AD 1998 nr 108

Parter:

Svenska Transportarbetareförbundet; Petroleumbranschens Arbetsgivareförbund; Christiernsson, Axel, Aktiebolaget

Nr 108

Svenska Transportarbetareförbundet

mot

Petroleumbranschens Arbetsgivareförbund och Aktiebolaget Axel Christiernsson i Nol.

BAKGRUND

Svenska Transportarbetareförbundet (Transport) och Petroleumbranschens Arbetsgivareförbund (PAF) är sinsemellan bundna av kollektivavtal. Aktiebolaget Axel Christiernsson (bolaget) är medlem i PAF och därigenom bundet av kollektivavtalet.

Bolaget sysslar med tillverkning av smörjfett i en fabrik belägen i Nol norr om Göteborg. I företaget finns ett femtiotal anställda, varav ett tjugotal är medlemmar i Transport. C.W. är verkställande direktör för bolaget. A-C.M. är personalansvarig och har under någon period också varit t.f. produktionschef. L-I.S är numera produktionschef. Tillverkningen av smörjfett går till så att olika ämnen blandas och kokas samman. Därefter tappas oljorna upp i olika emballage, exempelvis på större fat. Vissa oljor tappas i silor, varifrån tappning sedan sker. Ett arbetslag sysslar med kokning och ett annat arbetslag sysslar med tappning. E.L. är förman för kokavdelningen. J.K. arbetar i tappningsavdelningen. Såväl E.L. som J.K. är medlemmar i förbundet. För att arbetet skall fungera krävs viss samordning mellan de två arbetslagen.

J.K. anställdes hos bolaget år 1991 eller 1992. Han har haft fackliga uppdrag såsom skyddsombud från år 1993 eller 1994 och från 1995 också som klubbordförande. Den 29 september 1997 sades J.K. upp från sin anställning, med sista arbetsdag den 29 mars 1998. Efter den 29 augusti 1997 har J.K. inte utfört arbete åt bolaget.

Som skäl för uppsägningen angav arbetsgivarparterna personliga förhållanden, huvudsakligen bestående i samarbetsproblem. Tvist har härefter uppstått mellan parterna om det funnits saklig grund för uppsägningen. Fråga är vidare om, såsom Transport därutöver har gjort gällande, bolagets uppsägning av J.K. utgör en föreningsrättskränkning samt om bolaget på ett otillåtet sätt avstängt J.K. från arbetet.

YRKANDEN

Transport har yrkat att arbetsdomstolen

1. ogiltigförklarar bolagets uppsägning av J.K.,

förpliktar bolaget att utge allmänt skadestånd,

med 200 000 kr till J.K. för brott mot 7 § anställningsskyddslagen och 8 § medbestämmandelagen,

med 100 000 kr till Transport för brott mot 8 § medbestämmandelagen samt

med 50 000 kr till J.K. för brott mot 34 § andra stycket anställningsskyddslagen,

jämte ränta på samtliga belopp enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena, men har vitsordat yrkad ränta.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Förbundet

J.K. är 48 år gammal. Innan han anställdes hos bolaget arbetade han bl.a. inom byggbranschen. Han har alltid varit intresserad av arbetsmiljöfrågor och ansåg att skyddsombudet hos bolaget, E.L., hade dåliga kunskaper i det avseendet. Sedan E.L. avgått som skyddsombud och J.K. istället hade valts, har J.K. tagit upp en del brister vid företaget. Han har bl.a. påtalat halkrisken orsakad av dåligt fungerande rullbanor och dåliga ventiler, vilka orsakat att fett runnit ut och lett till brännskador. Vid något tillfälle upptäckte han att en cirka 80 ton tung silo stod utanför sin gjutna platta, vilket kunnat leda till att den fallit. Han har också tagit initiativ till att en psykolog kommit till bolaget för att tala om stresshantering. Strax innan J.K. avstängdes hade han tagit upp en fråga om bristfälliga skyddsräcken.

Tidigare var L.W. facklig förtroendeman vid bolaget. Efter 1995 års centrala löneuppgörelse fanns en lönepott till fördelning. Hur detta skulle hanteras diskuterades på ett personalmöte. I samband med det skulle L.W. och C.L. för Transports räkning åka med arbetsledningen till Danmark. De fick då direktiv att inte under resan träffa någon löneuppgörelse. När de kom åter hade de ändå gjort upp om lönerna på så sätt att endast vissa arbetstagare skulle få lönepåslag, vilket ledde till protester. Vid ett nytt personalmöte avsattes L.W. som facklig företrädare. En fackklubb bildades och J.K. utsågs till ordförande i dess styrelse. Till vice ordförande utsågs B.M. Nya förhandlingar angående lönepotten inleddes, vilket resulterade i att alla erhöll ett generellt lönepåslag.

Inför 1996 års löneförhandlingar hölls möte med såväl klubbstyrelsen som med personalen. Personalen ansåg att man borde begära en timersättning som var 10 kr högre än vad det centrala avtalet gav. J.K. ansåg kravet orealistiskt, men ansåg sig ha fått klubbens uppdrag att driva det. Vid en förhandling i maj månad framställde han kravet till företagsledningen. Han presenterade då också ett statistikunderlag som stöd för yrkandena. Företagsledningen blev överraskad av det nya sättet att förhandla, eftersom man tidigare nått en enkel uppgörelse med L.W., utan särskilda förhandlingar.

L-I.S. skrev den 31 maj 1996 till Transports ombudsman i Göteborg, C.S., och "önskade inbjuda till en dialog om den uppkomna situationen inom företaget beträffande relationen till den lokale förtroendemannen". Han skrev också att den lokale förtroendemannen inte accepterade gemensamt tagna beslut och att denne framfört felaktigt statistikunderlag för löner, vilket lett till orimliga krav i de lokala löneförhandlingarna. Företagsledningen ringde också till C.S. och ville ha ett sammanträffande med denne. Vid mötet, där C.W. och L-I.S. deltog för bolagets räkning, framfördes att det uppstått mera stridigheter sedan J.K. blivit klubbordförande och att det var lugnare att samarbeta med L.W. C.S. förklarade emellertid att J.K. hade avdelningens förtroende.

Under hösten 1996 fortsatte löneförhandlingarna och C.W. hade då kommit med ett förslag till bonussystem. På J.K:s begäran deltog också C.S. som bisittare till denne. Under den tid förhandlingarna pågick hölls medlemsmöten för att informera klubbens medlemmar om vad som hände. Detta var något nytt för företagsledningen, som tidigare egentligen aldrig stött på något motstånd under förhandlingarna. Bolaget förstod inte heller att kraven kom från klubben och att det inte var J.K:s egna idéer som fördes fram. Vid jultid 1996 överenskom man om ett avtal med en kronas ersättning utöver det centrala avtalet. Vidare kom man överens om ett bonussystem, knutet till leveranssäkerhet och budget. Systemet skulle tillämpas på prov under ett år. J.K. fick som uppgift att kontrollera leveranser och se till att det inte blev några förseningar mellan kok- och tappningsavdelningarna. I samband med det uppstod ytterligare meningsskiljaktigheter mellan J.K. och E.L. Tidigare hade de varit oense angående skyddsfrågor.

Under år 1997 fortsatte J.K. att agera i fackliga frågor. I augusti 1997 nämnde A-C.M. att företaget önskade att en av Transports äldsta medlemmar, en 62-årig truckförare, skulle lämna sin anställning. J.K. motsatte sig detta och sade att han skulle driva frågan om företagsledningen insisterade. En gång per månad hålls produktionsmöten, där olika frågor tas upp. Vid ett sådant möte tog företagsledningen upp ett önskemål om att personal skulle omplaceras, för det fall vederbörande inte lärt sig aktuell datateknik till årsskiftet 1997/1998. J.K. ansåg att tekniken borde anpassas till människan och motsatte sig förslaget, eftersom han misstänkte att de som inte kunde omplaceras skulle bli uppsagda.

Den 29 augusti 1997 inträffade det som var den utlösande faktorn för uppsägningen. När J.K. kom till arbetet upptäckte han att ett kok inte var upptaget, varvid han kontaktade den berörde, som hänvisade till E.L. J.K. pratade med E.L., som blev arg och brusade upp, vilket denne i och för sig har lätt för. E.L. tyckte att J.K. lade sig i något denne inte hade med att göra och sparkade till på en låda, men det blev inte något handgemäng.

J.K. blev sedan hämtad av C.W., sedan E.L. kontaktat företagsledningen. De diskuterade vad som kunde göras och C.W. framförde att han ville sära på J.K. och E.L.. J.K. föreslog att han skulle arbeta med etikettillverkning, något som inte C.W. gick med på. Han fick veta att E.L. hotat med att gå hem, men då föreslog J.K. att han skulle "gå hem", så att de kunde komma fram till någon lösning. J.K. fortsatte dock att arbeta resten av dagen, även tillsammans med E.L., vilket skedde utan ytterligare kontroverser. J.K. ville ha företagsledningens bekräftelse på att han hade rätt att stanna hemma. Han erhöll då ett brev daterat den 9 augusti 1997 och undertecknat av bl.a. A-C.M., där det framgick att han på egen begäran hade rätt att under två veckor vistas i hemmet med full lön samt att han skulle vara beredd att omgående återinträda i tjänst. Det blev dock inte så att J.K. kom att återgå i tjänst.

I början av september 1997 besökte A-C.M. C.S. för att diskutera huruvida J.K. mot viss ersättning själv kunde säga upp sig. C.S. förklarade att han inte ansåg att saklig grund för uppsägning förelåg, men att han skulle vidarebefordra budet till J.K.. Denne förklarade emellertid att han ville ha kvar sitt arbete. Istället erhöll förbundets avdelning i Göteborg varsel den 15 september 1997 och J.K. erhöll underrättelse om uppsägning vid ungefär samma tidpunkt. Under hela tiden fram till dess hade J.K. vistats i hemmet.

A-C.M. hade under tiden författat ett brev, daterat den 12 september 1997, vilket hade undertecknats av bl.a. E.L., C.L., C.J. och L.W. Brevet var ställt till J.K., förbundets lokala avdelning samt till C.W. Av brevet framgår bl.a. "J.K:s insatser har ofta känts som en belastning, trots att han jobbar bra. Han verkar mest för sitt eget bästa och arbetskamraterna får ta smällen, t.ex. genom att han undviker vissa arbetsuppgifter, bestämmer sin egen arbetstid vilken inte alltid överensstämmer med när det finns mycket jobb. - Som facklig förtroendeman har han innehaft poster som ordförande i klubben och skyddsombud. Trots att medlemmar yrkade på sluten omröstning vid föregående val bestämde J.K. motsatsen och kunde sitta kvar eftersom vi inte orkade ta strid. Han borde vara ett föredöme för oss övriga, men vi känner inte så för honom. - Det har nu gått så långt att flera av oss ställt företaget inför ett ultimatum, J.K. skall bort eller vi försvinner." Det är inte riktigt att något krav på sluten omröstning skulle ha framställts. Inte heller fanns någon motkandidat.

Den 26 september 1997 hölls varselöverläggningar. C.S. begärde besked om grunderna för uppsägningen, varvid företagsledningen uppgav att J.K. inte följt de rutiner som gäller vid företaget, att han inte följt arbetstiderna samt att han haft klara samarbetsproblem med både arbetskamrater och arbetsledning. Vidare upplystes att företaget såg mycket allvarligt på situationen, eftersom J.K. också var facklig förtroendeman. Transport bestrider att de åberopade omständigheterna skulle förelegat. Vid varselöverläggningen, där även J.K. var närvarande, gjordes det klart från bolagets sida att J.K. inte skulle få komma tillbaka till företaget. J.K. fick lämna sin nyckel och tilläts inte ens att själv tömma sitt skåp, utan fick senare hem sina saker.

J.K. delgavs den 29 september 1997 en uppsägning med sista arbetsdag den 29 mars 1998. Därefter har lokala och centrala förhandlingar hållits utan att parterna kunnat enas.

Sammanfattningsvis görs gällande att uppsägningen strider mot såväl 7 § anställningsskyddslagen som 8 § medbestämmandelagen. Förbundet anser att bolagets uppsägning av J.K. är en föreningsrättskränkning. Enligt förbundets mening har bolaget utnyttjat situationen för att bli av med en obekväm facklig ombudsman istället för att försöka lösa konflikten. Det görs gällande att J.K. aldrig skulle ha sagts upp, för det fall han inte varit facklig förtroendeman.

Det görs i vart fall gällande att uppsägningen strider mot 7 § anställningsskyddslagen, då saklig grund för uppsägning inte föreligger. Samarbetssvårigheter utgör inte saklig grund, för det fall en arbetsgivare inte försökt lösa problemen och ge arbetstagaren en chans till bättring. Eftersom bolaget inte vidtagit åtgärder för att lösa problemen föreligger inte saklig grund för uppsägning. Dessutom har bolaget gjort gällande att J.K. inte skulle ha följt bolagets rutiner, men bolaget har inte på något sätt preciserat detta.

Slutligen görs gällande att bolaget avstängt J.K. i strid mot 34 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Arbetsgivarparterna

Det är riktigt att kok- och tappningsavdelningarna utgör en arbetsprocess. Störningar på tappningsavdelningen får återverkningar på kokavdelningen. Om en fettkokare slutar sin anställning skulle det innebära stora problem för bolaget, eftersom det är enda företaget i Norden som sysslar med fettkokning av denna typ. Det tar omkring fem år att lära upp en fettkokare inom företaget.

Frågan om föreningsrättskränkning

Det bestrids att frågor angående arbetsmiljön som påtalats av J.K. skulle ha lett till konfrontation eller oenighet mellan honom och företagsledningen. Företrädare för bolaget har försökt åtgärda eventuella brister så snart som möjligt. Möjligen kan personal på underhållsavdelningen ha haft synpunkter på när och hur åtgärder skulle vidtas. Ett exempel på att C.W. själv engagerat sig i arbetsmiljön är ventilationsproblemet. Bolaget hade bekymmer med damm från vissa råvaror och när produktionen flyttades till en ny plats förvärrades problemen. C.W. tog tag i frågan för att själv komma på en lösning. Det tog emellertid längre tid än han trodde att göra detta. C.W. har således inte alls varit negativt inställd till att J.K. påtalat brister i arbetsmiljön.

Endast vid ett tillfälle har konflikt uppstått mellan företrädare för bolaget och J.K. och det gällde löneförhandlingarna 1996. Bolaget hade tidigare haft ett gott samarbete med L.W.. Det var dock inte så att företagsledningen "styrt denne". I löneförhandlingarna 1996, då J.K. valts till klubbordförande, framställdes ett lönekrav om 10 kr per timme, när det i det centrala avtalet fastslagits 50 öre per timme. Lönekravet var enligt företagsledningen horribelt och väckte irritation. Dessutom görs det gällande att J.K. åberopade irrelevant lönestatistik. Kravet hade möjligen varit berättigat om löneläget hos bolaget varit mycket dåligt, men så var inte fallet. Med anledning av lönekravet kontaktades Transports avdelning i Göteborg för att om möjligt inleda en dialog med avdelningen. I brevet kommenteras fackklubbens agerande i löneförhandlingarna, däremot har bolaget inte några synpunkter på den fackliga verksamheten i allmänhet däri. Ett möte kom till stånd med C.S. på dennes kontor och C.S. deltog sedan i löneförhandlingarna när de återupptogs. C.W. tog initiativ till ett nytt bonussystem. C.W. menade att ett bonussystem borde vara relaterat till leveranstider och kvalitetsvärdering istället för till vinst. Parterna kom sedan överens om ett system i enlighet med C.W:s förslag. J.K. hade härvid inte något större ansvar för leveranshållning än någon annan anställd.

Det bestrids att bolaget skulle ha försökt bli av med en äldre anställd. I och för sig fördes lösa diskussioner om avtalspension, men de ledde inte någonstans och arbetstagaren i fråga är fortfarande kvar. Någon konflikt mellan företagsledningen och J.K. uppstod inte vid tillfället.

Enligt bolagets mening har det alltid förelegat ett gott samarbete mellan bolaget och samtliga fackliga organisationer.

Sammanfattningsvis görs i denna del gällande att uppsägningen inte till någon del berott på J.K:s fackliga engagemang, utan att orsaken är de samarbetsproblem som J.K. varit upphov till.

Frågan om samarbetsproblem

J.K. reagerar med aggressivitet för det fall han blir ifrågasatt eller trängd. Det görs gällande att hans ilska gentemot E.L. och andra anställda på tappnings- och kokavdelningarna orsakat samarbetsproblemen. Det bestrids däremot att E.L. lätt skulle bli irriterad. J.K. saknar kompromissvilja. Han har exempelvis stängt av tappningen när övriga anställda velat arbeta vidare, vilket väckt irritation. J.K. har också skällt ut annan personal; även nyanställda både på kok- och tappningsavdelningarna. Detta har gått ut över arbetsledaren E.L. Beträffande arbetstider har J.K. i och för sig inte brutit mot reglerna, men han har blivit tillsagd att vara på plats vissa klockslag. Han har nämligen kommit mycket tidigt och sedan också gått hem tidigt och då lämnat besvärliga arbetsuppgifter till andra, vilket lett till störningar i produktionen.

Den 29 augusti 1997 satt C.W. i ett ledningsgruppsmöte när han tillkallades, eftersom det varit häftig ordväxling mellan E.L. och J.K.. E.L. sade att det var "det vanliga ifrågasättandet" och att han var "psykiskt körd i botten" på grund av J.K:s ständiga bråk och trakasserier. Problemet löstes tillfälligt genom att J.K. på egen begäran hemförlovades med lön under två veckor. J.K. har därefter inte arbetat på företaget. Det är korrekt att bolaget på J.K:s uppmaning genom A-C.M. skrev ett brev och bekräftade överenskommelsen. C.W. förstod plötsligt att samarbetsproblemen var allvarligare än han hade trott. Det ryktades också att flera personer på kokavdelningen skulle sluta för det fall J.K. kom tillbaka. C.W. insåg att det då kunde bli problem att fullgöra leveransåtagandena, eftersom det är svårt att hitta fettkokare och det tar omkring fem år att lära upp en sådan inom företaget. I samband med bråket den 29 augusti 1997 tog A-C.M. kontakt med bl.a. Transport i Göteborg. C.S. kom också ut till bolaget. C.W. förstod att han var tvungen att agera. Inledningsvis övervägde han en omplacering av J.K. Det fanns emellertid inte någon ledig befattning och dessutom möttes han hela tiden av negativa omdömen om J.K. C.W. förstod att en omplacering av J.K. skulle förvärra problemen med tanke på dennes aggressiva uppträdande. Han ansåg inte heller att en varning skulle förbättra situationen.

Orsaken till att A-C.M. upprättade brevet av den 12 september 1997 var att företagsledningen ansåg det angeläget att dokumentera det förhållandet att flera arbetstagare förklarat att de tänkte sluta sitt arbete om J.K. kom tillbaka. De ville dessutom undersöka sanningshalten i påståendena. L.W. fick brevet och återkom sedan med brevet undertecknat av sex personer. Det förekom över huvud taget inga påtryckningar från bolagets sida.

Den 26 september 1997 ägde varselöverläggningar rum, vilka följdes av en lokal förhandling. Förbundets lokalavdelning krävde inte att J.K. skulle få komma åter i tjänst. Inte heller gjordes gällande föreningsrättskränkning. När A-C.M. föreslog att J.K. skulle lämna ifrån sig sina nycklar protesterade varken denne eller C.S. Vidare är det inte riktigt att någon från bolagets sida skulle ha sagt att J.K. aldrig mera skulle få sätta sin fot på företaget. Först under den centrala förhandlingen den 11 november 1997 påstod Transport att det "näst intill förelåg en föreningsrättskränkning."

Sammanfattningsvis görs det gällande att det förelegat saklig grund för uppsägning på grund av samarbetsproblem. Bolaget befann sig i slutet av augusti 1997 i en akut situation. För det fall flera anställda skulle ha slutat skulle bolaget ha fått allvarliga problem med att upprätthålla produktionen. Inför risken att bolagets lönsamhet skulle allvarligt försämras fann företagsledningen ingen annan utväg än att säga upp J.K.

Vidare görs det gällande att det var tillåtet att avstänga J.K., mot bakgrund av den akuta situation bolaget befann sig i. I vart fall görs gällande att omständigheterna är sådana att ett eventuellt skadestånd skall jämkas till noll.

Domskäl

Aktiebolaget Axel Christiernsson, som är medlem i Petroleumbranschens Arbetsgivareförbund, bedriver tillverkning av smörjfett vid sin fabrik i Nol. Vid fabriken finns ungefär 50 anställda. Produktionen går till så att olika ämnen blandas och kokas samman, varefter oljorna tappas upp på olika sätt. Ett arbetslag sysslar med kokningen och ett annat arbetslag med tappningen.

J.K., som är medlem i Svenska Transportarbetareförbundet, anställdes hos bolaget år 1991 eller 1992. Han har tjänstgjort på tappningsavdelningen. Under flera år har han varit skyddsombud på fabriken och sedan några år tillbaka också ordförande i förbundets då nybildade fackklubb vid bolaget.

Den 29 september 1997 sade bolaget upp J.K. från hans anställning på grund av personliga skäl, huvudsakligen bestående i samarbetsproblem. Efter den 29 augusti 1997 har J.K. inte utfört arbete åt bolaget.

Tvisten i målet gäller huruvida uppsägningen av J.K. strider mot 8 § medbestämmandelagen, dvs. om fråga är om föreningsrättskränkning, huruvida bolaget enligt 7 § anställningsskyddslagen haft saklig grund för uppsägningen samt även huruvida bolaget enligt 34 § andra stycket anställningsskyddslagen haft särskilda skäl för avstängningen av honom. Transport har gjort gällande att föreningsrättskränkning föreligger samt att inte vare sig saklig grund för uppsägning eller särskilda skäl för avstängning förelegat och har med hänvisning därtill yrkat att uppsägningen av J.K. skall ogiltigförklaras och bolaget förpliktas att till honom och Transport utge allmänt skadestånd. Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till Transports talan. Vid huvudförhandlingen i målet har förebringats såväl skriftlig som muntlig bevisning. På förbundets begäran har J.K. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med nuvarande klubbordföranden B.M., ombudsmannen i förbundets avdelning fyra, C.S., och regionala skyddsombudet B.L. På arbetsgivarparternas begäran har bolagets verkställande direktör C.W. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med A-C.M., E.L., C.L., C.J., samtliga anställda hos bolaget, tidigare facklige företrädaren för Transport, L.W. samt B-M.A., ordförande i SIF-klubben vid bolaget.

Arbetsdomstolens bedömning

Frågan om föreningsrättskränkning

Transport har gjort gällande att bolaget genom sin åtgärd att säga upp J.K. har gjort sig skyldigt till en föreningsrättskränkning. Arbetsgivarparterna har bestritt detta påstående.

I mål som rör föreningsrättskränkning har arbetsdomstolen brukat göra en uppdelning av bevisbördan så att det har ankommit på arbetstagarparten att först visa sannolika skäl för att en kränkning av föreningsrätten föreligger, varefter det varit arbetsgivarens sak att, om sådana skäl framlagts, styrka att han har haft skälig orsak till sin åtgärd oberoende av föreningsrättsfrågan. (Se t.ex. AD 1958 nr 20 och 1976 nr 128).

Utöver det förhållandet att den vidtagna åtgärden var ogrundad har Transport pekat på det förhållandet att J.K. med kraft drivit fackliga frågor och därmed varit "obekväm" för bolaget, att han strax före uppsägningen tagit upp en fråga om bristfälliga skyddsräcken samt att bolaget visat en negativ inställning till J.K. i samband med löneförhandlingar och i brevet av den 31 maj 1996. Bolaget har å sin sida hävdat att det var samarbetssvårigheter som ledde till att J.K. skildes från anställningen.

Ostridigt i målet är att den utlösande faktorn till uppsägningen var den händelse som inträffade den 29 augusti 1997. Frågan är då om bolaget, såsom förbundet gjort gällande, utnyttjat situationen för att bli av med en besvärlig facklig förtroendeman.

Utredningen visar till en början att J.K. med stort engagemang drivit arbetsmiljöfrågor. Ostridigt är emellertid att bolaget vidtagit de åtgärder denne eftersträvat, om än i vissa fall något sent. B.L. har uppgett att bolagsledningen ställt sig mycket positiv till förslagen på skyddsåtgärder. C.W. har uppgett att han ansett sig ha en bra dialog med J.K. i dennes egenskap som klubbordförande och skyddsombud, vilket arbetsdomstolen inte finner anledning ifrågasätta. Han har vidare berättat att det egentligen bara förekommit en konfrontation dem emellan och att den avsåg 1996 års löneförhandlingar, varvid han ansåg att klubben ställde orimliga krav. C.W. har också uppgett att anledningen till att företagsledningen i maj 1996 tillskrev avdelningsombudsmannen C.S. delvis var "taktisk", då de antog att en avdelningsombudsman skulle vara mera benägen att följa det centrala avtalet. Kontakten gällde enligt C.W. emellertid endast J.K:s agerande i löneförhandlingarna och inte dennes uppträdande som facklig förtroendeman i allmänhet. Även C.S. har uppgett att kritiken mot J.K. gällde löneförhandlingsarbetet och att det inte förelåg några samarbetssvårigheter i övrigt. J.K. har för sin del uppgett att han på bolagets bekostnad deltagit i fackliga kurser utan att bolaget haft synpunkter på det. Inte heller i övrigt har han förklarat sig ha kritiserats av arbetsledningen i större frågor.

Angående det brev som A-C.M. skrev den 12 september 1997 har hon, på ett trovärdigt sätt, berättat att orsaken till att hon skrev detta var att hon ville dokumentera situationen som rådde. Hon har uppgett att hon skrev ned det andra arbetstagare berättat, men att det inte avspeglade hennes eller företagsledningens synpunkter.

Av det anförda finner arbetsdomstolen utrett att det endast i samband med löneförhandlingarna 1996 rått ett i viss mån spänt förhållande mellan å ena sidan J.K. som klubbordförande och bolagets företrädare å andra sidan. Visserligen kan bolagets agerande i samband med att brevet av den 12 september 1997 skrevs ifrågasättas, men mot bakgrund av den situation bolaget befann sig i får A-C.M:s förklaring härtill godtas. Fråga är således om en enstaka händelse, som dessutom ligger en tid tillbaka.

Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att de av Transport åberopade omständigheterna inte är sådana att Transport kan anses ha gjort sannolikt att bolagets syfte med åtgärden att säga upp J.K. var föreningsrättskränkande. Det har nämligen inte framkommit något som talar för att uppsägningen skulle ha vidtagits på grund av J.K:s fackliga verksamhet. Utredningen talar i stället för att det var händelsen den 29 augusti 1997 och det i samband därmed framförda hotet från andra anställda, främst E.L., att lämna bolaget, vilket skulle ha försatt bolaget i stora svårigheter, som föranledde bolaget att säga upp J.K. Mot bakgrund härav kan man utgå från att bolaget skulle ha handlat på samma sätt även om J.K. inte varit facklig förtroendeman. Transports talan i denna del skall därför avslås.

Frågan huruvida saklig grund för uppsägning förelegat

Arbetsgivarparterna har riktat anmärkningar mot J.K. avseende att han inte följt företagets rutiner, att han inte följt arbetstiderna samt att han haft samarbetsproblem med såväl arbetskamrater som arbetsledning. Vad gäller de två först nämnda påståendena har inte framlagts någon bevisning som mot förbundets och J.K:s bestridande styrker dessa allmänt hållna anmärkningar. Arbetsdomstolen finner därmed inte anledning att ytterligare uppehålla sig vid dessa påståenden från arbetsgivarparternas sida, utan övergår till att pröva påståendet om J.K:s samarbetsproblem.

Utredningen i målet visar att det under en längre tid förelegat samarbetsproblem mellan J.K. och E.L. vad gäller arbetet på kok- respektive tappningsavdelningen. Vidare får det av utredningen i målet anses framgå att J.K. i vart fall inte varit utan skuld till samarbetssvårigheterna.

I fall av allvarliga samarbetssvårigheter måste det kravet ställas på arbetsgivaren att denne på ett bestämt och otvetydigt sätt gör klart för arbetstagaren följderna av ett fortsatt negativt uppträdande, innan en så ingripande åtgärd som uppsägning vidtas. En så långtgående åtgärd som uppsägning får således tillgripas endast som en sista utväg. Såvitt framgår av såväl J.K:s som C.W:s uppgifter har bolaget emellertid inte lämnat ett sådant klargörande besked till J.K. C.W. har vitsordat att det var allmänt känt att det förelåg samarbetssvårigheter mellan J.K. och E.L., men att han inte ansett sig nödgad att vidta åtgärder i anledning av det. Enligt vad C.W. uppgett skulle dessutom L-I.S. den 29 augusti 1997 ha uttryckt att han inte orkade ta tag i frågan och att han inte heller orkade med en konfrontation med J.K., vilket tyder på att L-I.S., som var produktionschef, var väl medveten om de samarbetsproblem som rådde. Vidare har C.W. uppgett, vilket i och för sig inte finns någon anledning att ifrågasätta, att han - sedan frågan efter den 29 augusti 1997 ställts på sin spets - befunnit sig i en akut situation där han menade att hela företagets framtid stod på spel, eftersom flera nyckelpersoner hotat att säga upp sig och att han ansåg sig nödgad att vidta kraftfulla åtgärder.

Även om viss förståelse kan hysas för att bolaget den 29 augusti 1997 uppfattade situationen som mycket allvarlig måste också vad som tidigare förekommit beaktas. Samarbetsproblem hade, som nämnts, förelegat under en längre tid och även varit kända för arbetsledningen utan att bolagets ledning vidtagit några åtgärder för att komma till rätta med problemen. J.K. hade alltså inte genom några påpekanden eller varningar från bolagsledningens sida getts möjlighet att ändra sin attityd och sitt beteende. Bolagsledningen måste genom sin underlåtenhet att agera anses medansvarig för att samarbetsproblemen fortsatte och därigenom förvärrades så att bolagets situation efter händelsen den 29 augusti 1997 framstod som allvarlig. Vad som framkommit genom förhören med vissa av dem som undertecknat brevet av den 12 september 1997 tyder också på att deras påstående om uppsägning inte var väl överlagt. Mot bakgrund av det anförda finner arbetsdomstolen att uppsägningen inte varit sakligt grundad och att uppsägningen därför skall ogiltigförklaras. J.K. är vidare berättigad till allmänt skadestånd av bolaget för den kränkning uppsägningen inneburit för honom. Detta skadestånd bör bestämmas till 60 000 kr.

Frågan om avstängning

När tvist uppkommer om giltigheten av uppsägning upphör enligt 34 § andra stycket lagen om anställningsskydd inte anställningen till följd av uppsägningen förrän tvisten har slutligt prövats. I lagrummet föreskrivs vidare att arbetsgivaren inte får på grund av den omständighet som föranlett uppsägningen avstänga arbetstagaren från arbetet annat än om särskilda skäl föreligger.

Av utredningen framgår att J.K. varit avstängd från sitt arbete i vart fall från den 26 september 1997. Mot bakgrund av arbetsdomstolens bedömning beträffande frågan om saklig grund finner arbetsdomstolen att det inte - trots de samarbetssvårigheter som rådde - kan anses ha förelegat sådana särskilda skäl som avses i 34 § anställningsskyddslagen för avstängningen av J.K. Bolaget skall således förpliktas utge skadestånd till J.K. Detta bör bestämmas till 15 000 kr.

Rättegångskostnaderna

Transport har vunnit yrkandet om ogiltigförklaring av uppsägningen och fått visst bifall till sitt yrkande om allmänt skadestånd till J.K. för den obefogade uppsägningen. Vidare har Transport fått visst bifall till yrkandet om skadestånd för avstängningen. Däremot har Transports yrkanden om skadestånd för föreningsrättskränkning avslagits. Vid denna utgång av målet bör enligt 18 kap. 4 § rättegångsbalken vardera sidan svara för sina rättegångskostnader.