AD 2000 nr 5

Parter:

Staten genom Statens järnvägar; L.K.

Nr 5

Staten genom Statens järnvägar

mot

L.K. i Floda.

ÖVERKLAGAD DOM

Göteborgs tingsrätts dom den 2 juni 1999 i mål nr T 12146-98

Tingsrättens dom, se bilaga.

Staten genom Statens Järnvägar (SJ) har yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall ogilla L.K:s vid tingsrätten förda talan till följd varav den disciplinpåföljd i form av varning som personalansvarsnämnden vid SJ har meddelat L.K. genom beslut av den 6 februari 1998 skall bestå. Vidare har SJ yrkat att Arbetsdomstolen skall befria SJ från skyldigheten att utge ersättning för L.K:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten samt förplikta L.K. att till SJ utge ersättning för dess rättegångskostnader vid tingsrätten.

L.K. har bestritt ändringsyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. L.K. har, för den händelse han förlorar målet, yrkat kvittning av rättegångskostnaderna enligt 5 kap. 2 § lagen om rättegången i arbetstvister.

Arbetsdomstolen har företagit målet till avgörande efter huvudförhandling. Vid denna har på SJ:s begäran hållits förnyade vittnesförhör med R.P., B.H., L.H., L.S. och K.A. På begäran av L.K. har han själv hörts på nytt under sanningsförsäkran.

Till utveckling av sin talan i Arbetsdomstolen har parterna anfört i allt väsentligt detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom.

Domskäl

L.K. tilldelades genom beslut den 6 februari 1998 av personalansvarsnämnden vid SJ en disciplinpåföljd i form av varning. Varningen motiverades med L.K:s uppträdande under fredagen den 23 maj 1997 i samband med en tågresa från Helsingborg till Göteborg och ett efterföljande uppträde på Göteborgs station.

SJ:s talan i Arbetsdomstolen går ut på att den av personalansvarsnämnden beslutade varningen skall stå fast. L.K. har bestritt att hans handlande skall betraktas som tjänsteförseelse och har därvid framhållit att händelsen ägt rum under hans fritid. För det fall hans handlande skulle anses ha ägt rum i anställningen har L.K. gjort gällande att förseelsen i varje fall skall bedömas som ringa och därför inte föranleda någon disciplinpåföljd.

Händelseförloppet

Av utredningen i målet framgår till en början följande. L.K. och I.S. hade varit på en nöjesresa till Danmark. I.S. hade druckit en hel del sprit och var rejält berusad. L.K. hade enligt egen uppgift tagit en grogg och druckit ett par starköl. De tog tåget från Helsingborg tillbaka till Göteborg kl. 16.10. De tillfrågade de tjänstgörande tågmästarna R.P. och B.H. om de fick, som brukligt var för anställda med personalkort, åka i förstaklasskupé. När L.K. och I.S. fick ett nekande svar, blev de irriterade över vad de uppfattade som missunnsamhet. Enligt L.K:s mening fanns det nämligen lediga platser i förstaklasskupén. Eftersom andraklasskupéerna var fullsatta och hade passagerare som t.o.m. stod i gångarna, satte sig L.K. och I.S. på ett par klaffstolar i en smal gång utanför det resgodsrum som låg i samma vagn som kafévagnen. De behöll dessa platser fram till dess att tåget omkring kl. 18.45 kom fram till Göteborg.

R.P. och B.H. har berättat följande. De kände inte L.K. och I.S. sedan tidigare, men fick ganska snart klart för sig att de var kollegor. När L.K. och I.S. satt på klaffstolarna kastade de glåpord och svor åt tågmästarna varje gång de passerade. Tåget gjorde under resan sju eller åtta stopp och tågmästarna passerade efter stoppen förbi L.K. och I.S. för att kontrollera nypåstigna passagerares biljetter. Det blev åtskilliga gånger som de fick höra glåpord. Det var framförallt L.K. som yttrade kränkande tillmälen. Det han sade var bl.a. att de inte var några kollegor, att han skulle komma ihåg detta, och att de skulle få igen, etc. Han svor även åt dem. Eftersom L.K. och I.S. inte makade på sig måste R.P. och B.H. kliva över deras ben för att kunna passera. Senare under resan ställde L.K. och I.S. sig i stället ironiskt i givakt när R.P. och B.H. skulle passera. L.K. mumlade något och blängde på dem. Om någon av dem frågade L.K. vad han sagt, uppgav han att han inte alls hade sagt något. Det uppstod också en kontrovers när I.S. med egen nyckel tog sin in i och utnyttjade tjänstetoaletten på tåget. B.H. avkrävde då I.S. hans personalkort samt legitimation och uppgav att han skulle rapportera händelsen. I.S. yttrade något förklenande till B.H. Det blev en lång diskussion dem emellan och den avslutades med att B.H. sa: "Håller ni er inte lugna nu, kallar jag på polis i Kungsbacka." I.S. var så berusad att han hade fullt upp med att ta hand om sig själv. L.K. var inte lika berusad, men märkbart onykter.

L.K. har uppgett bl.a. följande. R.P. nekade honom och I.S. att sitta i förstaklasskupén med hänvisning till att det fanns plats i andraklasskupéerna, vilket inte var fallet. Det är möjligt att tågmästarna några gånger fick kliva över deras ben för att komma förbi och att I.S. svor åt R.P. en gång. L.K. yttrade för sin del endast "Tack, det ska jag komma ihåg" eller något liknande. När B.H. ville låta honom slippa betala för en kopp kaffe tackade han nej till erbjudandet.

Det finns enligt Arbetsdomstolens mening ingen anledning att ifrågasätta riktigheten i de uppgifter som R.P. och B.H. lämnat. Arbetsdomstolen finner därmed utrett att L.K. var märkbart berusad och tilldelade de båda tågmästarna olika glåpord. Vidare är utrett att L.K. på olika sätt uppträdde provocerande mot dem.

När det gäller det fortsatta händelseförloppet har framkommit följande. Väl framme i Göteborg klev L.K. och I.S. av tåget och stannade till och talade med lokföraren som de kände. Denne avlöstes av L.H. Därefter gick L.K. och I.S. in i den del av stationsbyggnaden där allmänheten inte har tillträde. Även R.P. och B.H. gick in där. Beträffande vad som närmare inträffade går uppgifterna delvis i sär.

L.K. har inför domstolen uppgett följande. Han gick tillsammans med I.S. före R.P. och B.H. in i stationshuset. De samtalade inte med tågmästarna förrän de kommit in i byggnaden. R.P. uppgav då att förstaklasskupén hade varit fullsatt av 23 riksdagsmän, vilket var anledningen till att de inte fått sitta där. I samma ögonblick flög I.S. på B.H., så att en skål med småmynt ramlade i golvet. L.K. gick emellan två gånger och försökte mota bort I.S. men blev själv bortkastad. L.K. hjälpte till med att plocka upp mynten. Han och B.H. fortsatte sedan diskutera tågresan. När B.H. kommit upp i trappan till plan två, sade han "får du med dig I.S. nu så glömmer vi hela händelsen." I.S. följde emellertid efter R.P. och B.H. uppför trappan och in på kontoret där han började skrika och vifta med armarna. L.K. gjorde inget utan såg bara på. Anledningen till att L.K. gick upp för trappan var att han följde efter I.S. Anledningen till att han överhuvudtaget gått in i stationshuset var att han skulle hämta tjänstgöringspapper för den extra tjänst han skulle göra nästa morgon. Han kände sig helt nykter. I.S. var däremot så berusad att han knappt var kontaktbar.

R.P. och B.H. har lämnat sinsemellan i huvudsak överensstämmande berättelser enligt följande. De uppfattade det så att L.K. och I.S. stod och väntade på dem vid loket när de kom ut från tåget. När de närmade sig loket sade L.K. till R.P. "Du är en skit som inte talade om att förstaklasskupén var bokad av en massa riksdagsmän". Trots att de svarade att det enligt deras mening inte spelade någon roll eftersom kupén i alla händelser var fullsatt fortsatte L.K. att käbbla och tjata om riksdagsmän och förstaklasskupén de 75 meterna fram till och in i stationsbyggnaden. Inne på stationshuset ville L.K. veta deras namn. L.K. tjatade om att det var R.P. och B.H. som hade betett sig illa och krävde en ursäkt. Han slutade inte tjata utan fortsatte käbblet hela tiden. Även efter det att B.H. fått en knuff av I.S. så att mynten flög ut över golvet, fortsatte L.K. att tjata om en ursäkt och om att de varit "taskiga". L.K. hjälpte dock B.H. med att plocka upp mynten från golvet. B.H. stannade till i trappan på vägen upp till plan två och sade till L.K. att ta med sig I.S. och försvinna så skulle de glömma alltihop. När R.P. och B.H. kommit in på kontoret på plan två kom I.S. inrusande och gick till handgripligheter. L.K. fortsatte i stort sett hela tiden sitt tjatande. När R.P. och B.H. efter någon timme skulle återvända till sitt arbete på tåget blev de eskorterade av vakter eftersom de upplevde situationen som hotfull. - Enligt R.P:s och B.H:s uppfattning var L.K. onykter även under händelseförloppet efter resan. Det märktes främst på hans sätt att hela tiden argumentera och inte ge sig.

L.H:s uppgifter bestyrker den berättelse som R.P. och B.H. lämnat. Han såg L.K. följa R.P. och B.H. från loket och upp mot stationshuset och föra en högljudd diskussion med dem. När han en stund senare själv gick in i stationshuset förde L.K. fortfarande en livlig diskussion med tågmästarna under vilt gestikulerande. Han gick upp på plan tre och förvarnade om att det var bråk på gång. Även L.H. uppfattade saken så att L.K. var onykter.

Av det anförda framgår att ord står mot ord beträffande det närmare händelseförloppet. Arbetsdomstolen anser att det finns anledning att sätta tilltro till de uppgifter som R.P. och B.H. var för sig lämnat och som dessutom vinner stöd av L.H:s iakttagelser. Det får därför anses utrett att L.K. efter resan fortfarande var berusad och att han fortsatte att på ett mycket påstridigt sätt argumentera med de två tågmästarna på väg till och inne i stationsbyggnaden. Trots att I.S. knuffat till B.H. upphörde L.K. inte med sitt beteende, utan han fortsatte sitt argumenterande under en längre tid inne i stationsbyggnaden.

Betydelsen av att händelserna inträffade under L.K:s fritid

Enligt huvudregeln i 14 § lagen (1994:260) om offentlig anställning får en arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen, meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. En förutsättning för disciplinpåföljd är alltså att det är fråga om ett handlande eller annat förhållande på arbetstagarens sida som har förekommit i anställningen.

L.K. har gjort gällande att det inte föreligger laglig grund för disciplinpåföljd med hänsyn till att händelserna inträffat under hans fritid och därmed enligt hans mening inte i anställningen. SJ:s uppfattning är att händelsen har en sådan anknytning till L.K:s anställning att reglerna om disciplinpåföljd kan tillämpas.

Vid en bedömning av frågan om ett visst handlande har ägt rum i anställningen finns det enligt Arbetsdomstolens mening skäl att söka ledning i praxis rörande liknande situationer vid tillämpningen av anställningsskyddslagens regler om uppsägning och avskedande. Att det har varit fråga om ett händelseförlopp under arbetstagarens fritid har i flera fall inte hindrat att arbetstagaren har ansetts åsidosätta åligganden som följer av anställningen (se bl.a. Arbetsdomstolens domar 1992 nr 86, 1998 nr 30 och 145). I 1992 års avgörande uttalade domstolen att det till de förpliktelser mot arbetsgivaren som följer av ett anställningsavtal hör även en skyldighet att inte uppträda så hänsynslöst mot andra anställda hos denne att relationerna på arbetsplatsen och andra arbetstagares anspråk på rimligt goda arbetsförhållanden allvarligt skadas eller äventyras. Det ligger i sakens natur att man vid bedömningen av arbetstagarens skyldigheter i detta hänseende måste beakta omständigheterna i det enskilda fallet.

Den av personalansvarsnämnden beslutade varningen avser uppträdande från L.K:s sida som visserligen har ägt rum under hans fritid men som har riktats mot andra anställda hos SJ. Såväl tåget som stationen utgör arbetsplats för SJ:s personal. L.K:s uppträdande har alltså riktats mot andra anställda som fullgjorde sina arbetsuppgifter på sin arbetsplats. Det kan tilläggas att det missnöje som L.K. och I.S. gav uttryck för under kontroverserna grundades på deras uppfattning att de just i egenskap av anställda hos SJ var berättigade till särskilda fördelar när de under fritiden färdades på tåget.

På grund av det anförda anser Arbetsdomstolen att den omständigheten att händelserna inträffade under L.K:s fritid inte utesluter möjligheten att ålägga honom en disciplinpåföljd enligt 14 § lagen om offentlig anställning.

Tjänsteförseelse som inte kan bedömas som ringa?

Enligt 14 § lagen om offentlig anställning får någon påföljd för tjänsteförseelse inte meddelas om felet med hänsyn till samtliga omständigheter är ringa. Som har angetts i det föregående har parterna skilda uppfattningar om hur L.K:s uppträdande skall bedömas i detta hänseende.

I målet är sammanfattningsvis följande utrett. L.K. uppförde sig i berusat tillstånd olämpligt under en två och en halv timme lång tågresa genom att kasta glåpord och uppträda provocerande mot de två tjänstgörande tågmästarna. Vidare är det utrett att L.K. efter resan alltjämt var onykter och fortsatte att på ett påstridigt sätt argumentera med tågmästarna på Göteborgs station, såväl utanför som inne i stationsbyggnaden. Det var visserligen I.S. som i slutskedet ställde till med det allvarligaste uppträdet, men utredningen i målet ger stöd för slutsatsen att det av dem båda var L.K. som dessförinnan agerade mest påstridigt genom ett ihärdigt argumenterande. Sammantaget har det varit fråga om ett utdraget händelseförlopp, som R.P. och B.H. tydligtvis uppfattade som mycket obehagligt. L.K:s uppträdande gick enligt domstolens mening klart över gränsen för vad som kan accepteras på en arbetsplats. Det skall tilläggas att det inte framkommit något som tyder på att de båda tågmästarna under tågresan agerade så att L.K:s och I.S:s missnöje var berättigat.

På grund av det anförda kommer domstolen till slutsatsen att L.K. har gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse vilken inte kan bedömas som ringa. Den av personalansvarsnämnden meddelade varningen skall därför bestå. Det betyder att tingsrättens domslut i denna del skall upphävas.

Rättegångskostnader

Vid angiven utgång har L.K. yrkat att rättegångskostnaderna skall kvittas enligt 5 kap. 2 § arbetstvistlagen.

Avsikten med denna bestämmelse är att kvittning skall kunna ske när rättsfrågan eller bevisfrågan är osäker. Utgången av ett mål kan exempelvis bero på omständigheter som från början har varit okända för en part eller också kan rättsläget ha varit mycket svårbedömt. I målet finns det ingenting som tyder på att det genom den bevisning som åberopats framkommit omständigheter som från början varit okända för L.K. Inte heller har rättsläget varit oklart. På grund härav kan L.K. inte anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad. Han är därför i enlighet med huvudregeln skyldig att ersätta SJ dess rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som vid Arbetsdomstolen.