AD 1997 nr 106

En arbetstagare hos den statliga myndigheten Postverket blev uppsagd på grund av arbetsbrist. I uppsägningsbeskedet angavs - mot bakgrund av den då gällande lagen om offentlig anställning - att anmälan om företrädesrätt till återanställning skulle göras skriftligen på en särskild blankett som skulle skickas till personalavdelningen. Efter anställningens upphörande men inom den tid under vilken företrädesrätten till återanställning gällde bolagiserades Postverket. Tvist har uppkommit mellan arbetstagaren och det nya bolaget huruvida anmälan om företrädesrätt skall anses ha gjorts med giltig verkan. Arbetsdomstolen finner att en facklig företrädares påkallande av lokal förhandling angående fråga om åsidosättande av företrädesrätten innebär att företrädesrätten skall anses anmäld oavsett att någon anmälan i formell mening inte förekommit.

Parter:

Posten Sverige Aktiebolag; W.M.

Nr 106

Posten Sverige Aktiebolag i Stockholm

mot

M.W. i Stockholm.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts mellandom den 10 juni 1996, nr DT 548

Tingsrättens dom, se bilaga.

Posten Sverige Aktiebolag (bolaget) har överklagat tingsrättens dom och yrkat att arbetsdomstolen med upphävande av tingsrättens domslut lämnar M.W:s vid tingsrätten framställda fastställelseyrkande utan bifall.

M.W. har bestritt ändring av tingsrättens dom.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter föredragning.

Parterna har till stöd för sin talan anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens dom, dock med följande förtydliganden och tillägg.

Bolaget

M.W:s facklige företrädare P.O.B. begärde den 26 april 1994 hos produktionschefen hos bolaget L.L. förhandling under påstående att bolaget hade åsidosatt M.W:s företrädesrätt i samband med nyanställningar. Den förhandlingsframställning som P.O.B. sålunda framförde till L.L. kan av följande skäl inte anses vara en för arbetsgivaren bindande anmälan om företrädesrätt till återanställning.

Med hänsyn till bland annat bolagets storlek, det antal arbetstagare som under år 1992 sagts upp på grund av arbetsbrist och alltså var företrädesberättigade samt det stora antal vikarier bolaget anställer under semeterperioderna skulle det vara administrativt omöjligt för bolaget att hantera återanställningar om man inte kunde lita på att anspråk på företrädesrätt anmäldes hos den enhet inom företaget som arbetsgivaren anvisat för ändamålet.

M.W. har av arbetsgivaren erhållit ett tydligt och klart besked om var han hade att göra anmälan om anspråk på företrädesrätt, nämligen hos Posten Brev, Region Stockholm City, Stab Personal, och därtill fått hjälp av arbetsgivaren att på rätt sätt kunna göra det genom den till uppsägningsbeskedet fogade blanketten för företrädesrättsanmälan.

I april 1994 rådde inte något krav på att en anmälan om anspråk på företrädesrätt hos bolaget skulle vara skriftlig. Ett sådant formkrav gällde emellertid när M.W. den 16 november 1992 sades upp från sin statliga anställning hos Postverket och en anvisning om företrädesrättsanmälan lämnades. Bolaget som övertagit verksamheten och därmed arbetsgivaransvaret har mot denna bakgrund rätt att förvänta sig att anvisningen följs av arbetstagare som vill göra gällande företrädesrätt.

En arbetsgivare har rätt att i ett uppsägningsbesked ange att anmälan om anspråk på företrädesrätt skall göras skriftligen och att sådan anmälan skall göras hos viss handläggare inom arbetsgivarens organisation, med åtminstone den konsekvensen för arbetstagaren om han inte följer anvisningen, att han får en tung bevisbörda för sitt påstående att företrädesanmälan har gjorts. Om arbetstagaren trots en sådan anvisning vänder sig till annat ställe i företagets organisation med sin anmälan blir den person som mottagit anmälan inte något annat än ett bud och arbetstagaren får själv bära konsekvenserna av att budet inte för vidare anmälan till rätt ställe.

M.W.

Påståendet att en anmälan om anspråk på företrädesrätt till återanställning från M.W. skulle ha framförts skriftligen bestrids. Anställningsskyddslagen uppställer inte något formkrav för anmälan om anspråk på företrädesrätt. Härtill kommer att det är Postverket som lämnat anvisning om hur M.W. skulle förfara. Bolaget som övertagit Postverkets verksamhet har inte lämnat någon sådan anvisning. Den anvisning som Postverket lämnade före bolagiseringen kan inte med automatik åberopas av det bolag som övertagit verksamheten. Dessutom är en förutsättning för att ett krav på skriftlig anmälan skall äga giltighet att kollektivavtalsparter förfogat över 27 § anställningsskyddslagen och infört ett skriftlighetskrav. Detta har inte skett i föreliggande fall.

M.W. bestrider att Postverkets anvisningar om att anmälan skall göras till viss enhet hos arbetsgivaren skulle binda arbetstagaren även såvitt avser anmälan till förvärvaren av verksamheten. Om bolagets resonemang vore riktigt, skulle man tvingas göra skillnad mellan de fall då överlåtarens anvisningar är praktiskt möjliga att tillämpa och de fall då detta inte låter sig göras.

Domskäl

Bakgrunden

M.W. blev uppsagd den 16 november 1992 från sin anställning som postiljon i Postverket på grund av arbetsbrist. I det uppsägningsbesked som han mottog angavs bl.a. att anmälan om företrädesrätt till återanställning skulle göras skriftligen på en särskild blankett som skulle skickas till personalavdelningen (Stab Personal).

M.W:s anställning upphörde den 6 juni 1993. Företrädesrätten till återanställning gällde därmed t.o.m. den 6 juni 1994.

Postverket bolagiserades den 1 mars 1994. Den verksamhet i vilken M.W. varit sysselsatt övergick till Postbolaget.

Den 26 april 1994 vände sig ordföranden i Statsanställdas förbunds regionklubb P.O.B. till produktionschefen vid Postverket L.L.. P.O.B. uppgav till denne att M.W. ansåg att arbetsgivaren hade åsidosatt hans företrädesrätt till återanställning. P.O.B. påkallade därför muntligen lokal tvisteförhandling. En sådan förhandling kom också till stånd med L.L. som företrädare på arbetsgivarsidan. M.W. var vid den tiden medlem i förbundet.

I den överklagade mellandomen har tingsrätten fastställt att M.W. den 26 april 1994 anmält anspråk på företrädesrätt till återanställning hos Postbolaget.

Tvisten

Tvisten i arbetsdomstolen kan anses gälla tre huvudsakliga frågor enligt följande.

1. Hade det ålegat M.W. att göra anmälan till Postbolaget om anspråk på företrädesrätt till återanställning skriftligen för att anmälan skulle vara giltig?

2. Kunde anmälan om anspråk på företrädesrätt göras med giltig verkan till L.L.?

3. Innebär P.O.B:s påkallande av lokal tvisteförhandling att anmälan har skett med giltig verkan?

Hade det ålegat M.W. att göra anmälan till Postbolaget om anspråk på företrädesrätt till återanställning skriftligen för att anmälan skulle vara giltig?

I Postverkets uppsägningsbesked till M.W. angavs, som nämnts, att anmälan om företrädesrätt skulle göras på en särskild blankett. I detta låg att anmälan inte kunde ske muntligen. Frågan är om redan på grund härav någon giltig anmälan om företrädesrätt ej kan anses ha skett genom vad som förekom den 26 april 1994 mellan P.O.B. och L.L..

Vid den tidpunkt då M.W. blev uppsagd gällde för denne såsom arbetstagare hos det statliga rättssubjektet Postverket den särregeln i 9 kap. 3 § första stycket i den då gällande lagen (1976:600) om offentlig anställning att en anmälan om företrädesrätt till återanställning måste göras skriftligen för att vara giltig. Postverket hade alltså stöd i lag för att kräva att anmälningen om anspråk på företrädesrätt skulle göras skriftligen.

Genom övergången av Postverkets ifrågavarande verksamhet den 1 april 1994 till Postbolaget inträdde emellertid en ny situation. Den då gällande lagen om offentlig anställning var inte i något avseende tillämplig på Postbolaget, eftersom detta såsom ett aktiebolag utgör ett rättssubjekt som inte omfattades av den lagen. Man kan fråga sig vilken betydelse detta fick för M.W. i företrädesrättshänseende. Hade denne ändå att följa den ordning som gällt för Postverket? I målet synes Postbolaget ha varit inne på en sådan tankegång. Arbetsdomstolen ser emellertid saken på följande sätt. M.W:s anspråk på återanställning hade visserligen sin grund i anställningsförhållandet med Postverket. Som följd av verksamhetsövergången kunde emellertid anspråket till följd av lag riktas mot Postbolaget. Det föreligger, såvitt domstolen kan finna, inte något bärande motiv varför anställningsskyddslagens regler inte skulle vara fullt ut tillämpliga på det rättsförhållande som genom övergången uppstod mellan M.W. och Postbolaget. En annan ordning skulle ha krävt en särskild lagreglering. Det förelåg inte någon sådan reglering.

Det anförda innebär att bestämmelsen i 27 § första stycket anställningsskyddslagen var tillämplig vid aktuell tid. Enligt detta lagrum kan anmälan om anspråk på företrädesrätt göras formlöst.

Kunde anmälan om anspråk på företrädesrätt göras med giltig verkan till L.L.?

Enligt 27 § första stycket anställningsskyddslagen skall anmälan om anspråk på företrädesrätt göras till "arbetsgivaren". Frågan är mot denna bakgrund om en anmälan över huvud taget varit möjlig att göra till L.L.. Postbolagets inställning är att detta inte kunde ske. Anmälningen måste enligt bolagets mening i enlighet med föreskrifterna i uppsägningsbeskedet ske till personalavdelningen och L.L. saknade behörighet att ta emot en sådan anmälan.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande.

Frågan om M.W. kunde anmäla anspråk på företrädesrätt till återanställning till L.L. är enligt arbetsdomstolens mening uteslutande att avgöra med utgångspunkt från vad som kan anses ligga i att anmälningen enligt den anförda lagbestämmelsen skall göras till arbetsgivaren.

Vid denna prövning finner arbetsdomstolen att följande omständigheter skall särskilt beaktas. L.L. var i egenskap av produktionschef ansvarig för postsorteringen vid Cityterminalen och hade i samma verksamhet i Postverket haft samma ställning och därvid varit chef för M.W.. Det var L.L. som mottog den facklige företrädarens framställning om förhandling angående M.W:s företrädesrätt och var också den person som förhandlade för bolagets räkning på grund av framställningen. L.L. företrädde alltså bolaget i dess egenskap av arbetsgivare i förhållande till M.W. vid behandlingen av frågan om Postbolaget hade åsidosatt företrädesrätten.

Med hänsyn till det anförda finner arbetsdomstolen i likhet med tingsrätten att bolagets invändning att L.L. inte var behörig att motta en anmälan om företrädesrätt för M.W. skall underkännas. En anmälan till L.L. får alltså anses ha skett till arbetsgivaren.

Innebär P.O.B:s påkallande av lokal tvisteförhandling att anmälan har skett med giltig verkan?

En utgångspunkt för arbetsdomstolens prövning är att någon uttrycklig anmälan om anspråk på företrädesrätt till återanställning inte gjordes för M.W:s räkning vid den aktuella tidpunkten. Frågan är om bolaget likväl skall anses ha erhållit en anmälan genom att M.W:s facklige företrädare P.O.B. vände sig till L.L. och påkallade lokal förhandling angående fråga om åsidosättande av företrädesrätten.

I 27 § anställningsskyddslagen anges att anspråk på återanställning inte kan göras gällande innan arbetstagaren har anmält anspråket hos arbetsgivaren. I detta ligger att anmälan visserligen kan ske formlöst men att i princip någon form av anmälan dock måste ske. Det finns emellertid i rättspraxis exempel på undantagssituationer där det har ansetts att omständigheterna varit så speciella att man bortsett från lagens formella krav på anmälan. Det har då rört sig om fall där domstolen funnit att det ändå måste ha stått klart för arbetsgivaren att arbetstagaren önskade fortsätta arbeta hos denne (se AD 1983 nr 30 och 1984 nr 14; jfr AD 1992 nr 32).

Frågan är om det föreligger skäl att i detta fall bortse från det principiella kravet på att en anmälan, låt vara en helt formlös sådan, måste ha skett.

I detta hänseende fäster arbetsdomstolen avseende särskilt vid följande omständigheter. När L.L. den 26 april 1994 mottog P.O.B:s muntliga framställning om förhandling kände han till att M.W:s uppfattning var att denne hade skickat in det ifyllda formuläret med anmälan om företrädesrätt och att han ansåg sig felaktigt behandlad genom att bolaget inte erbjudit honom återanställning i likhet med vad som skett beträffande andra som blivit uppsagda på grund av arbetsbrist. L.L. uppgav under förhöret i tingsrätten att han utgick från att en företrädesanmälan måste göras skriftligen och att han kontrollerade på personalavdelningen om någon anmälan hade gjorts. Han konstaterade att så inte var fallet. Vid den lokala förhandlingen blev också M.W:s anspråk avvisat med hänvisning till att någon anmälan inte hade gjorts.

Enligt arbetsdomstolens mening framgår av det anförda att L.L. fick klart för sig såväl att M.W. önskade erhålla fortsatt arbete hos Postbolaget som att denne ansåg sig ha fullgjort sin anmälningsskyldighet. Enligt arbetsdomstolens mening medför detta att ett sådant speciellt fall föreligger där företrädesrätten skall anses anmäld oavsett att någon anmälan i formell mening inte förekommit. Domstolen ansluter sig alltså till tingsrättens bedömning även i denna del.

Arbetsdomstolens slutsats

Arbetsdomstolen finner att tingsrättens domslut skall fastställas.

Det får ankomma på tingsrätten att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för rättegångskostnader eller rättshjälpskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen anmärker att tingsrätten i domslutet har givit en fastställelseförklaring som, såvitt framgår av handlingarna, avviker från den talan som tingsrätten upptog till prövning. Denna avvikelse har inte berörts av parterna under rättegången här. Domstolen har ansett att det anmärkta förhållandet inte skall hindra att domslutet fastställs.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. Arbetsdomstolen fastställer enligt rättshjälpslagen ersättning till T.Ö. för det biträde han i arbetsdomstolen lämnat M.W. till elvatusenfyrtiofyra (11 044) kr för arbete. Av beloppet utgör 2 209 kr mervärdesskatt.

3. Det ankommer på tingsrätten att efter målets återupptagande pröva frågan om parts skyldighet att utge ersättning för motparts rättegångskostnader eller rättshjälpskostnader i såväl arbetsdomstolen som tingsrätten.

Dom 1997-09-10, målnummer B-91-1996

Ledamöter: Hans Stark, Bengt Huldt och Gunnar Ericson. Enhälligt.

Sekreterare: Anna Nordin

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamot: Ulla Ljunggren-Thedéen)

BAKGRUND

M.W. provanställdes av Postverket den 14 maj 1990. Efter en tid blev han fast anställd och utbildades till postiljon. Den 23 april 1992 varslades han skriftligen om uppsägning p.g.a. arbetsbrist och den 6 december 1992 sades han upp. I den skriftliga uppsägningen som tillställdes M.W. angavs att hans uppsägningstid var sex månader, att han hade företrädesrätt till återanställning hos Postverket och att han hade att anmäla anspråk på företrädesrätt på särskild blankett som skulle skickas till personalavdelningen (Stab Personal). Eftersom Postverket var en myndighet kunde anmälan endast ske skriftligen. Den 6 juni 1993 slutade M.W. sin anställning hos Postverket. Den 1 mars 1994 bolagiserades Postverket. Anmälan om företrädesrätt behövde därefter inte ske i skriftlig form. Om M.W. hade arbetat kvar hade Posten Distribution Aktiebolag varit hans arbetsgivare efter bolagiseringen. Posten Distribution Aktiebolag ändrade den 22 mars 1994 sin firma till Posten Sverige Aktiebolag (Posten).

I slutet av april 1994 kontaktades L.L., produktionschef på Postverket och senare även på Posten, av P.O.B., ordförande i Statsanställdas Förbunds (SF) regionsklubb. P.O.B. uppgav att M.W. ansåg att hans arbetsgivare åsidosatt hans företrädesrätt och att M.W. därför ville ha lokal tvisteförhandling. Den 6 maj 1994 hölls förhandlingen mellan P.O.B. och L.L.. Den 19 maj 1994 erhöll Posten en skriftlig anmälan om företrädesrätt från M.W..

YRKANDEN M.M.

M.W. har yrkat att tingsrätten genom mellandom skall fastställa att han före den 19 maj 1994 jämlikt 27 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) har anmält anspråk på företrädesrätt hos sin arbetsgivare.

Posten har bestritt fastställelseyrkandet.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

M.W.

Den 24 januari 1993 fyllde M.W. i den blankett om företrädesrätt som han fått tillsammans med uppsägningen. Dagen efter, då han postade blanketten, tog han med sig en kamrat, X.X.. X.X. skrev samma dag ett intygande om att han var närvarande när M.W. postade brevet på den kopia av blanketten som M.W. själv behöll.

I december 1993 fick M.W. reda på att Postverket hade anställt skolungdom och f.d. arbetskamrater till honom. Han blev konfunderad eftersom han visste att han hade längre anställningstid än de f.d. arbetskamrater som nu anställts och skrev därför ett brev till M.L., som var sektionsordförande i SF. I brevet redogjorde M.W. bl.a. för sin förvåning över att han inte erbjudits arbete trots att han hade företrädesrätt. M.W. fick inget svar på sitt brev.

Den 12 mars 1994 deltog han i SF:s årsmöte. Även M.L. var där. M.W. frågade M.L. varför han inte fått något svar på sitt brev. M.L. uppgav att han varit i kontakt med L.L., M.W:s tidigare chef, och att denne uppgett att varken Postverket eller Posten hade fått in någon anmälan om företrädesrätt från M.W.. M.W. upplyste då M.L. om att han faktiskt hade skickat in anmälan om företrädesrätt till arbetsgivaren.

Den 14 mars 1994 ringde M.W. till Stab Personal och sade till den kvinna som svarade att han fått höra att Posten inte hittat hans anmälan. Kvinnan lovade att återkomma till honom, men det gjorde hon inte. En vecka senare ringde han återigen till Stab Personal och talade med en annan person som lovade att återkomma till honom. Stab Personal hörde emellertid aldrig av sig.

M.W. kontaktade under våren 1994 flera gånger P.O.B., eftersom han ville att SF skulle vidtaga åtgärder mot Posten i anledning av att hans företrädesrätt inte hade beaktats. I mars 1994 skickade P.O.B. ett brev till M.W.. I brevet stod bl.a. att M.W. "enligt uppgift" inte hade anmält sitt önskemål om företrädesrätt. Vid telefonsamtalen med P.O.B. uppgav M.W. att han var villig att skicka in en ny anmälan om företrädesrätt till Posten. P.O.B. sade dock att det var onödigt och att det sannolikt skulle tolkas som att han erkände att han tidigare inte skickat in någon anmälan. P.O.B. åtog sig att utreda saken vidare.

I april 1994 fick M.W. ett brev daterat den 26 april 1994 från P.O.B. av vilket framgick att P.O.B. varit i kontakt med L.L. och krävt förhandling beträffande M.W:s företrädesrätt.

I maj 1994 tog M.W. återigen kontakt med P.O.B. för att höra hur förhandlingen den 6 maj 1994 mellan SF och arbetsgivaren gått. P.O.B. uppgav att han skulle återkomma när han fått det protokoll som förts över förhandlingen.

Protokollet dröjde och M.W. blev orolig. Han sände därför en kopia av sin tidigare skriftliga anmälan om företrädesrätt till Posten. För att vara helt säker på att den skriftliga anmälan skulle komma fram skickade han den i rekommenderat brev.

Den 6 juni 1994 fick M.W. svar på sin nya anmälan från personalchefen A.E.. Av brevet framgick att hon inte godtog anmälan. M.W. vände sig därför till den centrala fackliga organisationen och begärde att organisationen skulle ingripa och begära förhandlingar med Posten. Förhandling hölls den 28 oktober 1994 och under förhandlingen uppgav Posten att M.W. gjort en anmälan om företrädesrätt först 19 maj 1994.

M.W. har dels genom sin skriftliga anmälan i januari 1993 och dels vid ett flertal tillfällen under våren 1994 anmält hos arbetsgivaren att han ville ha företrädesrätt. I vart fall måste den framställning om förhandling som P.O.B. gjorde till L.L. senast den 26 april 1994 anses som en anmälan. M.W. utgick från att L.L. var behörig att ta emot anmälan eftersom L.L. varit hans chef och även agerade som representant för arbetsgivaren då förhandlingen hölls den 6 maj 1994. Någon information om vart de uppsagda arbetstagarna skulle vända sig med sina anmälningar efter det att Postverket bolagiserats den 1 mars 1994 har inte utgått från arbetsgivaren.

POSTEN

Under 1992 gjorde Postverket omfattande uppsägningar p.g.a. arbetsbrist. För att kunna hålla reda på alla som gjorde anmälningar om företrädesrätt och på alla lediga arbeten som skulle fördelas mellan dessa inrättade Postverket ett system med ett dataregister över lediga arbeten - den s.k. Jobb-banken. De personer som anmälde att de önskade företrädesrätt registrerades fortlöpande centralt av Stab Personal. Anmälningarna lades in i respektive uppsägningsakt och registrerades också i datorn. Stab Personal måste också hålla reda på hur lång tid anmälda personer hade arbetat för Postverket. Det system som införts för registrering m.m. av anmälningar om företrädesrätt behölls även efter det att Postverket bolagiserades . Inför jularna och somrarna, då behovet av arbetskraft temporärt ökade, skickade Stab Personal ut information om tillgängliga arbeten till dem som skickat in anmälningar.

I den skriftliga uppsägningen som tillställdes M.W. angavs att han skulle fylla i en blankett som fanns bifogad uppsägningsbeskedet om han ville göra anspråk på företrädesrätt och att han skulle skicka blanketten till Posten Brev, Region Stockholms City, Stab Personal. Skriftlig anmälan från M.W. kom in till Stab Personal först den 19 maj 1994. Någon tidigare anmälan har varken kunnat återfinnas i M.W:s uppsägningsakt eller i dataregistret hos Stab Personal. Efter den 1 mars 1994, då Postverket bolagiserades, hade M.W. i och för sig även kunnat göra en anmälan muntligen. Inte heller sådan har gjorts.

Varken den begäran om förhandling som M.W. framförde till L.L. genom P.O.B. i slutet av april 1994 eller själva förhandlingen är att anse som anmälan om företrädesrätt, den uppfattades inte heller som en sådan av L.L.. Dessutom var L.L., som var produktionschef och arbetsledare för den arbetsstyrka som sysslade med postsortering på terminalen City Klara, inte behörig att motta en sådan anmälan. Anmälan skulle ha gjorts till Stab Personal enligt de direktiv som fanns i uppsägningsbeskedet. Med tanke på att Posten är en mycket stor arbetsgivare var det nödvändigt att anmälningar endast gjordes till Stab Personal.

DOMSKÄL

BEVISNING

M.W. har åberopat viss skriftlig bevisning.

På M.W:s begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med honom själv och vittnesförhör hållits med I.M., P.O.B. och M.L.. På Postens begäran har vittnesförhör hållits med L.L., G.K. och A.E..

TINGSRÄTTENS BEDÖMNING

En arbetstagare som blivit uppsagd på grund av arbetsbrist har under vissa förutsättningar rätt till ny anställning hos arbetsgivaren. En arbetstagares företrädesrätt är bl.a. beroende av om han hos arbetsgivaren under återanställningsfristen enligt 25 § LAS anmält anspråk på återanställning, förutsatt att det framgått av uppsägningsbeskedet att anmälan måste göras. Anmälan enligt LAS kan ske både muntligen och skriftligen. För tiden före den 1 mars 1994 då Postverket bolagiserades fordrades skriftlig anmälan, enligt lagen (1976:600) om offentlig anställning.

I målet är ostridigt att Postverket i uppsägningsbeskedet lämnat information om att M.W. måste göra en skriftlig anmälan om företrädesrätt.

M.W. har påstått att han vid ett flertal tillfällen under åren 1993 och 1994 måste anses ha gjort en anmälan om företrädesrätt. Bevisbördan för att så har skett åvilar honom.

Tingsrätten skall bedöma om anmälan om företrädesrätt gjorts vid något av fyra nedan angivna tillfällen.

I) Skriftlig anmälan av den 24 januari 1993?

M.W. har uppgett: Den 24 januari 1993 fyllde han i den blankett om företrädesrätt som han fått tillsammans med uppsägningsbeskedet. Han postade brevet den 25 januari 1993 i närvaro av en kamrat, T.W.. På den kopia av anmälan som M.W. själv behöll skrev T.W. att han intygade att han var närvarande då anmälan postades. Brevet kom aldrig i retur. Han kontaktade aldrig Stab Personal under 1993 för att efterhöra om anmälan kommit fram.

G.K. har uppgett: Hon är assistent på Stab Personal och hade samma arbete hos Postverket. Det var hon som tog emot anmälningarna om företrädesrätt. Hon ankomststämplade anmälningarna, skrev in dem i en lista som hon förde för hand, lade in informationen i datorn och räknade ut anställningstiden. Hon lade sedan ned anmälningarna i respektive uppsägningsakt. I maj 1994, då personalavdelningen mottagit M.W:s skriftliga anmälan, gick hon och personalchefen A.E. igenom alla anmälningar som kommit in, men kunde inte finna någon tidigare anmälan från M.W.. Han återfanns inte heller i datalistan eller den lista som fördes för hand. Det har aldrig hänt att en anmälan kommit bort.

A.E., som var personalchef vid Stab Personal, har bekräftat G.K:s uppgifter.

Tingsrätten finner mot bakgrund av vad G.K. och A.E. berättat att M.W. inte visat att anmälan skett vid denna tidpunkt.

II) Muntlig anmälan från M.L. till L.L. i tiden före den 12 mars 1994?

M.W. har uppgett: I december 1993 tog han kontakt med SF eftersom han upptäckt att hans f.d. arbetskamrater i samma turordningskrets som han själv fått fast tjänst på Tomteboda. Han frågade SF varför SF inte tillvaratagit hans intresse. På SF lovade man att utreda saken och återkomma till honom. Den 9 februari 1994 skickade han ett brev till M.L. eftersom han inte hört av SF. I brevet påtalade han att han trots sin företrädesrätt inte blivit erbjuden arbete. Vid årsmötet den 12 mars 1994 frågade han M.L. vad denne gjort för att tillvarata hans företrädesrätt. M.L. svarade att han varit i kontakt med L.L. som uppgav att han letat efter anmälan från M.W., men att han inte hade kunnat hitta den.

Varken M.L. eller L.L. minns att de talat med varandra om M.W:s företrädesrätt före årsmötet den 12 mars 1994. A.E. har uppgett att första gången hon letade efter en anmälan från M.W. var efter den 19 maj 1994. I.M. har bekräftat att M.L. på årsmötet 12 mars 1994 uppgav att han talat med L.L., men minns inte vad samtalet gällde. Mot bakgrund av vad som framkommit finner tingsrätten att M.W. inte har styrkt att han gjort en anmälan om företrädesrätt till L.L. via M.L..

III) Två telefonsamtal till Stab Personal i tiden kring den 14 mars 1994?

M.W. har under sanningsförsäkran bekräftat de uppgifter som lämnats sakframställningsvis.

M.W:s uppgifter om telefonsamtalen till Stab Personal är vaga och knapphändiga. Han har inte ens kunnat uppge vem han talade med. Han har därför inte styrkt sitt påstående att muntlig anmälan skulle ha gjorts under nu aktuell tidsperiod.

IV) Framställan om förhandling av den 26 april 1994 mellan SF och Posten p.g.a. M.W:s företrädesrätt?

Det är ostridigt att P.O.B. senast den 26 april 1994 tog kontakt med L.L. angående facklig förhandling om M.W:s företrädesrätt.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Tingsrätten har först att ta ställning till huruvida L.L. var behörig att motta en anmälan om företrädesrätt. L.L. har själv uppgett att han aldrig hade tagit emot några anmälningar.

Enligt den information som M.W. fick i uppsägningsbeskedet skulle den skriftliga anmälan skickas till Stab Personal. Efter att Postverket bolagiserats kunde anmälan även göras muntligen. Posten har dock inte informerat M.W. om att en muntlig anmälan var godtagbar efter den 1 mars 1994. Detta är givetvis en försummelse. Posten har inte heller upplyst honom om till vem han skulle vända sig med en sådan anmälan. A.E. har sagt att det inte var helt säkert vem som från Postens sida skulle sköta förhandlingen den 6 maj 1994, hon själv eller L.L.; troligen hade hon varit den behöriga.

L.L. hade varit M.W:s chef. L.L. var också den som mottog framställan om förhandling angående M.W:s företrädesrätt och den som från Postens sida deltog i förhandlingen den 6 maj 1994.

På grund av det ovan anförda kan Postens invändning om att L.L. inte var behörig att motta M.W:s anmälan om företrädesrätt lämnas utan avseende.

M.W. har inte påstått att P.O.B. vid sin framställan om förhandling också uttryckligen har anmält att M.W. gjorde anspråk på företrädesrätt. Tingsrätten har därför att ta ställning till frågan om framställan om förhandling i sig kan anses utgöra en anmälan.

Anmälan kan ske formlöst, men i princip måste någon slags anmälan ha skett. Arbetsdomstolen har dock i ett antal fall uttalat att det är möjligt att bortse från lagens formella krav på anmälan i de mycket speciella fall där det ändå måste ha stått klart för arbetsgivaren att arbetstagaren önskade fortsätta arbeta hos honom (jfr. AD 1994 nr 92, AD 1992 nr 32 och AD 1983 nr 30).

L.L. har uppgett: Han uppfattade inte P.O.B:s framställan som ett anspråk på företrädesrätt för M.W., men han visste att M.W. kände sig förbigången av sin arbetsgivare. Vid nu aktuell tidpunkt var L.L. av den uppfattningen att en anmälan om företrädesrätt måste göras skriftligen. Före förhandlingen den 6 maj 1994 tog han därför kontakt med A.E. för att efterhöra om Stab Personal fått in någon anmälan från M.W.. A.E. uppgav att Stab Personal inte fått in någon sådan.

A.E. har uppgett att Stab Personal även efter bolagiseringen upprätthöll ett krav på att anmälningar skulle göras skriftligen och att hon inte kan minnas att hon före den 19 maj 1994 letat efter en anmälan från M.W..

Mot bakgrund av de uppgifter L.L. har lämnat och med beaktande av att förhandling begärts rörande M.W:s företrädesrätt förtjänar L.L:s uppgift om att han inte uppfattat att M.W. önskade fortsätta arbeta hos Posten inte tilltro. Tingsrätten finner därför att en anmälan om anspråk på företrädesrätt gjordes den 26 april 1994.

Domslut

Tingsrätten fastställer att M.W. den 26 april 1994 jämlikt 27 § lagen om anställningsskydd (1982:80) har anmält anspråk på företrädesrätt hos sin arbetsgivare, Posten Sverige Aktiebolag.