AD 1998 nr 107

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Karlstads kommun

Nr 107

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Karlstads kommun.

Mellan Karlstads kommun och Svenska Kommunalarbetareförbundet gäller kollektivavtal.

L.L. är medlem i förbundet. Han har sedan den 1 februari 1991 varit anställd hos kommunen som trafikövervakare vid Trafikövervakningen, Tekniska verken.

L.L. sades upp av kommunen den 16 december 1996 med sex månaders uppsägningstid. Som grund för uppsägningen åberopade kommunen skäl som var att hänföra till L.L. personligen.

Uppsägningen har lett till tvist mellan parterna. Förbundet har väckt talan vid arbetsdomstolen mot kommunen och har därvid yrkat att arbetsdomstolen

1. ogiltigförklarar uppsägningen av L.L.,

2. förpliktar kommunen att till L.L. utge allmänt skadestånd om 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan, den 6 oktober 1997, tills betalning sker, samt

3. förpliktar kommunen att till L.L. utge ekonomiskt skadestånd för utebliven lön med 4 320 kr från den 22 december 1997 t.o.m. den 31 december 1997, med 12 959 kr per månad från den 1 januari 1998 t.o.m. den 31 maj 1998 samt med 7 344 kr från den 1 juni 1998 t.o.m. dagen för huvudförhandling i målet, allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 27:e i varje månad varpå skadeståndet belöper tills betalning sker.

Förbundet har slutligen yrkat att det förbehålls rätten att i mån av befogenhet föra talan om ytterligare ekonomiskt skadestånd till L.L. avseende tiden efter huvudförhandlingen i målet.

Kommunen har bestritt yrkandena. Yrkandena om ekonomiskt skadestånd liksom yrkad ränta har vitsordats som skäliga.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen förordnade i interimistiskt beslut den 22 december 1997 att L.L:s anställning hos kommunen omedelbart skulle upphöra.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

L.L. är född år 1949. Han anställdes som trafikövervakare i kommunen den 1 februari 1991. Dessförinnan arbetade han som bilskollärare i Karlstad. Han var därför redan när han påbörjade sin anställning som trafikövervakare väl förtrogen med för Karlstad gällande trafikregler och trafikskyltning. I början av anställningen fick L.L. dessutom genomgå en utbildning för trafikövervakare.

L.L. är mycket intresserad av sitt arbete. Han vill inte göra fel utan vill tillämpa trafikreglerna på ett korrekt sätt och kunna stå för det han gör. Om någon trafikant ifrågasätter hans agerande vill han kunna förklara det.

L.L. underrättades i slutet av november 1996 om att kommunen hade för avsikt att säga upp honom. Enligt kommunen var grunden för den tilltänkta uppsägningen att L.L. inte arbetade utifrån kommunens överenskomna policy för trafikövervakare, att han hade arbetsvägrat, att han inte hade rättat sig efter rutinerna för sjukanmälan, sjukintyg och uttag av arbetskläder, att han hade brutit mot uppgjort patrulleringsschema och att han hade varit på arbetsplatsen utom arbetstid. Den 16 december 1996 sades han upp. Det bestrids att L.L. skulle ha agerat på ett sätt som gett kommunen skäl att säga upp honom. Kommunen har inte haft saklig grund för uppsägningen. I enlighet med bestämmelserna i anställningsskyddslagen skall därmed uppsägningen förklaras ogiltig och L.L. tillerkännas yrkat skadestånd.

Kommunen

L.L. sades upp den 16 december 1996 med sex månaders uppsägningstid.

L.L:s arbetsuppgifter bestod av trafikövervakning i kommunen samt av service och rådgivning till allmänheten angående denna övervakning. Arbetstiderna är fastlagda i ett schema, i huvudsak under dagtid. Trafikövervakarna arbetar för det mesta två och två, till fots eller i bil. Trafikövervakarna utgör en självstyrande grupp där arbetstagarna har vissa möjligheter att välja vem de vill arbeta med för dagen. L.L:s närmaste chef var S.T.

Gatukontoret i kommunen ansvarar för trafikövervakningen. Kommunens trafikövervakare utfärdar parkeringsanmärkningar. Allmänheten kan hos Polismyndigheten i Karlstad begära rättelse av parkeringsanmärkningar. Polismyndighetens beslut kan i sin tur överklagas till Karlstads tingsrätt.

De av kommunen beslutade parkeringsbestämmelserna uppdateras och förs kontinuerligt in i trafikliggaren. I Karlstads kommun beslutar Trafiknämnden om lokala trafikföreskrifter.

Trafikövervakarna och arbetsledarna har tillsammans med organisationskonsulten P.W. utarbetat en arbetspolicy. Arbetspolicyn innehåller riktlinjer om vilket förhållningssätt som skall gälla gentemot allmänheten och då särskilt bilförare i parkeringssituationer. Den har följande innehåll.

En professionell trafikövervakare arbetar utifrån huvudprinciperna tillgänglighet, framkomlighet, trafiksäkerhet. Detta uppnås genom att vara vid rätt plats vid rätt tid, vara en god informatör, visa och se möjligheter, behålla lugnet, vara lyhörd; hellre fria än fälla, vara ärlig och korrekt, möta kunderna på ett mjukt och positivt sätt, gå före med gott exempel även privat. Hålla sig informerad om gällande trafikliggare.

P.W. arbetade tillsammans med hela trafikövervakargruppen fram en handling som utvisar vad hela gruppen kommit överens om skall vara ett professionellt respektive icke professionellt beteende i yrkesutövningen. Den har följande innehåll.

Vad är ett prof beteende Vad är ett icke prof beteende

Känsla, lust, Aggressiv, ångest,

glädje, tydlighet obalans, onyans

Balans

Värdigt Skrika

Kunnigt Domdera

Informativt Oartig

Trafiksäkerhetsmässigt Nedlåtande

Hjälpande Trycka ner

Förmedla råd, kunskap Sparka på liggande

Hjälpsam Mästra

Alla möter alla Långsint

Förlåtande Förolämpar

Respekt Ironi

Lyhördhet Inte lyssna

Att kunna ta emot

konstruktiv kritik Strunta i andra

Ta emot andras kunskap Avundsjuka

Att kunna ge konstruktiv

kritik Prestige

Redan under inledningsfasen av L.L:s anställning uppkom återkommande diskussioner mellan honom själv och arbetsledningen främst angående tolkningen av vissa företeelser vid trafikövervakningen inom kommunen. Några begrepp som L.L. förfäktade en egen tolkning av var "datumzon" och "vändzon". Hans chefer och arbetsledare tolkade gemensamt begreppen på ett visst sätt och detta ledde till ständiga diskussioner och skärmytslingar mellan dem och L.L. Som ett resultat av diskussionerna mellan L.L. och hans chefer skrev S.T. och gatuchefen B.S. en skrivelse den 27 januari 1995 med tydliga instruktioner och klargöranden till Trafikövervakningssektionen. Handlingen har i huvudsak följande innehåll.

Angående datumzon och vändzon

Datumzon följande tolkning skall gälla:

Kommunens datumzon tar över privata zoner oberoende av deras skyltning. Övervakning av datumzon skall ske.

Vändzon:

Övervakning av dessa zoner skall ske.

I de fall dessa direktiv som ovan angivits visar sig vara felaktiga och den problematik som kan följa på detta, tar undertecknade på sig ansvaret.

Konflikten mellan arbetsledningen och L.L. trappades upp under år 1995 och kom även att omfatta allvarlig kritik från allmänheten riktad mot L.L:s sätt att utföra sina arbetsuppgifter. Till slut ledde L.L:s misskötsamhet och samarbetsproblemen mellan L.L. och arbetskamraterna respektive arbetsledningen till att kommunen ansåg sig tvungen att säga upp L.L.

De enskilda fall av misskötsamhet som kommunen lägger L.L. till last

De olika enskilda fall av misskötsamhet som kommunen åberopar som grund för uppsägningen är följande.

År 1995

Den 13 juni 1995 utdelade L.L. en parkeringsanmärkning till en person som heter C.H. under kränkande former. Han uppträdde överlägset och arrogant mot henne.

Under andra hälften av 1995 hade L.L:s arbetsledare S.T. ett samtal med L.L. i närvaro av dennes facklige representant G.S. Vid samtalet klargjorde S.T. att arbetsgivaren inte accepterade att L.L. var på arbetet under ledig tid, ringde på andras telefoner och hade privata besökare på arbetsplatsen under ledig tid. Skälen till samtalet var att L.L. ofta befann sig på sin arbetsplats under ledig tid och då uppträdde mycket störande gentemot arbetskamrater och arbetsledning. Vidare ringde L.L. ofta på andras öppna telefoner på kvällar och helger när han var ledig från arbetet och över huvud taget inte skulle vara där.

Under perioden tisdagen den 7 till torsdagen den 16 november 1995 var L.L. frånvarande från arbetet på grund av sjukdom. Han gjorde inte någon sjukanmälan enligt de väl inarbetade rutiner som samtliga arbetstagare känner till. Rutinerna består av sjukanmälan från första sjukdagen till den person i gruppen som sköter administrationen av sjukfrånvaron. L.L. inkom inte heller med något sjukintyg efter sju sjukdomsdagar.

Den 17 november 1995 skulle L.L. enligt tjänstgöringsschemat arbeta kl. 09.00-15.00. Han avslutade dock inte arbetspasset utan satt kvar i en patrullbil, där han inte skulle befinna sig, under hela eftermiddagen till kl. 18.00. L.L. har krävt att få denna tid godkänd som övertidsarbete vilket arbetsgivaren inte har accepterat. Samma kväll befann sig L.L. på arbetsplatsen med en privat besökare. Detta skedde helt emot arbetsgivarens önskemål.

År 1996

Den 2 januari 1996 hade L.L. semester men befann sig ändå på arbetsplatsen. Han uppträdde störande, kommenterade sina arbetskamraters arbete och talade om för dem hur de skulle göra och agera i olika situationer. Han läste högt ur lagboken och irriterade sina arbetskamrater på allehanda sätt.

Samma situation förelåg den 3 januari 1996. L.L. var på arbetsplatsen trots att han hade semester. Han uppträdde störande.

Den 30 januari 1996 befann sig L.L. på arbetsplatsen när han enligt arbetsschemat skulle vara ute och patrullera på gatorna. Hans arbetspass slutade kl. 18.00 men L.L. var på arbetsplatsen kl. 17.11, således under pågående arbetsskift.

Den 23 februari 1996 kom en faktura avseende inköp av kommentarer till trafiklagstiftningen S.T. till handa. Enligt delegationsordningen och vid arbetsplatsen väl kända rutiner sker samtliga inköp via S.T. Det visade sig att L.L. helt på eget bevåg själv beställt fyra exemplar av kommentaren. I normala fall beställs endast ett exemplar av kommentaren. Den 26 februari 1996 höll S.T. ett allvarligt samtal med L.L. och påpekade det felaktiga i detta för L.L. som svarade att han vidhöll att han hade agerat riktigt.

Den 1 mars 1996 befann sig L.L. ånyo på arbetsplatsen efter arbetstidens slut. Enligt schemat slutade han kl. 16.30 men var kvar i lokalerna till kl. 18.00.

Den 16 april 1996 kom L.L. fyra timmar för sent till arbetet utan att ange någon orsak därtill. Kl. 09.00 började ett s.k. APT-möte (arbetsplatsträff). Enligt protokollet från mötet var L.L. närvarande. Detta är emellertid felaktigt. L.L. var inte med på mötet. Han befann sig i stället tillsammans med G.S. på ett möte hos Tekniska verkens direktör G.Z.

Under perioden 6-11 maj 1996 hade L.L., efter beslut av den administrativt ansvarige arbetsledaren, enbart innetjänst. L.L. upplevde detta som mycket negativt och uppträdde under denna period mycket störande mot arbetskamrater och arbetsledare. Han fortsatte att bedriva högläsning ur lagboken och framhärdade i sin egen tolkning av trafikbestämmelserna.

Den 15 maj 1996, under högsäsong för kollektivtrafiken och med insatt kompletteringstrafik, upptäckte L.L. att en stadsbuss hade stannat inom lastzon. L.L. hanterade trafiksituationen på ett felaktigt sätt. Samma dag prejade L.L., som då själv åkte bil, en bilist som stannat till och var på väg att svänga ut i gatan. L.L. vevade ned bilrutan och skrek att han skulle skicka parkeringsboten med posten. Därefter åkte L.L. vidare med bilen. Bilisten upplevde L.L:s agerande som mycket märkligt.

Den 16 maj 1996 var L.L. på arbetsplatsen hela dagen när han enligt arbetsschemat var ledig.

Den 3 juni 1996 var L.L. ånyo på arbetsplatsen under ledig dag. Han befann sig där i omkring två timmar. S.T. har sagt till honom vid upprepade tillfällen att det är synnerligen olämpligt att han på detta sätt stör verksamheten.

Ett arbetsplatsmöte ägde rum den 11 juni 1996. Närvarande vid mötet var arbetsledningen samt samtliga trafikövervakare. Av protokollet från mötet framgår att trafikövervakargruppen, samtliga förutom L.L. och M.E., upplevde problem med L.L. och M.E.. Gruppens åsikter gav uttryck för att L.L. inte arbetade efter den antagna policyn och att han hanterade situationer i arbetet på ett sätt som den övriga gruppen inte accepterade. I protokollet från mötet anges bl.a. följande.

Gruppen (utom 314-318[syftar på L.L. och M.E., domstolens anm.]) har utsett Allan att förmedla vissa problem som övriga i gruppen har gentemot L. och M. Vi vill ha en grupp som är samlad. Att L. inte ger sig in i känsliga situationer (typ NCC-bussbolaget). Att L. inte bosätter sig på arbetsplatsen och har arb.platsen som förråd. Att M. tyglar sitt humör och alltid pratar med folk innan en p-anmärkning skrivs, vi arbetar efter mottot hellre fria än fälla. Alla måste dra åt samma håll. Arb.ledningen står helt bakom gruppens åsikter.

Den 12 juni 1996 sade L.L. till en kvinna med handikappkort att hennes tillstånd skulle kontrolleras. Detta sades av L.L. på ett sätt som kvinnan upplevde som mycket kränkande. Hon kontaktade S.T. och var mycket upprörd.

Den 4 juli 1996 skulle L.L. på eftermiddagen enligt schemat patrullera till fots. L.L. gick över huvud taget inte ut från arbetsplatsen under detta pass.

Samma sak upprepades den 11 juli 1996. L.L. skulle enligt schema patrullera till fots under eftermiddagen i centrala Karlstad. Han tog i stället patrullbilen till en förort i Karlstad.

Den 12 juli 1996 hade S.T. återigen ett allvarligt samtal med L.L. om att det var mycket viktigt att han följde schemat och inte gjorde som han själv ansåg lämpligast.

Den 13 september 1996 befann sig L.L. på arbetsplatsen när han var ledig. Han försökte återigen påverka arbetskamraterna att inte följa arbetsgivarens anvisningar beträffande parkeringszoner. Vidare talade han sig varm för att parkeringsvakter inte skulle utfärda parkeringsanmärkningar enligt de anvisningar och tolkningar som arbetsgivaren, polismyndigheten och länsstyrelsen rekommenderade utan på det sätt som L.L. förordade. L.L:s agerande upplevdes av arbetskamrater och arbetsledare såsom mycket störande.

L.L. åkte den 4 oktober 1996 till vårdcentralen för ett personligt sjukbesök utan att anmäla denna frånvaro enligt de etablerade gängse rutinerna på arbetsplatsen.

Under perioden 7-17 oktober 1996 var L.L. sjuk. Han uppvisade inte något läkarintyg från och med den sjunde frånvarodagen. Den 15 oktober 1996 åkte L.L. på kurs trots att han inte hade friskanmält sig.

Den 23 oktober 1996 hade S.T. ytterligare ett samtal med L.L. Vid samtalet poängterade S.T. att L.L:s beteende inte kunde accepteras, att L.L. måste upphöra med sin olovliga frånvaro och att arbetsgivaren skulle ha sjukintyg vid längre sjukfrånvaro. L.L. uppvisade ett läkarintyg som täckte den aktuella sjukdomsperioden men som var daterat den 17 oktober 1996.

Den 13 november 1996 hade S.T. på nytt ett samtal med L.L. bl.a. om att L.L. felaktigt uttagit vinterskor och allvädersstövlar. Uttaget ägde rum den 18 oktober 1996. På arbetsplatsen finns noggranna och väl kända rutiner för hur uttag får ske. Den aktuella skoaffären har också kännedom om rutinerna och om vilka ekonomiska gränser som gäller.

Gatukontoret i Karlstad kommun begärde yttrande från Polismyndigheten i Karlstad angående L.L:s verksamhet. Polisassistenten M.R. konstaterade i ett yttrande den 5 december 1996 att L.L. var helt olämplig för det arbete som han var satt att utföra. R.L., som är kommissarie och operativ chef vid polismyndigheten, yttrade sig också över L.L:s verksamhet vid kommunens parkeringskontor. Yttrandet, som är ställt till gatuchefen B.S. och daterat den 9 december 1996, har bl.a. följande innehåll.

Sedan Gatukontoret i Karlstads kommun begärt yttrande rörande parkeringsvakten L.L:s verksamhet lämnas följande information:

Polismyndigheten är den instans där allmänheten begär rättelse och bestrider av kommunen utfärdade parkeringsanmärkningar. Överklagas beslutet i polismyndigheten till Tingsrätten för polisman myndighetens/kommunens talan i rätten.

En stor del av de framställningar om rättelse och bestridanden som sker gäller parkeringsvakten L.L.

Polismyndigheten uppfattar L.L. som mycket ambitiös. Han följer lagen fullt ut och fäller hellre än han friar i tveksamma fall.

L.L:s bemötande av trafikanter uppfattas som arrogant och "petigt". Han uppges i många fall "skrika" åt de personer han talar med i samband med parkeringsfrågor. Han uppges hota med bärgning av fordon som inte flyttas omedelbart.

Arbetsmetoderna och förhållningssättet mot allmänheten väcker stor irritation. Detta ger klart negativ PR för gruppen parkeringsvakter.

Ofta uppfattar allmänheten att polisen har hand om parkeringsbevakningen. Det är också ur polisens synpunkt viktigt att allmänheten uppfattar trafikregleringen som meningsfull och innefattar ett trevligt bemötande i en så trevlig stad som Karlstad - Solstaden.

Sammanfattningsvis hävdar kommunen att L.L. konsekvent och egenmäktigt brutit mot överenskomna arbetsmetoder. Han vägrar att rätta sig efter de interna rutiner som arbetsgivaren slagit fast avseende sjukanmälan, sjukintyg och uttag av arbetskläder. L.L. har vid ett flertal tillfällen tolkat trafikregler efter eget gottfinnande. Han arbetar oskickligt och missköter sitt arbete på ett oursäktligt sätt. Arbetsgivaren har inte längre något förtroende för honom. Hans arbetsmetoder upplevs av arbetskamrater, arbetsledning och allmänheten som stötande, vilket lett till att han allvarligt skadat arbetsgivarens förtroende hos allmänheten. L.L:s agerande har en demoraliserande inverkan på arbetskamraterna och arbetsmiljön. L.L:s arbetsmetoder har även fått Polismyndigheten i Karlstad att reagera och agera. L.L. har erbjudits många tillfällen till efterrättelse och givits möjligheter att ändra sitt negativa beteende. Det kan från kommunens sida inte antas att L.L. i framtiden kommer att fungera inom sitt arbete på ett acceptabelt sätt.

Omplaceringsutredning

Arbetsgivaren har undersökt möjligheterna att bereda L.L. annat arbete hos sig. Vid genomgång av de befattningar som fanns och de kvalifikationskrav som angetts för dem konstaterades att L.L. inte hade tillräckliga kvalifikationer för någon av arbetsuppgifterna. Förbundet har också vitsordat att kommunen uppfyllt sin omplaceringsskyldighet beträffande L.L.

Sammanfattande synpunkter

Sammanfattningsvis görs gällande att uppsägningen av L.L. är sakligt grundad. Det är inte skäligt att kräva att kommunen bereder L.L. annat arbete hos sig.

Förbundet

Det bestrids att L.L. inte skulle ha följt kommunens policy för trafikövervakare.

Kommunen är enligt 152 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) skyldig att föra en liggare över de lokala trafikföreskrifterna. Det finns föreskrifter utfärdade av Trafiksäkerhetsverket, "Regler om vägmärken och trafik nr 292" och TSVFS 1987:53. Till föreskrifterna finns också kommentarer av Trafiksäkerhetsverket angående hur de lokala trafikföreskrifterna skall föras in i liggaren. I 152 § vägtrafikkungörelsen stadgas även att de lokala trafikföreskrifterna skall anges med utgångspunkt i vägbeteckning, gatunamn eller annan benämning.

Enligt 2 § förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift får parkeringsanmärkning inte meddelas för överträdelse av en lokal trafikföreskrift om föreskriften inte har märkts ut enligt bestämmelserna i vägmärkesförordningen (1978:1001). Detsamma gäller om föreskriften inte har kungjorts enligt lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar, inte förts in i liggare eller inte kungjorts enligt 152 § vägtrafikkungörelsen.

När en parkeringsvakt utfärdar en parkeringsanmärkning utövar denne myndighetsutövning. Parkeringsvakten är därmed underkastad tjänsteansvar och kan dömas för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken om denne uppsåtligen eller av oaktsamhet genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften.

Enligt 5 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift får en parkeringsvakt låta bli att meddela en parkeringsanmärkning om överträdelsen med hänsyn till omständigheterna i fallet framstår som obetydlig. Stadgandet innebär således att en parkeringsvakt skall utfärda parkeringsanmärkningar vid överträdelser av de lokala trafikföreskrifterna om inte överträdelsen är obetydlig.

Kommunen har påstått att L.L. inte skulle ha följt en skrivelse från kommunen angående hur parkeringsövervakningen skall ske i datumzon och vändzon. Kommunens tolkning av regleringen är dock felaktig och en trafikövervakare som följer skrivelsen gör sig skyldig till en felaktig tillämpning av lagen och dess föreskrifter.

Bemötande av kommunens påståenden om enskilda fall av misskötsamhet

Vad gäller de omständigheter och enskilda händelser som kommunen lagt L.L. till last och åberopat som grund för uppsägningen vill förbundet anföra följande.

År 1995

L.L. har inget minne av att han skulle ha utdelat en parkeringsanmärkning till en person vid namn C.H. den 13 juni 1995. Händelsen kan dock ha inträffat.

Det vitsordas att L.L. befunnit sig på arbetsplatsen utom arbetstid vilket togs upp vid mötet under andra hälften av 1995 med L.L., arbetsledaren S.T. och den facklige företrädaren G.S. närvarande. Det är riktigt att L.L. vid något tillfälle haft en besökare på arbetsplatsen under ledig tid. Han visste inte innan mötet att det skulle ha varit förbjudet. Efter mötet har han inte tagit med sig någon besökare dit. Han uppfattade det inte som att det efter mötet skulle ha varit förbjudet att vara på arbetsplatsen utom arbetstid utan att det var förbjudet att utom arbetstid ta med sig besökare dit. S.T. har inte efter mötet tagit upp frågan om närvaro på arbetet utom arbetstid. Vid de tillfällen som L.L. har varit på arbetet utom arbetstid har det funnits skäl därtill. Bl.a. var det hans uppgift att hålla trafikliggaren á jour. Det stämmer att L.L. ringt telefonsamtal. Från trafikövervakarnas telefoner kunde man bara ringa fem minuter lokalt. Han ringde på andras öppna telefoner för att få information och fakta om trafiklagstiftningen. Han var efter mötet helt införstådd med att han inte skulle ringa på detta sätt. Det bestrids att han skulle ha uppträtt störande på arbetsplatsen. Parkeringsövervakarnas lokal består av tre delar; kontor, kaffeutrymme och kök. Mellan utrymmena finns bara ett slags skärmväggar. Det finns alltså inga slutna rum. Man kan därför var man än befinner sig i lokalen både se och höra de andra personer som befinner sig i lokalen. Det går inte att vara i fred vilket kanske kan uppfattas som irriterande någon gång.

Det bestrids att L.L. inte skulle ha följt rutinerna för sjukanmälan och sjukintyg. Han sjukanmälde sig i samband med att han var sjuk under perioden den 7-16 november 1995. Han har alltid vid de tillfällen han varit sjuk i mer än sju dagar lämnat läkarintyg. Han har erhållit sjuklön för de aktuella dagarna. Arbetsgivaren har inte förrän i samband med uppsägningen i december 1996 påstått att L.L. skulle ha förfarit felaktigt. I § 24 Mom 2 i AB 95 anges följande. "Behov av ledighet på grund av sjukdom, olycksfall eller arbetsskada utöver sju kalenderdagar skall styrkas genom ett intyg från läkare eller tandläkare." AB 95 anger således inte när ett läkarintyg skall vara arbetsgivaren till handa utan bara att sjukdom utöver sju kalenderdagar skall styrkas genom ett läkarintyg.

Det vitsordas att L.L. den 17 november 1995, vilket troligen var en fredag, efter arbetstidens slut kl. 15.00 befann sig i patrullbilen fram till kl. 18.00. Under eftermiddagen biträdde han någon kvinnlig kollega som annars skulle ha arbetat ensam, förmodligen M.E. eller Y.L. Han känner inte till att det skulle vara otillåtet särskilt som han bara körde bilen och inte utfärdade några parkeringsanmärkningar. Fredag eftermiddagar är ofta jobbiga dagar och det är särskilt jobbigt att arbeta ensam en sådan dag. Det bestrids att L.L. skulle ha begärt övertidsersättning. Det är möjligt att L.L. befunnit sig på arbetsplatsen utom arbetstid samma kväll. Det bestrids dock att han då skulle ha haft med sig en privat besökare dit. Efter mötet med S.T. under andra hälften av 1995 har han inte haft med sig någon privat besökare till arbetsplatsen.

År 1996

Det vitsordas att L.L. befunnit sig på arbetsplatsen den 2 och den 3 januari 1996 när han var ledig. Han befann sig där för att reparera trafikövervakaren M.E:s bil som stod i kommunens garage. M.E. hade fått tillstånd av S.T. att ställa bilen där. S.T. sade dessutom själv till L.L. att denne fick vara där. I samband med att L.L. reparerade bilen var han inne i trafikövervakarnas lokal för att dricka kaffe och använda toaletten och omklädningsrummet. Han hade ingen aning om att det skulle ha varit otillåtet. Det bestrids att L.L. skulle ha uppträtt störande.

Den 30 januari 1996 slutade L.L. enligt schemat kl. 16.00. Han har inget minne av dagen i fråga. Det är möjligt att han biträdde någon av sina kvinnliga kollegor som arbetade ensam fram till kl. 18.00.

Vid ett torsdagsmöte bestämde trafikövervakargruppen att de oberoende av vad S.T. tyckte skulle beställa nya kommentarer till trafiklagstiftningen. Y.L. var administratör denna vecka. Hon beordrade L.L. att hämta eller beställa kommentarerna. Böckerna fanns dock inte i lager. Veckan därpå, när M.E. var administratör, beordrade hon L.L. att hämta de fyra kommentarerna vilket han gjorde.

L.L. har inget minne av att han skulle ha befunnit sig på arbetet efter arbetstidens slut den 1 mars 1996. Det är möjligt att så varit fallet.

L.L. har vid ett tillfälle tillsammans med G.S. varit på ett möte hos G.Z. som är t.f. chef för Tekniska verken. Det är förmodligen riktigt att mötet ägde rum den 16 april 1996 och att L.L. således inte var med på det s.k. APT-mötet. Mötet hos G.Z. varade i omkring 30 minuter. Det var inte L.L. som hade kallat till mötet. För att det skulle bli något möte var L.L. tvungen att följa med dit.

Det bestrids att L.L. hade innetjänst under annan tid än den 7 maj 1996 och den 8 maj 1996 på förmiddagen. Företaget Robur skulle hålla kurs för och tillsammans med trafikövervakarna den 13 och 14 maj 1996 och L.L. hade fått i uppgift att förbereda kursen genom att ha innetjänst i en och en halv dag. Han skulle under den tiden förbereda ett frågeunderlag till kursledarna. Det bestrids att L.L. skulle ha uppträtt störande.

Det bestrids att L.L. hanterade trafiksituationen med stadsbussen den 15 maj 1996 på ett felaktigt sätt. Vidare bestrids det att L.L. samma dag skulle ha prejat en bil.

L.L. har inget minne av att han skulle ha befunnit sig på arbetsplatsen den 16 maj 1996. Denna dag var Kristi himmelsfärds dag. L.L. arbetade inte "röda" dagar. Det är möjligt att han varit på arbetsplatsen den aktuella dagen. Han brukade tvätta trafikövervakarnas bilar varje helg. Han visste inte om att han inte fick vara på arbetet. Om han hade vetat det hade han aldrig gått dit.

L.L. har inget minne av att han när han var ledig den 3 juni 1996 skulle ha befunnit sig på arbetsplatsen. Det är möjligt att så varit fallet.

Vad gäller den kritik som anges i protokollet från ett APT-möte den 11 juni 1996 kan konstateras att vissa personer i trafikövervakargruppen behandlade L.L. som luft. De hälsade inte ens på honom.

Det bestrids att L.L. den 12 juni 1996 skulle ha sagt något kränkande till en handikappad kvinna.

L.L. har inget minne av den 4 juli 1996. Det är möjligt att han varit inne under eftermiddagen för att föra in blad i trafikliggaren.

Den 11 juli 1996 var L.L. till stadsdelen Orrholmen under förmiddagen. Det sista han gjorde där innan lunch var att "tempa" upp fem bilar vilket innebär att man kontrollerar ventilställningen på hjulen för att senare kunna se om bilen har flyttats. Efter lunch, när han skulle patrullera till fots, kom han ihåg att han skulle kontrollera bilarna. M.E. skjutsade honom dit, drygt en kilometer, och skjutsade honom sedan in till centrum. Han trodde inte att han agerade felaktigt. Om han hade trott det hade han inte gjort det.

L.L. har inte något minne av ett samtal med S.T. den 12 juli 1996.

L.L. har inget minne av att han när han var ledig den 13 september 1996 skulle ha befunnit sig på arbetsplatsen. Det är möjligt att så varit fallet. Det bestrids att han skulle ha uppträtt störande.

Det bestrids att L.L. inte skulle ha följt rutinerna för sjukanmälan i samband med att han besökte läkare den 4 oktober 1996. Han sjukanmälde sig muntligen samma dag från kl. 14.00 till någon av sina arbetskamrater. Någon administratör fanns då inte där. M.E. skrev dessutom in i almanackan att L.L. var sjuk från kl. 14.00.

Det vitsordas att L.L. var sjuk 7-17 oktober 1996. Han har erhållit sjuklön för hela perioden. Det bestrids att L.L. inte skulle ha följt rutinerna för sjukintyg. Han uppvisade ett läkarintyg för hela sjukfrånvaron för S.T. i samband med att denne kallade upp honom till ett samtal den 23 oktober 1996. Han hade glömt att lämna in det tidigare. Det vitsordas att L.L. gick på kurs den 15 oktober 1996 trots att han var sjukskriven. En av hans kvinnliga arbetskamrater hade bara några dagar tidigare fått tillstånd av S.T. att gå på kurs trots att hon var sjukskriven. Han trodde därför att han inte gjorde fel när han gick på kursen.

L.L. återkom till arbetet den 18 oktober 1996. Han kände sig fortfarande dålig. Tillsammans med M.E. gick han för att hämta ut de vinterskor och allvädersstövlar som han tidigare hade lagt undan i en affär. Det bestrids att han inte skulle ha följt rutinerna för uttag av arbetskläder. Det överskjutande beloppet kom senare att dras från L.L:s lön. Kommunen har därför inte lidit någon skada. Det är riktigt att S.T. vid samtalet med L.L. den 13 november 1996 tog upp frågan om uttaget av skor.

Omplaceringsutredning

Det vitsordas att kommunen uppfyllt sin skyldighet vad gäller omplaceringsutredning i anledning av uppsägningen.

Sammanfattande synpunkter

L.L. är en kunnig och engagerad trafikövervakare. Han har inte misskött sina arbetsuppgifter eller på annat sätt handlat på ett sätt som gett kommunen rätt att säga upp honom från anställningen som trafikövervakare. Den kritik av allvarlig art som kommunen nu riktat mot L.L. angående påstått felaktigt bemötande av trafikanter har arbetsledningen genom S.T. över huvud taget inte tagit upp med L.L. Detta borde arbetsgivaren ha gjort. I den mån L.L. kan anses ha handlat olämpligt har han inte beretts någon möjlighet att ändra på detta. Sammanfattningsvis görs gällande att saklig grund för uppsägningen av L.L. inte förelegat och att uppsägningen strider mot 7 § anställningsskyddslagen. Uppsägningen skall därför ogiltigförklaras och L.L. tillerkännas ekonomiskt och allmänt skadestånd.

Domskäl

L.L. anställdes av Karlstads kommun som trafikövervakare den 1 februari 1991. Han sades upp från sin anställning den 16 december 1996 av personliga skäl. Tvisten i målet gäller frågan om det har förelegat saklig grund för uppsägningen av L.L..

Målet har avgjorts efter huvudförhandling med omfattande muntlig bevisning. På förbundets begäran har L.L. hörts under sanningsförsäkran samt har vittnesförhör hållits med trafikövervakarna A.B., M.E. och L.L., f.d. trafikövervakaren Y.L., trafikkonsulten E.M. och facklige förtroendemannen G.S. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med arbetsledaren S.T., gatuchefen i kommunen B.S., organisationskonsulten P.W., poliskommissarien R.L., trafikövervakarna L.L:s och H.N., parkeringsautomattömmaren B.B. samt med C.H. Parterna har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Som grund för uppsägningen har kommunen åberopat att L.L. alltsedan år 1995 och fram till uppsägningen i december 1996 fortlöpande har misskött sitt arbete. Enligt kommunen har L.L. inte följt kommunens rutiner avseende sjukanmälan, sjukintyg och uttag av arbetskläder, i strid med kommunens regler beställt böcker, befunnit sig på arbetsplatsen och haft privata besökare på arbetsplatsen utom arbetstid, ringt på andras telefoner på arbetsplatsen utom arbetstid, uppträtt störande på arbetsplatsen, inte följt patrulleringsschemat, vid ett tillfälle utan skäl kommit för sent till arbetet, inte följt kommunens policy för trafikövervakare, haft felaktiga arbetsmetoder, hanterat trafiksituationer i förhållande till allmänheten på ett olämpligt sätt och tolkat trafikregler efter eget gottfinnande.

Förbundets inställning är att det inte har förelegat saklig grund för uppsägningen. Därvid har förbundet med något enstaka undantag bestritt de påståenden om L.L. som kommunen har gjort i målet. I fall då förbundet har vitsordat kommunens påståenden har förbundet anfört att L.L. inte kan anses ha handlat felaktigt. Förbundet har gjort gällande att det i alla händelser inte har förelegat saklig grund för uppsägningen eftersom kommunen inte för L.L. klargjort den kritik av allvarlig art som riktats mot honom. I den mån L.L. har betett sig olämpligt har han enligt förbundets uppfattning inte getts någon möjlighet att rätta till saken.

Arbetsdomstolen skall i det följande under skilda avsnitt gå närmare in på de händelser och omständigheter som kommunen har åberopat som grund för uppsägningen av L.L.. Efter att i dessa avsnitt ha tagit ställning till vad som framkommit av utredningen i målet skall domstolen i ett avslutande avsnitt behandla frågan om det har förelegat saklig grund för uppsägningen.

Påståenden om att L.L. inte följt kommunens rutiner avseende sjukanmälan och sjukintyg, m.m.

Kommunen har till en början gjort gällande att L.L. inte sjukanmält sig i samband med att han varit sjuk under tiden den 7-16 november 1995 och inte heller inkommit med sjukintyg efter att ha varit sjuk i sju dagar. L.L. har i den delen uppgett att han sjukanmälde sig i samband med det angivna sjukdomsfallet och att han vid de tillfällen han varit sjuk i mer än sju dagar alltid lämnat sjukintyg. Han har tillagt att han erhållit sjuklön för den aktuella tiden och att kommunen först i samband med uppsägningen ett år senare påtalade för honom att han skulle ha förfarit felaktigt i detta avseende.

Kommunen har inte presenterat någon utredning till stöd för sina påståenden i den här delen. Genom vad som förekommit inför arbetsdomstolen är det därför inte styrkt att L.L. försummade att följa kommunens rutiner vid detta tillfälle.

Kommunen har vidare hävdat att L.L. i oktober 1996 åsidosatte gällande rutiner. Kommunen har därvid anfört att L.L. den 4 oktober besökte vårdcentralen utan att ha sjukanmält sig enligt kommunens rutiner, att han i samband med sjukdom 7-17 oktober i strid med kommunens rutiner underlät att uppvisa ett sjukintyg från och med den sjunde sjukdagen och att han den 15 oktober gick på kurs trots att han då inte hade friskanmält sig.

Det är ostridigt att L.L. den 4 oktober 1996 besökte vårdcentralen, att han var sjuk den 7-17 oktober 1996, att han den 23 oktober 1996 för S.T. uppvisade ett läkarintyg som var daterat den 17 oktober 1996 och som täckte den aktuella sjukdomsperioden samt att han var på kurs den 15 oktober 1996 trots att han inte hade friskanmält sig.

L.L. har i denna del uppgett i huvudsak följande. Han hade känningar från hjärttrakten den 3 oktober 1996 och övervägde att sjukanmäla sig redan då. Han gick trots allt till arbetet dagen därpå. Väl där kände han ånyo av hjärtat. Han fick omedelbart en tid på en vårdcentral. M.E. skjutsade honom dit. Läkaren sade åt honom att han var stressad och att han skulle vara hemma i en vecka. Efter besöket på vårdcentralen sjukanmälde han sig från kl. 14.00 muntligen till någon av sina arbetskamrater. Administratören var då inte där. M.E. skrev in i almanackan samma dag att han var sjuk från kl. 14.00. Han har erhållit sjuklön för hela perioden. - Han trodde inte att det var något fel att gå på kurs trots att han var sjukskriven eftersom en av hans kvinnliga kollegor några dagar tidigare fått lov av S.T. att gå på kurs trots att hon var sjukskriven.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. Genom de uppgifter som lämnats av L.L. och som bekräftas av M.E. är det klarlagt att L.L. sjukanmält sig först efter att han besökt vårdcentralen. Det är vidare klarlagt att L.L. inte inkommit med sjukintyg genast efter sju sjukdagar men att han några dagar senare kunnat styrka giltigt skäl för sin frånvaro med läkarintyg. L.L. har vidare gått på kurs utan att friskanmäla sig. L.L. har alltså i och för sig åsidosatt kommunens rutiner i dessa avseenden. Arbetsdomstolen anser emellertid inte att L.L:s handlande i denna del kan föranleda någon kritik som är av sådan tyngd att den har betydelse för uppsägningsfrågan.

Påståendet om att L.L. inte följt kommunens rutiner avseende uttag av arbetskläder

Kommunen har gjort gällande att L.L. den 18 oktober 1996 felaktigt tog ut vinterskor och allvädersstövlar i strid med de på arbetsplatsen gällande rutinerna för hur uttag får ske. Förbundet har bestritt att L.L. har handlat felaktigt.

Det är genom förhöret med L.L. närmaste chef S.T. klarlagt att det enligt kommunens administrativa föreskrifter krävs en rekvisition för att ta ut arbetsskor, att vissa högsta priser gäller för uttag av skor och att kommunen fått vetskap om L.L.s uttag av arbetsskor först när S.T. erhållit fakturan från skoaffären.

Genom förhöret med L.L. har följande framkommit. Han hade en rekvisition för vinterskor men inte för allvädersstövlar. Han kände till att det krävdes en rekvisition för uttag av arbetsskor men hade inte kunnat få tag på S.T. för att få en rekvisition även för allvädersstövlarna. Han såg i affären att det ena paret skor kostade omkring 500 kr mer och det andra paret skor omkring 300 kr mer än det högsta tillåtna priset. Han kände sig alltjämt dålig efter att ha varit sjuk och efter att ha fått reda på att han led av diabetes. Han funderade därför inte närmare på om köpet stred mot kommunens regler. Om han hade haft kontanter eller kontokort hade han betalat mellanskillnaden direkt i affären. Det överskjutande beloppet kom nu i stället att senare dras från hans lön. Vid mötet med S.T. den 13 november 1996 var S.T. arg för att han hade tagit ut allvädersstövlar utan rekvisition och överskridit de högsta tillåtna priserna. L.L. hade tänkt säga till om uttaget av skorna men glömde bort det.

L.L. har alltså i strid med kommunens regler och utan att i efterhand meddela arbetsgivaren saken tagit ut vinterskor till ett alltför högt pris och allvädersstövlar utan rekvisition och till ett alltför högt pris. Han har här handlat på ett sätt han visste stod i strid med kommunens regler. L.L. kan på denna punkt inte undgå kritik för sitt handlingssätt.

Påståendet om att L.L. beställt böcker i strid med kommunens regler

Kommunen har gjort gällande att L.L. i strid med kommunens regler beställt fyra kommentarer till trafiklagstiftningen. Förbundet har bestritt att L.L. beställt böckerna.

Av utredningen i målet har framgått att trafikövervakarna enligt gällande rutiner inte hade rätt att själva beställa böcker. Genom L.L:s, M.E:s och Y.L:s uppgifter är utrett att det varit hela gruppen av trafikövervakare som vid ett s.k. torsdagsmöte beslöt att införskaffa de aktuella böckerna och att L.L. därefter på order av M.E. varit den som hämtat böckerna. Enligt arbetsdomstolens mening finns det på denna punkt inte fog för någon kritik mot just L.L.

Påståenden om att L.L. uppträtt störande på arbetsplatsen m.m.

Enligt kommunen har L.L. befunnit sig på arbetsplatsen och haft privata besökare på arbetsplatsen utom arbetstid, ringt på andras telefoner på arbetsplatsen utom arbetstid och vid en del tillfällen när han varit på arbetsplatsen utom arbetstid dessutom uppträtt störande i förhållande till arbetskamrater och arbetsledning. Kommunen har därvid gjort gällande att L.L. vistades på arbetsplatsen utom arbetstid den 17 november 1995, den 2 och 3 januari 1996, den 1 mars 1996, den 16 maj 1996 den 3 juni 1996 och den 13 september 1996. Kommunen har vidare gjort gällande att L.L. vid tillfället den 17 november 1995 haft en privat besökare med sig och att han vid tillfällena den 2 och 3 januari 1996 dessutom skulle ha uppträtt störande i förhållande till arbetskamrater och arbetsledning. Kommunen har vidare gjort gällande att L.L. under perioden 6-11 maj 1996 uppträtt störande på arbetsplatsen under arbetstid och att han ringt på andras öppna telefoner på arbetsplatsen utom arbetstid.

L.L. har vidgått att han befunnit sig på arbetsplatsen utom arbetstid den 2 och 3 januari 1996. Vad gäller tillfällena den 17 november 1995, den 1 mars 1996, den 16 maj 1996, den 3 juni 1996 och den 13 september 1996 har han sagt sig inte minnas om han varit där men uppgett att det är möjligt att så varit fallet. Genom förhöret med M.E. är klarlagt att L.L. även befunnit sig på arbetsplatsen utom arbetstid den 17 november 1995, den 1 mars 1996 och den 3 juni 1996. Det är därigenom utrett att L.L. befunnit sig på arbetsplatsen utom arbetstid vid fem olika tillfällen, nämligen den 17 november 1995, den 2 och 3 januari 1996, den 1 mars 1996 och den 3 juni 1996. Mycket talar för att han befunnit sig där vid ytterligare två tillfällen, nämligen den 16 maj 1996 och den 13 september 1996.

Enligt kommunen klargjorde S.T. för L.L. vid ett möte under andra hälften av 1995 att det var förbjudet att vara på arbetsplatsen utom arbetstid. L.L. har uppgett att han vid detta samtal uppfattade saken så att det var förbjudet att utom arbetstid ta med sig besökare till arbetsplatsen, men inte att själv vara där. Han har vidare uppgett att han den 2 och 3 januari 1996 hjälpte M.E. att reparera hennes bil och haft uttryckligt lov av S.T. att vara på arbetsplatsen. Detta vinner stöd av M.E:s uppgifter. Genom hennes uppgifter inför arbetsdomstolen är också klarlagt att L.L. den 1 mars 1996 och den 3 juni 1996 befunnit sig på arbetsplatsen för att hjälpa henne med hennes bil.

Enligt arbetsdomstolens mening har det inte framkommit i målet att det i kommunen generellt eller specifikt för trafikövervakningen förelåg ett formligt förbud för arbetstagare att uppehålla sig på arbetsplatsen utom arbetstid. Av S.T:s uppgifter eller utredningen i övrigt framgår inte heller att kommunen särskilt klargjort för L.L. att det skulle vara förbjudet att vistas på arbetsplatsen utom arbetstid. Det saknas vidare stöd för kommunens påstående att L.L. den 17 november 1995 skulle ha haft en privat besökare med sig på arbetsplatsen.

När det gäller kommunens påståenden om att L.L. skulle ha uppträtt störande på arbetsplatsen den 2 och 3 januari 1996, 6-11 maj 1996 och den 13 september 1996 konstaterar arbetsdomstolen att det helt saknas stöd därför i den utredning som presenterats.

L.L. har slutligen, i denna del, vidgått att han i tiden före mötet 1995 ibland av praktiska skäl ringde på andras telefoner utom arbetstid. I den mån detta var olämpligt kan i alla händelser konstateras att L.L. inte fortsatte att bete sig på det sättet efter att ha blivit tillsagd av S.T.

Mot bakgrund av det anförda kommer arbetsdomstolen till uppfattningen att det i denna del inte har framkommit något som ger anledning till kritik mot L.L..

Påståendena om att L.L. inte följt patrulleringsschemat, kommit för sent till arbetet, m.m.

Kommunen har i denna del gjort gällande att L.L. den 17 november 1995 inte avslutade arbetspasset enligt schemat kl. 15.00, utan satt kvar i en patrullbil fram till kl. 18.00. Enligt kommunen begärde L.L. övertid för de tre extra timmarna, vilket kommunen arbetsgivaren inte accepterade. L.L. har vidgått att han den ifrågavarande dagen trots att han enligt schemat slutade kl. 15.00 befann sig i en patrullbil till kl. 18.00. Som skäl därtill har han uppgett att han bistått någon av sina kvinnliga kollegor, som annars skulle ha arbetat ensam, med att köra patrullbilen. L.L. har bestritt att han skulle ha begärt övertidsersättning.

Det finns ingenting i utredningen som stöder kommunens påstående att L.L. begärde övertidsersättning för de tre extra timmarna. Det har enligt domstolens mening inte framkommit något som föranleder att L.L. bör kritiseras för att han arbetat tre timmar extra.

Vidare har kommunen gjort gällande att L.L. den 30 januari 1996 befann sig på arbetsplatsen när han enligt arbetsschemat skulle patrullera till fots. Kommunen har påstått att L.L:s arbetspass slutade kl. 18.00 men att L.L. ändock befann sig på arbetsplatsen kl. 17.11. L.L. har uppgett att han den aktuella dagen slutade kl. 16.00. Han har vidare tillagt att han inte särskilt minns dagen men att det är möjligt att han bistått någon kvinnlig kollega fram till kl. 18.00.

Arbetsdomstolen kan konstatera att L.L:s uppgifter om den 30 januari 1996 har stöd i den av förbundet åberopade tjänstgöringsjournalen för denna dag. Mot L.L:s bestridande är därför inte visat att han inte följt patrulleringsschemat.

Kommunen har vidare hävdat att L.L. den 4 juli 1996 enligt arbetsschemat skulle patrullera till fots under eftermiddagen, men att han då inte lämnade arbetsplatsen. L.L. har sagt sig inte minnas dagen i fråga men har uppgett att det är möjligt att han varit inne på eftermiddagen för att föra in blad i trafikliggaren.

Arbetsdomstolen konstaterar att den bevisning som kommunen presenterat inte ger någon klar bild av hur L.L. arbetat under eftermiddagen den 4 juli 1996. Kommunen har därför inte mot L.L:s bestridande styrkt sitt påstående att L.L. inte följt patrulleringsschemat denna dag.

Kommunen har vidare i denna del gjort gällande att L.L. den 11 juli 1996 enligt schemat skulle patrullera till fots under eftermiddagen, men ändock tagit patrullbilen till stadsdelen Orrholmen. Kommunen har också gjort gällande att S.T. dagen därpå haft ett samtal med L.L. angående vikten av att följa schemat. L.L. har inför arbetsdomstolen bekräftat att han inte följt patrulleringsschemat en stund under eftermiddagen. Som skäl därtill har han uppgett att han skulle kontrollera några bilar som han börjat kontrollera redan under förmiddagen samma dag. Genom vittnet M.E. är klarlagt att kontrollen tog 10-15 minuter och att hon därefter skjutsade L.L. till stadens centrum för patrullering till fots.

Arbetsdomstolen kan konstatera att det är klarlagt att L.L. inte till fullo följt arbetsschemat den 11 juli 1996. Mot bakgrund av vad L.L. berättat kan detta dock inte ge anledning till någon kritik.

Kommunen har slutligen i denna del gjort gällande att L.L. den 16 april 1996 kom fyra timmar för sent till arbetet utan att ange någon orsak därtill. Förbundet har bestritt att L.L. handlat felaktigt.

Genom förhören med L.L. och den facklige förtroendemannen G.S. är klarlagt att de tillsammans vid ett tillfälle varit på ett möte hos direktören vid Tekniska verken, G.Z., att detta förmodligen ägde rum den 16 april 1996, att G.S. bokade tiden för mötet och att en förutsättning för att mötet skulle kunna äga rum var att L.L. var med. Mot denna bakgrund har det inte visats föreligga någon grund för kommunens kritik i denna del mot L.L.

Sammanfattningsvis kommer domstolen till uppfattningen att det i denna del inte har framkommit något som ger anledning till kritik mot L.L.

Påståenden om att L.L. tolkat trafikregler efter eget gottfinnande

Kommunen har gjort gällande att L.L. i sitt arbete har tolkat reglerna avseende datumzon och vändzon efter eget gottfinnande vilket föranlett kommunen, genom B.S. och S.T., att den 27 januari 1995 författa en skrivelse till Trafikövervakningssektionen med instruktion och klargörande om vad som skall gälla. Lydelsen av skrivelsen har redovisats i kommunens sakframställning. Kommunen har gjort gällande att L.L. även efter skrivelsen framhärdat i sin egen tolkning av reglerna.

Förbundet har hävdat att kommunens tolkning av regleringen är felaktig och att den trafikövervakare som följer föreskriften gör sig skyldig till en felaktig tillämpning av lagen och dess föreskrifter.

Beträffande innebörden av de aktuella trafikreglerna har olika uppfattningar kommit till uttryck vid de förhör som skett inför domstolen. S.T. och kommunens gatuchef B.S. har anfört att den av kommunen angivna tolkningen är den rätta. L.L. och M.E. har däremot gjort gällande att de av kommunen angivna direktiven är felaktiga, eftersom vändzoner skall vara införda gata för gata i kommunens trafikliggare, ett krav som inte är uppfyllt i Karlstad.

Trafikkonsulten E.M. har inför domstolen förklarat att det är den sistnämnda uppfattningen som är den riktiga. Arbetsdomstolen anser sig emellertid inte ha anledning att ta ställning till vad som är den rätta tolkningen. Det har nämligen inte visats i målet att L.L. i det dagliga arbetet har tillämpat den av honom angivna tolkningen av trafikreglerna efter det att kommunen lämnat sina direktiv i frågan. Om någon kritik här skall riktas mot honom kan denna bestå i att han internt hävdat en avvikande uppfattning på ett sätt som arbetsledningen och flera av arbetskamraterna tycks ha funnit irriterande. Det kan tilläggas att L.L. enligt vad som framkommit genom utredningen i målet förefaller vara mycket väl insatt i och intresserad av arbetet som trafikövervakare och av den rättsliga regleringen på detta område.

På grund av det anförda kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att det saknas fog för kommunens påstående om att L.L. har tolkat trafikreglerna på ett självsvåldigt sätt.

Påståendena om L.L:s yrkesutövning som trafikövervakare

Enligt kommunen har L.L. inte följt kommunens policy för trafikövervakare. Dessutom görs gällande att L.L. haft felaktiga arbetsmetoder vilka fått både arbetsledning, arbetskamrater, Polismyndigheten i Karlstad och allmänheten i Karlstad att reagera.

Förbundet har bestritt att L.L. inte följt kommunens policy och att han haft felaktiga arbetsmetoder.

Det är klarlagt att det för kommunen utarbetats dels en skriftlig arbetspolicy vari anges hur trafikövervakarna skall agera i förhållande till allmänheten, dels ett dokument vari anges vad som utgör ett professionellt respektive icke professionellt beteende för en trafikövervakare. Lydelsen av dessa handlingar har redovisats i kommunens sakframställning.

Beträffande dessa frågor har lämnats uppgifter av arbetsledaren S.T., som var trafikövervakarnas närmaste chef, och vilkens uppgifter i huvudsak har bekräftats av gatuchefen B.S. S.T. har uppgett att huvuddelen av de klagomål från allmänheten som han fick del av gällde L.L. samt att L.L. var alldeles för nitisk i sitt arbete och uppträdde arrogant mot allmänheten.

S.T:s uppgifter har i allt väsentligt bekräftats även av poliskommissarien R.L., som har berättat bl.a. att klagomålen i parkeringsärenden till stor del utgjordes av ärenden som handlagts av L.L.

I målet har skett förhör också med flera av de trafikövervakare som arbetat tillsammans med L.L. under den aktuella tiden. Under dessa förhör har det lämnats olikartade omdömen om L.L:s tjänstgöring.

Trafikövervakarna B.B., L.L:s och H.N. har uppgett i huvudsak att L.L. var kunnig, men alldeles för nitisk i sitt arbete genom att följa lagens bokstav utan hänsyn till omständigheterna. De har också berättat att han betedde sig olämpligt bl.a. genom att inveckla sig i långdragna diskussioner med trafikanterna, varvid han kunde uppträda burdust.

En annan uppfattning om L.L:s tjänstgöring har uttryckts av trafikövervakarna A.B., L.L:s och Y.L. De har uppgett i huvudsak att L.L. var mycket kunnig och att han aldrig varit otrevlig eller aggressiv mot trafikanterna vid de tillfällen då någon av dem varit närvarande. A.B. och Y.L. har också berättat att de var medvetna om att det gått rykten om L.L., men har tillagt att detta gällde samtliga trafikövervakare.

Även om uppgifterna om L.L:s sätt att tjänstgöra går i sär har arbetsdomstolen fått det allmänna intrycket av den muntliga bevisningen att det finns fog för kommunens kritik mot honom i denna del. Detta allmänna intryck förstärks av de uppgifter som S.T. lämnat om ett konkret fall där en handikappad kvinna hade vänt sig till honom och var upprörd på grund av att L.L. på ett kränkande sätt sagt att hennes handikappkort skulle kontrolleras. Ett exempel på att L.L. uppträtt olämpligt har framkommit vid vittnesförhör med C.H., som utförligt har berättat om en händelse i juni 1995 då L.L. utfärdade en parkeringsanmärkning till henne och uppträdde arrogant mot henne.

Mot bakgrund av det anförda drar arbetsdomstolen sammanfattningsvis slutsatsen att L.L. i sitt arbete i varje fall i viss utsträckning har åsidosatt kommunens policy för trafikövervakningen genom att vara alltför nitisk och genom att uppträda olämpligt mot trafikanterna. Arbetsdomstolen återkommer i det följande till vilken betydelse detta har för bedömningen av frågan om uppsägningen har varit sakligt grundad.

Saklig grund för uppsägning?

Den genomgång av utredningen i målet som arbetsdomstolen har gjort i det föregående visar att åtskilliga av de påståenden om försummelser m.m. som kommunen framfört antingen saknar stöd i utredningen eller är av sådant slag att det inte finns anledning till kritik mot L.L. Den kritik som med fog kan riktas mot honom gäller dels att han i oktober 1996 åsidosatte kommunens regler avseende uttag av arbetskläder och dels att han i sitt arbete åsidosatt kommunens policy för trafikövervakningen genom att bl.a. uppträda olämpligt mot trafikanter.

Även om L.L. som nämnts handlade felaktigt i samband med uttaget av skor står det enligt arbetsdomstolens mening likväl klart att denna händelse inte ensam kan föranleda att uppsägningen anses sakligt grundad. Det avgörande blir då hur man bedömer L.L:s åsidosättande av policyn för trafikövervakningen.

Det framgår klart av utredningen i målet att L.L. är mycket väl insatt i och intresserad av de regler som gäller inom området. Man måste enligt domstolens mening utgå från att L.L. i sin myndighetsutövning har tillämpat sina kunskaper på ett formellt korrekt sätt, och det bör framhållas att det i målet inte finns något stöd för att de av honom utfärdade parkeringsanmärkningarna i alldeles särskilt stor omfattning har undanröjts efter klagomål till polismyndigheten. Den anmärkning som kan riktas mot honom gäller i stället att han inte alltid har tillämpat parkeringsreglerna i enlighet med vad som krävs i det praktiska livet. Som har angetts i det föregående är det visat i målet att L.L. ibland har varit alltför nitisk, dvs. han har utfärdat parkeringsanmärkningar i fall där detta med hänsyn till omständigheterna enligt kommunens policy inte var nödvändigt eller önskvärt. En annan anmärkning som kan riktas mot L.L. är att han har uppträtt arrogant och invecklat sig i långvariga diskussioner med trafikanterna.

En trafikövervakares arbetsuppgifter innefattar som nämnts myndighetsutövning, och det råder ingen tvekan om att kommunen har ett befogat anspråk på att trafikövervakningen sker inte bara på ett formellt korrekt sätt utan även med iakttagande av kommunens policy, dvs. med praktiskt omdöme och korrekt bemötande av trafikanterna. Genom att L.L. inte har följt denna policy har han enligt domstolens mening i och för sig på ett allvarligt sätt åsidosatt vad som ålegat honom i anställningen.

Av betydelse vid bedömningen av uppsägningsfrågan är emellertid också att det före uppsägningen inte tycks ha riktats någon kritik direkt till L.L. som tog sikte på hans yrkesutövning som trafikövervakare. Om kommunen ansåg att han skötte sitt arbete på ett sätt som inte överensstämde med policyn borde arbetsledningen på ett bestämt sätt ha framfört sina synpunkter till L.L. innan det vidtogs någon annan åtgärd. Såvitt framkommit i målet förekom det före uppsägningen inte ett enda samtal mellan någon företrädare för kommunen och L.L. som gällde hans yrkesutövning som trafikövervakare. Det förekom visserligen samtal mellan S.T. och L.L. den 12 juli, den 23 oktober och den 13 november 1996, men vid dessa samtal framfördes bara kritik som gällde andra frågor såsom arbetsschemat, sjukfrånvaro och sjukintyg samt det felaktiga uttaget av skor. Enligt vad som framkommit av utredningen berördes själva trafikövervakningen endast vid ett tillfälle, nämligen vid det s.k. APT-mötet den 11 juni 1996 med hela trafikövervakningsgruppen, inklusive arbetsledaren S.T. I protokollet från mötet anges under övriga frågor bl.a. att "vi vill ha en grupp som är samlad, att Lars inte ger sig in i känsliga situationer". Arbetsdomstolen vill framhålla att vad som förekom vid mötet inte kan ersätta ett klargörande samtal mellan arbetsledningen och L.L. om vikten av att hålla sig till policyn. Att något sådant samtal inte kom till stånd kan hänga samman med att det förefaller ha funnits vissa brister vad gäller ledningen av trafikövervakarna. Dessa fungerade vid den aktuella tiden som en självstyrande grupp, där vissa funktioner med avseende på den dagliga ledningen, såsom schemaläggning och annat, fullgjordes av trafikövervakarna själva enligt ett rotationssystem. Av utredningen i målet framgår för övrigt att det vid denna tid förekom allvarliga motsättningar inom gruppen av trafikövervakare.

Det är enligt domstolens mening belysande att det inte synes ha varit L.L:s sätt att arbeta som trafikövervakare som utlöste uppsägningsförfarandet i november-december 1996. Av utredningen framgår att det i stället var händelserna kring sjukskrivningen i oktober och L.L:s uttag av skor som ledde till att kommunen aktualiserade frågan om uppsägning. Kommunen inhämtade först då yttrandet den 9 december 1996 från polismyndigheten rörande L.L:s tjänstgöring som trafikövervakare, vilket i sin tur föranledde att kommunen åberopade även dessa förhållanden som grund för uppsägningen.

Det anförda innebär sammanfattningsvis att kommunen borde ha klargjort för L.L. på ett tydligt sätt att han var tvungen att ändra sitt beteende som trafikövervakare och i fortsättningen hålla sig till den policy som gällde inom kommunen. Arbetsdomstolen vill framhålla att det i målet inte har framkommit något som tyder på att L.L. inte skulle ha kunnat rätta sig efter ett sådant klargörande besked. Detta gäller i synnerhet om det vid ett sådant samtal hade klart framhållits att hans anställning var i fara för den händelse han även i fortsättningen uppträdde olämpligt i tjänstgöringen.

På grund av det anförda anser arbetsdomstolen att det inte har förelegat saklig grund för uppsägningen av L.L.

Ogiltigförklaring av uppsägningen och skadestånd

Vid denna bedömning skall uppsägningen av L.L. förklaras ogiltig. Kommunen skall vidare förpliktas att utge dels allmänt skadestånd till L.L. för att kommunen åsidosatt 7 § anställningsskyddslagen och dels ekonomiskt skadestånd avseende mistad lön. Om beloppens storlek såvitt avser ekonomiskt skadestånd råder inte tvist. Vid bestämmande av det allmänna skadeståndet bör det enligt arbetsdomstolens mening beaktas att kritiken mot L.L. i vissa avseenden har varit befogad. Domstolen bestämmer det allmänna skadeståndet till 40 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid den nu angivna utgången i målet skall kommunen förpliktas att ersätta förbundet för rättegångskostnad. Om beloppets storlek råder inte tvist.