juli 1993 och den 15 augusti 1993 uppfattas. I fall av längre anställningstid har de därför företrädesrätt till återanställning framför kabinanställda som hör till gruppen med nr 1-190.

Driftsenhet

Nyrekryteringen har skett till samma driftsenhet som tidigare. Det vitsordas att huvudkontoret har flyttats från Bromma till Köpenhamn. Det aktuella arbetet vid Scanair utfördes dock inte i Bromma utan på flygplatserna Arlanda, Landvetter och Sturup. Premiair A/S:s verksamhet fortsatte utifrån dessa baser som alla måste betraktas som driftsenheter i anställningsskyddslagens mening. Ett driftsställe är en geografiskt eller organisatoriskt avgränsad enhet inom en verksamhet. Arlanda liksom flygplatserna i Göteborg och Malmö är fasta baser för Premiair A/S. På Arlanda, som är ett avgränsat geografiskt område, finns flera lokaler för Premiair A/S:s verksamhet. Där finns en crewbase, som består av ett tiotal rum. Dessa lokaler disponeras bara av bolag vars kabinpersonal och piloter har sin hemort eller bostad i närheten. I lokalen påbörjas och avslutas varje flygning. Där har personalen sina postfack och mottar meddelande från arbetsgivaren. På Arlanda finns också ett tjugotal rum som utgör kontorsutrymmen för tekniker. Där finns också förråd och utrymmen för taxfreelagret. Innan filialen inrättades arbetade fem till tio personer med administrativa arbetsuppgifter på Arlanda. Driftsenheterna i Göteborg och Malmö har också haft motsvarande anläggningar om än i något mindre omfattning.

Arlandabasen är i telefonkatalogen upptagen som ett särskilt kontor. Den är liksom enheterna i Malmö och Göteborg också upptagen som en särskild enhet i Premiair A/S:s interna telefonkatalog. Att lokalerna förhyrs via ett svenskt dotterbolag (Premiair AB) förändrar inte saken.

Verksamheten på Arlanda har inte förändrats sedan Premiair A/S inrättade en filial. De danska myndigheterna hade också dessförinnan funnit att Premiair A/S hade en fast representation på Arlanda.

Skadestånd

Företrädesrätten för de arbetstagare som är upptagna på förteckning C har blivit helt åsidosatt. De skulle alla ha erhållit anställning i Premiair A/S, om en korrekt turordning hade tillämpats. Arbetstagarna på förteckning D skulle inte ha erhållit anställning den 1 januari 1994 vid tillämpning av en korrekt turordning men blev förbigångna av andra med sämre placering i turordningen. De har också blivit förbigångna vid senare anställningstillfällen. På förteckning E återfinns de arbetstagare som redan var uppsagda när avtalet träffades den 19 juli 1993.

De av HTF yrkade skadestånden är skäliga och skall inte jämkas. Skadan har varit betydande för arbetstagarna. I flera fall har arbetslösheten bestått sedan arbetstagarna sades upp från Scanair och dessa arbetstagare riskerar nu att slås ut från sitt yrke. Frågan om företagsövergång kan inte anses ha varit svårbedömd eftersom arbetsdomstolen redan innan verksamheten inleddes hade fattat ett interimistiskt beslut i frågan. I beslutet sägs att avtalet från den 19 juli 1993 inte på något sätt reglerar turordningen mellan de enskilda arbetstagarna. Härtill kommer att Premiair A/S inte heller har försökt att reparera skadan.

DOMSKÄL

Inledning

En första tvistefråga är om charterflygföretaget Scanairs rörelse eller del av denna vid årsskiftet 1993/94 övergick till det då nystartade danska flygbolaget Premiair A/S. Om den frågan besvaras jakande, skall prövas om kabinanställda vid Scanair som inte erhöll anställning i Premiair A/S har företrädesrätt till återanställning i detta senare bolag.

De anförda frågeställningarna har som förutsättning att svensk rätt är tillämplig. Detta är emellertid en fråga som är tvistig mellan parterna. Vidare kan anmärkas att, om anställningsskyddslagen skall tillämpas, det är lagens företrädesrättsregler i lydelsen före den 1 januari 1995 som gäller.

Skall svensk eller dansk rätt tillämpas?

Arbetsdomstolen har att ta ställning till om svensk eller dansk rätt skall tillämpas vid prövningen av de aktuella tvistefrågorna. Detta beror på att anknytning finns till såväl svensk som dansk rätt. Anknytningen till dansk rätt består främst i att Premiair A/S är ett i Danmark registrerat aktiebolag med hemvist i ort i Danmark men också bl.a. i att bolaget har sitt huvudkontor i Köpenhamn, varifrån all arbetsledning utgår och alla personalbeslut fattas.

Frågan om valet mellan svensk och dansk rätt skall avgöras med tillämpning av den svenska internationella privaträttens regler. Tillämpningen av dessa regler på ett fall som det föreliggande kompliceras av att det anspråk som tvisten avser - skadestånd på grund av åsidosättande av anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt till återanställning - är av särpräglad natur och att de internationell- privaträttsliga reglerna på förmögenhetsrättens område - dit anställningsrätten hör - är uppbyggda på ett speciellt sätt.

Karaktäristiskt för den svenska internationella privaträtten på förmögenhetsrättens område är att varje enskilt avtal i princip är underkastat ett enda lands rätt. Detta lands rättssystem brukar kallas avtalets avtalsstatut. För att fastställa ett avtals avtalsstatut används i rättspraxis - när parterna i avtalet inte själva valt rättsordning - den s.k. individualiserande metoden. Metoden innebär att man tar hänsyn till alla omständigheter varigenom avtalet knyts till det ena eller det andra landet. Avgörande för lagvalet blir till vilket land avtalet uppvisar den starkaste och mest betydelsefulla anknytningen.

I enlighet med det anförda blir uppgiften i ett fall som detta i första hand att finna det eller de avtal som är av betydelse för det anspråk som tvisten gäller. Konkret uttryckt inställer sig frågan vilken avtalsgrund som finns för anspråket mot Premiair A/S om skadestånd för det påstådda åsidosättandet av anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt till återanställning. Denna fråga kom att beröras av arbetsdomstolen i beslutet den 4 oktober 1995 rörande domstolens behörighet att pröva den föreliggande tvisten. Domstolen hade då att ta ställning till om domsrätt förelåg för svensk domstol eller om dansk domstol skulle pröva tvisten. I beslutets skäl ingår följande avsnitt:

Karaktären hos det rättsförhållande som påstås ha uppkommit mellan berörda arbetstagare och Premiair A/S

Arbetstagarparterna grundar sin talan i sak på följande omständigheter. De berörda arbetstagarna blev uppsagda från sina anställningar hos Scanair på grund av arbetsbrist. Med stöd av bestämmelser i anställningsskyddslagen var de tillförsäkrade företrädesrätt till återanställning i den av Scanair bedrivna verksamheten. Denna verksamhet eller del av denna övergick enligt arbetstagarsidans påstående till Premiair A/S. Detta bolag var efter övergången av verksamheten skyldigt på grund av bestämmelser i nyssnämnda lag att respektera företrädesrätten vid anställning av personal. - - - - - - - - - - - Om Premiair A/S skyldigheter på grund av företrädesrätten sträckt sig så långt att de berörda arbetstagarna kunnat göra anspråk på fortsatta anställningar hos bolaget, hade talan principiellt sett likaväl kunnat gå ut på en fastställelse att arbetstagarna innehar anställningar hos Premiair A/S. Talan skulle då otvivelaktigt ha varit att uppfatta som en talan avseende anställningsavtal. - Anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt till återanställning hade emellertid hösten 1993 inte detta innehåll. Den företrädesberättigade arbetstagaren kunde inte ges rätt till fortsatt anställning utan påföljden för arbetsgivaren vid underlåtenhet att respektera företrädesrätten var skadeståndsskyldighet. I enlighet härmed går arbetstagarsidans talan också ut endast på skadestånd. - Kan då ett anspråk på skadestånd för att anställningar inte erhållits betraktas som grundat på anställningsavtal? Det kan ligga nära till hands att - såsom också Premiair A/S har gjort - förneka detta med hänvisning till att de berörda arbetstagarnas avtal med Scanair hade avslutats genom uppsägningarna och att några anställningsavtal inte kom till stånd med Premiair A/S som arbetsgivare. - Hänsyn måste emellertid tas till företrädesrättens närmare innebörd. Härom kan anföras följande. - En uppsagd arbetstagares företrädesrätt till återanställning låter sig rättsligt beskrivas som innefattande ett villkorat skadeståndsanspråk mot den uppsägande arbetsgivaren. Anspråket är självfallet grundat i arbetstagarens anställningsavtal. Utan sådant avtal inträder ingen företrädesrätt. När arbetsgivaren senare anställer annan utan att respektera arbetstagarens företrädesrätt, förbyts det villkorade anspråket till en skadeståndsrätt för arbetstagaren. Fortfarande är det anställningsavtalet som utgör grunden - Nu är emellertid i detta fall arbetstagarsidans talan grundad på påståendet att den uppsägande arbetsgivarens (Scanairs) verksamhet gått över till en ny arbetsgivare (Premiair A/S). På grund av bestämmelse i lag, 25 § andra stycket sista meningen anställningsskyddslagen, gäller emellertid företrädesrätten mot den nye arbetsgivaren och det är denne som efter övergången har att respektera företrädesrätten inom de ramar som lagen uppställer - Genom övergången av verksamheten inträder den nye arbetsgivaren i den uppsägande arbetsgivarens ställe som det villkorade skadeståndsanspråkets gäldenär. Åsidosätter den nye arbetsgivaren företrädesrätten, är anspråket inte längre villkorat utan utgör en rätt till skadestånd. Denna rätt har oförändrat anställningsavtalet som grund. Sett ur arbetstagarens synvinkel har inget annat skett med dennes på anställningsavtal och lag grundade anspråk än att ett partsbyte skett på motsidan i rättsförhållandet som följd av övergången av verksamheten. - Slutsatsen blir att tvisten mellan parterna om skadestånd på grund av det påstådda åsidosättandet av företrädesrätten utgör en tvist avseende anställningsavtal i Luganokonventionens mening.

Såsom arbetsdomstolen ser saken äger det synsätt som sålunda kom till uttryck i domstolens beslut giltighet även när frågan gäller vilket lands rätt som skall tillämpas. I enlighet härmed får de rättsanspråk som HTF och E.H.A. gör gällande i målen anses ha de skilda anställningsavtalen mellan Scanair och tidigare anställda hos detta bolag som grund. Ofrånkomligen är svensk rätt tillämplig på sådana avtal.

Vissa kollektivavtal har betydelse i tvisten. Otvivelaktigt är svensk rätt tillämplig även på dessa avtal.

Med hänvisning till det anförda kommer arbetsdomstolen fram till att svensk rätt skall tillämpas vid prövningen av de i målen aktuella tvistefrågorna.

Någon formell fastställelseförklaring kan inte lagligen ges i en fråga av nu behandlat slag. Fastställelseyrkandet vid 1 skall därför avvisas.

Övergick den rörelse Scanair drev eller del av denna vid årsskiftet 1993/94 till Premiair A/S?

Inledning

Arbetsdomstolen går nu in på den första huvudfråga som prövningen gäller. Frågan är om den rörelse Scanair drev eller om del av den rörelsen kan anses ha "övergått" till Premiair A/S i den mening som avses i 25 § andra stycket sista meningen anställningsskyddslagen i lagrummets lydelse före den 1 januari 1995.

Den rättsliga bakgrunden

Enligt 25 § anställningsskyddslagen i äldre lydelse gällde att arbetstagare som hade sagts upp på grund av arbetsbrist under vissa närmare angivna förutsättningar hade företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där arbetstagarna tidigare hade varit sysselsatta. Företrädesrätten gällde från den tidpunkt då uppsägningen skedde och därefter till dess ett år förflutit från den dag anställningen upphörde. Om under denna tid företaget eller del av företaget där verksamheten bedrivits hade övergått till en ny arbetsgivare, gällde företrädesrätten mot den nya arbetsgivaren.

Arbetsdomstolen har i sin rättstillämpning utvecklat en omfattande praxis avseende frågan huruvida övergång av rörelse eller del av rörelse har skett i det nyss anförda lagrummets mening (se exempelvis rättsfallen AD 1976 nr 18, 1978 nr 153, 1979 nr 140, 1984 nr 14 och 1988 nr 88). Domstolen har därvid uttalat att för att en övergång skall anses ha skett fordras att det föreligger ett direkt rättsligt samband mellan den förutvarande och den nya arbetsgivaren vilket kan karakteriseras som eller kan jämföras med en överlåtelse av ett företag. Domstolen har också uttalat att det för att en övergång av ett företag eller del av ett företag skall anses föreligga krävs mer än att t.ex. lokaler och inventarier överlåtits. I princip fordras att själva rörelsen, näringsverksamheten, eller del av denna har övergått till den nya arbetsgivaren. Domstolen har i sin praxis konstaterat att någon allmän regel inte kan uppställas huruvida en övergång av en rörelse eller en del av en rörelse har skett. Omständigheterna i det enskilda fallet blir avgörande. Rättspraxis ger emellertid stöd för det generella uttalandet att några stränga krav inte har uppställts för att en övergång av en rörelse eller en del av en rörelse skall anses ha ägt rum. Det förhållandet att verksamheten efter förändringen bedrivs i yttre former som ur de anställdas synvinkel är att uppfatta som i huvudsak oförändrade torde vara att uppfatta som ett starkt bevis för att det föreligger ett sådant rättsligt samband som utgör eller är att jämföra med ett överlåtelseavtal.

Frågan om överlåtelse av verksamhet eller del därav vid koncernförhållanden har blivit föremål för domstolens prövning i det förut nämnda rättsfallet 1984 nr 14. Målet gällde en bildbyrå som var ett helägt dotterbolag till ett förlag. Domstolen uttalade bl.a. följande.

Av särskild betydelse är - - - - - att förlaget i kraft av sitt ägande kunnat helt dirigera verksamheten i bildbyrån. Det är uppenbarligen till följd härav som besluten fattats att lägga ned bildbyråns verksamhet och överföra en del av denna verksamhet till förlaget. En sådan beslutsprocess kan genomföras på olika sätt. Bildbyrån skulle t.ex. kunna ha träffat ett formligt avtal med förlaget om att överlåta en del av verksamheten till förlaget. I så fall hade utan tvivel lagtextens krav på övergång varit uppfyllt. Omorganisationer inom koncerner kan emellertid också genomföras genom olika beslut som fattas inom moderbolaget resp. dotterbolaget utan att något ömsesidigt avtal träffas mellan bolagen. Moderbolaget ser till att dotterbolaget beslutar att lägga ned sin verksamhet och fattar därefter beslutet att utvidga sin egen rörelse så att den omfattar en del av den verksamhet dotterbolaget tidigare drev. Att denna senare väg överhuvudtaget är framkomlig beror på ägarförhållandena. Hade det varit fråga om sinsemellan självständiga företag hade arrangemanget krävt någon slags överenskommelse mellan företagen. - För de intressen anställningsskyddslagen avser att slå vakt om ter sig denna skillnad mellan olika sätt att genomföra omorganisationer inom koncerner helt betydelselös. Det skulle framstå som otillfredsställande om endast det ena men inte det andra sättet att genomföra omorganisationer skulle grunda företrädesrätt för berörda arbetstagare.

I rättsfallet AD 1988 nr 88 fann domstolen att en övergång av rörelse hade skett trots att överlåtelseavtalet inte hade ingåtts mellan de berörda bolagen utan med deras respektive moderbolag som parter.

Har tillgångar, rättigheter och annat förts över från Scanair till Premiair A/S i sådan omfattning och under sådana omständigheter att en övergång av rörelse kan antas ha skett?

Utredningen i frågan huruvida Scanairs rörelse helt eller delvis gått över till Premiair A/S har i största utsträckning gällt i vad mån för charterflygdriften erforderliga tillgångar och rättigheter av de mest skilda slag ävensom rättigheter och skyldigheter enligt olika avtal förts över vid årsskiftet 1993/94 från Scanair till Premiair A/S. Parterna har även fört en vidlyftig argumentation i frågan om betydelsen av att en sådan överföring i större eller mindre omfattning har ägt rum. I det följande beskrivs huvudinnehållet i utredningen.

HTF och E.H.A. har gjort gällande att en överföring till Premiair A/S ägde rum av Scanairs kundunderlag och produktion, leasingkontrakt för flygplan, flygplansinredning, taxfreelager, uniformer och vissa lokaler samt att Premiair A/S fick tillgång till Scanairs avgångstider, personalregister, op-funktion, manualer, parkeringstillstånd m.m. Dessutom överfördes, har arbetstagarsidan anfört, all markpersonal och en del av de kabinanställda till Premiair A/S. De av Premiair A/S utnyttjade flygtillstånden innehades inledningsvis av SAS.

Premiair A/S har anfört följande. Bolaget tog visserligen över Scanairs taxfreelager och den lokal där lagret förvarades. Kabinpersonal hos Premiair A/S använde också övergångsvis Scanairs uniformer. Alla de modifieringar av uniformerna som var möjliga att genomföra hade dock genomförts. Premiair A/S inledde sin verksamhet i egna lokaler i ett annat land. Möbler och kontorsutrustning kom inte från Scanair. Premiair A/S tecknade egna avtal med researrangörerna och varken äganderätt eller nyttjanderätt till flygplanen eller deras inredning övergick från Scanair till Premiair A/S. Det är inte riktigt att Premiair A/S övertog eller på annat sätt fick tillgång till manualer, personalregister, avgångstider, op-funktion m.m. härrörande från Scanair. Det är riktigt att de av Premiair A/S utnyttjade flygtillstånden inledningsvis innehades av SAS.

Utredningen innehåller dessutom följande.

B.D., som tidigare var flygkapten vid SAS och Scanair samt tjänstgjort för Premiair A/S, har berättat att inga förändringar skedde av flygproduktionen vid årsskiftet 1993/94. Scanairs flygplan gick över till Premiair A/S. Piloterna som tidigare hade varit Scanair-piloter gick över till att bli SAS-piloter. Radioanropet och DK-numret var oförändrat. Avgångstiderna och ankomsttiderna var också desamma. Driftshandboken byttes ut till SAS:s driftshandbok. A.F., kabinklubbens ordförande i Premiair A/S, har berättat att kabinpersonalens rutiner var desamma efter årsskiftet 1993/94 och att hon fortfarande använde Scanairs id-kort vid flygningarna i januari 1994. O.F. som arbetade vid Scanairs tekniska avdelning har berättat att den tekniska personalen fortsatte att arbeta som vanligt efter årsskiftet. Den byggnad där den tekniska avdelningen arbetade övergick till SAS och inredningen till Premiair. Chauffören J.B. har uppgivit att bara några enstaka inventarier och privata pärmar transporterades till Premiair A/S:s huvudkontor i Köpenhamn och att huvuddelen av Scanairs inventarier på huvudkontoret i Bromma lämnades kvar i lokalerna. Verkställande direktören i Scanair fram till nedläggningen T.R. har anfört att kontorsutrustningen vid huvudkontoret i Bromma såldes på auktion till de anställda i samband med avvecklingen. Premiair A/S hade egna flygbiljetter och tog fram egna manualer, när verksamheten startade. Dataprogrammet Crew- 80 ägs av SAS. Premiair A/S fortsatte att utnyttja programmet sedan man tecknat ett avtal med SAS. Advokaten M.W., tidigare bolagsjurist i SAS, har omvittnat att inredningen i de flygplan som Scanair förhyrde enligt ett leasingavtal tillhörde flygplanets ägare. Avdelningschefen vid Premiair A/S C-E.M. har berättat bl.a. att de flesta funktionerna vid Premiair A/S:s huvudkontor besattes av personal från Conair.

Arbetsdomstolen konstaterar följande. Det kan inte anses erforderligt att gå djupare in på de nu berörda frågorna. Redan ett översiktligt betraktande ger grund för följande slutsatser. Utredningen visar att den av Scanair bedrivna charterflygverksamheten upprätthölls fram till slutet av år 1993 och att Premiair A/S inledde en i det närmaste identisk motsvarande flygverksamhet omedelbart från början av år 1994. Det är uppenbart att genomförandet av något sådant har krävt att de båda företagen har handlat i fullt samförstånd och att företagens intressenter har dirigerat förfarandet. Redan detta talar med styrka för att det förelegat ett sådant rättsligt samband mellan de båda bolagen som kan jämföras med ett överlåtelseavtal.

Föreligger ytterligare omständigheter som talar för att en övergång av rörelse ägt rum från Scanair till Premiair?

I målen har lämnats upplysningar och även förebragts utredning som mera direkt tar sikte på frågan om något rättsligt handlande angående den av Scanair bedrivna rörelsen eller del av denna har förekommit mellan berörda bolag eller mellan bolagens intressenter som kan jämföras med ett överlåtelseavtal.

Den utredning som åsyftas är dels vittnesuppgifter av R.R. och T.R., dels vissa närmare upplysningar om bakgrunden till att Premiair bildades och upptog charterflygverksamhet vid årsskiftet 1993/94.

R.R. som var arbetstagarrepresentant i SLG:s styrelse har uppgivit bl.a. följande: Frågan om Scanairs framtida verksamhet togs upp i SLG:s styrelse redan år 1992. Läget för SLG var vid denna tid inte så gynnsamt. En utredning om Scanairs framtid presenterades för styrelsen. Utredningen utmynnade i tre olika alternativ, nämligen dels att Scanair skulle läggas ned, dels att Scanair skulle gå upp i SAS och dels att man skulle försöka skapa ett nytt flygbolag tillsammans med någon annan researrangör. Styrelsen förordade det sistnämnda alternativet, dvs. att man skulle försöka skapa ett nytt flygbolag. Förhandlingar inleddes med Spies-koncernen. Ett förslag till intentionsavtal diskuterades vid ett styrelsemöte i juni 1993. Vid ett styrelsemöte i september 1993 förelåg ett färdigt men ännu inte undertecknat kontrakt.

T.R. har berättat bl.a. följande: Scanairs ägare hade beslutat att bolaget skulle läggas ned. I egenskap av VD i Scanair fick han i uppdrag av SLG:s styrelse att ta fram ett alternativ till en avveckling. Man var tvungna att bilda ett helt nytt charterbolag för att komma till rätta med problemen i Scanair. Ägarna krävde att priserna skulle sänkas med 200 kr per flygplanssäte. Detta skulle innebära kostnadsbesparingar på mellan 200 och 250 miljoner kr. Personalkostnaderna skulle sänkas med 20 procent. Han förhandlade med Spies tillsammans med någon från SLG- koncernens ledning. - Premiair A/S fick en bredare produktion än Scanair och fick nya resmål som Scanair inte hade trafikerat. Scanairs flygplansflotta gick tillbaks till SAS. Premiair A/S hyrde sedan tre flygplan från SAS. SAS tillhandahöll både flygplan, piloter och underhåll.

Följande upplysningar har lämnats i målet om bakgrunden till att Premiair A/S bildades och upptog flygverksamhet vid årsskiftet 1993/94. SLG var under aktuell tid ett av SAS helägt dotterbolag. SAS utgör ett konsortium som har samma ägare som konsortiet Scanair. SLG och Scanair hade alltså ytterst samma ägare. SLG ägde bl.a. resebyråerna Vingresor och Always samt hotellkedjan Sunwing. Mellan SLG och Scanair förelåg avtal varigenom det senare företaget erhöll viss garanti att få utföra transporter till och från de resmål som resebyråerna sålde charterresor till. Härigenom säkrades en mycket betydande del av Scanairs verksamhet. Spies A/S är en stor dansk researrangör och ingår i den danska Spies- koncernen. I koncernen ingick också charterflygföretaget Conair som utförde flygningar för Spies A/S. Ett mellan SLG och Simon Spies Holding A/S träffat och i målet ingivet avtal om samverkan mellan SLG och Spies- koncernen byggde på förutsättningen att såväl Conair som Scanair skulle lägga ned sin charterflygverksamhet och Premiair A/S skulle uppta sådan verksamhet. Avtalet innebar bl.a. att Premiair A/S garanterades viss charterresevolym som SLG och Spies A/S förfogade över. Premiair A/S skulle enligt avtalet ägas av SLG och Spies A/S med hälften var.

Sammanfattning och slutsats

Det har framkommit att Premiair A/S inledde sin charterflygverksamhet i omedelbar anslutning till att Scanairs motsvarande verksamhet upphörde. I realiteten övertog Premiair A/S vid årsskiftet 1993/94 Scanairs kunder och produktion. Avtal mellan intressenter inom SAS och SLG på ena sidan och intressenter inom Spies-koncernen på andra sidan garanterade Premiair A/S att få tillgång till charterresevolym och flygplan som före årsskiftet hade varit tillförsäkrade Scanair. Erforderliga överenskommelser av skilda slag har visserligen inte träffats direkt mellan Scanair och Premiair A/S utan mellan intressenter på ömse sidor. Det föreligger likväl enligt arbetsdomstolens bedömande ett sådant samband mellan de två företagen som kan jämföras med ett överlåtelseavtal.

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att HTF:s och E.H.A:s yrkande vid 2 om fastställelse att företag eller del av företag där verksamhet bedrevs har övergått från Scanair till Premiair A/S skall bifallas.

Betydelsen av vissa kollektivavtal för berörda kabinanställdas företrädesrätt till återanställning

Inledning

Mellan Scanair och HTF:s tjänstemannaklubb för kabinanställda vid Scanair, HTF C/A-klubben, träffades den 19 juli 1993 inför den kommande nedläggningen av Scanair ett kollektivavtal som innefattade avvikelser från anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt vid återanställning. Premiair A/S har i föreliggande tvist gjort gällande att ett ytterligare kollektivavtal inför nedläggningen av Scanair träffades den 15 augusti 1993. HTF och E.H.A. har bestritt att något sådant avtal föreligger.

Mellan målens parter råder tvist om betydelsen av den nämnda kollektivavtalsregleringen för de berörda kabinanställdas företrädesrätt till återanställning i Premiair A/S.

Arbetsdomstolen har i domen den 6 september 1995 (AD 1995 nr 108) i mål mellan HTF, kärande, och bl.a. Scanair, svarande, behandlat skilda frågor rörande den omtvistade kollektivavtalsregleringen.

Föreligger ett kollektivavtal den 15 augusti 1993 mellan Scanair och HTF C/A-klubben vid företaget?

I domen AD 1995 nr 108 kom arbetsdomstolen fram till att Scanair och HTF C/A-klubben inte bara den 19 juli 1993 utan även den 15 augusti 1993 träffade kollektivavtal inför den förestående nedläggningen av Scanair. Arbetsdomstolen konstaterar vid sin prövning i de nu aktuella målen att det inte har framkommit några omständigheter som ger domstolen anledning att frångå den bedömning som gjordes i den tidigare domen.

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att ett kollektivavtal får anses ha träffats den 15 augusti 1993 mellan Scanair och HTF C/A-klubben såsom Premiair A/S har anfört.

Vilken betydelse har kollektivavtalen den 19 juli 1993 och den 15 augusti 1993?

Med utgångspunkt från att Scanair och HTF C/A-klubben träffat kollektivavtal såväl den 19 juli 1993 som den 15 augusti 1993 har parterna utryckt uppfattningar i skilda hänseenden angående betydelsen av denna kollektivavtalsreglering enligt följande.

Premiair A/S:s inställning är sammanfattningsvis följande. Genom kollektivavtalet den 19 juli 1993 blev parterna ense om att anställningsskyddslagens turordningsregler inte skulle gälla och att någon återanställningsrätt för kabinanställda inte skulle föreligga. Premiair A/S gavs möjlighet att välja ut den personal som skulle få fortsatt anställning i bolaget. Den motprestation som HTF C/A-klubben tillförsäkrades var att Premiair A/S utfäste sig att anställa ett visst antal kabinanställda från Scanair. Båda parter var på det klara med att den lista över kabinanställda som senare kom att upprättas var avgörande för vilka som skulle erbjudas fortsatt anställning hos Premiair A/S. Listan hade inget med bestämmelserna i anställningsskyddslagen att göra. Genom kollektivavtalet den 15 augusti 1993 enades parterna om att de 190 främst placerade personerna på listan skulle bli anställda i Premiair A/S. Arbetsdomstolen har genom domen AD 1995 nr 108 konstaterat att kollektivavtalen den 19 juli 1993 och 15 augusti 1993 är giltiga men har underkänt avtalen till den del de bestämde att de kabinanställda i Scanair helt saknade rätt till återanställning. Domslutet påverkar inte den inbördes ordningen mellan arbetstagarna på listan.

HTF och E.H.A. har anfört sammanfattningsvis följande. Kollektivavtalet den 19 juli 1993 har den innebörden att bestämmelserna om företrädesrätt till återanställning avtalades bort i sin helhet samt att vissa arbetstagare skulle erbjudas arbete genom ett urval efter andra grunder än de anställningsrättsliga. Parterna förutsatte att anställningsskyddslagens bestämmelser inte skulle vara tillämpliga. Det föreligger inte någon överenskommelse mellan parterna som kan betecknas som en avtalsturlista. Möjligen kan parterna ha avsett att upprätta en lista enligt 2 § i avtalet den 19 juli 1993. Skulle domstolen finna att en lista föreligger som utgör en avtalsturlista för de första 190 personerna, innebär detta likväl inte att dessa har företrädesrätt framför de arbetstagare som på ett lagstridigt sätt berövades sin företrädesrätt. Domstolen har i det tidigare avgörandet funnit att kollektivavtalen är ogiltiga till den del de innebär att arbetstagare frånhänts företrädesrätten till återanställning. Verkan av den partiella ogiltigheten måste bli att arbetstagarna har företrädesrätt enligt lag och kan omöjligt innebära att de blir ställda efter den grupp arbetstagare som grundar sin rätt på avtal. Lagturlistan måste ha företräde. Alternativt måste den partiella ogiltigheten få verkan på hela listan. Under alla förhållanden blir alltså följden att de arbetstagare som intjänat företrädesrätt till återanställning har företrädesrätt i den ordning som anges i 25 - 27 §§anställningsskyddslagen.

Arbetsdomstolen har följande inställning.

Den rättsliga bakgrunden kan beskrivas på följande sätt. Enligt de närmare bestämmelser som anges i 2 § anställningsskyddslagen får kollektivavtal träffas om avvikelse från vissa regler i lagen. Till dessa s.k. semidispositiva regler hör reglerna i 26 § om turordningen mellan flera arbetstagare som har företrädesrätt till återanställning. Kollektivavtalsparter anses ha rätt, om behörighet föreligger enligt 2 § anställningsskyddslagen, att på förhand avtala om i vilken ordning återanställning skall ske av arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist. Den förutsättningen anses dock gälla att ett sådant avtal förutsätter bemyndigande från den enskilda arbetstagaren, om avtalet träffas efter det att uppsägningen har verkställts. Det anförda innebär att kollektivavtalsparter - exempelvis i samband med att de överenskommer om en avtalsturlista inför uppsägningar på grund av arbetsbrist - också kan komma överens om i vilken turordning arbetsgivaren skall återanställa arbetstagare som tvingas lämna sina anställningar, om fråga om återanställning uppkommer. Det bör framhållas att en avtalsturlista inför uppsägningar principiellt är något annat än en överenskommelse om turordningen vid återanställning. Det är givetvis ingenting som säger att den avtalade turordningen mellan arbetstagarna vid återanställning måste motsvara avtalsturlistans ordning.

Den frågan inställer sig nu om kollektivavtalen den 19 juli 1993 och den 15 augusti 1993 mellan Scanair och HTF C/A-klubben kan anses innefatta en överenskommelse om turordningen vid återanställning. Först skall då framhållas att frågeställningen inte har aktualitet för dem som redan var uppsagda vid avtalens tillkomst, alltså de kabinanställda som återfinns på förteckning E. För dem kunde i enlighet med vad nyss anförts vid denna senare tidpunkt något avsteg från den enligt lag gällande turordningen inte göras med giltig verkan utan särskilt samtycke och det förelåg inte något sådant. Frågan tar alltså sikte på kabinanställda som blev uppsagda först i september 1993 och som inte erhöll anställning i Premiair A/S, dvs. kabinanställda som återfinns på förteckningarna C och D.

Som arbetsdomstolen ser saken gäller den nu diskuterade frågan om det föreligger grund för att uppfatta den omtvistade kollektivavtalsregleringen på det sättet att parterna genom avtalen blev ense om att den grupp av kabinanställda som Premiair A/S skulle erbjuda anställning tillerkändes företrädesrätt till återanställning framför de övriga och att dessa senare erhöll företrädesrätt efter den nämnda gruppen kabinanställda men med inbördes turordning enligt lag.

Enligt arbetsdomstolens mening skall ställningstagandet till den aktuella frågan ske under beaktande främst av följande omständigheter. Det är ostridigt i målen att Scanair och HTF C/A-klubben var ense om att avsikten med kollektivavtalsregleringen var att anställningsskyddslagens turordningsregler inte skulle gälla och att någon återanställningsrätt för kabinanställda inte skulle föreligga. Den lista som fastställdes genom kollektivavtalet den 15 augusti 1993 skulle enligt vad avtalsparterna var överens om inte ha någon annan betydelse än att vara avgörande för vilka som skulle erbjudas anställning i Premiair A/S. Det var alltså inte fråga om att Scanair i sin egenskap av arbetsgivare utfäste sig att återanställa i viss turordning. Inte heller kan kollektivavtalsregleringen uppfattas på det sättet att Scanair lämnade en utfästelse om att återanställa i viss turordning på uppdrag av en tillträdande arbetsgivare till vilken Scanairs rörelse skulle gå över. Betecknande för situationen var att någon bindande överenskommelse om det tilltänkta samarbetet med Spies-koncernen ännu inte hade träffats och att det nya bolaget som det vill synas ännu inte hade bildats, ävensom att det inte förutsattes från arbetsgivarsidan att Scanairs rörelse skulle tas över av det tilltänkta danska flygföretaget. Såvitt framgår av den tillgängliga utredningen var den reella innebörden i avtalsregleringen i stället den att Scanair i samverkan med den fackliga lokala motparten medverkade till att välja ut den grupp av kabinanställda som ett under bildning varande utomstående företag önskade anställa. I och för sig ligger ingenting egendomligt i att arbetsgivarpart och arbetstagarpart i en nedläggningssituation agerar på ett sådant sätt i det gemensamma intresset att så långt det går tillförsäkra anställda sysselsättning. Såvitt arbetsdomstolen kan finna kan dock den träffade överenskommelsen inte uppfattas som ett avtal genom vilket en arbetsgivare utfäster sig att tillämpa viss turordning vid återanställning av arbetstagare. Man kan inte med fog invända mot det förda resonemanget att det numera har visat sig att en övergång i lagens mening av rörelse skall anses ha skett från Scanair till Premiair A/S och att den lista som togs fram och som fastställdes genom kollektivavtalet den 15 augusti 1993 i realiteten kom att tjäna som en turordningslista. Det avgörande måste vara hur avtalsregleringen var att uppfatta när den kom till stånd. Senare tillkomna omständigheter kan inte ändra överenskommelsens karaktär.

Arbetsdomstolen kommer till uppfattningen att kollektivavtalen den 19 juli 1993 och den 15 augusti 1993 inte är att betrakta som innefattande en avtalad turordning vid återanställning inom ramen för anställningsskyddslagens semidispositiva reglering. Kollektivavtalen påverkar följaktligen inte de kabinanställdas företrädesrätt till återanställning. De berörda kabinanställda har alltså företrädesrätt till återanställning med tillämpning av turordningsreglerna i 26 § anställningsskyddslagen.

Slutsats

Med hänvisning till vad som har anförts i det föregående finner arbetsdomstolen att de berörda kabinanställda har företrädesrätt till återanställning i den turordning som föreskrivs i 25 - 27 § anställningsskyddslagen utan hinder av innehållet i kollektivavtalen den 19 juli 1993 och den 15 augusti 1993.

Detta betyder att fastställelseyrkandena vid 3 och 4 skall bifallas.

Skadeståndsyrkandena

Arbetsdomstolen har vid sin prövning i det föregående funnit att en övergång av rörelse har ägt rum mellan Scanair och Premiair A/S samt att de berörda kabinanställda har företrädesrätt till återanställning i den turordning som gäller enligt lag. Den anmälan om företrädesrätt som enligt vad L.E-J. omvittnat gjordes under hösten 1993 för samtliga berörda medlemmars räkning måste godtas.

Som följd av det anförda kan rätt till skadestånd föreligga för kabinanställda vilkas rätt till återanställning har blivit åsidosatt av Premiair A/S. Några fullgörelseyrkanden om skadestånd har emellertid ännu inte framställts i målen. HTF och E.H.A. har däremot yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att skyldighet föreligger för Premiair A/S att utge allmänt skadestånd till tre arbetstagare med vissa angivna belopp. Premiair A/S har inte vitsordat beloppens storlek i och för sig. Bolaget har tillagt att skadeståndsbeloppen bör variera för arbetstagare på samma lista med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, om skadestånd över huvud taget kommer i fråga. Enligt domstolens mening är det synnerligen tveksamt om en fastställelseförklaring av den ifrågavarande karaktären lagligen kan ges. Processuella regler torde anvisa fullgörelsetalan som enda alternativ i en sådan fråga. Till detta kommer emellertid dessutom följande sakskäl. I målen föreligger inte någon utredning angående de omständigheter som får antas vara av betydelse för en prövning av berörda kabinanställdas rätt till allmänt skadestånd för åsidosättande av företrädesrätten vid återanställning. Något intresse av att i ett sådant läge fastställa rätten till allmänt skadestånd till tre arbetstagare särskilt kan, såvitt domstolen kan finna, inte anses föreligga. Ett sådant avgörande skulle inte ge någon nämnvärd ledning för skaderegleringen i övriga fall.

HTF:s och E.H.A:s fastställelseyrkanden vid 5 skall därför avvisas.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen fastställer att företag eller del av företag där verksamhet bedrevs har övergått från flygbolaget Scanair till Premiair A/S.

2. Arbetsdomstolen fastställer att de kabinanställda vid Scanair som sagts upp på grund av arbetsbrist och som anges i förteckningarna C, D och E har företrädesrätt till återanställning i den turordning som föreskrivs i 25-27 §§anställningsskyddslagen, utan hinder av vad som kan ha överenskommits i kollektivavtalen den 19 juli 1993 och den 15 augusti 1993 mellan Scanair och HTF C/A-klubben.

3. Arbetsdomstolen fastställer att kollektivavtalen den 19 juli 1993 och den 15 augusti 1993 inte med rättslig verkan omfattar dem som sades upp från Scanair före den 19 juli 1993.

4. Arbetsdomstolen avvisar HTF:s och E.H.A:s fastställelseyrkanden i övrigt.

5. Sekretessen skall bestå beträffande avtalet den 9 september 1993 mellan Simon Spies Holding A/S och SAS Leisure Group AB (aktbil 234). Sekretessen skall också bestå beträffande samtliga bilagor till nyss nämnda avtal (aktbil 235, 243, och 244).

Dom 1996-08-26, målnummer A-52-1994, A-54-1994 och A-227-1994

Ledamöter: Hans Stark, Gertrud Forkman (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Siv Kimbre, Ulf E. Nilsson, Ola Bengtson, Valter Carlsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Kaisa Söderberg

Domsbilaga 4

KOLLEKTIVAVTAL

Det kan ifrågasättas om den verksamhet som kommer att bedrivas i Newco innebär en övergång av Scanairs verksamhet i lagen om anställningsskydds mening. Newco har dock förbundit sig att återanställa viss personal under de förutsättningar som anges i detta kollektivavtal. Scanair å sin sida avstår i och med detta kollektivavtal från att ifrågasätta om verksamheten övergår på sätt att företrädesrätten till återanställning kan aktualiseras. Scanairs ställningstagande innebär inte att bolaget accepterar att det är fråga om en överlåtelse i övrigt.

1. Parterna överenskommer att bestämmelserna om turordning vid uppsägning i § 22 lagen om anställningsskydd inte skall gälla. Därutöver överenskommer parterna att bestämmelsen om företrädesrätt till återanställning i §§ 25 - 28 i lagen om anställningsskydd ej skall gälla mellan parterna.

2. Parterna skall gemensamt fastställa, med stöd av § 2 LAS, en turordningslista som fastslår i vilken ordning arbetstagarna skall sägas upp på grund av arbetsbrist.

3. I syfte att uppnå den mest ändamålsenliga bemanningen i Newco, kommer de arbetstagare som befinns lämpliga för nyanställning att erhålla erbjudande om anställning av Newco. Härvidlag skall beaktas sådana egenskaper som yrkesskicklighet och lämplighet. Hänsyn skall ej tagas till anställningstid eller ålder. Parterna är överens om att endast de personer som erbjuds anställning i Newco har rätt till företrädesrätt till återanställning.

Stockholm den 19 juli 1993

SCANAIR HTF C/A KLUBB

(T.R.) (H.H.)

T.R. H.H.