AD 1997 nr 1

Parter:

Handelsanställdas Förbund; Kooperationens Förhandlingsorganisation; Konsumentföreningen Göta, ekonomisk förening

Nr 1

Handelsanställdas Förbund

mot

Kooperationens Förhandlingsorganisation och Konsumentföreningen Göta, ekonomisk förening, i Växjö.

Konsumentföreningen Göta, ekonomisk förening (föreningen) bedriver detaljhandelsverksamhet, bl.a. genom ett Domusvaruhus i Älmhult. Föreningen är medlem i Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO) och är därigenom bunden av de kollektivavtal som gäller mellan KFO och Handelsanställdas förbund.

B.J. är medlem i förbundet. År 1962 anställdes hon som affärsbiträde vid Domusvaruhuset i Älmhult. Sedermera arbetade hon som ansvarig för varuhusets brödavdelning. Från och med början av år 1994 tjänstgjorde hon ibland i varuhusets kundtjänst/informationsdisk när den ordinarie personalen där hade kafferaster o.d. B.J. var fackligt aktiv och var bl.a. ordförande i förbundets klubb vid varuhuset.

Sedan 20-kronorssedlar hade försvunnit ur den växelkassa som förvarades i kundtjänst/informationsdisken kom arbetsgivaren att misstänka B.J. för stöld. Detta ledde till att föreningen i mars 1995 polisanmälde henne och underrättade henne om att föreningen avsåg att avskeda henne. Den 7 april 1995 hölls en överläggning mellan å ena sidan personalchefen R.J. såsom företrädare för föreningen och å andra sidan 1:e ombudsmannen vid avdelning 31 i Växjö, K.K., och den fackliga samordnaren B.K. såsom företrädare för förbundet. I det protokoll som då upprättades antecknades bl.a. följande.

§ 1

Arbetsgivaren hade varslat B.J. Älmhult om avsked den 30/3 1995

§ 2

Efter diskussioner föreslår arbetsgivaren att B. säger upp sig på egen begäran med omedelbar verkan.

§ 3

Arbetstagaren accepterade detta efter samtal med B.J.

§ 4

B.J. slutar sin anställning med sista anställningsdag den 15/4 1995, arbetsgivaren utbetalar lön och innestående semesterersättning samt ett avgångsvederlag motsvarande en månadslön den 15/5 1995

§ 5

Då inga fler ärenden förelåg avslutades förhandlingarna

Vid protokollet Justerat

/R.J./ /K.K./

R.J. K.K.

/B.J./

B.J.

Den 10 april 1995 sade B.J. skriftligen upp sin anställning hos föreningen. Anställningen upphörde den 15 april 1995.

Med anledning av den polisanmälan som föreningen hade gjort väcktes åtal vid Ljungby tingsrätt mot B.J. under påstående att hon vid några tillfällen under tiden den 9 mars t.o.m. den 11 mars 1995 på sin arbetsplats vid Domusvaruhuset olovligen med tillägnelseuppsåt hade tillgripit tillhopa sextio kronor ur en växelkassa. I dom den 18 september 1995 ogillade tingsrätten åtalet. Åklagaren överklagade domen till Göta hovrätt. Den 25 januari 1996 fastställde hovrätten tingsrättens dom. Hovrättens dom vann laga kraft den 22 februari 1996.

I en skrift av den 6 mars 1996 till föreningen förklarade advokaten G.H., under hänvisning till domarna i brottmålet, att avskedandet av B.J. hade skett utan grund och därför skulle förklaras ogiltigt. G.H. begärde att föreningen skulle ge besked om den var beredd att omedelbart återanställa B.J.. I brev den 7 mars från föreningen bestreds G.H. "förslag" rörande B.J.. Föreningen angav att hon hade slutat sin tjänst på egen begäran. I ett brev den 11 mars till föreningen framställde G.H. ett yrkande om att föreningen skulle betala 32 månadslöner till B.J. i enlighet med 39 § anställningsskyddslagen.

I en till arbetsdomstolen den 22 mars 1996 inkommen ansökan om stämning på föreningen yrkade B.J. bl.a. att uppsägningen skulle förklaras ogiltig och att föreningen skulle förpliktas att till henne utge skadestånd med visst belopp jämte ränta. Sedan förbundet förklarat att det önskade föra hennes talan vid arbetsdomstolen, ansökte förbundet om stämning även på KFO.

Förbundet har, som det slutligt bestämt sin talan, yrkat att det avskedande av B.J. som förbundet menar att föreningen har vidtagit skall förklaras ogiltigt och att föreningen skall förpliktas att till henne utge 449 461 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet i dess helhet.

Förbundet och KFO har fordrat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har beslutat att genom särskild dom - mellandom - pröva frågorna om B.J:s egen uppsägning skall anses vara bindande för henne samt om förbundets talan i målet är preskriberad.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

B.J. anställdes hos föreningen i februari 1962 som affärsbiträde, men kom att avancera till föreståndare för brödavdelningen vid Domusvaruhuset i Älmhult. Hon hoppade in och tjänstgjorde i varuhusets informationsdisk när ordinarie personal hade kafferaster och liknande. I informationsdisken fanns varuhusets växelkassa. Den kassan användes bl.a. för att kassörskorna skulle kunna växla 100-kronorssedlar mot 20-kronorssedlar. - Vid sidan av anställningen var B.J. facklig företrädare för förbundets lokalavdelning vid varuhuset.

Den 13 mars 1995 gjorde föreningen polisanmälan med anledning av att 20-kronorssedlar hade försvunnit ur växelkassan. Föreningen misstänkte att det var B.J. som hade stulit sedlar ur kassan. Saken ledde till förundersökning samt åtal vid Ljungby tingsrätt. I dom den 18 september frikände tingsrätten B.J.. Åklagaren överklagade domen, men hovrätten fastställde densamma den 25 januari 1996. Åklagaren begärde att Riksåklagaren skulle överklaga hovrättens dom till Högsta domstolen, men Riksåklagaren valde att inte göra detta. Hovrättens dom vann därmed laga kraft.

Det var som nämnts den 13 mars 1995 som föreningen gjorde polisanmälan. Redan tre dagar senare, alltså den 16 mars, blev B.J. liksom 1:e ombudsmannen i förbundet K.K. och den fackliga samordnaren hos förbundet, B.K., av föreningen kallade till ett sammanträde i Domusvaruhuset. Föreningen företräddes av personalchefen R.J. och varuhuschefen B-G.S. De framförde påståendet att B.J. hade tagit 20-kronorssedlar ur växelkassan samt förklarade att hon kunde säga upp sig själv; om hon gjorde det skulle föreningen inte polisanmäla henne. B.J. förnekade - och förnekar alltjämt - anklagelsen och avböjde förslaget om egen uppsägning. De som var med vid sammanträdet begav sig så till polisstationen, där föreningen anmälde B.J. för brott. Hon blev förhörd av en kommissarie. Efter detta fortsatte sammanträdet i varuhuset. Detta ledde till en överenskommelse om att, i avvaktan på att polisutredningen slutfördes, B.J. skulle vara avstängd från arbetet med bibehållna anställningsförmåner. Efter sammanträdet tog föreningen kontakt med polisen i syfte att återkalla brottsanmälningen men möttes av beskedet att en sådan återkallelse inte var möjlig att göra.

Den 30 mars blev arbetstagarsidan underrättad om att föreningen avsåg att avskeda B.J.. Den 7 april ägde ett nytt möte mellan parterna rum, denna gång i föreningens lokaler i Växjö. Vid detta möte var K.K. och B.K. från förbundet samt personalchefen R.J. närvarande, men B.J. själv var inte med. Vid mötet framförde K.K. att det var arbetstagarsidans uppfattning att den överenskommelse som man hade träffat den 16 mars, innebärande att B.J. skulle vara hemma men uppbära fulla anställningsförmåner så länge utredningen i skuldfrågan pågick, alltjämt skulle gälla. Föreningen ville dock inte acceptera detta, utan lade i stället fram en uppsägningshandling som man föreslog att B.J. skulle skriva under. Föreningen förklarade att den var beredd att låta henne själv säga upp sin anställning och att hon i så fall skulle erhålla en månadslön och ett betyg. Genom en egen uppsägning från B.J. sida, förklarade R.J., skulle inte "de 33 åren försvinna". K.K. tog därefter telefonkontakt med B.J. och lade fram det förslag som föreningen hade presenterat. Som arbetstagarsidan uppfattade situationen stod B.J. inför ett så att säga omöjligt val, nämligen mellan att antingen bli avskedad av föreningen eller själv säga upp sin anställning. Bara om hon själv sade upp sig skulle hon få en månadslön och betyg av föreningen. K.K. lämnade inte några råd till B.J. att hon borde göra det ena eller det andra. Inte heller tog han vid samtalet med henne upp möjligheten att föra avskedandetvisten vidare till facklig förhandling och domstol. B.J. ville inte säga upp sig men kände sig hotad, och hon ställde frågan vad hon egentligen hade för val. Därpå förklarade hon att hon accepterade föreningens förslag om att hon skulle säga upp sig själv. Efter telefonsamtalet, som inte varade någon längre stund, berättade K.K. för R.J. att B.J. själv sade upp sin anställning i enlighet med arbetsgivarens förslag. Överenskommelsen protokollfästes och undertecknades samma dag av K.K. och R.J.. Protokollet sändes till B.J., som undertecknade det. Det bör här tilläggas att det har insmugit sig en felskrivning i § 3 i protokollet. Där står det nämligen att "[a]rbetstagaren accepterade detta efter samtal med B.J."; meningen borde rätteligen lyda "K.K. accepterade detta efter samtal med B.J.".

Enligt förbundets mening innebar det nu refererade händelseförloppet sammanfattningsvis att B.J. inte frivilligt själv sade upp sin anställning, utan i praktiken blev av föreningen avskedad från denna.

Som nämnts i det föregående ledde polisanmälningen till åtal mot B.J. och till en brottmålsprocess. Hovrättens dom i det målet vann laga kraft den 22 februari 1996. Först då stod det klart att det saknades grund för de anklagelser på vilka föreningen hade byggt sin åtgärd att skilja B.J. från anställningen. Mot den bakgrunden skrev B.J. genom advokaten G.H. ett brev den 6 mars 1996 till föreningen och frågade om denna var beredd att återta henne i tjänst. Genom brev den 7 mars avböjde föreningen återanställning av henne. I brev den 11 samma månad förklarade B.J. genom G.H. att hon ämnade föra talan vid arbetsdomstolen om ogiltighet och om skadestånd.

Förbundet åberopar sammantaget följande till grund för sin talan.

B.J. sade inte frivilligt upp sin anställning utan blev avskedad av föreningen. Det fanns varken laga skäl för ett avskedande eller saklig grund för uppsägning. B.J:s uppsägning kan med andra ord inte anses bindande för henne och föreningens avskedande skall förklaras ogiltigt.

Om arbetsdomstolen likväl skulle anse att B.J. sade upp sig frivilligt, hävdar förbundet följande. Det skulle strida mot tro och heder att göra uppsägningen gällande mot henne - jfr 33 § avtalslagen - och i vart fall skall uppsägningen lämnas utan avseende enligt generalklausulen i 36 § avtalslagen. I sammanhanget bör enligt förbundets mening hänsyn tas till hovrättens frikännande dom, som vann laga kraft först den 22 februari 1996.

Förbundets talan är inte preskriberad. Inte förrän hovrättens dom vann laga kraft blev det slutligt avgjort huruvida B.J. var skyldig till det som föreningen lade henne till last. Arbetstagarsidan kunde därför inte föra talan om ogiltighet och om skadestånd förrän brottmålsprocessen var avslutad.

Arbetsgivarparterna

Föreningen bedriver verksamhet i större delen av Småland, bl.a. genom Domusvaruhuset i Älmhult. B.J. anställdes år 1962 som affärsbiträde hos föreningen. Hon blev senare s.k. gruppchef och svarade därigenom för brödavdelningen vid nämnda varuhus. Hon var under lång tid fackligt aktiv.

Sedan början av år 1994 tjänstgjorde B.J. - vid sidan av sysslan som gruppchef - i kundtjänsten/informationsdisken i varuhuset. I informationsdisken fanns en växelkassa innehållande bl.a. 20-kronorssedlar i buntar om 50 sedlar. Man upptäckte att 20-kronorssedlar försvann därifrån. På grund härav gjorde föreningen en polisanmälan den 13 mars 1995 men pekade inte då ut någon viss person som misstänkt.

I syfte att avslöja vem som gjorde tillgreppen lät föreningen märka 20-kronorssedlarna i växelkassan. Härigenom kom i dagen att B.J. vid i varje fall tre tillfällen under perioden den 9 - 11 mars 1995 tog sådana sedlar. Dessa återfanns i samband med att hon använde dem för betalning i varuhuset. Mot denna bakgrund hade chefen för varuhuset, B-G.S., och personalchefen i föreningen, R.J., den 16 mars 1995 ett samtal med B.J.. Från arbetsgivarens sida förklarade man att man hade bevis för att B.J. hade tagit 20-kronorssedlar ur växelkassan och att man saknade förtroende för henne som anställd. Till mötet kom efter en stund K.K. och B.K. från förbundet. Föreningens företrädare förklarade då att arbetsgivaren hade för avsikt att avskeda B.J., men föreningen kunde tänka sig att hon sade upp sig själv. Eftersom B.J. förnekade att hon hade tagit några sedlar ur kassan, begav sig sällskapet - alltså B-G.S., R.J., B.J., K.K. och B.K. - till polisstationen i Älmhult, där föreningen gjorde anmälan mot B.J. om att hon hade tagit sedlar. I samband därmed blev B.J. förhörd av polisen.

Efter besöket hos polisen återkom K.K. till Domusvaruhuset. Han frågade då om föreningen var beredd att ta tillbaka polisanmälningen mot B.J., om hon sade upp sin anställning. R.J. förklarade att det inte var möjligt för föreningen att återta anmälningen och att föreningen inte rådde över den saken. Diskussionerna den 16 mars ledde till att parterna kom överens om att B.J. tills vidare skulle vara befriad från arbete men likväl uppbära lön. För arbetstagarsidan stod det efter mötet helt klart att föreningen hade för avsikt att avskeda B.J..

Den 28 mars upprättade föreningen en skriven underrättelse till B.J. om att den hade för avsikt att avskeda henne. Samma dag fick K.K. per telefon från föreningen underrättelse om att denna tänkte avskeda B.J.. Förbundet påkallade därför överläggning, som ägde rum den 7 april. Även B.J. kallades till denna överläggning, men hon infann sig inte. Vid överläggningen tog K.K. upp frågan om det från föreningens synpunkt vore möjligt att låta B.J. säga upp sig själv mot att hon erhöll lön från föreningen motsvarande ungefär karenstiden för ersättning från arbetslöshetskassan, en månad. Arbetsgivarsidan svarade ja på frågan. K.K. ringde till B.J. och återkom sedan med beskedet att hon hade accepterat att säga upp sig själv med sista anställningsdag den 15 april 1995 mot erhållande av ett avgångsvederlag om en månadslön. Däremot diskuterade parterna inte frågan om hon från föreningen skulle få något betyg eller ej. En annan sak är att hon liksom andra arbetstagare som säger upp sig från anställningen ändock var berättigad till ett sådant.

Den sålunda träffade överenskommelsen - som alltså ingicks omkring 20 dagar efter det att arbetstagarsidan fått vetskap om att föreningen avsåg att avskeda B.J. - fästes på pränt i det protokoll som upprättades den 7 april och då skrevs under av R.J. och K.K.. Protokollet jämte en inte ifylld uppsägningsblankett skickades därefter per post till B.J.. Den 10 april returnerade hon i undertecknat skick blanketten och protokollet. I uppsägningsblanketten hade B.J. själv fyllt i alla uppgifter utom R.J:s namnteckning. Föreningen fullföljde senare sina åtaganden enligt överenskommelsen.

Den redogörelse som förbundet har lämnat rörande brottmålsprocessen är i och för sig riktig. Men det bör framhållas att hovrätten i sina domskäl uttalade att det var styrkt att B.J. olovligen hade tagit det angivna beloppet ur växlingskassan under tid åklagaren gjort gällande. Att åtalet ogillades berodde på att gärningen inte ansågs falla in under den gärningsbeskrivning som låg till grund för åtalet. - Arbetsgivarparterna kan vitsorda förbundets beskrivning av de kontakter som förekom mellan å ena sidan advokaten G.H. och å andra sidan föreningen i tiden strax efter det att hovrättens dom vann laga kraft.

Till stöd för bestridandet av käromålet åberopar arbetsgivarsidan sammanfattningsvis följande.

B.J. träffade avtal med föreningen om att hon själv skulle säga upp sin anställning med sista anställningsdag den 15 april 1995. Detta avtal är bindande för henne oavsett om avtalet skall anses ha kommit till stånd den 7 april eller först då hon returnerade det undertecknade protokollet och uppsägningshandlingen till föreningen.

För den händelse arbetsdomstolen skulle anse att föreningen avskedade eller sade upp B.J., hävdar arbetsgivarparterna att förbundets talan om ogiltigförklaring och om skadestånd är preskriberad. Först omkring elva månader efter det att B.J. hade sagt upp anställningen framförde hon krav till föreningen om ogiltigförklaring och skadestånd. Arbetstagarsidans talan är därför förlorad enligt 40 och 41 §§anställningsskyddslagen jämförda med 42 § samma lag.

Slutligen bestrider arbetsgivarsidan att B.J:s uppsägning skulle vara ogiltig eller böra lämnas utan avseende enligt 33 § respektive 36 § avtalslagen. I det sammanhanget bör beaktas bl.a. att B.J. inte var hänvisad till att säga upp sig själv utan hade kunnat få en rättslig prövning till stånd för den händelse föreningen hade avskedat henne i stället.

Förbundet

Arbetstagarsidan anser att hovrätten gjorde en felaktig bedömning när den fann styrkt att B.J. hade tagit sedlar ur växelkassan. Eftersom de processrättsliga reglerna innebär att domskäl inte kan överklagas, har emellertid B.J. inte fört någon talan mot hovrättsdomen.

Domskäl

B.J. anställdes år 1962 hos föreningen och arbetade vid Domusvaruhuset i Älmhult. I mars 1995 framförde föreningen ett påstående om att hon olovligen hade tagit 20-kronorssedlar ur en växelkassa som fanns i varuhusets informationsdisk. I samband med en överläggning mellan föreningen och förbundets lokala organisation den 7 april 1995 sade B.J. upp sig från anställningen med sista anställningsdag den 15 samma månad. B.J. blev efter polisanmälan åtalad för stöld vid några tillfällen av sammanlagt 60 kr ur växelkassan. Åtalet ogillades av tingsrätten och efter överklagande även av hovrätten. Hovrättens dom vann laga kraft den 22 februari 1996.

Tvisten i målet gäller i första hand frågan huruvida B.J:s uppsägning av anställningen är bindande för henne eller om föreningen i stället skall anses ha avskedat henne från anställningen samt - om ett avskedande anses ha skett - huruvida föreningen hade laga skäl för den åtgärden eller ej. Tvist föreligger även i frågan huruvida förbundets talan är preskriberad.

De frågor som arbetsdomstolen nu har att ta ställning till gäller vissa delar av tvisten, nämligen om B.J:s uppsägning är bindande för henne och - om så inte skulle anses vara fallet - om förbundets talan är preskriberad.

På förbundets begäran har hållits partsförhör under sanningsförsäkran med B.J. och vittnesförhör med 1:e ombudsmannen vid förbundets avdelning 31 K.K.. På arbetsgivarparternas begäran har vittnesförhör hållits med personalchefen i föreningen, R.J.. Parterna har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Den rättsliga bakgrunden

Vid en rättslig prövning av en uppsägning av anställningsavtalet som arbetstagaren vidtagit är utgångspunkten den att uppsägningen är en rättshandling som i princip blir omedelbart bindande för arbetstagaren. I vissa fall gör man emellertid undantag från den nu nämnda principen. Arbetsdomstolen har i sin praxis med stöd av uttalanden i anställningsskyddslagens förarbeten antagit att en uppsägning av arbetstagaren själv under särskilda omständigheter kan vara att jämställa med en uppsägning från arbetsgivarens sida (se bl.a. domarna 1982 nr 99, 1985 nr 65, 1991 nr 33 och 1996 nr 109, jfr prop. 1973:129 s. 128 f.). Uppsägningen har i en sådan situation ansetts kunna vara utan verkan. För att arbetstagarens uppsägning skall anses jämställd med en uppsägning från arbetsgivarens sida krävs enligt det synsätt som har utvecklats i tidigare domar att arbetstagarens åtgärd har föranletts av arbetsgivaren och att denne därvid har handlat på ett sätt som inte överensstämmer med god sed på arbetsmarknaden eller som annars måste anses otillbörligt.

Arbetsdomstolen har i vissa fall också haft att bedöma frågan huruvida en arbetstagares uppsägning bör anses ogiltig eller lämnas utan avseende enligt avtalslagens bestämmelser om rättshandlingars ogiltighet. Bestämmelsen i 33 § avtalslagen är tillämplig då omständigheterna vid tillkomsten av en uppsägning är sådana att uppsägningen inte kan göras gällande mot arbetstagaren. Paragrafen förutsätter att arbetsgivaren måste antas ha känt till omständigheterna vid uppsägningstillfället och att det skulle strida mot tro och heder att med kännedom om omständigheterna göra uppsägningen gällande. Även bestämmelsen i 36 § avtalslagen kan komma i fråga. Den är tillämplig i fall då det med hänsyn till omständigheterna vid uppsägningens tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att göra uppsägningen gällande.

Närmare om händelseförloppet

Den 16 mars 1995 kallades B.J. av varuhuschefen B-G.S. till ett samtal på kontoret i Domusvaruhuset. Även föreningens personalchef R.J. var närvarande. Arbetsgivarföreträdarna angav för B.J. att de ansåg sig ha bevis för att hon olovligen hade tagit 20-kronorssedlar ur växelkassan. B.J. förnekade anklagelsen. Efter en stund anslöt ombudsmannen K.K. och den fackliga samordnaren B.K. till mötet. Från arbetsgivarhåll förklarade man att man avsåg att avskeda B.J. men att man var beredd att låta henne säga upp sin anställning. Eftersom B.J. inte medgav att hon hade tagit några sedlar ur kassan begav sig samtliga som var med vid mötet till polisstationen, där föreningen anmälde henne för att ha tagit sedlar. Parterna kom senare samma dag överens om att B.J. tills vidare skulle vara befriad från tjänstgöringsskyldighet med bibehållna anställningsförmåner.

I en skriftlig underrättelse daterad den 28 mars 1995 meddelade föreningen att den avsåg att avskeda B.J.. Genom kontakt med K.K. fick B.J. själv besked om föreningens avsikt. Förbundet påkallade överläggning med föreningen. Överläggningen ägde rum den 7 april. Närvarande var R.J. som företrädare för föreningen och K.K. och B.K. som företrädare för förbundet. B.J. hade avböjt att personligen närvara vid överläggningen. Vid denna diskuterades frågan om B.J. kunde säga upp sig själv i stället för att bli avskedad. Efter telefonkontakt mellan K.K. och B.J. blev det vid överläggningen klarlagt att B.J. sade upp sin anställning. I enlighet härmed antecknades i protokollet från överläggningen att B.J. slutade sin anställning med sista anställningsdag den 15 april 1995 och att arbetsgivaren senast den 15 maj skulle utbetala ett avgångsvederlag motsvarande en månadslön. Protokollet från överläggningen och en uppsägningsblankett sändes med post till B.J., som den 10 april 1995 undertecknade handlingarna och returnerade dem till föreningen.

Parternas ståndpunkter

Förbundet har sammanfattningsvis gjort gällande följande. B.J. kan inte anses ha sagt upp sig frivilligt. I en pressad situation - hon hade av föreningen anklagats och polisanmälts för att olovligen ha tagit pengar ur växelkassan - ställdes hon inför valet att antingen bli avskedad av föreningen eller att själv säga upp anställningsavtalet. Endast i det senare fallet skulle hon få ett betyg av arbetsgivaren. Det förelåg under dessa omständigheter inte någon reell valsituation för henne. Det måste anses strida mot god sed på arbetsmarknaden eller eljest vara otillbörligt att föreningen åberopar uppsägningen gentemot henne. Situationen är i stället rättsligt att bedöma så att det är föreningen som har avskedat henne. Men även om man anser att hon sade upp sig frivilligt är hon inte bunden av uppsägningen. Med hänsyn till de omständigheter under vilka uppsägningen skedde skulle det nämligen strida mot tro och heder att göra uppsägningen gällande mot henne. Och i varje fall skall uppsägningen lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen. En omständighet som man därvid måste beakta är hovrättens frikännande dom.

Arbetsgivarparterna har anfört i huvudsak följande. B.J. sade frivilligt upp sin anställning hos föreningen. Uppsägningen var inte provocerad av arbetsgivaren och den skedde relativt lång tid efter det att föreningen hade upplyst henne och förbundet om att föreningen stod i begrepp att avskeda henne. Hon hade gott om tid att överväga om hon skulle säga upp sig eller ej. Hon behövde inte säga upp sig utan kunde ha avvaktat att föreningen avskedade henne och därefter begärt rättslig prövning av arbetsgivarens åtgärd. Inför och vid uppsägningen hade B.J. biträde av företrädare från förbundet. Dessutom hade hon själv lång erfarenhet av fackligt arbete. Enligt arbetsgivarsidan är det inte i otillbörligt eller stridande mot god sed på arbetsmarknaden att åberopa uppsägningen mot B.J.. Omständigheterna är enligt arbetsgivarparternas mening inte heller sådana att det strider mot tro och heder att föreningen åberopar uppsägningen mot henne, och uppsägningen bör inte heller lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen.

Arbetsdomstolens överväganden

Med anledning av vad B.J. har anfört att hennes uppsägning inte gjordes av fri vilja vill arbetsdomstolen till en början anmärka följande. I en situation som den aktuella kan det finnas rimliga skäl för en arbetsgivare att låta arbetstagaren själv säga upp anställningen, eventuellt i kombination med att denne erhåller ekonomisk kompensation av arbetsgivaren, i stället för att arbetsgivaren fullföljer planerna på att avskeda arbetstagaren. Det kan även ligga i arbetstagarens intresse att genom en egen uppsägning bringa anställningen till ett upphörande i stället för att bli avskedad av arbetsgivaren. Om arbetstagaren i en sådan situation väljer att säga upp sig själv, kan saken inte utan vidare bedömas så att arbetsgivaren har framkallat uppsägningen i strid med grunderna för anställningsskyddslagen. För att bedöma saken på det sättet förutsätts, som har angetts i det föregående, att arbetsgivaren har handlat på ett sätt som står i strid med god sed på arbetsmarknaden eller som annars är otillbörligt.

Av utredningen framgår att föreningen redan vid mötet den 16 mars 1995 hade förklarat att den ville skilja B.J. från anställningen. Enligt arbetsdomstolens mening kan det inte föreligga något tvivel om att såväl B.J. själv som förbundets företrädare i varje fall någon vecka före överläggningen den 7 april 1995 var på det klara med att föreningen hade bestämt sig för att avskeda henne på grund av att föreningen ansåg att hon hade tagit sedlar ur växelkassan. Föreningens inställning kan alltså inte ha kommit som någon överraskning för arbetstagarsidan. Av betydelse för bedömningen i målet är givetvis att B.J. vid överläggningen den 7 april, liksom vid mötet den 16 mars, företräddes av två funktionärer från förbundet. Hon var för övrigt själv inte oerfaren i fackliga frågor eftersom hon under många år hade varit ordförande i den lokala fackklubben och deltagit i förbundets utbildning för fackliga förtroendemän.

Det har enligt arbetsdomstolens mening inte kunnat klarläggas i målet om det var föreningens företrädare eller de fackliga företrädarna som väckte förslaget om att B.J. skulle säga upp sig själv i stället för att bli avskedad av föreningen. Den frågan saknar dock betydelse för bedömningen av händelseförloppet. Det står nämligen klart att förslaget framfördes till henne per telefon av K.K., som därvid såvitt framkommit inte gav någon särskild rekommendation utan helt överlät till henne själv att ta ställning till förslaget.

De nu angivna omständigheterna föranleder bedömningen att B.J. inte kan anses ha blivit på ett otillbörligt sätt pressad att acceptera förslaget om att hon skulle säga upp sig själv i stället för att bli avskedad.

Det ligger i sakens natur att förbundets företrädare vid överläggningen den 7 april 1995 inte framförde något påstående eller någon antydan om att föreningen agerade otillbörligt genom att ge B.J. möjligheten att säga upp sig själv. Något sådant påstods inte heller av förbundets företrädare eller av B.J. själv under tiden närmast efter överläggningen, innan B.J. skrev under protokollet och uppsägningshandlingen. Första gången det gjordes gällande att B.J. inte var bunden av uppsägningen förefaller ha varit genom G.H. brev till föreningen den 6 mars 1996 .

Till det anförda kommer att föreningen såväl före brottmålsprocessen som efter denna för sin del faktiskt hade uppfattningen att B.J. gjort sig skyldig till brott genom att olovligen ha tillägnat sig sedlar ur växelkassan. Att föreningen hade den uppfattningen stod klart för henne själv och för hennes fackliga företrädare redan innan hon sade upp sin anställning. Den omständigheten att B.J. senare inte kom att fällas till ansvar i brottmålet saknar enligt arbetsdomstolens mening betydelse för bedömningen av föreningens agerande i samband med överläggningen den 7 april 1995.

Mot bakgrund av det anförda anser arbetsdomstolen att det inte har framkommit någon omständighet som föranleder bedömningen att föreningens agerande stred mot god sed på arbetsmarknaden eller annars var otillbörligt. Enligt arbetsdomstolens mening bör B.J:s uppsägning inte heller lämnas utan avseende med tillämpning av de åberopade bestämmelserna i avtalslagen.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att B.J. är bunden av sin uppsägning av anställningen hos föreningen. Med detta ställningstagande finns det i målet ingen ytterligare tvistefråga att ta ställning till. Det betyder att det inte finns anledning för arbetsdomstolen att meddela någon mellandom i målet. Förbundets talan skall i stället avslås.

Som förlorande part skall förbundet ersätta KFO för rättegångskostnader. Vad KFO har yrkat i det hänseendet är skäligt.