AD 1997 nr 109

Parter:

H.P.; Samhall Avebe Aktiebolag

Nr 109

P.H. i Stockholm

mot

Samhall Avebe Aktiebolag i Stockholm.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avdelning 3, mellandom 1996-09-30 i mål T 3-1992-94

Tingsrättens dom, se bilaga.

YRKANDEN M M

P.H. har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens mellandom, skall förklara att han inte på grund av preskription gått förlustig rätten att föra den i tingsrätten anhängiggjorda talan om ogiltigförklaring av uppsägning.

Samhall Avebe AB ( i fortsättningen benämnt Samhall eller bolaget) har bestritt ändringsyrkandet och å sin sida yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

A.H. har yrkat ersättning enligt rättshjälpslagen.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § lagen om rättegången i arbetstvister företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Parterna har till stöd för sin talan yrkat och åberopat i allt väsentligt detsamma som antecknats i tingsrättens dom, dock med följande tillägg och förtydliganden.

PARTERNAS UTVECKLING AV SIN TALAN

P.H.

Av § 10 mom 3 i supplementet till avtalet om allmänna anställningsvillkor framgår att preskriptionsreglerna i 40-42 §§ lagen om anställningsskydd gäller även för P.H. trots att denne enligt 1 § punkt 4 i lagen är undantagen från dess tillämpningsområde. Samhalls uppsägning av P.H. har dock inte delgivits honom på sådant sätt att preskriptionstid börjat löpa. P.H. har därmed inte gått förlustig sin talerätt.

Av § 10 mom 1 i supplementet till avtalet om allmänna anställningsvillkor framgår att uppsägning skall ske skriftligt och på sådant sätt att efteråt ingen tvekan kan uppstå om när uppsägning skett. De kollektivavtalsslutande parterna har genom att reglera formerna för uppsägning velat ge arbetstagarna en mer skyddad ställning i förhållande till arbetsgivaren än den lagen om anställningsskydd erbjuder. Hade Samhall följt avtalet hade det inte uppstått någon tvekan om när uppsägning skett.

Den av Samhall avsedda delgivningen har inte kommit till stånd vad gäller P.H.. Det har ingen betydelse om denne på grund av villfarelse eller av annan orsak medverkat till att delgivningen inte kunde verkställas på det sätt som Samhall åsyftade. P.H. var inte sjukskriven vid tiden för den påstådda uppsägningen utan var av bolaget anmodad att inte infinna sig på arbetsplatsen.

Bestämmelserna i kollektivavtalet lämnar inget utrymme för att tillämpa delgivningsreglerna i 10 § lagen om anställningsskydd. P.H. bestrider att dessa bestämmelser skall tillämpas analogt. P.H. har inte heller fått ett sådant besked om ogiltighetstalan som avses i 8 § lagen om anställningsskydd. Han har således inte fått besked om vad han skall iakttaga för det fall han vill göra gällande att uppsägningen är ogiltig. Av 40 § lagen om anställningsskydd framgår att om en arbetstagare inte har fått ett sådant besked förlängs fristen för ogiltighetstalan till en månad från den dag då anställningen upphörde. P.H:s anställning upphörde den 7 januari 1995. Preskriptionstiden skall således förlängas till den 7 februari 1995. P.H. väckte talan den 1 december 1994, dvs. i god tid före preskriptionstidens utgång.

Samhall

När uppsägningen skulle vidtas hade P.H. avvikit från en förhandling där bolaget tillsammans med honom och företrädare för hans fackliga organisation försökt komma överens i uppsägningsfrågan. P.H. befann sig efter förhandlingen inte på sin arbetsplats. P.H. hade anvisats anställning hos Samhall på grund av ryggproblem. Han var därför inte på grund av sjukdom eller handikapp oförmögen att lösa ut och ta del av en uppsägning per rekommenderat brev. Samhall valde att vid uppsägningen gå tillväga på det sätt som anställningsskyddslagen föreskriver för att verkställa uppsägningen på ett så klart och tydligt sätt som möjligt och för att försöka undvika tvister kring uppsägningen. P.H. erhöll sex månaders uppsägningstid i stället för en månad som föreskrivs i avtalet. Samhall hade vid den förhandling varifrån P.H. avvek erbjudit honom denna längre uppsägningstid och ville stå fast vid sitt erbjudande. Samhall har verkställt uppsägningen i enlighet med kollektivavtalet och har haft rätt att skicka uppsägningsbeskedet i rekommenderat brev. Uppsägning skall därför anses ha skett tio dagar efter det att brevet lämnades till posten för befordran, dvs. den 8 juli 1994. P.H:s talan är därför preskriberad.

P.H. har i arbetsdomstolen till grund för sin talan åberopat att han inte erhållit underrättelse enligt 8 § andra stycket lagen om anställningssydd och att tidsfristen för ogiltighetstalan, även om han skulle ha fått del av uppsägningsbeskedet, därför skall förlängas till en månad efter anställningens upphörande. Denna grund för talan har inte tidigare åberopats av P.H. och han bör därför inte tillåtas att åberopa den till stöd för sin talan i arbetsdomstolen. P.H. har först i arbetsdomstolen också åberopat att han inte var sjukskriven vid tiden för uppsägningen. Uppgiften är en ny omständighet som P.H. inte bör tillåtas att åberopa i arbetsdomstolen. Påståendet är dessutom felaktigt. P.H. var sedan februari 1994 sjukskriven av företagsläkaren och bedömdes i maj 1994 av medicinska skäl sakna möjlighet att utföra något som helst arbete. P.H. delade dock inte företagsläkarens och bolagets uppfattning om att han var för sjuk för att kunna utföra något arbete hos bolaget. För att undvika diskussion om vilken ersättning som skulle utgå gjorde bolaget inte något sjukavdrag utan betalade full lön till honom.

I den uppsägning som bolaget översände till P.H. i rekommenderat brev den 28 juni 1994 fanns även besked enligt 8 § andra stycket lagen om anställningsskydd om vad han skulle iakttaga om han ville ogiltigförklara uppsägningen eller föra skadeståndstalan. I enlighet med 10 § andra stycket lagen om anställningsskydd anses P.H. ha erhållit del av såväl uppsägningen som beskedet om fullföljdshänvisning tio dagar efter det att brevet lämnades till posten för befordran. Preskriptionsfristerna enligt 40-42 §§ lagen om anställningsskydd skall beräknas från denna dag. Syftet med 10 § andra stycket lagen om anställningsskydd är att en arbetstagare inte skall kunna uppskjuta verkningarna av en uppsägning genom att vägra att lösa ut försändelsen.

P.H.

P.H. bestrider att han i arbetsdomstolen har åberopat en ny grund och nya omständigheter till stöd för sin talan. P.H:s påpekande att tingsrättens dom är felaktig vad gäller frågan om hans sjukskrivning kan inte innebära någon förändring av saken. Något processuellt hinder mot att i arbetsdomstolen åberopa det rätta förhållandet föreligger därför inte.

P.H. har svårt att förstå Samhalls invändning om att han i arbetsdomstolen inte skulle få åberopa bestämmelsen i 8 § andra stycket lagen om anställningsskydd och den förlängning av tidsfristen för ogiltighetstalan som följer av 40 § samma lag. P.H. har från första början angivit de faktiska omständigheter som ligger till grund för hans påstående att preskription inte har inträtt. Han har hänvisat till 40 § i lagen om anställningsskydd, vilket lagrum i sin tur hänvisar till 8 § i samma lag. Att närmare utveckla det regelsystem som leder till de slutsatser som P.H. driver kan aldrig stå i strid mot rättegångsordningen.

YTTRANDEN

Arbetsdomstolen har enligt 5 kap. 1 § andra stycket lagen om rättegången i arbetstvister berett parterna i det kollektivavtal om allmänna anställningsvillkor som är tillämpligt på P.H:s anställning tillfälle att yttra sig angående innebörden av den i 10 § 1 mom supplementet till detta avtal intagna bestämmelsen om att uppsägning skall ske skriftligt och på sådant sätt att efteråt ingen tvekan kan uppstå om när uppsägningen skett. Vårdförbundet SHSTF och Ledarna har avstått från att lämna synpunkter rörande bestämmelsens innebörd. Övriga parter har inkommit med följande yttranden, här återgivna i huvudsak.

Svenska Industritjänstemannaförbundet, SIF

Den ifrågavarande bestämmelsen föregicks inte av några omfattande diskussioner mellan parterna vid tillkomsten. Frågan om när en skriftlig uppsägningshandling skall anses ha kommit den uppsagde tillhanda, behandlades över huvud taget inte. Bestämmelsen har i nu aktuellt avseende inte lett till några tvister mellan kollektivavtalsparterna under den tid regeln har varit i kraft.

Sveriges Civilingenjörsförbund, CF

I avsaknad av någon avgörande gemensam partsvilja beträffande den aktuella uppsägningsregeln måste enligt förbundets uppfattning utgångspunkten vid tolkning vara att ett större ansvar åvilar arbetsgivaren på detta avtalsområde än i normalfallet. Under sådana premisser kan det inte anses vara tillräckligt för arbetsgivaren att med stöd av skälighetsregeln i 10 § första stycket lagen om anställningsskydd och i strid med ordalydelsen i den aktuella kollektivavtalsbestämmelsen nöja sig med delgivning på sätt som skett. En analog tillämpning av nämnda regel i lagen om anställningsskydd innebär att arbetsgivaren kan undandra sig prövningen av frågan huruvida P.H:s anställningsförhållande skall bestå eller inte. Detta kan enligt förbundets uppfattning inte vara förenligt med anställningsskyddslagens ändamål.

Samhallförbundet

Bestämmelsen i supplementets 10 § 1 mom infördes redan i det första supplementet för tjänstemän i januari 1981 mellan dåvarande SFO- branschkommitté SAMHÄLLSFÖRETAGEN och SIF, SALF, CF m.fl. samt SHSTF. Bestämmelsen hämtades ordagrant från det kollektivavtal mellan SFO branschkommitté SAMHÄLLSFÖRETAGEN och berörda LO-förbund som hade träffats i september 1979 med anledning av att riksdagen beslutat om att verkstäder för skyddat arbete skulle drivas av stiftelsen Samhällsföretag.

I förhandlingarna om supplementet för tjänstemän diskuterades inte bestämmelsens innebörd. Enligt Samhallförbundets uppfattning var parternas avsikt med bestämmelsen och avtalet i övrigt att införa en viss ordning även beträffande uppsägningar av tjänstemän som anvisats arbete och på grund härav inte omfattades av anställningsskyddslagen.

Samhallförbundets uppfattning är att varken nu omtvistad bestämmelse eller övriga bestämmelser i supplementet ger de tjänstemän som omfattas ett starkare anställningsskydd än vad som gäller för arbetsmarknaden i övrigt. Det finns inte några bestämmelser i supplementet med den innebörden eller det syftet. Däremot finns det regler som inskränker anställningsskyddet, t.ex. bestämmelsen om kortare uppsägningstider, och regler som genom hänvisning till anställningsskyddslagen överensstämmer med det allmänna anställningsskyddet.

Enligt Samhallförbundet är innebörden av och avsikten med bestämmelsen att en uppsägning formellt sett skall vidtas och delges den anställde i enlighet med de regler som gäller för arbetsmarknaden i övrigt.

Samhallförbundet är av uppfattningen att det innebär att en arbetsgivare vid uppsägning av en anvisad tjänsteman kan, i enlighet med vad som gäller för övriga arbetsmarknaden och som framgår av anställningsskyddslagens regler, vidta uppsägningen genom att skicka den i rekommenderat brev. Detta innebär att det måste gå att fastställa en tidpunkt för uppsägningen om arbetstagaren vägrar lösa ut försändelsen. Det skulle strida mot syftet med gällande regler på arbetsmarknaden om en anvisad tjänsteman skulle kunna skjuta upp verkningarna av en uppsägning genom att inte lösa ut brevet. Enligt Samhallförbundet kan ingen annan tidpunkt komma i fråga än den som framgår av anställningsskyddslagens regel om att en uppsägning anses ha skett tio dagar efter det att brevet lämnades till posten.

Parterna i den nu föreliggande tvisten har med anledning av vad kollektivavtalsparterna har anfört angående bestämmelsens tolkning och innebörd anfört bl a följande.

P.H.

SIF:s uppgift att bestämmelsen inte har lett till några tvister tyder närmast på att bestämmelsen har tillämpats efter ordalydelsen och utan möjlighet till analog tillämpning av 10 § i lagen om anställningsskydd. Civilingenjörsförbundets yttrande ger starkt stöd för P.H:s sak. Det är väsentligt att vid tolkningen av bestämmelsen utgå från det uppenbara att parterna vid tillkomsten av supplementet velat lägga ett större ansvar på arbetsgivaren än i normalfallet. Samhallförbundet gör gällande att supplementet inte ger de tjänstemän som omfattas ett starkare anställningsskydd än vad som gäller för arbetsmarknaden i övrigt. Denna ståndpunkt strider mot det faktiska förhållandet att supplementets regler för delgivning av uppsägning har givits en helt annan utformning än de bestämmelser som annars gäller på arbetsmarknaden. Om parterna vid förhandlingarna om supplementet velat falla tillbaka på lagen om anställningsskydd i frågan om delgivning av uppsägning hade det varit naturligt att begränsa sig till en hänvisning till den lagen. Den tekniken används i övrigt i supplementet, t.ex. i mom 2 och 3 i samma paragraf.

Samhall

Av Civilingenjörsförbundets yttrande framgår att förbundet anser att det saknas en gemensam partsavsikt. I avsaknad av en sådan framför förbundet en uppfattning om hur domstolen bör tolka bestämmelsen. Samhall delar inte Civilingenjörsförbudets uppfattning att avtalet skall tolkas med utgångspunkt från att ett större ansvar åvilar arbetsgivaren inom detta avtalsområde än i normalfallet. Avtalsparterna har inte vid avtalets tillkomst haft någon sådan avsikt och varken avtalets innehåll eller dess ordalydelse stödjer den uppfattningen. Inte heller har avtalet tillämpats i enlighet med Civilingenjörsförbundets uppfattning. Det kan inte anses stå i strid med bestämmelsens ordalydelse eller syfte att vid en uppsägning förfara på sätt som överensstämmer med anställningsskyddslagen och vad som gäller på arbetsmarknaden i övrigt. Inte heller kan det anses strida mot anställningsskyddslagens ändamål.

Hänvisningen till anställningsskyddslagens regler om preskription togs in i avtalet vid avtalsförhandlingarna 1990. Skälet till detta var att det hade uppkommit en tvist om preskription i ett tingsrättsmål. Syftet med hänvisningen var att klargöra vilka preskriptionsregler som gällde för anvisade tjänstemän. Hänvisningen innebar ingen förändring av avtalets innehåll och tillämpning. Enligt bolaget utgör hänvisningen ett exempel på att det anställningsskydd som tillkommer anvisade arbetstagare enligt avtalet till vissa delar överensstämmer med det anställningsskydd som gäller för övriga arbetsmarknaden och i vart fall inte ger ett mer omfattande skydd. Parterna har varken vid avtalets tillkomst eller vid införandet av förtydligandet haft för avsikt att gå utöver det anställningsskydd som gäller för arbetsmarknaden i övrigt. Avtalet innehåller inga bestämmelser som ger stöd för en sådan tolkning.

DOMSKÄL

Den rättsliga bakgrunden

Enligt 8 § lagen om anställningsskydd skall uppsägning från arbetsgivarens sida vara skriftlig. Av bestämmelsens andra stycke framgår att arbetsgivaren i uppsägningsbeskedet skall ange bl. a. vad arbetstagaren skall iaktta för det fall arbetstagaren vill göra gällande att uppsägningen är ogiltig eller yrka skadestånd med anledning av uppsägningen.

Enligt 10 § lagen om anställningsskydd skall uppsägningsbeskedet lämnas till arbetstagaren personligen. Är det inte skäligt att kräva detta får beskedet i stället sändas i rekommenderat brev till arbetstagarens senast kända adress. Uppsägning anses ske när arbetstagaren får del av uppsägningen. Om arbetstagaren inte kan anträffas och ett uppsägningsbesked har sänts i rekommenderat brev till dennes senast kända adress anses uppsägning ha skett tio dagar efter det att brevet lämnades till posten för befordran. Enligt förarbetena till motsvarande bestämmelse i 1974 års anställningsskyddslag, vilka i nu aktuellt avseende får anses tillämpliga även på den nuvarande bestämmelsen, får reglerna om postbefordran tillgripas endast om arbetstagaren inte utan omgång kan nås (prop. 1973:129 sid. 245).

En arbetstagare som avser att yrka ogiltigförklaring av en uppsägning skall enligt 40 § lagen om anställningsskydd underrätta arbetsgivaren om detta senast två veckor efter det att uppsägningen skedde. Har arbetstagaren inte fått något sådant besked om ogiltighetstalan som avses i 8 § andra stycket uppgår dock tidsfristen till en månad och räknas från den dag då anställningen upphörde. Om förhandling i tvistefrågan inte har påkallats under underrättelsetiden skall talan väckas inom två veckor efter det att tiden för underrättelse gick ut.

Enligt 1 § andra stycket punkt 4 i lagen om anställningsskydd är arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete undantagna från lagens tillämpningsområde.

De allmänna anställningsvillkoren för de anställda som har anvisats arbete hos Samhall regleras genom ett kollektivavtal som har slutits mellan Alliansen Branschkommitté Samhall och SIF m.fl. Tvisten i målet berör i första hand bestämmelsen i § 10 mom 1 i ett till avtalet fogat supplement. Av den bestämmelsen framgår bl. a. att uppsägning ska ske skriftligt och på sådant sätt att efteråt ingen tvekan kan uppstå om när uppsägning skett. Vidare framgår att dag då uppsägning delgivits inte inräknas i uppsägningstiden. Av § 10 mom 3 i supplementet framgår att preskriptionsreglerna i 40-42 §§ lagen om anställningsskydd gäller även för arbetare som enligt 1 § punkt 4 samma lag är undantagna från den lagens tillämpningsområde.

Tvisten i målet

Den fråga arbetsdomstolen har att ta ställning till i detta mål är om P.H. har förlorat rätten att föra talan om ogiltigförklaring av uppsägningen på grund av preskription.

Samhall har gjort gällande att bolaget verkställt uppsägningen i enlighet med bestämmelserna i kollektivavtalet. Enligt bolagets mening skall uppsägningen av P.H. därmed, med en analog tillämpning av 10 § andra stycket lagen om anställningsskydd, anses ha skett tio dagar efter det att uppsägningshandlingen i ett rekommenderat brev lämnades till posten för befordran, eller den 8 juli 1994. Bolaget har vidare gjort gällande att det i beskedet om uppsägning även fanns besked enligt 8 § andra stycket lagen om anställningsskydd och att P.H. därför skulle ha underrättat Samhall om sin avsikt att väcka ogiltighetstalan inom två veckor efter den 8 juli 1994 och därefter ha väckt talan inom två veckor efter det att tiden för underrättelse gick ut. Genom att P.H. väckte talan först den 1 december 1994 har han enligt bolagets mening förlorat sin rätt att föra talan om ogiltigförklaring av uppsägningen.

P.H. har gjort gällande att han inte tagit del av den uppsägningshandling som bolaget i rekommenderat brev sände till hans adress den 28 juni 1994. Av utredningen framgår att P.H:s inställning är att han fick kännedom om uppsägningen först i november 1994 och att han dessförinnan utgick från att förhandlingarna mellan Samhall och SIF fortfarande pågick. P.H. har också gjort gällande att han inte har fått något sådant besked om ogiltighetstalan som avses i 8 § andra stycket lagen om anställningsskydd och att fristen för att väcka talan därför har förlängts till den 7 februari 1995, dvs. en månad efter den dag då anställningen upphörde. Eftersom han väckte talan den 1 december 1994 har preskription enligt hans mening inte inträtt.

Har P.H. åberopat en ny grund och en ny omständighet till stöd för sin talan i arbetsdomstolen ?

I arbetsdomstolen har Samhall gjort gällande att P.H. i strid med rättegångsbalkens regler här har åberopat såväl en ny grund som en ny omständighet till stöd för sin talan.

P.H. har i arbetsdomstolen anfört att han inte, så som antecknats i tingsrättens dom, var sjukskriven från februari 1994. Samhall anser att detta innebär att han här har åberopat en ny omständighet till stöd för sin talan. Enligt arbetsdomstolens mening kan det emellertid inte föreligga något hinder för P.H. att i arbetsdomstolen påpeka det enligt hans uppfattning rätta förhållandet.

P.H. har i arbetsdomstolen anfört att han inte har erhållit någon s.k. fullföljdshänvisning jämlikt 8 § andra stycket lagen om anställningsskydd och att tidsfristen för honom att väcka talan därför har förlängts på sätt som framgår av 40 § samma lag. Enligt Samhall innebär detta att han i arbetsdomstolen har åberopat en ny grund till stöd för sin talan. Av utredningen framgår dock att P.H. redan i tingsrätten åberopade såväl att han inte fått del av underrättelsen och uppsägningen som att han med stöd av 40 § lagen om anställningsskydd i rätt tid väckt talan om ogiltighet av uppsägningen. Arbetsdomstolen kan därför inte finna att P.H. i detta avseende har åberopat någon ny grund till stöd för sin talan i arbetsdomstolen.

Bestämmelserna i kollektivavtalet.

Arbetsdomstolen har berett de kollektivavtalsslutande parterna tillfälle att yttra sig angående innebörden av den i 10 § 1 mom supplementet till avtalet om Allmänna anställningsvillkor intagna bestämmelserna att uppsägning skall ske skriftligen och på sådant sätt att efteråt ingen tvekan kan uppstå om när uppsägning skett. Av de yttranden som inkommit från dessa parter har framgått att bestämmelsernas innebörd inte behandlades mellan parterna vid avtalets tillkomst och att bestämmelserna tidigare inte har lett till några tvister. Någon utredning har inte förebringats om hur bestämmelserna faktiskt har tillämpats. Det anförda innebär att någon gemensam särskild partsavsikt med bestämmelserna eller någon i tillämpningen utvecklad praxis inte kan konstateras föreligga.

Bestämmelsens ordalydelse ger inte något besked om hur uppsägningshandlingen skall överbringas till arbetstagaren. Det framgår emellertid att uppsägningen skall ske skriftligen och på ett sådant sätt att efteråt ingen tvekan kan uppstå om när den ägde rum. Enligt arbetsdomstolens mening talar ordalydelsen närmast för att bestämmelsen innebär att arbetsgivaren måste kunna visa att uppsägningshandlingen faktiskt har överlämnats direkt till arbetstagaren eller att denne på något annat godtagbart sätt verkligen har mottagit uppsägningsbeskedet.

Har preskription inträtt ?

I målet är ostridigt mellan parterna att P.H:s anställning hos Samhall i och för sig inte omfattas av bestämmelserna i anställningsskyddslagen, men att preskriptionsreglerna i 40 - 42 §§ i den lagen ändå skall gälla för honom till följd av bestämmelser i det för anställningen gällande kollektivavtalet. P.H. har därför haft att iaktta bestämmelserna i 40 § anställningsskyddslagen när han väckte talan mot Samhall.

Av avgörande betydelse för bedömningen av om P.H. har uppfyllt vad som ålegat honom enligt 40 § anställningsskyddslagen är när uppsägningen skedde och när hans anställning upphörde. P.H. har oemotsagd uppgivit att anställningen upphörde den 7 januari 1995. Parterna i målet är emellertid oense om vid vilken tidpunkt P.H. skall anses ha fått del av uppsägningen. Samhall anser att han, med en analog tillämpning av 10 § andra stycket lagen om anställningsskydd, måste anses delgiven uppsägningshandlingen tio dagar efter det att en till honom adresserad rekommenderad försändelse innehållande denna handling lämnats till posten för befordran. P.H:s ståndpunkt är att han fick kännedom om uppsägningen på annat sätt först i november 1994.

Av utredningen har framgått att P.H., som tidigare varit sjukskriven, under den i målet aktuella tiden uteblev från arbetsplatsen. Detta var känt för bolaget, som för att undvika diskussion om vilken ersättning som skulle utgå när han var hemma, inte gjorde något sjukavdrag utan betalade full lön till honom. Såvitt framkommit har Samhall inte efter förhandlingstillfället i maj 1994, då bolaget bestämde sig för att säga upp P.H., försökt få till stånd ett personligt sammanträffande med honom för att överlämna uppsägningbeskedet. I stället sändes ett sådant besked till honom i ett rekommenderat brev. Det är ostridigt att P.H. inte löste ut detta brev och att bolaget därför fick försändelsen i retur från posten den 2 augusti.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

När försändelsen kom i retur måste det ha stått klart för bolaget att P.H. rent faktiskt inte hade tagit del av uppsägningshandlingen. Trots detta har bolaget därefter inte på något sätt försökt överbringa uppsägningen till P.H.. I målet är därför inte styrkt att P.H. verkligen tagit del av uppsägningen vid något tidigare tillfälle än i november 1994, som han själv uppgett. Frågan är då om han ändå, till följd av bestämmelsen i 10 § andra stycket, andra meningen, anställningsskyddslagen, skall anses ha fått del av uppsägningen tio dagar efter det att ett rekommenderat brev med uppsägningsbeskedet lämnats till posten för befordran. Detta kan med andra ord uttryckas så att frågan gäller om den aktuella bestämmelsen i anställningsskyddslagen skall tillämpas trots att P.H:s anställning inte omfattas av den lagen. Arbetsdomstolen har i sin rättstillämpning varit obenägen att analogivis tillämpa anställningsskyddslagens regler på anställningar som inte omfattas av den lagen (se härom Lunning, Anställningsskydd, 7 uppl., s. 37 f ). P.H:s anställning hos bolaget är en sådan anställning som uttryckligen undantagits från lagens tillämpningsområde. De kollektivavtalsslutande parterna har i avtalet om allmänna anställningsvillkor för denna kategori arbetstagare på visst sätt reglerat uppsägningsförfarandet. De har därvid inte i avtalet tagit in någon mot 10 § andra stycket anställningsskyddslagen svarande bestämmelse. Däremot har de uttryckligen föreskrivit att vissa andra bestämmelser i anställningsskyddslagen skall tillämpas trots att lagen inte gäller för anställningen. Enligt arbetsdomstolens mening kan det mot denna bakgrund inte komma i fråga att tillämpa den nu aktuella bestämmelsen på P.H:s anställning.

Det anförda innebär att frågan när P.H. skall anses ha fått del av uppsägningen får avgöras genom fri bevisprövning med beaktande av de föreliggande omständigheterna. Av utredningen i detta mål är annat inte styrkt än att P.H., som han själv har uppgivit, fick kännedom om uppsägningen först i november 1994. Det är inte utrett att P.H. då eller vid något annat tillfälle har upplysts om vad han skulle iaktta för det fall han ville göra gällande att uppsägningen var ogiltig. Tiden för att underrätta Samhall om att han avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningen löpte därmed under en månad efter den dag då anställningen upphörde. Som redan framgått har P.H. själv oemotsagd uppgivit att anställningen upphörde den 7 januari 1995. Eftersom P.H. väckte talan vid tingsrätten redan den 1 december 1994 har han inte enligt 40 och 42 §§anställningsskyddslagen förlorat sin rätt att föra talan om ogiltigförklaring av uppsägningen.

DOMSLUT

1. Med ändring av tingsrättens mellandom förklarar arbetsdomstolen att P.H. inte har förlorat rätten att föra talan om ogiltigförklaring av uppsägningen på grund av preskription.

2. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till A.H. för det biträde hon lämnat P.H. i arbetsdomstolen med tiotusenfyrtio (10 040) kr för arbete. Av denna kostnad utgör 2 008 kr mervärdesskatt.

Det ankommer på tingsrätten att efter målets återupptagande pröva frågan om parts skyldighet att utge ersättning för motparts rättegångskostnad i arbetsdomstolen eller kostnad för motparts rättshjälp.

Dom 1997-10-01, målnummer B-131-1996

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Dag Ekman, Bo Jangenäs, Ulf E. Nilsson, Mats Holmgren, Lennart Andersson och Marie-Louise Strömgren. Enhälligt.

Sekreterare: Kaisa Söderberg

BILAGA

Tingsrättens mellandom (ledamot: Lars Ivarsson)

BAKGRUND

P.H. anställdes i september 1990 hos dåvarande stiftelsen Samhall, numera Samhall Avebe AB. Det var en tillsvidareanställning.

Samhall Avebe AB (i det följande benämnt Samhall) är ett av staten helägt bolag som bedriver affärsverksamhet i ett 30-tal dotterbolag på olika orter i landet. Samhalls verksamhet syftar till att skapa ett meningsfullt och utvecklande arbete för arbetshandikappade där behoven finns.

När P.H. anställdes hos Samhall, bedömdes han sakna möjlighet att få arbete på den öppna arbetsmarknaden. Eftersom han anvisats skyddat arbete, är undantagsregeln i 1 § punkten 4 lagen om anställningsskydd (LAS) tillämplig. De allmänna anställningsvillkoren regleras enligt ett kollektivavtal. Det nu aktuella kollektivavtalet är träffat 1993-04-01 mellan Alliansen Branschkommitté Samhall och Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) m.fl.

I kollektivavtalet § 10, supplementet, finns såvitt nu är av intresse följande regler.

Mom 1 Uppsägning och uppsägningstid

För tjänsteman, som inte omfattas av lagen om anställningsskydd (LAS), gäller följande.

För anställningen gäller en ömsesidig uppsägningstid av en månad.

Uppsägningen ska ske skriftligt och på sådant sätt att efteråt ingen tvekan kan uppstå om när uppsägning skett. Dag, då uppsägningen delgivits, inräknas inte i uppsägningstiden.

Företaget kan medge att tjänsteman, efter överenskommelse, lämnar sin anställning utan iakttagande av uppsägningstid.

Mom 2 Uppsägning p g a personliga förhållanden eller avsked

Vid uppsägning på grund av tjänstemannens personliga förhållanden eller avskedande ska, oaktat vad som sägs ovan, reglerna i lagen om anställningsskydd (LAS) § 30 iakttas.

Mom 3 Preskriptionsregler

Preskriptionsbestämmelserna regleras i förhandlingsordningen i huvudavtalet mellan SFO och LO/PTK samt i lagen om anställningsskydd (LAS §§ 40-42). Preskriptionsreglerna i LAS gäller även för arbetare som enligt 1 § punkt 4 i LAS är undantagna från lagen.

P.H. arbetade till en början som dataoperatör på dataavdelningen hos Samhall. Under 1992 förekom det flera omplaceringar. I januari 1993 sades P.H. första gången upp från anställningen. Efter central förhandling i juni 1993 återtog Samhall den uppsägningen. Enligt den överenskommelse som träffades vid den centrala förhandlingen skulle P.H. återgå till sin befattning på dataavdelningen. Överenskommelsen fogas till domen som bilaga 1 (uteslutes här).

Parterna har olika uppfattningar om huruvida P.H. gjort vad som åvilat honom enligt överenskommelsen. Samhall gjorde våren 1994 gällande att det saknades förutsättningar för att P.H. skulle kunna fortsätta anställningen. P.H. hade motsatt åsikt.

Det hölls den 18 maj 1994 en lokal förhandling mellan Samhall och SIF angående P.H:s anställning. Vid den förhandlingen var, förutom en representant från Samhall och två representanter från SIF, även P.H. till en början närvarande. P.H. avvek emellertid från förhandlingen.

Den lokala förhandlingen resulterade i att P.H. skulle sägas upp på grund av personliga skäl med en arbetsfri uppsägningstid om sex månader. Det protokoll som fördes vid förhandlingen fogas till domen som bilaga 2 (uteslutes här).

Enligt Samhall översändes den 13 juni 1994 i rekommenderat brev till P.H. en underrättelse om att Samhall avsåg att säga upp honom på grund av personliga förhållanden, varvid P.H. enligt Samhall löste ut försändelsen den 15 juni 1994. Dessa handlingar fogas till domen som bilaga 3 och 4 (uteslutes här).

Enligt P.H. erhöll han inte den 15 juni 1994 del av någon underrättelse om att Samhall avsåg att säga upp honom. I stället är P.H. av den uppfattningen att han då delgavs en handling benämnd varsel, dagtecknad 1994-06-13. Den handlingen fogas till domen som bilaga 5 (uteslutes här).

Samhall sade enligt uppsägningsbesked 1994-06-27 upp P.H. från anställningen på grund av personliga förhållanden. Uppsägningsbeskedet översändes den 28 juni 1994 i rekommenderat brev till P.H., som emellertid inte löste ut försändelsen. Kopia av uppsägningsbeskedet och den rekommenderade försändelsen fogas till domen som bilaga 6 och 7 (uteslutes här).

Genom en stämningsansökan, som inkom till tingsrätten den 1 december 1994, har P.H. väckt talan om ogiltigförklaring av uppsägningen. För det fall uppsägningen förklaras ogiltig, har P.H. även yrkat att Samhall förpliktas utge allmänt skadestånd m.m.

Sedan Samhall gjort preskriptionsinvändning, har tingsrätten beslutat att den frågan skall avgöras genom mellandom. Parterna har slutfört sin talan i den delen.

YRKANDEN OCH GRUNDER

Samhall har yrkat att tingsrätten skall förklara att P.H:s rätt att föra talan om ogiltigförklaring av uppsägningen gått förlorad på grund av preskription.

P.H. har bestritt detta yrkande.

A.H. har begärt ersättning för sitt biträde enligt rättshjälpslagen. Det har från P.H:s sida yrkats att Samhall skall förpliktas utge ersättning för rättegångskostnader.

Samhall har gjort gällande att P.H. skulle ha underrättat Samhall om sin avsikt att väcka ogiltighetstalan senast inom två veckor efter uppsägningen och väckt talan inom två veckor efter det att tiden för underrättelse gick ut, att talan i målet väckts för sent och att preskription därför har inträtt.

P.H. har gjort gällande att han inte har fått del av underrättelsen och uppsägningen och att preskription därför inte inträtt.

PARTERNAS UTVECKLANDE AV TALAN

Samhall har anfört bl.a. följande.

Eftersom P.H. var sjukskriven sedan februari 1994 och därför inte fanns på arbetet och då inga oklarheter skulle uppstå beträffande uppsägningen eller tidpunkten för denna skickade Samhall i rekommenderat brev en underrättelse om att Samhall avsåg att säga upp honom på grund av personliga skäl. P.H. löste ut försändelsen den 15 juni 1994. Härefter skickade Samhall i det rekommenderade brevet den 28 juni 1994 uppsägningsbeskedet, vilken försändelse P.H. inte löste ut.

Vid uppsägningen av P.H. har Samhall i alla delar förfarit i överensstämmelse med kollektivavtalet. P.H. har underrättats om den tilltänkta uppsägningen i enlighet med mom 2 och han har erhållit en skriftlig uppsägning på sådant sätt att ingen tvekan uppstått om när uppsägningen skett enligt moment 1. Samhall har vid uppsägningen analogt tillämpat LAS regler om uppsägning och därigenom iakttagit vad som ankommer på en arbetsgivare i enlighet med lag och god sed på arbetsmarknaden.

Samhall har, med analog tillämpning av 10 § 2 st LAS, utgått från att uppsägningen vidtagits tio dagar efter det att brevet lämnats till posten, dvs. den 8 juli 1994. I enlighet med reglerna om preskription i 40 § LAS, vilka enligt kollektivavtalet gäller, skulle P.H. ha underrättat Samhall om sin avsikt att väcka ogiltighetstalan inom två veckor efter den 8 juli 1994, och väckt talan inom två veckor efter underrättelsen. Eftersom talan väckts först den 1 december 1994, har P.H. förlorat sin rätt att föra ogiltighetstalan.

Även om domstolen skulle finna att Samhall till någon del inte har uppfyllt kollektivavtalets regler om hur en uppsägning skall ske, hävdar Samhall att reglerna i kollektivavtalet endast utgör ordningsföreskrifter och att ett åsidosättande av reglerna inte kan innebära att uppsägningen är ogiltig av det skälet eller att uppsägningen ej skall anses ha ägt rum vid det tillfälle som Samhall gör gällande.

P.H. har anfört bl.a. följande.

Han fick inte del av underrättelsen att uppsägning kunde komma att ske p.g.a. personliga skäl. Inte heller fick han del av uppsägningen. Den handling som han fick del av var ett varsel (bilaga 5). Detta varsel var riktat till den lokala arbetstagareorganisationen.

Hela tiden trodde P.H. att facket förde hans talan. Han utgick från att diskussioner fortfarande fördes om att han skulle omplaceras till en annan del av verksamheten. Han var själv helt övertygad om att en eventuell uppsägning skulle delges honom personligen. Samhall hade haft möjlighet att antingen genom personligt besök överlämna uppsägningen till honom eller att utnyttja möjligheterna till stämningsmannadelgivning. Ingen av åtgärderna har Samhall begagnat sig av. Under sådana förhållanden, och med hänsyn till att de anställda som faller under kollektivavtalets bestämmelser har behov av särskilt skydd, kan Samhall inte anses ha styrkt att uppsägning skett vid den tidpunkt som Samhall påstår.

Bevisreglerna om uppsägning i kollektivavtalets supplement skall jämföras med 10 § LAS. Enligt P.H. medger LAS betydligt större lättnader i beviskravet än supplementet.

Det bestrids att kollektivavtalets regler om uppsägning endast utgör ordningsföreskrifter.

DOMSKÄL

Allmänna utgångspunkter

P.H. tillhör en grupp arbetstagare som enligt 1 § punkten 4 lagen om anställningsskydd (LAS) är undantagen tillämpningen av bestämmelserna i LAS. Att vissa arbetstagare faller under nämnda undantagsregel utgör emellertid inte hinder mot att avtal träffas om att reglerna i LAS helt eller delvis skall gälla i anställningsförhållandet.

I förevarande fall har de kollektivavtalsslutande parterna i § 10 supplementet till kollektivavtalet träffat överenskommelse om vissa regler i LAS skall gälla vid anställningens upphörande. I mom 3 föreskrivs sålunda att preskriptionsreglerna i LAS gäller även för arbetare som enligt 1 § punkten 4 i LAS är undantagna från lagen.

Av särskild betydelse för tillämpningen av preskriptionsreglerna i 40 - 42 §§ LAS är den dag då arbetstagaren skall anses ha fått del av uppsägningen. Tingsrätten finner därför att 10 § LAS om delgivning får tillämpas analogiskt. Den paragrafen innehåller bestämmelser om dels hur en uppsägning skall meddelas arbetstagaren, dels när uppsägning rättsligt skall anses ha skett.

Frågor om hur uppsägningen skett

Av bestämmelsen i 10 § första stycket LAS följer att uppsägningsbeskedet som regel skall lämnas till arbetstagaren personligen. Är det inte skäligt att kräva detta, får beskedet i stället sändas i rekommenderat brev till arbetstagarens senast kända adress.

Det är i förevarande fall ostridigt att uppsägningsbeskedet inte överlämnats till P.H. personligen utan att beskedet sänts till honom rekommenderat med post under hans adress. Fråga är då om Samhall haft fog för åtgärden att sända beskedet i den rekommenderade försändelsen.

I detta hänseende utvisar utredningen att P.H. var sjukskriven från februari 1994 och att han avvek från den lokala förhandlingen den 18 maj 1994. Samhall översände den 13 juni 1994 i rekommenderat brev en underrättelse, vilken försändelse P.H. löste ut den 15 juni 1994.

Av betydelse är även bestämmelserna i supplementet till kollektivavtalet. Det föreskrivs sålunda i mom 1 att uppsägning skall ske skriftligt och på sådant sätt att efteråt ingen tvekan kan uppstå om när uppsägning skett.

En samlad bedömning leder till att det inte varit skäligt att kräva att uppsägningsbeskedet överlämnats till P.H. personligen. Samhall har därför haft fog för att på sätt som skett sända beskedet genom den rekommenderade försändelsen.

När har uppsägning skett

Uppsägningsbeskedet sändes, som framgår av det föregående, den 28 juni 1994 i det rekommenderade brevet under P.H:s kända bostadsadress. Även om P.H. rent faktiskt inte kvitterat ut försändelsen får uppsägningen enligt bestämmelsen i 10 § andra stycket LAS anses ha skett tio dagar efter det att brevet lämnades till posten för befordran.

Tingsrätten finner därför att uppsägningen får anses ha skett den 8 juli 1994.

Har preskription inträtt

Som nyss nämnts har uppsägningen skett den 8 juli 1994. P.H. har emellertid väckt sin ogiltighetstalan först den 1 december 1994, vilket är för sent enligt bestämmelserna i 40 - 42 §§ LAS.

Det anförda leder till att P.H:s talan om ogiltigförklaring av uppsägningen har gått förlorad på grund av preskription. Samhalls talan om fastställelse i mellandomsdelen skall således bifallas.

Övriga frågor

A.H. bör medges förskott på biträdesersättningen.

Tingsrätten har att ta ställning till frågan om rättegångskostnadernas fördelning först när målet slutligt avgörs. P.H:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader kan därför inte nu prövas av tingsrätten.

Vid den prövning som skall göras enligt bestämmelsen i 49 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken finner tingsrätten att mellandomen får överklagas särskilt.

DOMSLUT

1. Tingsrätten förklarar att P.H:s rätt att föra talan om ogiltigförklaring av uppsägningen har gått förlorad på grund av preskription.

2. A.H. medges, med beaktande av P.H:s rättshjälpsavgift och efter avrundning till jämnt belopp, förskott på biträdesersättningen med femtontusen (15 000) kr.