AD 1998 nr 30

Parter:

SEKO - Facket för Service och Kommunikation; Alliansen; Posten Sverige Aktiebolag

Nr 30

SEKO - Facket för Service och kommunikation

mot

Alliansen och Posten Sverige Aktiebolag.

BAKGRUNDEN

Posten Sverige AB, tidigare Postverket, är huvudman för statens rörelsedrivande postverksamhet. Bolaget, nedan benämnt Posten, är genom medlemskap i Alliansen bundet av varandra avlösande kollektivavtal med Facket för Service och Kommunikation (SEKO).

B.B., född år 1949, är medlem i SEKO. Han anställdes i Postverket år 1968. I och med att Postverket bolagiserades, övergick B.B:s anställning till Posten. B.B. har under de senaste 8-10 åren arbetat med sortering av tomsäckar vid tompåseenheten inom Tomteboda-terminalen i Solna.

Den 18 december 1996 blev B.B. avskedad under åberopande av att denne gjort sig skyldig till misshandel den 27 november 1996.

Tvist har uppstått om avskedandet.

YRKANDENA

SEKO har yrkat att arbetsdomstolen

i första hand skall förklara avskedandet av B.B. ogiltigt samt förplikta Posten att till honom utge allmänt skadestånd med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningen till dess betalning sker, samt

i andra hand, för det fall att arbetsdomstolen skulle finna att det förelegat saklig grund för uppsägning men inte skäl för avskedande, skall förplikta Posten att till B.B. utge dels allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 december 1997 till dess betalning sker, dels ekonomiskt skadestånd med 101 867 kr motsvarande lön, semesterersättning och semestertillägg under uppsägningstid jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 7 120 kr från den 31 december 1996, på 16 978 kr från den 31 januari 1997, på 16 978 kr från den 28 februari 1997, på 16 978 kr från den 31 mars 1997, på 16 978 kr från den 30 april 1997, på 16 978 kr från den 31 maj 1997 och på 9 857 kr från den 30 juni 1997, allt till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till yrkandena. Vad gäller de allmänna skadestånden har inte något belopp vitsordats som i och för sig skäligt. Däremot har sättet att beräkna det ekonomiska skadeståndet vitsordats som i och för sig skäligt. Ränteberäkningen har vitsordats.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS SAKFRAMSTÄLLNING

SEKO

B.B. har sedan år 1984 haft i stort sett samma arbetsuppgifter i sin anställning hos Posten. Det har gällt kontroll och sortering av tomma postsäckar vid tompåseenheten vid Tomteboda-terminalen i Solna. Han har också kört truck. Arbetsuppgifterna har inte varit konstruerade men har varit anpassade till hans arbetsförmåga. Arbetet har inte varit stressigt.

Våren 1994 påbörjade Posten en rehabiliteringsutredning avseende B.B. Orsaken till att utredningen företogs var att han hade upprepad korttidsfrånvaro och upprepade läkarbesök. Det framgår av utredningen att B.B. sedan hösten 1993 visat oro över de förändringar som förekom inom Postverket. Det framgick att han lider av oro och nedstämdhet samt att han medicinerar regelbundet för sina psykiska besvär.

Under utredningen diskuterades att B.B. skulle genomgå en utredning vid AMI med sikte på en arbetsplacering vid Samhall. Någon utredning vid AMI kom emellertid inte till stånd. Detta berodde dock inte på B.B. Frågan om rehabilitering rann ut i sanden. För detta bär Posten ansvaret.

Av ett intyg den 21 oktober 1997 av legitimerade läkaren och specialisten i allmän psykiatri Olle Frisén och av kontaktpersonen Ulla- Britt Johnstone, vilka båda är knutna till Mariakliniken i Stockholm, framgår bl.a. följande. B.B. är känd på Mariakliniken sedan år 1983. Han har sedan dess haft regelbunden kontakt med Ulla-Britt Johnstone samt med Olle Frisén sedan år 1994. B.B. har mångåriga psykiska besvär som ibland, dock mycket sällan, yttrar sig i form av emotionell labilitet, som riktar sig mot hans moder. Oftast är han en psykiskt stabil person. Han har sedan flera år medicinerat i syfte att uppnå ett mera stabilt psykiskt mående och medicineringen har haft viss effekt.

Som framgått av rehabiliteringsutredningen har i många år diskuterats att tompåseenheten skulle läggas ned. Eftersom B.B. har sitt arbete förlagt dit, har han känt stor oro inför vad som skulle komma att ske. De åtgärder som diskuterades under rehabiliteringsutredningen upplevde han som syftande till att få bort honom från Posten.

Den 27 november 1996 hade B.B. sedan några dagar tillbaka lidit svårt av huvudvärk och sömnlöshet. Han hade glömt att ta sin lugnande medicin och kände sig helt ur gängorna. På morgonen stod han vid Postens hållplats på Vasagatan för personalbussar och väntade på att en buss skulle komma. Vid hållplatsen stod även R.S.. Varken B.B. eller R.S. kände igen den andre som en arbetskamrat vid Tomteboda-terminalen. R.S. stod en bit från hållplatsen och rökte. B.B., som lider av astma, sade att han besvärades av röken. R.S. slutade dock inte att röka. B.B. tappade då fattningen och utdelade ett par slag mot R.S.. Denne höll upp sin portfölj och skyddade sig mot slagen. Därefter anlände bussen och B.B. steg på denna. Så gjorde också R.S.. När bussen anlänt till Tomteboda- terminalen och båda stigit av bussen, samtalade R.S. med en dam. Han vände sig om och tittade på B.B. Sinnet rann då på denne ånyo. På trottoaren riktade han några slag mot R.S. Denne blev inte skadad. Senare under dagen bad B.B. R.S. om ursäkt för sitt uppträdande.

B.B. åtalades för det inträffade och dömdes av Stockholms tingsrätt den 14 november 1997 för misshandel. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn med den särskilda föreskriften att B.B. skulle underkasta sig den psykiatriska vård som frivårdsmyndigheten i samråd med läkare finner nödvändig. Även domen ger stöd för att B.B. lider av psykiska besvär och är i behov av vård härför. I domen ålades B.B. också att utge skadestånd till R.S. med 2 500 kr jämte ränta.

Sammanfattningsvis anser SEKO att omständigheterna varit sådana att händelsen den 27 november 1996 har motiverat endast en allvarlig tillrättavisning av B.B. Det har inte förelegat ens saklig grund för uppsägning. I vart fall föreligger inte skäl för avskedande.

Arbetsgivarparterna

SEKO har gjort gällande att Posten har brustit i sitt rehabiliteringsansvar vad gäller B.B. Arbetsgivarsidan menar att denna fråga av olika skäl inte är av betydelse i målet. Särskilt vill arbetsgivarparterna framhålla att det inte kan åvila en arbetsgivare att söka rehabilitera en anställd mot våldsbenägenhet. Inledningsvis skall ändå belysas de åtgärder som har vidtagits för att rehabilitera B.B. Om domstolen likväl skulle anse att rehabiliteringsfrågan har betydelse, är det arbetsgivarsidans uppfattning att Posten har uppfyllt sitt rehabiliteringsansvar.

B.B. har under närmare 10 års tid arbetat på tompåseenheten vid Tomteboda-terminalen. Hans arbetsuppgifter har i huvudsak varit att sortera tomsäckar och köra truck. Tompåseenheten är en enhet som Posten utnyttjar för att placera arbetstagare som av olika anledningar behöver lättnad i arbetet. Samtliga som arbetar där är omplacerade dit. Det har sedan år 1995 diskuterats om enheten skulle läggas ned men den finns alltjämt kvar.

Posten har under årens lopp vidtagit en rad rehabiliteringsåtgärder för B.B. På grund av att B.B. hade svårt att sköta sina ordinarie arbetsuppgifter, placerades han för drygt 10 år sedan på tompåseenheten. B.B. har varit i behov av tillrättalagda arbetsuppgifter och har fordrat mycket arbetsledning.

Under år 1994 hade B.B. en upprepad korttidsfrånvaro. Detta ledde till att Posten företog en rehabiliteringsutredning. B.B. uppgav att hans sjukfrånvaro berodde på olika fysiska krämpor och inte föranleddes av några psykiska besvär. Möjligen led han ibland av oro och nedstämdhet. Syftet med utredningen var att utröna om Posten i något avseende kunde hjälpa B.B. i arbetet. Bl.a. ville man genom Företagshälsovården få en riktig bedömning av hans hälsotillstånd. Utredningen tillställdes försäkringskassan. Därefter hölls en rad rehabiliteringsmöten. Det framkom att B.B. hade besvär som han inte hade upplyst Posten om. Han hade inte berättat om sin medicinering. Det framkom också att han gick vid Mariakliniken och hade en stödperson där. Företagsläkaren konstaterade att det inte fanns någon rehabiliteringspotential för B.B. Det fanns inte något, ansåg företagsläkaren, som Posten kunde göra för att öka B.B:s prestationsförmåga. Posten har inte funnit anledning att upprätta någon rehabiliteringsplan.

Sedan Posten konstaterat att några rehabiliteringsåtgärder inte var möjliga, beslutades att B.B. skulle ingå i ett särskilt rehabiliteringsprojekt, som kallas för Kompassen. Detta projekt gäller anställda för vilka ordinarie rehabiliteringsåtgärder anses uttömda och där andra arbetsuppgifter inte kan erbjudas inom regionen. Projektet syftar till att man skall bevaka möjligheten att trots allt vidta andra rehabiliterande åtgärder inom eller utanför Posten.

Posten tog i början av år 1995 kontakt med Arbetslivstjänster för B.B:s räkning. Skälet var att man ville undersöka om det fanns möjlighet för B.B. att få en lönebidragsanställning. En utredning i detta syfte företogs. Arbetslivstjänster förklarade för Posten att man ansåg att det lämpligaste för B.B. skulle vara om denne kunde få en anställning vid Samhall. Inledningsvis ställde sig B.B. positiv till detta alternativ men avvisade sedan förslaget. Man diskuterade även en möjlighet att B.B. skulle få sjukbidrag men ändå ha arbetet vid Posten kvar. En förutsättning för att en sådan lösning skulle kunna komma till stånd var att B.B. genomgick en arbetsprövning vid AMI. B.B. förklarade emellertid att han var ointresserad av att arbetspröva vid AMI. Detta ledde till att varken en lönebidragsanställning eller något sjukbidrag kom till stånd.

Sedan dessa rehabiliteringsåtgärder företagits, har B.B. varit i

arbete fram till tidpunkten för avskedandet.

Sammanfattningsvis har Postens rehabiliterande åtgärder bestått i att anpassat arbete ordnats, att en rehabiliteringsutredning verkställts, att kontakt med företagsläkaren har tagits, att rehabiliteringsmöten hållits, att kontakt tagits med Arbetslivstjänster, att en utredning gjorts rörande arbete vid Samhall, att en utredning angående sjukbidrag eller lönebidrag vidtagits och att ett erbjudande om arbetsprövning vid AMI lämnats.

Arbetsgivarparterna går nu över till vad målet enligt arbetsgivarsidans mening egentligen handlar om, nämligen B.B:s oprovocerade misshandel av R.S.

Posten erbjuder sina anställda möjlighet att ta sig till och från arbetet vid Tomteboda-terminalen med en särskild personalbuss som går från Centralstationen i Stockholm. Bussen är avsedd endast för Postens personal och andra som arbetar vid terminalen. Bussen går i regelbundna turer mellan en särskild hållplats på Vasagatan mitt emot Centralstationen och Tomteboda-terminalens huvudentré.

På morgonen den 27 november 1996 stod R.S. på trottoaren vid Vasagatan och väntade på personalbussen. Han är anställd vid Posten och tillika huvudskyddsombud vid Tomteboda-terminalen. Vid tillfället hade han rökt en cigarett. Han hade rökt färdigt och släckt cigaretten. Han befann sig cirka 10 meter från busshållplatsen. Bussen kom, stannade vid hållplatsen och dörrarna öppnades. R.S. gick mot bussen för att gå ombord. I detta läge hade han inte talat med någon och inte uppträtt provocerande på något sätt. Då kom en person från sidan och attackerar honom helt oprovocerat. Personen visade sig sedan vara B.B.. R.S. kände inte igen honom. B.B. höll fast R.S. och började slå på honom med knuten hand. R.S. försökte dra sig undan men B.B. höll fast honom i rocken och fortsatte att slå på honom. R.S. skyddade sig så gott han kunde med sin portfölj. B.B. yttrade: "Du rökte din djävel". R.S. bad honom sluta men anfallet fortsatte likväl och pågick under ett par minuter. R.S. fick flera knytnävslag som träffade på ena armen. Han blev mycket rädd med anledning av det inträffade. B.B. steg därefter på bussen och satte sig längst bak. Även R.S. gick ombord och placerade sig längst fram nära föraren.

Bussen stannade utanför Tomteboda-terminalens huvudentré. R.S. steg av bussen och gick mot huvudentréns rulltrappa. Han var nu i sällskap med H. Ö., som också är postanställd och hade åkt med bussen. Efter att ha gått ett tiotal meter blev R.S. utan någon förvarning attackerad bakifrån av B.B.. Denne tog tag i R.S:s rock med ett hårt grepp och började med knytnävslag slå mot honom. Han slog mot ena armen och axeln samt nacken och ansiktet. R.S. sökte även denna gång skydda sig genom att hålla upp sin portfölj. Flera slag träffade emellertid honom. I vart fall två av knytvävslagen träffade i ansiktet. B.B. försökte även sparka honom. R.S:s glasögon träffades och gick helt sönder. Attacken pågick mellan två och tre minuter. H.Ö. sprang upp för rulltrappan för att tillkalla hjälp. Även R.S. begav sig upp för rulltrappan. B.B. följde efter och uppträdde aggressivt. Han övermannades sedan av väktaren J.A., som kommit tillstädes.

Det är oriktigt att R.S. inte fick några skador. Han fick rent fysiskt blåmärken och svullnader efter slagen. Han drabbades också psykiskt av det inträffade genom att han fick sömnsvårigheter och kände oro. Han sökte företagsläkaren och fick insomningsmedicin.

B.B. har alltså misshandlat R.S. Posten ser mycket allvarligt på våld på eller i anslutning till arbetsplatsen. Detta är en inställning som SEKO delar med Posten.

På grund av det inträffade blev B.B. avskedad från sin anställning den 18 december 1996. Han blev också åtalad och dömd för misshandel. Tingsrätten konstaterade i domskälen att B.B. gjort sig skyldig till oprovocerad misshandel som inte kan bedömas som ringa.

Sammanfattningsvis görs gällande att B.B. den 27 november 1996 genom att bruka våld på eller i anslutning till arbetsplatsen grovt brutit mot sina åligganden mot arbetsgivaren. Skäl för avskedande har därför förelegat. I vart fall finns saklig grund för uppsägning. Vid bedömningen av om skäl för avskedande och om saklig grund för uppsägning har förelegat saknar frågan om Posten har uppfyllt sitt rehabiliteringsansvar rättslig betydelse. Om domstolen ändå skulle finna att frågan skall beaktas, görs gällande att Posten har uppfyllt sitt rehabiliteringsansvar.

DOMSKÄL

Inledning

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller, om Posten har haft rätt att avskeda eller i vart fall säga upp B.B. från dennes anställning på grund av att han den 27 november 1996 misshandlat en annan hos Posten anställd arbetstagare, R.S.

I målet har från arbetstagarsidan åberopats skriftlig bevisning i form av ett läkarintyg den 21 oktober 1997 och en den 15 mars 1994 daterad rehabiliteringsutredning. Som muntlig bevisning har SEKO åberopat förhör under sanningsförsäkran med B.B. samt vittnesförhör med den facklige företrädaren vid Tomteboda-terminalen A.B. och kontaktpersonen U-B.J. Arbetsgivarparterna har åberopat vittnesförhör med R.S., H.Ö., väktaren J.A., rehabiliteringshandläggaren T.V. och personalchefen H.Ö.

Arbetsdomstolen behandlar i det följande under särskilda rubriker följande frågor:

1. Påverkas bedömningen av avskedandefrågan av hur Posten har fullgjort sitt ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering beträffande B.B.?

2. Vilken betydelse skall tillmätas den omständigheten att B.B. synes ha befunnit sig i ett labilt tillstånd när den händelse som ledde till avskedandet ägde rum?

3. Har B.B. genom misshandeln åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren på sådant sätt att avskedande kunnat lagligen ske?

Påverkas bedömningen av avskedandefrågan av hur Posten har fullgjort sitt ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering beträffande B.B.?

SEKO har gjort gällande följande. Posten har haft kännedom om B.B:s psykiska besvär i vart fall sedan en rehabiliteringsutredning genomfördes år 1994. Som framgår av denna utredning har under åren 1994 och 1995 undersökningar gjorts från Postens sida beträffande möjligheten att placera B.B. på ett arbete utanför Posten, varvid Samhall förts på tal. Anledningen till detta var att planer funnits sedan några år att lägga ned tompåseenheten. Något beslut är emellertid ännu inte fattat. B.B. har inför dessa förändringar känt en stark oro. Detta har varit uppenbart för Posten. Med hänsyn till Postens kännedom om B.B:s svårigheter borde Posten ha gett honom någon form av stöd, t.ex. genom att utse en kontaktperson som han kunnat vända sig till i förtroende med sin oro. Något sådant stöd har Posten inte tillhandahållit. Posten har enligt SEKO:s mening genom sitt bristande stöd till B.B. i den för honom utomordentligt påfrestande situationen brustit i sitt ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering.

Arbetsgivarsidans inställning är att frågan om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar saknar betydelse vid prövningen av avskedandefrågan. Om domstolen emellertid skulle fästa avseende vid frågan, är det arbetsgivarsidans uppfattning att Posten uppfyllt sitt ansvar i detta hänseende. Arbetsgivarsidan har pekat på att B.B. erhållit anpassade arbetsuppgifter vid tompåseenheten, att en rehabiliteringsutredning verkställts, att kontakt med företagsläkaren har tagits, att rehabiliteringsmöten har hållits, att kontakt tagits med Arbetslivstjänster, att utredning gjorts rörande arbete vid Samhall, att utredning angående sjukbidrag eller lönebidrag företagits och att B.B. erbjudits arbetsprövning vid AMI.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande.

Först vill arbetsdomstolen anmärka att B.B. genom arbetsplaceringen vid tompåseenheten erhöll ett arbete som förefaller ha varit väl anpassat för honom. Posten synes också ha förvissat sig genom rehabiliteringsutredningen om att några lämpliga åtgärder i syfte att förbättra hans arbetssituation inte stod till buds.

Vidare bör uppmärksamhet fästas på att B.B:s svårigheter i väsentlig utsträckning bottnade i problem som närmast var av medicinsk natur och att några insatser från Postens sida på detta område inte synes ha varit påkallade vid den tid då den händelse som ledde till avskedandet inträffade. B.B:s kontakt med Mariakliniken, som synes ha ägt rum helt vid sidan av arbetet, förefaller ha varit av stor betydelse för honom och väsentligen fyllt hans behov av stöd och hjälp på grund av de psykiska besvären.

SEKO har framfört uppfattningen att Posten borde ha sett till att B.B. erhöll en stödperson på arbetsplatsen som han kunde anförtro sig till. Arbetsgivarsidan har för sin del gjort gällande att personer som kunde fylla en sådan uppgift fanns att tillgå vid Tomteboda-terminalen. Arbetsdomstolen anser sig inte ha anledning att gå närmare in på denna fråga men vill dock framhålla att utredningen inte ger något påtagligt stöd för att det verkligen förelegat en sådan situation att det skulle ha varit påkallat för arbetsgivaren att vidta någon direkt åtgärd. Avgörande är emellertid att domstolen inte kan finna att det förelåg något tydligt samband mellan den händelse som ledde till avskedandet och B.B:s anpassning på arbetsplatsen. Det ligger närmare till hands att spåra ett samband till B.B:s psykiska besvär och hans medicinering mot dessa. På detta område synes, såvitt framkommit i målet, några åtgärder från arbetsgivarens sida inte ha varit påkallade under aktuell tid.

Enligt arbetsdomstolens mening kan inte anses att frågor kring B.B:s arbetsanpassning och rehabilitering skall ges någon betydelse vid prövningen av avskedandefrågan.

Vilken betydelse skall tillmätas den omständigheten att B.B. synes ha befunnit sig i ett labilt tillstånd när den händelse som ledde till avskedandet ägde rum?

B.B. har uppgivit att han drabbats av svår huvudvärk och sömnlöshet vid det aktuella tillfället och inte kunnat sova under flera nätter närmast före den 27 november 1996 samt att han även glömt att ta sin lugnande medicin. Han har beskrivit sitt tillstånd med uttrycket att han var helt ur gängorna.

Enligt arbetsdomstolens mening finns i och för sig inte någon anledning att betvivla att B.B. verkligen vid tillfället var i ett sinnestillstånd som innefattade svårigheter för honom att behärska sig och att detta stod i samband med huvudvärk och sömnsvårigheter föranledda av hans psykiska besvär och av att han underlåtit att ta sin lugnande medicin.

Frågan är emellertid vilken betydelse detta förhållande skall tillmätas vid bedömningen av om Posten hade rätt att avskeda B.B. Saken gäller i vad mån personliga förhållanden av detta slag kan ursäkta ett beteende som annars kan leda till avskedande.

I förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag (prop. 1973:129 s. 255) förekommer ett uttalande som ger viss belysning åt den aktuella frågeställningen. Uttalandet, som återfinns i motiveringen till avskedandebestämmelsen i § 18 i lagen, har följande lydelse: "---Har arbetstagaren gjort sig skyldig till sådant allvarligt förfarande som nu avses, bör det normalt sakna betydelse om han är äldre eller yngre, har längre eller kortare anställningstid, är handikappad

etc.---". Uttalandet har föregåtts av en beskrivning av sådana förfaranden som bör kunna föranleda avskedande.

Som arbetsdomstolen uppfattar uttalandet är detta uttryck för uppfattningen att vid bedömningen av om avskedande får ske med anledning av visst förfarande från en arbetstagares sida det föreligger anledning att i första hand beakta graden av åsidosättande av arbetstagarens åligganden mot arbetsgivaren. Normalt skall alltså - till skillnad från vad som gäller vid en prövning av om saklig grund för uppsägning föreligger - sådana särskilda omständigheter som i och för sig skulle kunna tala för att arbetstagaren ändå skall få behålla anställningen inte vägas mot det förfarande som ifrågasättes skall leda till avskedande. Det bör anmärkas att härvid åsyftas andra omständigheter än sådana som naturligt skall vägas in när det felaktiga förfarandet värderas, såsom vid misshandel om arbetstagaren har varit provocerad av motparten.

I det föreliggande fallet finner arbetsdomstolen att B.B:s tillfälliga labila sinnestillstånd som kan ha gjort honom irriterad och ur balans inte skall tillmätas betydelse vid prövningen av avskedandefrågan.

Har B.B. genom sitt handlande den 27 november 1996 i sådan grad åsidosatt sina åligganden mot Posten att avskedande kunnat tillgripas?

Enligt arbetsdomstolens mening föreligger anledning att i allt väsentligt sätta tilltro till den berättelse om det aktuella händelseförloppet den 27 november 1996 som R.S. har lämnat. Domstolen uppfattar huvuddragen av händelseförloppet på följande sätt.

R.S. stod på trottoaren på Vasagatan mitt emot Centralstationen i Stockholm och väntade på Postens personalbuss för att åka till Tomteboda-terminalen. Han rökte en cigarett, släckte denna och kastade den. Personalbussen anlände till hållplatsen och R.S. gick mot bussen för att stiga ombord. Helt oförberett blev han då attackerad av B.B. Denne hade tydligen blivit irriterad över att R.S. rökte. Han höll fast R.S. i rocken med den ena handen och slog kraftiga knytnävslag mot honom med den andra handen. R.S. skyddade sig med sin portfölj men slag träffade på armen. Angreppet, som genomfördes med stor aggressivitet, upphörde efter någon minut. Intet tyder på att R.S. i något avseende uppträdde provocerande.

Både B.B. och R.S. åkte med bussen till Tomteboda-terminalen. När R.S. stigit av bussen och var på väg mot terminalens huvudentré blev han på nytt helt överraskande och oprovocerat angripen av B.B.. Attacken kom bakifrån. Även nu grep B.B. tag i R.S:s rock och slog med knuten hand mot denne. Också vid detta tillfälle sökte R.S. skydda sig med portföljen. Han kunde dock inte hindra att slag träffade på armen, nacken och i ansiktet. Genom ett slag skadades hans glasögon. Attacken pågick under ett par minuters tid.

Genom misshandeln erhöll R.S. blånader och svullnader. Dessa gick över på omkring en vecka. Han drabbades också psykiskt genom händelsen, som han upplevde som skräckfylld. Domstol har för händelsen dömt B.B. för misshandel som inte är ringa till skyddstillsyn.

Arbetsdomstolen har i sin praxis vid prövningen av avskedandefall sett mycket strängt på misshandel på eller i anslutning till arbetsplatsen. Inställningen är att en arbetsgivare inte skall behöva tåla att misshandel förekommer med anknytning till arbetsplatsen mot arbetsledning eller anställda. I det föreliggande fallet har B.B. gjort sig skyldig till ett uppsåtligt och helt oprovocerat våldförande av allvarlig natur mot en annan arbetstagare i anslutning till dennes färd med en av arbetsgivaren anordnad transport till arbetsplatsen. Domstolen anser att B.B. härigenom har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Posten har således haft stöd i lag för att tillgripa avskedande.

Arbetsdomstolens slutsatser

Med hänvisning till vad som har anförts i det föregående finner arbetsdomstolen att SEKO:s talan skall avslås.

Vid denna utgång skall SEKO ersätta arbetsgivarparterna deras rättegångskostnader. Om beloppets storlek råder inte tvist.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Fackets för Service och Kommunikation (SEKO) talan.

2. Facket för Service och Kommunikation (SEKO) skall ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader med sextiofemtusensexhundra (65 600) kr, utgörande ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1998-03-25, målnummer A-141-1997

Ledamöter: Hans Stark, Charlotte Abrahamsson (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson, Ola Bengtson, Jörgen Andersson och Erik Adolfsson (utredningschef i Försvarets Civila Tjänstemannaförbund; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson