AD 1999 nr 99

Parter:

Byggentreprenörerna; Tractatus Aktiebolag

Nr 99

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Tractatus Aktiebolag i Lund

Mellan Byggentreprenörerna och Svenska Byggnadsarbetareförbundet (förbundet) gäller flera kollektivavtal, bl.a. det s.k. byggnadsavtalet. Tractatus Aktiebolag (bolaget) är medlem i Byggentreprenörerna.

I byggnadsavtalets förhandlingsordning, som återfinns i § 10 under rubriken Rättstvisters handläggning, anges bl.a. följande.

a) FÖRHANDLING

a 1 Tillämpningsområde

Uppkommer tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras organisationer rörande tolkning eller tillämpning av detta avtal och gällande bilagor eller lag - rättstvist - äger part få sådan tvist behandlad vid lokal förhandling, central förhandling och arbetsdomstolen eller i förekommande fall vid skiljenämnd under förutsättning att part påkallar förhandling respektive väcker talan inom nedan angivna tidsfrister.

Med lag avses lagstiftning rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (arbetsrättslig lagstiftning). Förteckning över tillämplig lagstiftning framgår av protokollsanteckningen nedan.

Med avtal avses förutom ovannämnda avtal även övriga överenskommelser av kollektivavtals natur mellan parterna med undantag för kollektivavtal i vilket parterna överenskommit om annan förhandlingsordning.- - -

Protokollsanteckning till a 1

Med lag avses enligt denna förhandlingsordning följande arbetsrättslig lagstiftning:

- Lag om medbestämmande i arbetslivet

- - -

- Semesterlagen i tillämpliga delar

- - -

J.B. C.B. och R.W. är medlemmar i förbundet. De var under tiden den 2 september - den 27 september 1996 och den 14 oktober - den 11 december 1996 visstidsanställda av bolaget för att utföra arbete i Tyskland.

Sedan tvist uppkommit om huruvida J.B. C.B. och R.W. erhållit full betalning för arbetet i Tyskland har förbundet väckt talan mot arbetsgivarparterna i Arbetsdomstolen och yrkat att bolaget skall förpliktas att utge ersättning avseende traktamente, timlön, semesterlön, reseersättning och kostnader för arbetskläder till J.B. med 25 855 kr, till C.B. med 24 935 kr och till R.W. med 28 195 kr jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 31 december 1996 till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har i första hand yrkat att Arbetsdomstolen skall avvisa förbundets talan med hänvisning till att förhandlingskravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen och i byggnadsavtalets förhandlingsordning inte är uppfyllt. I andra hand har arbetsgivarparterna yrkat ogillande av käromålet på den grunden att talan är preskriberad enligt 64 och 65 §§ medbestämmandelagen. De har vidare hävdat att talan skulle ha väckts vid tingsrätt. De har slutligen anfört att käromålet, även om preskription inte skulle anses ha inträtt, skall ogillas eftersom J.B. C.B. och R.W. erhållit full betalning för det arbete som de utfört för bolaget.

Förbundet har bestritt såväl yrkandet om avvisning som att talan skulle vara preskriberad.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har företagit målet till huvudförhandling för särskilt avgörande av avvisningsfrågan samt frågan huruvida preskription har inträtt. Vid denna har på förbundets begäran förbundsordföranden O.B. hörts upplysningsvis samt vittnesförhör hållits med ombudsmännen K.P. och J.N. På arbetsgivarparternas begäran har förbundsdirektören B.M. och förbundsjuristen T.W. hörts upplysningsvis samt vittnesförhör hållits med förhandlingschefen vid Malmö-Lunds Byggmästareförening A.R. Parterna har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Parterna har till utveckling av sin talan i frågorna om avvisning och preskription anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Det är ostridigt att byggnadsavtalet gäller mellan parterna. Parterna är däremot i detta fall oeniga vad gäller avtalets räckvidd.

Förbundets medlemmar J.B. C.B. och R.W. har under hösten 1996 utfört arbete åt bolaget i Tyskland. Den blankett med uppgifter om anställningsvillkor som bolaget fyllt i avseende de tre arbetstagarna har rubriken "Bekräftelse av anställningsvillkor (Byggnads-, Anläggnings- och Vägavtalens område)". Byggnadsavtalet har således utgjort en del av J.B:s, C.B:s och R.W:s enskilda anställningsavtal. Parterna har följaktligen varit överens om att kollektivavtalets regler skulle tillämpas avseende anställningarna.

Med anledning av att bolaget inte betalat full ersättning för arbetet vände sig J.B. C.B. och R.W. till förbundet. Därefter har, enligt förbundets uppfattning, hållits både lokal och central förhandling i ärendet. Sedan enighet inte kunnat nås har förbundet väckt talan i Arbetsdomstolen.

Arbetstagarnas krav grundar sig i detta fall på dels de enskilda anställningsavtalen vilka hänvisar till byggnadsavtalet, dels semesterlagens bestämmelser.

Som en följd av vad som angetts ovan gäller även förhandlingsordningen i § 10 byggnadsavtalet mellan parterna. I förhandlingsordningen § 10 a 1 anges att när det uppkommer tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras organisationer rörande bl.a. lag - rättstvist - äger part få sådan tvist behandlad vid lokal förhandling, central förhandling och i Arbetsdomstolen. I protokollsanteckningen till den nämnda bestämmelsen sägs att med lag avses bl.a. lagen om medbestämmande i arbetslivet och semesterlagen. Arbetsdomstolen är därför behörig att ta upp tvisten till prövning.

Arbetsgivarparterna

Avvisningsfrågan

Tvisten gäller ersättning för arbete som utförts i Tyskland. Byggnadsavtalet är inte tillämpligt på arbetstvister som uppkommit utomlands. Förhandlingar enligt byggnadsavtalets förhandlingsordning har därför inte kunnat föras i detta fall. Arbetsdomstolen kan på grund härav inte ta upp tvisten till prövning enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen och byggnadsavtalets förhandlingsordning.

Det bestrids att byggnadsavtalet utgjort en del av J.B:s, C.B:s och R.W:s enskilda anställningsavtal. I anställningsbekräftelserna anges "Tyskland" under rubriken Kompletterande uppgifter. Med denna uppgift har parterna önskat påpeka att det rörde sig om ett enskilt anställningsavtal avseende arbete i Tyskland som låg utanför kollektivavtalets tillämpningsområde.

Även om domstolen skulle finna att byggnadsavtalets förhandlingsordning är tillämplig och att det hållits lokal och central förhandling skall talan ändå avvisas, eftersom dessa förhandlingar inte har förts på det sätt som föreskrivs i förhandlingsordningen. I en anteckning till förhandlingsprotokollet, vilken utgör en del av förhandlingsordningen, anges följande beträffande tvisters handläggning:

a) Förhandling

Med part avses enligt denna förhandlingsordning följande:

Arbetsgivarpart:

Lokal förhandling Lokalförening

Central förhandling Byggförbundet

Arbetstagarpart:

Lokal förhandling Svenska Byggnadsarbetareförbundets

lokala organisation

Central förhandling Svenska Byggnadsarbetareförbundet

Med lokalförening på arbetsgivarsidan avses byggmästareförening. Byggavtalet är ett strikt normerande avtal. Förhandlingsordningens regler vad gäller partsställningen vid de två förhandlingsnivåerna är således obligatoriska. Detta innebär att om parterna i en rättstvist vid en förhandling gjort avsteg från den angivna partsställningen så anses det inte ha skett någon förhandling enligt förhandlingsordningen.

Arbetsgivarparterna menar att det i detta fall har hållits en förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen. En förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen förs normalt endast på en nivå. Det finns inte någon regel som säger att en sådan förhandling också skall föras på central nivå. Byggnads Lund har inledningsvis framställt krav mot bolaget enligt 35 § medbestämmandelagen. Kraven översändes till Malmö-Lunds Byggmästareförening, varvid förhandlingschefen A.R. påkallade förhandling enligt 35 § medbestämmandelagen. När parterna träffades den 17 april 1997 på bolagets kontor i Lund var de inte klara över vilket instrument de skulle använda för förhandlingen. Eftersom kravet hade sitt ursprung i påstått arbete som utförts i utlandet, kunde det inte föras någon lokal förhandling enligt byggnadsavtalets förhandlingsordning. Vid ett särskilt möte som ägde rum några dagar efter förhandlingen den 17 april 1997, vid vilket bl.a. A.R. och ombudsmannen Knut Persson deltog, enades man om att förhandlingen utgjorde en förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen. I det förhandlingsprotokoll som upprättats av A.R. och justerats av K.P. och L.K. har bolaget, och inte byggmästareföreningen, upptagits som arbetsgivarpart. Vid rubriken "Ärendet" har angetts: "Förhandling enligt MBL 10 § angående krav på utebliven lön m m för arbete i Tyskland". I protokollet har vidare antecknats att parterna var överens om att svenskt kollektivavtal inte var tillämpligt för arbete som utförts utomlands. Vid förhandlingen kunde parterna inte enas om arbetstagarnas lönekrav och i protokollet har angetts att förhandlingen skulle anses avslutad när "slutjusterat" protokoll förelåg. Protokollet justerades slutligen av K.P. den 6 maj 1997. A.R. företrädde inte Byggmästareföreningen vid förhandlingen utan uppträdde som ombud för bolaget.

Förbundet begärde därefter central förhandling att äga rum den 14 augusti 1997. För att inte riskera anklagelser om förhandlingsvägran infann sig förbundsjuristen T.W. som företrädare för Byggentreprenörerna samt representanter från Malmö Lunds Byggmästareförening och bolaget till den utsatta förhandlingen. Vid sammanträffandet den 14 augusti 1997 klargjorde T.W. att man från arbetsgivarsidan inte ansåg att det kunde föras någon central förhandling enligt byggnadsavtalets förhandlingsordning, eftersom det lokalt endast hade hållits en förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen med bolaget som part och då förhandlingsordningen i kollektivavtalet inte var tillämplig på rättstvister som uppkommit vid utlandsarbete. T.W. avvisade därför förbundets begäran om central förhandling. Byggnadsarbetareförbundet framställde trots detta önskemål om att få diskutera kraven. Eftersom det fanns förhoppningar om att kunna nå en uppgörelse i sak, förde T.W. och J.N. en diskussion förlikningsvis. T.W. uttalade dock tydligt att detta samtal skedde "utanför protokollet". Någon central förhandling har således inte ägt rum.

I en justeringsanmärkning till protokollet har förbundets representant, J.N. den 10 december 1997 angett bl.a. följande:

"Det rör sig om en central förhandling enligt medbestämmandelagens regler. Parterna var vid den lokala förhandlingen överens om att svenskt kollektivavtal ej är tillämpbart för arbete i Tyskland. Arbetstagarnas ekonomiska krav grundar sig i första hand på de enskilda anställningsavtalen."

Preskriptionsfrågan

Om domstolen skulle finna att den förhandling som hölls lokalt utgjort en förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen, gör arbetsgivarparterna gällande att förbundets talan är preskriberad. Förbundet har yrkat fullgörelse enligt kollektivavtalets bestämmelser. Det är således fråga om den typ av talan som avses i 64 § medbestämmandelagen. Förhandlingen avslutades den 6 maj 1997 i och med den slutliga justeringen av protokollet. Enligt 65 § medbestämmandelagen skall talan som avses i 64 § samma lag väckas inom tre månader efter det att förhandling har avslutats, dvs. i detta fall senast den 6 augusti 1997. Stämningsansökan har ingetts till Arbetsdomstolen först den 5 mars 1998, dvs. efter den i 65 § angivna tidsfristens utgång. Förbundets talan är därför preskriberad.

Talan skulle dessutom ha väckts vid tingsrätt.

Förbundet

Avvisningsfrågan

Av förhandlingsordningen § 10 a 1 kan man slå fast att när det uppkommit en tvist av i målet aktuellt slag, som beträffande viss del av kravet stödjer sig på semesterlagens bestämmelser och som handläggs enligt 10 § medbestämmandelagen, skall det föras både lokal och central förhandling när parterna är bundna av kollektivavtalet. Det är riktigt att byggnadsavtalets regler inte är tillämpliga på själva utlandsarbetet. Detta innebär emellertid inte att förhandlingsordningen inte skulle kunna tillämpas vid handläggningen av en tvist som rör utlandsarbete. Det saknar vidare betydelse om man har rubricerat den lokala förhandlingen som en förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen eller som en förhandling enligt byggnadsavtalets förhandlingsordning, eftersom det i båda fallen finns en rätt till central förhandling med stöd av bestämmelsen i § 10 a 1 förhandlingsordningen. I och med att en förhandling påkallats enligt 10 § medbestämmandelagen, har en tvist enligt medbestämmandelagen uppkommit. Rätt till central förhandling föreligger därför enligt förhandlingsordningen. När det gäller kravet på semesterersättning är det uppenbart att det inte finns grund för avvisning, då kravet grundar sig på de enskilda anställningsavtalen och semesterlagens bestämmelser.

Arbetsgivarparternas påstående att förhandlingsordningens regler angående partsställningen inte skulle ha följts i detta fall tillbakavisas. Förbundets avdelning har inledningsvis drivit tvisten som ett krav enligt 35 § medbestämmandelagen. Kraven har framställts till bolaget och till Malmö-Lunds Byggmästareförening. Förbundets avdelning har alltså riktat sig till den lokala motparten med kraven. Byggmästareföreningen har därefter begärt förhandling med avdelningen. Det är i och för sig riktigt att bolaget har angetts som arbetsgivarpart i protokollet från den lokala förhandlingen. Det är också riktigt att det enligt förhandlingsordningen formellt är byggmästareföreningen som är förhandlingspart lokalt. Den anteckning till förhandlingsprotokollet om tvisters handläggning som utgör en del av kollektivavtalet är dock endast en ordningsregel. Att bolaget kommit att antecknas som arbetsgivarpart i protokollet från den lokala förhandlingen medför inte att förhandlingen skulle bli ogiltig eller få en annan karaktär. Skrivningen i protokollet saknar enligt förbundets uppfattning rättslig betydelse. Det kan vidare konstateras att parterna inte alltid är så noggranna när man anger vilka som är parter i förhandlingarna. Eftersom parterna normalt är helt inriktade på att förhandla och enas beträffande tvistefrågan blir formalia, som att i förhandlingsprotokollet på ett korrekt sätt ange partsställningen, av underordnad betydelse i sammanhanget. I protokollet från den lokala förhandlingen i denna tvist har man till exempel antecknat bolagets tidigare firma.

Förbundets inställning är att den förhandling som hölls den 14 augusti 1997 utgör en central förhandling. I det protokoll som upprättats av T.W. har förhandlingen kallats central förhandling och Byggentreprenörerna angetts som arbetsgivarpart. I protokollet används vidare uttryck som "förhandlingsdag", "förhandlingsplats" och "förhandlingen förklaras avslutad". Om man från arbetsgivarsidan inte ville genomföra någon förhandling hade det varit rimligt att inte använda ordet förhandling i protokollet utan i stället skriva "möte". Arbetsgivarparterna har uppgett att skälet till att Byggentreprenörerna infann sig till förhandlingen den 14 augusti 1997 var att man inte ville riskera anklagelser om förhandlingsvägran. Om det inte föreligger någon förhandlingsskyldighet, vilket är innebörden av arbetsgivarsidans ståndpunkt, kan man emellertid inte göra sig skyldig till förhandlingsvägran. Med hänsyn till den inställning som redovisats hade Byggentreprenörerna som svar på förbundets förhandlingsframställan endast kunnat meddela att de inte hade någon skyldighet att förhandla med förbundet. I stället har man valt att gå in i en central förhandling. Det är i och för sig riktigt att Byggentreprenörerna genom T.W. invänt att man inte ansåg att det förelåg någon förhandlingsskyldighet. Man har dock senare fört en central förhandling i sak.

Från förbundets sida vill man påpeka att även om tvisten fortsättningsvis hade drivits som ett krav enligt 35 § medbestämmandelagen, hade man kunnat föra såväl lokal som central förhandling i ärendet. Att lönekravet stödjer sig på ett enskilt anställningsavtal som rör arbete som utförts utomlands, har ingen betydelse för 35 § medbestämmandelagens tillämplighet. Det räcker att det finns ett gällande kollektivavtal mellan parterna. Om det varit en förhandling enligt 35 § medbestämmandelagen skulle man således, på samma sätt som om det varit en förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen, ha förhandlat både på lokal och central nivå enligt byggnadsavtalets förhandlingsordning.

Sammanfattningsvis är förbundets inställning att byggnadsavtalets förhandlingsordning gäller i detta fall, varför parterna skall förhandla både lokalt och centralt. Arbetsgivarsidans påstående att förhandlingar enligt 10 § medbestämmandelagen endast förs på en - lokal - nivå, är riktigt så till vida att detta är fallet om inte annat har bestämts mellan parterna. I och med att förhandlingsordningen gäller mellan parterna tar dock förhandlingsordningens regler över i den aktuella situationen, dvs. förhandlingar kan också föras på central nivå. Någon grund för arbetsgivarparternas avvisningsyrkande föreligger därför inte.

Det bestrids att tvisten skulle ha uppkommit i Tyskland. Själva arbetet har utförts i Tyskland. Tvisten har dock uppkommit i Sverige. Arbetstagarna har varit anställda i Sverige av ett svenskt bolag enligt ett svenskt anställningsavtal. När arbetet avslutats och arbetstagarna återvänt till Sverige har de inte fått ut sin ersättning, varvid de vänt sig till bolaget i Sverige och begärt att få ersättningen. Tvisten om att få ut ersättning har därför uppkommit i Sverige.

Preskriptionsfrågan

Som ovan redovisats gör förbundet gällande att en central förhandling har hållits den 14 augusti 1997 och att parterna vid förhandlingen har överlagt angående de materiella kraven. Detta framgår uttryckligen av protokollet från den centrala förhandlingen där följande anges: "Parterna antecknade skiljaktiga meningar vad beträffar den formella delen i ärendet och övergick att kortfattat överlägga kring de materiella kraven." Med hänsyn till att arbetsgivarparterna hävdar att preskription inträtt den 6 augusti 1997 borde de den 14 augusti 1997 ha förklarat att de inte avsåg att gå in i någon förhandling, eftersom kraven var preskriberade på grund av att talan inte väckts i rätt tid. I vart fall borde de ha förklarat att de var beredda att diskutera kraven vid förhandlingen men förbehållit sig rätten att åberopa preskription. Någon preskriptionsinvändning har dock inte framställts från arbetsgivarparterna vid förhandlingstillfället i fråga utan man har i stället förhandlat i sak. Arbetsgivarparterna får därför anses ha avstått från att göra invändning om preskription.

Arbetsgivarparterna

Det bestrids att det skulle vara möjligt att, på sätt som påstås av förbundet, "bryta ut" byggnadsavtalets förhandlingsordning från avtalet i övrigt och anse förhandlingsordningens regler tillämpliga på tvister som uppkommit utomlands. Förhandlingsordningen ingår som en organisk del av byggnadsavtalet.

Det materiella kravet, huvudsaken, gäller en begäran om fullgörelse. Förhandlingsordningen skall i första hand tillämpas vid rättstvister, dvs. tolkning eller tillämpning av lag eller avtalsbestämmelser. I detta fall föreligger inte någon rättstvist om tolkningen av semesterlagen eller byggnadsavtalets semesterregler utan en fullgörelsetalan där man använt sig av instrumentet 10 § medbestämmandelagen.

Även anteckningen till förhandlingsprotokollet är en normerande bestämmelse. Det är därför inte möjligt att göra avvikelser från bestämmelserna om partsställningen vid förhandlingar.

Även om parterna vid sammanträffandet den 14 augusti 1997 förlikningsvis diskuterat materiella delar så har arbetsgivarparterna vid sammanträffandet avvisat förbundets begäran om central förhandling. Det har således inte skett någon "läkning" i efterhand. Det är riktigt att protokollet utformats av T.W. Eftersom förbundet påkallat förhandling med Byggentreprenörerna, var det naturligt att ange Byggentreprenörerna som part i protokollet. T.W. har inte haft något uppdrag från bolaget att försöka få till stånd en central förhandling enligt medbestämmandelagen.

Det är vidare korrekt att arbetsgivarparterna inte gjorde någon preskriptionsinvändning vid sammanträffandet den 14 augusti 1997. Den viktigaste frågan för arbetsgivarparterna vid detta tillfälle var att parterna inte kunde föra någon central förhandling. När förbundet gjorde sin förhandlingsframställan, den 16 maj 1997, hade tremånadersfristen ännu inte löpt ut. Eftersom det rör sig om en domstolspreskription som kan bli aktuell först när talan har väckts, fanns det inte någon anledning att redan den 14 augusti 1997 framställa någon preskriptionsinvändning.

Skäl

Svenska Byggnadsarbetareförbundet har i Arbetsdomstolen väckt talan mot Byggentreprenörerna och Tractatus Aktiebolag och yrkat att bolaget skall förpliktas att utge viss ersättning till förbundets medlemmar J.B. C.B. och R.W. för arbete som utförts i Tyskland.

Arbetsgivarparterna har i första hand yrkat att Arbetsdomstolen skall avvisa förbundets talan med hänvisning till att förhandlingskravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen och i byggnadsavtalets förhandlingsordning inte är uppfyllt. I andra hand har arbetsgivarparterna yrkat ogillande av käromålet på den grunden att talan är preskriberad enligt 64 och 65 §§ medbestämmandelagen. De har vidare hävdat att talan skulle ha väckts vid tingsrätt. De har slutligen anfört att käromålet, även om preskription inte skulle anses ha inträtt, skall ogillas eftersom J.B. C.B.och R.W. erhållit full betalning för det arbete som de utfört i Tyskland för bolagets räkning.

Förbundet har bestritt avvisningsyrkandet och hävdat att förhandlingskravet har uppfyllts och har bestritt att preskription inträtt.

Arbetsdomstolens prövning avser nu frågorna om avvisning och preskription.

Arbetsdomstolens behörighet att pröva tvisten

Arbetsdomstolen finner skäl att först behandla frågan om sin behörighet att pröva tvisten. Arbetsgivarparterna har hävdat att talan borde ha väckts vid tingsrätt, men har inte närmare utvecklat skälen för sin ståndpunkt.

I 2 kap. 1 § första stycket arbetstvistlagen föreskrivs att Arbetsdomstolen som första domstol skall ta upp och avgöra tvister som väcks av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller av arbetsgivare som själv har slutit kollektivavtal. Som en ytterligare förutsättning för Arbetsdomstolens behörighet gäller enligt första stycket 1, att målet rör en tvist om kollektivavtal eller en annan arbetstvist som avses i medbestämmandelagen eller, enligt första stycket 2, en arbetstvist i övrigt om kollektivavtal gäller mellan parterna eller om en enskild arbetstagare som berörs av tvisten sysselsätts i arbete som avses med kollektivavtal vilket arbetsgivaren är bunden av.

Arbetsdomstolen, som självmant prövar sin behörighet (jfr prop. 1976/77:141 s. 44), har vid prövningen i första hand att utgå från de omständigheter som käranden åberopar till grund för sin talan (se AD 1987 nr 137).

Förbundets talan gäller i detta fall krav på ersättning till förbundets medlemmar J.B. C.B. och R.W. för arbete som utförts utomlands. Det kan således inledningsvis konstateras att det inte rör sig om en tvist om kollektivavtal i arbetstvistlagens mening, dvs. tvist om kollektivavtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd, tvist huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal och tvist om påföljd för ett sådant förfarande (se prop. 1974:77 s 147 och prop. 1976/77:141 s. 44). Förbundet har inte heller hävdat att bolagets underlåtenhet att betala ut de begärda ersättningarna skulle utgöra kollektivavtalsbrott. Vidare är det inte fråga om "en annan arbetstvist" som avses i medbestämmandelagen, eftersom tvisten inte gäller förhandlingsrätt, föreningsrätt, fredsplikt eller andra i medbestämmandelagen reglerade frågor. Det förhållandet att de ersättningskrav som är aktuella i målet varit föremål för en förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen innebär inte att en tvist enligt samma lag kan anses ha uppkommit. Bestämmelsen i 2 kap. 1 § första stycket 1 är därför inte tillämplig i detta fall.

Avgörande för frågan om Arbetsdomstolen är behörig att ta upp målet som första domstol är då om tvisten kan anses vara en "arbetstvist i övrigt" i den mening som avses i 2 kap. 1 § första stycket 2 arbetstvistlagen. Enligt det nämnda lagrummet uppställs som en av två alternativa förutsättningar för att Arbetsdomstolen skall anses behörig i ett sådant fall att "kollektivavtal gäller mellan parterna". Arbetsdomstolen prövar först om så är fallet.

Enligt förarbetena får i detta sammanhang kravet att kollektivavtal skall gälla mellan parterna anses uppfyllt även när enbart t.ex. ett kollektivavtal med förhandlingsordning gäller mellan organisationer på ömse sidor, till vilka enskilda arbetsgivare och arbetstagare som berörs av tvisten är anslutna eller när annars kollektivavtal gäller enbart på organisationsplanet (se prop. 1976/77:141 s. 45).

En slutsats som man skulle kunna dra av lagtexten och av det angivna förarbetsuttalandet är att det i tvister av ifrågavarande slag är avgörande för Arbetsdomstolens behörighet om kärandeorganisationen har slutit kollektivavtal med organisation, som den arbetsgivare mot vilken yrkanden framställs tillhör. Som Arbetsdomstolen uttalat i AD 1979 nr 5 bör man emellertid inte dra alltför långtgående slutsatser av det nyss anförda, då det primära syftet med den aktuella lagregeln torde ha varit att låta kollektivavtalsbundenhet vara kriteriet på Arbetsdomstolens behörighet så att mål, i vilka tvisten rör anställningsförhållande som inte regleras av kollektivavtal, prövas av tingsrätt.

Arbetsdomstolen uttalar vidare i det ovan nämnda rättsfallet:

"Enligt arbetsdomstolens mening talar övervägande skäl för att den i målet aktuella regeln i 2 kap. 1 § första stycket andra punkten arbetstvistlagen bör ges den innebörden att tvister som uppkommit i företag som inte omfattas av kollektivavtal - och inte heller berörs av gällande förhandlingsordningar - skall prövas av tingsrätt i första instans, även om den tvistande arbetsgivaren och arbetstagaren skulle tillhöra organisationer som ingått kollektivavtal för andra sektorer än den där tvisten uppkommit."

Att parterna är bundna av kollektivavtal är alltså inte tillräckligt för att en tvist skall prövas av Arbetsdomstolen och inte av tingsrätt. Avgörande är i stället om den aktuella tvisten rör anställningsförhållanden som regleras av kollektivavtal eller berörs av gällande förhandlingsordningar.

Gäller byggnadsavtalet för det utlandsarbete som är aktuellt i tvisten?

I målet är parterna oense om huruvida byggnadsavtalet i någon del är tillämpligt på tvisten.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att eftersom byggnadsavtalet över huvud taget inte är tillämpligt på arbete som utförts utomlands, är varken anställningsvillkor m.m. för arbetstagarna eller bestämmelser som reglerar förhållandet mellan kollektivavtalsparterna, som förhandlingsordningen, tillämpliga på tvisten i målet. Arbetsgivarparterna har således bestritt att byggnadsavtalet utgjort en del av J.B:s, C.B:s och R.W:s enskilda anställningsavtal, dvs. att dessa varit bundna av kollektivavtalet. De har också hävdat att de förhandlingar som förts har varit förhandlingar enligt medbestämmandelagens regler och inte förhandlingar enligt förhandlingsordningen.

Förbundet har vitsordat att byggnadsavtalets regler inte är tillämpliga på själva utlandsarbetet men har samtidigt framhållit att bolaget och arbetstagarna i detta fall varit överens om att byggnadsavtalets bestämmelser skulle tillämpas beträffande anställningarna, och att byggnadsavtalet därför utgjort en del av arbetstagarnas enskilda anställningsavtal. Vidare har förbundet hävdat att förhandlingsordningen skall tillämpas vid handläggningen av en tvist som rör utlandsarbete samt att parterna i detta fall också fört lokal och central förhandling i enlighet med förhandlingsordningens bestämmelser. Förbundet har slutligen också gjort gällande att tvisten inte uppstått utomlands utan i Sverige.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Som en allmän utgångspunkt torde gälla att svenska kollektivavtal inte utan vidare är tillämpliga på arbete som utförs utomlands. Detta brukar motiveras med att de svenska riksavtalen är anpassade till förhållandena inom riket (se Bogdan, Den svenska internationella arbetsrättens grund, SvJT 1979 s. 106 f. med där gjorda hänvisningar). Normalt torde man därför kunna utgå från att parterna, om de avsett att kollektivavtal skall gälla för arbete utomlands, också uttryckligt reglerat detta (jfr AD 1999 nr 89).

Arbetsdomstolen konstaterar till att börja med att tvisten, som rör ersättning för arbete utfört i Tyskland, måste anses ha uppkommit utomlands. Det kan därefter noteras att i protokollet från den lokala förhandlingen i april 1997 har antecknats att parterna var "helt överens om att svenskt kollektivavtal ej är tillämpbart för arbete i Tyskland". Det framgår också av detta protokoll, och har inte motsagts av någon av parterna, att bolaget och de berörda arbetstagarna var överens om att anställningsvillkor motsvarande de som finns i det svenska byggnadsavtalet angående lön, traktamente, resor och semester skulle gälla under anställningarna. Av utredningen i målet kan inte dras annan slutsats än att arbetstagarnas krav helt och hållet grundar sig på de enskilda anställningsavtalen och att parterna i dessa avtal inte blivit bundna av kollektivavtalet. Det är en annan sak att regler i byggnadsavtalet, i de avseenden som nyss nämnts, rent faktiskt har kommit att tillämpas genom att de enskilda anställningsavtalen hämtat sitt innehåll därifrån. De anställningsbekräftelser som förbundet åberopat som bevis i målet anger enligt Arbetsdomstolens mening endast att det varit fråga om en till viss angiven tid begränsad anställning i Tyskland, och kan, mot bakgrund av utredningen i övrigt i målet, inte ges någon annan innebörd.

Arbetsdomstolens slutsats av vad som hittills sagts blir således att det i vart fall inte finns något stöd för att byggnadsavtalet i de delar som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare gäller för arbetet i fråga.

Skall byggnadsavtalets förhandlingsordning tillämpas på tvisten?

Frågan är då om de bestämmelser i byggnadsavtalet som inte reglerar anställningsvillkor etc. utan förhållandet mellan organisationerna, i det här fallet förhandlingsordningen, ändå skall tillämpas vid handläggningen av tvisten.

Förbundets inställning får förstås som att förhandlingsordningen är tillämplig, främst som en konsekvens av att de enskilda anställningsavtalen enligt dess mening "hänvisar till" byggnadsavtalet. Förbundet har också hävdat att förutsättningarna för att tillämpa förhandlingsordningen i vart fall är uppfyllda genom att det i målet är fråga om en rättstvist som - även om den inte rör krav på grund av kollektivavtal - grundar sig på lag, nämligen semesterlagen och medbestämmandelagen.

Arbetsgivarparterna har hävdat att förhandlingsordningen ingår som en organisk del av byggnadsavtalet och bestritt att det skulle vara möjligt att bryta ut reglerna om förhandlingsordning från avtalet i övrigt och tillämpa dessa på en utlandstvist för vilken kollektivavtalet i övrigt inte gäller.

Det kan inledningsvis konstateras att byggnadsavtalet inte innehåller några uttryckliga bestämmelser vad gäller förhandlingsordningens tillämplighet på tvister rörande arbete som utförs utomlands.

Arbetsgivarparterna och Svenska Byggnadsarbetareförbundet har till stöd för sina ståndpunkter när det gäller förhandlingsordningens tillämplighet åberopat förhör upplysningsvis med B.M. respektive O.B. Dessa har när de hörts angående denna fråga anfört i huvudsak följande.

B.M. Under åren 1980-1981 ingick han tillsammans med bl.a. O.B. i en partssammansatt arbetsgrupp vilken hade till uppgift att se över och förenkla hanteringen av förhandlingsreglerna inom byggnadsavtalets område. Arbetsgruppens arbete ledde fram till att parterna enades om att införa en ny förhandlingsordning i byggnadsavtalet som skulle gälla rättstvister - tolkning av lag och avtal. Förhandlingsordningen trädde i kraft den 1 september 1981 och den har i stort sett varit oförändrad i sak sedan ikraftträdandet. Vid de diskussioner som fördes vid införandet av förhandlingsordningen berörde parterna överhuvudtaget inte frågan om förhandlingsordningens tillämplighet på utlandstvister. För arbetsgivarsidans del har det dock varit självklart att kollektivavtalet endast gäller inom Sveriges gränser. Förhandlingsordningen utgör en organisk del av byggnadsavtalet. Det är därför inte möjligt att rycka ut förhandlingsordningen och tillämpa denna på tvister som uppkommit utomlands. En svensk arbetstagare som i Sverige vill väcka talan mot en svensk arbetsgivare angående arbete som utförts utomlands har att väcka talan vid tingsrätt.

O.B. Inom arbetsgruppen fördes det inte några diskussioner om en geografisk begränsning av förhandlingsordningen. Det är i och för sig riktigt att byggnadsavtalet gäller inom Sveriges gränser. Redan före tillkomsten av förhandlingsordningen, år 1981, har det emellertid funnits en regel om att tvister som uppkommit vid utlandsarbete skulle "tas hem" och förhandlas lokalt och centralt. Förbundet har inte uppfattat annat än att samma regel skulle gälla också efter införandet av förhandlingsordningen. Regeln finns upptagen i de kontrakt som upprättas vid arbete utomlands där man reglerar frågor som hemresor och semesterersättning m.m. Blir parterna oense om ersättningarna finns det angivet i kontraktet att man i första hand skall försöka lösa tvisten "på platsen", men kan man inte lösa tvisten skall tvisten "tas hem" till förbundets lokalavdelning för förhandling med Byggmästareförening och, om enighet inte nås, skall central förhandling hållas. Skälet till detta är att förbundet önskat "gardera" sina medlemmar och kunna företräda dem också vid en utlandstvist. Kontrakten har upprättats med utgångspunkt från de diskussioner angående kontrakt för utlandsarbete som förts mellan LO och SAF. Principen att den svenska förhandlingsordningen är tillämplig vid utlandstvister gäller således sedan lång tid tillbaka. De anställningsbekräftelser som upprättats i detta fall innebär inte något avsteg från den nämnda regeln. Det är möjligt att lösgöra förhandlingsordningen från kollektivavtalet i övrigt. Om det vid en utlandstvist finns ett svenskt rättssubjekt, en svensk arbetstagare, och det föreligger ett kollektivavtalsförhållande mellan förbundet och arbetsgivaren samt Byggentreprenörerna är förhandlingsordningen tillämplig på tvisten. Det krävs inte att ett utlandskontrakt har upprättats för att förhandlingsordningen skall blir tillämplig. - Frågan om förhandlingsordningens tillämplighet vid utlandsarbete har såvitt han känner till aldrig diskuterats med arbetsgivarsidan då man från förbundets sida varit övertygad om att den syn som förbundet sedan lång tid tillbaka haft vad gäller utlandstvisters handläggning fortfarande gällde oförändrad. - Han kan inte påminna sig om förbundet och Byggentreprenörerna eller tidigare Byggförbundet vid något tillfälle har förhandlat enligt förhandlingsordningens bestämmelser vid en utlandstvist. Det har däremot förts lokal och central förhandling enligt förhandlingsordningen med en annan arbetsgivarorganisation vid en utlandstvist.

B.M. har tillagt följande. Han har arbetat hos Byggentreprenörerna, tidigare Byggförbundet, sedan 1975. Under denna tid har han aldrig hört talas om att det skulle finnas någon princip om att handlägga utlandstvister enligt kollektivavtalets förhandlingsordning. Han har inte heller hört talas om att det vid något tillfälle skulle ha förts förhandlingar enligt förhandlingsordningens bestämmelser vid en tvist som uppkommit utomlands. Det är riktigt att man under 1970- och 1980- talen upprättade olika kontrakt enligt en av SAF särskilt utarbetad mall. Dessa kontrakt innehöll dock inte några bestämmelser om att det svenska byggnadsavtalet skulle gälla vid tvister.

Av förhören med B.M. och O.B. framgår att frågan om förhandlingsordningens tillämplighet på utlandstvister inte berörts vid de diskussioner som ledde fram till att en ny förhandlingsordning infördes i byggnadsavtalet år 1981. Utredningen visar också att de båda partssidorna - uppenbarligen utan att de insåg detta - vid tillkomsten av den nya förhandlingsordningen haft olika uppfattningar angående förhandlingsordningens geografiska räckvidd. Någon gemensam partsavsikt förelåg alltså inte i frågan om förhandlingsordningens tillämplighet på utlandstvister. Enligt O.B. har det dock redan före tillkomsten av förhandlingsordningen år 1981 gällt som en allmän princip mellan parterna att det vid tvister som uppkommit vid utlandsarbete skulle föras lokala och centrala tvisteförhandlingar i Sverige och att denna princip även kommit till uttryck i de anställningskontrakt som upprättas vid arbete utomlands. Att det skulle finnas en princip av denna innebörd har dock förnekats av B.M. O.B. har inte kunnat ge något exempel på att det förts förhandlingar på det nu aktuella området enligt förhandlingsordningens bestämmelser vid en tvist angående arbete som utförts utomlands, utan har endast gett en opreciserad hänvisning till ett sådant fall som gällde en annan arbetsgivarorganisation. Mot bakgrund härav kan Arbetsdomstolen inte finna att det föreligger någon praxis inom avtalsområdet som medför att förhandlingsordningen skall anses tillämplig också vid utlandstvister.

Arbetsdomstolen finner på grund av vad som framkommit av förhören och utredningen i övrigt inte visat att byggnadsavtalets förhandlingsordning skulle vara tillämplig på tvister som uppkommit vid arbete som utförs utomlands. Domstolen vill tillägga att det förhållandet att det uppstår en tvist om tillämpning av någon av de lagar som anges i protokollsanteckningen till § 10 a 1 i avtalet inte i sig medför att avtalet blir tillämpligt, även om de tvistande är medlemmar i avtalsslutande organisationer. Det är först om förhandlingsordningen kan anses tillämplig på det arbete vid vilket tvisten uppkommit som det över huvud taget blir aktuellt att bedöma om tvisten gäller någon av de i anteckningen uppräknade lagarna.

Arbetsdomstolen har i det föregående inte funnit visat att byggnadsavtalet - inklusive dess förhandlingsordning - gäller mellan parterna beträffande den i målet aktuella utlandstvisten. Detta innebär också att den alternativa förutsättning som anges i 2 kap. 1 § första stycket 2 arbetstvistlagen för att Arbetsdomstolen skall kunna uppta en tvist av detta slag inte heller kan anses uppfylld, nämligen att en enskild arbetstagare, som berörs av tvisten, sysselsätts i arbete som avses med kollektivavtal vilket arbetsgivaren är bunden av.

Arbetsdomstolens slutsats

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att domstolen inte är behörig enligt

2 kap. 1 § arbetstvistlagen att ta upp den väckta talan till prövning. Enligt 2 kap. 6 § första stycket samma lag skall Arbetsdomstolen, om den finner sig inte vara behörig enligt 1 § att pröva talan som väckts där, på yrkande av part hänvisa målet till tingsrätt som är behörig. Ingen av parterna har emellertid framställt något sådant yrkande. Svenska Byggnadsarbetareförbundets talan skall därför avvisas.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall Svenska Byggnadsarbetareförbundet förpliktas att utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Arbetsgivarparterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader med sammanlagt 100 375 kr, varav 90 125 kr avseende ombudsarvode och 10 250 kr avseende vittnet A.R:s inställelse vid huvudförhandlingen och vid den muntliga förberedelsen i målet den 15 maj 1998. Av beloppet 90 125 kr utgör 18 025 kr mervärdesskatt. Förbundet har vad gäller den yrkade ersättningen för A.R:s inställelser vitsordat ett belopp om 5 125 kr avseende kostnaden för A.R:s inställelse vid huvudförhandlingen, men inte kunnat vitsorda den yrkade ersättningen för inställelsen vid den muntliga förberedelsen. När det gäller arbetsgivarparternas ersättningsyrkande i övrigt har förbundet överlämnat åt domstolen att pröva skäligheten av kostnadsanspråken.

Arbetsdomstolen finner vad gäller ersättningen för A.R:s inställelse vid huvudförhandlingen och vid den muntliga förberedelsen att ersättningen skall bestämmas till det av förbundet vitsordade beloppet, 5 125 kr. Mot arbetsgivarparternas ersättningsanspråk i övrigt har Arbetsdomstolen inte någon annan erinran än att yrkandet om ersättning för mervärdesskatt inte kan bifallas eftersom båda arbetsgivarparterna enligt vad Arbetsdomstolen erfarit är redovisningsskyldiga för mervärdesskatt (jfr AD 1992 nr 24, 57 och 68).

Slut

1. Arbetsdomstolen avvisar Svenska Byggnadsarbetareförbundets talan.

2. Svenska Byggnadsarbetareförbundet skall ersätta Byggentreprenörerna och Tractatus Aktiebolag för rättegångskostnader med sjuttiosjutusentvåhundratjugofem (77 225) kr, varav 72 100 kr utgör ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för detta beslut till dess betalning sker.

Beslut 1999-09-01, målnummer A-54-1998

Ledamöter: Inga Åkerlund, Charlotte Abrahamsson, Karin Isacsson, Olof Nordenfelt, Anders Sandgren, Staffan Holmertz och Thomas Fredén (ombudsman i Landsorganisationen; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Sjöblom