AD 1997 nr 7

Parter:

Sveriges Civilingenjörsförbund; Linköpings kommun

Nr 7

Sveriges Civilingenjörsförbund

mot

Linköpings kommun.

Mellan Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) och Linköpings kommun gäller varandra avlösande kollektivavtal, bl.a. Allmänna Bestämmelser om lön och kollektivavtal (AB). Under den i målet aktuella tiden fanns i kap. II § 2 mom. 4 och 5 i detta kollektivavtal bl.a. följande bestämmelser.

4 Oavsett vad 22, 25 och 27 §§ LAS stadgar gäller följande.

- - -

e) Förekommer i olika arbetstagarorganisationers lönekollektivavtal eller i olika lönekollektivavtal med en och samma arbetstagarorganisation anställningar, för vilka gäller samma yrkesbeteckning/tjänstebenämning, skall för sådana anställningar inom samma förvaltningsområde gälla gemensam turordning vid uppsägning och företräde till ny anställning (återanställning).

- - -

5 Arbetsgivare och arbetstagarorganisation får träffa kollektivavtal om avvikelse från 5 § LAS i andra fall än som anges i mom 3.

Sådant kollektivavtal får även träffas om avvikelse från 22 § tredje stycket och 25 § tredje stycket LAS och dessa avtalsbestämmelser. - - -

Förbundets medlem civilingenjören S.Å-M. anställdes i september 1987 som utredningsingenjör hos kommunen. I februari 1993 inledde kommunen förhandlingar med de fackliga organisationerna om övertalighet inom enheten Teknisk produktion, där bl.a. S.Å-M. arbetade. Den 1 mars 1993 träffade förhandlingsparterna en lokal överenskommelse om turordningskretsar.

Överenskommelsen har enligt förhandlingsprotokollet följande lydelse:

§ 1

Det antecknas

att förhandlingar enligt § 11 MBL angående övertalighet bland civilingenjörer/ingenjörer inom Teknisk produktion förevarit 1993-02-03, 1993-02-08, 1993-03-01.

att de fackliga organisationerna i MBL förhandlingarna yrkat att BOK 524 respektive BOK 528 skall utgöra varsin turordningskrets

att arbetsgivaren i MBL förhandlingarna biträtt yrkandet

att dessa förhandlingar utsatts äga rum ovanstående dag

§ 2

Parterna enas om att övertaligheten bland ingenjörer och civilingenjörer som varit föremål för ovanstående MBL förhandlingar skall hanteras genom att två olika turordningskretsar bildas. En turordningskrets för BOK 528 och en för BOK 524 Bf grp 10-30 bildas.

BOK är en förkortning av kollektivavtalet Befattningsområde kommuner. I BOK 528 finns specialbestämmelser för teknisk chefspersonal och i BOK 524 specialbestämmelser för teknisk personal. BOK 528 är ett avtal som på arbetstagarsidan ingåtts med CF som avtalspart och BOK 524 ett avtal med Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet (SKTF) som en avtalspart.

Den 20 augusti 1995 sade kommunen upp S.Å-M:s anställning på grund av arbetsbrist. Tvist har uppkommit om överenskommelsen den 1 mars 1993 är giltig och, om så är fallet, om den gällde även när S.Å-M. sades upp år 1995. Enligt CF har kommunen brutit mot reglerna om turordning i anställningsskyddslagen och kollektivavtalet AB 94 kap. II § 2 mom. 4 e) genom att säga upp S.Å-M. i stället för två underhållsingenjörer som hade kortare anställningstid än hon och som var medlemmar i SKTF. Förbundet hävdar också att kommunen före uppsägningen av henne inte fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen.

Förbundet har mot denna bakgrund yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta kommunen att till

1. S.Å-M. utge

a) allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 12 april 1996) tills betalning sker

b) ekonomiskt skadestånd med 178 137 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 6 300 kr från den 25 februari 1996 och på 19 163 kr från den 25:e varje månad med början den 25 mars 1996 till och med oktober 1996 och på 18 533 kr från den 25 november 1996, allt till dess betalning sker

2. förbundet utge allmänt skadestånd med 20 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 12 april 1996) till dess betalning sker.

Vidare har förbundet förbehållit sig rätten att senare få föra talan mot kommunen om den ekonomiska skada som S.Å-M. kan komma att lida efter dagen för huvudförhandling i målet (den 29 november 1996).

Kommunen har bestritt yrkandena men vitsordat beräkningen och skäligheten av det ekonomiska skadeståndet samt ränteyrkandena som i och för sig skäliga.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

CF

Överenskommelsen den 1 mars 1993 och turordningen för uppsägningen av S.Å-M.

I februari 1993 inledde Linköpings kommun förhandlingar med de fackliga organisationerna om övertalighet inom Teknisk produktion, där bl.a. S.Å-M. arbetade. Kommunen presenterade därvid ett förslag till turordning som enligt kommunen skulle gälla vid en strikt tillämpning av anställningsskyddslagen och det dåvarande centrala kollektivavtalet AB 91. Enligt kommunen var två civilingenjörer tillhöriga CF övertaliga.

Förslaget uppfattades dock av de fackliga företrädarna som "rörigt". Med vetskap om de medlemmar i CF som ansågs övertaliga fann förbundets fackliga företrädare, M.C., att det i den aktuella situationen skulle förenkla hanteringen om man i stället hade BOK 528 och BOK 524 som två separata turordningskretsar. De två medlemmar i CF, som enligt kommunen var övertaliga, skulle med hänsyn till anställningstid och kvalifikationer förlora sina anställningar under alla förhållanden. Med BOK 528 som en separat turordningskrets skulle däremot inte någon ytterligare medlem bli berörd.

En lokal överenskommelse om två separata turordningskretar med utgångspunkt i BOK 524 och BOK 528 träffades den 1 mars 1993. Av överenskommelsens lydelse framgår att den gällde endast den övertalighet som parterna hade förhandlat om. M.C. och kommunens företrädare diskuterade aldrig någon eventuell framtida övertalighet utan den lokala överenskommelsen gällde just den vid det tillfället aktuella övertaligheten.

Kommunen hävdar emellertid att överenskommelsen om turordning tar sikte inte endast på förhållandena vid det aktuella tillfället utan också på framtida arbetsbristsituationer. Redan samma dag som parterna hade träffat turordningsavtalet, dvs. samma dag men först efter det att förhandlingen om avtalet hade avslutats, återkom kommunen och presenterade ytterligare övertalighet bland civilingenjörerna. Denna övertalighet skulle enligt kommunen omfatta bl.a. S.Å-M.. En ny och för M.C. mycket väsentlig uppgift kom därmed fram först efter det att turordningsavtalet hade ingåtts. Även för kommunen måste - eller i vart fall borde - det ha stått klart att fråga var om en ny och för förbundet väsentlig omständighet. Den träffade överenskommelsen om turordning är därför ogiltig, eftersom förbundets förutsättningar för att ingå denna brast. Till denna uppfattning bidrar att det är arbetsgivaren, dvs. kommunen, som ensidigt förfogar över arbetsbristen som sådan. Ansvaret för att förhandlingen genomfördes under felaktiga förutsättningar måste därför anses vila på kommunen.

CF gör således gällande att det lokala kollektivavtalet om turordningskretsar i första hand är ogiltigt enligt förutsättningsläran. Om arbetsdomstolen skulle finna att avtalet är giltigt, hävdar förbundet i andra hand att överenskommelsen tog sikte endast på arbetsbristen vid förhandlingstillfället. S.Å-M. sades upp först två och ett halvt år senare. Förbundet hävdar att det då var fråga om en ny arbetsbristsituation och att överenskommelsen i mars 1993 inte kunde göras gällande långt senare vid tiden för uppsägningen. Man kan uttrycka det så att avtalet hade upphävt sig självt.

Frågan är då vilken turordning som skulle ha gällt för S.Å-M. när uppsägningen av henne blev aktuell i augusti 1995. De regler som bestämmer turordningen återfinns i 22 § anställningsskyddslagen och kap. II § 2 mom. 4 punkt e) i AB 94. Kollektivavtalet ger möjlighet till en gemensam turordning för anställningar inom olika arbetstagarorganisationers lönekollektivavtal under den förutsättningen att anställningarna har samma yrkesbeteckning/tjänstebenämning. Av en kommentar som avtalsparterna skrev i november 1974 framgår att det inte finns något krav på att tjänsterna skall vara identiska; enligt kommentaren skall det vara fråga om samma slags tjänster.

Den 31 december 1993 upphörde specialbestämmelserna BOK att gälla inom kommunen. Sedan dess tillämpar kommunen ett ensidigt upprättat klassificeringssystem i fråga om anställningar i kommunen. Enligt kommunens klassificering hade S.Å-M. en befattning med benämningen utredningsingenjör, medan två andra ingenjörer, H.B. och P-O.O., hade befattningar som kallas underhållsingenjörer. Enligt CF:s uppfattning kan man emellertid inte slaviskt följa den benämning som kommunen har givit en befattning utan man måste också se till tjänstens innehåll, dvs. de arbetsuppgifter som utförts. I annat fall skulle kommunen genom sin ensidiga klassificering kunna ge samma tjänster olika benämningar och på det sättet förhindra en gemensam turordning. Detta skulle strida mot syftet med regeln i AB som bygger på tanken att man skall utvidga de turordningskretsar som anställningsskyddslagen föreskriver. Sett till tjänsternas innehåll skulle S.Å-M. som utredningsingenjör ha placerats i samma turordningskrets som H.B. och P-O.O..

S.Å-M. hade längre anställningstid än H.B. och P-O.O. och tillräckliga kvalifikationer för deras arbeten, vilket även är otvistigt. Kommunen har därför genom att säga upp S.Å-M. i stället för H.B. eller P-O.O. gjort sig skyldig till turordningsbrott.

Kommunens förhandlingsskyldighet

Enligt kommunen var i mars 1993 S.Å-M. bland de arbetstagare som var övertaliga. Någon uppsägning av henne verkställdes emellertid inte då. Under två och ett halvt år kom hon i stället att sysselsättas med andra arbetsuppgifter i kommunen än dem hon dittills hade haft. I augusti 1995 sades hon upp under åberopande av arbetsbrist. Arbetsbristen blev emellertid inte föremål för förhandlingar då. Enligt kommunen täckte de förhandlingar som hade genomförts i början av år 1993 även den först år 1995 uppkomna arbetsbristsituationen. Enligt CF rör det sig emellertid år 1995 om en uppsägning utan anknytning till den arbetsbrist som parterna förhandlade om år 1993. Därför skulle arbetsbristen ha blivit föremål för nya förhandlingar enligt 11 § medbestämmandelagen.

Kommunen

Arbetsbristen och turordningsavtalet

Linköpings kommuns organisation är dels traditionellt utformad med kommunfullmäktige och kommunstyrelse med de i kommunallagen angivna uppgifterna. Kommunen har emellertid även en organisation med beställarnämnder och produktionsenheter, eller utförandeenheter, vilket skiljer kommunen från flertalet andra kommuner i landet. Beställarnämnderna har budgeterat för sig vad det skall kosta att driva en viss verksamhet. Produktionsenheterna konkurrerar med externa entreprenörer om de arbeten beställarnämnderna vill få utförda. De måste således bära sina egna kostnader genom intäkter. Den situationen gällde även när man i slutet av år 1992 skulle göra bedömningen av hur verksamheten skulle bedrivas under år 1993. Beställarnämnderna i kommunen hade aviserat att de hade för avsikt att skära ned verksamheterna. Detta fick ledde till att bl.a. enhetscheferna inom Teknisk produktion fick presentera besparingsförslag till ledningen för enheten, vilka innebar personalnedskärningar.

I februari och mars 1993 hölls förhandlingar med de fackliga organisationerna om turordning enligt anställningsskyddslagen och AB 91 för omplacering och eventuell uppsägning av fyra ingenjörer/civilingenjörer inom Teknisk produktion. I det underlag som kommunen hade tagit fram inför förhandlingarna sägs bl.a. följande.

Fyra tjänster som ingenjörer/civilingenjörer är övertaliga och fördelar sig med 3 tjänster på re (= resultatenheterna; arbetsdomstolens anmärkning) Trafik o gator och en tjänst på re Fysisk planering. Turordningskretsarna blir om inte annat överenskomms under förhandlingarna, enligt arbetsgivarens mening enligt nedan. Nedanstående turordningskretsar har sin grund i LAS och AB 91 § 2 p 4e.

Härefter följde förteckningar med namn på arbetstagare under de skilda rubrikerna CF, TLI, SKTF, Trafikingenjör, Byråingenjörer, Markingenjörer och Planingenjörer. Avslutningsvis angavs i underlaget att övertaligheten bedömdes finnas inom grupperna TLI, Trafikingenjörer och CF. S.Å-M. finns i underlaget upptagen under rubriken CF och H.B. och P-O.O. under rubriken SKTF.

Av protokollet från förhandlingarna framgår att samtliga fackliga organisationer yrkade att separata turordningskretsar skulle upprättas för BOK 524, befattningsgrupperna 10 - 30, och BOK 528. Detta yrkande biträdde arbetsgivaren, som konstaterade att förhandlingar om detta omgående skulle tas upp.

Förhandlingar om turordningskretsar togs upp och avslutades senare samma dag, dvs. den 1 mars 1993. Enligt förhandlingsprotokollet enades parterna (arbetsgivaren, CF, SKTF och Ingenjörsförbundet) om att övertaligheten bland ingenjörer och civilingenjörer, vilken varit föremål för de förda förhandlingarna enligt medbestämmandelagen, skulle hanteras genom att två olika turordningskretsar bildades; en turordningskrets för BOK 528 och en för BOK 524, befattningsgrupperna 10 - 30. Senare samma dag tog kommunen upp förhandlingar med CF om turordning för omplacering och eventuell uppsägning för turordningskretsen BOK 528 och konstaterade därvid att två personer var övertaliga och att ett förfarande enligt medbestämmandelagen hade påbörjats för ytterligare två personer inom turordningskretsen. Den 8 mars 1993 inleddes förhandlingar om turordning för omplacering och eventuell uppsägning av dessa sistnämnda två personer, varav den ena var S.Å-M..

En central förhandling om övertaligheten inom Teknisk produktion hölls den 7 april 1993. I protokollet från denna förhandling är antecknat att CF då bl.a. ansåg att förhandlingarna den 1 mars 1993 om turordningskretsar ej borde ha slutförts "förrän alla förutsättningar var klara" och att någon överenskommelse om turordningskrets inte fanns vid förhandlingen den 7 april. Arbetsgivaren hänvisade till kollektivavtalet den 1 mars 1993 om turordningskretsar och konstaterade att kommunen inte avsåg att ta upp några förhandlingar om förändringar av den träffade överenskommelsen.

Inte av något av protokollen från MBL-förhandlingarna framgår att den träffade överenskommelsen om turordningskretsar skulle vara ogiltig; än mindre finns det någon handling av vilken framgår att överenskommelsen har sagts upp. Det är en allmän avtalsrättslig princip att avtal skall hållas. Det finns inte något stöd för förbundets påstående att avtalet den 1 mars 1993 skulle vara ogiltigt enligt förutsättningsläran. S.Å-M:s namn fanns med i det underlag till turordningskretsar som parterna förhandlade om. Att även S.Å-M. skulle kunna komma att sägas upp på grund av arbetsbrist utgör därför inte någon väsentlig eller ny omständighet för förbundet. I vart fall har kommunen inte insett eller bort inse detta; CF har inte heller vid förhandlingarna om turordningskretsar klargjort att förbundet avsåg att överenskommelsen endast skulle gälla vid uppsägning av två av förbundets medlemmar. Med hänsyn till att CF är en stor organisation och inte på något sätt en underlägsen avtalspart i förhållande till Linköpings kommun kan det inte heller anses skäligt att kommunen skall lastas för att CF kan ha haft en felaktig uppfattning om förutsättningarna för avtalet.

Arbetsbristen och uppsägningen av S.Å-M.

Inom kommunen finns en enhet, LK Arbetsmarknad, som har ett särskilt ansvar för att försöka hitta alternativa arbeten åt anställda som riskerar uppsägning. Denna enhet fick i april 1993 i uppdrag att söka finna någon lösning för S.Å-M:s del. Detta lyckades emellertid inte och i februari 1994 gick ärendet åter till Teknisk produktion, där hon hade sin placering. Under tiden juni 1994 - den 1 juli 1995 var S.Å-M. sysselsatt i ett projektarbete. Eftersom kommunen inte hittade några arbetsuppgifter inom ramen för hennes anställning, erbjöds hon andra lediga arbeten men dessa accepterade hon inte. Hon sades därför upp den 20 augusti 1995. Uppsägningen föregicks av förhandlingar i maj och juni 1995 enligt 29 § anställningsskyddslagen, dvs. förhandlingar enligt 11 och 14 §§ medbestämmandelagen.

Fram till den 20 augusti 1995 förelåg alltjämt för S.Å-M:s del samma arbetsbristsituation som vid förhandlingarna våren 1993 och någon skillnad i turordning hade inte skett sedan dess. Någon anledning för kommunen att ompröva sin arbetsbristbedömning från mars 1993 har inte förelegat. Förbundet har inte heller gjort gällande något annat eller tagit upp frågan under de förhandlingar som förevarit.

Närmare om turordningen

Enligt kap. II § 2 mom. 5 i AB 94 kan kollektivavtal träffas om avvikelse från bl.a. 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen. Med tredje stycket avses paragrafens lydelse före den 1 januari 1994. Bestämmelsen ger således möjlighet att träffa avtal om avvikelse från reglerna om driftsenhetsbegrepp och avtalsområde.

Huvudregeln inom det kommunala området är att, om inte något annat avtal har träffats, det lokala kollektivavtalet om lön och allmänna anställningsvillkor, LOK, gäller som avtalsområde för respektive förbund. Det var dock tidigare inte ovanligt att turordningskretsarna bestämdes utifrån gällande specialbestämmelser. BOK 528 och 524 är exempel på sådana bestämmelser. Dessa upphörde att gälla den 1 januari 1994.

Som redan sagts träffade kommunen den 1 mars 1993 enligt AB kap. II § 2 mom. 5 ett lokalt kollektivavtal med CF om turordningskretsar. Den formulering som togs in i § 2 i protokollet från förhandlingen den dagen - "civilingenjörer som varit föremål för ovanstående MBL förhandlingar" - valdes för att peka ut gruppen civilingenjörer/ingenjörer i stort; överenskommelsen var således inte begränsad att gälla enbart vissa arbetstagare. Avtalet hade bärighet också för framtiden. I det underlag som låg till grund för avtalet fanns 37 civilingenjörer och ingenjörer listade, däribland S.Å-M..

Om arbetsdomstolen ändå skulle finna att det lokala avtalet den 1 mars 1993 inte kan göras gällande vid uppsägningen av S.Å-M., har kommunen trots detta inte gjort sig skyldig till något turordningsbrott, eftersom hon enligt anställningsskyddslagen och AB 94 kap. II § 2 mom. 4 e) i alla fall hade en sådan turordningsplacering att hon skulle sägas upp. CF har under hänvisning till den nyssnämnda bestämmelsen i AB 94 gjort gällande att S.Å-M. skulle ha turordningsindelats i samma krets som SKTF:s medlemmar H.B. och P-O.O.. Kommunen bestrider att S.Å-M. haft samma slags befattningar som dessa två och skulle ha placerats i samma turordningskrets som de.

Den nyssnämnda bestämmelsen i AB 94 infördes i kollektivavtalet redan den 1 december 1974. Av förhandlingsprotokollet från detta tillfälle och kommentaren till avtalet framgår att arbetstagarna skall ha "samma yrkesbeteckning/tjänstebenämning" för att placeras i samma turordningskrets; det kan således inte vara fråga om arbetstagare med endast liknande tjänster. Bakgrunden till detta är ett rättvisesynsätt. Oavsett vilken organisation arbetstagaren tillhör skall tjänstegruppen behandlas likartat.

Enligt BOK 528, som avser befattningar med teknisk utbildning på högskolenivå, benämns S.Å-M:s befattning byråingenjör medan H.B:s och P-O.O:s befattningar enligt BOK 524 kallas ingenjörer. Lokalt har man i Linköpings kommun haft benämningarna utredningsingenjör för S.Å-M. och underhållsingenjör för de två andra arbetstagarna. Det finns också skillnader i deras arbetsuppgifter. S.Å-M. har haft ett utpräglat utredningsarbete medan de båda andra haft ett utpräglat utearbete med planläggning och kontakter med entreprenörer. Den 1 januari 1994 upphörde BOK 528 och 524 att gälla. Även därefter har dock de skilda benämningarna använts för S.Å-M:s respektive H.B:s och P-O.O:s befattningar (jfr den särskilda hjälpregel som finns i protokollsanteckningarna till det centrala löneavtalet ÖLA 93 under rubriken Övriga anteckningar punkt 5).

Sammanfattning

Kommunen har inte brutit mot anställningsskyddslagen eller kollektivavtalet vad gäller turordningen vid uppsägningen av S.Å-M.. Det lokala kollektivavtalet från den 1 mars 1993 om turordningskretsar har gällt och har tillämpats korrekt. I vart fall har turordningen varit rättsenlig med stöd av turordningsbestämmelserna i anställningsskyddslagen och AB 94.

Kommunen har inte heller brutit mot den primära förhandlingsskyldigheten i samband med uppsägningen av S.Å-M.. Under tiden från och med mars 1993 till och med den 20 augusti 1995 har inga nya beslut om arbetsbristen eller turordningen relaterat till S.Å-M. träffats i kommunen. Uppsägningen av henne föregicks av förhandlingar enligt 11 och 14 §§ medbestämmandelagen.

Domskäl

Tvisten

Med anledning av att arbetsbrist uppkommit bland ingenjörerna inom enheten Teknisk produktion i Linköpings kommun träffades efter förhandlingar den 1 mars 1993 ett lokalt kollektivavtal mellan kommunen och bl.a. CF om turordningskretsar. Avtalet innebar att parterna var överens om att bilda två separata turordningskretsar; en avseende arbetstagare omfattade av BOK 528, som innehåller specialbestämmelsen för teknisk chefspersonal, och en annan krets avseende teknisk personal, vilken omfattades av BOK 524.

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet är om kommunen begått turordningsbrott när den i augusti 1995 sade upp S.Å-M., som är medlem i CF. I första hand är frågan om den i mars 1993 träffade överenskommelsen om turordningskretsar är ogiltig på grund av bristande förutsättningar hos förbundet vid avtalstillfället eller i andra hand om överenskommelsen i vart fall inte gällde när S.Å-M. sades upp. Det är också tvistigt mellan parterna om kommunen fullgjort sin förhandlingsskyldighet med avseende på den arbetsbristsituation som låg bakom uppsägningen av S.Å-M..

Bakgrunden till tvisten

Den 8 februari 1993 genomfördes i kommunen en förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen om dimensionering av personalstyrkan bl.a. inom enheten Teknisk produktion. Samma dag inleddes en förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen om turordning enligt anställningsskyddslagen och AB 91 för omplacering och eventuell uppsägning av arbetstagare inom denna enhet. Vid denna förhandling, i vilken bl.a. CF deltog, presenterade kommunen ett underlag med förslag till turordning. Enligt kommunen innebar förslaget bl.a. att två medlemmar i förbundet skulle omplaceras och eventuellt sägas upp. Efter diskussioner bestämdes det den 1 mars 1993 att man skulle ta upp en särskild förhandling om turordningskretsar. En sådan ägde också rum senare samma dag, då kommunen, å ena sidan, och CF, SKTF och Ingenjörsförbundet, å andra sidan, träffade överenskommelsen om de två turordningskretsarna.

Vid en lokal förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen den 8 mars 1993 mellan kommunen och CF aviserade kommunen att omplacering och eventuell uppsägning skulle ske av ytterligare två medlemmar i förbundet, en av dessa var S.Å-M.. Därefter hölls mellan kommunen och CF bl.a. centrala förhandlingar den 7 april 1993 enligt 14 § medbestämmandelagen om övertalighet och turordning inom Teknisk produktion.

Sedan S.Å-M. varit föremål för omplaceringar inom kommunen sades hon upp den 20 augusti 1995. Som framgår av det följande föregicks uppsägningen av förhandlingar.

Är överenskommelsen den 1 mars 1993 ogiltig?

CF hävdar i första hand att överenskommelsen den 1 mars 1993 är ogiltig av följande skäl.

Förhandlingarna om turordningskretsar fördes utifrån de förutsättningar som kommunen tidigare hade presenterat, nämligen att endast två av CF:s medlemmar skulle komma att sägas upp. Först efter det att avtalet hade träffats lät kommunen meddela att ytterligare två medlemmar i CF var övertaliga. Med denna upplysning tillkom en ny och mycket väsentlig omständighet, som - om den varit känd tidigare - hade inneburit att CF inte skulle ha träffat överenskommelsen. Det måste, eller i vart fall borde, ha stått klart för kommunen att det var fråga om en för CF väsentlig omständighet. Den träffade överenskommelsen om turordningskretsar skall därför anses ogiltig enligt förutsättningsläran.

Kommunen har bestritt att avtalet är ogiltigt och har därvid anfört bl.a följande. Det har inte varit någon för CF väsentlig eller ny omständighet att ytterligare medlemmar i CF kunde komma att sägas upp. I vart fall har kommunen inte insett och heller inte bort inse detta. Överenskommelsen om turordningskretsar gällde även framtida övertalighet och CF har inte under förhandlingarna klargjort att förbundet avsåg att överenskommelsen endast skulle gälla vid uppsägning av två av CF:s medlemmar.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Den närmare innebörden av de rättsgrundsatser som brukar sammanfattas under beteckningen förutsättningsläran är omstridd och utrymmet för deras tillämpning är dessutom begränsat, särskilt sedan den s.k. generalklausulen om oskäliga avtalsvillkor i 36 § avtalslagen infördes. För att det skall komma i fråga att med stöd av förutsättningsläran ogiltigförklara ett avtal anses det i regel böra krävas att den förutsättning som är väsentlig eller bestämmande för den rättshandlande också är synbar för den andra parten. Denne skall ha insett eller åtminstone bort inse att den rättshandlande utgick från en viss förutsättning och att denna hade avgörande betydelse (jfr AD 1986 nr 151).

Det är ostridigt i målet att CF - när avtalet om turordningskretsar ingicks - inte kände till mer än att kommunen ansåg att två medlemmar i förbundet var övertaliga. CF:s inställning i målet är att denna kännedom var av väsentlig betydelse och bestämmande för förbundets handlande när avtalet ingicks. Frågan om dessa omständigheter också var i den nyssnämnda meningen synbara för kommunen måste prövas mot bakgrund av vad som förekom under förhandlingarna.

I denna del har på förbundets begäran hållits vittnesförhör med den fackliga förtroendemannen M.C., som för CF deltog i de lokala förhandlingarna och förbundsombudsmannen U.B.. På kommunen begäran har i samma fråga hållits vittnesförhör med produktionschefen C.B., personalchefen L.P. och de lokala fackliga förtroendemännen L.J. och K.W., båda lokalordförande. Samtliga dessa personer, utom U.B., deltog i de lokala fackliga förhandlingarna; L.J. för Ingenjörsförbundet och K.W. för SKTF.

M.C. har härvid uppgett bl.a. följande. Hon blev som ordförande i den lokala klubben i förbundet kallad av kommunen till förhandlingar. Kommunen informerade om att det förelåg en övertalighet på enheten Teknisk produktion och presenterade ett underlag med förslag till en indelning i turordningskretsar som hon fann underlig. Enligt hennes uppfattning fanns det ingen övertalighet inom CF-gruppen och detta framförde hon också. Från arbetsgivarens sida sade man dock att det fanns en övertalighet också där. Under de diskussioner som följde kom man fram till att förbundets civilingenjörsgrupp skulle utgöra en turordningskrets, dvs. att BOK 528 skulle utgöra en turordningskrets. Detta skulle innebära att två medlemmar hos CF skulle sägas upp. En turordningskrets baserad på BOK 528 skulle i denna speciella situation gynna de arbetstagare som tillhörde CF. Det förekom inte någon diskussion om hur man skulle lösa en framtida övertalighet; man diskuterade inte heller några särskilda arbetstagare. Vad man diskuterade var befattningsbenämningar och grupper. När kommunen efter förhandlingarnas avslutande kom med beskedet att det fanns ytterligare övertalighet som skulle beröra två medlemmar i CF kom det som en "kalldusch" för henne och hon kände sig lurad. För hennes del var det självklart att avtalet gällde för den situation som rådde när avtalet träffades.

L.P. har uppgett bl.a. följande. Han har varit anställd i kommunen sedan år 1978 och varit personalchef där sedan år 1992. För kommunen var arbetsbristsituationen vid denna tidpunkt något nytt och man hade ingen större vana vid att företa uppsägningar. Hans chef, C.B., ville ha ett avtal där man löste turordningsfrågan en gång för alla, dvs. ett avtal som skulle gälla framöver. En svårighet var turordningen mellan ingenjörerna, eftersom det var tre olika arbetstagarorganisationer involverade. Förhandlingarna inleddes i början av februari 1993. Han presenterade då ett förslag utifrån bestämmelserna i anställningsskyddslagen och AB 91. Under de diskussioner som följde begärde emellertid de fackliga organisationerna att man skulle bestämma två olika turordningskretsar och vid en efterföljande förhandling den 1 mars 1993 tecknades avtal om detta. Det förekom inte några diskussioner om någon begränsning i avtalet. Några särskilda diskussioner om framtiden togs nog inte upp under förhandlingarna, men tanken var att avtalet skulle träffas just för framtida situationer.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Så som överenskommelsen återges i protokollet från förhandlingen sägs det att parterna enats om att övertaligheten bland ingenjörer och civilingenjörer som varit föremål för "ovanstående MBL förhandlingar" skall hanteras genom att två olika turordningskretsar bildas. Den citerade hänvisningen måste anses referera till en i protokollets § 1 intagen anteckning att förhandlingar enligt 11 § medbestämmandelagen förevarit i februari och den 1 mars 1993 om övertalighet bland civilingenjörer/ingenjörer inom enheten Teknisk produktion. Enligt vad C.B. uppgett under förhöret föranleddes dessa förhandlingar av att enhetens organisation måste förändras på grund av att kostnaderna på den tekniska sidan enligt politikernas önskemål måste dras ned. Det är ostridigt att kommunen under förhandlingarna presenterade ett underlag innehållande, under skilda rubriker, ett antal namn på civilingenjörer/ingenjörer inom enheten. Bland dessa namn fanns S.Å-M:s. Enligt vad som samstämmigt uppgetts av de personer som hörts och som var närvarande under förhandlingarna var det gruppen ingenjörer på enheten och inte någon eller några enskilda arbetstagare som parterna diskuterade under förhandlingarna om indelning i turordningskretsar. L.P., som var den som skrev protokollet från förhandlingarna, har under förhöret uppgett att han med den valda formuleringen i § 2 i protokollet avsåg hela ingenjörsgruppen inom enheten. Anledningen till att han formulerade sig på det sätt som kom till uttryck i § 2 i protokollet var enligt honom att han var osäker på om namnen på alla ingenjörer kommit med i det underlag som kommunen hade tagit fram. Att överenskommelsen om turordningskretsar tog sikte på vilka principer som skulle gälla vid omplacering och eventuell uppsägning inom ingenjörsgruppen stöds även av vad L.J. och K.W. uppgett under förhören.

Av vad som nu redovisats finner arbetsdomstolen utrett att såväl kommunen som de övriga fackliga organisationernas företrädare vid förhandlingen den 1 mars 1993 om avtalet om turordningskretsar utgick ifrån att avtalet skulle gälla vid de omplaceringar och eventuella uppsägningar som kunde förväntas inom ingenjörsgruppen som en följd av behovet av kostnadsnedskärningar inom enheten Teknisk produktion. Det finns inget i utredningen som ger stöd för att kommunen under denna förhandling insett eller bort inse att CF för sin del var av uppfattningen att överenskommelsen endast tog sikte på den övertalighet som förbundet då kände till. Det har inte heller påståtts från CF:s sida att förbundet under förhandlingen uttryckligen klargjorde för kommunen att en förutsättning för att förbundet skulle ingå överenskommelsen om turordningskretsar var att inte fler än två medlemmar i förbundet skulle kunna komma i fråga för uppsägning. Arbetsdomstolen finner därför inte visat att förbundets uppgivna förutsättning för att ingå överenskommelsen varit synbar för kommunen. Avtalet kan följaktligen inte anses ogiltigt på den av förbundet åberopade grunden.

Har kommunen begått turordningsbrott och brutit mot sin förhandlingsskyldighet vid uppsägningen av S.Å-M.?

CF har i andra hand påstått att överenskommelsen i mars 1993 om turordningskretsar inte var gällande när S.Å-M. sades upp i augusti 1995. Förbundet hävdar att kommunen vid uppsägningen bröt mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen och kap. II § 2 mom. 4 e) AB 94 och att kommunen också inför uppsägningen brast i sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen.

Utgångspunkten för CF:s andrahandsgrund är att överenskommelsen den 1 mars 1993 i och för sig var giltig. Enligt förbundet var överenskommelsen emellertid inte längre gällande i augusti 1995, eftersom det då var fråga om en annan arbetsbristsituation än den då avtalet om turordningskretsar träffades; avtalet gällde då inte längre.

Kommunen däremot hävdar att överenskommelsen om turordningskretsar gällde och tillämpades korrekt vid uppsägningen av S.Å-M.. Enligt kommunen förelåg det vid uppsägningstillfället i augusti 1995 samma arbetsbristsituation som vid förhandlingarna våren 1993. Någon skillnad i medelstilldelning eller turordning har enligt kommunen inte skett sedan dess och inte heller har några nya beslut om neddragningar fattats. Kommunen har också bestritt att förhandlingsskyldigheten inte fullgjordes före uppsägningen.

Så som arbetsdomstolen redan uttalat får överenskommelsen den 1 mars 1993 uppfattas så att den gällde de omplaceringar och eventuella uppsägningar som föranleddes av organisationsförändringen inom enheten Teknisk produktion som då var aktuell och en följd av kravet på kostnadsnedskärningar. Med de överenskomna turordningskretsarna kom S.Å-M. att bli övertalig på enheten. Såvitt framkommit kunde något fortsatt arbete inom ramen för hennes anställning inte längre erbjudas och kommunen förklarade vid förhandlingen den 8 mars 1993, att hon därför skulle omplaceras och eventuellt också sägas upp.

Av utredningen i målet framgår att S.Å-M. härefter kom att sysselsättas i arbeten av mer tillfällig karaktär. I februari 1994 lät emellertid enheten LK Arbetsmarknad, som hade fått ansvaret för att söka finna omplaceringsmöjligheter för henne, meddela att man inte längre kunde finna några alternativa arbetsuppgifter för henne. Ansvaret för vidare åtgärder gick då åter till enheten Teknisk produktion, där S.Å-M. hade sin anställning i kommunen. I början av 1994 fick hon ett erbjudande om ett projektarbete åt Kommunledningskontoret som hon accepterade. Detta arbete upphörde den 1 juni 1995.

Den 22 maj 1995 hölls en lokal förhandling mellan kommunen och CF, i förhandlingsprotokollet angiven som en "Förhandling enligt § 29 LAS rörande uppsägning pga arbetsbrist av - - - S.Å-M.". Inledningsvis har som bakgrund till förhandlingen antecknats bl.a. de förhandlingar om övertalighet inom enheten Teknisk produktion som inleddes den 8 februari 1993, om den centrala förhandling som hölls i april 1993, om det i mars 1993 ingångna kollektivavtalet om turordningskretsar och om att LK Arbetsmarknad meddelat att man inte kunnat finna något nytt lämpligt arbete åt S.Å-M.. Efter hänvisning i § 1 i protokollet till turordningskretsen för BOK 528 redovisas där arbetsgivarens inställning att S.Å-M. skulle sägas upp på grund av arbetsbrist, en bedömning som CF enligt anteckning konstaterade var arbetsgivarens ensidiga och skedde på arbetsgivarens ansvar. Den lokala förhandlingen följdes den 22 juni 1995 av en central förhandling enligt 14 § medbestämmandelagen som slutade i oenighet.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden såvitt gäller förbundets påstående om turordningsbrott.

Det finns inte någon tidsbegränsning inskriven i protokollet den 1 mars 1993 gällande överenskommelsen samma dag om turordningskretsar. Det har inte heller av utredningen i övrigt kommit fram något stöd för att överenskommelsen hade begränsad giltighetstid. M.C., C.B. och L.P. har under förhören uppgett att det inte fördes några diskussioner om för vilken tid överenskommelsen skulle gälla, medan L.J. och K.W. har uppgett att de inte kan erinra sig att frågan togs upp till någon särskild diskussion. Såväl de som C.B. och L.P. har dock förklarat att de har uppfattningen att överenskommelsen inte var tidsbegränsad.

Av den förebragta utredningen drar arbetsdomstolen slutsatsen att avtalet om turordningskretsar alltjämt var gällande när S.Å-M. sades upp 1995.

Av utredningen framgår vidare att kommunen i mars 1993 aviserade att S.Å-M. skulle omplaceras och eventuellt också sägas upp på grund av arbetsbrist. Omplaceringsåtgärder vidtogs också därefter och dessa ledde fram till att hon kom att sysselsättas med olika arbetsuppgifter till utgången av juni 1995. Enligt C.B. och L.P. skedde fram till dess inte några förändringar inom enheten Teknisk produktion som berörde S.Å-M:s situation och avtalsparterna förde inte några nya diskussioner om turordning. Förbundet har inte heller påstått något annat.

När kommunen i augusti 1995 sade upp S.Å-M. får detta därför ses som den yttersta åtgärd som kommunen i mars 1993 hade aviserat som en följd av den redan då uppkomna övertaligheten inom enheten Teknisk produktion. Vid uppsägningstillfället hade kommunen därför att följa den indelning i turordningskretsar som följde av den ännu gällande överenskommelsen den 1 mars 1993. Det är ostridigt att uppsägningen av S.Å-M. med BOK 528 som turordningskrets är korrekt. Förbundet har inte påstått att kommunen på någon annan grund brutit mot gällande turordningsregler. Något turordningsbrott har därför inte förekommit från kommunens sida när S.Å-M. sades upp den 20 augusti 1995.

Vad så gäller förbundets påstående att kommunen brutit mot sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen gör arbetsdomstolen följande bedömning.

Innan en arbetsgivare säger upp en arbetstagare är arbetsgivaren skyldig att iaktta vissa föreskrifter. I de fall då uppsägningen beror på arbetsbrist hänvisas i 29 § anställningsskyddslagen till 11-14 §§ medbestämmandelagen. Enligt 11 § första stycket första meningen denna lag är arbetsgivaren skyldig att på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal, innan arbetsgivaren beslutar om en viktigare förändring av sin verksamhet. Arbetsgivaren har enligt andra meningen i samma stycke också en sådan förhandlingsskyldighet innan han beslutar om någon viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som tillhör organisationen.

Som redan sagts har den arbetsbrist som legat till grund för uppsägningen av S.Å-M. sitt ursprung i den övertalighet som uppkom inom enheten Teknisk produktion våren 1993. Arbetsdomstolen har inte uppfattat det så att CF hävdar att kommunen då brast i sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § första stycket första meningen medbestämmandelagen. I vart fall finns det inte i målet något som talar för att det förhållit sig så.

Såvitt framgår av utredningen i målet var förhållandena inom enheten Teknisk produktion såvitt avser S.Å-M. ännu vid uppsägningen av henne i augusti 1995 desamma som år 1993. CF har inte åberopat några omständigheter som före uppsägningen av henne skulle ha föranlett kommunen att initiera någon sådan förhandling som avses i 11 § första stycket första meningen medbestämmandelagen. Enbart det förhållandet att en lång tid förflutit sedan kommunen år 1993 förhandlade om dimensionering av personalstyrkan på enheten utgör inte någon sådan omständighet.

Uppsägningen av S.Å-M. i augusti 1995 föregicks av en lokal förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen och en efterföljande central förhandling. Fråga var om förhandlingar som rörde hennes anställningsförhållande, dvs. förhandlingar enligt andra meningen i paragrafens första stycke. Med dessa förhandlingar fullgjorde kommunen sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen.

Något brott mot kommunens förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen är således inte visat.

Arbetsdomstolens slutsatser

CF har inte i någon del styrkt sin talan. Denna skall därför avslås.

Vid denna utgång skall CF som tappande part ersätta kommunen för dess rättegångskostnader. Yrkad ersättning har vitsordats.