AD 1999 nr 7

Parter:

Statstjänstemannaförbundet; Staten genom Göteborgs universitet

Nr 7

Statstjänstemannaförbundet

mot

Staten genom Göteborgs universitet.

BAKGRUND

Mellan TCO-OF och Arbetsgivarverket föreligger kollektivavtal, bl.a. det statliga huvudavtalet vilket parterna i målet är bundna av.

L.G. är medlem i ST. Under tiden den 1 november 1992 - den 31 oktober 1997 har hon varit anställd som assistent vid Institutionen för miljövetenskap och kulturvård vid Göteborgs universitet. Till grund för anställningen har legat sex på varandra följande tidsbegränsade förordnanden. Det sjätte och sista förordnandet gällde för tiden fr.o.m. den 1 juli 1997 t.o.m. den 31 oktober 1997.

Tvisten i målet gäller frågan om L.G:s sista tidsbegränsade anställning hos universitetet har varit tillåten enligt anställningsskyddslagen.

ST har gjort gällande att det inte funnits förutsättningar enligt anställningsskyddslagen att tidsbegränsa L.G:s anställningsavtal. Anställningsavtalet har därför enligt ST stått i strid med 4 § första stycket anställningsskyddslagen.

YRKANDEN M.M.

ST har yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. enligt 36 § anställningsskyddslagen förklara att L.G:s anställningsavtal gäller tills vidare,

2. förplikta universitetet att till L.G. utge

allmänt skadestånd om 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 7 januari 1998), tills betalning sker och

b) ekonomiskt skadestånd för utebliven lön med 13 800 kr per månad för tiden fr.o.m. den 1 november 1997 t.o.m. den 30 mars 1998 och med 14 159 kr per månad för tiden fr.o.m. den 1 april 1998 t.o.m. den 15 juni 1998 allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den sista varje månad varpå skadestånden belöper, tills betalning sker samt

3. förbehålla ST rätten att för L.G:s räkning senare yrka ytterligare ekonomiskt skadestånd.

Universitetet har bestritt yrkandena under åberopande av att tidsbegränsningen av anställningen varit tillåten i första hand enligt 5 a § anställningsskyddslagen och i andra hand enligt 5 § första punkten samma lag. Universitetet har inte vitsordat något belopp som i och för sig skäligt allmänt skadestånd. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att universitetet skall utge allmänt skadestånd har universitetet yrkat att detta skall nedsättas i första hand till 0 kr. Universitetet har vitsordat ett lönebelopp om 13 800 kr per månad samt yrkad ränta som skäligt i och för sig.

ST har bestritt att skäl för jämkning av det allmänna skadeståndet föreligger.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

I beslut den 16 juni 1998 förordnade Arbetsdomstolen att L.G:s anställning vid universitet skulle bestå till dess tvisten slutligt avgjorts.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

ST

Universitetet består av fem olika fakulteter, bl.a. den matematisk- naturvetenskapliga fakulteten, kallad för MAT/NAT. Dessutom finns en central förvaltning samt andra inrättningar såsom t.ex. universitetsbiblioteket. Inom den centrala förvaltningen finns det olika avdelningar, bl.a. en avdelning för personalfrågor. Inom varje fakultet finns det flera institutioner, t.ex. Institutionen för miljövetenskap och kulturvård inom MAT/NAT fakulteten.

Förvaltningen av universitetet utmärks sedan 1992/1993 av en mycket långtgående decentralisering. Detta har bl.a. inneburit att fakultetskansliernas arbetsuppgifter har utökats så att de numera handhar alla löpande personalfrågor. Inom MAT/NAT finns ett fakultetskansli med avdelningsdirektören P.B. som personalhandläggare. Vid anställning av teknisk/administrativ personal, s.k. TA-personal, vid institutionerna beslutar fakultetskansliet genom personalhandläggaren efter rekommendation från eller samråd med institutionerna.

Grunden för finansieringen av universitetets verksamhet är statsanslag i form av bl.a. grundutbildningsanslag och fakultetsanslag. Till detta kommer en omfattande extern finansiering från forskningsråden eller andra externa finansiärer av forskning. TA-personal kan finansieras genom grundutbildnings- och fakultetsanslag eller genom extern finansiering.

Bestämmelser om statsbidrag i form av lönebidrag finns i förordningen (1991:333) om lönebidrag. Den har genomgått flera förändringar fram t.o.m. den 1 juli 1997. Före tillkomsten av förordningen erhöll statliga myndigheter 100 procent av en anställds lön i statsbidrag genom lönebidrag. Genom förordningen blev statsbidraget flexibelt och avhängigt den arbetshandikappades behov och förutsättningar beträffande arbetsförmåga och graden av funktionsnedsättning. Lönebidrag får lämnas för en tid om högst fyra år och skall omprövas regelbundet. Lönebidraget får emellertid förlängas utöver det fjärde anställningsåret under särskilda omständigheter och skall i dessa fall omprövas regelbundet med högst tre års mellanrum. I dessa fall gäller att lönebidraget inte får överstiga 80 procent av lönekostnaden för den anställde. Sedan den 1 juli 1995 har bidragsnivån för samtliga lönebidrag sänkts till högst 90 procent av lönekostnaden för den anställde. För nya anställningar med lönebidrag gäller fr.o.m. samma tidpunkt en högsta nivå om 80 procent.

L.G. är född 1946. Hon kommer från Polen och har en polsk juristutbildning. Hon erhöll 1986 beredskapsarbete och arbete som extra tjänsteman vid universitetet vid ett flertal tillfällen. Sedan den 1 november 1992 har hon haft ett flertal tidsbegränsade anställningar som assistent vid Institutionen för miljövetenskap och kulturvård för vilka universitetet erhållit lönebidrag. L.G:s tidsbegränsade anställningar har omfattat följande perioder: fr.o.m. den 1 november 1992 t.o.m. den 31 oktober 1993, fr.o.m. den 1 november 1993 t.o.m. den 31 oktober 1994, fr.o.m. den 1 november 1994 t.o.m. den 31 oktober 1995, fr.o.m. den 1 november 1995 t.o.m. den 31 oktober 1996, fr.o.m. den 1 november 1996 t.o.m. den 30 juni 1997 och fr.o.m. den 1 juli 1997 t.o.m. den 31 oktober 1997.

I slutet av 1996 och början av 1997 planerade Institutionen för miljövetenskap och kulturvård att av ekonomiska skäl omorganisera och att bl.a. reducera antalet TA-anställda. Vid den här tidpunkten hade L.G. en tidsbegränsad anställning för tiden den 1 november 1996 t.o.m. den 30 juni 1997. Under våren 1997 utfärdades varsel om att L.G:s anställning hos universitetet skulle upphöra per den 30 juni 1997. L.G. delgavs besked om detta troligen i mitten av april 1997. Med anledning av den planerade omorganisationen hölls MBL-förhandlingar den 23 maj 1997 och den 5 juni 1997. Den 23 maj 1997 var arbetstagarorganisationerna i princip ense med universitetet att det skulle genomföras en förändring av arbets- och personalorganisationen vad gällde TA-personalen och man var ense om vilka funktioner som skulle behövas i den nya organisationen. Arbetstagarorganisationerna begärde dessutom att till nästa förhandlingstillfälle få del av kompetens- och arbetsbeskrivningar för den nya organisationen. Den 5 juni 1997 genomgicks de individer som hade anställningar som TA-personal. Vad gäller L.G. uttalade prefekten Åke Larsson att hon var varslad och att hennes anställning skulle upphöra den 30 juni 1997. Prefekten sade emellertid att han skulle undersöka om det fanns möjlighet att bereda henne fortsatt anställning någon annanstans inom universitetet. ST:s fackliga förtroendeman E.N. tolkade detta som att L.G. skulle erbjudas annan anställning. I övrigt var parterna överens om att det inte var möjligt att säga upp den personal som hade tillsvidareanställningar och låta de personer som hade tidsbegränsade anställningar arbeta kvar.

När E.N. fick kännedom om att L.G. var varslad gick hon igenom de handlingar som fanns rörande L.G. och fann då att Arbetsmarknadsinstitutet, AMI, hade beviljat lönebidrag för tiden t.o.m. den 31 oktober 1997. Således skulle lönebidrag lämnas för längre tid än L.G:s förordnande. E.N. bedömde att det mot den bakgrunden kanske fanns möjlighet att få L.G:s förordnande förlängt. Dessutom hade E.N. ett minne av att hon tidigare hade sett ett anställningsbevis för L.G. som sträckte sig till den 31 oktober 1997. Enligt P.B. var dock det anställningsbeviset felaktigt och det skulle aldrig ha kommit till ST:s kännedom. E.N. fann vidare att det fattades tid för att L.G. skulle kunna komma i åtnjutande av de förmåner som Trygghetsstiftelsen erbjuder och som kan utgå i en arbetsbristsituation. E.N. tog med anledning av detta och efter kontakt med L.G. kontakt med först P.B. och sedan Å.L. för att försöka få till stånd en förlängning av L.G:s anställning. Efter någon vecka, troligen i mitten av juni 1997, kontaktades E.N. per telefon av P.B. som meddelade att Å.L. var villig att finansiera en fortsatt anställning för L.G.. E.N. vidarebefordrade detta besked till ombudsmannen vid ST S.A.. Denne betonade för E.N. att det var mycket viktigt att hon fick se det nya förordnandet innan hon gick på semester. Anledningen därtill var att ST vid denna tidpunkt förberedde en tvist med universitetet angående L.G:s tidsbegränsade anställning för tiden den 1 november 1996 t.o.m. den 30 juni 1997.

S.A. hade under våren 1997 noterat att det fanns ett stort antal tidsbegränsade anställningar med lönebidrag. Vid samtal med personaldirektören S.L. föreslog han en genomgång av dessa för att utröna grunden för tidsbegränsningen. ST tog fram ett underlag avseende alla tidsbegränsade anställningar med lönebidrag och kunde konstatera att det fanns ca 20 sådana anställningar.

I slutet av juni 1997 utfärdades det nya förordnandet för L.G.. Det avsåg tiden fr.o.m. den 1 juli 1997 t.o.m. den 31 oktober 1997. Någon rättslig grund för tidsbegränsningen finns inte angiven på förordnandet. Det exemplar av förordnandet som L.G. tillställdes i sitt postfack på universitetet har inte den text som finns på andra exemplar av förordnandet, nämligen "Förordnande i syfte att L.G. ska komma i åtnjutande av Trygghetsstiftelsens åtgärdspaket efter 5 års anställning KS". Orsaken till detta är inte känd för ST.

L.G. har för tiden fr.o.m. den 1 juli 1997 t.o.m. den 31 oktober 1997 varit fortsatt anställd, dvs. fortsatt anställd i förhållande till det tidigare förordnandet som gällde t.o.m. den 30 juni 1997. L.G. kan inte ha varit anställd enligt 5 a § anställningsskyddslagen eftersom den bestämmelsen inte hade trätt i kraft vid det föregående förordnandet som det nu aktuella förordnandet är en fortsättning på. Varken E.N., någon annan företrädare för ST eller L.G. har haft något som helst inflytande på anställningsformen såvitt avser det nu aktuella förordnandet. Det har heller aldrig nämnts att det skulle vara fråga om en anställning enligt 5 a § anställningsskyddslagen. Utgångspunkten har varit att det varit en fortsatt anställning i enlighet med den tidigare anställningen. Det finns inte något anställningsavtal eller förordnande enligt 5 a § anställningskyddslagen. Det har inte heller sagts av P.B. eller någon annan att det nu aktuella förordnandet skulle vara något särskilt projekt eller att arbetsuppgifterna skulle vara annorlunda i förhållande till L.G:s tidigare arbetsuppgifter.

Tidsbegränsade anställningar med lönebidrag administreras av universitetets centrala kansli som har kontakt med AMI eller arbetsförmedlingen. Kontakterna har rört ansökningar om finansiering genom lönebidrag och storleken på lönebidraget. K.T.G. som är underställd universitetets personaldirektör, har vid kontakter med E.N. och Y.S. på ST uppgett att tidsbegränsningen avsåg själva lönebidraget. Y.S. har endast godkänt att finansieringen skedde genom lönebidrag för den aktuella tiden. Y.S. och E.N. trodde att det var fråga om tillsvidareanställningar men att lönebidraget var tidsbegränsat. När det gäller tidsbegränsade anställningar sänds normalt en kopia av förordnandet till berörda fackliga organisationer. Detta har emellertid inte gällt för tidsbegränsade anställningar med lönebidrag. Det har därför varit svårt för ST att få en överblick över vilka tidsbegränsade anställningar med lönebidrag som fanns inom universitetet.

Under hösten 1998 har ST försökt göra en genomgång av tidsbegränsade anställningar som finansieras genom lönebidrag. Det har då framkommit att universitetet i princip aldrig anger den rättsliga eller faktiska grunden för tidsbegränsningen på förordnanden eller anställningsbevis. ST har funnit tio tidsbegränsade anställningar med lönebidrag som löpt parallellt med det nu aktuella förordnandet för L.G.. Dessa anställningar är otillåtna eftersom de inte är korrekt tidsbegränsade. Om de vore föremål för tvist skulle de med universitetets synsätt lika gärna kunna hänföras till 5 a § anställningsskyddslagen. Det kan inte vara tanken med lagstiftningen. ST har vid stickprovskontroller av andra tidsbegränsade anställningar än lönebidragsanställningar vid universitetet funnit att universitetet oftast inte på förordnandet eller anställningsbeviset anger vilken rättslig eller faktisk grund som man tillämpat för tidsbegränsningen.

Vad gäller anställningar enligt 5 a § anställningsskyddslagen har ST inte kunnat finna flera än de tre anställningar som universitetet själva uppgett finns. Det finns inget gemensamt diarium för tidsbegränsade anställningar och det har inte funnits några praktiska möjligheter för ST att kontrollera varje tidsbegränsad anställning. ST har tvingats konstatera att detta är omöjligt att kontrollera.

Enligt Arbetsgivarverkets cirkulär 1997:A 6 och 1997:A 8 skall grunden för tidsbegränsningen framgå av anställningsbeslutet och av anställningsbeviset.

AMI får inte och kan inte ha synpunkter på om en anställning som finansieras med lönebidrag skall tidsbegränsas eller ej.

L.G. har varit anställd som assistent. Hennes arbete har omfattat sådant arbete som är normalt för universitetets verksamhet och som inte kan betecknas som projekt eller på annat sätt vara av någon särskild beskaffenhet främmande för universitetets verksamhet.

Finansieringen av den del av L.G:s lön som universitetet själv har betalat har skett via grundanslag och inte t.ex. via forskningsanslag eller dylikt.

L.G:s arbetsförmåga saknar relevans för sakens prövning. Den har för övrigt varit normal.

ST gör sammanfattningsvis gällande följande.

Tidsbegränsningen av L.G:s anställning har inte varit tillåten enligt 5 § första punkten anställningsskyddslagen. Några sådana skäl som där anges har aldrig förelegat.

Tidsbegränsningen av L.G:s anställning har inte heller varit tillåten enligt 5 a § anställningsskyddslagen. Universitetet och L.G. har inte träffat anställningsavtalet med 5 a § anställningsskyddslagen som grund. Grunden för tidsbegränsningen skall vara avtalad mellan parterna och klart framgå muntligt och sedan den 1 januari 1994 även skriftligt i enlighet med 6 a § första stycket tredje punkten anställningsskyddslagen. Där framgår att arbetsgivaren, senast en månad efter det att arbetstagaren har börjat arbeta, skriftligen skall informera arbetstagaren om anställningen gäller tills vidare eller för begränsad tid. Av förarbetena till 6 a § framgår att syftet är att undanröja eventuella oklarheter i ett anställningsförhållande. Arbetstagarorganisationernas rätt enligt 28 § anställningsskyddslagen till information om av arbetsgivaren ingångna tidsbegränsade anställningsavtal skulle bli en illusion om grunden för tidsbegränsningen inte angavs. Detta gäller särskilt beträffande överenskomna visstidsanställningar enligt 5 a § eftersom antalet sådana anställningar är begränsade till fem vid en och samma tidpunkt. Det framgår vidare av Arbetsgivarverkets cirkulär att grunden för tidsbegränsningen skall anges i anställningsbeslutet och anställningsbeviset.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att det inte krävs att parterna är överens om att det är en anställning enligt 5 a § anställningsskyddslagen, och att man således i efterhand kan hänföra anställningen till 5 a §, är det i vart fall ett kringgående av 4 § anställningsskyddslagen och i strid mot grunderna för bl.a. 5 a § anställningsskyddslagen att i efterhand hänföra anställningen till 5 a §.

Det är vidare enligt 5 a § anställningsskyddslagen endast tillåtet att samtidigt ha fem sådana anställningar. Det har varit omöjligt att kontrollera antalet parallellt pågående överenskomna visstidsanställningar eftersom universitetet inte anger rättslig eller faktisk grund på anställningsbevis för tidsbegränsade anställningar. Universitetet har parallellt med L.G:s sista förordnande haft minst tio stycken rättsstridigt tidsbegränsade lönebidragsanställningar som lika väl som L.G:s anställning skulle kunna hänföras till 5 a § anställningsskyddslagen. Kvoten på fem skulle då redan ha varit fylld den 1 juli 1997 och utrymme skulle inte ha funnits att hänföra L.G:s anställning till 5 a § anställningsskyddslagen. Skälet till att L.G:s anställning har hänförts till 5 a § är endast att det råder tvist om den. Förfarandet är inte förenligt med 4 § anställningsskyddslagen eller syftet med 5 a § anställningsskyddslagen.

Då universitetet felaktigt tidsbegränsat L.G:s anställningsavtal enligt 5 § första punkten anställningskyddslagen och då 5 a § anställningsskyddslagen inte kan få åberopas skall L.G:s anställningsavtal enligt 36 § anställningsskyddslagen förklaras gälla tills vidare. Staten genom universitetet skall också förpliktas utge allmänt och ekonomiskt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen.

Grund för jämkning av det allmänna skadeståndet saknas.

Universitetet

Målet gäller endast tillåtligheten av L.G:s sista tidsbegränsade förordnande för tiden fr.o.m. den 1 juli 1997 t.o.m. den 31 oktober 1997 och de särskilda omständigheter som förelåg när man träffade just det anställningsavtalet.

Det är riktigt att L.G. med början den 1 november 1992 har haft återkommande tidsbegränsade anställningar vid universitetet. Å.L. tillträdde som prefekt vid Institutionen för miljövetenskap och kulturvård den 1 januari 1997. En av hans första uppgifter blev att ta itu med den ansträngda ekonomiska situation som institutionen då befann sig i. Å.L. började tillsammans med den ställföreträdande prefekten K.S. att se över organisationen och överväga vilka besparingsåtgärder som kunde vidtas.

Institutionen hade redan i augusti 1996 anhållit om att få slippa kostnaden för bl.a. L.G.. I brev den 13 februari 1997 ställt till P.B. meddelade Å.L. denne att institutionen på grund av den ekonomiska situationen inte kunde förlänga L.G:s förordnande efter den 30 juni 1997. Den 17 mars 1997 varslades ST om att universitetet lämnat L.G. besked enligt 15 § anställningsskyddslagen om att hon inte skulle få fortsatt anställning när hennes tidsbegränsade anställning upphörde den 30 juni 1997. Av varslet framgick att ST enligt 30 a § andra stycket anställningskyddslagen hade rätt till överläggningar med arbetsgivaren. Några överläggningar begärdes emellertid inte. I besked daterat den 17 mars 1997 meddelades L.G. att hon inte skulle få fortsatt anställning. Även i detta besked angavs att det förelåg rätt till överläggningar med arbetsgivaren men inte heller L.G. begärde överläggningar. Å.L. arbetade fram ett förslag till kostnadsbesparingar vari bl.a. föreslogs att TA- personalen skulle omorganiseras så att den bestod av tre tjänster, nämligen en kurssekreterare 100 procent, en assistent 100 procent, en ekonomiassistent 50 procent och en tekniker 50 procent. Detta förslag MBL-förhandlades den 23 maj 1997. Vid förhandlingen deltog för arbetstagarsidan bl.a. E.N. och för arbetsgivarsidan bl.a. P.B. och Å.L.. Av protokollet från förhandlingen framgår att man var ense dels om att genomföra en förändring av arbets- och personalorganisationen vad avsåg TA-funktionerna för att uppfylla de krav som dagens grundutbildning och den nya forskningsverksamheten ställer, dels om att de funktioner som skulle finnas i den nya organisationen var de som Å.L. föreslagit. L.G:s tjänst fanns inte med i den nya organisationen. Protokollet är underskrivet av E.N.. Av protokollet från förhandlingen den 5 juni 1997 framgår att man var överens om att personal som var visstidsanställd inte skulle få några nya förordnanden. Detta syftade bl.a. på L.G.. Även det protokollet är underskrivet av E.N.. I juni 1997 var man således överens om en organisationsförändring som innebar att L.G. inte skulle få något nytt förordnande. Universitet hade dessutom varslat ST och meddelat L.G. att hennes tidsbegränsade anställning skulle upphöra utan att överläggningar hade begärts av ST eller L.G.. Vidare var man överens om hur den nya organisationen skulle se ut och om att det inte fanns någon plats för L.G. i denna.

Någon gång efter den 5 juni 1997 kontaktade E.N. P.B. och vädjade om att L.G. skulle få ytterligare ett tidsbegränsat förordnande så att hon skulle kunna komma i åtnjutande av förmåner från Trygghetsstiftelsen. P.B. hänvisade henne att kontakta någon på institutionen, dvs. Å.L. eller K.S.. E.N. kontaktade Å.L. vid några tillfällen och även K.S.. Både Å.L. och K.S. ställde sig inledningsvis avvisande till att ge L.G. ett nytt förordnande. Enligt K.S. fanns det varken medel för detta eller behov av L.G:s tjänster under en extra tid. Efter ytterligare vädjanden från E.N. och då man ville hjälpa L.G. att komma i åtnjutande av Trygghetsstiftelsens förmåner gick institutionen till slut med på att ge L.G. ytterligare ett förordnande. Det var alltjämt en ekonomisk fråga och det lönebidrag man fick för L.G. täckte bara 80 procent av lönekostnaden. På det förordnande om anställningen som utfärdades gjorde K.S. följande anteckning "Förordnande i syfte att L.G. ska komma i åtnjutande av Trygghetsstiftelsens åtgärdspaket som inträffar efter 5 års anställning". Förordnandeblanketten består av ett blankettset med genomslagskopior. Det översta exemplaret i blankettsetet är arbetstagarens exemplar medan det andra exemplaret är löneassistentens exemplar. K.S. gjorde sin anteckning på det översta exemplaret i blankettsetet, alltså på arbetstagarens exemplar vilket är det exemplar som L.G. tillställdes. Anteckningen finns inte kvar på den kopia av det översta exemplaret som arbetstagarsidan gett in i målet.

Det är riktigt att frågan om visstidsanställningen varit tillåten enligt 5 a § anställningsskyddslagen förts in i målet på ett sent stadium. Det har dock ingen betydelse. Om de rättsliga förutsättningarna för överenskommen visstidsanställning är uppfyllda är anställningen tillåten enligt 5 a § anställningsskyddslagen. De rättsliga förutsättningarna har varit uppfyllda. Det har inte samtidigt med L.G:s sista förordnande funnits mer än tre personer som varit anställda enligt 5 a §. Det har således funnits utrymme för att anställa ytterligare två personer med stöd av 5 a §. Den enda rättsliga förutsättningen i övrigt är att parterna i anställningsavtalet skall ha varit överens om tidsbegränsningen, dvs. att det är ett tidsbegränsat anställningsavtal. Av L.G:s förordnande framgår att det avser en viss tid. L.G. har inte skrivit under handlingen. Hon har dock genom att börja arbeta enligt förordnandet efter att det utfärdades den 26 juni 1997 faktiskt godtagit erbjudandet om tidsbegränsad anställning. Därigenom har universitetet och L.G. träffat en överenskommelse om en tidsbegränsad anställning.

Det bestrids att universitetet inte skulle ha någon kontroll över vilka överenskomna visstidsanställningar som fanns inom universitetet. Inom universitetets s.k. LAS-grupp där bl.a. P.B. ingår finns det fortlöpande kontroll på hur många överenskomna visstidsanställningar som finns inom universitetet vid varje given tidpunkt. Under den i målet aktuella tiden fanns det tre stycken sådana anställningar.

Det görs inte gällande att universitetet när anställningsavtalet med L.G. skrevs särskilt tänkte på att tidsbegränsa anställningen enligt 5 a §. Detta har rättsligt sett ingen betydelse. Det avgörande är om de rättsliga förutsättningarna för en överenskommen visstidsanställning är uppfyllda eller ej.

Det bestrids att de tio tidsbegränsade anställningar som ST pekat på skulle ha varit otillåtet tidsbegränsade. De anställningarna har ingen betydelse för om frågan om tidsbegränsningen av L.G:s anställning varit tillåten eller ej. Även om det hypotetiskt skulle vara fråga om otillåtet tidsbegränsade anställningar har anställningarna i fråga inte angripits enligt anställningsskyddslagen och de gäller därför enligt den överenskommelse som träffats i varje enskilt fall.

Universitetet gör i andra hand gällande att tidsbegränsningen av anställningen varit tillåten enligt 5 § första punkten anställningsskyddslagen på grund av arbetets särskilda beskaffenhet. Anställningen tillkom helt i L.G:s intresse. Arbetet har anpassats och tillrättalagts för henne. Hon har ett arbetshandikapp, som är orsaken till att lönebidrag utgått.

L.G. fick en tidsbegränsad anställning endast eftersom man från ST:s sida vädjat därom. ST har sedan angripit det man vädjat om och gjort gällande att anställningen är otillåten.

Universitetet gör sammanfattningsvis gällande följande.

L.G:s tidsbegränsade anställning för tiden fr.o.m. den 1 juli 1997 t.o.m. den 31 oktober 1997 har varit tillåten i första hand enligt 5 a § och i andra hand enligt 5 § första punkten anställningsskyddslagen med hänsyn till arbetets särskilda beskaffenhet.

DOMSKÄL

L.G. var under tiden den 1 november 1992-den 31 oktober 1997 anställd som assistent vid Institutionen för miljövetenskap och kulturvård vid universitetet. Under den tiden hade hon sex tidsbegränsade på varandra följande förordnanden. Det sjätte och sista förordnandet avsåg tiden fr.o.m. den 1 juli 1997 t.o.m. den 31 oktober 1997.

Tvisten i målet gäller frågan om L.G:s tidsbegränsade anställning hos universitetet enligt det sista förordnandet varit tillåten enligt anställningsskyddslagen. Universitetet har i målet hävdat att tidsbegränsningen av anställningen varit tillåten enligt i första hand 5 a § och i andra hand 5 § första punkten anställningsskyddslagen. (Forsättningsvis anges endast paragraf när denna lag avses.) ST har gjort gällande att det inte funnits förutsättningar enligt dessa bestämmelser att tidsbegränsa L.G:s anställningsavtal. ST har yrkat att anställningsavtalet enligt 36 § skall förklaras gälla tills vidare, samt att staten skall förpliktas att till L.G. utge allmänt och ekonomiskt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på båda parters begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med L.G. samt vittnesförhör med fackliga förtroendemannen E.N. och avdelningsdirektören P.B.. På förbundets begäran har hållits vittnesförhör med professorn E.S.L., f.d. ledamoten av ST:s sektionsstyrelse Y.S., ombudsmannen S.A., f.d. personalhandläggaren K.R., fakultetssekreteraren C.F. och personalchefen I.W-P. samt förhör upplysningsvis med arbetskonsulenten vid AMI P.S.. På universitetets begäran har vittnesförhör hållits med prefekten Å.L. och ställföreträdande prefekten och studierektorn K.S.. Förhören med K.R. och P.S. har hållits per telefon. Parterna har åberopat skriftlig bevisning.

Enligt huvudregeln i 4 § första stycket gäller anställningsavtal tills vidare. Avtal om tidsbegränsad anställning får dock träffas i de fall som anges i 5, 5 a och 6 §§. Längre gående möjligheter att anställa för begränsad tid kan också följa av bestämmelser i kollektivavtal eller särskilda föreskrifter i annan lag eller förordning men något sådant är inte aktuellt i detta mål. Om ett anställningsavtal tidsbegränsas i strid med 4 § första stycket skall enligt 36 § anställningen på yrkande av arbetstagaren förklaras gälla tills vidare.

Enligt 5 § första punkten får avtal om tidsbegränsad anställning träffas för viss tid, viss säsong eller visst arbete, om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet.

5 a § trädde i kraft den 1 januari 1997. Såvitt nu är av intresse innebär bestämmelsen följande. Avtal om tidsbegränsad anställning (överenskommen visstidsanställning) får träffas även i andra fall än som avses i 5 §. Den sammanlagda avtalstiden för en och samma arbetstagare får inte vara längre än tolv månader under en treårsperiod och ingen avtalsperiod får vara kortare än en månad. Arbetsgivaren får vid en och samma tidpunkt ha högst fem arbetstagare anställda med överenskommen visstidsanställning.

Av förarbetena till 5 a § (prop. 1996/97:16 s. 32) framgår bl.a. att överenskommen visstidsanställning införts för att stimulera arbetsgivarna att anställa, särskilt de små företagen och de nystartade företagen och verksamheterna, samt att arbetsgivaren till skillnad mot vad som gäller beträffande de visstidsanställningar som avses i 5 § inte behöver ange något särskilt skäl för att tidsbegränsa en anställning men att anställningsbeslutet givetvis inte får vara diskriminerande eller på annat sätt strida mot god sed på arbetsmarknaden.

Vidare anförs i propositionen (s. 33) följande.

Som redan har framhållits skall tillsvidareanställning även fortsättningsvis vara huvudregel. För att den föreslagna anställningformen inte skall missbrukas bör den därför utformas på ett sådant sätt att sådana möjligheter inskränks.

När det gäller de i dag tillåtna visstidsanställningarna enligt 5 och 6 §§anställningsskyddslagen så är de begränsade i tiden till antingen slutpunkten på arbetet (projektanställningar och vikariat t.ex.) eller till en i lagen angiven tidsperiod (arbetsanhopning och provanställning). Det finns ingen uttrycklig lagregel som förbjuder en arbetsgivare att sätta visstidsanställningar i system, s.k. rullande visstidsanställningar. I förarbetena till anställningsskyddslagen uttalar föredragande statsrådet att han delar uppfattningen att s.k. rullande visstidsanställningar i allmänhet inte bör få förekomma men att fall kan tänkas när det ligger i båda parters intresse att ingå avtal om flera på varandra följande visstidsanställningar (prop. 1973:129 s. 236).

Om arbetsgivaren inte skall behöva ha något angivet skäl för att få anställa en arbetstagare på viss tid, förutom att parterna ifråga är överens om tidsbegränsningen, innebär detta att det inte kan ses som ett kringgående av lagen att sätta just den typen av visstidsanställning i system. En arbetsgivare skulle således kunna välja att ha endast överenskommet visstidsanställda i sin verksamhet. För att motverka detta bör därför en regel om överenskommen visstidsanställning kombineras med en referensperiod inom vilken en och samma arbetstagare inte får anställas mer än en maximalt tillåten tid. Ju längre referensperiod som väljs, desto större blir skyddet för den enskilde arbetstagaren mot att utnyttjas för rullande visstidsanställningar. Regeln bör därutöver kombineras med ett tak om hur många arbetstagare som en arbetsgivare får ha överenskommet visstidsanställda samtidigt. På så sätt motverkas möjligheten att missbruka den nya anställningsformen.

I författningskommentaren i propositionen (s. 47 f.) uttalas bl.a. följande.

Vid bedömningen av om ett avtal står i strid med 5 a § är det förhållandena vid avtalstidpunkten som är avgörande. För en överenskommen visstidsanställning krävs dock inga skäl för tidsbegränsningen, varför tidsbegränsningen i sig inte kan medföra att anställningsformen anses otillåten.

Universitetet har i första hand gjort gällande att L.G:s nu aktuella tidsbegränsade anställning har varit tillåten enligt 5 a §.

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. Institutionen för miljövetenskap och kulturvård hade en ansträngd ekonomi. Universitetet lämnade i mars 1997 varsel till ST lokalt och besked till L.G. om att hon inte skulle få fortsatt anställning när hennes tidsbegränsade anställning som assistent upphörde den 30 juni 1997. Vid förhandling i juni 1997 var parterna överens om att den personal som var visstidsanställd inte skulle få nya förordnanden. ST tog sedan genom E.N. kontakt med universitetet och vädjade om att det skulle ordnas så att L.G. kunde komma i åtnjutande av åtgärder enligt trygghetsavtalet. Detta förutsätter en anställningstid om fem år och för L.G. saknades den 1 juli 1997 en tid om fyra månader för att hon skulle uppnå fem års anställningstid. Universitetet avvisade först denna vädjan men utfärdade sedan ett förordnande för tiden fr.o.m. den 1 juli t.o.m. den 31 oktober 1997. I förordnandet markerades att det avsåg fortsatt anställning och tillades ordet "lönebidrag". Vidare tillades av K.S.: "Förordnande i syfte att L.G. ska komma i åtnjutande av Trygghetsstiftelsens åtgärdspaket, som inträffar efter 5 års anställning". I förordnandet finns ingen uppgift om vilken bestämmelse i anställningsskyddslagen som visstidsanställningen grundades på. L.G. började arbeta i enlighet med förordnandet. Sedan talan väckts gjorde universitetet i svaromålet gällande att anställningen ifråga var tillåten enligt 5 § första punkten. Först senare under handläggningen har universitetet gjort gällande att anställningen ifråga var tillåten enligt 5 a §.

Arbetsdomstolen vill här inledningsvis framhålla att den fråga som domstolen har att ta ställning till är om den tidsbegränsade anställning som tillkom genom L.G:s sista förordnande är tillåten eller inte. Det måste som domstolen ser det vid tillkomsten av denna anställning vara fråga om att ingå ett nytt anställningsavtal, som skall bedömas enligt de regler som gällde vid den tidpunkten. Det kan därför inte komma ifråga att - som ST vill med hänsyn till förekomsten av orden "fortsatt anställning" i förordnandet - göra bedömningen enligt de regler som gällde vid tidpunkten för tillkomsten av L.G:s närmaste föregående förordnande, dvs. vid en tidpunkt då 5 a § inte trätt i kraft.

Enligt Arbetsdomstolens mening står det också klart att L.G:s sista anställningsavtal uppfyller de i 5 a § uttryckligen angivna förutsättningarna för en överenskommen visstidsanställning. Ett avtal om tidsbegränsad anställning har ingåtts. Den avtalade anställningstiden överstiger inte den högsta tillåtna. Utredningen i målet ger inte heller vid handen att det vid anställningsavtalets ingående hos universitetet skulle ha funnits mer än tre andra arbetstagare anställda med överenskommen visstidsanställning.

Frågan är då om något av det som ST anfört kan medföra att L.G:s sista tidsbegränsade anställning ändå skall betraktas som otillåten.

Enligt ST har universitetet och L.G. inte träffat anställningsavtalet med 5 a § som grund vilket ST menar krävs för att det skall vara fråga om en överenskommen visstidsanställning. ST har gjort gällande att grunden för tidsbegränsningen måste vara avtalad mellan parterna och klart framgå muntligt och även skriftligt för att en överenskommen visstidsanställning skall komma till stånd. ST har i detta sammanhang hänvisat till 6 a § första stycket tredje punkten samt Arbetsgivarverkets cirkulär 1997:A 6 och 8 enligt vilka grunden för tidsbegränsningen av anställningsavtalet skall vara skriftligt angiven i anställningsbeslut och anställningsbevis. ST har också anfört att arbetstagarorganisationerna, om arbetsgivaren inte anger grunden för ingångna avtal om tidsbegränsade anställningar, inte kan eller har svårt att utöva den kontroll av användningen av visstidsanställningar som 28 § är avsedd att ge möjlighet till.

Universitetet har vitsordat att man när anställningsavtalet med L.G. ingicks inte särskilt tänkte på att tidsbegränsa anställningen enligt 5 a §. Enligt universitetet krävs det dock för att 5 a § skall få tillämpas på anställningsavtalet endast att de rättsliga förutsättningarna för en sådan anställning har förelegat, nämligen att ett avtal om tidsbegränsad anställning ingåtts, att tidsgränsen för en sådan anställning inte överskrids och att inte heller det högsta antalet sådana anställningar överskrids.

Enligt Arbetsdomstolens mening talar varken ordalydelsen i 5 a § eller bestämmelsens förarbeten för den ståndpunkt som ST hävdar. Av det föregående har framgått att det kännetecknande för överenskommen visstidsanställning är att arbetsgivaren inte behöver ange något skäl för att anställa på viss tid. Vad som skulle kunna komma ifråga är därmed endast att kräva av arbetsgivaren att han vid anställningstillfället anger att anställningsavtalet ingå med stöd av 5 a § eller möjligen använder just termen överenskommen visstidsanställning. Arbetsdomstolen har i tidigare avgörande, AD 1983 nr 113, avvisat tanken att man utan stöd av lagtext eller förarbeten kan ställa det formella kravet att arbetsgivaren alltid skall precisera vilket lagrum som åberopas i det enskilda fallet. Det avgörandet gällde visserligen tillämpningen av 1974 års anställningsskyddslag men vid tillkomsten av 1982 års lag eller ändringarna i denna har det inte förekommit något som bör föranleda en annan bedömning i detta avseende. En annan sak är att det beträffande vissa anställningar som t.ex. provanställning krävs att anställningsformen anges. ST har även hänvisat till innehållet i 6 a § och Arbetsgivarverkets cirkulär. Enligt Arbetsdomstolens mening kan dock inte heller innehållet i dessa medföra att det för att en överenskommen visstidsanställning skall komma till stånd krävs att arbetsgivaren anger att 5 a § ligger till grund för anställningen. Av lagtexten i 6 a § framgår endast att det skall lämnas information om huruvida anställningen gäller tills vidare eller för begränsad tid. För övrigt torde den omständigheten att en arbetsgivare åsidosätter sina skyldigheter enligt 6 a § eller 28 § eller Arbetsgivarverkets cirkulär inte kunna medföra att ett i enlighet med lagens regler tidsbegränsat anställningsavtal betraktas som otillåtet. Vad ST anfört i denna del kan alltså enligt Arbetsdomstolens mening inte leda till slutsatsen att L.G:s sista anställning inte kan anses vara en överenskommen visstidsanställning.

ST har vidare - för det fall att 5 a § kan tillämpas - hävdat att det är ett kringgående av 4 § och stridande mot grunderna för bl.a. 5 a § att på sätt som skett i detta fall i efterhand åberopa 5 a §.

Som framgått av förarbetena kan inte redan den omständigheten att en överenskommen visstidsanställning tidsbegränsats medföra att ett kringgående av lagen är för handen.

Som också framgått i det föregående angav universitetet i L.G:s sista förordnande inte något lagrum till stöd för att anställningen tidsbegränsades. När tvist uppkommit åberopade visserligen universitetet först 5 § första punkten och inte 5 a § till stöd för att anställningen skulle vara tillåten. Arbetsdomstolen kan inte finna att några processuella eller andra regler skulle utgöra hinder mot att universitetet senare under rättegången åberopar 5 a § till stöd för sin ståndpunkt. Det har ST inte heller gjort gällande.

ST har dock gjort gällande följande. Universitetet har haft ett otillbörligt syfte med sitt agerande och agerandet strider mot god sed på arbetsmarknaden. Universitetet har åberopat 5 a § enbart därför att det råder tvist om L.G:s anställning och effekten blir, om detta godtas, att L.G. betas möjligheten att erhålla en tillsvidareanställning. ST hade planer på att angripa hennes näst sista förordnande, som inte kunde ha grundats på 5 a § eftersom den inte trätt i kraft då det förordnandet tillkom. ST avstod från detta när L.G. fick ett nytt förordnande för att i stället angripa detta.

Det finns här anledning att erinra om vad som uttalats i förarbetena till 5 a §, nämligen att omständigheterna vid anställningsavtalets ingående är avgörande för om avtalet står i strid med 5 a § eller inte. Det har inte påståtts att universitetets handlande vid anställningsavtalets tillkomst förestavats av något otillbörligt syfte eller att det stridit mot god sed på arbetsmarknaden. Vad ST haft invändningar emot är i stället universitetets agerande sedan tvist uppkommit. Enligt Arbetsdomstolens mening kan det dock inte komma ifråga att förklara en vid dess tillkomst lagenlig visstidsanställning som otillåten och gällande tills vidare med anledning av hur parterna i målet agerat när tvist uppkommit om anställningen.

ST har också anfört att det parallellt med L.G:s förordnande fanns minst tio rättsstridiga lönebidragsanställningar som lika väl som L.G:s anställning skulle kunna hänföras till 5 a § och att det i så fall inte skulle ha funnits utrymme för att anställa även henne enligt 5 a §.

Universitetet har bestritt att denna beskrivning är riktig. Enligt universitetet har det under den aktuella tidsperioden endast funnits tre anställningar enligt 5 a § samtidigt. Och enligt universitetet saknar det betydelse att det funnits andra tidsbegränsade anställningar som kan ha varit lagstridiga, eftersom dessa anställningar inte har angripits och därför gäller i enlighet med vad som överenskommits i varje enskilt fall. Utrymme har därför funnits att hänföra L.G:s anställning till 5 a §.

Enligt Arbetsdomstolens mening kan man inte bedöma tillåtligheten av L.G:s tidsbegränsade anställning med hänsyn till annat än vad som faktiskt blivit utrett om hur många andra överenskomna visstidsanställningar som fanns vid den aktuella tiden, nämligen tre stycken. Hypotetiska resonemang om hur universitetet skulle ha ställt sig om även andra visstidsanställningar angripits enligt anställningsskyddslagens regler kan alltså inte läggas till grund för bedömningen.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att det funnits förutsättningar för universitetet att beträffande L.G:s sista anställningsavtal tillämpa och åberopa 5 a § samt att universitetets handlande inte innebär något kringgående av lagen eller står i strid med grunderna för lagen. ST:s talan skall därför avslås. Vid denna bedömning saknas anledning att pröva om tidsbegränsningen varit tillåten enligt 5 § första punkten anställningsskyddslagen.

Vid denna utgång skall förbundet förpliktas utge ersättning för universitetets rättegångskostnad. Universitetet har yrkat ersättning för rättegångskostnad med 135 483 kr, varav 125 000 kr avser arbete, 387 kr avser utlägg och 10 096 kr kostnader för vittnens inställelser. ST har överlämnat till Arbetsdomstolen att bedöma skäligheten av den yrkade ersättningen. Arbetsdomstolen finner den yrkade ersättningen vara skälig.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Statstjänstemannaförbundets talan.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Statstjänstemannaförbundet att ersätta Göteborgs

universitet för rättegångskostnad med etthundratrettiofemtusenfyrahundraåttiotre (135 483) kr, varav 125 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom, tills betalning sker.

Dom 1999-01-27, målnummer A-259-1997

Ledamöter: Hans Tocklin, Helena Larsson (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Ingemar Källberg, Mats Holmgren, Göran Söderlöf, Valter Carlsson (f.d. förbundsordförande i Grafiska Fackförbundet; tillfällig ersättare, (särskilt yttrande)) och Marie-Louise Strömgren (särskilt yttrande). Enhälligt.

Sekreterare: Gudrun Persson Härneskog

Särskilt yttrande av ledamöterna Valter Carlsson och Marie-Louise Strömgren

Vi ansluter oss till majoritetens mening när det gäller utgången av tvisten, men vill ändå anföra följande.

Det har framkommit i målet att universitetet agerat på ett betänkligt sätt i flera avseenden.

Det har ålegat universitetet att enligt 28 § anställningsskyddslagen underrätta ST om vilka tidsbegränsade anställningsavtal som har funnits. Universitetet har trots detta underlåtit att underrätta ST om vilka tidsbegränsade anställningar med lönebidrag som har funnits inom universitetet.

Universitetet har vidare inte angett grunden för tidsbegränsningen av olika anställningar på vare sig förordnanden eller anställningsbevis.

Universitetet har inte heller inom sin s.k. LAS-grupp haft en tillfredsställande kontroll av hur många tidsbegränsade anställningar som har funnits inom universitetet vid varje given tidpunkt.

Sammanfattningsvis har universitetets agerande försvårat för ST att kunna kontrollera hur många överenskomna visstidsanställningar det har funnits inom universitetet vid varje given tidpunkt. Mot den nu anförda bakgrunden och med beaktande av att syftet med 5 a § är att stimulera arbetsgivarna att nyanställa särskilt i små och nystartade företag ter det sig i viss mån stötande att universitetet först försvårat för ST att kunna kontrollera antalet tidsbegränsade anställningsavtal och sedan, i efterhand, åberopat 5 a §.

Vi har främst beaktat att det tidsbegränsade anställningsavtalet ingicks efter vädjanden från ST och för att L.G. skulle kunna komma i åtnjutande av Trygghetsavtalets förmåner.