AD 1999 nr 92

Parter:

SEKO - Facket för Service och Kommunikation; Alliansen Branschstyrelse Kommunikation, c/o ALMEGA; Posten Sverige Aktiebolag

Nr 92

SEKO - Facket för Service och Kommunikation

mot

Alliansen Branschstyrelse Kommunikation, c/o ALMEGA och Posten Sverige Aktiebolag.

Mellan Alliansen Branschstyrelse Kommunikation och Facket för Service och Kommunikation (SEKO) gäller varandra avlösande kollektivavtal, Branschavtal Kommunikation.

Posten Sverige Aktiebolag (hädanefter Posten) är medlem i Alliansen Branschstyrelse Kommunikation och är därigenom bundet av branschavtalet.

Mellan å ena sidan Posten samt å andra sidan SEKO, Statstjänstemannaförbundet (ST) och SACO-Posten gäller avtal om tillämpningar av branschavtalet (postcentralt tilläggsavtal). Det i målet aktuella postcentrala tilläggsavtalet träffades den 2 juni 1995.

Det postcentrala tilläggsavtalet innehåller i anslutning till branschavtalets regler om semester bl.a. följande bestämmelser.

Semesterförläggning

Arbetsgivaren upprättar årligen en eller flera semesterplaner som tillsammans omfattar ett helt år.

Av årssemestern förläggs normalt minst fyra sammanhängande veckor till perioden juni-augusti. Om så inte kan ske med hänsyn till verksamheten får arbetsgivaren besluta om annan förläggning. Om arbetsgivaren därvid finner att fyra veckors semester inom perioden juni-augusti inte kan läggas ut, utbetalas för varje dag, dock högst fem, som flyttas till tid utanför perioden ersättning med en månadslön dividerad med 30.

Ovanstående gäller inte om arbetstagaren själv önskar förlägga sin semester så att inte fyra veckor läggs ut under juni-augusti.

G.E. och Y.P. som är medlemmar i SEKO, var sommaren 1997 anställda hos Posten med placering på postkontoret Lidingö 4. De begärde att få fyra veckors sammanhängande sommarsemester. Posten förlade emellertid deras semesterledighet så att den för dem båda delades upp i två perioder om tre veckor resp. en vecka.

Mellan parterna har uppkommit tvist huruvida Posten genom den gjorda semesterförläggningen bröt mot det postcentrala tilläggsavtalet. Parterna har förhandlat i tvisten utan att kunna enas.

SEKO har väckt talan vid Arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna samt har därvid yrkat att domstolen skall förplikta Posten att utge allmänt skadestånd till envar av G.E. och Y.P. med 25 000 kr samt till SEKO med 40 000 kr. På beloppen har yrkats ränta från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt SEKO:s yrkanden. Inget belopp har vitsordats i och för sig. Sättet för beräkning av räntan har dock godtagits.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SEKO

Sommaren 1997 ville G.E. och Y.P. enligt uttryckligt önskemål ha fyra sammanhängande veckors semester. Detta beviljades inte, utan de fick en uppsplittring av semestern. G.E. fick semester under vecka 26 och veckorna 32 - 34. Y.P. fick semester under vecka 25 och veckorna 28 - 30.

SEKO menar att den uppdelning av semestern som skedde strider mot det postcentrala tilläggsavtalet. Detta avtal möjliggör nämligen inte en uppsplittring av semestern mot arbetstagarens vilja.

Det postcentrala tilläggsavtalets bestämmelse om semesterns förläggning tillkom år 1990. Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av 12 § semesterlagen, vilken lyder enligt följande.

Om inte annat har avtalats, skall semesterledigheten förläggas så, att arbetstagaren får en ledighetsperiod av minst fyra veckor under juni- augusti. Även utan stöd av avtal får sådan semesterperiod förläggas till annan tid, när särskilda skäl föranleder det.

När det gäller kravet på att semesterperioden skall vara sammanhängande är semesterlagens bestämmelse helt dispositiv. Det är möjligt att göra avsteg från kravet på sammanhängande ledighet både genom ett kollektivavtal och genom enskilda avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Arbetsgivaren kan även utan avtal göra avsteg från skyldigheten att förlägga ledigheten till sommarmånaderna, om det finns särskilda skäl. Men arbetsgivaren kan inte utan stöd i avtal dela upp semesterledigheten i olika perioder. Detta följer av att orden "sådan semesterperiod" syftar på uttrycket "ledighetsperiod av minst fyra veckor" i den föregående meningen.

Historiken bakom den aktuella avtalsbestämmelsen ser ut på följande sätt. Tidigare då Posten var ett statligt verk fanns det semesterbestämmelser i AST. Dessa var inte avtalade utan utgjorde ensidiga arbetsgivarbestämmelser. Det fanns vid denna tid vinterförläggningsregler. Dessa innebar att arbetstagaren fick fler semesterdagar om semestern lades ut under annan tid än sommartid. Vinterförläggningsreglerna fanns kvar ganska länge, även efter det att avtalsrätten införts.

Ett avtal om förläggning av semester träffades första gången år 1978. Det avtalet efterträddes år 1981 av ett i princip likalydande avtal, vars 3 och 4 §§ lyder enligt följande.

3 §

Såvida inte särskilda skäl föranleder annat, skall semesterledighet enligt

12 § semesterlagen förläggas så, att arbetstagare som så önskar får en ledighetsperiod av minst fyra veckor under juni-augusti.

4 §

När semestern av särskilda skäl inte kan förläggas på i 3 § angivet sätt, får avvikelse från semesterlagens 12 § göras. Enhetsavtal får dock inte träffas om kortare semester under juni-augusti än tre veckor.

Med ordet enhetsavtal åsyftades en typ av lokalt postavtal som kunde träffas i vissa fall även ute på postkontoren. Kravet på särskilda skäl fanns inskrivet i avtalet i 4 § på samma sätt som i semesterlagen. Innebörden härav var att man precis som enligt semesterlagen kunde förskjuta semesterledigheten utöver den legala perioden, men däremot inte splittra upp den.

Det postcentrala avtalet - som gällde postverket som helhet - innehöll från år 1989 följande bestämmelser.

2 §

Såvida inte särskilda skäl föranleder annat skall semesterledighet enligt

12 § semesterlagen förläggas så att arbetstagare som så önskar får en ledighetsperiod om minst 4 veckor under juni-augusti.

5 §

Utifrån de lokala förutsättningarna får postlokala avtal träffas om komplettering eller avvikelse från 2-4 §§ i detta avtal.

Enligt 1989 års postcentrala avtal var både enskilda avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare och lokala postavtal om uppsplittring av huvudsemestern tillåtna. Däremot var det inte tillåtet för arbetsgivaren att enbart med stöd av det postcentrala avtalet dela upp en arbetstagares semester i flera perioder. 1989 års postcentrala avtal innebar å andra sidan inte någon garanti för arbetstagarna om en sammanhängande ledighet om tre veckor, eftersom det kunde träffas postlokala avtal av annan innebörd.

År 1990 träffades den i målet omtvistade avtalsbestämmelsen. Bestämmelsen tillkom i samband med att det allmänna verksavtalet, AVA, skulle göras tillämpligt på det dåvarande postverket. Bestämmelserna i AVA anpassades till postverkets förhållanden genom ett avtal som hette P-AVA. De bestämmelser som fanns i P-AVA har senare oförändrade överförts till det postcentrala tilläggsavtal som är aktuellt i målet.

1990 års avtal hade följande bakgrund. 1989 års avtal med dess vidsträckta möjligheter att träffa lokala avtal hade givit upphov till en flora av bra, mindre bra och även sämre avtal, vilka båda parterna hade ett intresse av att bli av med. Vidare tänkte sig parterna att åstadkomma en avlösning av de vintersemesterregler som funnits allt sedan AST:s tid. Slutligen fanns det ett önskemål från Postens sida om större frihet när det gällde förläggning av semesterledigheten än vad semesterlagen gav. Enligt semesterlagen krävdes ju särskilda skäl för att arbetsgivaren skulle få förlägga semestern under tid utanför den legala semesterperioden.

Det var vid 1990 års avtalsförhandlingar aldrig SEKO:s vilja och önskan att få till stånd en avtalsreglering som gjorde det möjligt att splittra upp semestern. Den frågan diskuterades inte under förhandlingarna.

Det är inte bekant för SEKO att det tidigare har förekommit fall då arbetstagare mot sin vilja fått en uppsplittrad semester. Det har alltså gått förhållandevis lång tid innan det uppkommit en tvist i frågan. Anledningen till detta är att det ute på postkontoren har förekommit starka påtryckningar mot de arbetstagare som har önskat fyra sammanhängande semesterveckor. Påtryckningarna har lett till att arbetstagarna har accepterat att få endast tre sammanhängande semesterveckor.

SEKO menar sammanfattningsvis att en uppsplittring av semestern på det sätt som här skett inte är tillåten. En sådan uppsplittring kräver arbetstagarens godkännande. SEKO:s uppfattning om avtalets innebörd stöds av den rättsliga miljön på det sättet att utgångspunkten är semesterlagen, som inte innebär att semestern utan överenskommelse kan delas upp i flera perioder. Det är arbetsgivaren som har bevisbördan för att överenskommelse träffats av annan innebörd. SEKO:s uppfattning vinner vidare stöd av ordalydelsen i avtalsbestämmelsen, som inte kan anses utvisa någon rätt för arbetsgivaren att mot arbetstagarens vilja dela upp semesterledigheten. Slutligen stöds SEKO:s uppfattning av den avtalsutveckling som ledde fram till 1990 års avtal, av parternas syfte med 1990 års avtal samt av allmänna ändamålsskäl. Det kan framhållas att det med arbetsgivarparternas tolkning skulle vara möjligt för arbetsgivaren att dela upp en arbetstagares ledighet i ett mycket stort antal korta semesterperioder. Något sådant har uppenbarligen inte varit avtalsparternas avsikt.

Arbetsgivarparterna

När det gäller den omtvistade bestämmelsens ordalydelse kan konstateras att ordet "normalt" kommer före och därmed syftar både på orden "minst fyra sammanhängande veckor" och på orden "perioden juni-augusti". Vidare sägs "Om så inte kan ske med hänsyn till verksamheten", vilket är en uppmjukning jämfört med lagens krav på särskilda skäl. Det finns inget i själva ordalydelsen som ger anledning till någon annan tolkning än att beslutet om annan förläggning kan innefatta avvikelse både från kravet på att det skall vara en sammanhängande period och från kravet på att ledigheten skall ligga inom sommarmånaderna.

Senare i den omtvistade paragrafen kommer en regel för situationen då arbetsgivaren inte kan lägga ut fyra veckors semester inom perioden juni-augusti. Regeln innebär att ersättning skall betalas ut för varje dag som flyttas till tid utanför perioden. Även den delen av paragrafen tyder väldigt klart på att det handlar om en rätt att flytta dagar och inte enbart att förskjuta en sammanhängande semesterperiod.

Det är riktigt att de tidigare regler om semesterns förläggning som gällt mellan parterna har varit formulerade på det sätt som SEKO refererat i sin sakframställning.

När det gäller 1981 års regler skall särskilt observeras att det då, under förutsättning att särskilda skäl förelåg, var möjligt för arbetsgivaren att lägga ut en sommarsemester på tre veckor. Det finns inget i avtalstexten från år 1981 som tyder på att den semester som då blev över och inte kunde läggas ut under sommarmånaderna skulle hänga ihop med de tre veckor som lades ut. Det var således år 1981 ingen främmande tanke för kollektivavtalsparterna att arbetstagaren kunde få nöja sig med tre veckors sommarsemester.

Någon förändring av vad som enligt det anförda gällde enligt 1981 års avtal har inte skett genom tillkomsten av 1990 års avtal. Avtalstexten förändrades däremot år 1990 på så sätt att "särskilda skäl" ersattes med "hänsyn till verksamheten". Om semestern med hänsyn till verksamheten inte kan förläggas till minst fyra sammanhängande veckor under perioden juni-augusti, får arbetsgivaren förlägga den under kortare sammanhängande period än fyra veckor och under annan period än juni- augusti. Man har också tillämpat reglerna både under 1980-talet och under 1990-talet på så sätt att den överskjutande semestern kunde förläggas utan samband med huvudsemestern.

Det bestrids att Posten genom påtryckningar har förmått arbetstagarna att acceptera endast tre sammanhängande semesterveckor. Det har naturligtvis förekommit diskussioner på arbetsplatserna om hur semestrarna skulle förläggas. I de flesta fall har därvid överenskommelser kunnat träffas med de berörda arbetstagarna. Men i botten har hela tiden funnits arbetsgivarens rätt att när verksamheten så krävt förlägga endast tre veckor som huvudsemester och den överskjutande veckan till annan tid.

Bakgrunden till att Posten enligt avtalet har möjlighet att i vissa fall göra uppdelning av semesterperioden är att Posten är ett serviceföretag. En uppdelning kan vara nödvändig för att en rimlig servicenivå skall kunna upprätthållas under sommarmånaderna. En uppdelning av semesterledigheten står i god överensstämmelse med regeln i kollektivavtalet. En uppdelning står även i god överensstämmelse med vad som under lång tid faktiskt tillämpats inom Posten.

Enligt 1963 års semesterlag fanns egentligen bara ett enda krav och det var att semesterperioden skulle vara sammanhängande. Arbetsgivaren fick förlägga semesterperioden fritt, men lagstiftaren rekommenderade att semestern skulle infalla under sommarmånaderna.

I 1977 års semesterlag med krav på sammanhängande semester och semester förlagd under sommarmånaderna sköt man in att undantag från kraven fick göras om det förelåg särskilda skäl. Det torde i lagstiftningsärendet inte ha gjorts några ingående överväganden om hur regeln skulle tolkas. Troligen förhåller det sig så att möjligheten till undantag avser både en uppdelning och en förskjutning av semesterperioden. En sådan tolkning skulle vara naturlig eftersom det finns ett tillräckligt skydd för arbetstagarna genom kravet på särskilda skäl. I sammanhanget måste även beaktas att den lagstadgade semestern i samband med 1977 års semesterlag förlängdes från fyra till fem veckor.

Såvitt gäller de i målet aktuella förhållandena på postkontoret Lidingö 4 kan nämnas följande. Bakgrunden till Postens beslut om G.E:s och Y.P:s sommarsemester år 1997 var att servicenivån under tidigare somrar inte hade varit acceptabel. Av de anställda på kontoret var det endast dessa två arbetstagare som inte kunde acceptera Postens inställning. Det bör framhållas att den semesterförläggning som skedde inte kan betraktas som oförmånlig. De båda arbetstagarna fick en sammanhängande semesterperiod av tre veckor, och även den fjärde semesterveckan inföll under sommarmånaderna.

Sammanfattningsvis gör arbetsgivarparterna gällande att Posten har förlagt semestern för de berörda arbetstagarna i god överensstämmelse med gällande kollektivavtal.

Domskäl

Arbetsdomstolen tar först upp en fråga om partsställningen i tvisten. Målet gäller tvist om kollektivavtal. Beträffande mål av detta slag följer det av 4 kap. 5 § arbetstvistlagen (jfr domarna 1977 nr 164 och 1980 nr 98) att partsställningen i kollektivavtalet är av betydelse för vem som skall vara part i rättegången. Den föreliggande tvisten avser ett mellan å ena sidan Posten och å andra sidan SEKO och vissa andra arbetstagarorganisationer träffat lokalt avtal, det s.k. postcentrala tilläggsavtalet. Talan gäller brott mot avtalet i visst hänseende. SEKO har inte framställt något yrkande mot Alliansen Branschstyrelse Kommunikation. Under sådana förhållanden skall SEKO:s talan inte riktas mot denna organisation och talan skall därför i denna del avvisas.

Den i målet omtvistade avtalsbestämmelsen innebär att det av årssemestern skall förläggas normalt minst fyra sammanhängande veckor till perioden juni-augusti. Om så inte kan ske med hänsyn till verksamheten, får arbetsgivaren enligt avtalsbestämmelsen besluta om annan förläggning.

Tvisten i målet gäller frågan om arbetsgivaren med hänvisning till verksamheten kan besluta om en förläggning av semestern på sådant sätt att ledigheten delas upp i flera perioder. Innefattar alltså arbetsgivarens beslutanderätt en möjlighet att mot arbetstagarens vilja göra avsteg från regeln om fyra veckors sammanhängande ledighet? Tvisten gäller denna principfråga men har som bakgrund ett i verkligheten inträffat fall.

SEKO:s inställning är att arbetsgivaren enligt avtalsbestämmelsen inte är berättigad att ensidigt förlägga semestern så att arbetstagaren går miste om fyra veckors sammanhängande semesterledighet. Enligt SEKO:s uppfattning innefattar arbetsgivarens beslutanderätt en möjlighet att förlägga den sammanhängande ledigheten helt eller delvis till annan tid än juni-augusti, men alltså inte att dela upp ledigheten.

Arbetsgivarparternas uppfattning är att arbetsgivaren med stöd av avtalsbestämmelsen är berättigad att - om det krävs med hänsyn till verksamheten - göra avsteg inte bara från kravet på att semestern skall infalla under sommarmånaderna utan även från kravet på att ledigheten skall vara sammanhängande.

Den i målet omtvistade avtalsregleringen kan ses mot bakgrund av semesterlagens bestämmelser om förläggning av semester. Om ej annat avtalats, skall enligt 12 § semesterlagen semesterledigheten förläggas så att arbetstagaren får en ledighetsperiod av minst fyra veckor under juni-augusti. Även utan stöd av avtal får dock enligt paragrafen sådan semesterperiod förläggas till annan tid, när särskilda skäl föranleder det. Det sistnämnda innebär inte att arbetsgivaren med hänvisning till särskilda skäl kan besluta om en uppdelning av semesterledigheten (se prop. 1976/77:90 s. 188). En annan sak är att paragrafen är dispositiv på så sätt att en uppdelning av fyraveckorsperioden kan komma till stånd genom överenskommelse med berörd arbetstagare eller genom kollektivavtal.

I målet är upplyst att den omtvistade avtalsregleringen, som tillkom år 1990, hade föregåtts av överenskommelser som träffades år 1978, 1981 och 1989. En granskning av dessa tidigare överenskommelser ger vid handen att de samtliga innehåller huvudregeln om en ledighetsperiod av minst fyra veckor under juni-augusti. En jämförelse visar vidare att möjligheterna att genom lokalt kollektivavtal avvika från huvudregeln har varierat under åren. 1989 års överenskommelse, som ju var den närmaste föregångaren till den i målet omtvistade regleringen, innebar att det inte gällde några begränsningar i möjligheterna att träffa lokalt avtal om avvikelse från regeln om fyra veckors ledighetsperiod under sommarmånaderna. I fråga om arbetsgivarens möjlighet att ensidigt besluta om annan förläggning än den som följer av huvudregeln synes överenskommelserna emellertid ha haft samma innehåll alltsedan år 1978. Överenskommelserna är i den delen formulerade så att, såvida inte särskilda skäl föranleder annat, semesterledighet enligt 12 § semesterlagen skall förläggas så att arbetstagare som så önskar får en ledighetsperiod om minst fyra veckor under juni-augusti. Som arbetsgivarparterna har varit inne på måste överenskommelserna i den delen i varje fall enligt ordalydelsen anses innebära att arbetsgivaren hade rätt att besluta om en uppdelning av fyraveckorsperioden, om särskilda skäl föranledde det. Såvitt framkommit i målet kom dock den frågan aldrig att ställas på sin spets, något som sannolikt berodde på att det fanns goda möjligheter att avvika från huvudregeln genom lokala avtal. Det kan tilläggas att parterna i målet har upplyst att det i praktiken har varit mycket vanligt förekommande att anställda vid Posten har haft endast tre sammanhängande semesterveckor.

Beträffande vad som förekom vid tillkomsten år 1990 av de i målet aktuella reglerna har skett förhör med förbundsordföranden i SEKO S-O.A. samt med U.E. vilken vid förhandlingarna företrädde Posten.

S-O.A. har uppgett i huvudsak följande. Det var främst tre olika frågor som aktualiserades vid förhandlingarna. För det första var det fråga om att inskränka möjligheterna till lokala avtal. Bakgrunden till det var att de vidsträckta möjligheterna till sådana avtal hade lett till olägenheter genom att det på sina håll hade träffats avtal om semesterförläggning som varken arbetsgivare eller arbetstagare var betjänta av. Resultatet av förhandlingarna blev i den delen att man avskaffade möjligheten att träffa lokala avtal. För det andra var det fråga om att ersätta de tidigare vintersemesterreglerna från P-AVA med något annat. Avtalsresultatet blev i den delen den betalningsregel som innebär att det går bra att förlägga en del av fyraveckorsperioden till annan tid än sommarmånader, men att det då skall utges viss ersättning till arbetstagaren. För det tredje var det ett önskemål från arbetsgivarsidan om att ändra regeln om arbetsgivarens ensidiga beslutanderätt så att arbetsgivaren fick större frihet att ta hänsyn till verksamhetens krav. Detta var den viktigaste frågan vid förhandlingarna. Förändringen blev dock okontroversiell. På arbetstagarsidan sågs det nämligen som en fördel att regeln var inriktad på verksamhetens krav i stället för på det obestämda uttrycket särskilda skäl. Någon diskussion huruvida den nya regeln skulle ge arbetsgivaren möjlighet att besluta om en uppdelning av fyraveckorsperioden förekom inte. På arbetstagarsidan fanns det ingen avsikt att avvika från vad som gällde enligt semesterlagen.

U.E. har berättat i huvudsak följande. Arbetsgivarsidans inställning vid förhandlingarna hade som bakgrund att en uppdelning av sommarsemestern sedan länge hade varit tillåten och även i praktiken tillämpats inom posten. Postens önskan var att verksamheten skulle kunna hållas igång under somrarna. På arbetsgivarsidan fanns det inte någon önskan att förändra situationen därvidlag. Visserligen avskaffades möjligheten till lokala avtal om avvikelse från fyraveckorsregeln, men den avtalstext som man enades om innehåller ingen begränsning av arbetsgivarens beslutanderätt i det hänseendet. Arbetstagarsidans krav på fyra veckors ledighet under sommarmånaderna föranledde den betalningsregel som innebär att arbetstagaren får ersättning för semesterdagar som flyttas till tid utanför perioden.

Av det anförda framgår att parterna vid förhandlingarna inför 1990 års överenskommelse inte diskuterade den i målet aktuella frågeställningen om omfattningen av arbetsgivarens beslutanderätt. Man kan enligt Arbetsdomstolens mening utgå från att parterna hade olika uppfattningar i den frågan, men att de alltså inte var medvetna om detta.

Under nu angivna förhållanden får avtalstextens ordalydelse en särskild tyngd vid bestämmande av avtalets innehåll. Enligt domstolens mening råder det ingen tvekan om att uttrycket "normalt minst fyra sammanhängande veckor till perioden juni-augusti" språkligt innebär att det även i fråga om det angivna antalet veckor är fråga om en huvudregel som kan frångås. I den därefter följande regeln anges bara att arbetsgivaren får besluta om "annan förläggning" , dvs. annan förläggning än den som anges i den föregående meningen. Regeln innehåller med andra ord ingenting som innefattar en begränsning i fråga om de sätt på vilka arbetsgivaren kan avvika från huvudregeln, allt givetvis under förutsättning att en semesterförläggning enligt huvudregeln inte kan ske med hänsyn till verksamheten.

Arbetsdomstolen vill tillägga att vad som enligt det anförda följer av den omtvistade avtalsbestämmelsens ordalydelse i fråga om omfattningen av arbetsgivarens beslutanderätt inte har någon annan innebörd än vad som i varje fall språkligt kan utläsas av de överenskommelser som tidigare hade gällt mellan parterna. 1990 års överenskommelse torde med andra ord inte ha innefattat någon förändring av betydelse för den omtvistade frågan.

Slutligen vill domstolen anmärka följande med anledning av vad SEKO har anfört om att arbetsgivarsidans tolkning skulle kunna leda till uppenbart orimliga resultat genom en uppdelning av sommarsemestern i ett flertal perioder. En förutsättning för att arbetsgivaren skall kunna besluta om en uppdelning av fyraveckorsperioden är att det krävs av hänsyn till verksamheten. I detta får anses ligga att den uppdelning som faktiskt beslutas i ett konkret fall måste kunna motiveras med hänvisning till verksamhetens krav. Bestämmelsen kan under inga omständigheter anses ge arbetsgivaren rätt att utnyttja sin beslutanderätt på ett godtyckligt eller otillbörligt sätt.

På grund av det anförda kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att den i målet omtvistade bestämmelsen i det postcentrala tilläggsavtalet inte hindrar arbetsgivaren från att besluta om en uppdelning av fyraveckorsperioden, om detta krävs med hänsyn till verksamheten. Den semesterförläggning som beslutats i fråga om de i målet aktuella arbetstagarnas semestrar under sommaren 1997 strider alltså inte mot det omtvistade kollektivavtalet på den grund som SEKO har gjort gällande i målet.

Det anförda betyder att SEKO:s talan skall lämnas utan bifall.

Vid denna utgång av målet skall SEKO ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader. Om det yrkade beloppets skälighet råder inte tvist.