AD 1998 nr 109

Parter:

Stockholms stad; K.T.

Nr 109

Stockholms stad

mot

K.T. i Stockholm.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd 3, dom 1997-12-29 i mål nr T 3-1058-96

Tingsrättens dom, se bilaga.

Stockholms stad (i fortsättningen även kallad staden) har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, ogillar K.T:s talan, såväl i huvudsaken som beträffande rättegångskostnaderna, samt förpliktar K.T. att ersätta staden för dess rättegångskostnader vid tingsrätten.

K.T. har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har förnyat vittnesförhör hållits på Stockholms stads begäran med H.A. och på K.T:s begäran med L.W. Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten. Stockholms stad har därutöver som ny skriftlig bevisning i arbetsdomstolen åberopat utdrag ur Svenska Kommunalarbetareförbundets skrift Från NPR till KPR, en sammanfattning av pensionsbestämmelserna för kommunernas arbetstagare under tiden 1951-1970 medan K.T. som ny bevisning åberopat Svenska Stadsförbundets Förhandlingsavdelnings kommentar till normalpensionsreglementet och en av Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet upprättad promemoria avseende avtalspensioner i kommuner och landsting.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i allt väsentligt detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom, dock med bl.a. följande förtydliganden och tillägg.

Stockholms stad

K.T. gick i pension 1987 efter att ha arbetat hos Stockholms stad sedan 1940-talet. När han gick i pension omfattades han av pensionsavtalet för arbetstagare hos kommuner och landsting (PA-KL). I samband med pensioneringen utfärdades ett pensionsbrev avseende honom. Pensionsbrevet utgör ett bevis på att pension har beviljats enligt PA- KL, men det är inte bärare av några rättigheter i sig. Villkoren för K.T:s pension följer inte av vad som står i pensionsbrevet utan av bestämmelserna i PA-KL. I pensionsbrevet anges att K.T. har beviljats ålderspension enligt pensionsbestämmelserna för arbetstagare hos Stockholms stad (PA-KL). Vidare anges pensionens bruttobelopp per månad. I pensionsbrevet sägs vidare att bruttobeloppet förändras i samma grad som basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring och att i pensionen skall, i den utsträckning som följer av PA-KL, inräknas socialförsäkringsförmåner m.m. såsom folkpension, allmän tilläggspension (ATP) och pensionstillskott. Bruttobeloppet skall inte utbetalas som någon slags total pension utan är en komponent som används när man räknar fram samordningsavdraget. På så sätt får man fram den kompletteringspension som skall utges till K.T.

PA-KL ger alltså rätt till en kompletteringspension och innehåller ett system för att beräkna denna pension. Systemet bygger på en samordning med i huvudsak ATP och folkpension. Begreppen bruttopensionsbelopp, bruttopension och bruttopensionssystem är inte på något sätt rättsligt definierade. I K.T:s fall räknas bruttobeloppet fram genom att inkomsten under tre av de fem åren närmast före pensioneringen, varvid man bortser från den lägsta respektive högsta årsinkomsten under dessa år, delas med basbeloppet för respektive år. På så sätt får man fram en pensionspoäng som multiplicerad med basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring ger bruttopensionen. Från bruttopensionen avräknas sådana socialförsäkringsförmåner som enligt pensionsavtalet skall vara föremål för samordning. Därigenom får man fram den kompletteringspension som staden skall utge.

Riksdagen beslutade 1992 att basbeloppet vid beräkning av ATP och folkpension från och med den 1 januari 1993 skulle reduceras med 2 procent. Beslutet innebar att pensionärerna fick en lägre allmän pension än de annars skulle ha fått. För pensionärerna inom den privata sektorn slog denna ändring igenom fullt ut. På grund av konstruktionen av pensionssystemen för staten, kommuner och landsting skulle riksdagens beslut om en sänkning av de allmänna pensionsnivåerna inte få något genomslag för pensionärerna inom den offentliga sektorn om det inte gjordes anpassningar i pensionsavtalen inom denna sektor. Ändringen avseende de allmänna pensionsnivåerna gjorde att symmetrin i det kommunala pensionssystemet rubbades eftersom pensionernas bruttobelopp enligt PA-KL räknades upp med basbeloppet medan ATP och folkpension som genom samordningen skall dras från bruttopensionsbeloppet alltså räknades upp med ett reducerat basbelopp. Utan anpassningar i pensionsavtalen skulle statens besparingar vad gällde ATP och folkpension vältras över som en kostnad på kommuner och landsting och skapa en orättvisa mellan pensionärer inom den privata sektorn i förhållande till pensionärer inom den offentliga sektorn. Detta var inte avsikten med den förändring riksdagen beslutat. I den proposition i vilken förslaget till ändringar avseende de allmänna pensionsnivåerna lades fram (prop. 1992/93:50) uttalade regeringen att den förutsatte att parterna på de offentliga avtalsområdena gjorde de justeringar i avtalen som var nödvändiga för att minskningen av de allmänna pensionerna skulle slå igenom också när det gällde pensionärer inom den offentliga sektorn.

Med anledning av riksdagens beslut träffade parterna inom den kommunala sektorn i december 1992 en överenskommelse om att göra ändringar i PA- KL. Ändringarna utgör en del av PA-KL och innebär att man vid beräkning av samordningsavdraget skall bortse från den minskning av basbeloppet som är reglerad i 1 kap. 6 § tredje stycket lagen om allmän försäkring. Bruttopensionsbeloppet och samordningsavdraget räknas således upp enligt samma beräkningsmetod. Detta betyder att den totala pension som utbetalas till arbetstagaren blir lägre än om man skulle göra ett samordningsavdrag beräknat med tillämpning av det reducerade basbeloppet. Stockholms stad vill dock framhålla att K.T:s pension inte har minskat. Det är däremot riktigt att ändringen gjort att höjningen av hans pension blev mindre än vad den annars skulle ha blivit.

Stockholms stad menar att PA-KL inte innebär något åtagande att utge bruttopensionsbeloppet till K.T. Det är kompletteringspensionen som utgör stadens åtagande. Kompletteringspensionen har inte förändrats genom de gjorda ändringarna.

Avtalet om ändring av pensionsavtalet träffades med stöd av bestämmelserna i § 18 PA-KL. Den ändringsrätt som framgår av denna bestämmelse förelåg vid den tidpunkt då K.T. gick i pension. Ändringsrätten har varit tydlig och har på det kommunala området funnits även i tidigare pensionsavtal och pensionsreglementen sedan 1951.

Vid de förhandlingar som ledde fram till PA-KL var arbetsgivarens avsikt att även fortsättningsvis bevara en möjlighet att kunna ändra villkoren i pensionsavtalen till arbetstagarens nackdel om det fanns skäl till detta. Syftet med denna ändringsmöjlighet var t.ex. att undvika att en försämring av den allmänna tilläggspensionen skulle leda till en kostnadsövervältring på kommuner och landsting. Arbetsgivarsidan var inte beredd att ta ansvar för mer än den del av den totala pensionen som de själva kunde råda över. Även om denna ändringsrätt fanns sedan tidigare ville man från arbetsgivarsidan förtydliga den och ge den ett modernare språkbruk. Under förhandlingarna förklarade arbetsgivarsidan uttryckligen att man ville ha en möjlighet att kunna ändra villkoren i pensionsavtalen för arbetstagarna. Arbetstagarsidans reaktion vid förhandlingarna var inte avvisande. Deras inställning var snarare att man ansåg att en sådan ändringsmöjlighet redan fanns och att man fick föra förhandlingar om ändringar skulle bli aktuella. Från arbetstagarsidan gjordes vid förhandlingarna inte gällande att man ansåg sig sakna behörighet att införa ett ändringsförbehåll eller att tillämpa detta.

Regler om samordning av kommunal pension med pension från annat håll förekom första gången i 1951 års pensionsreglemente (P 51). Detta var ett ensidigt pensionsreglemente utfärdat av Stockholms stad. Enligt ett ändringsförbehåll i det reglementet kunde utgående pensionsbelopp sänkas om riksdagen eller regeringen ändrade förutsättningarna genom beslut om ändringar i statliga författningar. Däremot kunde staden inte, i vart fall inte efter år 1957, sänka utgående pensionsbelopp på grund av förhållanden som staden själv kunde styra över. Något hinder mot att vidta ändringar som medförde att utgående pensioner kom att förbli på vid ändringstidpunkten rådande nivå förelåg inte enligt detta reglemente. Staden menar att ändringsförbehållet i § 18 PA-KL har samma materiella innehåll som den nu beskrivna ändringsmöjligheten enligt P 51.

Det bör framhållas att K.T. år 1952 hemställde om att underkastas bestämmelserna i 1951 års pensionsreglemente. Genom denna hemställan har han godtagit att staden får vidta sådana ändringar i pensionsreglerna som har stöd i ändringsklausulen i P 51. Detta medgivande från K.T:s sida reglerar vilka ändringar arbetsgivaren kan avtala med den fackliga organisationen om.

P 51 ersattes 1970 av ett annat ensidigt pensionsreglemente, KPR. Även i detta reglemente fanns ett ändringsförbehåll av samma slag som enligt ovan fanns i P 51.

Regleringen av de kommunala pensionsvillkoren genom ensidiga reglementen ersattes 1978 av en reglering genom kollektivavtal, PAK. Även i det avtalet fanns bestämmelser om ändringsförbehåll av minst samma räckvidd som de tidigare ändringsklausulerna i reglementena. En skillnad mot pensionsreglementena var att det enligt PAK krävdes att kollektivavtal träffades för att en ändring skulle komma till stånd. Det bör framhållas att de fackliga organisationerna genom ändringsförbehållet i PAK inte gav arbetsgivaren någon ny, utvidgad, rätt att ändra pensionsvillkoren. Det var snarare arbetsgivaren som avstod från en del av sin ensidiga bestämmanderätt genom att göra ändringarna beroende av att kollektivavtal träffades om dem. Av en protokollsanteckning till PAK framgår att om den totala förmånsnivån förändras genom beslut av riksdagen skall sådan ändring ske i pensionsbestämmelserna som erfordras för att nämnda förmånsnivå skall bibehållas oförändrad. Genom den skrivningen ville man från arbetsgivarsidan gardera sig mot att kostnader som man tidigare inte räknat med skulle kunna uppstå genom införande av förmåner som föll utanför samordningsystemet.

Det har på det kommunala området förekommit förändringar av pensionsvillkoren till pensionstagarnas nackdel. Ett exempel är 1988 års förändringar avseende bestämmelserna om delpension. Dessa ändringar innebar visserligen inte någon sänkning av redan utgående förmåner men dessa kunde däremot "frysas", dvs. förbli på den då rådande nivån. Ett annat exempel är de ändringar i pensionsreglementet som infördes den 1 juli 1962 för att komma till rätta med de skillnader mellan gifta och ogifta pensionärer som det dittillsvarande samordningsavdraget hade skapat. Ändringarna ledde i vissa fall till att den sammanlagda förmånen skulle minska. Det infördes därför en garantiregel som innebar att de sammanlagda förmånerna inte skulle understiga vad som utgick vid tidpunkten i fråga. Även om det alltså inte skedde någon nominell sänkning av pensionen utgjorde ändå förändringen en försämring av pensionsförmånerna eftersom den ledde till en bestående lägre pensionsnivå för framtiden än som annars skulle ha gällt. Dessa exempel visar att pensionssystemet kunde ändras på ett tämligen ingripande sätt för pensionärerna utan att detta ifrågasattes.

Om domstolen skulle finna att det är bruttobeloppet i pensionsbrevet som är den utfästa pensionsförmånen vill Stockholms stad slutligen erinra om att K.T. har erhållit de pensionsförmåner som går att utläsa ur pensionsbrevet och att dessa förmåner överstiger det bruttopensionsbelopp som kan räknas fram med ledning av basbeloppsutvecklingen. Detta beror dock på andra omständigheter som inte är av intresse för bedömningen i denna tvist.

K.T.

K.T. gör inte längre gällande att ändringsavtalet skall lämnas utan avseende på grund av att det är oskäligt enligt 36 § avtalslagen.

I princip vitsordar K.T. Stockholms stads redogörelse för hur hans pension skall beräknas enligt PA-KL. Det bör dock framhållas att avtalet är uppbyggt enligt en systematik där det steg för steg anges hur pensionen räknas fram. Av avtalstexten framgår att ålderspensionen är en bruttopensionsförmån och att detta innebär att socialförsäkringsförmåner inräknas - samordnas - i pensionen. Vidare framgår att den del av bruttopensionsförmånen som återstår efter samordning kallas kompletteringspension. Om det endast vore kompletteringspensionen som är utfäst i avtalet eller utgör ålderspension skulle detta ha kommit till uttryck i avtalet. Så är inte fallet. Enligt K.T:s mening är det bruttopensionsförmånen som är den i avtalet utfästa pensionen. Det är alltså inte så att PA-KL skall uppfattas som ett system för hur man skall räkna fram kompletteringspensionen. Den nämns först i anslutning till samordningen. Även om det finns en del tekniska skillnader mellan PA-KL och det statliga pensionsavtalet är tekniken i grunden densamma. I båda avtalen handlar det om ett bruttopensionssystem där man utifrån den anställdes lön under en viss period räknar fram vilken bruttopensionsförmån denne har rätt till. Vad som skiljer mellan avtalen är tekniken för hur man gör samordningsavdraget.

K.T. kan i och för sig vitsorda att det finns bestämmelser om ändringsförbehåll sedan 1951 i de angivna pensionsreglementena och pensionsavtalen. Dessa förbehåll har dock inte haft den innebörd som staden påstår. De har föranletts av att det i vissa situationer kan vara nödvändigt att göra tekniska anpassningar av pensionssystemet på grund av förändringar i socialförsäkringssystemet. Under 1950- och 1960- talen skedde avsevärda förändringar av socialförsäkringssystemet utan att utgående pensioner därför sänktes. Och när ändringar gjordes i pensionssystemet garanterades nivån på utgående pensionsförmåner.

De av Stockholms stad åberopade exemplen på förändringar i pensionssystemet har inneburit att samordningsavdraget skall motsvara den socialförsäkringsförmån som faktiskt utgick. Det är just denna metodik som K.T. menar skall gälla även i hans fall. Det finns inga tidigare exempel på att samordningsavdrag har gjorts med ett högre belopp än den faktiskt utgående socialförsäkringsförmånen. Men det är vad 1992 års ändringar innebär.

Det kommunala pensionssystemets innebörd har beskrivits dels i en av Svenska Stadsförbundets Förhandlingsavdelning upprättad kommentar till normalpensionsreglementet, dels i en promemoria som upprättats inom Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Av den nämnda kommentaren till normalpensionsreglementet framgår att samordningen med socialförsäkringsförmånerna sker genom avdrag från den pension som utgår på grund av reglementet. Pensionsreglementet gav alltså rätt till en viss pensionsförmån och i förekommande fall gjordes avdrag för socialförsäkringsförmånen och vissa andra pensionsrättigheter. Av kommentaren framgår vidare att pensionen ansågs vara en intjänad lön, ett vederlag för arbete som presterats före pensionsåldern eller dessförinnan uppkommen arbetsoförmåga. Det framgår också av kommentaren att pensionsrätten var oantastbar och att pensionsreglementet byggde på försäkringstekniska metoder. Avsikten var således att skapa ett försäkringsskydd som i praktiken var att likställa med en vanlig pensionsförsäkring, dock med den skillnaden att arbetstagaren inte betalade en premie direkt till något försäkringsbolag eller liknande utan kommunen i stället åtog sig att fungera som ett försäkringsbolag och att premien var inräknad i lönen. Pensionsförmånerna skulle skyddas mot penningvärdeförsämring genom en dyrtidskompensation.

Avtalspensionen för anställda i kommuner och landsting har i den nämnda promemorian beskrivits på följande sätt.

Avtalspensionen för anställda i kommuner och landsting är en förmånsbestämd utfästelse. Den är integrerad med folkpension och ATP (bruttopension) och det är dagens yrkesverksamma som betalar pensionen till dagens pensionärer (fördelningssystem). Innebörden av ovanstående är att arbetstagare som pensionär får en tryggad konsumtionsstandard i relation till lönen strax före pensioneringen men att kostnaden över tid inte är känd för arbetsgivaren. Förändringar i det allmänna pensionssystemet kan också påverka kommunernas och landstingens kostnader eftersom avtalspensionen lovar en pension som andel av lönen. Träffas inget nytt avtal kan avtalspensionen bli dyrare eller billigare om ATP och/eller folkpension ändras.

Av promemorian framgår att såväl Svenska Kommunförbundet som Landstingsförbundet har varit väl medvetna om att en sänkning av utgående socialförsäkringsförmåner kunde leda till högre pensionskostnader för kommuner och landsting. Om pensionsavtalet hade inneburit att endast en kompletteringspension varit utfäst skulle saken inte ha uttryckts på detta sätt. Det står tvärt om klart att dessa förbund då hade uppfattningen att bruttopensionsförmånen var utfäst och att man endast genom att träffa ett nytt pensionsavtal hade möjlighet att komma ifrån de ökade kostnader som en sänkning av utgående socialförsäkringsförmåner skulle innebära för kommuner och landsting.

Staden

Kommentaren till normalpensionsreglementet beskriver i allmänna ordalag karaktären av pension. Syftet med beskrivningen är att kommunerna skall förstå pensionssystemen. Uttrycken uppskjuten lön och oantastbarhet utvecklas inte. Det sägs inte vad som är den uppskjutna lönen eller vad det är som är oantastbart. Samordningen nämns som en teknik men det framhålls också att ändring kan ske på grund av ny eller förändrad socialförsäkring eller liknande anordning. Uttrycken uppskjuten lön, oantastbarhet och samordning är inte några rättsligt definierade begrepp. De kan ha olika innebörd inom olika avtalssektorer. Uttrycken återfinns varken i reglementena eller de kollektivavtal som finns mellan parterna. Det som står i handlingen måste ses i ljuset av vad som hände 1962 där man gjorde en ganska dramatisk förändring för vissa pensionärer.

Den av Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet upprättade promemorian avseende avtalspensioner i kommuner och landsting utgör ett internt arbetsmaterial utan rättslig karaktär, som har tillkommit för att utgöra ett underlag för dessa förbunds styrelsers ställningstagande när det gäller det framtida kommunala pensionssystemet sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Avsikten har inte varit att utforska de rättsliga gränserna för det gällande pensionssystemet utan att visa att kommunerna och landstingen, för att kunna göra någonting åt sina pensionskostnader, måste träffa avtal med motparten om ett nytt pensionssystem. Det handlar således om ett rent ekonomiskt material avsett som underlag för eventuellt kommande avtalsförhandlingar om ett nytt pensionssystem.

Domskäl

Inledning

K.T. gick i pension den 1 september 1987 efter att ha varit anställd som plåtslagare hos Stockholms stad. Han uppbär efter sin pensionsavgång pension enligt bestämmelserna i pensionsavtalet för arbetstagare hos kommuner och landsting (PA-KL). I ett utfärdat pensionsbrev anges att K.T. har beviljats ålderspension enligt pensionsbestämmelserna i PA-KL. Vidare anges pensionens bruttobelopp och att detta belopp förändras i samma grad som basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring samt att, i den utsträckning som följer av PA-KL, socialförsäkringsförmåner såsom folkpension, allmän tilläggspension (ATP) och pensionstillskott skall inräknas i pensionen. Socialförsäkringsförmåner skall alltså samordnas med pensionen.

Under hösten 1992 fastställde riksdagen vissa riktlinjer för förändring av pensionsnivån i landet. Riktlinjerna innebar att pensionsutbetalningarna enligt den allmänna pensioneringen generellt skulle reduceras till 98 procent av pensionsbeloppet. Till fullföljande av dessa riktlinjer beslutade riksdagen att basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring skulle minskas med två procent vid beräkningen av bl.a. de huvudsakliga formerna av folkpension och ATP. I regeringens proposition med förslag om de nyssnämnda riktlinjerna uttalade regeringen att minskningen av de allmänna pensionerna borde slå igenom även beträffande tjänstepensionerna inom den offentliga sektorn samt att regeringen förutsatte att parterna på de offentliga avtalsområdena skulle göra de justeringar som var nödvändiga.

Mot denna bakgrund träffade parterna på det kommunala området i december 1992 genom kollektivavtal en överenskommelse om vissa ändringar och tillägg i PA-KL med verkan från och med den 1 januari 1993. Överenskommelsen - i det följande benämnt ändringsavtalet - innebär att man vid beräkningen enligt PA-KL av samordningsavdraget för folkpension, ATP och pensionstillskott skall bortse från vad som föreskrivs om minskning av basbeloppet enligt 1 kap. 6 § tredje stycket lagen om allmän försäkring samt enligt 2 och 2 a §§ lagen om pensionstillskott. Detta betyder att det belopp som enligt PA-KL skall samordnas med pensionen kommer att överstiga vad som faktiskt har utgått som socialförsäkringsförmån.

För K.T:s del har ändringsavtalet inneburit att hans pension för tiden från den 1 januari 1993 till november 1997 blev 10 589 kr lägre än den annars skulle ha blivit.

Avtalsparterna har grundat sin behörighet att träffa ändringsavtalet på bestämmelserna i § 18 PA-KL. Där anges att arbetstagare och förmånsberättigade är skyldiga att iaktta och följa de ändringar av och tillägg till pensionsbestämmelserna som kan komma att gälla genom i vederbörlig ordning träffad överenskommelse om ändring av bestämmelserna eller om nytt pensionsavtal.

Tvisten

K.T. har i målet yrkat att Stockholms stad skall förpliktas att till honom utge det nyss nämnda beloppet, 10 589 kr, jämte ränta. Som grund för sin talan har han anfört att kollektivavtalsparterna har saknat behörighet att träffa avtal av det slag som ändringsavtalet utgör och att detta därför inte kan göras gällande mot honom.

Stockholms stad har bestritt K.T:s talan. Staden har som grund för sitt bestridande i första hand gjort gällande att den i PA-KL utfästa pensionen endast skulle omfatta kompletteringspensionen och att denna pension inte påverkats genom ändringsavtalet. I andra hand har staden hävdat att kollektivavtalsparterna med stöd av bestämmelserna i § 18 PA- KL har varit behöriga att ingå ändringsavtalet med verkan för den enskilde pensionstagaren.

K.T. har för sin del bestritt att pensionsutfästelsen i PA-KL endast skulle omfatta kompletteringspensionen. Enligt honom är det bruttopensionsförmånen som utgör den i avtalet utfästa pensionen.

Omfattar pensionsutfästelsen i PA-KL bruttopensionen eller kompletteringspensionen?

Stockholms stad har alltså gjort gällande att pensionsutfästelsen i PA- KL endast omfattar kompletteringspensionen och att denna pension inte påverkats genom ändringsavtalet. Staden har därvid anfört att syftet med beräkningen av bruttopensionen endast är att ge en utgångspunkt för beräkningen av kompletteringspensionen. Staden har också framhållit att begreppet bruttopension inte är klart rättsligt definierat.

I likhet med tingsrätten kan arbetsdomstolen inte dela den ståndpunkt Stockholms stad i detta sammanhang har gjort gällande. Det kan i och för sig vara riktigt att det inte finns något för alla situationer klart rättsligt definierat bruttopensionsbegrepp. Normalt torde dock med detta begrepp åsyftas en ordning där pensionsförmånen skall samordnas med andra förmåner som tillkommer pensionären (jfr AD 1984 nr 128 och 1995 nr 157), dvs. ett sådant pensionssystem som framgår av ordalydelsen i PA-KL. Arbetsdomstolen har emellertid svårt att inse vikten av vilken beteckning som åsätts det pensionsåtagande som föreligger enligt PA-KL. Det väsentliga i sammanhanget måste vara pensionsåtagandets faktiska innehåll. Frågan är då vad regleringen i PA-KL innebär i detta avseende. Först kan konstateras att utredningen i målet inte ger anledning till annan bedömning än att ordalydelsen i PA-KL väl ger uttryck för vilken pensionsförmån avtalsparterna har avsett att ålderspensionärer skall erhålla. Av 9 § i avtalet framgår otvetydigt att ålderspensionen per år utgörs av det belopp som erhålls genom att multiplicera en på visst sätt framräknad bruttopensionspoäng med vid varje tid gällande basbelopp. Av 2 § 2 mom i avtalet framgår lika otvetydigt att denna bruttopensionsförmån skall samordnas med förmåner enligt socialförsäkring eller därmed jämförlig anordning och att vad som efter samordningsavdraget återstår kallas kompletteringspension. Enligt arbetsdomstolens mening kan det inte för avgörandet av tvisten i detta mål föreligga någon avgörande skillnad mellan att beskriva stadens åtagande som en skyldighet att utge bruttopensionsbeloppet eller som en skyldighet att utge den utfyllnad (kompletteringspension) som erfordras för att pensionstagaren tillsammans med socialförsäkringsförmånerna totalt sett skall erhålla detta bruttopensionsbelopp. En helt annan sak är att det belopp som kallas kompletteringspension är den faktiska kostnaden för pensionsåtagandet.

Ändringsavtalet har medfört att samordningsavdraget enligt PA-KL vid beräkningen av K.T:s pension har kommit att göras med ett större belopp än som svarar mot vad han erhållit i socialförsäkringsförmåner. Därigenom har skillnaden mellan bruttopensionsförmånen och honom tillkommande socialförsäkringsförmåner, dvs. kompletteringspensionen, kommit att bestämmas till ett lägre belopp än som skulle ha utgått om ändringsavtalet inte hade funnits. Ändringsavtalet måste därför reellt sett anses innebära en sänkning av den i PA-KL utfästa pensionsnivån.

Arbetsdomstolen övergår nu till frågan om ändringsavtalet kan göras gällande mot K.T.

Kan ändringsavtalet göras gällande mot K.T.?

K.T. har anfört att kollektivavtalsparterna har saknat behörighet att träffa ändringsavtalet och att detta därför inte kan göras gällande mot honom. Stockholms stad har hävdat att kollektivavtalsparterna med stöd av ändringsförbehållet i § 18 PA-KL varit behöriga att ingå avtalet med verkan för den enskilde pensionstagaren samt att en sådan ändringsrätt har funnits inom det kommunala pensionssystemet alltsedan införandet av 1951 års pensionsreglemente.

K.T:s rätt till pension regleras i kollektivavtalet PA-KL. Enligt fast praxis inom den kollektiva arbetsrätten gäller särskilda begränsningar vad avser en facklig organisations behörighet att förfoga över en medlems rätt. Organisationen anses sakna behörighet att utan särskilt bemyndigande träffa avtal med arbetsgivarparten om vad som brukar betecknas som medlemmens "enskilda rätt". Som framgår av arbetsdomstolens domar 1984 nr 128 och 1995 nr 157 är pensionsförmåner att hänföra till det område av intjänade förmåner där organisationens förfoganderätt kräver särskilt bemyndigande. Någon anledning till ett annat synsätt i detta fall har inte framkommit. Med denna utgångspunkt är det en ofrånkomlig konsekvens att man i princip inte erkänner någon förfoganderätt för organisationen över utgående pensionsförmåner utan särskilt bemyndigande från den enskilde medlemmens sida. Som domstolen framhållit i 1995 års avgörande gäller detta otvivelaktigt om förfogandet är ägnat att påverka den garanterade pensionsnivån i en för pensionstagaren negativ riktning, medan situationen får antas vara en annan om ändringen är att betrakta endast som en av huvudsakligen tekniska skäl genomförd justering av pensionsbestämmelserna. Mot bakgrund av vad som sålunda enligt allmänna rättsregler gäller om fackförenings behörighet att förfoga över medlems rätt måste det, i den mån det över huvud taget kan anses följa av en reglering i kollektivavtal att medlemmen lämnat ett bemyndigande av detta slag, enligt arbetsdomstolens mening ställas höga krav på regleringens tydlighet.

Stadens ståndpunkt innebär ett påstående om att det föreligger ett bemyndigande från K.T:s sida att förfoga över utgående pensionsförmåner med hänsyn till förekomsten sedan 1951 av regler om s.k. ändringsförbehåll i såväl berörda pensionsreglementen som de kollektivavtal som ersatt dessa reglementen. Frågan är då om dessa ändringsförbehåll innehåller ett sådant bemyndigande för kollektivavtalsparterna som ger behörighet att träffa ett avtal av det slag som ändringsavtalet utgör.

Av det ändringsförbehåll som var intaget i 18 § PA-KL när ändringsavtalet träffades framgår att arbetstagare och förmånsberättigad är skyldiga att iaktta och följa de ändringar av och tillägg till pensionsbestämmelserna som kan komma att gälla genom i vederbörlig ordning träffad överenskommelse om ändring av bestämmelserna eller om nytt pensionsavtal. Till en början kan konstateras att innebörden av regelns ordalydelse är klar så långt att den i regeln inskrivna skyldigheten för den enskilde att underkasta sig ändringar i pensionsbestämmelserna inte är på något sätt begränsad. I likhet med tingsrätten anser emellertid arbetsdomstolen att det inte med tydlighet framgår av avtalstexten att regeln skapar en behörighet för avtalsparterna att med bindande verkan för pensionstagare överenskomma om ändrade pensionsbestämmelser också när ändringen leder till att nivån på utgående pensioner minskas.

Frågan är då vad avtalsparterna kan antas ha avsett med regeln i 18 § PA-KL. Staden har till stöd för att regeln har gett kollektivavtalsparterna behörighet att träffa ändringsavtalet hänvisat till en protokollsanteckning av vilken framgår att som förutsättning för avtalet har legat gällande bestämmelser i socialförsäkringarna, arbetsrättslagarna och annan pensionspåverkande lagstiftning och att om dessa förutsättningar ändras mer väsentligt under avtalets giltighetstid skall förhandlingar kunna upptas om sådana förändringar av avtalet som direkt föranleds av de ändrade förutsättningarna. Som exempel på sådana ändrade förutsättningar anges i protokollsanteckningen ändring av basbeloppets konstruktion, förändringar av nuvarande socialförsäkringsförmån eller tillkomst av ny sådan förmån.

Arbetsdomstolen delar tingsrättens uppfattning att denna protokollsanteckning snarast får anses ta sikte på kollektivavtalsparternas möjlighet att kräva omförhandling av löpande avtal i en situation då de annars är bundna av avtalet och fredsplikt råder och att det inte går att läsa ut något bemyndigande av det slag staden gör gällande ur den anteckningen.

Staden har vidare anfört att det vid de förhandlingar som ledde fram till PA-KL var arbetsgivarsidans avsikt att ha en möjlighet att kunna ändra villkoren i pensionsavtalen till arbetstagarsidans nackdel om det fanns skäl till det och att syftet med ändringsmöjligheten bl.a. var att undvika att en försämring av den allmänna tilläggspensionen skulle leda till en kostnadsövervältring på kommuner och landsting. Enligt staden förklarade arbetsgivarparterna under förhandlingarna uttryckligen att man ville ha en möjlighet att kunna ändra villkoren i pensionsavtalen för arbetstagarna och från arbetstagarsidan gjordes vid förhandlingarna inte någon invändning om att man ansåg sig sakna behörighet att införa ett ändringsförbehåll. H.A., som i egenskap av förhandlare vid Svenska Kommunförbundet deltog i förhandlingarna, har uppgett att arbetsgivarparterna klargjorde för arbetstagarsidan att ändringsklausulen enligt deras uppfattning också skulle kunna innebära en möjlighet att genomföra ändringar i pensionsavtalen till arbetstagarnas nackdel och att arbetstagarrepresentanterna i vart fall inte ställde sig avvisande till denna syn på ändringsbestämmelsen men ansåg att man fick föra förhandlingar om sådana förändringar skulle bli aktuella. L.W., som från oktober 1983 företrädde Svenska Kommunalarbetareförbundet vid dessa förhandlingar, har för sin del uppgett att det under den tid han deltog i förhandlingarna inte förekom några diskussioner om att ändringsklausulen också möjliggjorde försämringar av utgående pensioner. H.A. och L.W. har båda förklarat att innebörden av ändringsklausulen inte utgjorde någon stor fråga under förhandlingarna.

Av den utredning som lagts fram i målet om tillkomsten av PA-KL kan inte anses framgå att det hos kollektivavtalsparterna skulle ha förelegat någon gemensam syn i fråga om ändringsregelns räckvidd. Det kan dock konstateras att avsikten med ändringsregeln under alla förhållanden inte var att göra någon ingripande förändring i pensionsrättens karaktär i rättsligt avseende.

Av intresse för tolkningsfrågan är också hur ändringsbestämmelsen har tillämpats under den tid som pensionsavtalet har gällt. Staden har därvid för att påvisa att § 18 PA-KL har tillämpats för att åstadkomma förändringar till pensionstagarnas nackdel åberopat ändringar som gjordes 1988 avseende rätten till kompletterande delpension. Enligt staden innebar ändringarna att det visserligen inte skedde någon sänkning av redan utgående pensionsförmåner men att dessa förmåner däremot kunde frysas, dvs. att en annars avsedd höjning uteblev. K.T. har påpekat att de då vidtagna ändringarna inte rubbade förutsättningarna för den som redan börjat uppbära delpension. Av utredningen i denna del går det enligt arbetsdomstolens mening inte att dra några slutsatser angående möjligheten att med stöd av § 18 PA-KL träffa ett ändringsavtal av det slag som kollektivavtalsparterna ingick 1992.

Staden har även gjort gällande att det alltsedan tillkomsten av 1951 års pensionsreglemente har funnits ändringsregler med i princip samma materiella innehåll som regeln i § 18 PA-KL. Staden har därvid anfört att dessa ändringsregler har inneburit en utfästelse att inte sänka utgående pensionsbelopp på grund av förändringar som staden själv kunde styra över medan av riksdagen eller regeringen fattade beslut om ändringar däremot kunde leda till sådana sänkningar eftersom man från stadens sida inte kunde garantera andras åtaganden. Enligt K.T. har dessa ändringsförbehåll inte haft den vida innebörd som staden påstår. De har endast avsett sådana situationer då det kan vara nödvändigt att göra tekniska anpassningar på grund av ändringar i socialförsäkringssystemet.

Som ett exempel på vidtagna ändringar med stöd av ändringsförbehållet i pensionsreglementet har staden hänvisat till 1962 års ändringar beträffande samordningsavdrag för gifta och ogifta pensionärer och därvid pekat på att dessa ändringar medförde att de sammanlagda pensionsförmånerna "frystes" och att detta innebar en bestående lägre pensionsnivå för framtiden. K.T. har för sin del framhållit att dessa ändringar innebar att man vid samordningen gjorde avdrag för den socialförsäkringsförmån som faktiskt utgick och därför inte kan jämföras med det nu aktuella ändringsavtalet som medfört att samordningsavdraget blivit högre än vad som motsvarar den utgående socialförsäkringsförmånen.

De ändringsbestämmelser som före PA-KL funnits i pensionsreglementen och pensionsavtal påminner innehållsmässigt om ändringsförbehållet i § 18 PA-KL. Av den utredning som förebringats i målet kan emellertid enligt arbetsdomstolens mening inte några säkra slutsatser dras om vad dessa ändringsregler rättsligt sett har inneburit. Arbetsdomstolen delar alltså tingsrättens uppfattning att det inte är möjligt att av dessa bestämmelser dra några slutsatser beträffande tolkningen av ändringsförbehållet i § 18 PA-KL. Detsamma gäller i fråga om det av staden åberopade exemplet på vidtagna förändringar i pensionsreglementet avseende samordningsavdrag för gifta respektive ogifta pensionstagare. K.T:s år 1952 gjorda hemställan om att få underkastas bestämmelserna i 1951 års pensionsreglemente kan då inte uppfattas som ett bemyndigande för kollektivavtalsparterna att i senare avtal förfoga över hans utgående pension.

I den mån staden gör gällande att redan det förhållandet att ändringsavtalet kom till stånd talar för att kollektivavtalsparterna hade behörighet att ingå avtalet ansluter sig arbetsdomstolen till den uppfattning tingsrätten har givit uttryck för.

Utredningen i målet ger inte anledning till någon annan syn på den kommunala tjänstepensionen än att denna bör anses utgöra en form av uppskjuten lön. Den ståndpunkt Stockholms stad framför i målet innebär att avtalsparterna i princip skulle kunna förfoga över de pensionsförmåner som utgår till pensionstagarna. Någon gentemot pensionstagarna rättsligt bindande pensionsutfästelse skulle alltså inte föreligga. Om detta verkligen varit avsikten med det kommunala pensionssystemet borde det rimligen ha framkommit i vart fall vid övergången till reglering genom kollektivavtal. Under alla förhållanden hade den kommunala pensionsutfästelsens villkorade karaktär måst komma till ett mycket tydligt uttryck i pensionsavtalet. Av det i målet åberopade ändringsförbehållet kan enligt arbetsdomstolens mening någon sådan villkorad karaktär hos pensionsrätten inte tydligt utläsas.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att arbetsdomstolen ansluter sig till tingsrättens uppfattning att kollektivavtalsparterna inte med bindande verkan för K.T., utan dennes bemyndigande, kunnat avtala om att förfoga över den till honom utgående pensionen samt att K.T. inte kan anses ha lämnat något sådant bemyndigande. Som tingsrätten konstaterat har Stockholms stad därför inte haft rätt att åberopa ändringsavtalet gentemot K.T.

Arbetsdomstolens slutsats

Med hänvisning till vad som anförts i det föregående finner arbetsdomstolen att Stockholms stads överklagande skall lämnas utan bifall och att tingsrättens domslut skall fastställas.

Rättegångskostnader

Med hänsyn till utgången i målet skall Stockholms stad förpliktas att ersätta K.T. för dennes rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Om det yrkade beloppets storlek råder inte tvist.