AD 2000 nr 46

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet; Sveriges Byggindustrier, Skanska Sverige Aktiebolag

Nr 46

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Sveriges Byggindustrier och Skanska Sverige Aktiebolag i Malmö.

Mellan Sveriges Byggindustrier (tidigare Byggförbundet resp. Byggentreprenörerna) och Svenska Byggnadsarbetareförbundet gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal, byggnadsavtalet. Det i målet aktuella byggnadsavtalet hade giltighetstid fr.o.m. den 1 april 1995 t.o.m. i första hand den 31 mars 1997 och har sedermera prolongerats med vissa förändringar genom supplement till avtalet.

I avtalsrörelsen år 1993 förde parterna i byggnadsavtalet diskussioner om mera grundläggande förändringar i byggnadsavtalets lönebestämmelser. Diskussionerna resulterade i en överenskommelse den 26 maj 1993 om en omfattande provverksamhet med företagsanpassade löne- och ackordsformer. Diskussionerna i frågan fortsatte under avtalsrörelsen år 1994 och resulterade då i en överenskommelse den 5 maj 1994 om viss utvidgning av provverksamheten. Den 30 november 1994 enades avtalsparterna om att provverksamheten skulle fortsätta tills vidare efter den 31 mars 1995 med sex månaders ömsesidig uppsägningstid.

Skanska Sverige AB (hädanefter Skanska) är medlem i Sveriges Byggindustrier och är därigenom bundet av byggnadsavtalet.

Den 13 oktober 1997 ingicks mellan Skanska och Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning 1 en i förhandlingsprotokoll intagen överenskommelse om provverksamhet avseende nya löneformer. Överenskommelsen gällde samtliga trä-, betong- och murarbeten inom bolagets arbetschefsgrupp 5327, vilken omfattade omkring 40 byggarbetsplatser. Provverksamheten med nya löneformer skulle enligt överenskommelsen pågå fr.o.m. den 23 oktober 1997 med en ömsesidig uppsägningstid på tre månader, dock längst till den 31 mars 1998. Överenskommelsen innehåller vidare bl.a. följande.

Löneuppgörelse

Garanterad grundlön för yrkesarbetare utbetalas i enlighet med byggnads-

avtalets bestämmelser med 117:50 pr tim vid varje lönetillfälle. Arbetare under utbildning erhåller lön enligt fördelningstal i yrkesutbildningsavtalet.

Utöver grundlön tillkommer eventuell bonuslön ("överskott") när arbetschefs-

gruppens driftresultat uppgår till minst 3 % av nedlagda kostnader före internleverans. Bonuspotten utgör 50 % av överskjutande vinst, dock högst 5 :-/tim. Den sistnämnda beräkningen sker utan begränsning på varje objekt. Fullständig redovisningsmall för bonusräkning redovisas i bilaga 1.2.

Det åligger företaget att redovisa utfall av bonus på varje arbetsställe till byggnads avd 1 efter färdigställande av varje objekt.

Byggnads äger rätt att erhålla de underlag som ligger till grund för bonusberäkningen, vilket är arbetschef 5327:s EK11.

Byggnads avd 1 upprättar fördelningsräkning av eventuell bonus snarast efter

1998-03-31.

Utbetalning av bonus efter fördelningsräkning sker löneperioden närmast efter

1998-03-31. Företaget innehåller mätnings och granskningsarvode på grundlönen vid varje lönetillfälle. Byggnads erhåller mätnings och granskningsarvode efter genomgång med företaget vecka 2/1998. Slutlig justering av mätnings och granskningsarvode på hela lönebeloppet sker den 1998-03-31.

I övrigt gäller byggnadsavtalets bestämmelser.

I brev den 28 november 1997 till Byggentreprenörerna meddelade Svenska Byggnadsarbetareförbundet att förbundet i förtydligande syfte sade upp den centralt avtalade överenskommelsen om provverksamhet med nya löneformer till definitivt upphörande den 31 mars 1998.

Efter den 31 mars 1998 pågick alltjämt arbeten på omkring hälften av Skanskas arbetsplatser i arbetsgrupp 5327.

I 1998 års avtalsrörelse träffades mellan parterna i byggnadsavtalet en överenskommelse avseende byggnadsavtalet för tiden den 1 april 1998 t.o.m. den 30 september 1999. Överenskommelsen innehåller bl.a. följande.

II Utgående förtjänster under avtalsperioden

Ackord

För tiden fr o m dagen för löneändringen 1998 gäller i avseende på ackorden följande:

- - - - -

b) Premieackord

För pågående arbeten enligt fritt blandackord (vanligt premieackord) och blandackord med tilläggspremie ökas den fasta delen med 3:75 kr/tim för yrkesarbetare, medan premien förblir oförändrad. Denna höjning av den fasta delen sker för den del av arbetet, som utförs fr o m dagen för löneändringen 1998.

- - - - -

R- och S-avtalen

Utgående tidlöner i R- och S-avtalen höjs fr.o.m. dagen för löneändringen 1998 med 3 :75 kr för yrkesarbetare. Utgående lön får därefter ej understiga de i tablån angivna beloppen.

- - - - -

Mellan parterna i målet har uppstått tvist om lönen till arbetstagarna på de arbetsplatser inom arbetschefsgruppen 5327 där arbeten alltjämt pågick efter den 31 mars 1998. Förbundets uppfattning i tvisten är att de berörda arbetstagarna har varit berättigade till lön med dels 117:50 kr/tim enligt den lokala överenskommelsen den 13 oktober 1997, dels med 3:75 kr/tim enligt den centrala överenskommelsen om höjning av utgående löner fr.o.m. den 1 april 1998. Arbetsgivarparternas uppfattning är att den lokala överenskommelsen upphörde att gälla den 31 mars 1998 och att höjningen av utgående löner enligt den centrala överenskommelsen därför inte kan tillämpas i detta fall. Tvisten har varit föremål för såväl lokala som centrala tvisteförhandlingar utan att parterna har kunnat enas.

Yrkanden m.m.

Förbundet har väckt talan mot arbetsgivarparterna och har därvid yrkat att Arbetsdomstolen skall fastställa

1. att de arbetstagare som omfattas av löneöverenskommelsen den 13 oktober 1997 mellan Skanska och förbundets avdelning 1 avseende arbetschefsgrupp 5327 skall vara berättigade till lön med 121 kr 25 öre per timme fr.o.m. den 1 april 1998 för arbete utfört vid arbetsplatser som omfattas av överenskommelsen, samt

2. att de arbetstagare som är berättigade till yrkad löneförhöjning även är berättigade till ränta på löneökningsbeloppen om 3 kr 75 öre per timme enligt 6 § räntelagen från den dag respektive delbelopp förföll till betalning till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena men har vitsordat sättet att beräkna ränta.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

I 1998 års avtalsrörelse enades de centrala avtalsparterna om att höja de utgående förtjänsterna under avtalsperioden för såväl ackords- som tidlönearbete. Den överenskommelse som träffades innebar i fråga om pågående premieackordsarbeten att den fasta delen ökades med 3:75 kr/tim. Överenskommelsen innebar vidare att utgående tidlöner i R- och S-avtalen höjdes med 3:75 kr/tim. Det är förbundets uppfattning att de centrala avtalsparternas avsikt var att samtliga berörda byggnadsarbetare skulle få del av denna höjning av den utgående lönen.

Tvistefrågan i målet gäller bl.a. om den nu angivna överenskommelsen skall tillämpas också på de arbetstagare som den 1 april 1998 och därefter var sysselsatta inom Skanskas arbetschefsgrupp 5327, där det hade bedrivits provverksamhet med nya löneformer enligt den lokala överenskommelse som träffades i oktober 1997. Efter den 1 april 1998 uppkom diskussion på det lokala planet om vilka löner som skulle gälla för de berörda arbetstagarna. Arbetstagarsidan drev sin uppfattning att lönen skulle bestämmas till 117:50 kr/tim med tillägg av det centralt överenskomna tillägget 3:75 kr/tim. Arbetsgivarsidan ansåg att det efter den 31 mars 1998 inte fanns någon gällande löneöverenskommelse för de berörda arbetstagarna och erbjöd slutligen vid en förhandling den 28 april 1998 en timlön på 117:50 kr, dvs. samma timlön som hade gällt t.o.m. den 31 mars 1998.

För att belysa bakgrunden till tvisten är det enligt förbundets mening nödvändigt att gå in på huvuddragen i byggnadsavtalets lönebestämmelser och det partsgemensamma arbete som under åren 1993-1998 bedrevs i syfte att reformera avtalet i denna del.

Enligt byggnadsavtalet med tillhörande R- och S-avtal var ackordslön respektive tidlön i princip de enda tillåtna löneformerna. Byggnadsavtalet omfattar nyproduktion medan R-avtalet omfattar reparations- och underhållsarbeten o. likn. Tidigare var det i princip så att arbeten med nyproduktion bedrevs på ackord medan det på R-avtalets område förekom både ackordslön och tidlön. Arbetsgivarsidan hade under en tid varit missnöjd med byggnadsavtalets lönebestämmelser, varför det restes krav på att byggnadsavtalet skulle möjliggöra företagsanpassade löner, dvs. löneformer som var individuella för de olika företagen. Detta ledde till att parterna i 1993 års avtalsrörelse tillsatte olika arbetsgrupper och beslutade sig för att inleda en provverksamhet med företagsanpassade löner. Denna första provverksamhet gällde fram till mars 1995. I 1994 års avtalsrörelse träffades en ny överenskommelse om utvidgad provverksamhet som bl.a. fastställde att nya kollektivavtalsbestämmelser skulle vara klara före utgången av år 1995. I november 1994 avtalade parterna att provverksamheten efter den 31 mars 1995 skulle gälla tills vidare.

Under 1997 års avtalsrörelse tillsatte parterna ytterligare en gemensam arbetsgrupp som skulle utarbeta förslag till nya lönebestämmelser. Arbetsgruppen fick namnet §3-gruppen. Direktiven angav att parterna under avtalsperioden - som löpte fram till den 31 mars 1998 - skulle få träffa överenskommelser från fall till fall om företagsanpassade löne- och ackordsformer. Parallellt med "§3-gruppen" tillsattes en arbetsgrupp som skulle se över tidlistorna.

I november 1997 sade förbundet upp den centrala överenskommelsen avseende provverksamhet med nya löneformer till upphörande den 31 mars 1998. Uppsägningen gjordes i förtydligande syfte. Överenskommelsen skull nämligen under alla förhållanden upphöra att gälla den 31 mars 1998, eftersom parterna enats om att den skulle gälla endast under byggnadsavtalets löpande avtalsperiod. Avsikten var att §3-gruppen skulle vara klar med sitt arbete när avtalsperioden löpte ut den 31 mars 1998 eller åtminstone ha kommit så långt i sitt arbete att framtida löneregleringar kunde ske enligt gruppens förslag.

Till följd av §3-gruppens arbete träffade de centrala parterna den 4 mars 1998 en överenskommelse om det fortsatta reformarbetet (Ö 4/98). Av denna överenskommelse framgår att parterna var överens om att fortsätta arbetet i §3-gruppen med målsättningen att nya detaljregler i kollektivavtalet samt nya tidlistor skulle gälla från och med den 1 november 1998, en målsättning som skulle komma att uppfyllas. Av överenskommelsen framgår vidare att sådana överenskommelser om bl. a. resultatlönesystem som träffats före den 1 april 1998 gällde under övergångsperioden den 31 mars - den 1 november 1998 i enlighet med sitt innehåll. Vad som skulle gälla beträffande de överenskommelser om provverksamhet som löpte ut den 31 mars 1998 tänkte avtalsparterna inte på. I den delen uppstod alltså en oklarhet.

Enligt förbundets uppfattning saknar det för tvistefrågan i målet betydelse huruvida lönesystemet enligt provverksamheten närmast kan jämställas med ackord eller tidlön. Avtalshöjningen i 1998 års avtalsrörelse blev ju i båda fallen densamma, dvs. 3:75 kr/tim. Förbundet anser dock för sin del att lönesystemet i provverksamheten närmast kan jämställas med ackordslön. Den centralt avtalade löneförhöjningen om 3:75 kr/tim skall läggas på den utgående lönen enligt provverksamheten, 117:50 kr/tim, vilket sammanlagt resulterar i en timlön på 121:25 kr. Arbetsgivarparternas ståndpunkt, som innebär att det inte fanns någon utgående lön vid den aktuella tidpunkten, får till följd att arbetsgivaren i princip ensidigt skulle kunna fastställa vilken lön som skulle betalas. Det skall i detta sammanhang framhållas att Skanska inte initierade några förhandlingar om ackordspris, vilket en arbetsgivare enligt byggnadsavtalet skall göra om det inte finns någon gällande löneöverenskommelse. Att överläggningar i lönefrågan ägde rum berodde på initiativ av arbetstagarsidan.

Under alla omständigheter var det, trots den lokala överenskommelsens ordalydelse, parternas avsikt att provverksamheten inte skulle avslutas den 31 mars 1998 utan skulle fortsätta att gälla till dess respektive objekt var avslutat. I byggbranschen är objektstänkandet fast rotat, vilket bl. a. framgår av byggnadsavtalets lönebestämmelser. I § 3 a 1 anges att arbete utförs antingen på tid eller ackord samt att den löneform som för varje särskilt arbete blivit fastställd ovillkorligen skall fasthållas.

För den händelse Arbetsdomstolen skulle finna att överenskommelsen om provverksamheten till alla delar definitivt upphörde den 31 mars 1998 har det förelegat ett kollektivavtalslöst tillstånd i den meningen att det inte fanns något lokalt avtal om lön. Byggnadsavtalet anger inte vilken lön som skall utbetalas till arbetstagarna. Härigenom har de lönevillkor som finns i den lokala överenskommelsen om provverksamhet blivit en del av arbetstagarnas enskilda anställningsavtal.

Sammanfattningsvis åberopar förbundet följande rättsliga grunder till stöd för sin talan.

1. Avtalshöjningen om 3:75 kr/tim skall - oavsett om löneöverenskommelsen enligt provverksamheten om nya löneformer skall jämställas med ackordslön eller tidlön - läggas till den utgående lönen per den 31 mars 1998, som utgjorde 117:50 kr/tim. Detta ger en lön på 121:25 kr/tim fr.o.m. den 1 april 1998.

2. Den lokala löneöverenskommelsen om provverksamheten skall tolkas så att dess innebörd är att den gäller till dess pågående objekt är avslutade.

3. Lönen under provverksamheten, 117:50 kr/tim, har under alla förhållanden blivit en del av arbetstagarnas enskilda anställningsavtal och lönen skall därför enligt de centrala parternas avtal höjas med 3:75 kr/tim.

Arbetsgivarparterna

Byggnadsavtalets bestämmelse om att den löneform som för varje särskilt arbete blivit fastställd ovillkorligen skall fasthållas gäller bara om arbetet utförs på tid eller ackord. Bestämmelsen omfattar inte resultatlön, vilket var den löneform som tillämpades inom provverksamheten med nya löneformer. Hela verksamheten gick ut på att prova ett system med företagsanpassade löner. Resultatlöneformen skall därför ses som något helt nytt. Om resultatlönen ändå skulle jämställas med ackord, fanns naturligtvis ingen anledning att starta provverksamheten. Om resultatlönen alls skall jämställas med någon annan löneform, är det enligt arbetsgivarparternas uppfattning tidlön som ligger närmast till hands. Enligt arbetsgivarparternas uppfattning saknar dock den nu angivna frågeställningen betydelse för tvisten.

Överenskommelsen (Ö 4/98) den 4 mars 1998 reglerade bl. a. vad som skulle gälla mellan parterna beträffande resultatlönesystemet. Där angavs att överenskommelser som träffats före den 1 april 1998 gällde i enlighet med sitt innehåll. Den i målet aktuella överenskommelsen om provverksamhet har i sin avtalstext den klara formuleringen att överenskommelsen helt upphör den 31 mars 1998. Parterna avtalade aldrig om någon fortsättning. Detta skall ses mot bakgrund av att man från arbetstagarsidan intog en reserverad hållning till provverksamheten och var angelägen om att den lokala överenskommelsen skulle gälla endast under en begränsad tid. I linje med denna inställning sade förbundet i november 1997 upp den centrala överenskommelsen om provverksamhet till den 31 mars 1998, vilket var en överloppsgärning eftersom överenskommelsen ändå skulle ha upphört den dagen.

Lönehöjningarna med anledning av 1998 års avtalsrörelse trädde i kraft den 1 april samma år och skall läggas på den lön som gällde detta datum. Lönen enligt provverksamheten gällde inte den 1 april 1998 och kan därför inte tjäna som underlag när 1998 års lön skall fastställas. Begreppet utgående lön kan således inte tillämpas i en situation där provverksamheten upphör. I stället kom de bakomliggande bestämmelserna i R-avtalet att bli tillämpliga. I detta fall innebar det att grundlönen om 90 kr/tim skulle utgå. Därmed inte sagt att denna lön kan betraktas som utgående lön. Skanska valde dock att inledningsvis betala 105 kr/tim till byggnadsarbetarna på de icke avslutade objekten i den tidigare provverksamheten. Efter senare förhandlingar har Skanska betalat ut 117:50 kr/tim med verkan fr. o m. den 1 april 1998. Skanska ansåg att lönebeloppet skulle inkludera den vid förhandlingstillfället kända löneförhöjningen om 3:75 kr/tim. De nu aktuella arbetstagarna behövde därför inte vidkännas någon inkomstsänkning i samband med att provverksamheten upphörde.

Vad förbundet har anfört om att resultatlönen enligt provverksamheten blivit en del av de enskilda anställningsavtalen bygger på förutsättningen att det efter den 31 mars 1998 uppstod ett avtalslöst tillstånd. Så blev dock aldrig fallet eftersom byggnadsavtalet gällde under hela den i målet aktuella tiden. Principerna om kollektivavtalets efterverkan kan därför inte tillämpas här.

Som grund för bestridandet åberopar arbetsgivarparterna sammanfattningsvis följande

1. Någon utgående lön att höja med 3:75 kr/tim fanns inte för nu aktuella arbetsplatser. Den fasta delen av resultatlönen enligt provverksamheten, 117:50 kr/tim, upphörde att gälla i och med att den lokala överenskommelsen om provverksamhet löpte ut den 31 mars 1998. Det i detta sammanhang relevanta datumet för utgående lön är den 1 april 1998. Då fanns för de aktuella arbetstagarna ingen löneöverenskommelse att utgå ifrån. Om domstolen skulle finna att det den 1 april 1998 förelåg en utgående lön för de aktuella arbetstagarna, görs gällande att man skall betrakta deras lön före tillkomsten av den lokala överenskommelsen om provverksamhet, 112:05 kr/tim, som deras utgående lön.

2. Det bestrids att den lokala löneöverenskommelsen om provverksamhet skall tolkas så att den skall gälla till dess att pågående objekt avslutas. Det framgår klart av överenskommelsen att den var tidsbegränsad och upphörde att gälla den 31 mars 1998.

3. Det bestrids att lönen under provverksamheten blivit en del av de enskilda anställningsavtalen innebärande att lönen skulle gälla efter den 31 mars 1998. Något kollektivavtalslöst tillstånd förelåg aldrig den 1 april 1998, varför principen om kollektivavtals efterverkan inte blir tillämplig.

Domskäl

I oktober 1997 ingicks en överenskommelse mellan Skanska och förbundets avdelning 1 om provverksamhet med nya löneformer. Enligt denna lokala överenskommelse, som gällde ett fyrtiotal av Skanskas byggarbetsplatser, skulle utbetalas en garanterad grundlön om 117 kr 50 öre per timme. Överenskommelsen gällde fr.o.m. den 23 oktober 1997 med en ömsesidig uppsägningstid om tre månader, dock längst till den 31 mars 1998.

I avtalsrörelsen år 1998 träffades mellan de centrala avtalsparterna en överenskommelse som innebar att utgående förtjänster skulle höjas fr.o.m. den 1 april 1998 så att den fasta delen vid premieackord resp. tidlönen enligt R- och S-avtalen ökades med 3 kr 75 öre per timme.

Tvisten i målet gäller vilka löner som fr.o.m. den 1 april 1998 har gällt för arbetstagare vid de arbetsplatser hos Skanska som omfattades av den lokala överenskommelsen och vid vilka arbeten alltjämt pågick den 1 april 1998 och därefter.

Förbundets uppfattning är att arbetstagarna är berättigade till 117 kr 50 öre per timme enligt den lokala överenskommelsen, alternativt enligt arbetstagarnas enskilda anställningsavtal, och att denna ersättning utgör den utgående förtjänst som enligt den centrala överenskommelsen i 1998 års avtalsrörelse skall höjas med 3 kr 75 öre per timme. Förbundets talan går i enlighet härmed ut på att få fastslaget att arbetstagarna är berättigade till lön med 121 kr 25 öre per timme.

Arbetsgivarparternas inställning är att det inte har förelegat någon rättslig skyldighet att utbetala de av förbundet angivna lönebeloppen. Arbetsgivarparterna har därvid pekat på att den lokala överenskommelsen upphörde att gälla den 31 mars 1998 och har tillagt att dess innehåll inte har kommit att inflyta i arbetstagarnas enskilda anställningsavtal. Enligt arbetsgivarparterna förelåg det för de berörda arbetstagarna den 1 april 1998 inte någon utgående lön som omfattades av den centrala överenskommelsen i 1998 års avtalsrörelse om höjning av utgående förtjänster.

Av det anförda framgår att parterna i målet är oense om bolagets betalningsskyldighet såvitt gäller båda de i förbundets yrkande angivna delbeloppen 117 kr 50 öre och 3 kr 75 öre per timme. Parterna är dock som domstolen uppfattat saken överens om att, för den händelse att arbetstagarna fr.o.m. den 1 april 1998 har haft rätt till en timlön om 117 kr 50 öre, denna skall betraktas som utgående förtjänst i den centrala överenskommelsens mening. Detta betyder att den avgörande frågeställningen i målet är huruvida arbetstagarna enligt den lokala överenskommelsen, alternativt enligt sina enskilda anställningsavtal, har varit berättigade till den senast angivna timförtjänsten.

Var den lokala överenskommelsen gällande efter den 31 mars 1998?

Den överenskommelse som ingicks mellan Skanska och förbundets avdelning 1 skulle som redan nämnts gälla med tre månaders uppsägningstid, dock längst till den 31 mars 1998. Överenskommelsens ordalydelse är alltså otvetydig. Förbundet har emellertid menat att de lokala parterna i själva verket hade avsikten att överenskommelsen skulle gälla så länge som provverksamheten kunde gälla. Arbetsgivarparterna har bestritt att den lokala överenskommelsen skall tolkas på annat sätt än det som framgår av dess ordalydelse.

Av utredningen i målet framgår att den centrala överenskommelse som utgjorde stödet för de lokala parterna att med avvikelse från byggnadsavtalets regler bedriva provverksamhet med nya löneformer upphörde att gälla med utgången av mars 1998. Vidare framgår av utredningen att de centrala parterna den 4 mars 1998 enades om att, för tiden efter den 31 mars, överenskommelser som träffats före den 1 april 1998 skulle gälla i enlighet med sitt innehåll. Arbetsdomstolen har inte uppfattat saken så att förbundet menar att den sistnämnda föreskriften innebär att den lokala överenskommelsen, i strid med sin ordalydelse, skulle fortsätta att gälla efter den 31 mars 1998. Den nu angivna centrala överenskommelsen har därmed i detta sammanhang ingen annan betydelse än att den gav kollektivavtalsenligt utrymme för lokala parter att fortsättningsvis tillämpa sådana tidigare ingångna överenskommelser om provverksamhet med nya löneformer som var utformade så att deras giltighet sträckte sig i tiden efter den 31 mars 1998.

Frågan är då om det vid ingåendet av den lokala överenskommelsen förekom något som föranleder att denna trots sin ordalydelse skall anses gällande efter den 31 mars 1998. Avdelningen företräddes vid tillkomsten av överenskommelsen av förbundsombudsmannen Björn Gustafsson och avdelningsombudsmannen Jan-Erik Jorderud. De har inför Arbetsdomstolen anfört att det för dem var helt klart att överenskommelsen skulle gälla t.o.m. den 31 mars 1998. De har vidare berättat att de var helt på det klara med att provverksamheten som sådan skulle upphöra samma dag men att de utgick från att det fr.o.m. den 1 april skulle komma nya permanenta regler om företagsanpassade löner. Företrädaren för Skanska, löneingenjören Harry Andersson, har inför domstolen berättat att det vid förhandlingen inte förekom någon diskussion om vad som skulle gälla efter den 31 mars 1998 samt att det senare inte kom något krav från arbetstagarsidan på prolongation av överenskommelsen för tiden efter detta datum.

Det nu anförda kan sammanfattas så att det vid tillkomsten av den lokala överenskommelsen inte förekom någon diskussion om vad som skulle gälla efter den 31 mars 1998. Det har med andra ord inte framkommit något som skulle kunna föranleda ställningstagandet att överenskommelsen skall anses ha ingåtts för längre tid än som anges i dess ordalydelse. Dessutom har förbundet - i förtydligande syfte - sagt upp provverksamheten med nya löneformer till definitivt upphörande den 31 mars 1998. De centrala parternas överenskommelse den 4 mars 1998 innebar att det i och för sig hade varit möjligt för de lokala parterna att senare förlänga den av dem ingångna överenskommelsen så att denna gällde längre än t.o.m. den 31 mars 1998. Någon sådan prolongation har dock ostridigt inte ens varit på tal.

Arbetsdomstolen vill tillägga att det visserligen alltjämt synes vara regel på byggnadsavtalets område att en avtalad lönenivå gäller så länge som ett visst byggnadsprojekt pågår. Detta förhållande kan dock enligt domstolens mening inte föranleda att de lokala parterna i detta fall har varit förhindrade att begränsa den lokala överenskommelsen i tiden genom att ange ett slutdatum utan koppling till att projekt färdigställs. I sammanhanget kan anmärkas att provverksamheten med nya löneformer i sig innebar avvikelser från den ordning som i princip gällde enligt byggnadsavtalet.

Arbetsdomstolen kommer på grund av det anförda till slutsatsen att den lokala överenskommelsen inte har haft någon giltighet i tiden efter den 31 mars 1998. Det betyder att de berörda arbetstagarna den 1 april 1998 inte har haft något stöd i kollektivavtal för sitt anspråk på den tidigare gällande förtjänstnivån 117 kr 50 öre per timme.

Har arbetstagarna enligt sina anställningsavtal varit berättigade till förtjänstnivån 117 kr 50 öre per timme?

Förbundet har alternativt gjort gällande att de berörda arbetstagarna enligt sina enskilda anställningsavtal har varit berättigade till den förtjänstnivå som före den 1 april 1998 gällde enligt den lokala överenskommelsen. Förbundet har därvid anfört att den lokala överenskommelsen, för den händelse den inte längre skulle anses gällande som kollektivavtal, hade rättslig efterverkan på så sätt att dess innehåll har kommit att ingå i arbetstagarnas enskilda anställningsavtal.

Arbetsgivarparterna har bestritt att det i detta fall kan vara fråga om kollektivavtals efterverkan och har därvid pekat på att det efter upphörandet av den lokala överenskommelsen inte har förelegat något kollektivavtalslöst tillstånd, eftersom byggnadsavtalet under den aktuella tiden har gällt mellan parterna.

Arbetsdomstolen kan konstatera att det finns visst rättsligt stöd för att en arbetstagare kan grunda anspråk på det enskilda anställningsavtalet till följd av ett tidigare gällande kollektivavtals s.k. efterverkan (jfr t.ex. SOU 1975:1 s. 310 med hänvisningar). Det är då emellertid fråga om situationer där det i frågan saknas reglering i något mellan parterna gällande kollektivavtal. Så är det uppenbarligen inte i den föreliggande situationen. Byggnadsavtalets regler om lön har under hela den i målet aktuella tiden ostridigt varit gällande mellan parterna. Något utrymme för att tillämpa principer om kollektivavtals efterverkan finns det därför inte i detta fall. Situationen efter den lokala löneöverenskommelsens upphörande den 31 mars 1998 var ur byggnadsavtalets synvinkel i princip densamma som när ett nytt byggprojekt startas och de lokala parterna inom byggnadsavtalets ramar kan träffa en närmare överenskommelse om förtjänstnivån.

Arbetsdomstolen finner på grund av det anförda att arbetstagarna inte enligt sina enskilda anställningsavtal har varit berättigade till den av förbundet angivna förtjänstnivån.

Arbetsdomstolens slutsats

Det anförda innebär att de berörda arbetstagarna efter den 31 mars 1998 inte har haft något rättsligt grundat anspråk på förtjänstnivån 117 kr 50 öre per timme. Förbundets fastställelseyrkanden, som förutsätter att motsatsen har varit fallet, kan redan med hänsyn härtill inte vinna bifall.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att förbundets talan skall avslås.

Rättegångskostnader

Vid den nu angivna utgången i målet skall förbundet förpliktas att ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader.

Förbundet har vitsordat arbetsgivarparternas kostnadsyrkande utom såvitt gäller begärda arvoden till L.N. och H.A. Arbetsdomstolen anser att det inte är visat att dessa kostnader har varit skäligen påkallade för att tillvarata arbetsgivarparternas rätt. Kostnadsyrkandet kan därför inte bifallas i denna del.