AD 2000 nr 28

Parter:

Industrifacket; ALMEGA Industri och Kemiförbundet; Astra Pharmaceutical Production

Nr 28

Industrifacket

mot

ALMEGA Industri och Kemiförbundet och Astra Pharmaceutical Production Aktiebolag i Södertälje.

Mellan Industrifacket och ALMEGA Industri och Kemiförbundet gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal. Astra Pharmaceutical Production AB (bolaget) är medlem i ALMEGA Industri och Kemiförbundet och är därigenom bundet av kollektivavtalet.

Industrifackets medlem S.N. anställdes hos bolaget i februari 1998. Han avskedades den 2 februari 1999. Tvist har uppstått om avskedandet. Tvisteförhandlingar har genomförts utan att parterna kunnat enas.

Industrifacket har väckt talan i Arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna och har därvid, som talan slutligt bestämts, yrkat i första hand att Arbetsdomstolen skall dels förklara avskedandet av S.N. ogiltigt, dels förplikta bolaget att till S.N. utge lön med 224 895 kr och allmänt skadestånd med 120 000 kr. På beloppen har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen, såvitt gäller lönen från den 25 augusti 1999 och såvitt gäller det allmänna skadeståndet från den 21 oktober 1999, allt till dess betalning sker.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att det inte har förelegat grund för avskedande men väl saklig grund för uppsägning har Industrifacket i andra hand yrkat att bolaget skall förpliktas att till S.N. utge dels ekonomiskt skadestånd motsvarande uppsägningslön och semesterförmåner med 21 885 kr, dels allmänt skadestånd med 120 000 kr. På beloppen har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen, såvitt gäller det ekonomiska skadeståndet från den 25 mars 1999 och såvitt gäller det allmänna skadeståndet från den 21 oktober 1999, allt till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt samtliga yrkanden. De har vitsordat yrkade belopp avseende lön resp. ekonomiskt skadestånd som riktigt beräknade men har gjort gällande att avräkning skall göras avseende inkomster S.N. har haft i annan anställning. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att bolaget på något sätt brutit mot reglerna i anställningsskyddslagen har arbetsgivarparterna yrkat att det allmänna skadeståndet skall jämkas till noll eller till det lägre belopp som domstolen kan finna skäligt. Ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Industrifacket

Bakgrunden till avskedandet är att S.N. den 19 januari 1999 var inblandad i ett slagsmål med L.B. i en träningslokal som tillhör bolaget.

Astrakoncernen har ungefär 7 000 anställda och bedriver i Södertälje verksamhet på två olika platser, Snäckviken och Gärtuna. Det är ungefär en mils avstånd mellan de båda platserna. I anslutning till arbetsplatsen i Snäckviken ligger den träningslokal där den aktuella händelsen inträffade. Lokalen får nyttjas endast av Astraanställda och deras familjer.

S.N. anställdes i koncernen i februari 1998 med Gärtuna som arbetsplats. För sitt arbetes skull behövde han aldrig vara i Snäckviken. S.N:s sambo K.L. arbetar däremot i Snäckviken. Hon arbetar i personalmatsalen och är även verksam som instruktör i träningslokalen. Även L.B. arbetar i Snäckviken och lämnar i princip inte den arbetsplatsen i sitt arbete. Under hösten 1998 hade L.B. och K.L. ett kortvarigt förhållande med varandra. K.L. och S.N. flyttade då i sär. Sedan K.L:s förhållande med L.B. hade upphört i början av januari 1999 flyttade hon åter ihop med S.N.

Den 19 januari 1999 efter arbetstidens slut på eftermiddagen befann sig S.N. och K.L. i träningslokalen. När de hade tränat i ungefär 15 minuter kom L.B. in i lokalen. L.B. ställde sig vid ett träningsredskap på andra sidan av lokalen. S.N. gick då fram till L.B. och slog ett knytnävsslag i hans ansikte. L.B. föll ihop. S.N. tog tag i L.B:s kläder och drog honom halvliggandes ett par meter i träningslokalen. K.L. gick emellan och sade till S.N. att gå därifrån, vilket han också gjorde. S.N. och K.L. åkte därefter från platsen.

S.N. har haft diabetes sedan år 1978. Den är vanligen väl kontrollerad genom att han har en insulinpump som till 50 procent sköter den dagliga dosen av insulin. Det händer ändå att han får s.k. hypoglykemi eller blodsockerfall. Det kallas också att få en känning. När S.N. får en hypoglykemi kan det leda till att han blir trött, frånvarande eller aggressiv. Reaktionen måste hävas genom att han äter eller dricker något. Om reaktionen inte hävs kan den leda till medvetslöshet. Vid ungefär hälften av tillfällena känner han när en hypoglykemi är på gång. S.N. har tidigare reagerat med aggressivitet vid hypoglykemi. Han har bland annat vid ett tillfälle tryckt upp en ambulansman mot en garderob och vid ett annat tillfälle jagat en arbetskamrat.

Industrifackets uppfattning är att S.N. vid det aktuella tillfället handlade under inflytande av en hypoglykemi. Sjukdomen har alltså bidragit till hans handlande. Det görs inte gällande annat än att det var en allvarlig händelse i sig. L.B. fick en del skador av måttlig karaktär. Händelsen har dock inte haft en sådan anknytning till arbetet att den utgör laga skäl för avskedande. Den har utspelat sig på samtliga inblandades fritid och dessutom inte på själva arbetsplatsen. Därtill kommer att den bakomliggande orsaken var av privat karaktär. Det finns ingen risk för att något liknande skall återupprepas och S.N. har ingen kontakt med L.B. i arbetet. Laga skäl för avskedande har därför inte förelegat.

Enligt Industrifackets mening skall, för det fall avskedandet ogiltigförklaras, avräkning inte ske för den lön S.N. uppburit från en annan anställning som han erhöll i maj 1999. Denna anställning var inledningsvis en provanställning men övergick i augusti 1999 till att vara en tillsvidareanställning. S.N. har stått till bolagets förfogande för att utföra arbete, och han har med kort varsel kunnat avsluta sin nya anställning för att börja arbeta i bolaget igen. Han är under dessa förhållanden berättigad till lön från bolaget utan avdrag för andra inkomster.

Arbetsgivarparterna

Astrakoncernen bestod tidigare av flera olika bolag och dotterbolag. Anställningsförhållandena var delvis komplicerade på det sättet att en arbetstagare kunde vara anställd i ett bolag men verksam i ett annat. Sedan samgåendet med Zeneca är dock alla arbetstagare anställda hos samma bolag. För den händelse att avskedandet av S.N. skulle förklaras ogiltigt skulle han alltså vara anställd hos samma bolag som L.B.

S.N. anställdes i koncernen i februari 1998, alltså mindre än ett år innan den i målet aktuella händelsen inträffade. Han var sambo med K.L. Under hösten 1998 lämnade K.L. S.N. och hade ett förhållande med L.B. Hon återupptog förhållandet med S.N. strax efter årsskiftet 1998/99. Enligt vad S.N. senare har berättat under förundersökningen med anledning av händelsen gjorde K.L. förhållande med L.B. honom mycket svartsjuk och bitter.

Det var ilskan och svartsjukan som ledde till händelsen den 19 januari 1999, som inte var något slagsmål utan ett rent överfall. L.B. hann knappt in i träningslokalen förrän han, utan att ett ord hade yttrats, träffades av ett mycket kraftigt knytnävsslag snett bakifrån. L.B. föll till golvet och förlorade medvetandet under några minuter. S.N. tog tag i L.B:s kläder och släpade honom omkring tio meter ut i korridoren utanför själva träningslokalen. Ute i korridoren lyckades K.L. avbryta misshandeln genom att få bort S.N. från L.B. L.B. låste in sig på toaletten av rädsla för nya angrepp.

Av slaget tillfogades L.B. skador i form av en snedställning av näsan och en fraktur på ansiktsskelettet. Han led en längre period av susningar i öronen och domningskänsla i ena ansiktshalvan. Känselnedsättningen fanns kvar i flera månader och han lider alltjämt av domning i flera tänder. Han tycker fortfarande att det känns psykiskt påfrestande att gå förbi träningslokalen och att gå till arbetet.

Efter misshandeln åkte S.N. och K.L. därifrån, utan att ha sagt något om hypoglykemi eller liknande. Redan dagen efter påbörjades en internutredning inom bolaget och inte heller vid denna, då S.N. företräddes av sitt fackliga ombud, nämndes något om att han skulle haft en känning. Bolaget visste att S.N. hade diabetes, men hade ingen anledning att beakta detta i sin bedömning av det inträffade. Vid överläggningarna mellan bolaget och Industrifacket framfördes att S.N. hade diabetes och att detta var en ömmande omständighet att ta hänsyn till vid bedömningen av avskedandefrågan. Det nämndes inte att sjukdomen skulle ha påverkat hans handlande. Först i augusti 1999 gjordes det gällande att S.N:s diabetes skulle ha påverkat hans beteende. Enligt bolagets mening är påståendet om hypoglykemi en efterhandskonstruktion. De typiska kännetecknen på ett blodsockerfall fanns inte och S.N. kände inte heller själv av att han hade ett anfall. Han minns hela händelsen och han avbröt sitt beteende när K.L. sade till honom att sluta och gå därifrån. Han hade kontroll över sitt handlande. S.N. kan för övrigt själv kontrollera verkningarna av hypoglykemi och häva blodsockerfallet genom att dricka eller äta något. Enligt vittnesuppgifter hade S.N. inte tränat speciellt hårt eller länge vid tillfället, vilket innebär att sannolikheten för att träningen förorsakat ett blodsockerfall inte är stor.

S.N. har gjort sig skyldig till en uppsåtlig misshandel genom det oprovocerade överfallet på L.B. Misshandeln ledde till allvarliga skador, vilket också åsyftades. Åtal för misshandel har väckts mot S.N. Enligt bolagets bedömning kommer S.N. att dömas i enlighet med åtalet. Misshandel är ett brott som normalt leder till ett fängelsestraff.

Även om gärningen begåtts utanför ordinarie arbetstid och arbetsplats är kopplingen mellan händelsen och arbetet uppenbar. Träningslokalen var inte öppen för allmänheten utan endast för Astraanställda och det krävdes passerkort för att komma in. Bolaget har dessutom ett arbetsmiljöansvar för träningslokalen. De inblandade arbetade inom samma koncern och brottet är alltså riktat mot en arbetskamrat. Att motivet var privat saknar betydelse för bedömningen. Bolaget har lidit skada av det inträffade dels på det sättet att misshandeln ledde till att L.B. blev sjukskriven i en och en halv vecka, dels på det sättet att andra anställda har upplevt händelsen som uppskakande och väldigt obehaglig. S.N. har genom sitt handlande grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren. Laga skäl för avskedande har därför förelegat. I varje fall har det funnits saklig grund för uppsägning.

S.N. har efter avskedandet uppburit lön från en annan anställning. För den händelse avskedandet ogiltigförklaras skall avräkning från det yrkade lönebeloppet ske med denna lön.

Domskäl

S.N. avskedades från sin anställning hos bolaget den 2 februari 1999. Tvisten i målet gäller frågan om det har förelegat laga grund för avskedandet.

I målet är ostridigt att S.N. den 19 januari 1999 gjorde sig skyldig till misshandel av L.B., som i likhet med S.N. var anställd inom Astrakoncernen.

Industrifackets inställning är att det inte har förelegat laga grund för avskedandet av S.N. Industrifacket har därvid framhållit att händelsen inte hade en sådan anknytning till anställningen att den bör föranleda avskedande. Vidare har Industrifacket gjort gällande att S.N. vid det aktuella tillfället handlade under inflytande av sjukdom, diabetes.

Arbetsgivarparternas uppfattning är att händelsen hade en sådan anknytning till arbetsplatsen att laga grund för avskedande har förelegat. Vidare har de bestritt att S.N. handlat under påverkan av sjukdom.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på Industrifackets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med S.N. samt hållits vittnesförhör med K.L. och klubbordföranden C.S. På bolagets begäran har vittnesförhör hållits med L.B., P.N. och M.H. På begäran av båda parter har vittnesförhör hållits med överläkaren E.M. Båda parter har även åberopat skriftlig bevisning.

Händelseförloppet den 19 januari 1999 m.m.

Händelseförloppet den 19 januari 1999 är i allt väsentligt ostridigt i målet. Genom utredningen har följande framkommit.

S.N. slutade sitt arbetspass kl. 14.00 och åkte hem. Han bestämde tillsammans med sin sambo K.L. att de skulle träna i lokalen i Snäckviken, där hon arbetade. Klockan var omkring 15.30 när de började träna. Efter ungefär 15 minuter kom L.B. in i lokalen och ställde sig vid ett redskap några meter från dem. S.N. gick då fram till L.B. och slog ett hårt knytnävsslag i dennes ansikte. Slaget kom snett bakifrån och L.B. var helt oförberedd på det. Han föll ihop och höll sig för näsan. S.N. tog tag i tröjan på den halvliggande L.B. och började släpa honom ut ur träningslokalen. K.L. gick då emellan dem och uppmanade S.N. att gå till omklädningsrummet och hämta sina kläder. S.N. släppte då L.B. och gick mot omklädningsrummet. S.N. och K.L. åkte sedan från platsen.

Av två i målet åberopade läkarintyg framgår bl.a. att L.B. genom misshandeln åsamkades fraktur på ansiktsskelettet dels inom höger käkhåla, dels på näsbenet. L.B. har själv inför domstolen berättat att han efter händelsen var sjukskriven i ungefär en och en halv vecka, att han hade värk och domningar i ansiktet under flera månader samt att han fortfarande lider psykiskt av händelsen.

Beträffande det personliga förhållandet mellan S.N. och L.B. är följande ostridigt. S.N. hade ett förhållande och bodde tillsammans med K.L. till dess att hon under hösten 1998 inledde ett förhållande med L.B. Omkring årsskiftet 1998-1999 avbröts förhållandet mellan K.L. och L.B. K.L. och S.N. återupptog då sitt förhållande.

Händelsens anknytning till anställningsförhållandet

Arbetsdomstolen har i sin praxis sett mycket allvarligt på våld och hot om våld på arbetsplatsen eller med anknytning till arbetet (se t.ex. domarna 1986 nr 116 och 1992 nr 58). Enligt domstolens mening kan det inte råda någon tvekan om att den oprovocerade och förhållandevis allvarliga misshandel som S.N. gjorde sig skyldig till är ett handlande av sådant slag som normalt ger en arbetsgivare rätt att tillgripa avskedande.

Industrifacket har emellertid gjort gällande att händelsen inte har en sådan anknytning till arbetsplatsen att den kan läggas till grund för ett avskedande. Arbetsgivarparterna har gentemot detta invänt att träningslokalen inte är öppen för allmänheten utan bara för anställda i koncernen med familjer. Enligt arbetsgivarparterna är händelsens anknytning till arbetsplatsen så stark att grund för avskedande förelegat.

Det stränga synsätt som Arbetsdomstolen har anlagt vid fall av misshandel har gällt även i vissa fall då gärningen har begåtts utom arbetstid och utanför arbetsplatsen (se t.ex. domarna 1992 nr 86 samt 1998 nr 30 och 145). Beträffande det nu föreliggande fallet kan konstateras att händelsen visserligen inträffade efter arbetstidens slut i en annan lokal än S.N:s och L.B:s respektive arbetsplatser. Det har emellertid varit fråga om en misshandel som har riktats mot en annan anställd i samma koncern. Misshandeln ägde vidare rum i en träningslokal som är belägen inom arbetsgivarens område, som tillhandahålls av arbetsgivaren och som får användas endast av de anställda och deras familjer. På grund av det anförda anser Arbetsdomstolen att det inte har saknats en sådan anknytning mellan misshandeln och S.N:s anställningsförhållande att avskedandet av det skälet skall underkännas. Att misshandeln hade sin bakgrund i S.N:s och L.B:s privata förhållanden kan inte föranleda någon annan bedömning.

Betydelsen av S.N:s sjukdom

I målet är ostridigt att S.N. sedan många år lider av diabetes. Industrifacket har gjort gällande att S.N. vid den aktuella händelsen drabbades av en blodsockersänkning (hypoglykemi) och att detta bidrog till att han handlade som han gjorde. Arbetsgivarparternas inställning i denna del är att Industrifackets resonemang bygger på en efterhandskonstruktion och att den rättsliga bedömningen av händelsen i varje fall inte bör påverkas av S.N:s sjukdom.

Industrifacket har till stöd för sitt påstående om en hypoglykemi åberopat ett läkarintyg den 30 augusti 1999, enligt vilket överläkaren E.M. bedömt det som "medicinskt rimligt att S.N. haft en hypoglykemi i samband med det inträffade och att denna kan ha bidragit till hans våldsamma beteende."

Vid förhöret inför Arbetsdomstolen har E.M. uppgett bl.a. följande. Han är specialist på invärtes medicin och har forskat om hypoglykemi. Han har varit S.N:s behandlande läkare sedan år 1998. Vid en hypoglykemi kan det uppstå symtom som svettningar, skakningar eller trötthet. Det förekommer också symtom som hunger, dimsyn, huvudvärk och sluddrigt tal. Aggressivt beteende är inte ovanligt men framträder oftast efter något slags provokation. Det är inte alltid som den sjuke känner att han får en hypoglykemi.

Av E.M:s uppgifter inför domstolen framgår att han grundat sin slutsats i utlåtandet på de uppgifter S.N. lämnat, på uppgifter i S.N:s läkarjournal, på ett PM från bolaget samt på uppgifter som K.L. lämnat honom under hösten 1999.

S.N. har i Arbetsdomstolen uppgett att han inte kände någonting speciellt i träningslokalen men att han fick en känning när han kom hem, efter ungefär 20-30 minuter.

K.L. har inför domstolen berättat bl.a. följande. Strax innan L.B. kom in i träningslokalen småpratade hon med S.N. och tyckte då att han verkade litet frånvarande. När hon gick emellan S.N. och L.B. noterade hon att S.N. hade en "tom blick" och vidgade pupiller. Det var flera månader efter händelsen som hon kom till uppfattningen att S.N. haft en känning vid det aktuella tillfället.

Det framstår enligt Arbetsdomstolens mening som oklart huruvida S.N. drabbades av en hypoglykemi i träningslokalen. De iakttagelser som K.L. har uppgett inför domstolen är i och för sig av sådan natur att de ger ett visst stöd för slutsatsen om en hypoglykemi. Någon bevisning i övrigt som ger konkret stöd för en sådan slutsats förekommer dock inte i utredningen. Det kan konstateras att S.N. inte själv kände av någon hypoglykemi vid tillfället, att han uppenbarligen var kontaktbar samt att han avbröt misshandeln efter ingripande av K.L. Det finns enligt domstolens mening inget som tyder på att han vid tillfället inte var medveten om vad han gjorde. Hans handlande var för övrigt inte ologiskt eller oförklarligt i och med att det riktades mot L.B., med tanke på dennes tidigare kortvariga förhållande med K.L. S.N. har själv berättat att han mot den bakgrunden kände ilska mot L.B.

Om S.N. vid tillfället drabbades av en hypoglykemi, har denna tydligtvis medverkat endast som en bidragande faktor till hans handlande. Frågan blir då vilken betydelse denna omständighet skulle tillmätas vid den rättsliga bedömningen av avskedandefrågan.

Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden slagit fast att det, vid bedömningen av om avskedande får ske med anledning av ett visst förfarande från en arbetstagares sida, föreligger anledning att i första hand beakta graden av åsidosättande av arbetstagarens åligganden mot arbetsgivaren. Enligt vad domstolen uttalat skall normalt - till skillnad från vad som gäller vid en prövning av om saklig grund föreligger - sådana särskilda omständigheter som i och för sig skulle kunna tala för att arbetstagaren ändå skall få behålla anställningen inte vägas mot det förfarande som har lagts till grund för ett avskedande (se domen 1998 nr 30, jfr 1999 nr 64).

Vid en tillämpning av det anförda på det nu aktuella fallet finner Arbetsdomstolen att det inte bör tillmätas någon betydelse vid prövningen av avskedandefrågan att S.N. vid den aktuella händelsen kan ha drabbats av en hypoglykemi.

Sammanfattande bedömning av avskedandefrågan

Som Arbetsdomstolen har uttalat i det föregående har S.N. gjort sig skyldig till en oprovocerad och förhållandevis allvarlig misshandel som normalt ger en arbetsgivare rätt att tillgripa avskedande. Händelsen har haft en sådan anknytning till S.N:s anställning att den kan läggas till grund för ett avskedande. Vid bedömningen av avskedandefrågan bör det inte tillmätas någon betydelse att S.N. i samband med händelsen kan ha drabbats av en hypoglykemi. Arbetsdomstolen finner att S.N. har grovt åsidosatt sina åligganden mot bolaget. Bolaget har därigenom haft laga skäl för att skilja S.N. från anställningen genom avskedande. Industrifackets talan skall alltså avslås.

Rättegångskostnader

Industrifacket skall som tappande part åläggas att utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Om beloppets storlek råder inte tvist.