AD 1997 nr 68

Parter:

Sveriges Civilingenjörsförbund; Mjölby kommun

Nr 68

Sveriges Civilingenjörsförbund

mot

Mjölby kommun.

Tvisten

Mellan Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) och Mjölby kommun gäller kollektivavtal. I ÖLA 93 Löneavtal 94 finns följande bestämmelser.

§ 2 Grundläggande principer för lönesättning

Lönebildning och lönesättning skall bidra till att kommunen, landstinget/kyrkokommunen når målen för verksamheten. Lönesättningen skall stimulera till förbättringar av effektivitet, produktivitet och kvalitet.

Därför skall lönen för enskild arbetstagare vara individuell och differentierad och bestämmas utifrån arbetstagarens bidrag till verksamhetsförbättringar, befattningens ansvarsnivå, svårighetsgrad och befogenheter samt arbetstagarens prestation och duglighet.

Samma principer för lönesättning skall gälla för kvinnor och män liksom för yngre och äldre arbetstagare.

I.E-G. och B.G., som båda är medlemmar i CF, anställdes år 1983 som gymnasielärare vid Kungshögaskolan i Mjölby kommun. Den 1 januari 1994 tillträdde B.E. en tjänst som gymnasielärare vid samma skola. Vid tillträdet erhöll han högre lön än vad I.E-G. och B.G. hade. I.E-G. slutade sin anställning vid skolan den 5 augusti 1996 och B.G. är tjänstledig sedan den 7 januari 1997.

Tvisten i målet rör frågan om I.E-G. och B.G. varit utsatta för otillåten könsdiskriminering enligt 18 § jämställdhetslagen genom att kommunen givit dem lägre lön än B.E. (lönediskriminering).

CF har yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta Mjölby kommun att till

1. I.E-G. utge

a) ekonomiskt skadestånd med 1 119 kr per månad från och med den 1 januari 1994 till och med den 31 december 1995 och med 500 kr per månad från och med den 1 januari 1996 till och med den 4 augusti 1996, jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den sista i varje månad tills betalning sker

b) allmänt skadestånd med 50 000 kr, jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 16 juli 1996) tills betalning sker

2. B.G. utge

a) ekonomiskt skadestånd med 1 119 kr per månad från och med den 1 januari 1994 till och med den 31 december 1995 och med 500 kr per månad från och med den 1 januari 1996 till och med den 6 januari 1997, jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den sista i varje månad tills betalning sker

b) allmänt skadestånd med 50 000 kr, jämt ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 16 juli 1996) tills betalning sker.

CF har förbehållit sig rätten att i mån av behörighet eventuellt återkomma med ytterligare skadeståndsanspråk avseende tiden efter huvudförhandling i målet.

Kommunen har bestritt yrkandena, men vitsordat de yrkade ekonomiska skadestånden och ränteberäkningen som skäliga i och för sig. Kommunen har vidare förklarat sig inte ha någon erinran mot CF:s förbehåll.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Utveckling av parternas talan

Förbundet

Frågan i målet är om Mjölby kommun genom att ge B.E. högre lön än I.E-G. och B.G. vid hans tillträde brutit mot 18 § jämställdhetslagen. Parterna är överens om att de tre aktuella tjänsterna är att anse som lika. Kommunen måste således visa att löneskillnaderna beror på arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet eller att löneskillnaden vare sig direkt eller indirekt haft samband med arbetstagarnas könstillhörighet.

Kommunen har gjort gällande att den vid bedömningen av B.E:s meriter fäst stort avseende dels vid hans specifika kompetens inom dataområdet, dels vid hans breda arbetslivserfarenhet i övrigt. En jämförelse mellan hans meriter och B.G:s och I.E-G:s meriter visar emellertid följande.

I.E-G. har en civilingenjörsexamen år 1976 från Linköpings tekniska högskola och en ämneslärarutbildning som slutfördes år 1982. Hon har fortbildningskurser i Word Perfect och Auto-Cad. I sitt yrkesverksamma liv har hon arbetat vid ASEA under åren 1976 till 1980; först på dess reklambyrå, därefter som offertingenjör och försäljningsingenjör i USA. Sedan år 1980 har hon undervisat - till en början vid Petrus Magni skola i Vadstena, och därefter vid Mjölby gymnasieskola.

B.G. har också en civilingenjörsexamen från Linköpings tekniska högskola år 1976. Hon bedrev doktorandstudier under åren 1980-1982. År 1983 slutförde hon sin ämneslärarutbildning i matematik och ekonomi. Hon har varit yrkesverksam vid Gränges Metallverken AB i Västerås som utredare på ekonomistaben och marknadsföringsansvarig åren 1976-1978 och hon har därefter arbetat vid handelssekreterarkontoret i Chicago och vid Statskonsult AB i Norrköping. Hon arbetade som assistent, vikarierande universitetslektor och studierektor vid universitet i Linköping åren 1980-1982 och sedan år 1983 har hon undervisat vid gymnasieskolan i Mjölby.

B.E. har en civilingenjörsexamen från år 1974, en ämneslärarexamen från år 1977 samt en fil. kand. examen år 1979. Han har därutöver ett antal kortare kurser bl.a. i datakunskap. B.E. har varit verksam bl.a som kontrollingenjör vid AB Volvo, tjänstgjort som lärare vid två skolor, haft kvällsundervisning och varit cirkelledare samt arbetat som utvecklingsingenjör först vid BT Systems AB åren 1984-1989 och därefter vid BT Products fram till dess han erhöll anställningen i Mjölby kommun.

Alla tre är således högskoleutbildade och har ämneslärarutbildning. De har erfarenhet av undervisning och från näringslivet och I.E-G. och B.G. har dessutom erfarenhet från utlandstjänstgöring, vilket B.E. saknar.

När det gäller B.E:s ADB-kompetens hävdar kommunen att det av anställningsbevis framgår att kommunen på ett sakligt sätt särskilt lönevärderat denna kompetens. Av detta bevis framgår emellertid endast att B.E. skall tjänstgöra som lärare i matematik, ADB, fysik och tekniska ämnen. Även I.E-G. och B.G. har erfarenhet av ADB.

Kommunen hävdar att B.E. tillfört skolan annan kompetens inom dataområdet som inte fanns tidigare. Förbundets uppfattning är dock att denna kompetens har funnits inom lärarkollektivet i övrigt, även om I.E-G. och B.G. saknat den. Kommunen hävdar också att man varit tvungen att ge B.E. den höga lön denne fått, eftersom han tjänat mer som privatanställd. Vad B.E. tjänat i sin tidigare anställning saknar dock betydelse vid en lönejämförelse mellan honom, å ena sidan, och I.E-G. och B.G., å andra sidan. Enligt avgöranden från EG-domstolen måste arbetsgivaren i det konkreta fallet visa att det var brist på sökande till det aktuella arbetet och att det var nödvändigt att attrahera sökande genom att erbjuda dem högre lön. Vidare är det endast den del av lönen som kan identifieras som hänförlig till marknadskrafterna som kan anses vara objektivt grundad. Kommunen har inte till förbundet kunnat namnge några andra sökande till tjänsten än B.E.. Inte heller har kommunen företett någon annons gällande den tjänst B.E. erhöll. Vidare är den kravprofil som utformats inför tillsättandet av den lediga tjänsten otydlig och den anger inte vilka behov kommunen hade. Förbundet hävdar att B.E:s tjänst aldrig utannonserades ledig och att lönesättningen av honom skett godtyckligt.

Löneskillnaderna har enligt kommunen vare sig direkt eller indirekt samband med arbetstagarnas könstillhörighet. Som stöd för den uppfattningen anför kommunen att skrivningarna i det mellan parterna gällande kollektivavtalet, ÖLA 93 Löneavtal 94, är könsneutrala. Förbundet delar uppfattningen att kollektivavtalets regler är könsneutrala. Detta utgör dock inte någon garanti i sig för att någon lönediskriminering inte föreligger. Efter det att B.E. anställdes har det hållits centrala revisionsförhandlingar avseende lärarnas löner. Det är förbundets uppfattning att lönepotten i sådana förhandlingar inte skall användas i efterhand för att justera en uppkommen lönediskriminering. Av denna anledning framförde inte CF under förhandlingarna något särskilt yrkande i fråga om I.E-G:s och B.G:s löner. Kommunen har inte förklarat varför det alltjämt föreligger en löneskillnad mellan de tre lärarna. Det är kommunens sak att visa att någon lönediskriminering inte ägt rum, men detta har kommunen inte gjort.

Kommunen

Lönesystemet

Lönesystemet har för den aktuella arbetstagargruppen, liksom för övriga arbetstagargrupper inom den kommunala sektorn, varit kollektivavtalsreglerat. För tio år sedan tillämpades en strikt reglering i form av bestämmelser om lönegrader och löneklasser. Löneklasserna var beroende av anställningstid. I slutet fanns det tio löneklasser på det kommunala området. Systemet gällde för både tjänstemän och arbetare. När gymnasieskolan kommunaliserades den 1 juli 1990 fanns det kollektivavtal på det statliga området som styrde lärarnas lönesättning. Det statliga lönesystemet påminde om det kommunala systemet på så sätt att tjänsterna var placerade i tariffsystem. Ett tjänsteår kunde rendera en uppflyttning av lönen. Möjligheten till lokala förhandlingar var i princip uteslutna, liksom tillägg för personlig kompetens.

Vid mitten av 1980-talet började lönesystemet att ifrågasättas. En brytning skedde på det kommunala området år 1986, när parterna på tjänstemannaområdet förhandlade sig fram till ett system utan lönegrader och löneklasser. Svenska Kommunalarbetareförbundets medlemsgrupper fick denna förändring först år 1994. Systemändringen innebar att lönesättningen fick en betydligt mer individuell prägel. Detta synsätt har också parterna uttryckt i de riktlinjer för lönesättningen som finns i kollektivavtalet. För lärargrupperna kom utvecklingen senare. CF:s lärargrupper tillhörde de första som omfattades av den nya lönesättningen. CF uttalade på ett tidigt stadium en positiv syn på att gå över till individuella krontalslöner, medan övriga lärarorganisationer gick mer försiktigt fram. Från och med den 1 januari 1994 tillämpades individuell lönesättning för de lärare som var medlemmar i CF. Detta var således strax efter det att B.E. hade anställts som lärare i Mjölby kommun.

Första gången ett kollektivavtal träffades i kommunen om de individuella lönerna för lärarna var den 16 maj 1994 . Ett lokalt avtal förhandlades då fram med verkan från och med den 1 januari 1994. Enligt detta avtal erhöll I.E-G. och B.G. vardera 17 781 kr per månad. B.E:s månadslön fastställdes till 18 900 kr. När beslutet fattades den 26 oktober 1993 om att anställa B.E. var de nya grundläggande principer för lönesättning, som finns återgivna i inledningen till denna dom, redan fastställda. Av dess bestämmelser i kollektivavtalet följer att lönen skall vara individuell, och att den skall ses som arbetstagarens bidrag till verksamhetsförbättringar. Lönen till B.E. bestämdes med utgångspunkt i dessa principer.

Kommunen gör gällande att det inte finns några egentliga skillnader mellan de tre aktuella arbetstagarna, dvs. B.E., I.E-G. och B.G., vad gäller deras ansvar och befogenheter i befattningarna. Däremot finns det skillnader i deras bidrag till förväntade och faktiska verksamhetsförbättringar. Kommunen har haft fog för att bedöma B.E:s bidrag till verksamhetsförbättringar på det sätt som skedde då denne anställdes. Man har också sakligt bedömt frågan i fortsättningen. Hur mycket den ena eller den andra komponenten är värd finns inte uttryckt i kollektivavtalet. Det finns således ett relativt stort manöverutrymme i avtalet.

Verksamheten

Kungshögaskolan i Mjölby är ett gymnasium med ca 1 300 elever. Det naturvetenskapliga programmet, där B.E., B.G. och I.E-G. arbetade, hade ca 300 elever under läsåret 1993-94. Det vitsordas att de tre lärarnas arbetsuppgifter varit lika eller i vart fall likvärdiga.

Eleverna i gymnasiet kan numera i stor utsträckning välja olika kurser under ett läsår, vilket innebär att skolan måste ha stor beredskap och en bred kompetens för att kunna tillgodose elevernas kursval. Läsåret innan B.E. anställdes, dvs. läsåret 1993-94, uppstod en vakans inom det naturvetenskapliga programmet, varför skolledningen på våren 1993 gick ut med en annons. Ett antal ansökningar kom därefter in. Vid denna tidpunkt ansågs det att skolan hade ett särskilt behov av matematikkunskaper. En kvinnlig doktor i matematik erbjöds därför och erhöll den lediga tjänsten. Hon tackade emellertid kort före skolstarten på hösten nej av personliga skäl. Man blev därför tvungen att under inleda ett nytt anställningsförfarande under höstterminen 1993.

Rekryteringen av B.E.

Hösten 1993 gick kommunen ut med en ny annons om ledig lärartjänst. Man kunde då överblicka elevernas önskemål om kurstillval och det visade sig att dataområdet prioriterades i stor utsträckning. Man diskuterade vid denna tid också möjligheten att införa ett fjärde år på den tekniska utbildningen på skolan, vilket även hade betydelse för den kompetens inom dataområdet som skolan ansåg sig vara i behov av. Även kompetens inom området elektronik ansågs betydelsefull. Man hade tidigare haft en sökande med bred kompetens inom dataområdet och med ytterligare meriter. Denne hade emellertid ställt sig för dyr lönemässigt, varför han inte kunde komma i fråga. Kommunen bedömde en annan sökande intressant, nämligen B.E.. Vid denna bedömning fäste kommunen stor vikt vid att han hade stor kompetens inom dataområdet och framför allt bedömdes det som värdefullt att han hade praktisk erfarenhet av arbete under tio år inom företaget BT-Products AB. Av hans tjänstgöringsbetyg därifrån framgår bl.a. att hans arbetsuppgifter hade bestått i utveckling av elsystem med mikrodatorbaserade styr- och kontrollenheter, att han arbetat med såväl komplett elsystem som specifika elektronikenheter och att tyngdpunkten i hans arbete hade varit programvaruutveckling.

Även B.E:s teoretiska kunskaper vägde tungt när kommunen under hösten 1993 beslöt sig för att anställa honom. Han hade en civilingenjörsexamen inom området teknisk fysik, komplettering i form av fil.kand.examen med bl.a. ämnena matematik och fysik, en ämneslärarutbildning med inriktning mot samma ämnen samt flera påbyggnadskurser av kvalificerat slag inom dataområdet.

Man hade en dataansvarig lärare på skolan, I.A., men kommunen gjorde ändå bedömningen att det inte var tillräckligt med I.A:s och de övriga lärarnas kompetens inom data. Enligt kommunens uppfattning skulle B.E. kunna bli den komplettering man var ute efter både som en resurs för egna utbildningsaktiviteter, "lärare till lärare", och en resurs för upprättande av kursplaner. Hans pedagogiska förmåga kom något i bakgrunden vid meritvärderingen. B.E. hade hos BT Products AB haft en månadslön om ca 23 000 kr och yrkade lön på samma nivå för lärartjänsten. Kommunen, genom utbildningschefen H.R., förhandlade dock ned hans krav till 18 700 kr. Vid lönesättningen tillämpade H.R. kollektivavtalets grundläggande principer för lönesättning. När lönen bestämdes utgick kommunen också från att B.E. inte skulle erhålla någon lönehöjning vid revisionsförhandlingarna år 1994. Lönen sattes således "i 1994 års läge". Lönesättningen var förklarlig och rationell. I B.E:s anställningsbevis har under tjänstebenämning och tjänsteunderlag området ADB särskilt markerats. Något motsvarande särområde finns inte för I.E-G:s och B.G:s tjänster.

Sedan B.E. tillträtt stod det snart klart att kommunen hade rätt värderat hans datakunskaper. B.E. tillförde ny kunskap och kompetens till lärargruppen. Han blev också användbar vid utarbetandet av kursplaner. Han har själv utarbetat eller deltagit i utarbetandet av kursplanerna för kurserna Mjukvaruutveckling i Lokalt tillägg, Mekatronikutbildning, Datakunskap II, Teknologi B, Multimedia och Datorstödd matematik och också deltagit i utbildning.

Den värdering som kommunen gjorde av B.E. när han anställdes motiverade sakligt löneskillnaden i förhållande till de två kvinnliga lärarna. B.E. började arbeta först efter årsskiftet 1994/95. Den 16 maj 1994 ägde revisionsförhandlingar rum, varunder B.E:s, I.E-G:s och B.G:s löner bestämdes. Förhandlingarna resulterade i att B.E. fick ett påslag på sin tidigare bestämda månadslön om 18 700 kr med 200 kr utgörande generellt tillägg för lärargruppen, medan I.E-G. och B.G:s månadslöner höjdes från 16 931 kr till 17 781 kr. Skillnaden dem emellan kom således efter förhandlingarna med verkan från och med den 1 januari att uppgå till 1 119 kr, vilket motsvarade det mervärde B.E. tillförde skolan jämfört med I.E-G. och B.G..

Nya löneförhandlingar genomfördes år 1996 för tiden från och med den 1 januari. B.E:s lön fastställdes då till 19 700 kr, dvs. han fick ett påslag med 1 000 kr motsvarande 5,3 procent. I.E-G:s och B.G:s månadslöner bestämdes till vardera 19 200 kr, dvs. de fick ett påslag med 2 269 kr motsvarande 13,4 procent, vilket innebar en höjning utgörande 2,5 gånger mer än vad B.E. erhöll. Att löneskillnaden mellan B.E. och de övriga sjönk berodde på att hans pedagogiska skicklighet inte hade motsvarat kommunens förväntningar. B.E:s kompetens inom dataområdet motiverade emellertid den löneskillnad som alltjämt förelåg. Den lönehöjning som B.E. erhöll vid denna lönerevision motsvarade vad övriga tjänstemannagrupper fick enligt sina centrala avtal. CF:s medlemmar omfattades visserligen inte av dessa avtal, men det ansågs naturligt att även han fick samma påslag.

Kommunens inställning är att det förhållandet att lönerna bestämts i kollektivavtal i sig utgör en objektiv grund och visar att lönerna är rätt värderade (jfr punkterna 44-47 i EG-domstolens dom i målet C400/93 Specialarbejderforbundet i Danmark ./. Dansk Industri, tidigare Industriens Arbejdsgivere). Varken vid förhandlingarna år 1994 eller de år 1996 framförde CF att I.E-G:s och B.G:s löner borde prioriteras. Förbundet hade samma löneyrkande för praktiskt taget samtliga medlemmar och det blev arbetsgivaren som i stället fick profilera. Genom arbetsgivarens agerande erhöll de båda kvinnorna ett högre påslag på sina löner än förbundet hade yrkat. När det nya lönesystemet hade börjat verka kom detta att ge I.E-G. och B.G. ett betydligt större utfall än vad som hade gällt dessförinnan.

Sammanfattande slutsatser

Sammanfattningsvis gör kommunen gällande att skillnaderna i lönesättningen mellan B.E. å ena sidan och I.E-G. och B.G. å andra sidan beror på skillnader i arbetstagarnas sakliga förutsättningar och att skillnaderna i vart fall vare sig direkt eller indirekt har samband med arbetstagarnas könstillhörighet. Därmed föreligger inte heller någon otillåten könsdiskriminering enligt 18 § jämställdhetslagen.

Domskäl

Tvisten

Mjölby kommun anställde den 26 oktober 1993 B.E. som lärare inom det naturvetenskapliga programmet vid gymnasieskolan i Mjölby. Han tillträdde tjänsten den 1 januari 1994. Vid anställningstillfället bestämdes B.E:s månadslön till 18 700 kr. I.E-G. och B.G., som båda var anställda sedan år 1983 som lärare inom samma program vid skolan, hade då en månadslön om 16 931 kr. Vid revisionsförhandlingar som hölls i maj 1994 höjdes månadslönen från och med den 1 januari med 200 kr för B.E. och med 850 kr för de båda kvinnliga lärarna. Vid revisionsförhandlingar år 1996 fastställdes månadslönerna till 19 700 kr för B.E. och till 19 200 kr för I.E-G. och B.G..

Tvisten i målet gäller frågan om kommunen genom att ge B.E. en högre månadslön än de båda kvinnliga lärarna har gjort sig skyldig till lönediskriminering enligt 18 § jämställdhetslagen. Det är ostridigt att de aktuella arbetstagarna har utfört arbete som är att betrakta som lika eller i vart fall likvärdigt. Enligt första stycket i denna paragraf betyder detta att en otillåten könsdiskriminering anses - presumeras - föreligga. Denna presumtion bryts dock enligt paragrafens andra stycke om arbetsgivaren kan visa att löneskillnaderna beror på skillnader i arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet eller att den i varje fall inte vare sig direkt eller indirekt har samband med arbetstagarnas könstillhörighet. Vad arbetsdomstolen nu har att pröva är således, om skillnaderna i lön - med den bevisbördefördelning som gäller - har sin förklaring i någon av dessa omständigheter.

Vid huvudförhandlingen i målet har på CF:s begäran I.E-G. och B.G. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med gymnasieläraren L.V.. På kommunens begäran har dåvarande förvaltningschefen, numera utbildningschefen H.R. och gymnasieläraren I.A. hörts som vittnen och personalsekreteraren i kommunen T.L. hörts upplysningsvis.

Innan arbetsdomstolen går närmare in på prövningen i den aktuella tvisten finns det anledning att i korthet erinra om vad som uttalats i förarbeten och praxis om presumtionen för att lönediskriminering föreligger och vad som krävs för att bryta denna presumtion.

Allmänt om innebörden av lagens förbud mot lönediskriminering

I propositionen till 1980 års jämställdhetslag (1978/79:175 s. 76 f.) angavs att presumtionen för lönediskriminering i praxis inte behövde vara "allmänt sett stark". Med hänsyn till den praktiska betydelsen av lönesättning efter personliga kvalifikationer ansågs det dock lämpligt att det i lagtexten markerades, att detta var en möjlig väg för arbetsgivaren att förklara varför det görs skillnader mellan män och kvinnor som har att utföra lika eller likvärdigt arbete. Denna utgångspunkt för prövningen i tvister om lönediskriminering har inte ändrats sedan dess. Uttalandet i propositionen om presumtionen anses indikera att kraven på arbetsgivarens motbevisning inte kan ställas högt.

Begreppet sakliga förutsättningar definieras inte närmare i förarbetena till 1980-års jämställdhetslag. Samma begrepp användes och används fortfarande i jämställdhetslagens förbud mot otillåten könsdiskriminering i samband med anställning, befordran eller utbildning för befordran. Presumtionen i dessa fall anses vara stark, till skillnad mot vad som alltså gäller när fråga är om löne- och andra anställningsvillkor. Enligt propositionen till 1980 års lag skall bedömningen göras efter vad som enligt praxis uppfattas som sakliga förutsättningar och det blir således domstolens uppgift att i den enskilda tvisten ta ställning till vad som utgör sådana omständigheter.

1992 års jämställdhetslag innebar en anpassning till EG-rätten på det sättet att det numera uttryckligen anges i lagtexten att diskrimineringsförbudet även omfattar indirekt diskriminering. Av förarbetena framgår (prop. 1990/91:113 s. 80) att avsikten med lagändringen var att begreppet indirekt diskriminering skulle omfatta inte bara vad som redovisats i propositionen till 1980 års jämställdhetslag utan också bl.a. sådana fall där följden av arbetsgivarens beslut blir att någon missgynnas i förhållande till personer av motsatt kön och beslutet inte går att motivera med godtagbara sakliga skäl som inte har samband med den missgynnades könstillhörighet.

Arbetsdomstolen har haft anledning att pröva om presumtionen för lönediskriminering har brutits i två tidigare fall, AD 1991 nr 62 och AD 1995 nr 158. I båda domarna redovisas närmare för den rättsliga bakgrunden till lagstiftningen och i det senare fallet redogörs även för några domar från EG-domstolen med vägledande uttalanden. Arbetsdomstolen hänvisar här i första hand till domstolens nyssnämnda dom från år 1995. Enligt vad EG-domstolen uttalat kommer det an på de nationella domstolarna att pröva om de grunder som arbetsgivaren åberopar till stöd för sin lönesättning är godtagbara. Domstolarna skall vid den prövningen, sägs det, undersöka om de givna förklaringarna till arbetsgivarens lönepraxis motsvarar verkliga behov hos denne samt om förklaringarna är adekvata och nödvändiga för att uppnå det eftersträvade resultatet.

Har kommunen visat att löneskillnaderna inte har samband med arbetstagarnas könstillhörighet?

Något om utgångspunkterna för prövningen

Enligt kommunen är skillnaden i lön mellan B.E. och de två kvinnliga lärarna sakligt motiverad och har i vart fall inte vare sig direkt eller indirekt samband med deras könstillhörighet.

Parterna är i målet överens om att de grundläggande principerna för lönesättning enligt § 2 i ÖLA 93 Löneavtal 1994, som gällde när B.E. anställdes, är könsneutrala. Enligt dessa principer skall lönen för enskild arbetstagare vara individuell och differentierad och bestämmas utifrån bl.a. arbetstagarens bidrag till verksamhetsförbättringar.

Kommunen hävdar att lönen bestämts med hänsyn till att B.E. hade en särskild kompetens inom dataområdet som skolan var i behov av och som bidrog till verksamhetsförbättringar. B.E:s särskilda kompetens motiverade enligt kommunen löneskillnaderna inte endast vid den tidpunkt då B.E. påbörjade sin anställning den 1 januari 1994 utan också vid den lönerevision som gällde för tiden från och med den 1 januari 1996. Förbundet har bestritt att B.E. tillfört skolan datakompetens som inte tidigare fanns där och att kommunen när lönen bestämdes särskilt värdesatte någon datakompetens. Enligt förbundet har kommunen inte visat att löneskillnaderna vare sig direkt eller indirekt har samband med arbetstagarnas könstillhörighet

Inledningsvis kan konstateras att tvisten gäller lönesättningen för tre lärare i deras anställningar inom det naturvetenskapliga programmet vid gymnasieskolan i Mjölby kommun. Samtliga har en civilingenjörsutbildning i botten, B.E. inom utbildningslinjen för teknisk fysik och både I.E-G. och B.G. inom utbildningslinjen för industriell ekonomi med studieinriktning industriell marknadsföring. Samtliga har examen på ämneslärarlinjen med avslutande praktisk-pedagogisk utbildning i för B.E:s del matematik, fysik och eltekniska ämnen, för I.E-G:s del matematik och teknologi och för B.G:s del matematik och ekonomiska läroämnen. B.E. har dessutom en fil.kand.examen i matematik, fysik och geografi. Det är ostridigt att såväl I.E-G. och B.G. som B.E. har erfarenhet av undervisning och arbete i näringslivet. Från förbundets sida har också framhållits att de båda kvinnorna har erfarenhet även av utlandstjänstgöring, vilket B.E. saknar. Som redan sagts är parterna också ense om att det arbete som de tre har utfört är att betrakta som lika eller i vart fall likvärdigt. Vad tvisten i målet gäller är om löneskillnaden mellan B.E., å ena sidan, och de båda kvinnliga lärarna, å andra sidan, beror på att skolan genom B.E. tillförts särskild datakompetens och att denna kompetens särskilt värdesatts när lönen bestämts.

Om anställningen år 1993 av B.E.

Under våren 1993 ledigförklarade skolan en tjänst som gymnasielärare och denna kom att tillsättas med en kvinnlig doktor i matematik. Enligt vad H.R. uppgett lämnade denna lärare dock endast tre veckor före terminstarten hösten 1993 återbud till tjänsten av personliga skäl och skolan fick sätta in en vikarie och samtidigt söka en ny lärare. Det är oklart vad som närmare förekom inför anställningen av B.E.. H.R. har uppgett följande. Sedan läsåret 1991/92, då de nya programmen på gymnasiet infördes, förelåg det ett hårt tryck på skolan att den skulle tillhandahålla kvalitativ och kvantitativ datautbildning. Eleverna fick ökad frihet att välja utbildningsgren och individuella kursplaner och detta ställde större krav på flexibilitet i skolans organisation. Under våren 1993 märkte man från skolans sida ett växande intresse från elevernas sida för datateknik. Kommunen kom därför fram till att den nya lärare som skulle rekryteras borde ha särskild datakompetens. Eftersom undervisningen hade kommit att utvecklats mot en mer problemrelaterad utbildning kom aktuell erfarenhet från näringslivet att värderas högt.

I.E-G. och B.G. däremot har uppgett att de inte uppfattat att eleverna valt datautbildning i särskilt stor utsträckning. De har dock sagt sig inte ha haft särskilt mycket med kursvalen att göra. Enligt L.V., som tjänstgjorde som lärare främst i matematik fram till sommaren 1996, fanns det läsåret 1993/94 fyra grupper användare av datorer på skolan. En grupp, som var väldigt stor, var de som allmänt använde sig av datorer i skolarbetet, en annan grupp var de tidigare handelslärarna, för vilka datorerna ersatte 80-talet skriv- och ordbehandlare. En tredje grupp var de som genom eget intresse fördjupade sig i datoranvändning och som sysslade med programmering och utveckling. För dessa tre grupper fanns det fyra-fem lärare på skolan, bl.a. hon, som kunde svara för undervisningen. Själv undervisade hon dock inte i datakunskap. Den fjärde gruppen utgjordes av s.k. data-freaks, dvs. elever som genom eget intresse och studier på egen hand skaffat sig mycket ingående kunskaper om datorer och deras användning.

H.R:s uppgifter att skolan såg ett behov av förstärkning inom dataområdet vinner stöd av vad som kommit fram under förhöret med läraren I.A.. Denne har uppgett bl.a. följande. Innan B.E. anställdes var I.A. ensam ansvarig för alla skolans datorer och de datorer som yrkesskolan och KomVux har, vilka är sammanbundna genom ett nätverk. För närvarande uppgår antalet datorer i skolan till omkring 200 stycken, i yrkesskolan till ca 150 och inom KomVux till 60 datorer. Eftersom han läsåret 1993/94 endast hade 20-25 procent nedsättning i sin tjänst för att sköta datorerna och datasystemen var han hårt arbetsbelastad och framförde till rektor att han ville ha hjälp. Han tyckte också att det var sårbart att endast han hade ansvaret för datorerna. När han blev tillfrågad av sektorchefen om han skulle bli hjälpt av att det anställdes en lärare med datautbildning samtyckte han därför. Gymnasieskolan, som har att profilera sig, behövde kompetens bl.a. inom data.

Av den sålunda förebragta utredningen finner arbetsdomstolen visat att skolan hade fog för att vid tillsättandet av den lediga lärartjänsten besätta denna med en i datafrågor kompetent person. Att det redan fanns viss sådan kompetens inom lärarkollektivet förringar inte det förhållandet att en förstärkning krävdes. Med beaktande av de ändrade förutsättningar som skolan enligt H.R. hade att arbeta efter från och med läsåret 1991/92 finner arbetsdomstolen inte anledning ifrågasätta att kommunen hösten 1993, när den lediga lärartjänsten skulle besättas, eftersträvade att nå en verksamhetsförbättring genom att tillföra skolan en förstärkt datakompetens och att det också fanns fog för denna målsättning från kommunens sida.

Enligt kommunen såg man i B.E. en person som skulle ge skolan sådan kompetens och lönen bestämdes mot bakgrund av den verksamhetsförbättring som kommunen förväntade sig att anställandet av denne skulle bidra till. Enligt CF har emellertid B.E. inte tillfört skolan någon sådan unik datakompetens som det funnits anledning för kommunen att särskilt värdesätta. Förbundet har visserligen vitsordat att I.E-G. och B.G. inte hade den datakompetens med hänsyn till utbildning och näringslivserfarenhet som B.E. hade, men enligt förbundet hade de båda kvinnliga lärarna utbildningar och arbetslivserfarenhet som låg väl i nivå med B.E:s. Kommunen har inte framfört någon erinran mot vad förbundet sålunda uppgett i fråga om I.E-G. och B.G.. Avgörande för prövningen av frågan om lönediskriminering ägt rum är därför om B.E. anställdes av kommunen därför att han hade en särskild datakompetens och om kommunen hade anledning att värdesätta denna kompetens med den lön han erhöll.

Vad gäller frågan hur själva tillsättningsförfarandet gick till är utredningen oklar. H.R. har uppgett att kommunen annonserade ut en lärartjänst på nytt när den tidigare anställda kvinnan hade meddelat att hon inte skulle komma att tillträda och att en kopia av annonsen skickades också till de sökande, bl.a. B.E., som hade anmält sig vid det tidigare tillfället. Enligt kommunen har det dock inte stått att finna vare sig den annons som då togs fram eller uppgift om vilka som sökte den ledigförklarade tjänsten, eftersom ansökningshandlingarna skickats tillbaka till de sökande.

Kommunens hantering av tillsättningsärendet måste kritiseras. Någon utredning som visar vilka kvalifikationer kommunen efterlyste vid ledigförklarandet av tjänsten finns inte. Inte heller finns det någon utredning om huruvida det hösten 1993 fanns några fler aspiranter till tjänsten än B.E.. Det är dock inte arbetsdomstolens uppgift att i denna tvist pröva tillsättningen av tjänsten som sådan. Vad prövningen nu gäller är om B.E. erhöll anställningen därför att han besatt särskild datakompetens.

Enligt H.R. fanns det två personer kvar som kommunen var intresserad av sedan den kvinnliga lärare som tidigare anställts hade tackat nej till lärartjänsten. Den ene av dessa var B.E.. H.R. har vidare uppgett att kommunen egentligen ville ha den andre sökande, som var lärare på AMU och hade mycket hög datakompetens. Denne hade emellertid för höga lönekrav och kunde därför inte komma i fråga. H.R:s uppgifter har dock motsagts av I.E-G. som berättat att den mannen, som av kommunen namngetts först vid huvudförhandlingen, nu är kollega med henne och har sagt sig ha fått erbjudande om tjänsten redan sommaren 1993 men tackat nej av personliga skäl. Enligt henne var kollegan aktuell endast vid det första anställningstillfället, då tjänsten tillsattes med den kvinnliga sökanden. Kommunen har efter det att dessa uppgifter kommit fram vitsordat att den uppgivne mannen kan ha varit aktuell endast vid det första ansökningstillfället. Arbetsdomstolen fäster därför inte något avseende vid H.R:s uppgifter om att denne, andre person var aktuell vid tillsättningen hösten 1993 av den då lediga lärartjänsten. Av utredningen i denne del anser sig arbetsdomstolen därför endast kunna dra den slutsatsen att kommunen redan när den tidigare lediga lärartjänsten skulle tillsättas övervägde att anställa en lärare med särskild datakompetens, men att kommunen då i stället valde en doktor i matematik som uppenbarligen inte hade särskilda kvalifikationer på dataområdet.

Kommunen har till stöd för sitt påstående att B.E. anställdes för att förstärka skolans datakompetens åberopat det skriftliga anställningsbeslutet/beviset. Enligt detta anställdes B.E. som lärare med matematik, ADB, fysik och tekniska ämnen som underlag för tjänsten. Vidare har kommunen såvitt gäller B.E:s datakompetens åberopat dels betygen över de examina som denne avlagt och som här tidigare nämnts, dels en meritförteckning och ett tjänstgöringsbetyg. Av betygen framgår att B.E. har utbildning med tyngdpunkt i matematik, fysik, materialkunskap och elektroteknik. Några betyg i genomgången datautbildning ingår inte i examensbetygen. I den åberopade meritförteckningen är dock antecknat att B.E. under åren 1985 - 1991 genomgått ett antal kortare datakurser, främst i programmering. Det närmare innehållet i eller omfattningen av de redovisade kurserna har dock inte presenterats. Vidare har kommunen åberopat ett tjänstgöringsbetyg daterat den 7 januari 1994 och utställt av BT Products AB. Av betyget framgår bl.a. att B.E. sedan år 1984 hade varit anställd som elektronikingenjör/konstruktör inom BT Industries (BT Electronics, BT System AB och BT Products AB) och att hans arbetsuppgifter där inneburit utveckling av elsystem med mikrodatorbaserade styr- och kontrollenheter, att han arbetat med såväl kompletta elsystem som specifika elektronikenheter samt att tyngdpunkten i hans arbete varit programvaruutveckling. Enligt kommunen värdesatte man vid tillsättningen av tjänsten särskilt de kunskaper och erfarenheter från näringslivet som B.E. erhållit genom sin anställning inom BT-koncernen. Kommunen har också förebragt ett antal kursplaner från skolan med datatekniskt innehåll, vilka B.E. upprättat eller deltagit i upprättandet av. Såvitt framgått av utredningen kom emellertid inte alla kurser att genomföras.

I.E-G., B.G. och L.V. har uppgett att B.E. inte tillförde skolan några unika kunskaper som kom lärare och elever till godo. L.V. har dock tillagt att hon inte känner till vilken kompetens B.E. hade. I.A. har för sin del uppgett att B.E. kom att delta i skolans kursutveckling på dataområdet och att denne i arbetet hade nytta av sin teknikerutbildning och tidigare anställning hos BT Products AB, som tillhör ett av de världsledande företagen vad gäller styrsystem för truckar.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Det kan visserligen inte av B.E:s anställningsbeslut/bevis utläsas vilken omfattning eller vilket närmare innehåll tjänsten avsågs få såvitt avser den särskilt angivna uppgiften automatisk databehandling. Utredningen visar dock att B.E. kom att delta i skolans arbete med att utveckla elevernas datakunskaper, även om han inte kom att helt svara mot de förväntningar som kommunen hade. Domstolen återkommer i det följande till denna fråga. Det måste antas att B.E. främst genom sina anställningar inom BT-koncernen skaffat sig en särskild kompetens inom dataområdet. Sammantaget anser arbetsdomstolen därför att det finns skäl att utgå från att kommunen grundade sitt beslut att anställa B.E. på de kunskaper man hade om dennes utbildning och näringslivserfarenhet och att kommunen med dessa kunskaper utgick ifrån att skolan med honom skulle tillföras en höjd datakompetens och därigenom också nå förbättringar i skolans verksamhet. Den utredning som förebragts visar att kommunen också vid anställningstillfället måste anses ha haft fog för denna bedömning.

Om B.E:s lön för tiden från och med den 1 januari 1994

Från kommunens sida har inte hävdats att kommunen vid anställningstillfället befann sig i en situation där man kände sig mer eller mindre tvingad att acceptera den lön som kom att bestämmas för att få just B.E. som lärare på gymnasiet.

H.R. har uppgett följande om hur det gick till när B.E:s lön bestämdes. B.E. ville från början ha en lön i närheten av den lön han hade haft hos BT Products AB och detta innebar 22 000-23 000 kr per månad. Man kom emellertid slutligen att enas om en månadslön om 18 700 kr. Innan lönen bestämdes rådgjorde H.R. med den dåvarande skolchefen och centralförvaltningen och man kom fram till att detta var den lön som borde utgå med beaktande av den lönesituation som förelåg inom personalgruppen. B.E:s lön var inte högre än vad andra lärare med motsvarande tjänsteinnehåll hade; det fanns andra lärare som hade högre lön än B.E.. Lönesättningen skedde med utgångspunkt i att B.E. skulle börja sin anställning den 1 januari 1994 och att det från och med den dagen gällde en individuell lönesättning enligt kollektivavtalet.

Förbundet har inte rest någon invändning mot uppgiften att det fanns lärare med högre lön än B.E. när denne anställdes.

Arbetsdomstolen bedömer lönesättningen på följande sätt.

Det är ostridigt i målet att kommunen år 1994 gick in i ett system med individuell lönesättning av lärarna inom CF:s avtalsområde. I.E-G. och B.G. hade sedan år 1983 varit anställda i Kungshögaskolan och deras löner hade under denna tid bestämts med utgångspunkt i ett strikt regelsystem. Med 1994 års ingång fick avtalsparterna för första gången förhandla om en individuell lönesättning för lärargruppen. När lönen för B.E. bestämdes under hösten 1993 fattade kommunen sitt beslut med utgångspunkt i att lönen skulle gälla för tiden från och med årsskiftet, dvs. kommunen tillämpade redan för dennes del en individuell lönesättning.

Det är också ostridigt att B.E. vid revisionsförhandlingarna våren 1994 erhöll en höjning retroaktivt av den tidigare avtalade lönen från och med den 1 januari 1994 med 200 kr per månad motsvarande det generella tillägg som då låg till grund för avtalsparternas förhandlingar. Samtidigt kom I.E-G. och B.G. att för första gången få sin lön bestämd genom individuell lönesättning från samma dag. Även de erhöll ett generellt tillägg per månad på 200 kr samt därutöver 650 kr i påslag. Löneskillnaden mellan B.E. och de båda kvinnliga lärarna den 1 januari 1994, dvs. då B.E. började sin anställning, blev därmed 1 119 kr per månad.

Kommunens beslut att hösten 1993 tillsätta den lediga lärartjänsten med B.E. får, som redan sagts, anses ha sin grund i kommunens önskemål att höja datakompetensen inom skolan. Med beaktande av den snabba utveckling som allmänt känt pågår inom dataområdet kan det från sakliga utgångspunkter inte ifrågasättas att kommunen vid lönesättningen satte särskilt värde på B.E:s anställningar i näringslivet, varifrån han kunde föra med sig aktuella erfarenheter från databranschen. Den lön som B.E. erhöll vid anställningstillfället kan inte anses anmärkningsvärt hög och den låg, enligt vad kommunen obestritt uppgivit, inom ramen för lärarlönerna i skolan. Löneläget i näringslivet för arbetstagare med B.E:s bakgrund får antas generellt sett vara högre än för den grupp kommunanställda lärare som I.E-G. och B.G. tillhörde. Med beaktande härav och av den lönesättning som kom att gälla från och med den 1 januari 1994 för de tre lärarna får kommunens beslut hösten 1993 att ge B.E. en månadslön om 18 700 kr, med beaktande också av det senare tillkomna påslaget på 200 kr, ses som en nödvändig och adekvat åtgärd för att kommunen skulle få tillgodosett sitt önskemål om en förstärkt datakompetens inom lärarkåren.

Det bör här tilläggas att förbundet som grund för sitt påstående att det förelegat en lönediskriminering åberopat endast det förhållandet att B.E. inte haft den särskild datakompetens som kommunen påstått. Arbetsdomstolen saknar därför anledning att nu gå in i en prövning av underlaget i övrigt för den individuella lönesättning som kommunen för första gången tillämpade med verkan från och med den 1 januari 1994 för I.E-G. och B.G..

Om lönesättningen för tiden från och med den 1 januari 1996

CF har gjort gällande att kommunen lönediskriminerat de båda kvinnorna även efter 1996 års revisionsförhandlingar genom att de två då fortfarande kom att få lägre lön än B.E.. Kommunen har bestritt att någon diskriminering förekommit.

Som redan sagts har I.E-G., B.G. och L.V. uppgett att B.E. i sin anställning inte tillförde några unika kunskaper som kom lärare och elever till godo. Enligt I.E-G. och B.G. har B.E. inte bidragit med annat datakunnande än sådant som andra lärare i skolan, däribland de båda, kunde förmedla och inte heller har B.E. enligt dem utbildat några lärare, något som bl.a. har sagts vara avsikten med anställandet av honom. De har tillagt att B.E. varit tjänstledig från sin anställning som lärare från hösten 1996 till mars 1997.

Kommunen har inte förebragt någon utredning som visar att B.E. svarat för någon internutbildning av lärarna. Av I.A:s vittnesmål och utredningen i övrigt går inte att utläsa att B.E. kom att bidra med någon beaktansvärd höjning av skolans datatekniska utbildning, vad gäller vare sig antalet kurser eller kursernas kvalitet. Sammantaget finner arbetsdomstolen att anställandet av B.E. inte kom att medföra den förbättring av datautbildning i skolan som kommunen hade förväntat sig. Det är oklart vad detta förhållande beror på. En förklaring kan vara att B.E:s pedagogiska skicklighet, enligt vad kommunen själv uppgett, inte kom att motsvara kommunens förväntningar.

Av vad som nu sagts drar arbetsdomstolen slutsatsen att situationen vid 1996 års lönerevisionsförhandlingar var den att B.E. hade en lön som generellt sett låg högre än vad som var motiverat med beaktande av de förväntningar som förelåg när lönen för tiden från och med den 1 januari 1994 bestämdes. Det fanns därför anledning för kommunen att vid förhandlingarna verka för en ändring av det lönegap som förelåg vad gäller B.E:s lön och, såvitt nu är i fråga, den lön som I.E-G. och B.G. hade.

Kommunen har gjort gällande att den skillnad i lön mellan B.E., å ena sidan, och de båda kvinnliga lärarna, å den andra, på 500 kr per månad som kom att kvarstå efter förhandlingarna år 1996 alltjämt var berättigad beroende på den kompetens inom dataområdet som B.E. hade. Enligt kommunen har vidare CF inte under någon av de båda revisionsförhandlingarna påstått att det varit fråga om någon otillåten könsdiskriminering. Kommunen har uppgett att lönerna till B.E. och de båda kvinnliga lärarna bestämdes i enighet mellan de förhandlande parterna med utgångspunkt i de grundläggande, könsneutrala principer för lönesättning som gäller enligt det centrala kollektivavtalet. Enligt vad T.L. uppgett låg kommunens yrkande vid förhandlingarna vad gäller B.E:s lön betydligt lägre än vad CF hade yrkat, även om också förbundet vid förhandlingarna för dennes del hade ett lägre yrkande än för övriga lärare.

CF har inte framfört någon invändning mot kommunens påstående att förbundet under förhandlingarna inte gjorde gällande att de båda kvinnliga lärarna var eller varit utsatta för en otillåten könsdiskriminering. CF har inte heller invänt mot T.L:s uppgifter att kommunen under förhandlingarna yrkade lägre påslag på B.E:s lön än förbundet. Förbundet har i målet förklarat sin inställning under förhandlingarna så att en arbetsgivare som gjort sig skyldig till en otillåten lönediskriminering inte kan ställa krav på att - inom ramen för det utrymme som finns i senare löneförhandlingar - ställa till rätta den felaktiga lönesättning som tidigare ägt rum. Ett sådant tillrättaläggande bör enligt förbundets mening ske med medel utanför förhandlingspotten. Det kan här tilläggas att T.L. uppgett att CF under 1994 års revisionsförhandlingar hade inställningen att det inte skulle tas något ur förhandlingspotten för påslag på I.E-G:s och B.G:s löner och att frågan om deras lön låg hos CF:s jämställdhetsombudsman.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Vad prövningen nu gäller är om den lönedifferens mellan å ena sidan B.E. och å andra sidan I.E-G. och B.G. som kom att kvarstå efter 1996 års revisionsförhandlingar, beror på skillnader i arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet eller om löneskillnaden i varje fall inte vare sig direkt eller indirekt har samband med arbetstagarnas könstillhörighet.

Kommunen har påstått att löneskillnaderna beror på skillnader i datakompetensen. Vad gäller B.E:s sakliga förutsättningar måste antas att betydelsen år 1996 av de erfarenheter från dataområdet som han år 1994 förde med sig från sin anställningstid i näringslivet i viss utsträckning hade minskat. Det finns visserligen inte anledning att utgå från annat än att hans särskilda datakunskaper från år 1994 i sig bestod. Såvitt utredningen visar kom dessa kunskaper inte till användning i någon mer märkbar omfattning i dennes anställning vare sig fram till år 1996 eller därefter. Sammantaget finner arbetsdomstolen därför inte visat att det förelegat några skillnader i B.E:s och de båda kvinnliga lärarnas sakliga förutsättningar arbetet.

Frågan är därför om kommunen har visat att löneskillnaden från och med år 1996 mellan de aktuella arbetstagarna vare sig direkt eller indirekt har samband med arbetstagarnas könstillhörighet.

Det är en gammal tradition på svensk arbetsmarknad att lönerna i kollektivavtalsreglerade förhållanden bestäms genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Som uttalats i förarbetena till jämställdhetslagen (prop. 1990/91:113 s. 61) är det också en vägledande princip för denna lag att man i så stor utsträckning som möjligt överlåter åt de kollektivavtalsslutande parterna på arbetsmarknaden att svara för utformningen av förhållandena på arbetsplatserna och att finna lösningar på gemensamma problem. Av vad som nu sagts följer dock inte att resultatet av parternas förhandlingar inte kan ifrågasättas vid en prövning av en tvist av det nu föreliggande slaget. Det är ytterst arbetsgivaren, dvs. här kommunen, som enligt jämställdhetslagen är ansvarig för att de enskilda arbetstagarnas rättigheter enligt lagen inte kränks. Att lönen bestämts i förhandlingar mellan kollektivavtalsparter är dock en omständighet som även enligt EG- domstolen i sig kan ha en betydelse vid prövningen av frågan om det förekommit en otillåten könsdiskriminering eller inte (se i fråga om EG- domstolens uttalande den av kommunen åberopade domen).

Som arbetsdomstolen nyss kommit fram till stod inte kommunens beslut om B.E:s lön för tiden från och med den 1 januari 1994 i strid mot förbudet mot otillåten könsdiskriminering. Utgångspunkten för domstolens prövning är därför att det vid förhandlingarna år 1996 inte var fråga om att lägga till rätta följderna av en tidigare diskriminerande lönesättning. Vad saken gällde var att revidera de då utgående lönerna utifrån de förhållanden som förelåg.

De löner som bestämdes år 1996 är resultatet av en förhandlingsöverenskommelse. Av utredningen framgår att frågan huruvida de båda kvinnliga lärarna hade lönediskriminerats vid lönesättningen för tiden från och med år 1994 hölls utanför 1996 års förhandlingar. Något påstående om att de två kvinnliga lärarna hade lönediskriminerats fördes ostridigt inte fram från förbundets sida, men uppenbarligen kände kommunen till att detta var en fråga som låg hos CF:s jämställdhetsombudsman. Enligt T.L. lade CF för just dessa två medlemmar inte fram något yrkande i krontal. Det är oklart vilken betydelse detta förhållande fick för förhandlingsresultatet. Arbetsdomstolen finner dock inte anledning att utgå ifrån annat än att förhandlingsöverenskommelsen är resultatet av sakligt förda förhandlingar, där man från förbundets sida kom överens med kommunen om hur förhandlingsutrymmet skulle fördelas mellan de olika arbetstagarna. Eftersom förbundet höll frågan om lönediskriminering utanför förhandlingarna får emellertid resultatet av dessa begränsad betydelse vid den prövning som domstolen nu har att göra. Vad som kan utläsas av utredningen i denna del torde endast vara att såväl förbundet som kommunen då vara överens om att B.E. skulle tillföras ett jämförelsevis lägre lönepåslag än övriga arbetstagare.

Som tidigare sagts är det vid tillämpningen av jämställdhetslagens likalönsbestämmelse fråga om en bevisbedömning, där lagstiftaren inte funnit fog för att ställa upp en stark presumtion för att arbetsgivaren har gjort sig skyldig till en könsdiskriminering. Som uttalats i arbetsdomstolens dom 1991 nr 62 måste de omständigheter som arbetsgivaren åberopar framstå som sakliga och kunna övertyga en utomstående bedömare om att grunden för arbetsgivarens handlande i lönefrågan verkligen inte varit de berörda arbetstagarnas kön.

Vad gäller kommunens lönesättning år 1996 kan konstateras att denna gjorts vid revisionsförhandlingar med utgångspunkt i de löner som arbetstagarna då hade. Sett utifrån förhållandena år 1994 fanns det inget från jämställdhetssynpunkt att erinra mot den lön som B.E. då erhöll när han började sin anställning i kommunen. Vid revisionsförhandlingarna år 1996 fanns det emellertid anledning för kommunen att beakta att de förväntningar som kommunen haft vid anställningen av denne inte hade infriats. Såvitt gäller B.E:s lön i förhållande till I.E-G. och B.G. hade kommunen därför anledning att minska det lönegap som förelåg mellan honom och de båda kvinnliga lärarna. Med löneöverenskommelsen år 1996 erhöll B.E. en månadslön på 19 700 kr och I.E-G. och B.G. vardera 19 200 kr. Detta innebar att det lönegap på 1 119 kr per månad som förelåg mellan honom och de två kvinnliga lärarna den 1 januari 1994 minskades till 500 kr. Med beaktande av att det såvitt gäller B.E. var fråga om revidering av en lön i en anställning som hade skett endast två år tidigare och arbetsgivaren vid lönesättningen år 1994 särskilt värderat en datakompetens som B.E. alltjämt besatt år 1996 anser arbetsdomstolen att den kvarstående löneskillnaden mellan honom, å ena sidan, och I.E-G. och B.G., å den andra sidan, sakligt kan förklaras. Arbetsdomstolen finner därför att kommunen visat att löneskillnaden inte har samband med arbetstagarnas könstillhörighet.

Förbundets talan skall således avslås.

Rättegångskostnader

Som tappande part skall förbundet ersätta kommunen för rättegångskostnader. Om beloppet råder ej tvist.

DOMSLUT

1. Sveriges Civilingenjörsförbunds talan avslås.

2. Sveriges Civilingenjörsförbund skall ersätta Mjölby kommun för rättegångskostnader med sjuttiotusenetthundraåttiofyra (70 184) kr, varav 63 930 kr för ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet att utgå från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av det förstnämnda beloppet utgör 14 037 kr mervärdesskatt.

Dom 1997-05-28, målnummer A-143-1996

Ledamöter: Nina Pripp, Brita Swan, Inga Britt Lagerlöf, Mats Holmgren, Lars Ahlvarsson, Gunnar A. Karlsson och Solveig Paulsson (skiljaktig mening).

Sekreterare: Helena Larsson

Ledamoten Solveig Paulssons skiljaktiga mening

Jag delar inte den slutsats som majoriteten dragit när det gäller lönediskriminering av I.E-G. och B.G. gentemot B.E..

Det är ostridigt i målet att de tre aktuella arbetstagarna har utfört arbete som är att betrakta som lika eller i vart fall likvärdigt. Presumtionen för otillåten könsdiskriminering anses därmed föreligga enligt 18 § i jämställdhetslagen.

I motsats till majoritetens uppfattning av vad som framkommit i målet anser jag att arbetsgivarparten ej visat att löneskillnaderna hösten 1993 beror på arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet. Sakliga förutsättningar för att uppfylla kravet på en bra lärare är enligt min mening dels goda ämneskunskaper, dels pedagogisk förmåga att föra ut kunskaperna till eleverna. Vid lönesättning av nyanställda lärare bör naturligtvis båda faktorerna vägas in. Det synes mig emellertid som om B.E:s tidigare anställning i näringslivet varit den avgörande faktorn vid lönesättningen. Att löneläget för arbetstagare i privata sektorn får antas vara högre än för kommunalt anställda med motsvarande kompetens är tyvärr riktigt. För den skull kan jag inte anse annat än att det föreligger lönediskriminering när en person, som i detta fall B.E., anställs i kommunal verksamhet och på grund av att han tidigare arbetat i privat tjänst får högre lön än sina blivande arbetskamrater, som har samma bakgrund och i viss utsträckning bättre meriter både vad gäller utbildning och arbetslivserfarenhet. I målet har framkommit att B.E. ej uppfyllt de förväntningar arbetsgivaren haft vid anställningstillfället. Slutsatsen av detta blev att hans lön visserligen ej höjdes i samma takt som de båda kvinnornas vid 1996 års löneförhandling men att betydande löneskillnader dock kvarstod.

Min slutsats blir därmed att arbetsgivarparten utan att visa att B.E. hade bättre sakliga förutsättningar för arbetet än I.E-G. och B.G. ändock fastställt en högre lön för B.E.. Därmed har presumtionen enligt 18 § i jämställdhetslagen ej brutits och kommunen skulle därmed ha blivit den tappande parten.