AD 1998 nr 109

Enligt § 18 i Pensionsavtal för arbetstagare hos kommuner och landsting (PA-KL) är arbetstagare och förmånsberättigade skyldiga att iaktta och följa de ändringar av och tillägg till pensionsbestämmelserna som kan komma att gälla genom i vederbörlig ordning träffad överenskommelse om ändring av bestämmelserna eller om nytt pensionsavtal. Avtalsparterna träffade i december 1992 med stöd av nämnda paragraf ett kollektivavtal som innebar att pensionstagare erhöll lägre pension än som annars skulle ha utgått. Genom riksdagsbeslut hade pensionsutbetalningarna enligt den allmänna pensioneringen reducerats i samma utsträckning. - Tvist huruvida 1992 års avtal kan göras gällande mot pensionstagare som vid avtalets tillkomst börjat uppbära pensionsförmåner enligt pensionsavtalet. Arbetsdomstolen finner att 18 § i PA-KL inte innehåller något bemyndigande för kollektivavtalsparterna som ger behörighet att träffa ett sådant avtal som 1992 års avtal. Vidare anför domstolen att den kommunala pensionsförmånen är hänförlig till området för pensionstagarens "enskilda rätt", varför ett förfogande över förmånerna kräver ett särskilt bemyndigande. Domstolen anser vidare att den kommunala pensionsrätten inte kan betraktas som villkorad och pensionsförmånernas storlek beroende av om avtalsparterna sänker nivån på utgående pensioner. Domstolens slutsats är att 1992 års avtal inte kunnat åberopas mot pensionstagaren.

Parter:

Stockholms stad; K.T.

Nr 109

Stockholms stad

mot

K.T. i Stockholm.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd 3, dom 1997-12-29 i mål nr T 3-1058-96

Tingsrättens dom, se bilaga.

Stockholms stad (i fortsättningen även kallad staden) har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, ogillar K.T:s talan, såväl i huvudsaken som beträffande rättegångskostnaderna, samt förpliktar K.T. att ersätta staden för dess rättegångskostnader vid tingsrätten.

K.T. har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har förnyat vittnesförhör hållits på Stockholms stads begäran med H.A. och på K.T:s begäran med L.W. Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten. Stockholms stad har därutöver som ny skriftlig bevisning i arbetsdomstolen åberopat utdrag ur Svenska Kommunalarbetareförbundets skrift Från NPR till KPR, en sammanfattning av pensionsbestämmelserna för kommunernas arbetstagare under tiden 1951-1970 medan K.T. som ny bevisning åberopat Svenska Stadsförbundets Förhandlingsavdelnings kommentar till normalpensionsreglementet och en av Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet upprättad promemoria avseende avtalspensioner i kommuner och landsting.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i allt väsentligt detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom, dock med bl.a. följande förtydliganden och tillägg.

Stockholms stad

K.T. gick i pension 1987 efter att ha arbetat hos Stockholms stad sedan 1940-talet. När han gick i pension omfattades han av pensionsavtalet för arbetstagare hos kommuner och landsting (PA-KL). I samband med pensioneringen utfärdades ett pensionsbrev avseende honom. Pensionsbrevet utgör ett bevis på att pension har beviljats enligt PA- KL, men det är inte bärare av några rättigheter i sig. Villkoren för K.T:s pension följer inte av vad som står i pensionsbrevet utan av bestämmelserna i PA-KL. I pensionsbrevet anges att K.T. har beviljats ålderspension enligt pensionsbestämmelserna för arbetstagare hos Stockholms stad (PA-KL). Vidare anges pensionens bruttobelopp per månad. I pensionsbrevet sägs vidare att bruttobeloppet förändras i samma grad som basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring och att i pensionen skall, i den utsträckning som följer av PA-KL, inräknas socialförsäkringsförmåner m.m. såsom folkpension, allmän tilläggspension (ATP) och pensionstillskott. Bruttobeloppet skall inte utbetalas som någon slags total pension utan är en komponent som används när man räknar fram samordningsavdraget. På så sätt får man fram den kompletteringspension som skall utges till K.T.

PA-KL ger alltså rätt till en kompletteringspension och innehåller ett system för att beräkna denna pension. Systemet bygger på en samordning med i huvudsak ATP och folkpension. Begreppen bruttopensionsbelopp, bruttopension och bruttopensionssystem är inte på något sätt rättsligt definierade. I K.T:s fall räknas bruttobeloppet fram genom att inkomsten under tre av de fem åren närmast före pensioneringen, varvid man bortser från den lägsta respektive högsta årsinkomsten under dessa år, delas med basbeloppet för respektive år. På så sätt får man fram en pensionspoäng som multiplicerad med basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring ger bruttopensionen. Från bruttopensionen avräknas sådana socialförsäkringsförmåner som enligt pensionsavtalet skall vara föremål för samordning. Därigenom får man fram den kompletteringspension som staden skall utge.

Riksdagen beslutade 1992 att basbeloppet vid beräkning av ATP och folkpension från och med den 1 januari 1993 skulle reduceras med 2 procent. Beslutet innebar att pensionärerna fick en lägre allmän pension än de annars skulle ha fått. För pensionärerna inom den privata sektorn slog denna ändring igenom fullt ut. På grund av konstruktionen av pensionssystemen för staten, kommuner och landsting skulle riksdagens beslut om en sänkning av de allmänna pensionsnivåerna inte få något genomslag för pensionärerna inom den offentliga sektorn om det inte gjordes anpassningar i pensionsavtalen inom denna sektor. Ändringen avseende de allmänna pensionsnivåerna gjorde att symmetrin i det kommunala pensionssystemet rubbades eftersom pensionernas bruttobelopp enligt PA-KL räknades upp med basbeloppet medan ATP och folkpension som genom samordningen skall dras från bruttopensionsbeloppet alltså räknades upp med ett reducerat basbelopp. Utan anpassningar i pensionsavtalen skulle statens besparingar vad gällde ATP och folkpension vältras över som en kostnad på kommuner och landsting och skapa en orättvisa mellan pensionärer inom den privata sektorn i förhållande till pensionärer inom den offentliga sektorn. Detta var inte avsikten med den förändring riksdagen beslutat. I den proposition i vilken förslaget till ändringar avseende de allmänna pensionsnivåerna lades fram (prop. 1992/93:50) uttalade regeringen att den förutsatte att parterna på de offentliga avtalsområdena gjorde de justeringar i avtalen som var nödvändiga för att minskningen av de allmänna pensionerna skulle slå igenom också när det gällde pensionärer inom den offentliga sektorn.

Med anledning av riksdagens beslut träffade parterna inom den kommunala sektorn i december 1992 en överenskommelse om att göra ändringar i PA- KL. Ändringarna utgör en del av PA-KL och innebär att man vid beräkning av samordningsavdraget skall bortse från den minskning av basbeloppet som är reglerad i 1 kap. 6 § tredje stycket lagen om allmän försäkring. Bruttopensionsbeloppet och samordningsavdraget räknas således upp enligt samma beräkningsmetod. Detta betyder att den totala pension som utbetalas till arbetstagaren blir lägre än om man skulle göra ett samordningsavdrag beräknat med tillämpning av det reducerade basbeloppet. Stockholms stad vill dock framhålla att K.T:s pension inte har minskat. Det är däremot riktigt att ändringen gjort att höjningen av hans pension blev mindre än vad den annars skulle ha blivit.

Stockholms stad menar att PA-KL inte innebär något åtagande att utge bruttopensionsbeloppet till K.T. Det är kompletteringspensionen som utgör stadens åtagande. Kompletteringspensionen har inte förändrats genom de gjorda ändringarna.

Avtalet om ändring av pensionsavtalet träffades med stöd av bestämmelserna i § 18 PA-KL. Den ändringsrätt som framgår av denna bestämmelse förelåg vid den tidpunkt då K.T. gick i pension. Ändringsrätten har varit tydlig och har på det kommunala området funnits även i tidigare pensionsavtal och pensionsreglementen sedan 1951.

Vid de förhandlingar som ledde fram till PA-KL var arbetsgivarens avsikt att även fortsättningsvis bevara en möjlighet att kunna ändra villkoren i pensionsavtalen till arbetstagarens nackdel om det fanns skäl till detta. Syftet med denna ändringsmöjlighet var t.ex. att undvika att en försämring av den allmänna tilläggspensionen skulle leda till en kostnadsövervältring på kommuner och landsting. Arbetsgivarsidan var inte beredd att ta ansvar för mer än den del av den totala pensionen som de själva kunde råda över. Även om denna ändringsrätt fanns sedan tidigare ville man från arbetsgivarsidan förtydliga den och ge den ett modernare språkbruk. Under förhandlingarna förklarade arbetsgivarsidan uttryckligen att man ville ha en möjlighet att kunna ändra villkoren i pensionsavtalen för arbetstagarna. Arbetstagarsidans reaktion vid förhandlingarna var inte avvisande. Deras inställning var snarare att man ansåg att en sådan ändringsmöjlighet redan fanns och att man fick föra förhandlingar om ändringar skulle bli aktuella. Från arbetstagarsidan gjordes vid förhandlingarna inte gällande att man ansåg sig sakna behörighet att införa ett ändringsförbehåll eller att tillämpa detta.

Regler om samordning av kommunal pension med pension från annat håll förekom första gången i 1951 års pensionsreglemente (P 51). Detta var ett ensidigt pensionsreglemente utfärdat av Stockholms stad. Enligt ett ändringsförbehåll i det reglementet kunde utgående pensionsbelopp sänkas om riksdagen eller regeringen ändrade förutsättningarna genom beslut om ändringar i statliga författningar. Däremot kunde staden inte, i vart fall inte efter år 1957, sänka utgående pensionsbelopp på grund av förhållanden som staden själv kunde styra över. Något hinder mot att vidta ändringar som medförde att utgående pensioner kom att förbli på vid ändringstidpunkten rådande nivå förelåg inte enligt detta reglemente. Staden menar att ändringsförbehållet i § 18 PA-KL har samma materiella innehåll som den nu beskrivna ändringsmöjligheten enligt P 51.

Det bör framhållas att K.T. år 1952 hemställde om att underkastas bestämmelserna i 1951 års pensionsreglemente. Genom denna hemställan har han godtagit att staden får vidta sådana ändringar i pensionsreglerna som har stöd i ändringsklausulen i P 51. Detta medgivande från K.T:s sida reglerar vilka ändringar arbetsgivaren kan avtala med den fackliga organisationen om.

P 51 ersattes 1970 av ett annat ensidigt pensionsreglemente, KPR. Även i detta reglemente fanns ett ändringsförbehåll av samma slag som enligt ovan fanns i P 51.

Regleringen av de kommunala pensionsvillkoren genom ensidiga reglementen ersattes 1978 av en reglering genom kollektivavtal, PAK. Även i det avtalet fanns bestämmelser om ändringsförbehåll av minst samma räckvidd som de tidigare ändringsklausulerna i reglementena. En skillnad mot pensionsreglementena var att det enligt PAK krävdes att kollektivavtal träffades för att en ändring skulle komma till stånd. Det bör framhållas att de fackliga organisationerna genom ändringsförbehållet i PAK inte gav arbetsgivaren någon ny, utvidgad, rätt att ändra pensionsvillkoren. Det var snarare arbetsgivaren som avstod från en del av sin ensidiga bestämmanderätt genom att göra ändringarna beroende av att kollektivavtal träffades om dem. Av en protokollsanteckning till PAK framgår att om den totala förmånsnivån förändras genom beslut av riksdagen skall sådan ändring ske i pensionsbestämmelserna som erfordras för att nämnda förmånsnivå skall bibehållas oförändrad. Genom den skrivningen ville man från arbetsgivarsidan gardera sig mot att kostnader som man tidigare inte räknat med skulle kunna uppstå genom införande av förmåner som föll utanför samordningsystemet.

Det har på det kommunala området förekommit förändringar av pensionsvillkoren till pensionstagarnas nackdel. Ett exempel är 1988 års förändringar avseende bestämmelserna om delpension. Dessa ändringar innebar visserligen inte någon sänkning av redan utgående förmåner men dessa kunde däremot "frysas", dvs. förbli på den då rådande nivån. Ett annat exempel är de ändringar i pensionsreglementet som infördes den 1 juli 1962 för att komma till rätta med de skillnader mellan gifta och ogifta pensionärer som det dittillsvarande samordningsavdraget hade skapat. Ändringarna ledde i vissa fall till att den sammanlagda förmånen skulle minska. Det infördes därför en garantiregel som innebar att de sammanlagda förmånerna inte skulle understiga vad som utgick vid tidpunkten i fråga. Även om det alltså inte skedde någon nominell sänkning av pensionen utgjorde ändå förändringen en försämring av pensionsförmånerna eftersom den ledde till en bestående lägre pensionsnivå för framtiden än som annars skulle ha gällt. Dessa exempel visar att pensionssystemet kunde ändras på ett tämligen ingripande sätt för pensionärerna utan att detta ifrågasattes.

Om domstolen skulle finna att det är bruttobeloppet i pensionsbrevet som är den utfästa pensionsförmånen vill Stockholms stad slutligen erinra om att K.T. har erhållit de pensionsförmåner som går att utläsa ur pensionsbrevet och att dessa förmåner överstiger det bruttopensionsbelopp som kan räknas fram med ledning av basbeloppsutvecklingen. Detta beror dock på andra omständigheter som inte är av intresse för bedömningen i denna tvist.

K.T.

K.T. gör inte längre gällande att ändringsavtalet skall lämnas utan avseende på grund av att det är oskäligt enligt 36 § avtalslagen.

I princip vitsordar K.T. Stockholms stads redogörelse för hur hans pension skall beräknas enligt PA-KL. Det bör dock framhållas att avtalet är uppbyggt enligt en systematik där det steg för steg anges hur pensionen räknas fram. Av avtalstexten framgår att ålderspensionen är en bruttopensionsförmån och att detta innebär att socialförsäkringsförmåner inräknas - samordnas - i pensionen. Vidare framgår att den del av bruttopensionsförmånen som återstår efter samordning kallas kompletteringspension. Om det endast vore kompletteringspensionen som är utfäst i avtalet eller utgör ålderspension skulle detta ha kommit till uttryck i avtalet. Så är inte fallet. Enligt K.T:s mening är det bruttopensionsförmånen som är den i avtalet utfästa pensionen. Det är alltså inte så att PA-KL skall uppfattas som ett system för hur man skall räkna fram kompletteringspensionen. Den nämns först i anslutning till samordningen. Även om det finns en del tekniska skillnader mellan PA-KL och det statliga pensionsavtalet är tekniken i grunden densamma. I båda avtalen handlar det om ett bruttopensionssystem där man utifrån den anställdes lön under en viss period räknar fram vilken bruttopensionsförmån denne har rätt till. Vad som skiljer mellan avtalen är tekniken för hur man gör samordningsavdraget.

K.T. kan i och för sig vitsorda att det finns bestämmelser om ändringsförbehåll sedan 1951 i de angivna pensionsreglementena och pensionsavtalen. Dessa förbehåll har dock inte haft den innebörd som staden påstår. De har föranletts av att det i vissa situationer kan vara nödvändigt att göra tekniska anpassningar av pensionssystemet på grund av förändringar i socialförsäkringssystemet. Under 1950- och 1960- talen skedde avsevärda förändringar av socialförsäkringssystemet utan att utgående pensioner därför sänktes. Och när ändringar gjordes i pensionssystemet garanterades nivån på utgående pensionsförmåner.

De av Stockholms stad åberopade exemplen på förändringar i pensionssystemet har inneburit att samordningsavdraget skall motsvara den socialförsäkringsförmån som faktiskt utgick. Det är just denna metodik som K.T. menar skall gälla även i hans fall. Det finns inga tidigare exempel på att samordningsavdrag har gjorts med ett högre belopp än den faktiskt utgående socialförsäkringsförmånen. Men det är vad 1992 års ändringar innebär.

Det kommunala pensionssystemets innebörd har beskrivits dels i en av Svenska Stadsförbundets Förhandlingsavdelning upprättad kommentar till normalpensionsreglementet, dels i en promemoria som upprättats inom Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Av den nämnda kommentaren till normalpensionsreglementet framgår att samordningen med socialförsäkringsförmånerna sker genom avdrag från den pension som utgår på grund av reglementet. Pensionsreglementet gav alltså rätt till en viss pensionsförmån och i förekommande fall gjordes avdrag för socialförsäkringsförmånen och vissa andra pensionsrättigheter. Av kommentaren framgår vidare att pensionen ansågs vara en intjänad lön, ett vederlag för arbete som presterats före pensionsåldern eller dessförinnan uppkommen arbetsoförmåga. Det framgår också av kommentaren att pensionsrätten var oantastbar och att pensionsreglementet byggde på försäkringstekniska metoder. Avsikten var således att skapa ett försäkringsskydd som i praktiken var att likställa med en vanlig pensionsförsäkring, dock med den skillnaden att arbetstagaren inte betalade en premie direkt till något försäkringsbolag eller liknande utan kommunen i stället åtog sig att fungera som ett försäkringsbolag och att premien var inräknad i lönen. Pensionsförmånerna skulle skyddas mot penningvärdeförsämring genom en dyrtidskompensation.

Avtalspensionen för anställda i kommuner och landsting har i den nämnda promemorian beskrivits på följande sätt.

Avtalspensionen för anställda i kommuner och landsting är en förmånsbestämd utfästelse. Den är integrerad med folkpension och ATP (bruttopension) och det är dagens yrkesverksamma som betalar pensionen till dagens pensionärer (fördelningssystem). Innebörden av ovanstående är att arbetstagare som pensionär får en tryggad konsumtionsstandard i relation till lönen strax före pensioneringen men att kostnaden över tid inte är känd för arbetsgivaren. Förändringar i det allmänna pensionssystemet kan också påverka kommunernas och landstingens kostnader eftersom avtalspensionen lovar en pension som andel av lönen. Träffas inget nytt avtal kan avtalspensionen bli dyrare eller billigare om ATP och/eller folkpension ändras.

Av promemorian framgår att såväl Svenska Kommunförbundet som Landstingsförbundet har varit väl medvetna om att en sänkning av utgående socialförsäkringsförmåner kunde leda till högre pensionskostnader för kommuner och landsting. Om pensionsavtalet hade inneburit att endast en kompletteringspension varit utfäst skulle saken inte ha uttryckts på detta sätt. Det står tvärt om klart att dessa förbund då hade uppfattningen att bruttopensionsförmånen var utfäst och att man endast genom att träffa ett nytt pensionsavtal hade möjlighet att komma ifrån de ökade kostnader som en sänkning av utgående socialförsäkringsförmåner skulle innebära för kommuner och landsting.

Staden

Kommentaren till normalpensionsreglementet beskriver i allmänna ordalag karaktären av pension. Syftet med beskrivningen är att kommunerna skall förstå pensionssystemen. Uttrycken uppskjuten lön och oantastbarhet utvecklas inte. Det sägs inte vad som är den uppskjutna lönen eller vad det är som är oantastbart. Samordningen nämns som en teknik men det framhålls också att ändring kan ske på grund av ny eller förändrad socialförsäkring eller liknande anordning. Uttrycken uppskjuten lön, oantastbarhet och samordning är inte några rättsligt definierade begrepp. De kan ha olika innebörd inom olika avtalssektorer. Uttrycken återfinns varken i reglementena eller de kollektivavtal som finns mellan parterna. Det som står i handlingen måste ses i ljuset av vad som hände 1962 där man gjorde en ganska dramatisk förändring för vissa pensionärer.

Den av Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet upprättade promemorian avseende avtalspensioner i kommuner och landsting utgör ett internt arbetsmaterial utan rättslig karaktär, som har tillkommit för att utgöra ett underlag för dessa förbunds styrelsers ställningstagande när det gäller det framtida kommunala pensionssystemet sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Avsikten har inte varit att utforska de rättsliga gränserna för det gällande pensionssystemet utan att visa att kommunerna och landstingen, för att kunna göra någonting åt sina pensionskostnader, måste träffa avtal med motparten om ett nytt pensionssystem. Det handlar således om ett rent ekonomiskt material avsett som underlag för eventuellt kommande avtalsförhandlingar om ett nytt pensionssystem.

Domskäl

Inledning

K.T. gick i pension den 1 september 1987 efter att ha varit anställd som plåtslagare hos Stockholms stad. Han uppbär efter sin pensionsavgång pension enligt bestämmelserna i pensionsavtalet för arbetstagare hos kommuner och landsting (PA-KL). I ett utfärdat pensionsbrev anges att K.T. har beviljats ålderspension enligt pensionsbestämmelserna i PA-KL. Vidare anges pensionens bruttobelopp och att detta belopp förändras i samma grad som basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring samt att, i den utsträckning som följer av PA-KL, socialförsäkringsförmåner såsom folkpension, allmän tilläggspension (ATP) och pensionstillskott skall inräknas i pensionen. Socialförsäkringsförmåner skall alltså samordnas med pensionen.

Under hösten 1992 fastställde riksdagen vissa riktlinjer för förändring av pensionsnivån i landet. Riktlinjerna innebar att pensionsutbetalningarna enligt den allmänna pensioneringen generellt skulle reduceras till 98 procent av pensionsbeloppet. Till fullföljande av dessa riktlinjer beslutade riksdagen att basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring skulle minskas med två procent vid beräkningen av bl.a. de huvudsakliga formerna av folkpension och ATP. I regeringens proposition med förslag om de nyssnämnda riktlinjerna uttalade regeringen att minskningen av de allmänna pensionerna borde slå igenom även beträffande tjänstepensionerna inom den offentliga sektorn samt att regeringen förutsatte att parterna på de offentliga avtalsområdena skulle göra de justeringar som var nödvändiga.

Mot denna bakgrund träffade parterna på det kommunala området i december 1992 genom kollektivavtal en överenskommelse om vissa ändringar och tillägg i PA-KL med verkan från och med den 1 januari 1993. Överenskommelsen - i det följande benämnt ändringsavtalet - innebär att man vid beräkningen enligt PA-KL av samordningsavdraget för folkpension, ATP och pensionstillskott skall bortse från vad som föreskrivs om minskning av basbeloppet enligt 1 kap. 6 § tredje stycket lagen om allmän försäkring samt enligt 2 och 2 a §§ lagen om pensionstillskott. Detta betyder att det belopp som enligt PA-KL skall samordnas med pensionen kommer att överstiga vad som faktiskt har utgått som socialförsäkringsförmån.

För K.T:s del har ändringsavtalet inneburit att hans pension för tiden från den 1 januari 1993 till november 1997 blev 10 589 kr lägre än den annars skulle ha blivit.

Avtalsparterna har grundat sin behörighet att träffa ändringsavtalet på bestämmelserna i § 18 PA-KL. Där anges att arbetstagare och förmånsberättigade är skyldiga att iaktta och följa de ändringar av och tillägg till pensionsbestämmelserna som kan komma att gälla genom i vederbörlig ordning träffad överenskommelse om ändring av bestämmelserna eller om nytt pensionsavtal.

Tvisten

K.T. har i målet yrkat att Stockholms stad skall förpliktas att till honom utge det nyss nämnda beloppet, 10 589 kr, jämte ränta. Som grund för sin talan har han anfört att kollektivavtalsparterna har saknat behörighet att träffa avtal av det slag som ändringsavtalet utgör och att detta därför inte kan göras gällande mot honom.

Stockholms stad har bestritt K.T:s talan. Staden har som grund för sitt bestridande i första hand gjort gällande att den i PA-KL utfästa pensionen endast skulle omfatta kompletteringspensionen och att denna pension inte påverkats genom ändringsavtalet. I andra hand har staden hävdat att kollektivavtalsparterna med stöd av bestämmelserna i § 18 PA- KL har varit behöriga att ingå ändringsavtalet med verkan för den enskilde pensionstagaren.

K.T. har för sin del bestritt att pensionsutfästelsen i PA-KL endast skulle omfatta kompletteringspensionen. Enligt honom är det bruttopensionsförmånen som utgör den i avtalet utfästa pensionen.

Omfattar pensionsutfästelsen i PA-KL bruttopensionen eller kompletteringspensionen?

Stockholms stad har alltså gjort gällande att pensionsutfästelsen i PA- KL endast omfattar kompletteringspensionen och att denna pension inte påverkats genom ändringsavtalet. Staden har därvid anfört att syftet med beräkningen av bruttopensionen endast är att ge en utgångspunkt för beräkningen av kompletteringspensionen. Staden har också framhållit att begreppet bruttopension inte är klart rättsligt definierat.

I likhet med tingsrätten kan arbetsdomstolen inte dela den ståndpunkt Stockholms stad i detta sammanhang har gjort gällande. Det kan i och för sig vara riktigt att det inte finns något för alla situationer klart rättsligt definierat bruttopensionsbegrepp. Normalt torde dock med detta begrepp åsyftas en ordning där pensionsförmånen skall samordnas med andra förmåner som tillkommer pensionären (jfr AD 1984 nr 128 och 1995 nr 157), dvs. ett sådant pensionssystem som framgår av ordalydelsen i PA-KL. Arbetsdomstolen har emellertid svårt att inse vikten av vilken beteckning som åsätts det pensionsåtagande som föreligger enligt PA-KL. Det väsentliga i sammanhanget måste vara pensionsåtagandets faktiska innehåll. Frågan är då vad regleringen i PA-KL innebär i detta avseende. Först kan konstateras att utredningen i målet inte ger anledning till annan bedömning än att ordalydelsen i PA-KL väl ger uttryck för vilken pensionsförmån avtalsparterna har avsett att ålderspensionärer skall erhålla. Av 9 § i avtalet framgår otvetydigt att ålderspensionen per år utgörs av det belopp som erhålls genom att multiplicera en på visst sätt framräknad bruttopensionspoäng med vid varje tid gällande basbelopp. Av 2 § 2 mom i avtalet framgår lika otvetydigt att denna bruttopensionsförmån skall samordnas med förmåner enligt socialförsäkring eller därmed jämförlig anordning och att vad som efter samordningsavdraget återstår kallas kompletteringspension. Enligt arbetsdomstolens mening kan det inte för avgörandet av tvisten i detta mål föreligga någon avgörande skillnad mellan att beskriva stadens åtagande som en skyldighet att utge bruttopensionsbeloppet eller som en skyldighet att utge den utfyllnad (kompletteringspension) som erfordras för att pensionstagaren tillsammans med socialförsäkringsförmånerna totalt sett skall erhålla detta bruttopensionsbelopp. En helt annan sak är att det belopp som kallas kompletteringspension är den faktiska kostnaden för pensionsåtagandet.

Ändringsavtalet har medfört att samordningsavdraget enligt PA-KL vid beräkningen av K.T:s pension har kommit att göras med ett större belopp än som svarar mot vad han erhållit i socialförsäkringsförmåner. Därigenom har skillnaden mellan bruttopensionsförmånen och honom tillkommande socialförsäkringsförmåner, dvs. kompletteringspensionen, kommit att bestämmas till ett lägre belopp än som skulle ha utgått om ändringsavtalet inte hade funnits. Ändringsavtalet måste därför reellt sett anses innebära en sänkning av den i PA-KL utfästa pensionsnivån.

Arbetsdomstolen övergår nu till frågan om ändringsavtalet kan göras gällande mot K.T.

Kan ändringsavtalet göras gällande mot K.T.?

K.T. har anfört att kollektivavtalsparterna har saknat behörighet att träffa ändringsavtalet och att detta därför inte kan göras gällande mot honom. Stockholms stad har hävdat att kollektivavtalsparterna med stöd av ändringsförbehållet i § 18 PA-KL varit behöriga att ingå avtalet med verkan för den enskilde pensionstagaren samt att en sådan ändringsrätt har funnits inom det kommunala pensionssystemet alltsedan införandet av 1951 års pensionsreglemente.

K.T:s rätt till pension regleras i kollektivavtalet PA-KL. Enligt fast praxis inom den kollektiva arbetsrätten gäller särskilda begränsningar vad avser en facklig organisations behörighet att förfoga över en medlems rätt. Organisationen anses sakna behörighet att utan särskilt bemyndigande träffa avtal med arbetsgivarparten om vad som brukar betecknas som medlemmens "enskilda rätt". Som framgår av arbetsdomstolens domar 1984 nr 128 och 1995 nr 157 är pensionsförmåner att hänföra till det område av intjänade förmåner där organisationens förfoganderätt kräver särskilt bemyndigande. Någon anledning till ett annat synsätt i detta fall har inte framkommit. Med denna utgångspunkt är det en ofrånkomlig konsekvens att man i princip inte erkänner någon förfoganderätt för organisationen över utgående pensionsförmåner utan särskilt bemyndigande från den enskilde medlemmens sida. Som domstolen framhållit i 1995 års avgörande gäller detta otvivelaktigt om förfogandet är ägnat att påverka den garanterade pensionsnivån i en för pensionstagaren negativ riktning, medan situationen får antas vara en annan om ändringen är att betrakta endast som en av huvudsakligen tekniska skäl genomförd justering av pensionsbestämmelserna. Mot bakgrund av vad som sålunda enligt allmänna rättsregler gäller om fackförenings behörighet att förfoga över medlems rätt måste det, i den mån det över huvud taget kan anses följa av en reglering i kollektivavtal att medlemmen lämnat ett bemyndigande av detta slag, enligt arbetsdomstolens mening ställas höga krav på regleringens tydlighet.

Stadens ståndpunkt innebär ett påstående om att det föreligger ett bemyndigande från K.T:s sida att förfoga över utgående pensionsförmåner med hänsyn till förekomsten sedan 1951 av regler om s.k. ändringsförbehåll i såväl berörda pensionsreglementen som de kollektivavtal som ersatt dessa reglementen. Frågan är då om dessa ändringsförbehåll innehåller ett sådant bemyndigande för kollektivavtalsparterna som ger behörighet att träffa ett avtal av det slag som ändringsavtalet utgör.

Av det ändringsförbehåll som var intaget i 18 § PA-KL när ändringsavtalet träffades framgår att arbetstagare och förmånsberättigad är skyldiga att iaktta och följa de ändringar av och tillägg till pensionsbestämmelserna som kan komma att gälla genom i vederbörlig ordning träffad överenskommelse om ändring av bestämmelserna eller om nytt pensionsavtal. Till en början kan konstateras att innebörden av regelns ordalydelse är klar så långt att den i regeln inskrivna skyldigheten för den enskilde att underkasta sig ändringar i pensionsbestämmelserna inte är på något sätt begränsad. I likhet med tingsrätten anser emellertid arbetsdomstolen att det inte med tydlighet framgår av avtalstexten att regeln skapar en behörighet för avtalsparterna att med bindande verkan för pensionstagare överenskomma om ändrade pensionsbestämmelser också när ändringen leder till att nivån på utgående pensioner minskas.

Frågan är då vad avtalsparterna kan antas ha avsett med regeln i 18 § PA-KL. Staden har till stöd för att regeln har gett kollektivavtalsparterna behörighet att träffa ändringsavtalet hänvisat till en protokollsanteckning av vilken framgår att som förutsättning för avtalet har legat gällande bestämmelser i socialförsäkringarna, arbetsrättslagarna och annan pensionspåverkande lagstiftning och att om dessa förutsättningar ändras mer väsentligt under avtalets giltighetstid skall förhandlingar kunna upptas om sådana förändringar av avtalet som direkt föranleds av de ändrade förutsättningarna. Som exempel på sådana ändrade förutsättningar anges i protokollsanteckningen ändring av basbeloppets konstruktion, förändringar av nuvarande socialförsäkringsförmån eller tillkomst av ny sådan förmån.

Arbetsdomstolen delar tingsrättens uppfattning att denna protokollsanteckning snarast får anses ta sikte på kollektivavtalsparternas möjlighet att kräva omförhandling av löpande avtal i en situation då de annars är bundna av avtalet och fredsplikt råder och att det inte går att läsa ut något bemyndigande av det slag staden gör gällande ur den anteckningen.

Staden har vidare anfört att det vid de förhandlingar som ledde fram till PA-KL var arbetsgivarsidans avsikt att ha en möjlighet att kunna ändra villkoren i pensionsavtalen till arbetstagarsidans nackdel om det fanns skäl till det och att syftet med ändringsmöjligheten bl.a. var att undvika att en försämring av den allmänna tilläggspensionen skulle leda till en kostnadsövervältring på kommuner och landsting. Enligt staden förklarade arbetsgivarparterna under förhandlingarna uttryckligen att man ville ha en möjlighet att kunna ändra villkoren i pensionsavtalen för arbetstagarna och från arbetstagarsidan gjordes vid förhandlingarna inte någon invändning om att man ansåg sig sakna behörighet att införa ett ändringsförbehåll. H.A., som i egenskap av förhandlare vid Svenska Kommunförbundet deltog i förhandlingarna, har uppgett att arbetsgivarparterna klargjorde för arbetstagarsidan att ändringsklausulen enligt deras uppfattning också skulle kunna innebära en möjlighet att genomföra ändringar i pensionsavtalen till arbetstagarnas nackdel och att arbetstagarrepresentanterna i vart fall inte ställde sig avvisande till denna syn på ändringsbestämmelsen men ansåg att man fick föra förhandlingar om sådana förändringar skulle bli aktuella. L.W., som från oktober 1983 företrädde Svenska Kommunalarbetareförbundet vid dessa förhandlingar, har för sin del uppgett att det under den tid han deltog i förhandlingarna inte förekom några diskussioner om att ändringsklausulen också möjliggjorde försämringar av utgående pensioner. H.A. och L.W. har båda förklarat att innebörden av ändringsklausulen inte utgjorde någon stor fråga under förhandlingarna.

Av den utredning som lagts fram i målet om tillkomsten av PA-KL kan inte anses framgå att det hos kollektivavtalsparterna skulle ha förelegat någon gemensam syn i fråga om ändringsregelns räckvidd. Det kan dock konstateras att avsikten med ändringsregeln under alla förhållanden inte var att göra någon ingripande förändring i pensionsrättens karaktär i rättsligt avseende.

Av intresse för tolkningsfrågan är också hur ändringsbestämmelsen har tillämpats under den tid som pensionsavtalet har gällt. Staden har därvid för att påvisa att § 18 PA-KL har tillämpats för att åstadkomma förändringar till pensionstagarnas nackdel åberopat ändringar som gjordes 1988 avseende rätten till kompletterande delpension. Enligt staden innebar ändringarna att det visserligen inte skedde någon sänkning av redan utgående pensionsförmåner men att dessa förmåner däremot kunde frysas, dvs. att en annars avsedd höjning uteblev. K.T. har påpekat att de då vidtagna ändringarna inte rubbade förutsättningarna för den som redan börjat uppbära delpension. Av utredningen i denna del går det enligt arbetsdomstolens mening inte att dra några slutsatser angående möjligheten att med stöd av § 18 PA-KL träffa ett ändringsavtal av det slag som kollektivavtalsparterna ingick 1992.

Staden har även gjort gällande att det alltsedan tillkomsten av 1951 års pensionsreglemente har funnits ändringsregler med i princip samma materiella innehåll som regeln i § 18 PA-KL. Staden har därvid anfört att dessa ändringsregler har inneburit en utfästelse att inte sänka utgående pensionsbelopp på grund av förändringar som staden själv kunde styra över medan av riksdagen eller regeringen fattade beslut om ändringar däremot kunde leda till sådana sänkningar eftersom man från stadens sida inte kunde garantera andras åtaganden. Enligt K.T. har dessa ändringsförbehåll inte haft den vida innebörd som staden påstår. De har endast avsett sådana situationer då det kan vara nödvändigt att göra tekniska anpassningar på grund av ändringar i socialförsäkringssystemet.

Som ett exempel på vidtagna ändringar med stöd av ändringsförbehållet i pensionsreglementet har staden hänvisat till 1962 års ändringar beträffande samordningsavdrag för gifta och ogifta pensionärer och därvid pekat på att dessa ändringar medförde att de sammanlagda pensionsförmånerna "frystes" och att detta innebar en bestående lägre pensionsnivå för framtiden. K.T. har för sin del framhållit att dessa ändringar innebar att man vid samordningen gjorde avdrag för den socialförsäkringsförmån som faktiskt utgick och därför inte kan jämföras med det nu aktuella ändringsavtalet som medfört att samordningsavdraget blivit högre än vad som motsvarar den utgående socialförsäkringsförmånen.

De ändringsbestämmelser som före PA-KL funnits i pensionsreglementen och pensionsavtal påminner innehållsmässigt om ändringsförbehållet i § 18 PA-KL. Av den utredning som förebringats i målet kan emellertid enligt arbetsdomstolens mening inte några säkra slutsatser dras om vad dessa ändringsregler rättsligt sett har inneburit. Arbetsdomstolen delar alltså tingsrättens uppfattning att det inte är möjligt att av dessa bestämmelser dra några slutsatser beträffande tolkningen av ändringsförbehållet i § 18 PA-KL. Detsamma gäller i fråga om det av staden åberopade exemplet på vidtagna förändringar i pensionsreglementet avseende samordningsavdrag för gifta respektive ogifta pensionstagare. K.T:s år 1952 gjorda hemställan om att få underkastas bestämmelserna i 1951 års pensionsreglemente kan då inte uppfattas som ett bemyndigande för kollektivavtalsparterna att i senare avtal förfoga över hans utgående pension.

I den mån staden gör gällande att redan det förhållandet att ändringsavtalet kom till stånd talar för att kollektivavtalsparterna hade behörighet att ingå avtalet ansluter sig arbetsdomstolen till den uppfattning tingsrätten har givit uttryck för.

Utredningen i målet ger inte anledning till någon annan syn på den kommunala tjänstepensionen än att denna bör anses utgöra en form av uppskjuten lön. Den ståndpunkt Stockholms stad framför i målet innebär att avtalsparterna i princip skulle kunna förfoga över de pensionsförmåner som utgår till pensionstagarna. Någon gentemot pensionstagarna rättsligt bindande pensionsutfästelse skulle alltså inte föreligga. Om detta verkligen varit avsikten med det kommunala pensionssystemet borde det rimligen ha framkommit i vart fall vid övergången till reglering genom kollektivavtal. Under alla förhållanden hade den kommunala pensionsutfästelsens villkorade karaktär måst komma till ett mycket tydligt uttryck i pensionsavtalet. Av det i målet åberopade ändringsförbehållet kan enligt arbetsdomstolens mening någon sådan villkorad karaktär hos pensionsrätten inte tydligt utläsas.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att arbetsdomstolen ansluter sig till tingsrättens uppfattning att kollektivavtalsparterna inte med bindande verkan för K.T., utan dennes bemyndigande, kunnat avtala om att förfoga över den till honom utgående pensionen samt att K.T. inte kan anses ha lämnat något sådant bemyndigande. Som tingsrätten konstaterat har Stockholms stad därför inte haft rätt att åberopa ändringsavtalet gentemot K.T.

Arbetsdomstolens slutsats

Med hänvisning till vad som anförts i det föregående finner arbetsdomstolen att Stockholms stads överklagande skall lämnas utan bifall och att tingsrättens domslut skall fastställas.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i målet skall Stockholms stad förpliktas att ersätta K.T. för dennes rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Om det yrkade beloppets storlek råder inte tvist.

Domslut

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. Stockholms stad skall ersätta K.T. för rättegångskostnader i arbetsdomstolen med fyrtiosjutusensjuhundrafyrtiosju (47 747) kr, varav 39 467 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av det förstnämnda beloppet utgör 7 893 kr mervärdesskatt.

Dom 1998-09-09, målnummer B-16-1998

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Karin Renman (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Ingemar Källberg, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Björn Qvarnström (f.d. administrative direktören vid Televerket; tillfällig ersättare), Göte Larsson och Lennart Andersson.

Sekreterare: Susanne Sjöblom

Ledamoten Ulf E. Nilssons skiljaktiga mening

Jag delar inte majoritetens bedömning att pensionsutfästelsen avser en bruttopension.

Vid bedömningen av vilken karaktär en pensionsutfästelse har - om den avser en brutto- eller en nettopension - är en av de faktorer som måste beaktas vilken kostnad som arbetsgivaren har åtagit sig genom utfästelsen. I det i målet aktuella pensionssystemet utgörs arbetsgivarens "pensionsutfästelsekostnad" av kostnaden för kompletteringspensionen och inte för den totala bruttopensionen. I den promemoria från kommun- och landstingsförbunden som har åberopats i målet har i konsekvens härmed beräkningar av den samlade pensionsskulden hos kommunerna och landstingen avsett enbart kompletteringspensionen. Det sätt på vilket pensionsbestämmelserna har utformats beror på den beräkningsteknik som har valts och kan inte påverka pensionens karaktär av att de facto vara en nettopension.

Överröstad i denna fråga har jag i övrigt ingen annan mening än majoriteten.

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Ulla Ljunggren-Thedéen, Marianne Tejning och Manne Pavón)

BAKGRUND

K.T., som tidigare var anställd som plåtslagare inom Stockholms stad, gick i pension den 1 september 1987. Hans medlemskap i Svenska Kommunalarbetareförbundet upphörde vid samma tidpunkt. K.T:s pensionsvillkor regleras i Pensionsavtal för arbetstagare hos kommuner och landsting (PA-KL).

K.T. har väckt talan mot Stockholms stad med anledning av att staden med verkan från den 1 januari 1993 vid beräkning av hans pension tillämpat ett avtal om ändring i PA-KL som ingåtts den 23 december 1992 och bekräftats den 5 juli 1993. Detta avtal (ändringsavtalet) har medfört att hans pension blivit sammanlagt 10 589 kr lägre än den skulle ha blivit om ändringsavtalet inte ingåtts. Hans månatliga pension har dock blivit något högre än den var i december 1992 (se skiss, bilaga 1 (uteslutes här)).

På grund av att K.T. utöver pensionen haft rätt till yrkesskadelivränta beräknas hans pension på ett sätt som skiljer sig från vad som gäller för andra pensionärer med rätt till pension enbart enligt PA-KL. Det saknar emellertid betydelse för den tvistefråga som skall prövas i detta mål.

K.T:s pension är en egenpension enligt § 2 mom. 1 i PA-KL. Egenpension är enligt mom. 2 i samma paragraf en bruttopensionsförmån. I bruttopensionen inräknas (samordnas) vissa socialförsäkringsförmåner som staten svarar för. Det är folkpension, allmän tilläggspension (ATP) och - i förekommande fall - pensionstillskott enligt särskilda bestämmelser i PA-KL. Resterande del av bruttopensionen, som arbetsgivaren svarar för, kallas kompletteringspension.

Av § 19 PA-KL framgår hur pensionen beräknas. Närmare bestämmelser om samordningen finns i § 14 PA-KL. I § 14 mom. 2 anges de socialförsäkringsförmåner som skall vara föremål för samordning.

Ändringsavtalet ingicks mellan de berörda kollektivavtalsparterna den 23 december 1992. Avtalet utgör del av PA-KL. Bakgrunden till ändringarna var att riksdagen hösten 1992 beslutade att sänka de allmänna pensionsförmånerna enligt lagen om allmän försäkring (AFL). Detta skedde genom en lagändring. I 1 kap. 6 § AFL infördes ett nytt tredje stycke enligt vilket basbeloppet vid beräkning av pensionsförmåner enligt AFL från och med den 1 januari 1993 skulle minskas med 2 procent. Motsvarande ändringar gjordes i 2 och 2 a §§ lagen om pensionstillskott och i 11 § lagen om delpensionsförsäkring.

I den proposition (prop. 1992/93:50) i vilken de nämnda lagändringarna lades fram uttalade regeringen att minskningen borde slå igenom även för grupper av f.d. offentliganställda med bruttoförmåner. Regeringen förklarade att den förutsatte att parterna på de offentliga avtalsområdena gjorde de justeringar i avtalen som var nödvändiga. Genom att anta propositionen ställde sig riksdagen bakom regeringens uttalanden.

Vid förhandlingarna om ändringsavtalet i december 1992 uttryckte arbetstagarsidan tvivel om sin behörighet att genomföra de i målet aktuella ändringarna i PA-KL. Parterna enades på grund härav om att låta en gemensamt utsedd sakkunnig göra en arbetsrättslig och civilrättslig prövning av behörighetsfrågan. Den sakkunnige kom fram till att parterna varit behöriga att ändra avtalet. Detta ledde till att avtalet bekräftades den 5 juli 1993.

Ändringsavtalet innebär att samordning med folkpension, ATP och pensionstillskott skall ske utan hänsyn till föreskrifterna i de nyss redovisade lagbestämmelserna om minskning av basbeloppet vid beräkning av folkpension, ATP och pensionstillskott (se bilaga 1 (uteslutes här)). Kompletteringspensionen skall alltså inte beräknas så att aktuella av riksdagen minskade belopp för socialförsäkringsförmåner dras från bruttobeloppet. I stället skall ominskade belopp för socialförsäkringsförmåner dras från bruttobeloppet. Det leder till att kompletteringspensionen blir lägre än den annars skulle ha blivit.

YRKANDEN M.M.

K.T. har yrkat förpliktande för staden att till honom betala 10 589 kr jämte dröjsmålsränta från den 17 januari 1993 till och med den 17 november 1997 med 2 026 kr och dröjsmålsränta för tiden därefter tills betalning sker enligt PA-KL § 21 mom. 2.

Staden har bestritt yrkandet men har vitsordat yrkat belopp och yrkad ränta som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Grunder

K.T: Kollektivavtalsparterna har saknat behörighet att sluta ändringsavtalet. Detta avtal har därför inte giltig verkan gentemot honom.

För det fall tingsrätten skulle finna att ändringsavtalet ingåtts med giltig verkan skall det lämnas utan avseende på grund av att avtalet med hänsyn till omständigheterna är oskäligt enigt 36 § avtalslagen.

Stad: Kollektivavtalsparterna har haft behörighet att ingå ändringsavtalet. Det ingångna avtalet är inte oskäligt. Det saknas därför skäl för jämkning enligt 36 § avtalslagen.

Sakframställningar

K.T.: Enligt pensionsbrev utfärdat den 27 maj 1987 har han beviljats ålderspension enligt PA-KL med ett bruttobelopp på 7 184 kr per månad. Av pensionsbrevet framgår att bruttobeloppet förändras i samma grad som basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring och att pensionen samordnas med socialförsäkringsförmåner m.m. såsom folkpension, ATP och pensionstillskott.

Genom ändringsavtalet sänktes hans pension i samma utsträckning som de allmänna pensionerna. Avtalet har en försåtlig konstruktion. Man kan uttrycka det så att avtalsparterna har manipulerat samordningen. I stället för avdrag för faktiskt utgående socialförsäkringsförmåner görs avdrag med fiktiva belopp. Man utgår från att pensionären har rätt till allmän pension beräknad på 100 procent av basbeloppet medan pensionären i praktiken endast har rätt till pension beräknad på 98 procent av basbeloppet.

Arbetstagarsidans tvivel vid förhandlingen den 23 december 1992 visar att det inte fanns någon gemensam partsuppfattning i fråga om rätten att ändra avtalet på föreslaget sätt. Pensionen är en successivt intjänad förmån som arbetsgivaren utfäst sig att betala. Det är fråga om en oantastbar förmån. Han var inte medlem i Svenska Kommunalarbetareförbundet när ändringsavtalet ingicks och han har inte gett något bemyndigande till förbundet att förhandla för hans räkning om pensionen. Kollektivavtalsparterna har under sådana förhållanden inte haft rätt att förfoga över hans pensionsförmån.

Staden: K.T:s rätt till pension grundas inte på pensionsbrevet utan på bestämmelserna i PA-KL. Det bruttobelopp som anges i pensionsbrevet är beräknat med ledning av avtalet. Samordningsavdraget kan variera. Det går inte att utläsa ur pensionsbrevet vilket belopp som skall betalas ut. Beräkningen måste göras kontinuerligt med ledning av gällande bestämmelser i PA-KL. Det framgår av hänvisningen i pensionsbrevet som formulerats på följande sätt:

I den utsträckning som följer av PA-KL skall i pensionen inräknas socialförsäkringsförmåner m.m., såsom . . .

När K.T. gick i pension gällde PA-KL 1985. Stadens utfästelse om pension framgår av bestämmelserna i det avtalet. Bruttopensionen beräknas på i avtalet angivet sätt. Från bruttopensionbeloppet avräknas förmåner som enligt avtalet skall vara föremål för samordning. Därefter återstår - i förekommande fall - för arbetsgivaren att betala ut kompletteringspension. Det är kompletteringspensionen som är det kommunala åtagandet. De socialförsäkringsförmåner som skall räknas in vid beräkning av bruttobeloppet svarar staten för.

K.T. har genom att fylla i ett formulär den 5 april 1952 anmält sin önskan att bli underkastad bestämmelserna i 1951 års pensionsreglemente för Stockholms kommunstyrelse. På det kommunala området hade man då liksom nu tydliga ändringsförbehåll i pensionsbestämmelserna.

§ 18 PA-KL med rubriken Ändringar av och tillägg till pensionsbestämmelserna har följande lydelse:

Arbetstagare och förmånsberättigad är skyldiga att iaktta och följa de ändringar av och tillägg till dessa pensionsbestämmelser som kan komma att gälla genom i vederbörlig ordning träffad överenskommelse om ändring av bestämmelserna eller om nytt pensionsavtal.

Till PA-KL finns ett förhandlingsprotokoll daterat den 15 november 1984. § 4 i det protokollet har följande lydelse:

Parterna är ense om att följande protokollsanteckningar skall gälla såsom bestämmelser även i lokalt kollektivavtal -.-.-

1. Som förutsättningar för detta avtal har bl a legat gällande bestämmelser i socialförsäkringarna, arbetsrättslagarna och annan pensionspåverkande lagstiftning. Om dessa förutsättningar ändras mer väsentligt under avtalets giltighetstid, skall - utan hinder av avtalets bestämmelser om giltighet och uppsägning - förhandlingar kunna upptas om sådana ändringar av avtalet, som direkt föranleds av de ändrade förutsättningarna. Exempel på sådana väsentliga förändringar är ändring av basbeloppets konstruktion, förändring av nuvarande socialförsäkringsförmån eller tillkomst av ny sådan förmån.

-.-.-.-.-

De nyss redovisade bestämmelserna tillkom i samband med att PA-KL år 1985 ersatte tidigare gällande Pensionsbestämmelser för arbetstagare hos kommuner (PAK) från 1978.

I PAK fanns följande ändringsförbehåll i § 20 under rubriken Ändringar av och tillägg till pensionsbestämmelserna:

Arbetstagare och familjepensionstagare är skyldiga att underkasta sig de ändringar av och tillägg till dessa pensionsbestämmelser som kan komma att gälla genom i vederbörlig ordning träffad överenskommelse om ändring av bestämmelserna eller om nytt pensionsavtal.

Även till PAK fanns ett förhandlingsprotokoll daterat den 29 december 1977. § 4 i det protokollet inleds på följande sätt:

Parterna är ense om att följande protokollsanteckningar skall gälla såsom bestämmelser även i lokalt kollektivavtal -.-.-

1. Genomförs under kollektivavtalets giltighetstid sådan ändring i lagen om allmän försäkring eller annan socialförsäkring eller sociallagstiftning att den totala förmånsnivån förändras, skall sådan ändring ske i pensionsbestämmelserna som erfordras för att nämnda förmånsnivån skall bibehållas oförändrad.

-.-.-.-.-

Innan PAK kom till var kommunal pension reglerad i reglementen. Det senaste var Normalpensionsreglemente för arbetstagare hos kommuner (KPR) som tillkom 1970.

§ 20 KPR under rubriken Undantag från och ändringar av reglementet har följande lydelse:

1. Bestämmelserna i detta reglemente gäller i den mån icke lag eller författning annat föranleder eller kommunen för särskilt fall annat beslutar.

2. Arbetstagare och familjepensionstagare är skyldiga att underkasta sig sådana ändringar i reglementet, vilka kommunen finner påkallade med hänsyn till tillkomst eller ändring av statliga författningar eller därmed jämförbara omständigheter.

Arbetstagare och familjepensionstagare är även skyldiga att underkasta sig ändrade bestämmelser i övrigt i de hänseenden, om vilka i reglementet förmäles. Beslut om sådan ändring av bestämmelserna må dock - i annat fall än som i tredje stycket sägs - ej medföra nedsättning av de egen- och familjepensionsförmåner, vilka omedelbart före beslutet gällde för arbetstagaren eller familjepensionstagaren.

Arbetstagare och familjepensionstagare är dessutom skyldiga att underkasta sig de ändringar och tillägg i övrigt, vilka kommunen på grundval av rekommendation från de centrala parterna beslutat eller kommer att besluta.

Före KPR gällde 1951 års pensionsreglemente för Stockholms kommunstyrelse (P 51).

§ 19 P 51 under rubriken Undantag från och ändringar av reglementet har följande lydelse:

1 mom. Föreskrifterna i detta reglemente gälla i den mån icke lag eller författning annat föranleder eller stadsfullmäktige för särskilt fall annorledes besluta.

2 mom. Arbetstagare eller familjepensionstagare är skyldig att underkasta sig sådana ändringar i reglementet, som staden finner påkallade med hänsyn till tillkomst eller ändring av statliga författningar - dock icke avlöningsreglemente - eller därmed jämförbara omständigheter.

Arbetstagare eller familjepensionstagare är jämväl skyldig att underkasta sig ändrade bestämmelser i övrigt i de hänseenden, om vilka i reglementet förmäles. Beslut om sådan ändring av bestämmelserna må dock ej medföra nedsättning av de egen- och familjepensionsbelopp, som omedelbart före beslutet gällde för arbetstagaren eller familjepensionstagaren, häri inbegripet dyrtidskompensation beräknad enligt de för varje tid av stadsfullmäktige jämlikt 16 § 1 mom. fastställda grunderna.

Staden menar således att kollektivavtalsparterna på grund av förbehåll i PA-KL har haft möjlighet att göra den förändring av pensionsförmånerna som kommit till stånd genom ändringsavtalet. Genom att låta samordningen ske med ominskade belopp har man så att säga återställt balansen i avtalet. Den kompletteringspension som utgår har inte ändrats sett i förhållande till arbetsgivarnas åtagande i PA-KL. Vad som skett är att K.T. fått samma reduktion av socialförsäkringsförmånerna som pensionärer utanför den offentliga sektorn.

Det är att märka att K.T. inte har fått någon sänkning av sitt månatliga pensionsbelopp. Han har till följd av ändringsavtalet fått en mindre höjning av kompletteringspensionen än han skulle ha fått om inte ändringen gjorts. Den del som minskat är inte den som arbetsgivaren skulle stå för utan den del som staten skulle bekosta. En närmare granskning av den utbetalda pensionen visar att K.T. fått samma belopp i kompletteringspension i januari 1993 som han fick i december 1992.

Det har inte varit kollektivavtalsparternas avsikt att statens åtagande att betala socialförsäkringsförmåner skall kunna vältras över på de kommunala arbetsgivarna genom en utökad förpliktelse att betala kompletteringspension. Det är ändringar i statliga författningar som har föranlett ändringsavtalet. Ändringsavtalet tillkom dessutom på uppmaning av statsmakterna.

Parterna har haft behörighet att ingå avtalet. K.T. har inte haft en intjänad förmån med den innebörd han gör gällande. Den del av hans pension som är uppskjuten lön berörs inte av ändringsavtalet. Han har inte haft någon enskild rätt eller intjänad förmån som hindrat staden från att tillämpa ändringsavtalet. Av det följer att det inte heller funnits något hinder för den fackliga organisationen att med bindande verkan för honom träffa kollektivavtal innefattande ändringsrätten och sedan ändra avtalet på sätt som skett, allt så länge detta inte lett till sänkning av utgående förmåner.

Kollektivavtalsparterna har tidigare genomfört förändringar i avtalet till nackdel för pensionstagare. År 1987 kom nya lagregler om delpension. Det ledde till att bestämmelserna om kompletterande delpension i PA-KL omförhandlades. Den 28 april 1988 enades kollektivavtalsparterna om att de nya bestämmelserna i PA-KL skulle gälla med verkan från den 1 juli 1987. Av förhandlingsprotokollet framgår att de samtidigt kom överens om följande:

§ 3

-.-.-.-.-

Om kompletterande delpension har börjat utbetalas under tiden 1987-07-01 --1988-04-30 med stöd av tidigare bestämmelser, får ny beräkning enligt nuvarande bestämmelser inte leda till att rätten till kompletterande delpension upphör eller att förmånsbeloppet minskar.-.-.-

Man kan säga att beloppen frystes men att det inte var fråga om någon beloppssänkning. Åtgärden visar att ändringsförbehållet kan tillämpas på det sätt som staden gör gällande. Omständigheterna vid ändringsavtalets tillkomst har inte varit sådana att det kan komma i fråga att lämna avtalsvillkor utan avseende. Utrymmet för tillämpning av 36 § avtalslagen inom arbetsrätten är för övrigt begränsat. Möjligen kan en sådan tillämpning komma i fråga vid prövning av överenskommelser mellan enskilda parter. När det gäller tvist om kollektivavtal finns det emellertid inget utrymme att lämna avtalsvillkor utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen, eftersom kollektivavtal ingås efter förhandlingar mellan jämbördiga parter.

K.T: Det av honom år 1952 undertecknade formuläret rörande 1951 års pensionsreglemente saknar betydelse i målet. Pensionsreglementet har upphört att gälla. Pensionsbestämmelserna tillkommer inte längre ensidigt utan avtalas fram i förhandlingar mellan företrädare för arbetsgivare och arbetstagare. K.T. har under inga omständigheter lämnat bemyndigande till avtalsparterna att förfoga över hans pension i avtal.

Ändringsförbehållet i § 18 PA-KL och protokollsanteckningen från den 15 november 1984 innebär inte att kollektivavtalsparterna haft rätt att sänka pensionen annat än vid väsentliga förändringar i förutsättningarna för pensionsavtalet. Inte heller tidigare ändringsförbehåll har haft den innebörden att kollektivavtalsparterna skulle ha rätt att göra sådana förändringar. Om ändringsförbehållen kan tolkas så att pensionen varit villkorad innebär det att alla pensionsförmåner varit villkorade och att inga utfästelser om pension egentligen gjorts.

Det har aldrig förekommit tidigare att kollektivavtalsparterna gemensamt sänkt nivån på utgående pensioner. Förhållandena när bestämmelserna om delpension ändrades var helt annorlunda. Man rubbade inte förutsättningarna för den som redan börjat uppbära delpension.

DOMSKÄL

På K.T:s begäran har vittnesförhör hållits med L.W. som tidigare företrädde Svenska Kommunalarbetareförbundet vid avtalsförhandlingar. På stadens begäran har vittnesförhör hållits med H.A. som tidigare var anställd vid Svenska Kommunförbundet som förhandlare. Båda parter har åberopat skriftlig bevisning.

Kollektivavtalsparterna har i enlighet med 5 kap. 1 § andra stycket lagen om rättegången i arbetstvister beretts tillfälle att yttra sig. Yttranden har inkommit från parterna både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan.

Förhållandena i detta mål har vissa likheter med förhållandena i det mål mellan Joel Öhrn och staten genom Arbetsgivarverket som avgjordes av Arbetsdomstolen i domen AD 1995 nr 157. Det målet gällde frågan om kollektivavtalsparterna på det statliga området haft rätt att med stöd av ett ändringsförbehåll i kollektivavtal träffa avtal som medförde sänkt pension för en enskild pensionstagare. Arbetsdomstolen kom till slutsatsen att det ändringsavtal som prövades i det målet inte kunde åberopas mot en enskild pensionär. Tvistefrågorna är likartade på så sätt att båda målen rör förändring av nivån på en bruttopensionsförmån och att domstolsprövningen gäller ändringsförbehåll som skrivits in i kollektivavtal där förmånsnivån läggs fast. Målen skiljer sig dock på så sätt att kollektivavtalen tillkommit under olika betingelser och utformats på olika sätt. De skiljer sig också därigenom att pensionärer med bruttopensionsförmån på det statliga avtalsområdet fått garanti för sin rätt till pension på ett sätt som - såvitt framkommit i detta mål - inte gäller för pensionärer på det kommunala avtalsområdet.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Allmänt

K.T:s rätt till pension regleras enligt hans pensionsbrev av kollektivavtalet PA-KL. Det innebär att villkoren rörande pension i det enskilda avtal som ingåtts mellan honom som arbetstagare och staden som arbetsgivare har hämtat sitt innehåll från det kollektivavtalet.

När anställningsvillkor för en enskild lagts fast genom hänvisning till ett kollektivavtal ändras också villkoren i anställningsavtalet om kollektivavtalet omförhandlas på ett för arbetstagaren förmånligt sätt. När omförhandlingen medför en försämring anses kollektivavtalsparterna däremot inte berättigade att förfoga över den enskilde arbetstagarens anställningsvillkor. Det brukar uttryckas så att arbetstagaren förvärvat en "enskild rätt". Det som ligger inom området för denna rätt kan kollektivavtalsparterna inte ändra utan särskilt bemyndigande från den enskilde arbetstagaren.

Det nyss anförda har i praxis ansetts gälla även för pensionsförmåner. Sådana förmåner betraktas som en uppskjuten lön som arbetstagaren successivt tjänat in under sin anställning hos arbetsgivaren. Kollektivavtalsparter har därför normalt sett inte rätt att utan särskilt bemyndigande försämra i kollektivavtal fastlagda förmåner för en enskild arbetstagare som gått i pension . (Jfr AD 1984 nr 128 och 1995 nr 157)

K.T. har enligt PA-KL rätt till en bruttopensionsförmån. Förmånen är konstruerad så att arbetsgivaren åtar sig att till pensionstagaren betala ett månatligt bruttobelopp som beräknas på visst sätt. Beloppet skall vidare vara föremål för en viss uppräkning med utgångspunkt i basbeloppet i AFL. Från det på så sätt bestämda totalbeloppet görs avräkning för socialförsäkringsförmåner som pensionstagaren har rätt att uppbära.

Tingsrätten kan inte dela den ståndpunkt som staden fört fram att det åtagande som arbetsgivarna påtagit sig genom det beskrivna bruttopensionssystemet inte skulle omfatta bruttobeloppet utan endast kompletteringsdelen i pensionen. Ett system med bruttopension är nämligen konstruerat så att arbetsgivarens åtagande omfattar bruttobeloppet. I vissa fall täcks hela bruttobeloppet av till pensionären utgående socialförsäkringsförmåner. I andra är socialförsäkringsförmånen endast en del och arbetsgivaren måste skjuta till kompletteringspension för att utfästelsen skall uppfyllas. Systemet är uppbyggt så att arbetsgivaren garanterar pensionären en viss bestämd förmånsnivå.

Stadens huvudsakliga invändning mot betalningsskyldighet för det av K.T. fordrade beloppet tar sin utgångspunkt i ändringsförbehållet i § 18 PA- KL. Kollektivavtalsparterna har där enats om att pensionstagare skall ha skyldighet att underkasta sig förändringar som kan komma till stånd i senare kollektivavtal. Pensionsutfästelsen har därför - enligt stadens mening - redan vid avtalets ingående inskränkts genom ett bemyndigande från den enskilde pensionären som ger kollektivavtalsparterna rätt att försämra villkoren i avtalet.

Mot bakgrund av vad som nyss redovisats om det område som enligt praxis anses utgöra pensionstagarens "enskilda rätt" måste stora krav ställas på tydligheten i ett förbehåll om kommande förändringar i kollektivavtalet. Det ligger i sakens natur att en pension som överenskommits mellan en arbetsgivar- och en arbetstagarorganisation inte - över huvudet på en berörd arbetstagare - bör kunna bli föremål för en nivåsänkning genom avtal vid en tidpunkt då den intjänade rättigheten redan börjat tas i anspråk. En annan sak är att kollektivavtalsparterna kan ha behov av att göra förbehåll för sådana förändringar i kollektivavtalet som senare kan visa sig vara nödvändiga på grund av tekniska förändringar i bestämmelser som ligger till grund för hur pensionen i avtalet skall beräknas, t.ex. genomgripande förändringar i sättet att räkna fram basbeloppet i AFL.

Frågan är då om den av staden åberopade skyldigheten att underkasta sig ändringar i avtalet på ett tillräckligt tydligt sätt innefattat en rätt för kollektivavtalsparterna att avtala om den förändring som genomförts i ändringsavtalet.

§ 18 i 1985 års PA-KL och förhandlingarna som föregick det avtalet

Tingsrätten har i första hand att tolka ordalydelsen i § 18 PA-KL. Det kan därvid konstateras att det som enligt den valda formuleringen regleras i bestämmelsen inte är parternas rätt vid omförhandling av avtalet utan arbetstagares och förmånsberättigades skyldighet att iaktta och följa ändringar av och tillägg till pensionsbestämmelserna. Innebörden av bestämmelsen är klar så långt att den i regeln inskrivna skyldigheten att underkasta sig ändringar inte på något sätt är begränsad.

Den avgörande frågan är om § 18 PA-KL kan uppfattas så att avtalsparterna fått behörighet att med bindande verkan för pensionstagare ingå överenskommelse om ändrade pensionsbestämmelser när ändringen leder till att nivån på utgående pensioner blir lägre än den annars skulle ha blivit. Det framgår inte tydligt av ordalydelsen att regeln skapar en behörighet för avtalsparterna med det innehållet.

Frågan är då om avtalsparterna kan antas ha avsett att föra in ett bemyndigande i § 18 PA-KL.

Enligt staden går det att utläsa ett bemyndigande i § 18 genom en anteckning i § 4 i det till 1985 års PA-KL hörande förhandlingsprotokollet. Av anteckningen framgår att parterna är överens om att de vid ändrade förutsättningar under avtalets giltighetsperiod i vissa situationer skall kunna ta upp förhandlingar om ändringar i avtalet.

Det förefaller långsökt att den åberopade anteckningen i förhandlingsprotokollet skulle vara avsedd som ett bemyndigande. Vad som regleras är snarare kollektivavtalsparternas möjlighet att agera gentemot varandra och kräva omförhandling av löpande avtal i en situation då de annars är bundna av avtalet och fredsplikt råder. Vad parterna har möjlighet att ändra i avtalet vid omförhandling torde för övrigt - liksom vid sedvanlig avtalsförhandling - vara förmåner för arbetstagare och förmånsberättigad som ännu inte gått i pension. Någon särskild rätt för att förfoga över förmåner för en förmånsberättigad som redan gått i pension går inte att utläsa ur anteckningen.

Vidare skulle det vara egendomligt om ett bemyndigande att förfoga över pensionstagares "enskilda rätt" inte kom till uttryck i en protokollsanteckning eller en bestämmelse som skall tillämpas vid sedvanliga förhandlingar för nästa avtalsperiod men däremot i en anteckning om sådan förhandling som undantagsvis kan äga rum under löpande avtalsperiod.

På grund av vad som anförts saknas skäl att anta att protokollsanteckningen haft ett vidare syfte än att skapa en rätt till omförhandling av löpande avtal.

För det fall § 18 PA-KL genom anteckningen ändå inneburit ett bemyndigande gör tingsrätten följande reflektioner.

Ett villkor för omförhandling är att det inträffar väsentliga ändringar i de förutsättningar på vilka avtalet bygger. Som exempel anges basbeloppets konstruktion, förändring av nuvarande socialförsäkringsförmån eller tillkomst av ny sådan förmån.

Den omtvistade pensionen är en bruttopensionsförmån som relaterats till basbeloppet. I pensionsbeloppet inräknas socialförsäkringsförmåner. Att en förändring av basbeloppets konstruktion eller tillkomsten av en ny socialförsäkringsförmån redan av tekniska skäl kan påkalla ett behov av ändring i avtalet framstår därför som naturligt eller rentav nödvändigt. Det finns således inget stöd för antagandet att ändringar i basbeloppets konstruktion eller tillkomsten av en ny socialförsäkringsförmån skulle föranleda ett bemyndigande för avtalsparterna att vidta en ändring som medför materiell försämring av pensionsrätten.

En större osäkerhet i detta avseende finns möjligen när det gäller rätten att vidta ändringar på den grunden att nuvarande socialförsäkringsförmån förändras. Sett från pensionstagarens synpunkt torde en sådan förändring inte påverka bruttopensionen. Om beloppet på socialförsäkringsförmånen höjs minskar den kompletteringspension som arbetsgivaren skall betala. Om beloppet sänks måste arbetsgivaren skjuta till motsvarande summa i kompletteringspension för att uppfylla sitt åtagande. Sett från arbetsgivarens ståndpunkt kan emellertid slopandet eller försämrandet av en socialförsäkringsförmån som ingår i bruttopensionen få stora ekonomiska konsekvenser.

Det nyss anförda visar att arbetsgivarsidan haft skäl att vid förhandlingarna inför PA-KL diskutera frågan om materiella försämringar i pensionsrätten. Staden har gjort gällande att sådana diskussioner ägt rum och lett till anteckningen i § 4 i förhandlingsprotokollet. Enligt anteckningen - i nu berörd del - får omförhandling ske då det under avtalsperioden inträffar väsentliga förändringar i den pensionspåverkande lagstiftningen. Någon närmare utredning om vad som sades under avtalsförhandlingarna i detta hänseende har emellertid inte presenterats i målet. Det är därför inte möjligt att dra någon säker slutsats om huruvida sänkningen av de allmänna pensionerna år 1992 utgör en sådan väsentlig förändring som avses i förhandlingsprotokollet. Även om anteckningen i § 4 i förhandlingsprotokollet skulle vara ett bemyndigande finner tingsrätten därmed inte visat att detta bemyndigande skulle ha gällt i den nu aktuella situationen.

Ändringsförbehåll i tidigare kollektivavtal och reglementen

Staden har påpekat att § 18 PA-KL skall läsas med beaktande av innehållet i förekommande ändringsförbehåll i de avtal och reglementen som föregått nu gällande kollektivavtal.

Ändringsförbehållet i det första och enda tidigare pensionsavtalet mellan kollektivavtalsparterna, nämligen § 20 PAK 78, är närmast identiskt med innehållet i § 18 PA-KL. Vad tingsrätten i föregående avsnitt anfört rörande syftet med anteckningen i förhandlingsprotokollet till PA-KL är tillämpligt även på anteckningen i förhandlingsprotokollet till PAK. Texten i § 4 i det till § 20 PAK hörande förhandlingsprotokollet skiljer sig vidare väsentligt från texten i förhandlingsprotokollet till § 18 PA-KL. Den är mindre detaljerad när det gäller vilka förutsättningar som skall vara för handen för att omförhandling skall kunna ske. Den mest iögonenfallande skillnaden är emellertid att ändring i avtalet under vissa förutsättningar inte bara kan utan skall ske. Anteckningen tycks närmast ha tillkommit för att dokumentera att parterna enats om att upprätthålla en bibehållen förmånsnivå.

Ändringsförbehållen i de pensionsreglementen som fanns före kollektivavtalens tillkomst påminner om innehållet i § 18 PA-KL. De är dock redan i avtalstexten - till viss del - förenade med villkoret att beslut om ändring av bestämmelserna inte får medföra nedsättning av förmåner som gällde omedelbart före beslutet. Detta villkor kan tyda på en ganska vittgående skyldighet för pensionstagare att underkasta sig förändringar så länge de inte leder till omedelbar sänkning av utgående belopp. Eftersom villkoret endast hör samman med vissa ändringar i avtalet och eftersom texten i den delen inte förts vidare till PA-KL kan den - enligt tingsrättens mening - inte leda till slutsatser om vilka ändringar som får göras om det fanns ett bemyndigande i § 18 PA-KL.

Tidigare tillämpning av § 18 PA-KL

Staden har för att visa att § 18 PA-KL kan tillämpas för att åstadkomma förändringar till det sämre åberopat en ändring i PA-KL som gjordes 1988. Ändringen rörde rätten till kompletterande delpension.

Parterna har inte närmare utvecklat omständigheterna kring tillkomsten av detta avtal. Av avtalstexten att döma kan förändringen ha inneburit att delpensionsförmånen försämrats för en kategori av personer som fått rätt till kompletterande delpension efter det att nya lagregler trätt i kraft men innan kollektivavtalsparterna hunnit ingå nytt avtal.

Den omständigheten att kollektivavtalsparterna vid ett tillfälle under förhållanden som inte närmare utretts i någon mån ansett sig kunna förfoga över en intjänad rätt till pension ger enligt tingsrättens mening inte något stöd för stadens uppfattning om § 18 PA-KL.

Betydelsen av att parterna enats om att ingå ändringsavtalet

Enligt stadens mening talar redan det förhållandet att ändringsavtalet kom till stånd för att kollektivavtalsparterna hade behörighet att ingå avtalet.

Det sätt på vilket parterna valt att utforma avtalet talar emellertid för att det inte vid avtalstillfället stod klart att behörighet förelåg. Parterna valde samma metod som kollektivavtalsparterna på det statliga området. Arbetsdomstolen har i domen 1995 nr 157 gjort följande reflektion:

Det vill synas som att avtalsparterna vid avtalstillfället känt behov av att framställa nivåsänkningen av pensionsförmånerna som en samordningsfråga av teknisk natur och inte som den minskning av pensionsnivån som förutsattes från regeringens sida.

Mot bakgrund av vad som framkommit om hur förbunden på arbetstagarsidan tvekat att underteckna avtalet och hur parterna enats om att låta utreda frågan om behörigheten kan tingsrätten inte dela stadens uppfattning om betydelsen av att avtalet ingicks. Därtill kommer att förbunden på arbetstagarsidan i sitt gemensamma yttrande till tingsrätten alltjämt givit uttryck för tvekan i frågan om behörighet förelåg.

Sammanfattning

Tvisten i målet gäller huruvida kollektivavtalsparterna haft rätt att med bindande verkan för K.T. träffa en överenskommelse som innebär att hans pensionsförmåner blivit lägre än vad de skulle ha blivit om överenskommelsen inte hade träffats. Vid prövningen har tingsrätten främst tagit ställning till frågan om en i pensionsavtalet (PA-KL) intagen ändringsregel (§ 18) inrymt ett bemyndigande för kollektivavtalsparterna att utan K.T:s medgivande genomföra försämringar för honom inom det område som enligt fastlagd praxis anses höra till hans "enskilda rätt".

Tingsrätten har först slagit fast att stora krav måste ställas på tydligheten i ett förbehåll om kommande förändringar i kollektivavtalet för att ett sådant bemyndigande skall anses föreligga. Vid granskningen av § 18 utifrån denna aspekt har tingsrätten vägt in bestämmelsens ordalydelse, vilka slutsatser som kan dras av kollektivavtalsparternas avsikt med ändringsförbehållet, vad som kan utläsas av motsvarande förbehåll i tidigare kollektivavtal och de kommunala pensionsreglementen som föregick avtalsregleringen samt betydelsen av att § 18 tillämpats vid ett tidigare tillfälle. Tingsrättens överväganden i dessa delar leder till slutsatsen att bestämmelsen inte inrymt något bemyndigande för kollektivavtalsparterna att med bindande verkan för K.T. träffa överenskommelsen i fråga.

Tingsrätten har slutligen bedömt kollektivavtalsparternas behörighet i det nu aktuella avseendet mot den bakgrunden att parterna enats om att ingå ändringsavtalet. Genom det som upplysts om bl.a. den tveksamhet som arbetstagarsidan hyst om sin behörighet redan vid avtalsförhandlingarna finns inte fog för att tillmäta detta någon vikt i behörighetsfrågan.

Tingsrätten finner således att kollektivavtalsparterna inte haft behörighet att med bindande verkan för K.T. träffa överenskommelsen utan att han lämnat sitt bemyndigande till detta. K.T. har inte lämnat något sådant bemyndigande. Ändringsavtalet är därför inte giltigt mot honom. På grund härav skall käromålet bifallas.

Vid denna utgång i målet skall staden ersätta K.T:s rättegångskostnader. K.T. har yrkat ersättning med 104 416 kr, vilket belopp i sin helhet avser ombudsarvode, samt upplyst att 28 520 kr hänför sig till prövningen av stadens avvisningsyrkande. Staden har överlämnat till rätten att bedöma skäligheten av det yrkade beloppet. Tingsrätten finner beloppet skäligt.

DOMSLUT

1. Stockholms stad skall till K.T. betala tiotusenfemhundraåttionio (10 589) kr jämte dröjsmålsränta från den 17 januari 1993 till och med den 17 november 1997 med tvåtusentjugosex (2 026) kr och dröjsmålsränta för tiden därefter tills betalning sker enligt PA-KL § 21 mom.

2. Stockholms stad skall ersätta K.T. för rättegångskostnader med etthundrafyratusenfyrahundrasexton (104 416) kr, vilket belopp i sin helhet avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker. Av beloppet utgör 20 883 kr mervärdesskatt.