AD 1997 nr 98

Parter:

Svenska Träindustriarbetareförbundet; Träindustriförbundet; Sundo Aktiebolag

Nr 98

Svenska Träindustriarbetareförbundet

mot

Träindustriförbundet och Sundo Aktiebolag i Osby.

Mellan Träindustriförbundet och Svenska Träindustriarbetareförbundet gäller kollektivavtal. Sundo Aktiebolag (nedan benämnt Sundo) är medlem i Träindustriförbundet och därigenom bundet av kollektivavtalet.

Sundo bedriver verksamhet som i huvudsak består av att montera skolmöbler av komponenter som inköpts från underleverantörer. Tillverkningsarbetet är indelat på två avdelningar varav den ena är en specialavdelning. På specialavdelningen görs justeringar och anpassningar av komponenter till möbler som inte ingår i standardsortimentet men som beställts av kunder.

På grund av arbetsbrist verkställde Sundo den 25-26 mars 1996 uppsägning av sju anställda, varav J.R. var en. Vid uppsägningen gjordes avsteg från den på enbart anställningstid grundade turordningslistan bl.a. på sådant sätt att A.S., som hade kortare anställningstid än J.R., fick behålla sin anställning.

Mellan parterna har uppkommit tvist om arbetsgivaren brutit mot 22 § anställningsskyddslagen genom att säga upp J.R. trots att denne hade längre anställningstid än A.S..

Sedan full enighet ej kunnat nås efter lokala och centrala förhandlingar har Svenska Träindustriarbetareförbundet väckt talan vid arbetsdomstolen mot Träindustriförbundet och Sundo och yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta Sundo att till J.R. utge

1. allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 21 oktober 1996 till dess betalning sker samt

2. ekonomiskt skadestånd med dels 10 860 kr avseende tiden den 6 juni 1996 till den 28 juli 1996, dels 400 kr per månad avseende tiden den 16 september 1996 till och med den 31 mars 1997, dels 360 kr per månad från den 1 april 1997 till den 5 juni 1997 jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppen från den sista dagen i respektive förfallomånad till dess betalning sker.

Svenska Träindustriarbetareförbundet har vidare yrkat förbehåll för rätt att senare föra talan om ersättning för ekonomisk skada som kan uppkomma för tiden efter dagen för huvudförhandling i målet.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet men vitsordat skäligheten i och för sig av de yrkade ekonomiska skadestånden och ränteyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande

Svenska Träindustriarbetareförbundet

Sundo bedriver verksamhet som i huvudsak består av att montera ihop skolmöbler av komponenter som bolaget köpt från underleverantörer. I mars 1996 hade företaget ca 40 kollektivanställda och 25-30 tjänstemän. Monteringsarbetet sker på två avdelningar varav den ena är en specialavdelning. På specialavdelningen görs justeringar och anpassningar på standardmöbler enligt beställarens önskemål. Justeringarna utförs enligt ritningar och anvisningar upprättade av tjänstemän. Fabriken har en enkel maskinell utrustning och det mesta arbetet utförs maskinellt. I mars 1996 fördes vid Sundo förhandlingar om uppsägningar på grund av arbetsbrist varvid sju anställda sades upp. Bland de uppsagda var montörerna J.R. och M.P.. Genom uppsägningen av dessa bröt Sundo mot turordningsbestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen då specialarbetaren A.S. och fastighetsförvaltaren M.M. - vilka hade kortare anställningstid än J.R. och M.P. - fick behålla sina anställningar. Efter förhandlingar återtog Sundo uppsägningen av M.P. och sade i stället upp fastighetsförvaltaren M.M.. Uppsägningen av J.R. kvarstod dock. Sakliga skäl för att frångå turordningen beträffande J.R. saknades. A.S. arbetar på specialavdelningen och vikarierar även som arbetsledare. Någon s.k. nyckelperson i företaget kan A.S. inte anses vara och hans arbetsuppgifter kunde ha övertagits av R.F. och G-B.E., vilka hade kvalifikationer för uppgifterna och var villiga att överta dem. En omplacering av R.F. och G-B.E. skulle ha medfört att J.R. kunde behålla sin anställning. Både R.F. och G-B.E., vilka inte blivit uppsagda, har längre anställningstid än J.R. och A.S..

Dagligen utnyttjar Sundo sin rätt att flytta om arbetstagarna med hänsyn till rådande arbetsförhållanden och arbetsstyrka. Även i den nu aktuella situationen skulle bolaget ha utnyttjat denna möjlighet till omdisponering, vilket bolaget slutligen gjorde såvitt avsåg montören M.P. då denne fick behålla sin anställning medan fastighetsförvaltaren M.M. blev uppsagd.

G-B.E. var kvalificerad för A.S:s arbetsuppgifter som vikarierande arbetsledare och R.F. för dennes arbetsuppgifter vid specialavdelningen. R.F. har varit verksam inom branschen sedan 1962 och anställd vid Sundo sedan 1975. R.F. var från början resemontör med ansvar för såväl utförandet som ekonomin och han har en gedigen erfarenhet som specialsnickare. A.S:s arbetsuppgifter är inte så kvalificerade att R.F. inte skulle kunna ha utfört uppgifterna.

Sammanfattningsvis gör Svenska Träindustriarbetareförbundet gällande att Sundo brutit mot turordningsbestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen genom att underlåta att omplacera G-B.E. och R.F. till A.S:s arbetsuppgifter så att J.R. kunnat få behålla sitt arbete.

J.R. har sedan den 16 september 1996 anställning hos ett annat företag.

Arbetsgivarparterna

Sundo har nu 77 anställda varav 33 är kollektivanställda. Av kollektivavtalet framgår lägsta lön för olika kategorier av anställda, vilka är indelade i special- och yrkesarbetare. Till kategorin specialarbetare hänförs förmän och de som arbetar självständigt. Övriga tillhör kategorin yrkesarbetare.

På grund av arbetsbrist var Sundo tvunget att säga upp sju montörer. När Sundo i mars 1996 verkställde uppsägningarna gjorde företaget avsteg från den på enbart anställningstid grundade turordningen varvid bl.a. J.R. sades upp och A.S. - som hade kortare anställningstid - fick stanna kvar på grund av att Sundo ansåg att A.S. var att betrakta som en s.k. nyckelperson som inte kunde ersättas av någon annan i företaget. A.S. är specialarbetare och ställföreträdande arbetsledare. I hans arbetsuppgifter vid företaget ingår att efter ritning eller skiss tillverka skåp som inte ingår i bolagets standardsortiment. J.R. saknade kvalifikationer att överta A.S:s arbetsuppgifter. Någon skyldighet förelåg inte för Sundo att omplacera G-B.E. och R.F. genom att dela upp A.S:s arbetsuppgifter mellan dessa två. G-B.E. och R.F. var inte uppsagda utan kunde, med hänsyn till långa anställningstider, beredas fortsatt arbete. Det vitsordas att såväl G-B.E. som R.F. skulle ha varit villiga att överta A.S:s arbetsuppgifter. G-B.E. var dessutom kvalificerad att överta A.S:s arbetsuppgifter såsom arbetsledare. R.F. däremot saknade kompetens för A.S:s arbetsuppgifter vad avsåg specialarbetet. A.S. har - till skillnad från R.F. - en tvåårig träteknisk utbildning vilken utgör ett krav för att upprätthålla den tjänst A.S. innehar. Enligt ingenjören T.S. - som utfört en utredning avseende A.S:s arbetsuppgifter - kan R.F. i dagsläget inte ersätta A.S. och om A.S. skulle bli uppsagd finns endast en kompetent snickare kvar, vilket skulle medföra att verksamheten blir mycket sårbar.

Sammanfattningsvis gör Sundo gällande i första hand att bolaget inte har någon rättslig skyldighet enligt 22 § anställningsskyddslagen att omplacera R.F. och G-B.E. till A.S:s arbetsuppgifter för att på så sätt undvika uppsägning av J.R.. Det är ostridigt att J.R. inte hade tillräckliga kvalifikationer för A.S:s arbetsuppgifter samt att R.F. och G-B.E. kunde beredas fortsatt arbete, dvs. inte löpte risk att bli uppsagda. En omplacering enligt 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen förutsätter att den berörde arbetstagare har tillräckliga kvalifikationer att överta samtliga förekommande arbetsuppgifter efter skälig inlärningstid. En arbetsgivare är inte skyldig att acceptera en omplacering som innebär att aktuella arbetsuppgifter delas upp mellan två eller flera arbetstagare. För det andra görs det gällande att R.F. saknade tillräckliga kvalifikationer för A.S:s arbetsuppgifter som specialarbetare.

Domskäl

Sundo sade i mars 1996 upp sju anställda på grund av arbetsbrist, däribland montören J.R.. A.S., som hade kortare anställningstid än J.R., fick samtidigt behålla sin anställning. Svenska Träindustriarbetareförbundet har gjort gällande att Sundo därigenom brutit mot 22 § anställningsskyddslagen och ådragit sig skyldighet att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd till J.R..

Enligt arbetstagarsidan kunde Sundo ha låtit J.R. fortsätta att arbeta som montör och i stället sagt upp A.S.. Det är ostridigt att J.R. inte hade tillräckliga kvalifikationer för och kunde omplaceras till A.S:s arbetsuppgifter. Arbetstagarsidans inställning är att Sundo skulle ha omplacerat två andra montörer, G-B.E. och R.F., vilka hade längre anställningstider än både J.R. och A.S., på så sätt att G-B.E. övertog A.S:s uppgift att vara vikarierande arbetsledare och R.F. övertog A.S:s uppgifter vid specialavdelningen.

Arbetsgivarparterna har bestritt påståendet om brott mot turordningsbestämmelserna på i huvudsak två grunder. Arbetsgivarparterna har i första hand gjort gällande att det inte föreligger någon skyldighet för arbetsgivaren att företa de omplaceringsåtgärder som arbetstagarsidan menar att Sundo bort göra för att bereda J.R. fortsatt arbete. I andra hand har arbetsgivarsidan gjort gällande att R.F. inte har tillräckliga kvalifikationer för A.S:s arbetsuppgifter vid specialavdelningen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Beträffande frågan om vilka kvalifikationer A.S:s arbetsuppgifter kräver och vilka kvalifikationer R.F. besitter har vittnesförhör ägt rum med klubbordförande G.J. på Svenska Träindustriarbetareförbundets begäran och med ingenjören T.S. på arbetsgivarparternas begäran. Vidare har arbetsgivarparterna som skriftlig bevisning åberopat en av T.S. upprättad besöksrapport.

Arbetsdomstolen går först in på frågan om det enligt anställningsskyddslagen föreligger en skyldighet för Sundo att företa de omplaceringsåtgärder som enligt arbetstagarsidan skulle ha vidtagits för att J.R. skulle kunna fortsätta att arbeta som montör.

22 § anställningsskyddslagen innehåller bl.a. följande föreskrift. Kan en arbetstagare endast efter omplacering beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren, gäller som förutsättning för företräde enligt turordningen att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet.

Bestämmelsen kan enligt sin ordalydelse uppfattas så att det är den av uppsägning på grund av arbetsbrist hotade arbetstagaren som först efter omplacering kan beredas fortsatt arbete som då måste ha tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet. I detta fall är dock situationen inte sådan. Arbetstagarsidans inställning är ju att J.R. skulle ha fortsatt att utföra samma arbete som tidigare och omplaceringsåtgärderna skulle ha avsett andra arbetstagare. I förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag, närmare bestämt i specialmotiveringen (prop. 1973:129 s. 261), finns dock uttalanden som ger ett visst stöd för arbetstagarsidans ståndpunkt. Där sägs bl.a. följande om turordningsreglerna.

Reglerna innebär vidare att det krävs av arbetsgivaren att han utnyttjar annan föreliggande möjlighet att fortsätta driften utan att omplacera den företrädesberättigade arbetstagaren, om sådan möjlighet står till buds. Därvid kan det självfallet komma i fråga att i stället förflytta annan arbetstagare med de erforderliga kvalifikationerna, även om denne skulle kunna åberopa ännu längre anställningstid.

Varken lagtexten, arbetsdomstolens hittillsvarande praxis eller de nyssnämnda motivuttalandena kan sägas ge något bestämt besked om hur långt arbetsgivarens skyldigheter sträcker sig i det nu aktuella hänseendet (Jfr Lunning, Anställningsskydd, 1989, s. 367 f.). Arbetsdomstolen anser sig emellertid inte heller ha anledning att i detta fall ta definitiv ställning till frågan om en arbetsgivare i någon situation kan vara skyldig att vidta en eller flera omplaceringar av någon eller några arbetstagare för att en annan arbetstagare skall kunna behålla sina arbetsuppgifter. Det hänger samman med övriga omständigheter i detta fall. Här är det inte endast en fråga om att ersätta en arbetstagare med en annan. De åtgärder arbetstagarsidan förespråkar skulle nämligen också förutsätta att arbetet organiserades på ett annat sätt än tidigare. En förutsättning för att J.R. skulle kunna beredas fortsatt arbete är ju att A.S:s arbetsuppgifter delas upp på två andra arbetstagare. Saken kan med visst fog uttryckas så att arbetsgivaren skulle bli skyldig att inrätta andra befattningar än de som tidigare funnits. Detta skulle enligt arbetsdomstolens mening gå utöver den omplaceringsskyldighet som enligt anställningsskyddslagen åvilar arbetsgivaren. Ett annat ställningstagande skulle innebära inte bara en inskränkning i arbetsgivarens i arbetsledningsrätten ingående rätt att organisera verksamheten på det sätt han finner lämpligt utan också att arbetsgivarens beslut i arbetsledningsfrågor skulle kunna komma att prövas av domstol. Konsekvenserna av ett sådant ställningstagande kan knappast överblickas.

Arbetsdomstolen kommer mot bakgrund av det anförda till slutsatsen att omständigheterna är sådana att Sundo inte haft skyldighet att genomföra de åtgärder som enligt arbetstagarsidan skulle ha vidtagits för att J.R. skulle få behålla sina arbetsuppgifter. Arbetstagarsidans yrkanden skall därför avslås.

Arbetsdomstolen vill tillägga följande. Även om någon rättslig skyldighet inte föreligger, kan en arbetsgivare, som finner att organisationen ändå kommer att få en lämplig utformning, företa omorganisationer och t.ex. inrätta andra befattningar än de som funnits tidigare för att tillgodose intresset att undvika uppsägning av arbetstagare med längre anställningstid än sådana arbetstagare som efter dessa åtgärder sägs upp. Sådana frågor kan bli föremål för förhandlingar enligt 11-14 §§medbestämmandelagen (se 29 § anställningsskyddslagen).

Svenska Träindustriarbetareförbundet skall som tappande part utge ersättning till arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader. Om ersättningens storlek råder ingen tvist.