AD 1999 nr 106

Parter:

Officersförbundet; Staten genom Försvarsmakten

Nr 106

Officersförbundet

mot

Staten genom Försvarsmakten.

Mellan staten och Officersförbundet gäller kollektivavtal.

L.E.W. är anställd vid Försvarsmakten som löjtnant. Han är medlem i Officersförbundet.

Med anledning av att L.E.W. bedrev viss verksamhet med uthyrning av snöskotrar inleddes under våren 1998 ett disciplinförfarande mot honom. Försvarsmaktens personalansvarsnämnd fann i ett beslut den 13 maj 1998 att L.E.W. hade gjort sig skyldig till tjänsteförseelse och tilldelade honom disciplinpåföljd i form av löneavdrag i fem dagar.

Personalansvarsnämndens beslut, se bilaga.

Officersförbundet har väckt talan i Arbetsdomstolen mot staten och har därvid yrkat att domstolen undanröjer personalansvarsnämndens beslut om löneavdrag, alternativt ändrar beslutet till disciplinpåföljd i form av varning.

Staten har bestritt förbundets talan.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

L.E.W. har varit anställd som yrkesofficer sedan år 1965 och innehar i dag löjtnants grad. Han anställdes ursprungligen vid Norrlands artilleriregemente (A 4) i Östersund. Han har under större delen av sin anställning tjänstgjort i Älvdalen, där han varit placerad vid Älvdalens skjutfält. Sedan år 1980 har han varit chef för utbildningsanordningar vid säkerhetsavdelningen på skjutfältet. Under sin tjänstgöring i Älvdalen har L.E.W. varit anställd vid flera myndigheter. Först var han anställd vid Artilleriskjutskolan, vars namn senare ändrades till Artilleriets Stridsskola i Kristinehamn. Därefter var han anställd vid Artillericentrum i Kristinehamn. Sedan år 1994 är han anställd vid myndigheten Försvarsmakten och placerad vid Värmlands regemente (I 2/FO 52). Han är därmed underställd chefen för I 2/FO 52 i Kristinehamn. Hans närmaste chef är platschefen vid Älvdalens skjutfält. Fr.o.m. år 1993 och fram till september 1998, dvs. under den i målet aktuella tiden, innehade överstelöjtnanten A.T. denna befattning.

På Älvdalens skjutfält bedrivs övningsverksamhet av olika militära förband och andra militära enheter. Den övningsverksamhet som varje år bedrivs under perioden januari-mars kräver ett antal snöskotrar, som inte ingår i den militära fordonsparken.

Under åren 1970 - 1980 hyrde anställda i Försvarsmakten vid Älvdalens skjutfält ut sina egna snöskotrar till de militära förbanden. Under den första tiden var det chefen för förrådsavdelningen som samordnade inhyrningen. År 1980 överfördes ansvaret för denna uppgift till chefen för skjutfältsavdelningen, kaptenen B.H., som vid den tidpunkten var L.E.W:s närmaste chef. B.H. beordrade L.E.W. att samordna inhyrningen av snöskotrar. L.E.W. fortsatte därför på samma sätt som tidigare att hyra in snöskotrar från anställda och från lokala firmor främst i Mora och Älvdalen. Vid den här tidpunkten hade L.E.W. inte några egna snöskotrar.

Med början år 1985 ökade inhyrningen från anställda och lokala firmor i omfattning. De anställda krävde mer betalt för att hyra ut sina snöskotrar. L.E.W. uppmanades därför av chefen för Älvdalens skjutfält tillika chefen för materialenheten, överstelöjtnanten R.L., att bilda egen firma och hyra ut snöskotrar genom denna firma.

Under åren 1985-1990 köpte L.E.W. tio snöskotrar som han hyrde ut till de militära förband som besökte Älvdalens skjutfält och till den egna arbetsgivarens personal, kurschefer och motsvarande. År 1992 registrerade L.E.W. en egen firma, LW Service, och hyrde ut snöskotrar i firmans namn. När det har förelegat behov av snöskotrar har besökande förband vid förfrågan hänvisats till LW Service av Artilleriets stridsskola. De förband som kontinuerligt bedriver övningsverksamhet vid Älvdalens skjutfält har vänt sig direkt till LW Service. De förhyrare som inte direkt uppmanats att vända sig till LW Service eller känt till denna firma har av Artilleriets stridsskola presenterats en lista med tre olika uthyrare i närområdet, av vilka LW Service varit en. Enligt Artilleriets stridsskola har emellertid LW Service bedömts vara den fördelaktigaste leverantören avseende kostnad och leverans och har därför rekommenderats av stridsskolan.

Av LW Service:s uthyrning av snöskotrar har omkring 20 procent skett till Artilleriets stridsskola och omkring 80 procent till annan militär verksamhet på tillfälligt besök. Efter den 1 juli 1994, då Försvarsmakten blev en enda myndighet, har all uthyrning gjorts till Försvarsmakten.

L.E.W. har skött uthyrningen av snöskotrar på sin fritid. Snöskotrarna var under åren 1995-1997 placerade på det inhägnade förläggningsområdet vid Älvdalens skjutfält. L.E.W. har själv lämnat ut snöskotrarna till förhyrarna. Service och eventuella reparationer av snöskotrarna har skötts av Miloverkstaden vid Älvdalens skjutfält, vilken lyder under underhållsregementet i Falun. När skador uppkommit på snöskotrarna har dessa täckts av LW Service försäkring, men försvaret har betalat självrisken. Omsättningen av den uthyrningsverksamhet som bedrevs av LW Service har årligen uppgått till ca 200 000 kr.

Vid en internrevision år 1996 av inköpsorganisationen vid Älvdalens skjutfält uppmärksammades att LW Service sedan år 1992 hyrt ut snöskotrar och att olika förband och skolor inom försvarsmakten utgjort företagets huvudsakliga kundkrets. Det framgick även av revisionrapporten att LW Service hyrt ut snöskotrar direkt till Artillericentrum vid sju tillfällen. Det konstaterades att verksamheten vid Älvdalens skjutfält i inte obetydlig omfattning var beroende av tillgång till snöskotrar. Vidare kunde det konstateras att LW Service var ett företag vars verksamhetsidé, åtminstone till en del, var att tillgodose Försvarsmaktens behov och att Försvarsmaktens förband och skolor huvudsakligen kommit att faktiskt utnyttja LW Service när det hade uppkommit behov av att hyra in skotrar.

Internrevisionen genomfördes utan att någon tog kontakt med L.E.W. för att efterhöra hans uppfattning om uthyrningen. Med anledning av vad som framkommit genom revisionsrapporten begärde juridiska avdelningen för Försvarsmaktens högkvarter i Stockholm i januari 1997 att Arméns Artillericentrum i Kristinehamn skulle utreda dels i vilken omfattning LW Service utnyttjades inom Försvarsmakten, dels varför företaget saknade F-skattebevis, dels om LW Service hade andra kunder än Försvarsmakten, dels om ägaren till företaget var tjänstledig för att bedriva affärsverksamhet samt dels på vilket sätt Artillericentrum och L.E.W. reglerat frågor om tjänstledighet och andra frågor med anknytning till L.E.W.s verksamhet i LW Service.

I ett yttrande av den 4 mars 1997 från Arméns Artillericentrum angav chefen för Artilleriets stridsskola R.E. bl.a. att L.E.W. vid starten år 1992 av skoteruthyrningen i LW Service muntligen meddelats att ingen sammanblandning fick ske med Artilleriets stridsskolas verksamhet, att verksamheten skulle bedrivas på icke tjänstetid, att firman skulle vara inregistrerad med nödvändiga tillstånd och att tjänsten skulle erbjudas som en av flera skoteruthyrningar. Sammanfattningsvis angavs i yttrandet

- att LW Service bedöms ha gagnat verksamheten för gästande förband vid Älvdalens skjutfält,

- att LW Service verksamhet ej bedömdes kunna betecknas som förtroendeskadlig för Försvarsmakten,

- att L.E.W. med hänsyn till sin befattning har haft insyn i presumtiva önskemål om skotrar och därigenom kunnat tillförsäkra sig fördelar,

- att ingen kund hade efterfrågat F-skattebevis

- att firmans verksamhet och L.E.W.s ordinarie uppgifter vid tillfällen inte hade varit helt separerade

På grundval av Arméns Artillericentrums svar konstaterade Försvarsmaktens juridiska avdelning i en revisionsrapport den 6 maj 1997 att det för en yrkesofficer inte kunde anses vara förenligt med 7 § lagen om offentlig anställning att inneha ett företag som står i affärsförbindelser med Försvarsmakten. Juridiska avdelningen uttalade samtidigt att det inte framkommit något som visade på att innehavaren av LW Service begått några oegentligheter.

I en skrivelse den 8 september 1997 till L.E.W. anförde R.E. att revisionrapporten och juridiska avdelningens synpunkter var att jämställa med en begäran från L.E.W. enligt 12 § anställningsförordningen. Vidare anfördes att Försvarsmakten ansåg att L.E.W.s innehav av och verksamhet i företaget LW Service som bisyssla till hans anställning som yrkesofficer i Försvarsmakten kunde rubba förtroendet för hans anställning eller annan arbetstagares opartiskhet i tjänsteutövningen eller kunde skada Försvarsmaktens anseende. I skrivelsen anfördes vidare att Försvarsmakten gjort den bedömningen att L.E.W.s bisyssla inte var förenlig med bestämmelserna i 7 § LOA.

L.E.W. hade inte enligt 12 § anställningsförordningen begärt att arbetsgivaren skulle lämna skriftligt besked huruvida en bisyssla enligt arbetsgivarens bedömning var förenligt med 7 § LOA. Vidare hade han inte, innan arbetsgivaren meddelade sitt beslut, beretts tillfälle att ge sin version om vad som förekommit i samband med skoteruthyrningen.

Omedelbart efter det att L.E.W. fått del av arbetsgivarens besked om att hans verksamhet i LW Service numera betraktades som förtroendeskadlig avvecklade han verksamheten i LW Service på det sätt som för honom vid den här tidpunkten var praktiskt och ekonomiskt möjligt. L.E.W. ägde vid denna tidpunkt 15 snöskotrar till ett värde av omkring 600 000 kr. Han överlät rätten att hyra ut de snöskotrar som han ägde på ett företag som hette Larssons MC Racing i Älvdalen. L.E.W. har därefter inte haft något inflytande över uthyrningen. Senare under hösten 1997 omorganiserades inhyrningen av snöskotrar för försvarets räkning så att den därefter handhades av underhållsregementet i Falun. Underhållsregementet har företrätts av byrådirektören H.W., som är placerad vid Älvdalens skjutfält. Beslut om denna förändring av rutinerna fattades av A.T..

I januari 1998 berättade L.E.W. för A.T. att KA 2 i Karlskrona skulle genomföra vinterutbildning och därvid hyra in snöskotrar av Larssons MC Racing. L.E.W. angav därvid att snöskotrarna fortfarande var registrerade på honom själv. KA 2 hade varit i kontakt med L.E.W. redan under hösten 1997, dvs. innan A.T. hade fattat beslut om att förändra rutinerna för inhyrningen av skotrar. A.T. hade vid samtalet inget att erinra mot att Larssons MC Racing hyrde ut snöskotrar som fortfarande var registrerade på L.E.W. till den militära övningsverksamheten. L.E.W. och A.T. var överens om att L.E.W. skulle hjälpa till med utbildning och tekniskt bistånd, om detta behövdes. De var också överens om att arbetstiden i så fall skulle regleras från fall till fall mellan L.E.W. och hans närmaste chef, K.B.. L.E.W. meddelade efter samtalet K.B. vad han och A.T. blivit överens om. K.B. hade inte något att erinra mot vad som överenskommits. Eftersom det inte kom någon begäran från det militära förbandet om att L.E.W. skulle vara behjälplig med utbildning och/eller tekniskt bistånd blev det inte aktuellt för honom att reglera arbetstiden med K.B..

Chefen för I 2/FO 52, överste Y.J., gjorde senare under våren 1998 en anmälan hos Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd avseende L.E.W.. I anmälan angavs bl.a. att L.E.W. hade fortsatt med uthyrningsverksamheten trots beslut om att denna var en förtroendeskadlig bisyssla. Det angavs vidare att det rådde delade meningar huruvida L.E.W. fått någon direkt order om att sluta med uthyrningsverksamheten. I anmälan föreslogs att L.E.W. med hänsyn till omständigheterna skulle åläggas varning som lämplig påföljd.

Officersförbundet har uppfattat det så att de omständigheter som Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd lagt till grund för sitt beslut att ålägga L.E.W. löneavdrag är att han inte överklagat I 2/FO 52 besked om att hans bisyssla var att betrakta som förtroendeskadlig samt att det av handlingarna i ärendet och av L.E.W.s eget yttrande framgår att han efter den 8 september 1998 fortsatt att ha en bisyssla som kunnat rubba förtroendet till L-E.W:s eller annan arbetstagares opartiskhet i tjänsteutövningen eller skada myndighetens anseende och därför varit otillåten enligt 7 § LOA.

Enligt Personalansvarnämnden bestod den otillåtna bisysslan i att L-E.W. genom sitt företag LW Service efter den 8 september 1997 fortfarande var innehavare av ett antal snöskotrar som hyrdes ut av L-E.W. till förband och skolor inom Försvarsmakten. Att L-E.W. inte överklagat beskedet om att hans bisyssla betraktades som förtroendeskadlig är enligt förbundets uppfattning ingen omständighet som kan utgöra en grund för att ålägga honom disciplinstraff. L-E.W. har vidtagit de åtgärder som man rimligen kan kräva av honom efter det att beslutet meddelades. Efter den 8 september 1997 har han inte hyrt ut sina snöskotrar genom LW Service. Försvarsmakten har när behov uppkommit hyrt snöskotrar av firman Larssons MC Racing i Älvdalen. Därefter har ingen omständighet inträffat som innebär att L-E.W. har utövat en otillåten bisyssla.

Enligt anställningsförordningen (numera 11 §) skall en myndighet informera sina arbetstagare om vilka bisysslor som enligt myndighetens bedömning inte är förenliga med 7 § LOA. Tidigare fanns det dessutom en regel i 38 § anställningsförordningen som innebar att myndighet som ville anlita arbetstagare vid annan myndighet skulle samråda med huvudarbetsgivaren innan uppdraget lämnades. Av förklarliga skäl har det under åren inte lämnats någon information till L-E.W.. Ej heller har det skett något samråd mellan myndigheten, arbetsgivaren och förhyraren.

För det fall L.E.W:s tidigare uthyrningsverksamhet skulle betraktas som otillåten bisyssla föreligger det i varje fall efter den 8 september 1997 inte längre någon risk för att förtroendet för L-E.W. eller annan arbetstagares opartiskhet skall kunna rubbas. L-E.W. har vidtagit tillräckliga åtgärder för att undanröja en sådan risk. Härtill kommer att inhyrningen har handlagts av underhållsregementet i Falun. Inte heller myndighetens anseende kan därför skadas.

Med hänsyn till att L-E.W. har handlat på uppdrag av sin arbetsgivare och till övriga omständigheter anser förbundet att L-E.W. har utfört snöskoteruthyrningen som ett åliggande i tjänsten. Det har alltså redan av detta skäl inte varit fråga om någon otillåten bisyssla.

L-E.W. har inte fortsatt att utföra någon otillåten bisyssla sedan han tagit del av R.E:s skrivelse den 8 september 1997. Efter denna tidpunkt står han endast registrerad som ägare till snöskotrarna, och han har inte någon kontroll över själva uthyrningen.

Om Arbetsdomstolen skulle finna att det i princip har varit fråga om en otillåten bisyssla före eller efter den 8 september 1997 anser förbundet att L-E.W., med hänsyn till samtliga omständigheter varken uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter i anställningen. Av särskild betydelse är därvid att han underrättade A.T. om att den uthyrning som skulle ske i januari 1998 genom Larsson MC Racing också skulle omfatta skotrar som var registrerade på honom själv. Någon disciplinpåföljd för tjänsteförseelse skall därför inte meddelas honom.

Skulle slutligen Arbetsdomstolen anse att L-E.W. uppsåtligen eller av oaktsamhet genom snöskoteruthyrningen efter den 8 september 1997 åsidosatt sina skyldigheter i anställningen anser Officersförbundet att felet med hänsyn till samtliga omständigheter är ringa och att någon påföljd inte får meddelas honom. Om felet inte skulle anses ringa bör påföljden i varje fall bestämmas till varning.

Staten

Bakgrunden till tvisten i målet är att det i samband med en internrevision under år 1996 gjordes en undersökning av inköpsorganisationen vid Älvdalens skjutfält. Vid revisionen uppmärksammades att den enskilda firman L W Service utnyttjades av Försvarsmakten för uthyrning av snöskotrar samt att företaget hade anlitats av flera förband utan att upphandling skett enligt lagen (1992:1528) om offentlig upphandling.

Under revisionen framkom vidare att L W Service innehades och drevs av en anställd vid Försvarsmakten, L-E.W.. Internrevisionen kontaktade därför juridiska avdelningen vid Högkvarteret för att få underlag för en bedömning av frågan om L W Service verksamhet var förenlig med L.E.W:s anställning i Försvarsmakten.

Försvarsmaktens juridiska avdelning fann att L.E.W:s bisyssla inte var förenlig med 7 § lagen om offentlig anställning. Bedömningen grundades på att L-E.W. hade hyrt ut snöskotrar till skolor och förband inom Försvarsmakten och att Försvarsmakten utgjorde den huvudsakliga kundkretsen. Verksamhetens omsättning uppgick till 200 000 kr per säsong. Verksamhetsidén i företaget var att förse Försvarsmakten, den egna arbetsgivaren, med snöskotrar. Juridiska avdelningen konstaterade att L W Service berörde Försvarsmaktens verksamhetsområde och att man vid bedömningen av om en bisyssla är tillåten eller inte måste ta särskild hänsyn till hur den anställde påverkas i sin huvudtjänst. Man måste även beakta om bisysslan kan påverka arbetskamrater och allmänhetens uppfattning om myndigheten.

Personalansvarsnämnden konstaterade att det förelåg en uppenbar risk för jäv och att bisysslan inte var förenlig med anställningen. Chefen för Artillericentrum meddelade därefter den 8 september 1997 ett besked av vilket framgår att L.E.W:s bisyssla inte var förenlig med hans anställning som yrkesofficer i Försvarsmakten. I beskedet angavs att detta lämnades med stöd av 12 § anställningsförordningen. I skrivelsen angavs att beslutet kunde överklagas hos regeringen.

Efter det att L-E.W. erhållit beskedet om Försvarsmaktens syn på den verksamhet han bedrev som bisyssla fortsatte denne emellertid under hösten 1997 och våren 1998 att bedriva uthyrningsverksamheten. Den enda skillnaden mot tidigare var att han överlämnat åt en bekant att genom dennes bolag, Larssons MC-racing, fortsätta den verksamhet som han själv bedrivit. Saken uppmärksammades av en revisor som medverkat vid den tidigare genomförda revisionen. Revisorn upptäckte att en snöskoter som var registrerad på L-E.W. fanns uppställd på Försvarsmaktens verkstad. Revisorn gjorde en anmälan till chefen för Värmlands regemente. Skotern hade inte lämnats in av L-E.W. själv, utan av ett förband som hade hyrt skotern.

Samtidigt hade platschefen vid Älvdalens skjutfält överstelöjtnant A.T. uppmärksammat att ett antal skotrar stod uppställda vid en övning i samband med att ett gästande förband besökte skjutfältet. A.T. fann vid en undersökning att skotrarna var registrerade på L-E.W..

Vid ett sammanträffande med A.T. berättade L-E.W. att han hade överfört verksamheten på Larsson MC-racing, men att han ännu inte hade hunnit omregistrera fordonen. A.T. uppfattade det så att det endast var en tidsfråga innan verksamheten helt skulle övergå till Larsson MC-racing. Några veckor senare fann han emellertid att så inte hade skett. Mot den bakgrunden gjorde även A.T. en anmälan till chefen för Värmlands regemente som beslutade att utreda frågan. Utredningen gjordes av överstelöjtnanten I.P., som konstaterade att L-E.W. i oförändrad omfattning hade fortsatt sin tidigare verksamhet. Den enda skillnaden var att företaget Larsson MC-racing nu förts in som formell avtalspart vid uthyrningen av snöskotrar till Försvarsmakten.

Chefen för Värmlands regemente anmälde förhållandet till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd. Personalansvarsnämnden fann att L-E.W. åsidosatt vad som ålåg honom i anställningen och därför skulle tilldelas en disciplinpåföljd. Personalansvarsnämnden konstaterade att påföljden skulle bestämmas till löneavdrag i fem dagar. Grunden var att L-E.W. efter det att han erhållit ett entydigt besked av sin förbandschef om att den verksamhet han bedrev inte var förenlig med LOA ändå hade fortsatt med verksamheten. Mot den bakgrunden kunde felet inte bedömas som ringa.

Försvarsmaktens uppfattning är att L-E.W. åsidosatt sina åligganden i anställningen. Förutsättningar för disciplinpåföljd enligt lagen om offentlig anställning föreligger därför.

Domskäl

Bakgrunden till tvisten är i korthet följande. L-E.W., vilken är anställd som löjtnant inom Försvarsmakten med placering vid Älvdalens skjutfält, har sedan mitten av 1980-talet hyrt ut snöskotrar till olika förband som bedrivit övningsverksamhet på skjutfältet. Näringsverksamheten har sedan år 1992 bedrivits under den inregistrerade firman LW Service. Verksamheten omfattade år 1997 ett 15-tal snöskotrar till ett sammanlagt värde av omkring 600 000 kr och den årliga omsättningen uppgick till omkring 200 000 kr. Efter en internrevision med påföljande utredning fick L-E.W. i september 1997 från sin chef ett skriftligt besked av innebörd att hans uthyrningsverksamhet utgjorde en bisyssla som inte var förenlig med 7 § lagen om offentlig anställning. Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd fann i ett beslut den 13 maj 1998 att L-E.W. trots beskedet hade fortsatt att hyra ut skotrar till Försvarsmakten och därmed gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse som inte kunde anses ringa. Påföljden bestämdes till löneavdrag i fem dagar.

Tvisten i korthet

Officersförbundets inställning är sammanfattningsvis följande. L.E.W:s uthyrningsverksamhet har bedrivits under lång tid och inleddes sedan hans dåvarande chef uppmanat honom att köpa skotrar och hyra ut dem till försvaret. Han har mot den bakgrunden bedrivit verksamheten som ett tjänsteåliggande. Efter arbetsgivarens besked om att verksamheten inte var förenlig med lagen om offentlig anställning har han överlåtit uthyrningsverksamheten till ett annat företag på sådant sätt att det inte uppstår någon konflikt med lagstiftningen. Han har inte gjort sig skyldig till någon tjänsteförseelse. En eventuell tjänsteförseelse måste i alla händelser bedömas som ringa och alltså inte föranleda någon påföljd. Om någon påföljd skall meddelas, bör den enligt förbundet bestämmas till varning.

Staten har gjort gällande att den uthyrningsverksamhet som bedrivits efter beskedet till L-E.W. i september 1997 reellt sett inte skiljer sig från vad som gällde tidigare. Det företag som sköter uthyrningen agerar som bulvan för L-E.W.. Han har därmed gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse i enlighet med vad som anges i Personalansvarsnämndens beslut.

Arbetsdomstolen kan konstatera att vad som skall bedömas i målet är endast den verksamhet som avses med Personalansvarsnämndens beslut, nämligen den verksamhet som L-E.W. har bedrivit sedan han den 8 september 1997 fått besked om arbetsgivarens inställning att verksamheten inte var förenlig med lagen om offentlig anställning. Arbetsdomstolen går i det följande först in på den grundläggande frågan om L.E.W:s verksamhet över huvud taget utgjorde en bisyssla.

Har L.E.W:s näringsverksamhet utgjort en bisyssla?

L.E.W:s näringsverksamhet har före beskedet i september 1997 uppenbarligen bedrivits i fullt samförstånd med hans närmaste chefer. Som redan framhållits är det emellertid hans verksamhet efter detta besked som har legat till grund för beslutet om disciplinpåföljd i form av löneavdrag. Genom beskedet fick L-E.W. klarhet i arbetsgivarens uppfattning att hans uthyrningsverksamhet var en otillåten bisyssla. Det kan anmärkas att beskedet trots vad som anges i detta inte utgjorde ett sådant besked som avses i 12 § anställningsförordningen eftersom beskedet inte lämnades på begäran av L-E.W.. Beskedet innebar likväl att han fick klart för sig hur hans näringsverksamhet bedömdes av arbetsgivaren.

Officersförbundet har i målet gjort gällande att L.E.W:s verksamhet inleddes efter uppmaning av hans överordnade och därmed har bedrivits som ett tjänsteåliggande. Arbetsdomstolen anser sig inte ha anledning att gå närmare in på de rättsliga aspekterna på de frågor som aktualiseras med anledning av denna invändning. Det saknas nämligen varje stöd i utredningen för att det ens när verksamheten inleddes skulle ha varit fråga om någon formlig ordergivning, även om verksamheten bedrevs med godkännande av L.E.W:s närmaste chefer. Och såvitt gäller den i målet aktuella perioden, dvs. tiden efter beskedet den 8 september 1997, står det klart att arbetsgivaren hade inställningen att uthyrningsverksamheten inte fick bedrivas vidare.

Arbetsdomstolen kan på grund av det anförda inte godta förbundets uppfattning att L-E.W. har bedrivit uthyrningsverksamheten som ett tjänsteåliggande. Det har i stället varit fråga om en sådan bisyssla som avses i 7 § lagen om offentlig anställning.

Var L.E.W:s bisyssla förtroendeskadlig?

En arbetstagare får enligt 7 § lagen om offentlig anställning inte ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan anses skada myndighetens anseende. Bestämmelsen har till allmänt syfte att tillgodose samhällets krav på att privata intressen inte kolliderar med den statliga anställningen på ett sådant sätt att allmänhetens förtroende för myndigheternas och deras anställdas integritet och oberoende sätts i fara.

Det kan enligt Arbetsdomstolens mening inte råda någon tvekan om att det allmänt sett inte är förenligt med den angivna lagbestämmelsen att en anställd bedriver näringsverksamhet som inte bara har beröring med den aktuella statliga verksamheten utan även har den anställdes egen arbetsgivare som kund. I det aktuella fallet är det tydligt att L.E.W:s verksamhet under tiden fram till september 1997 har varit av sådant slag att det har kunnat rubba förtroendet inte bara för hans egen utan även för andra försvarsanställdas opartiskhet i arbetet. Hans näringsverksamhet måste också anses ha kunnat skada Försvarsmaktens anseende.

Frågan är då hur man skall se på den verksamhet som L-E.W. bedrev under den i målet aktuella tiden, dvs. efter beskedet den 8 september 1997. I målet är ostridigt att han därefter inte helt upphörde med uthyrningsverksamheten. Han gjorde emellertid vissa förändringar som med ledning av vad han uppgett vid huvudförhandlingen inför Arbetsdomstolen kan beskrivas på följande sätt. Han behöll äganderätten till samtliga skotrar, men överlät till ett mindre företag på orten, Larsson MC- Racing, att mot en viss provision sköta den egentliga uthyrningsverksamheten och kontakterna med Försvarsmakten. Skotrarna hyrdes i mindre utsträckning ut även till andra än Försvarsmakten.

Arbetsdomstolen kommer på grundval av utredningen i denna del till uppfattningen att de förändringar i verksamheten som L-E.W. vidtagit inte på något avgörande sätt påverkar bedömningen av dennas lämplighet som bisyssla. Näringsverksamheten har även efter förändringarna gått ut på att hyra ut de honom tillhöriga skotrarna och det har alltjämt varit Försvarsmakten som varit den klart viktigaste kunden. Att L-E.W. nu har tagit hjälp av ett annat företag som mellanhand innebär strängt taget bara att verksamheten bedrivs på ett mindre öppet sätt än tidigare.

Slutsatsen i denna del blir att den av L-E.W. efter den 8 september 1997 bedrivna uthyrningsverksamheten inte har varit förenlig med bestämmelsen i 7 § lagen om offentlig anställning.

Har L-E.W. gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse?

I 14 § lagen om offentlig anställning anges att en arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen, får meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Är felet med hänsyn till samtliga omständigheter ringa, får någon påföljd inte meddelas.

Av utredningen i målet framgår inte närmare vilken omfattning L.E.W:s uthyrningsverksamhet har haft efter det att han i september 1997 hade fått beskedet om att verksamheten utgjorde en otillåten bisyssla. Klart är emellertid att hans skotrar kom till användning i samband med en övning som under våren 1998 bedrevs på skjutfältet av KA 2 i Karlskrona. Förbundet har i målet gjort gällande att L-E.W. hade sin chef A.T.s samtycke till att skotrarna hyrdes ut genom förmedling av Larsson MC Trading. L-E.W. har inför domstolen berättat om att han fick ett sådant godkännande vid ett samtal i januari 1998 med A.T.. Hans berättelse motsägs emellertid av uppgifter som A.T. har lämnat i målet. Enligt A.T. gällde samtalet det förhållandet att skotrarna då fortfarande var registrerade på L-E.W., trots att han förbjudits att bedriva uthyrningsverksamhet med dem. A.T. fick uppfattningen att det bara var en tidsfråga till dess att L-E.W. inte längre stod som ägare till skotrarna. När A.T. några veckor senare kontrollerade saken hade det emellertid inte inträtt någon förändring, och han anmälde då saken till sin chef.

Genom utredningen i målet har det enligt domstolens mening inte framkommit att L-E.W. har bedrivit uthyrningen under våren 1998 med samtycke av A.T.. Om ett sådant samtycke hade lämnats, hade detta för övrigt inte haft någon större betydelse vid bedömningen av L.E.W:s handlande. Bestämmelserna i lagen om offentlig anställning vilar nämligen på uppfattningen att det ytterst är den anställde själv som har ansvaret för att en bisyssla är förenlig med lagen (se prop. 1970:72 s.77).

Slutsatsen av det anförda blir att L-E.W. genom att fortsätta uthyrningsverksamheten efter beskedet den 8 september 1997 har gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse.

Påföljd för tjänsteförseelsen

Som har anförts i det föregående får någon påföljd inte meddelas om den anställdes fel med hänsyn till samtliga omständigheter är ringa.

Vid en bedömning av påföljdsfrågan bör man enligt domstolens uppfattning beakta följande. L.E.W:s uthyrningsverksamhet hade när han fick beskedet i september 1997 bedrivits under mycket lång tid med arbetsgivarens goda minne. Han hade under den tiden gjort ansenliga investeringar i verksamheten. I målet är upplyst att han under den i målet aktuella tiden ägde ett 15-tal skotrar till ett värde av omkring 600 000 kr. L-E.W. har själv uppgett att han gjorde försök att sälja skotrarna, men att marknadssituationen var sådan att en total avveckling inte skulle kunna ske utan stora ekonomiska förluster för honom. Det finns enligt domstolens mening inte anledning att betvivla att det hade varit svårt för L-E.W. att inom en kortare tid avveckla innehavet av skotrarna utan större förluster. Det nu anförda hindrar inte att L-E.W. måste kritiseras för att han efter beskedet i september 1997 inte vidtog några åtgärder för att avveckla uthyrningen till Försvarsmakten. Verksamheten kom som tidigare nämnts att fortsätta som förut ännu under våren 1998 med den enda förändringen att L-E.W. anlitade en mellanhand.

Vid en bedömning av det anförda kommer Arbetsdomstolen till uppfattningen att det fel som L-E.W. har begått inte kan bedömas som ringa. Till skillnad från vad Personalansvarsnämnden kommit fram till anser dock Arbetsdomstolen att påföljden bör bestämmas till endast en varning.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången i målet bör vardera parten bära sina rättegångskostnader.