AD 1995 nr 120

Parter:

Tjänstemannaförbundet HTF; Premiair A/S

Nr 120

Tjänstemannaförbundet HTF

mot

Premiair A/S i Dragör, Danmark

och

E.H.A. i Västra Frölunda

mot

Premiair A/S i Dragör, Danmark.

BAKGRUNDEN

Premiair A/S är ett danskt aktiebolag med säte i Dragör. Bolaget bedriver charterflygverksamhet bland annat från de svenska flygplatserna Arlanda, Landvetter och Sturup. Bolaget bildades vid årsskiftet 1993/94.

Konsortiet Scanair bedrev tidigare charterflygverksamhet från Arlanda, Landvetter och Sturup. Kollektivavtal för kabinanställda hos Scanair gällde mellan företaget och HTF. En avveckling av Scanairs verksamhet inleddes under år 1993. Anställda sades upp under hösten samma år. Scanair försattes senare i likvidation.

Arbetsdomstolen har i mål mellan HTF på kärandesidan och bl.a. Scanair på svarandesidan med bifall till ett av HTF väckt fastställelseyrkande förklarat att de kabinanställda vid Scanair som sagts upp på grund av arbetsbrist och som varit anställda av Scanair minst tolv månader under de senaste två åren har företrädesrätt till återanställning i den turordning som föreskrivs i 25 § anställningsskyddslagen fr.o.m. den dag då de erhållit besked om uppsägning (se AD 1995 nr 108).

En stor del av den i Scanair anställda kabinpersonalen erhöll anställning i Premiair A/S. Bland dem som inte fick anställning fanns sådana som hade längre anställningstid i Scanair än vissa av de personer som Premiair A/S anställde.

Mellan Premiair A/S och HTF träffades den 20 september 1994 ett fr.o.m. den 1 oktober samma år gällande kollektivavtal rörande anställningsvillkor för kabinanställda som är bosatta i Sverige.

TVISTEN

HTF har gjort gällande att verksamhet har övergått från Scanair till Premiair A/S och att Premiair A/S vid anställandet av kabinpersonal har underlåtit att iaktta då gällande regler i anställningsskyddslagen om företrädesrätt till återanställning. På den grunden har HTF i mål nr A 52/94 väckt talan om skadestånd och fastställelse av företrädesrätt till återanställning för medlemmar tillhörande den grupp kabinanställda hos Scanair, som inte fick anställning i Premiair A/S. I mål nr A 54/94 har E.H.A., som inte är medlem i någon arbetstagarorganisation, väckt motsvarande talan. HTF har också framställt ett yrkande mot Premiair A/S om skadestånd för påstådd förhandlingsvägran.

Premiair A/S har invänt att svensk domsrätt inte föreligger och har yrkat att arbetsdomstolen avvisar arbetstagarparternas talan.

Avvisningsyrkandet har bestritts av motparterna.

Arbetsdomstolen har hållit särskild huvudförhandling angående frågan om domstolens behörighet att pröva tvisten.

LUGANOKONVENTIONEN

Luganokonventionen är ett internationellt avtal rörande domsrätt och domsverkställighet. Konventionen innehåller bestämmelser bl.a. om domsrätten i privaträttsliga tvister med internationell anknytning. I Sverige gäller konventionen som lag sedan den 1 januari 1993. Danmark har först nyligen antagit konventionen. Denna innehåller i avdelning II bestämmelser om domstols behörighet. Bland annat finns följande bestämmelser.

Avsnitt 1 Allmänna bestämmelser

- - - - -

Artikel 2

- - - - -

Om inte annat föreskrivs i denna konvention, skall talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.

- - - - -

Artikel 3

Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat får väckas vid domstol i en annan konventionsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitt 2 till 6 i denna avdelning.

- - - - -

Avsnitt 2 Särskilda behörighetsregler

- - - - -

Artikel 5

- - - - -

Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat:

1. om talan avser avtal, vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas; om talan avser anställningsavtal är denna ort den där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete eller, om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i en och samma stat, den ort där det affärsställe genom vilket han anställdes är beläget;

- - - - -

5. i fråga om tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller liknande, vid domstolen i den ort där denna är belägen;

- - - - -

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Till utveckling av talan rörande frågan om arbetsdomstolens behörighet har parterna i huvudsak anfört följande.

Arbetstagarparterna

Premiair A/S tillkomst

Under år 1993 förhandlade Scanair med det danska flygbolaget Conair A/S om samgående avseende bolagens charterflygverksamhet från Skandinavien. Förhandlingarna ledde till att bägge bolagen avvecklades och att ett nytt bolag bildades per den 1 januari 1994. Det nya bolaget fick först namnet Newco, men detta ändrades senare till Premiair A/S.

Premiair A/S är registerat i Danmark, där dess styrelse har sitt säte. Bolaget ägdes till en början med hälften vardera av Scandinavian Leisure Group AB (tidigare benämnt SAS Leisure AB) och den danska Spieskoncernen. Numera har ett brittiskt bolag övertagit Scandinavian Leisure Group AB:s intresse i Premiair A/S.

Scanair var ett systerkonsortium till SAS, men fungerade i praktiken som ett dotterbolag, eftersom det administrativt sorterade under och konsoliderades i SAS dotterbolag SAS Leisure AB.

Premiair A/S verksamhet i Sverige är identisk med den som bedrevs här av Scanair. När Premiair A/S bildades anställde bolaget för denna verksamhet cirka 200 arbetstagare tillhörande kabinpersonalen. Dessa hade tidigare varit anställda för samma verksamhet i Scanair. Samtliga var bosatta i Sverige och de var till övervägande delen svenska medborgare. Anställningsavtalen ingicks i Sverige. Därutöver anställde Premiair A/S minst ett fyrtiotal HTF-medlemmar och ett okänt antal övriga, huvudsakligen organiserade i Transportarbetareförbundet, för markarbete. Premiair A/S använder samma flygplan, inventarier, tidtabeller, prefix och reservdelslager som Scanair. Till en början utnyttjade Premiair A/S också Scanairs tax-freekataloger. Det kollektivavtal som Premiair A/S har slutit med HTF är till stora delar en kopia av kollektivavtalet mellan Scanair och HTF.

Senare bildades ett svenskt aktiebolag som fick namnet Premiair AB. Dess verksamhet är av mindre omfattning.

Arbetstagarparternas inställning är att Scanairs charterflygverksamhet har övergått till Premiair A/S i den mening som avsågs i anställningsskyddslagen sådan denna löd då övergången skedde. De kabinanställda som målet rör hade därför enligt lag anspråk på företrädesrätt till återanställning i Premiair A/S. Eftersom Premiair A/S inte iakttagit denna företrädesrätt, skall bolaget betala skadestånd till de berörda arbetstagarna.

Arbetsdomstolen är behörig på grund av kollektivavtal

Talan mot Premiair A/S väcktes av HTF den 1 mars 1994. Den 20 september samma år slöt HTF och Premiair A/S kollektivavtal avseende tidsperioden fr.o.m. den 1 oktober 1994 t.o.m. den 31 december 1995. I kollektivavtalets förhandlingsordning, § 13 mom. 8, anges att tvist mellan parterna skall prövas i skiljenämnd om parterna efter central förhandling är ense därom. I annat fall kan tvisten, enligt samma moment, underkastas prövning i arbetsdomstolen i berört land. Vidare anges att rättstvist angående tillämpning av nationell arbetsrättslig lagstiftning dock alltid skall prövas av arbetsdomstolen i berört land.

Den nämnda kollektivavtalsbestämmelsen innebär att det är antagligt att arbetsdomstolen i vart fall sedan kollektivavtalet kom till är behörig att pröva tvisten. Förelåg det rättegångshinder vid talans väckande, var detta hinder avhjälpbart och har alltså botats genom kollektivavtalet.

Arbetstagarparternas förstahandsinställning att Luganokonventionen saknar betydelse för domsrättsfrågan

Som framgått av det föregående anser arbetstagarparterna att arbetsdomstolen är behörig att pröva tvisten till följd av innehållet i det mellan Premiair A/S och HTF träffade kollektivavtalet. Skulle domstolen inte dela denna uppfattning kommer frågan om Luganokonventionens tillämplighet upp.

När talan väcktes var Luganokonventionen inte direkt tillämplig i förhållande till Danmark, som ännu inte hade godkänt konventionen. Inte heller fanns någon annan uttrycklig och tillämplig lagreglering rörande svensk domsrätt.

Arbetstagarparterna anser att Luganokonventionens innehåll inte utan stöd i lag kan tillämpas i förhållande till andra än konventionsstater. Visserligen uttalade Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1994 s. 81 att Luganokonventionen får anses ge uttryck för vad som numera är internationellt vedertagna principer i fråga om kompetenskonflikter mellan domstolar i olika länder. Men det rättsfallet rörde inte arbetsrättsliga förhållanden och kan därför inte utan vidare ges tillämpning i denna tvist.

Svensk domstols domsrätt i arbetsrättsliga tvister

Den arbetsrättsliga tvistelösningsmodellen har särdrag som gör det angeläget att hittillsvarande praxis när det gäller svensk domsrätt inte överges lättvindigt. Arbetsrätten är ett unikt och sammanhållet system som inte utan vidare kan jämställas med andra rättsområden.

I stället bör man utgå ifrån vad som framgår av förarbetena till såväl anställningsskyddslagen som medbestämmandelagen, nämligen att frågan om arbetsdomstolens behörighet bör bedömas enligt de internationellt processrättsliga regler som har antagits i rättstillämpningen. Det betyder att två vedertagna metoder kan tänkas. En möjlighet är att domstolen efter allmänna överväganden av tvistefrågans anknytning till Sverige avgör om det finns ett svenskt rättsskipningsintresse som motiverar domsrätt. En annan möjlighet är att domstolen gör analogier utifrån de internt gällande svenska forumbestämmelserna i rättegångsbalken.

Docenten i arbetsrätt K.K. har också, i ett yttrande avseende denna tvist, uttalat som sin mening att bedömningen av om svensk domsrätt föreligger bör göras med utgångspunkt i de principer som arbetsdomstolen tidigare, bland annat i rättsfallet AD 1976 nr 101, har slagit fast och att detta bör leda till att svensk domsrätt här anses föreligga.

Svenskt rättsskipningsintresse i tvisten

Det svenska rättsskipningsintresset bör bedömas utifrån tvistens anknytning till Sverige. I detta fall blir fyra faktorer avgörande. För det första rör tvisten en fråga som regleras av svensk social skyddslagstiftning. För det andra har tvisten genom kollektivavtal m.m. påtaglig anknytning till den svenska arbetsmarknaden. Den omständigheten att det övervägande antalet av de berörda personerna är svenska medborgare är den tredje avgörande omständigheten. Ytterligare måste beaktas att det arbete som görs i de anställningar målen rör utförs från Sverige. Sammantaget måste det konstateras att tvisten har stark anknytning till Sverige.

Anknytningen till Danmark är däremot svag. De anknytningspunkter som finns är för det första att Premiair A/S är ett danskt bolag som leds från Danmark och för det andra att dansk olycksfallsförsäkring skall gälla enligt kollektivavtalet mellan parterna.

Den starkare anknytningen till Sverige innebär att det finns ett svenskt rättsskipningsintresse. Särskilt mot bakgrund av att Danmark och Sverige erkänner och verkställer varandras tvistemålsdomar torde Danmark därför inte ha något rättsskipningsintresse rörande denna tvist.

Analogier utifrån forumbestämmelser i rättegångsbalken

En analog tillämpning av de interna svenska forumbestämmelserna i rättegångsbalken leder också till slutsatsen att svensk domsrätt måste föreligga. Premiair A/S har fast driftsställe i Sverige, vilket grundar forum med beaktande av 10 kap. 5 § rättegångsbalken. Även regeln i 10 kap. 3 § rättegångsbalken om egendomsforum får genomslag, eftersom Premiair A/S har omfattande egendom i Sverige i form av lager på Arlanda och medel på svenska bankkonton. Dessutom har Premiair A/S i och med övertagandet av Scanair ingått förbindelse i form av anställningsavtal i Sverige eller ådragit sig skuld här. En analog tillämpning av 10 kap. 4 § rättegångsbalken innebär därför att domsrätt finns i Sverige för tvisten som angår anställningsavtalen och gäller ett utkrävande av skulden.

Arbetstagarparternas andrahandsinställning rörande Luganokonventionens betydelse för domsrätten

Arbetstagarparterna anser, som förut angivits, att Luganokonventionens innehåll inte skall vara vägledande för bedömningen av om svensk domsrätt föreligger. Skulle arbetsdomstolen emellertid välja att ta intryck av konventionen bör dock följande synpunkter beaktas.

De skadeståndsanspråk som har framställs i målen grundar sig på en lagbestämmelse som förutsätter ett avtalsförhållande mellan parterna. När Premiair A/S övertog Scanairs verksamhet, inträdde bolaget också i de åtaganden Scanair gjort genom anställningsavtalen. Detta betyder att avtalsförhållanden mellan Premiair A/S och de berörda personerna uppkom i och med övertagandet skedde. Premiair A/S har brustit i uppfyllandet av avtalen genom att inte medge företrädesrätt till återanställning. Den bristen skall enligt anställningsskyddslagen kompenseras med skadestånd. Det sagda innebär att en partsavlösning har ägt rum och att de berörda personerna har ett inomobligatoriskt skadeståndsanspråk mot Premiair A/S.

Luganokonventionen utgår från grundtanken att forum skall finnas där den som utför den för avtalstypen karakteristiska prestationen har sitt hemvist. I en arbetstvist anses arbetet vara den karakteristiska prestationen.

Arbetstagarparterna påstår i målen att det har skett en övergång av företag från Scanair till Premiair A/S. Arbetsdomstolen bör vid bedömningen av sin behörighet att över huvud taget pröva denna fråga utgå från att en övergång faktiskt har skett och att till följd därav ett avtalsförhållande föreligger mellan de berörda personerna och Premiair A/S. Det är en processrättslig princip att kärandens kvalificering av grunden för talan i stämningsansökan är styrande för forumfrågan. I det avseendet kan kärandena alltså styra forumvalet genom sitt sätt att utforma talan. Omständigheterna kan jämföras med situationen när en arbetstagarorganisation väcker talan i arbetsdomstolen under det bestridda påståendet att en medlem är anställd hos svaranden. Arbetsdomstolen lägger då det påståendet till grund för bedömningen att en arbetstvist föreligger och att domstolen därför är behörig att pröva tvisten. Arbetstagarparterna vill här också hänvisa till rättsfallen NJA 1973 s. 527 och NJA 1976 s. 422.

Vad de berörda personerna här har gjort anspråk på är att få arbeta i Premiair A/S:s svenska verksamhet. I detta fall skulle arbete utföras från Sverige, vilket mot bakgrund av vad som nu anförts även vid en tillämpning av Luganokonventionen bör leda till slutsatsen att svensk domsrätt föreligger.

Premiair A/S

Premiair A/S tillkomst

Både Scanair och den danska Spieskoncernens charterflygbolag Conair A/S hade till följd av höga kostnader dålig lönsamhet. Detta ledde till att Scanair fick avvecklas. Strax därefter kunde Premiair A/S bildas på premisser som antogs medföra lägre kostnadsnivå främst avseende personalen. Premiair A/S verksamhet är inte identisk med den som Scanair bedrev.

Premiair A/S har inte övertagit de flygplan som Scanair använde. Att Premiair trafikerar samma resmål som Scanair är helt naturligt, eftersom det är dessa resmål som efterfrågas hos alla charterbolag. Verksamheten på marken drivs inte av Premiair A/S utan av Premiair AB, som hela tiden har varit markpersonalens arbetsgivare.

Premiair A/S bestrider sålunda att det har skett en företagsövergång från Scanair på sätt arbetstagarparterna gjort gällande.

Behörighet på grund av kollektivavtal

E.H.A. och de HTF-medlemmar som målen rör har aldrig stått i något avtalsförhållande till Premiair A/S. Kollektivavtalet mellan Premiair A/S och HTF har inget med dem att göra och kan därför inte grunda behörighet för arbetsdomstolen att pröva denna tvist.

Luganokonventionens tillämplighet

Det är riktigt att Luganokonventionen inte var direkt tillämplig i förhållande till Danmark när talan väcktes. Bolaget delar därför arbetstagarparternas mening att behörighetsfrågan skall avgöras med stöd av svensk rätts autonoma domsrättsregler.

I de fall då svensk lag eller fast rättspraxis rörande domsrätt saknas bör Luganokonventionens innehåll emellertid prägla de autonoma domsrättsreglerna på så sätt att konventionens regler beaktas även utanför dess direkta tillämpningsområde. Detta framgår av rättsfallet NJA 1994 s. 81 och av ett yttrande från professorn i internationell rätt L.P. rörande svensk domsrätt i denna tvist. L.P. uttalar bland annat följande.

Min egen uppfattning är att det är både lämpligt och önskvärt att svensk rätts autonoma domsrättsregler så långt möjligt bringas i harmoni med Luganokonventionens regelsystem. Ett skäl härför är att Luganokonventionen, vilken i dagsläget har tillträtts av 11 stater inom EG/EFTA-området och vilken i en nära framtid torde komma att tillträdas även av resterande EG/EFTA-stater (bland dem Danmark), redan nu är och framdeles i än högre grad kommer att bli den praktiskt viktigaste rättskällan i fråga om domstols behörighet (samt erkännande och verkställighet av domar) på privaträttens område i svensk rätt. Det ter sig i många fall som en onödig och sakligt omotiverad komplikation att vid sidan härav utveckla och upprätthålla ett särskilt regelsystem för behörigheten i förhållande till stater som står utanför konventionen. Den synpunkten förefaller mig ha särskild tyngd när det gäller förhållandet till en stat som Danmark; som är part i den mellan EG:s medlemsstater gällande och med Luganokonventionen i det närmaste identiska Brysselkonventionen och som med säkerhet kan väntas bli part även i Luganokonventionen.

Eftersom det varken finns lagregler eller fast rättspraxis som reglerar domsrättsfrågan i en tvist som denna bör arbetsdomstolen således ta intryck av Luganokonventionens innehåll.

Svenskt rättsskipningsintresse

Om arbetsdomstolen skulle anse att frågan om domstolens behörighet skall avgöras utan beaktande av Luganokonventionen, uppkommer frågan om det, som arbetstagarparterna påstår, finns ett svenskt rättsskipningsintresse i detta fall.

HTF:s medlemmar och E.H.A. har aldrig utfört arbete för Premiair A/S eller stått i något som helst avtalsförhållande till bolaget. När det gäller att avgöra vilken anknytning tvisten har till Sverige spelar det därför ingen roll vilka anställningsvillkor som kabinanställda hos Premiair A/S har. Anställningsskyddslagens karaktär av social skyddslagstiftning har inte heller någon avgörande betydelse för bedömningen av denna fråga, när det - som här - är fråga om en tvist med anknytning till en stat som har motsvarande lagstiftning.

Anknytningen till Danmark är påtaglig i denna tvist. Premiair A/S är registrerat i Danmark och leds därifrån. Bolagets hela administration sköts i Danmark och alla instruktioner till personal utgår därifrån. Lönerna bestäms i danska kronor men omräknas till svensk valuta. Dessutom betalar Premiair A/S sociala avgifter för alla anställda i Danmark.

Mot svenskt rättsskipningsintresse talar också den omständigheten att kabinpersonalens arbete har en stark internationell prägel.

Den svenska anknytningen är sammanfattningsvis inte så stark att det finns något beaktansvärt svenskt rättsskipningsintresse.

Analogier utifrån forumbestämmelser i rättegångsbalken

Skulle det bli aktuellt att pröva domsrättsfrågan utifrån analogier med de interna svenska forumbestämmelserna har Premiair A/S följande inställning.

Även enligt den svenska rättegångsbalken är huvudregeln att svarandens hemvist är rätt forum. Premiair A/S verksamhet på Arlanda har inte den karaktär och omfattning att bolaget kan anses ha fast driftsställe där. Tvisten har för övrigt inget med det så kallade driftsstället på Arlanda att göra. Luganokonventionen förbjuder uttryckligen tillämpning av egendomsforum. Konventionen är överordnad den svenska rättegångsbalken. Premiair A/S har inte i Sverige ingått förbindelse eller ådragit sig skuld som rör tvisten.

Luganokonventionens innebörd i detta avseende

Som nämnts anser Premiair A/S att arbetsdomstolen bör avgöra domsrättsfrågan i belysning av Luganokonventionens innehåll. Konventionen bygger på huvudregeln att svarandens hemvist är rätt forum. Det är ostridigt att Premiair A/S har säte i Danmark.

I konventionen finns ett antal undantag från huvudregeln. Ett återfinns i artikel 5 punkten 1 och gäller talan avseende avtal, exempelvis anställningsavtal. Ett annat återfinns i samma artikel punkten 5 och gäller tvister som hänför sig till verksamheten vid en "filial, agentur eller liknande".

Vad gäller frågan om det förstnämnda undantaget kan tillämpas vill Premiair A/S framhålla följande. Principen att kärandens kvalificering av grunden för talan styr forum gäller visserligen i den nationella processrätten, men kan inte gälla i internationella tvister. En sådan tillämpning skulle få orimliga följder. De kabinanställda som målen rör har, som tidigare framhållits, aldrig varit anställda av Premiair A/S. Det har inte heller visats att verksamhet har övergått från Scanair till Premiair A/S. Undantaget i artikel 5 punkten 1 kan därför inte få tillämpning på denna tvist.

Undantaget i punkten 5 i samma artikel tar sikte på etableringsställen av en helt annan dignitet än de lokaler och den verksamhet som Premiair A/S har på Arlanda. I ett rättsfall från EG-domstolen (1978 ECR 2183) görs det uttalandet att det skall vara fråga om ett centrum för affärsverksamhet, som utåt varaktigt framträder som en representation för moderföretaget, har en egen ledning och materiellt är utrustat för att kunna förhandla med tredje man på ett sådant sätt att denne, även om han känner till att det eventuellt uppkommer en rättslig förbindelse med det utomlands hemmahörande moderföretaget, inte behöver vända sig direkt till moderföretaget utan kan ingå avtal vid det affärscentrum som representationen utgör. På Arlanda finns ingen som har behörighet att sluta avtal med tredje man.

Slutsatsen av vad som nu redogjorts för är att en tillämpning av Luganokonventionens innehåll innebär att svensk domsrätt inte föreligger vad gäller denna tvist.

SKÄL

Inledning

I förevarande beslut har arbetsdomstolen att ta ställning till om domstolen är behörig att pröva en av arbetstagarparterna väckt talan mot det danska bolaget Premiair A/S.

Att domstolen skulle vara behörig om man bara ser till forumreglerna i 2 kap. 1 § arbetstvistlagen är obestridligt och har heller inte ifrågasatts av Premiair A/S. Detta betyder emellertid inte mera än att i valet mellan arbetsdomstolen och en tingsrätt det är arbetsdomstolen som skall pröva talan i första instans.

Frågan är emellertid om svensk domstol över huvud taget har domsrätt i detta fall. Frågan kommer upp därför att Premiair A/S såsom ett i Danmark registrerat aktiebolag har hemvist i ort i Danmark och har gjort invändning om arbetsdomstolens behörighet.

Den väckta talan innefattar yrkanden av arbetstagarparterna om skadestånd till vissa arbetstagare under påstående att Premiair A/S inte har iakttagit deras på bestämmelser i anställningsskyddslagen grundade företrädesrätt till återanställning. Talan innefattar också ett yrkande att domstolen skall fastställa att vissa andra arbetstagare har sådan företrädesrätt. Denna senare fastställelsetalan skall emellertid i fråga om domsrätten otvivelaktigt betraktas på samma sätt som skadeståndsyrkandet och föranleder därför inga särskilda uttalanden i det följande. Däremot är det en särskild fråga hur man skall se på behörigheten att pröva ett av HTF väckt yrkande om skadestånd för förhandlingsvägran enligt medbestämmandelagens regler. Den frågan tas emellertid upp först i ett senare avsnitt av beslutet.

I enlighet med det anförda ställer sig domstolen först frågan huruvida domsrätt föreligger för svensk domstol avseende en talan om skadestånd därför att Premiair A/S vid anställande av kabinpersonal påstås inte ha iakttagit arbetstagares företrädesrätt till återanställning.

Föreligger domsrätt för arbetsdomstolen på grund av bestämmelse i kollektivavtal mellan Premiair A/S och HTF?

Till stöd för att arbetsdomstolen är behörig att pröva den aktuella tvisten har arbetstagarparterna i första hand åberopat att detta följer redan av innehållet i ett mellan Premiair A/S och HTF den 20 september 1994 träffat kollektivavtal "rörande anställningsvillkor för Premiairanställda C/A bosatta i Sverige". Enligt en bestämmelse i kollektivavtalets förhandlingsordning skall en rättstvist angående tillämpning av nationell lagstiftning alltid prövas av arbetsdomstolen i berört land. Arbetstagarparterna anser att den aktuella tvisten är av sådan karaktär att den enligt den anförda bestämmelsen skall prövas av arbetsdomstolen i Sverige.

Premiair A/S har invänt att de av tvisten berörda arbetstagarna aldrig har stått i något avtalsförhållande till bolaget och att de därför inte berörs av kollektivavtalet. Enligt bolagets mening kan därför kollektivavtalet inte grunda behörighet för arbetsdomstolen att pröva tvisten.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

En granskning av kollektivavtalets bestämmelser om förhandling i tvister och om tvisters hänskjutande till rättslig prövning ger vid handen att det inte förekommer någon klar och entydig avgränsning av bestämmelsernas tillämpningsområde. Enligt domstolens mening måste emellertid tas för givet att bestämmelserna innebär att tvister som angår förhållandet mellan bolaget och enskilda arbetstagare faller inom tillämpningsområdet för bestämmelserna endast under förutsättning att arbetstagaren är eller har varit anställd hos bolaget. Om avtalsparterna avsett att även andra tvister skulle omfattas, hade krävts att detta kommit till uttryck i avtalet.

Den aktuella tvisten gäller arbetstagare som varken är eller har varit anställda hos Premiair A/S. Någon behörighet för arbetsdomstolen att pröva tvisten kan följaktligen inte grundas på kollektivavtalet.

Allmänt om svensk domstols behörighet i internationella privaträttsliga tvister

Domstolens underkännande i föregående avsnitt av arbetstagarsidans förstahandsgrund för att arbetsdomstolen skulle vara behörig att pröva tvisten leder till att domstolen har att gå in allmänt på frågan om svensk domstols behörighet i internationella privaträttsliga tvister.

I svensk internationell processrätt kan man numera urskilja två rättsliga system för internationella privaträttsliga tvister i allmänhet. Det ena systemet innefattar domsrättsregler som är grundade på internationella konventioner om domsrätt och domsverkställighet på privaträttens område, medan det andra utgörs av svenska internationell- processrättsliga behörighetsregler. I denna rättegång har för de sistnämnda reglerna även använts uttrycket autonoma domsrättsregler för internationella tvister.

De konventionsregler som i första hand har intresse är reglerna i den av EFTA- och EU-stater antagna Luganokonventionen från år 1988. Konventionen utgör lag i Sverige fr.o.m. den 1 januari 1993 (se 1 § första stycket lagen, 1992:794, med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen). Konventionens domsrättsregler är i princip bindande för en konventionsstats domstolar i internationella tvister under förutsättning att svaranden har sitt hemvist i en annan konventionsstat. Danmark hade vid tidpunkten för talans väckande ännu inte tillträtt Luganokonventionen.

I sammanhanget skall anmärkas att Luganokonventionen är parallell till och så gott som identisk med den för EU-länderna tillkomna Brysselkonventionen från år 1968. Sedan Danmark blivit medlem i EU har Danmark tillträtt denna senare konvention. Sverige har ännu inte tillträtt Brysselkonventionen.

När talan väcktes var alltså Sverige bundet av Luganokonventionen men inte av Brysselkonventionen, medan Danmark var bundet av den senare konventionen men inte av den förra. Detta innebär att konventionsreglerna inte är direkt tillämpliga för tvisten. I stället skall de i Sverige gällande autonoma domsrättsreglerna för internationella tvister tillämpas.

Det sist anförda betyder dock inte att domstolen kan bortse från konventionsreglerna. Tvärtom är det en viktig fråga i vad mån man vid tillämpningen av de autonoma domsrättsreglerna skall beakta att Sverige har antagit Luganokonventionens regler som svensk lag och att Danmark genom anslutningen till Brysselkonventionen för sin del har antagit konventionsregler vilka är i stort sett identiska med de förstnämnda.

Allmänt om svensk rätts autonoma domsrättsregler för internationella privaträttsliga tvister

Svensk rätts autonoma domsrättsregler avseende internationella privaträttsliga tvister har inte kommit till uttryck i lagstiftningen utan vilar på rättspraxis. De domstolsavgöranden som föreligger ger emellertid en i många hänseenden oklar bild av rättsläget. Därtill kommer att det under de senaste årtiondena sannolikt har ägt rum en förskjutning i rättsuppfattningen. Äldre rättsfall blir därmed av mindre intresse. En viktig omständighet som måste beaktas är att den inverkan på rättsläget som tillkomsten av de europeiska konventionerna om domsrätt och domsverkställighet och av Sveriges anslutning till Luganokonventionen kan antas ha - med något undantag - ännu inte har hunnit belysas i rättspraxis. I litteraturen har, såvitt bekant, denna frågeställning hittills inte alls behandlats.

Traditionellt brukar rättsläget på förevarande område beskrivas ungefärligen på följande sätt. Vid prövningen av om domsrätt för domstol i Sverige föreligger i en internationell tvist har man att göra en försiktig analogisk tillämpning av den svenska interna processrättens forumregler, dvs. i första hand de bestämmelser i 10 kap.rättegångsbalken varigenom fördelningen sker av tvistemål mellan de skilda tingsrätterna. I vad mån man vid denna tillämpning skall ta särskild hänsyn till tvistens internationella karaktär torde ha ställt sig olika för skilda forumregler och synes allmänt sett ha varit oklart.

Leder en analogisk tillämpning av forumbestämmelser i 10 kap.rättegångsbalken till slutsatsen att domsrätt i den aktuella tvisten föreligger för svensk domstol?

Under behandlingen av domsrättsfrågan är det främst fyra forumbestämmelser i 10 kap.rättegångsbalken som har berörts av parterna, nämligen hemvistforum (10 kap. 1 §), egendomsforum (10 kap. 3 § första stycket första meningen), avtals- eller gäldsforum (10 kap. 4 §) och driftställesforum (10 kap. 5 §).

Arbetstagarsidans inställning är att såväl egendomsforum som driftställesforum grundar domsrätt i Sverige. Under rättegången har arbetstagarparterna förebringat en omfattande utredning till stöd för detta påstående och framfört en vidlyftig argumentation härför. Vidare har arbetstagarsidan anfört att Premiair A/S i och med övertagandet av Scanairs verksamhet har ingått förbindelse i form av anställningsavtal i Sverige eller ådragit sig skuld här, varför domsrätt föreligger för svensk domstol även med en analog tillämpning av 10 kap. 4 § rättegångsbalken.

Inställningen från Premiair A/S sida låter sig sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt. Bolaget saknar hemvist i Sverige. Egendom finns visserligen här i landet men någon analogi från regeln om egendomsforum skall inte dras med hänsyn till tvistens internationella karaktär och konventionsläget. Bolaget har inte i Sverige ingått något avtal eller ådragit sig någon skuld som rör tvisten. Bolaget har inte fast driftställe i Sverige enligt reglerna i 10 kap. 5 § rättegångsbalken. Därtill kommer att vid tillämpningen avgörande vikt bör fästas vid innebörden hos motsvarande begrepp i Luganokonventionen (artikel 5 punkt 5). Vid en bedömning med utgångspunkt i konventionens regel är det än tydligare att domsrättsgrundande driftställe inte föreligger. Ytterligare har Premiair A/S anfört att tvisten i varje fall inte har den anknytning till driftställets verksamhet som krävs såväl enligt rättegångsbalksregeln som enligt konventionen.

Arbetsdomstolen ser saken på följande sätt.

Vad som förekommit hittills under rättegången av betydelse för bedömningen av om i rättegångsbalkens mening fast driftställe kan anses föreligga här tyder ganska klart på att så inte är fallet. Hur härmed än må förhålla sig ger enligt domstolens mening utredningen inte stöd för att tvisten skulle ha den behövliga omedelbara anknytningen till verksamheten vid driftstället. Det anförda leder till att domstolen finner att regeln om driftställesforum i 10 kap. 5 § under alla förhållanden saknar betydelse vid prövningen av domsrättsfrågan.

Vad härefter gäller regeln om avtals- eller gäldsforum enligt 10 kap. 4 § rättegångsbalken synes denna kunna få aktualitet vid prövningen av domsrättsfrågan endast under förutsättning att man kan konstatera att Premiair A/S här i landet ingått de anställningsavtal som talan angår eller i Sverige åtagit sig förpliktelse som tvisten rör. Såvitt kan bedömas på den föreliggande utredningen har Premiair A/S emellertid över huvud taget inte blivit bundet av avtalen och inte heller, såvitt kunnat utredas, ådragit sig förpliktelse som tvisten rör i Sverige. En annan sak är att Premiair A/S, om verksamhet kan anses ha övergått till bolaget från Scanair, kan ha kommit i ett skuldförhållande till de berörda arbetstagarna. I detta ligger emellertid inte någon avtalsbundenhet och inte något belägg för att skulden skall anses uppkommen i Sverige.

Vad härefter angår egendomsforum enligt 10 kap. 3 § rättegångsbalken är rättsläget enligt domstolens mening ovisst. Ovissheten gäller hur man skall se på problemet från internationell-processrättslig synpunkt beträffande internationella tvister när hemviststaten visserligen inte är konventionsbunden men ligger inom Luganokonventionens område, dvs. EFTA- och EU-staternas gemensamma område (EES-området). Särskilt gäller detta beträffande Danmark. Såväl enligt Luganokonventionen som enligt Brysselkonventionen är det inte tillåtet att tillämpa domsrättsregler som innebär att domsrätt för det egna landets domstolar grundas på att en svarande med hemvist i annan konventionsstat innehar egendom i det egna landet. Det ter sig i dagens läge säreget att grunda svensk domsrätt på en regel om egendomsforum när alltså såväl Sverige som Danmark internationellt har förpliktat sig att inte tillämpa domsrättsregler av detta slag gentemot annan konventionsstat, låt vara att konventionsbundenheten när talan väcktes inte var ömsesidig. Dessutom bör tas med i bedömningen att tvisten synes sakna varje samband med den egendom som finns här och att det inte heller i övrigt har anförts någon omständighet som skulle göra det motiverat att anse domsrätt föreligga för svensk domstol av det skälet att Premiair A/S har egendom här.

Den tveksamhet som man i enlighet med det anförda kan känna inför att i denna tvist anse att domsrätt föreligger för svensk domstol med analogisk tillämpning av forumbestämmelser i rättegångsbalken bör leda till att man i första hand undersöker om det finns någon annan grund för sådan domsrätt. Vad som därvid kommer i fråga är om tvistens karaktär av arbetstvist kan ge ledning vid ställningstagandet till om domsrätt föreligger för svensk domstol.

Vilka autonoma domsrättsregler gäller för arbetstvister av internationell karaktär?

I litteraturen har svenska autonoma domsrättsregler rörande arbetstvister av internationell karaktär brukat beskrivas på följande sätt. Svensk domsrätt i en arbetsrättslig tvist föreligger om tvisten eller parterna har en så stark anknytning till Sverige att det kan sägas föreligga ett svenskt rättsskipningsintresse.

Vad gäller rättspraxis föreligger tre fall från arbetsdomstolen, AD 1976 nr 101, 1981 nr 24 och 1983 nr 121. Fallen ger visst stöd för att rättsläget har den innebörd som har beskrivits i det föregående. Man bör dock hålla i minnet dels att två av fallen, det första och det tredje, vari svensk domsrätt konstaterades, båda rörde tillämpning av anställningsskyddslagens regler om uppsägning av anställningsavtal, dels att svensk domsrätt inte ansågs föreligga i det andra fallet som avsåg en arbetstvist av annat slag. Till detta kommer det viktiga förhållandet att alla tre fallen ligger i tiden innan de europeiska konventionerna om domsrätt och domsverkställighet i privaträttsliga tvister antogs och Sverige tillträdde Luganokonventionen.

Av betydande intresse i sammanhanget är den regel om arbetsrättsliga tvister som finns i artikel 5 punkt l andra meningen i Luganokonventionen. (En motsvarighet finns i Brysselkonventionen). Regeln skall läsas i sammanhang med artikelpunktens första mening vari anges att talan i en internationell tvist enligt konventionen får väckas vid domstol i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas oavsett att svaranden har sitt hemvist i ort i ett annat land. Arbetstvistregeln i andra meningen innehåller att om talan avser anställningsavtal uppfyllelseorten är den ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete eller, om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i en och samma stat, den ort där det affärsställe genom vilket han anställdes är beläget.

Som framgår av det anförda gäller konventionsregeln inte internationella arbetstvister i allmänhet utan endast de tvister som avser anställningsavtal.

I den svenska autonoma rätten på det internationell-processrättsliga området har inte utbildats några domsrättsregler som omfattar tvister avseende anställningsavtal som en särskild kategori tvister. I litteraturen har något sådant synsätt såvitt bekant inte framförts. Det bör dock framhävas att, som nyss berörts, de två enda rättsfall från arbetsdomstolen (AD 1976 nr 101 och 1983 nr 121) som har inneburit att svensk domsrätt i en arbetsrättslig tvist av internationell karaktär konstaterats var tvister avseende anställningsavtal.

Betydelsen av regeln i artikel 5 punkt 1 andra meningen i Luganokonventionen om tvister som avser anställningsavtal

Vad som har anförts i föregående avsnitt har fört domstolen in på följande tankegång. Om det vid en tolkning av Luganokonventionens särskilda regel för tvister avseende anställningsavtal skulle visa sig att den nu aktuella tvisten kan instämmas till svensk domstol, betyder detta visserligen inte att tvisten enligt de svenska autonoma reglerna hör under svensk domstols domsrätt sådana dessa regler traditionellt har uttolkats. Man måste åtminstone i princip räkna med möjligheten att de autonoma svenska reglerna på denna punkt från svensk synpunkt sett har varit snävare än de nya konventionsreglerna. Luganokonventionen uttrycker emellertid otvivelaktigt vad som numera är internationellt vedertaget på domsrättsområdet. Det föreligger därför, som domstolen ser det, starka skäl för att anta att de autonoma reglerna i förekommande fall har anpassats i utvidgande riktning genom tillkomsten av Luganokonventionen så att en anställningsavtalstvist som enligt konventionens regel i artikel 5 punkt 1 andra meningen kan instämmas till domstol på uppfyllelseorten också kan det enligt Sveriges autonoma regler. I varje fall finns anledning att dra denna slutsats i en situation när hemvistlandet är ett land som Danmark.

Ett ganska påtagligt stöd för den nu beskrivna tankegången står att finna i rättsfallet NJA 1994 s. 81. I det fallet kom frågan om innebörden av svenska autonoma domsrättsregler i ett visst hänseende att beröras. Högsta domstolen uttalade att Luganokonventionen fick anses ge uttryck för vad som numera är internationellt vedertagna principer i fråga om kompetenskonflikter mellan domstolar i olika länder. Med utgångspunkt från detta konstaterande ansåg domstolen att svensk domstols behörighet borde kunna utsträckas till att omfatta en tvist av ett visst aktuellt slag. Svensk domstol ansågs därför behörig att pröva tvisten, för vilken domsrätt annars hade kunnat tillkomma domstol i en icke konventionsansluten stat.

Arbetsdomstolen finner sig mot bakgrund av det nu anförda böra ta ställning till om Luganokonventionens regel för tvister avseende anställningsavtal innefattar en tvist av det slag som nu är aktuellt. Skulle så visa sig vara fallet, bör något hinder inte möta att anse svensk domstol behörig att pröva tvisten.

Föreligger en tvist avseende anställningsavtal i Luganokonventionens mening?

Inledning

Huvudfrågan vid tolkningen av Luganokonventionens särbestämmelse om tvister avseende anställningsavtal är om den nu aktuella tvisten verkligen är en tvist som avser anställningsavtal. I denna fråga har parterna motsatta uppfattningar. I kort sammanfattning har parterna anfört följande.

Premiair A/S menar att tvisten gäller skadestånd av utomobligatorisk karaktär och bolaget har understrukit att något avtalsförhållande inte vid något tillfälle har förelegat mellan Premiair A/S och de berörda arbetstagarna. Tvisten kan därmed enligt bolagets mening inte anses avse anställningsavtal.

Arbetstagarparterna har för sin del framhållit att arbetstagarna varit anställda hos Scanair och enligt anställningsavtal och lag varit tillförsäkrade företrädesrätt till återanställning när de tvingades lämna anställningarna samt att denna rätt kan göras gällande mot Premiair A/S eftersom Scanairs verksamhet har övergått till Premiair A/S. Arbetstagarsidan menar därför att tvisten skall betraktas som en tvist avseende anställningsavtal.

Premiair A/S har mot detta invänt att någon övergång av verksamhet mellan Scanair och Premiair A/S inte har förekommit samt har tillagt att det åligger motsidan att - eftersom tvisten är en internationell tvist - som ett led i prövningen av domsrättsfrågan styrka den påstådda övergången.

Arbetstagarparterna har genmält att det vid prövningen av domsrättsfrågan räcker med ett påstående att en övergång har skett.

Måste arbetstagarsidan inom ramen för prövningen av behörighetsfrågan styrka att en övergång av verksamhet har skett eller räcker det med ett påstående?

I princip gäller att en kärande har bevisbördan för sådana omständigheter som grundar behörighet för domstolen att pröva den väckta talan. Föreligger inte tillräcklig utredning och kan ej domstolens behörighet grundas på annan omständighet, blir följden att talan avvisas.

Läget kan emellertid vara det att domstolen vid prövningen av sin behörighet kommer in på sådana av käranden åberopade omständigheter som ingår i grunderna för talan i sak och som är förnekade av motparten. För en sådan situation gäller att det i allmänhet är tillräckligt att käranden påstår att omständigheten är för handen. Ett annat betraktelsesätt skulle leda till att domstolen hade att gå in i själva sakprövningen innan det avgjorts huruvida domstolen över huvud taget har att ta upp talan.

Premiair A/S måste visserligen ges rätt i att det nu angivna synsättet inte alltid kan tillämpas vid prövningen av om domsrätt föreligger i internationella tvister. I detta fall har tvisten emellertid en så påtaglig anknytning till svenska förhållanden att denna reservation inte blir av någon betydelse.

Omständigheter som visar anknytningen till svenska förhållanden är exempelvis att företagsledningen i Scanair som bedrev verksamhet i Sverige synes ha övergått till Premiair A/S, att detta bolags verksamhet innefattar att utföra regelbundna charterflygningar med utgångspunkt från svenska flygplatser och att flygplanen därvid bemannas med kabinanställda som har sitt hemvist i Sverige.

Enligt domstolens mening visar det anförda att situationen är sådan att det inte skall begäras av arbetstagarparterna på detta stadium att den ifrågasatta övergången styrks.

Domstolen finner vid en bedömning mot bakgrund av det anförda att den fortsatta prövningen skall ske med utgångspunkt från antagandet att en övergång av verksamheten har ägt rum.

Karaktären hos det rättsförhållande som påstås ha uppkommit mellan berörda arbetstagare och Premiair A/S

Arbetstagarparterna grundar sin talan i sak på följande omständigheter. De berörda arbetstagarna blev uppsagda från sina anställningar hos Scanair på grund av arbetsbrist. Med stöd av bestämmelser i anställningsskyddslagen var de tillförsäkrade företrädesrätt till återanställning i den av Scanair bedrivna verksamheten. Denna verksamhet eller del av denna övergick enligt arbetstagarsidans påstående till Premiair A/S. Detta bolag var efter övergången av verksamheten skyldigt på grund av bestämmelser i nyssnämnda lag att respektera företrädesrätten vid anställning av personal.

Det skall anmärkas att de nu angivna grunderna för talan innefattar omständigheter - utöver den nyss berörda övergångsfrågan - som kan antas vara i större eller mindre omfattning tvistiga mellan parterna. Detta utgör emellertid sådant som hör till prövningen i sak av tvisten. Såsom nyss utvecklats får i ett sådant läge prövningen av om domsrätt föreligger grundas på vad käranden angivit.

Om Premiair A/S skyldigheter på grund av företrädesrätten sträckt sig så långt att de berörda arbetstagarna kunnat göra anspråk på fortsatta anställningar hos bolaget, hade talan principiellt sett likaväl kunnat gå ut på en fastställelse att arbetstagarna innehar anställningar hos Premiair A/S. Talan skulle då otvivelaktigt ha varit att uppfatta som en talan avseende anställningsavtal.

Anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt till återanställning hade emellertid hösten 1993 inte detta innehåll. Den företrädesberättigade arbetstagaren kunde inte ges rätt till fortsatt anställning utan påföljden för arbetsgivaren vid underlåtenhet att respektera företrädesrätten var skadeståndsskyldighet. I enlighet härmed går arbetstagarsidans talan också ut endast på skadestånd.

Kan då ett anspråk på skadestånd för att anställningar inte erhållits betraktas som grundat på anställningsavtal? Det kan ligga nära till hands att - såsom också Premiair A/S har gjort - förneka detta med hänvisning till att de berörda arbetstagarnas avtal med Scanair hade avslutats genom uppsägningarna och att några anställningsavtal inte kom till stånd med Premiair A/S som arbetsgivare.

Hänsyn måste emellertid tas till företrädesrättens närmare innebörd. Härom kan anföras följande.

En uppsagd arbetstagares företrädesrätt till återanställning låter sig rättsligt beskrivas som innefattande ett villkorat skadeståndsanspråk mot den uppsägande arbetsgivaren. Anspråket är självfallet grundat i arbetstagarens anställningsavtal. Utan sådant avtal inträder ingen företrädesrätt. När arbetsgivaren senare anställer annan utan att respektera arbetstagarens företrädesrätt, förbyts det villkorade anspråket till en skadeståndsrätt för arbetstagaren. Fortfarande är det anställningsavtalet som utgör grunden.

Nu är emellertid i detta fall arbetstagarsidans talan grundad på påståendet att den uppsägande arbetsgivarens (Scanairs) verksamhet gått över till en ny arbetsgivare (Premiair A/S). På grund av bestämmelse i lag, 25 § andra stycket sista meningen anställningsskyddslagen, gäller emellertid företrädesrätten mot den nye arbetsgivaren och det är denne som efter övergången har att respektera företrädesrätten inom de ramar som lagen uppställer.

Genom övergången av verksamheten inträder den nye arbetsgivaren i den uppsägande arbetsgivarens ställe som det villkorade skadeståndsanspråkets gäldenär. Åsidosätter den nye arbetsgivaren företrädesrätten, är anspråket inte längre villkorat utan utgör en rätt till skadestånd. Denna rätt har oförändrat anställningsavtalet som grund. Sett ur arbetstagarens synvinkel har inget annat skett med dennes på anställningsavtal och lag grundade anspråk än att ett partsbyte skett på motsidan i rättsförhållandet som följd av övergången av verksamheten.

Slutsatsen blir att tvisten mellan parterna om skadestånd på grund av det påstådda åsidosättandet av företrädesrätten utgör en tvist avseende anställningsavtal i Luganokonventionens mening.

Innebörden i artikel 5 punkt 1 andra meningen i konventionen är att en talan som avser anställningsavtal kan väckas vid ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete eller, om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i en och samma stat, den ort där det affärsställe genom vilket han anställdes är beläget.

I det föreliggande fallet är det de uppsagda arbetstagarnas med Scanair träffade anställningsavtal som bestämmer orten för talans väckande. Enligt dessa avtal får arbetstagarna anses ha utfört sitt arbete i orter i Sverige. Hjälpregeln avseende den ort där det affärsställe genom vilket arbetstagaren anställdes är beläget leder för övrigt i detta fall till samma resultat, eftersom arbetstagarna måste antas ha anställts av Scanair från affärsställe i Sverige.

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att enligt Luganokonventionen domsrätt föreligger i tvisten för svensk domstol.

Arbetsdomstolens inställning i domsrättsfrågan avseende arbetstagarsidans skadeståndstalan avseende företrädesrätten

Arbetsdomstolen har i föregående avsnitt funnit att domsrätt för svensk domstol föreligger enligt Luganokonventionens bestämmelser. Därmed föreligger också sådan domsrätt enligt de autonoma svenska domsrättsreglerna. Slutsatsen blir att arbetsdomstolen har domsrätt i tvisten och alltså är behörig att ta upp denna till prövning.

Domsrätten beträffande HTF:s talan om skadestånd för förhandlingsvägran

I det läge som föreligger när domstolen har funnit sig behörig att till prövning ta upp den huvudsakliga tvistefråga som talan rymmer bör parterna beredas tillfälle att på nytt ta ställning till hur yrkandet om skadestånd för förhandlingsvägran fortsättningsvis skall handläggas.

SLUT

1. Arbetsdomstolen finner sig behörig att till prövning ta upp väckt talan angående företrädesrätt till återanställning.

2. Parterna skall beredas tillfälle att på nytt ta ställning till hur yrkandet om skadestånd för förhandlingsvägran skall fortsättningsvis handläggas.

Dom 1995-10-04, målnummer A-52-1994, A-54-1994

Ledamöter: Hans Stark, Michael Koch, Bo Jangenäs, Ulf E. Nilsson, Ylva Tengblad, Gunnar Ericson och Björn Rosengren. Enhälligt.

Sekreterare: Gertrud Forkman