AD 1999 nr 147

Parter:

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund; Stockholms Stadsmission

Nr 147

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund

mot

Stockholms Stadsmission.

Stockholms Stadsmission är en ideell förening som i huvudsak bedriver hjälpverksamhet med inriktning på missbrukare, ungdomar, äldre och hemlösa. Mellan Stadsmissionen och Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund gäller kollektivavtal om bl.a. löner och allmänna anställningsvillkor.

Förbundets medlem A.W. anställdes i februari 1996 som behandlingsassistent hos Stadsmissionen. Stadsmissionen avskedade henne den 25 februari 1999.

Mellan parterna har uppkommit tvist om avskedandet. Tvisteförhandlingar har förts utan att parterna har kunnat enas.

Förbundet har väckt talan i Arbetsdomstolen mot Stadsmissionen och har därvid yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. förklara avskedandet av A.W. den 25 februari 1999 ogiltigt,

2. förplikta Stadsmissionen att till henne utge 144 413 kr, avseende lön från den 25 februari 1999 till dagen för huvudförhandlingen i målet,

3. förplikta Stadsmissionen att till A.W. utge allmänt skadestånd med 100 000 kr.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att det inte förelegat laglig grund för avskedandet av A.W. men väl saklig grund för uppsägning har förbundet alternativt yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta Stadsmissionen att till A.W. utge dels ekonomiskt skadestånd med 110 048 kr, motsvarande lön jämte semesterersättning under sex månaders uppsägningstid, dels allmänt skadestånd med 50 000 kr.

På lönebeloppen har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen på 18 259 kr från den 25 mars 1999 och därefter på 16 600 kr per månad från den 25:e i varje månad med början från den 25:e april 1999 samt på de allmänna skadestånden från den 22 april 1999, allt till dess betalning sker.

Stadsmissionen har bestritt bifall till yrkandena men har vitsordat beräkningen av yrkad lön, totalt 144 413 kr, såsom i och för sig skälig. Vidare har Stadsmissionen vitsordat ränteyrkandena. Såvitt gäller förbundets andrahandsyrkande har ett ekonomiskt skadestånd om 99 600 kr (sex månader à 16 600 kr) vitsordats såsom i och för sig skäligt. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att semesterersättning skall utgå har det yrkade beloppet i sin helhet vitsordats.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Stadsmissionens hjälpverksamhet bedrivs vid ett flertal hem i Stockholm. Antalet anställda uppgår till omkring 600, företrädesvis behandlingsassistenter.

A.W. anställdes i februari 1996 hos Stadsmissionen som behandlingsassistent vid Högberget, ett inackorderingshem för hemlösa. Sedan februari 1998 har hon arbetat vid Klaragården, som bedriver dagverksamhet för hemlösa kvinnor, vilka där kan få mat och möjlighet till vila. Vid Klaragården arbetade, förutom A.W. sex behandlingsassistenter.

Personalen vid Klaragården hade under en längre tid varit missnöjd med förhållandena där och under hösten 1998 var situationen närmast turbulent. Missnöjet gällde framförallt förfarandet vid tillsättning av enhetschef, vilket hade varit en lång och utdragen process. I ett brev till ledningen i oktober 1998 uttryckte personalen sitt missnöje med valet av ny enhetschef och efterfrågade en dialog med ledningen. Med anledning av brevet, som undertecknats av samtliga anställda, kallade ledningen till ett möte den 5 november 1998. Vid mötet företräddes ledningen av administrative chefen H.H. och t.f. direktorn R.W. Förhållandena vid Klaragården diskuterades och R.W. uppgav att ledningen för Stadsmissionen hade mottagit ett antal anonyma brev. Han uppgav sig veta att det var någon ur personalen som skrivit dem. Flera av breven innehöll kränkande uttalanden och anspelade på att chefer i ledningen hade olika erotiska förhållanden. R.W. sade också att han hade mottagit ett antal vykort skrivna av A.W. och att det måste bli ett slut på de anonyma breven. A.W. förnekade att hon hade skickat några vykort till R.W. De anställda uppgav att de inte accepterade att motta anklagelser på detta sätt och mötet avslutades.

A.W. kände sig kränkt och orättvist beskylld av anklagelserna och kontaktade samma dag förbundet för att få råd och hjälp. R.W. hade redan vid ett tidigare tillfälle, i mitten av oktober 1998, tillfrågat henne om hon skickat något vykort hem till honom. A.W. som även då förnekade det, uppfattade vid det tillfället inte att det var fråga om något allvarligt.

En tid senare, i mitten av november 1998, kallades A.W. till ett möte med R.W. och personalchefen S.L. Vid mötet, där A.W. biträddes av en ombudsman från förbundet, anklagades hon på nytt för att ha skrivit och skickat ett antal vykort hem till R.W:s bostad. A.W. förnekade bestämt att hon tagit någon befattning med vykorten. Det var första gången som hon fick se vykorten. Hon kunde konstatera att handstilen på korten var mycket lik hennes egen och hon tyckte därför inte att det var konstigt att man misstänkte henne. Hon blev ändå förtvivlad över anklagelserna och uppmanade R.W. att göra en polisanmälan så att saken skulle bli noggrant utredd. Hon uppgav vidare att hon själv blivit trakasserad och fått vykort med kränkande innehåll.

I slutet av november 1998 erbjöds samtliga anställda vid Klaragården att vara tjänstlediga med lön under december månad. Avsikten var att man under den tiden skulle reda upp de misshälligheter som uppstått. Personalen accepterade detta och ombads då att samtidigt lämna in nycklar och att tömma sina skåp. Efter denna tidpunkt har A.W. inte arbetat, utan hon var hemma till dess att hon blev avskedad den 25 februari 1999.

Beträffande de trakasserier som A.W. själv har blivit utsatt för kan sägas följande. Trakasserierna har bl.a. bestått av att hon under tiden januari - maj 1998 fått vykort med kränkande innehåll. Dessa kort var s.k. gratiskort som kan fås på restauranger m.m. och är alltså av samma typ som korten till R.W. De kort som A.W. har mottagit är skrivna med olika handstilar. Ett av dem innehåller en dikt som A.W. själv skrivit. Texten är kopierad och klistrad på kortet. Enligt förbundets uppfattning är korten skrivna av en och samma person. Korten har ett kränkande innehåll och det är uppenbart att de, med hänsyn till innehåll och övriga omständigheter, är skrivna till A.W. i syfte att skada henne. A.W. polisanmälde trakasserierna, men förundersökningen har lagts ned med hänvisning till att brott inte kunde styrkas.

A.W. misstänkte redan från början en person, en kvinna, för att ha skickat vykorten till henne. Anledningen till detta var att A.W. under flera år hade haft ett förhållande med kvinnans make. Kvinnan fick kännedom om förhållandet under sommaren 1997. A.W. utsattes efter denna tidpunkt för trakasserier bl.a. i form av ett stort antal telefonsamtal, vilka A.W. med Telias hjälp har spårat till kvinnan. Även A.W:s barn och f.d. make erhöll brev från kvinnan. Den dikt som A.W. skrivit och som kopierats och klistrats på ett av korten till henne, skrev hon till den man som hon hade ett förhållande med. Mannen förvarade dikten i sin plånbok. Såväl kvinnan som hennes man har arbetat för Stadsmissionen och känner väl till personerna i dess ledning. Det anförda innebär att det finns en person som har haft ett motiv till att skada A.W. Det kan enligt förbundets mening inte uteslutas att den personen har skrivit korten till R.W.

Stadsmissionens enda skäl till att avskeda A.W. är ett påstående om att hon skickat sex vykort med kränkande innehåll till R.W. Det har inte gjorts gällande att hon misskött sig eller dylikt. Om A.W. har skrivit korten är detta enligt förbundets mening inte ett handlande av sådant slag att det har förelegat ens saklig grund för uppsägning. Förbundet ifrågasätter inte att R.W. har vållats ett visst obehag av att få ta emot korten, men dessas innehåll är inte kränkande eller anstötligt. R.W. polisanmälde aldrig saken, och några konsekvenser för hans privatliv uppkom inte. Oavsett vad som kan antas ha varit avsändarens syfte med att skicka korten, kan ett handlande av detta slag inte bedömas vara så allvarligt att det ger en arbetsgivare rätt att skilja en anställd från anställningen vare sig genom avskedande eller uppsägning. Med detta synsätt är det inte nödvändigt att pröva frågan om det var A.W. som skickade korten.

Förbundet bestrider att A.W. är avsändare. Det finns i målet ingen bevisning som klart styrker att det är hon som har skickat korten. Enligt förbundets uppfattning bör man i ett fall som detta ställa samma beviskrav som i ett brottmål, dvs. det måste krävas att det är ställt utom rimligt tvivel att det verkligen var A.W. som har begått handlingarna. Hon har hela tiden förnekat att det var hon som skickade korten till R.W. Hon har saknat motiv för att skicka korten. Särskilt bör framhållas att korten inte är anonyma, utan är undertecknade av brevskrivaren med hennes eget namn och telefonnummer.

Stadsmissionen

R.W. har mottagit sex vykort med kränkande innehåll. Avsikten med att sända korten kan inte ha varit annan än att skada R.W.

Det första vykortet är poststämplat den 1 oktober 1998. Den dagen skulle dåvarande direktorn B.S. presentera den nya chefen vid Klaragården för personalen. Med anledning av den kritik och det missnöje som framförts mot chefstillsättningen hade personalen sett fram emot mötet. Mötet ställdes in på grund av att B.S. blev sjuk. Detta orsakade missnöje bland personalen. Stadsmissionens ledning misstänkte att detta kan ha varit anledningen till att det första vykortet skickades. Vykortets bildsida föreställer en man och en kvinna ute i naturen med den tryckta texten "Ska vi picknicka?". På skriftsidan har någon skrivit "Nu har du äntligen någon i ditt liv! Vi ses! A" I bokstaven A är ett ansikte ritat.

Det andra vykortet är poststämplat den 6 oktober 1998 och har på bildsidan en tryckt dikt: "Jag bjöd dig att åka kärlekstunneln / genom mitt snirklande blodomlopp / beredd i en handsydd kajak av skinn / istället för den uttjänta svanen / försvann du längs kanternas buktande skal / med en svans av skummande bubblor / Ditt skratt fick bröstkorgen att häva sig på mig / innan du tog vägen genom lungspetsarna / för att sedan vila en stund / med huvudet mot pyramider av glänsande ägg / Mina läppar formade dina ord / buren av en farkost vars former bara kittlar / i samförstånd tar färden aldrig slut / och om inte vill jag att du skall veta / att blod verkar frätande på skinn." På skriftsidan står skrivet "Tack för en underbar eftermiddag! Kram A." Bokstaven A i A. innehåller ett ansikte.

Det tredje kortet, som är poststämplat den 15 oktober 1998, har halva ansiktet av en man på framsidan med den tryckta texten "Take me to bed or loose me forever". På skriftsidan har någon skrivit: "Längtar tills nästa gång vi ses! Agnetha" Som på de andra korten innehåller A:et ett ansikte.

Det kom ett fjärde kort, poststämplat den 22 oktober 1998, som på bildsidan hade den tryckta texten "Being a coward . . .". På textsidan har någon skrivit orden "Du är förlåten! Kram !! A". Det var ett ansikte även i detta A.

Det femte kortet är poststämplat den 1 november 1998 och har den tryckta texten "To love or not to love" på bildsidan. På skriftsidan har någon skrivit "Hej älskling hör av dig ! A. och ett telefonnummer som är A.W:s. Det fanns ett ansikte i A:et.

Det sista kortet, poststämplat den 12 november 1998, har en ritning av ett hundben på bildsidan och den tryckta texten "How about dinner?" På skriftsidan har någon skrivit "Längtar tillbaka dit! (God mat och du...) Vi hörs. A" Ansiktet återfinns även i detta A.

Texten på vykorten är, enligt Stadsmissionens mening, ägnade att ge läsaren intrycket av att avsändaren hade någon form av förhållande med R.W. Han liksom hans familj tog mycket illa vid sig av vykorten. Eftersom ett av korten var undertecknat "A." tillfrågade R.W. efter att ha fått två kort, A.W. om hon hade skickat dem. Hon förnekade detta. När R.W. jämförde texten på korten med A.W:s handstil fann han emellertid att likheten var slående.

Stadsmissionen gör gällande att A.W. har utformat, författat och skickat korten. Till stöd för detta påstående åberopar Stadsmissionen ett utlåtande av handstilsexperten S.F. enligt vilket slutsatsen blir att "A.W. utfört den ifrågasatta skriften" och "Överensstämmelserna är sådana att man i praktiken kan bortse från möjligheten av annan upphovsman."

Kortens innehåll är sådant att avsikten med dem har varit att ge intrycket av att R.W. som är präst och högt uppsatt i Stadsmissionens ledning, haft ett förhållande med A.W. Korten, som skickats öppet hem till R.W. har orsakat en hel del obehag för såväl honom som hans familj. Innehållet är inte så mycket riktat till R.W. som till andra som kan komma att läsa korten, hans fru och barn eller grannar som hämtar posten. Att på detta sätt skriva och skicka vykort med kränkande innehåll, är ett allvarligt brott mot lojalitetsplikten mellan en arbetsgivare och en arbetstagare. Lojalitetsplikten innebär bl.a. att parterna har åtagit sig att inte tillfoga varandra någon skada. Innehållet i korten tyder otvivelaktigt på skadeavsikt.

Stadsmissionen bestrider förbundets påståenden om att den kvinna som trakasserat A.W. skulle ha skickat korten. Den kvinnan har visserligen haft en kontrovers med A.W. vilken bl.a. lett till en polisanmälan. Den utpekade kvinnan har dock inte skrivit vykorten till R.W.

Domskäl

A.W. var anställd som behandlingsassistent vid Stadsmissionen sedan februari 1996. Hon avskedades den 25 februari 1999. Tvisten i målet gäller frågan om det har förelegat laga grund för avskedandet.

Stadsmissionen har som grund för avskedandet gjort gällande att A.W. under hösten 1998 har skickat sex vykort med kränkande innehåll till R.W. präst och t.f. direktor vid Stadsmissionen. Enligt Stadsmissionens mening är vykorten utformade på ett sätt som ger läsaren intrycket av att A.W. och R.W. hade ett sexuellt förhållande med varandra. Stadsmissionen menar att syftet med att skicka korten var att skada R.W. och att förfarandet har utgjort ett brott mot den lojalitetsplikt som följer av anställningsförhållandet.

Förbundet har bestritt att A.W. har skrivit och skickat vykorten. Förbundet har vidare gjort gällande att avsändandet av vykorten under alla förhållanden inte kan betraktas som ett så allvarligt åsidosättande av åliggandena i anställningsavtalet att det har gett Stadsmissionen rätt att skilja A.W. från anställningen vare sig genom avskedande eller uppsägning.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran förhör under sanningsförsäkran hållits med A.W. På Stadsmissionens begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med R.W. och vittnesförhör hållits med handstilsexperten S.F. Båda parter har åberopat skriftlig bevisning. Förbundet har åberopat de vykort A.W. erhållit och anonyma brev till Stadsmissionens ledning. Stadsmissionen har åberopat de vykort R.W. erhållit samt ett utlåtande av S.F.

För bedömningen av avskedandefrågan är det i första hand av betydelse huruvida A.W. skrivit och skickat vykorten till R.W. Domstolen tar först upp denna fråga till bedömning.

Har A.W. skrivit och skickat vykorten ?

A.W. har bestämt förnekat att hon skrivit vykorten. Hon har uppgett att första gången hon såg dem var vid mötet med R.W. och S.L. i slutet av november 1998. Hon har dock vidgått att handstilen på vykorten är mycket lik hennes egen. A.W. har förklarat att hon själv har erhållit vykort med kränkande innehåll och har gjort gällande att den person som trakasserat henne även har skrivit korten till R.W. Syftet skulle vara att skada A.W. Bakgrunden till att hon fått vykort är att hon haft ett förhållande med en gift man en längre tid, vilket dennes fru till sist fick reda på. Redan inledningsvis misstänkte hon vem som skickat vykorten och hon fick senare bekräftelse på sina misstankar.

Av det skriftliga utlåtande av handstilsexperten S.F. som Stadsmissionen har åberopat framgår att undersökningsmaterialet har bestått av de sex vykorten till R.W. och av jämförelsematerial från A.W. bestående av spontant utförd skrift på sammanlagt sju handlingar i A4-format. Under rubriken Materialbedömning anges att den ifrågasatta skriften (dvs. vykorten, domstolens anmärkning) gör ett snabbt och otvunget intryck. Vidare anges att även jämförelsematerialet synes vara otvunget tillkommet och bör ge en rätt god bild av A.W:s sätt att skriva. Under rubriken Jämförelse och värdering anges att likheter iakttagits beträffande stilkaraktären och stillutningen samt formen på flertalet förekommande enskilda skrivtecken samt att likheterna är sådana att de kan ges identitetsvärde. Förekommande olikheter, vilka endast berör formen på enstaka skrivtecken, kan enligt utlåtandet betraktas som variationer i skrift från en och samma person. Under rubriken Slutsats anges att det enligt Siv Fridmans uppfattning är A.W. som har utfört den ifrågasatta skriften. Överensstämmelserna är enligt utlåtandet sådana att man i praktiken kan bortse från möjligheten av en annan upphovsman.

Vid förhöret inför Arbetsdomstolen har S.F. uppgett följande om sin bakgrund m.m. Hon har arbetat som handstilsexpert vid Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) under åren 1982 - 1993. Därefter har hon fortsatt att arbeta med handstilsundersökningar i privat verksamhet. Under sin tid vid SKL åberopades hon vid flera tillfällen som sakkunnig vid domstolar. På SKL anses en handstilsexpert vara fullärd först efter fyra år. Det tar nämligen så lång tid innan en undersökare har fått tillräcklig erfarenhet av olika skrivna texter. Hon arbetar nu med samma metod och på samma sätt som man gör vid SKL och vid statliga laboratorier i Västeuropa och i USA. Hon anlitas mestadels av företag, privatpersoner och advokater.

S.F. har vidare uppgett bl.a. följande. Tillvägagångssättet vid undersökningen är att man först söker bedöma om den ifrågasatta skriften verkar spontant och snabbt utförd. Man tittar även på bokstavslikheter samt storlek, höjd, bokstavsavstånd m.m. Därefter gör man en jämförande undersökning med utgångspunkt från skriftprovet, dvs. text skriven av den person man tror har skrivit det ifrågasatta materialet. Skriftprovet måste vara av rätt stiltyp. Även här bedömer man om texten är spontant och snabbt skriven. Efter jämförelsen kommer det svåraste momentet, vilket är att värdera de iakttagelser man gjort. I det nu aktuella fallet hade S.F. sju handlingar skrivna av A.W. som jämförelsematerial. Jämförelsematerialet har varit textat med stora bokstäver. Detaljer som hon har fäst sig vid är att de aktuella vykorten inte ger några tecken på tveksamheter eller förställning. De är snabbt skrivna och det finns inga retuscheringar. Flera av vykorten innehåller skrift med rätt många personligt präglade drag. Detta är också en förutsättning för att man vid en jämförelse skall kunna göra en bra bedömning. Skrivaren av vykorten har frångått skolskriften och utvecklat personliga drag. Även A.W:s bokstäver innehåller rätt många personligt präglade drag och samma likheter finns såväl i jämförelsematerialet som i vykorten. En mängd bokstäver såsom T, F, D, R, V, K och N är speciella och återfinns i båda materialen. A.W. varierar med att sätta punkter eller dra streck över Ä och Ö. Båda varianterna finns med i vykorten. Även de inbördes storleksrelationerna är desamma i vykorten som i jämförelsematerialet. Efter undersökningen kom hon fram till vad som enligt de i detta sammanhang vedertagna bedömningsalternativen är den starkaste slutsatsen, nämligen att det i praktiken är uteslutet att det finns någon annan upphovsman än A.W. - Att en annan person, med förebild endast i skrivstilen i den dikt A.W. skrivit, skulle ha skrivit vykorten är inte sannolikt. Det är inte möjligt att efterhärma A.W:s skrivsätt med ledning av endast detta begränsade material, eftersom det inte innehåller alla tecken. För att kunna efterhärma någon annan persons skrift måste man också titta mycket noga på jämförelsematerialet när man skriver, vilket ofelbart leder till en tvekan. Denna syns sedan tydligt på den upprättade handlingen. Inget av vykorten innehåller någon som helst tvekan i skriften. S.F:s slutsats blev alltså att det var A.W. som hade skrivit vykorten. S.F. som normalt arbetar ensam, tillfrågade för säkerhets skull en tidigare kollega, en handstilsexpert vid SKL. Han kom till samma resultat: det är A.W. som har skrivit vykorten.

Vid bedömningen av det anförda beaktar domstolen följande omständigheter. S.F:s sakkunskap på området är grundad på långvarig erfarenhet, och hennes kunnande och opartiskhet har inte heller ifrågasatts av förbundet. S.F. har noggrant och detaljerat redogjort för de iakttagelser som lett henne till vad som i dessa sammanhang är den starkast möjliga slutsatsen, nämligen att det i praktiken är uteslutet att det är någon annan än A.W. som har skrivit de aktuella vykorten. Till detta kommer att S.F. har tillfrågat en kollega, vilken har kommit till samma slutsats som hon. Vad S.F. har anfört är enligt domstolens mening helt övertygande.

Från förbundets sida har det inte åberopats någon bevisning som är ägnad att väcka tvivel beträffande den bedömning som S.F. har gjort. En annan sak är att det som förbundet har påpekat finns oklarheter av annat slag när det gäller händelseförloppet. Man kan exempelvis ställa frågan om vilket närmare motiv A.W. kan ha haft för att sända vykorten till R.W. Och varför skulle hon - i stället för att skriva anonymt - underteckna ett par kort med sitt eget namn och ange sitt telefonnummer, för att sedan konsekvent förneka att det är hon som har skickat korten? Det har i målet inte förekommit något som skulle förklara dessa frågor. Enligt domstolens mening är dessa oklarheter emellertid inte sådana att de minskar tyngden av den tekniska bevisning som Stadsmissionen har lagt fram.

Arbetsdomstolens slutsats av det anförda är att det genom S.F:s vittnesmål är styrkt att det är A.W. som har skrivit de sex vykorten till R.W.

Har det förelegat laga skäl för avskedande?

Parterna i målet har skilda uppfattningar om hur man skall bedöma innehållet i de vykort som A.W. har skickat till R.W. SKTF har bestritt att innehållet på vykorten är kränkande eller anstötligt även om mottagandet av dem kan ha vållat visst obehag för honom. Stadsmissionen menar däremot att texten är kränkande och att vykorten har varit ägnade att tillfoga R.W. skada.

Beträffande vykortens innehåll har lämnats en utförlig redogörelse i ett föregående avsnitt av domen. Domstolen vill i detta sammanhang peka på följande. Redan det första vykortet, med bild på en man och en kvinna på picknick och med texten "Nu har du äntligen någon i ditt liv", innehåller enligt Arbetsdomstolens mening en insinuation om att R.W. har ett förhållande med någon. Beträffande det andra kortet, som har en kärleksdikt på bildsidan och där A. tackar för en underbar eftermiddag, kan det inte råda något som helst tvivel om vad som avses, nämligen att R.W. har ett sexuellt förhållande med någon som heter A. Detta påstående understryks sedan av texten på det tredje kortet, som innehåller en mycket tydlig erotisk anspelning.

Enligt Arbetsdomstolens bedömning har vykorten genom sitt innehåll utan tvivel varit kränkande. Det skall särskilt anmärkas att vykorten uppenbarligen inte främst har varit riktade till R.W. själv, utan till hans familjemedlemmar och andra personer i omgivningen som hade möjlighet att ta del av den öppet tillgängliga texten på vykorten. Det råder inget tvivel om att vykorten har varit sådana att de hade kunnat förorsaka R.W. stor skada i hans privatliv. Att korten faktiskt kom att föranleda obehag för honom framgår av vad han själv har berättat inför domstolen.

A.W:s avsikt med att skicka vykorten kan inte antas ha varit annan än att förorsaka R.W. personligt obehag, och hon måste ha insett att hennes handlande i och för sig var ägnat att leda till konsekvenser för hans privatliv. Det har varit fråga om ett upprepat handlande under flera veckors tid. Det har alltså sammanfattningsvis handlat om ett avsiktligt och allvarligt angrepp på R.W:s privata sfär, och även om A.W:s närmare motiv inte kan klarläggas är det uppenbart att angreppet har gällt R.W. i hans egenskap av företrädare för Stadsmissionen såsom arbetsgivare. Enligt Arbetsdomstolens mening har A.W:s handlande inneburit att hon på ett allvarligt sätt har åsidosatt vad som har ålegat henne i anställningen. Handlandet har enligt Arbetsdomstolens mening varit av sådant slag att Stadsmissionen har haft laga skäl för att avskeda A.W.

Arbetsdomstolens slutsatser

Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen till bedömningen att Stadsmissionen har haft rätt att avskeda A.W. Förbundets talan skall därför avslås.

Förbundet skall som tappande part åläggas att utge ersättning för Stadsmissionens rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.