AD 2000 nr 76

En byrådirektör vid dåvarande Statens Invandrarverk sades upp med hänvisning till att det förelåg samarbetssvårigheter. I tvist om uppsägningens giltighet uppkommer frågan om myndigheten har fullgjort sin skyldighet att enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen bereda byrådirektören annat arbete hos myndigheten. Vidare uppkommer frågan om myndigheten gjorde sig skyldig till en otillåten avstängning av arbetstagaren.

Parter:

K.S.; Staten genom Migrationsverket (tidigare Statens invandrarverk)

Nr 76

K.S. i Kävlinge

mot

Staten genom Migrationsverket (tidigare Statens invandrarverk).

ÖVERKLAGAD DOM

Lunds tingsrätts dom den 9 juli 1999 i mål T 1861-98

Tingsrättens dom, se bilaga.

K.S. har - som han slutligt bestämt sin talan - yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom bifaller hans vid tingsrätten framställda skadeståndsyrkanden på så sätt att Migrationsverket förpliktas att betala allmänt skadestånd med 80 000 kr för den felaktiga uppsägningen och med 20 000 kr för den otillåtna avstängningen.

Migrationsverket har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom ogillar K.S:s vid tingsrätten förda talan i sin helhet samt befriar verket från skyldigheten att utge ersättning för K.S:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten och i stället förpliktar honom att utge ersättning för verkets rättegångskostnader där.

Parterna har bestritt varandras ändringsyrkanden samt har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på begäran av Migrationsverket skett förnyade vittnesförhör med A.W., M.S., J.S., K.N., K.L. och D.L. samt spelats upp bandupptagning av förhöret vid tingsrätten med L.H.E. På begäran av K.S. har spelats upp bandupptagningar från förhören vid tingsrätten med honom själv, M.H. och J.B. Vidare har på hans begäran skett nytt förhör med honom själv samt förnyade vittnesförhör med K-E.J. och A.B. Dessutom har på K.S:s begäran skett vittnesförhör med S.L. och Y.Y., vilka inte hördes vid tingsrätten.

Till utveckling av sin talan har parterna i Arbetsdomstolen anfört detsamma som vid tingsrätten med följande förtydliganden och kompletteringar.

Migrationsverket

Vad Migrationsverket i målet har anfört om att K.S. gjort sig skyldig till illojalitet, misskötsamhet, hot och förtal åberopas inte som självständiga grunder för bestridandet av K.S:s talan. Dessa uppgifter har lämnats endast i syfte att ge en bakgrund till de allvarliga samarbetssvårigheter som förekommit. Migrationsverket gör gällande att dessa samarbetssvårigheter varit av sådan natur att de har berättigat verket att säga upp K.S. utan något föregående erbjudande om omplacering. I varje fall har samarbetssvårigheterna inneburit att saklig grund har förelegat för uppsägningen med hänsyn till att verket faktiskt har fullgjort sin omplaceringsskyldighet. K.S. har avböjt erbjudanden om annat arbete, vilket innebär att han har gjort sig skyldig till arbetsvägran. Även denna arbetsvägran åberopas som stöd för att det har förelegat saklig grund för uppsägningen av K.S.

K.S.

Det bestrids inte att det på asylenheten förekom problem i förhållandet mellan K.S. och de övriga anställda. Dessa problem har dock inte varit så allvarliga att de har motiverat en uppsägning av K.S. Det verkliga skälet för uppsägningen var att K.S. ansågs obekväm på grund av de åsikter han hyste. Migrationsverket har sedan valt att ange en beprövad grund för uppsägningen genom att åberopa samarbetssvårigheter, vilka emellertid inte kan anses utgöra saklig grund för uppsägningen. Det har ålegat Migrationsverket att vidta konkreta åtgärder i syfte att komma till rätta med de problem som kan ha förelegat. Inga som helst åtgärder vidtogs i detta syfte. Det är tydligt att verket på ett tidigt stadium inriktade sig på att skilja K.S. från hans anställning. Redan den 30 juli 1997 gjordes en framställning till personalansvarsnämnden som gick ut på att K.S. skulle sägas upp. Ingen omplaceringsutredning hade då verkställts. Med K.S. själv hade då förekommit endast ett samtal, nämligen det som A.W. höll med honom den 12 juni 1997. Vid personalansvarsnämndens sammanträden den 20 och 27 augusti 1997 talades visserligen om möjligheterna till omplacering, men då lika litet som vid de två sammankomster som förekom mellan dessa sammanträden lämnades det något konkret erbjudande till K.S. som han fick ta ställning till. Migrationsverkets omplaceringsskyldighet var alltså inte fullgjord. Enligt K.S:s mening står det klart att han inte heller har gjort sig skyldig till någon arbetsvägran. Att så skulle ha varit fallet har för övrigt inte anförts som grund för uppsägningen, och detta påstående skall därför mot bakgrund av bestämmelsen i 9 § anställningsskyddslagen inte läggas till grund för prövningen av uppsägningsfrågan.

Domskäl

Migrationsverket (tidigare Statens Invandrarverk) beslöt den 29 augusti 1997 att säga upp K.S. från hans anställning som byrådirektör. Tvisten i målet gäller i huvudsak frågan om uppsägningen har varit sakligt grundad.

Migrationsverkets inställning i uppsägningsfrågan kan sammanfattas enligt följande. Det har förelegat så allvarliga samarbetssvårigheter mellan K.S. och hans arbetskamrater på mottagningsenheten att dessa i sig har utgjort saklig grund för uppsägning. I varje fall innebär samarbetssvårigheterna i förening med att K.S. har avböjt de skäliga erbjudanden om omplacering som verket lämnade att saklig grund har förelegat för uppsägningen. Att K.S. avböjde dessa erbjudanden innebar vidare att han gjorde sig skyldig till arbetsvägran, vilket även det utgör saklig grund för uppsägning.

K.S. har anfört i huvudsak följande. De samarbetssvårigheter som förekommit har inte varit av sådan natur att de kan läggas till grund för en uppsägning. Problemen borde i stället ha föranlett verket att vidta åtgärder och i sista hand söka omplacera K.S. Så har verket emellertid inte gått tillväga. Även om omplaceringsfrågan var på tal vid de överläggningar som föregick uppsägningen, har K.S. inte fått något klart och konkret erbjudande att ta ställning till. Omplaceringsskyldigheten är därmed inte fullgjord.

I det följande skall domstolen behandla de nu angivna frågorna under skilda avsnitt.

Samarbetssvårigheterna på mottagningsenheten

Beträffande förhållandena på mottagningsenheten har genom utredningen i Arbetsdomstolen framkommit i huvudsak detsamma som angetts i den överklagade domen. Sammanfattningsvis kan konstateras att arbetsförhållandena på mottagningsenheten inte var tillfredsställande under våren 1997 och att huvudskyddsombudet under sommaren bedömde situationen som ett arbetsmiljöproblem. Migrationsverket har hävdat att problemen förelegat under en längre tid och att problemen uteslutande kunde hänföras till K.S. Oavsett vad enhetens problem bottnade i står det i alla fall klart att K.S. hade en i förhållande till sina kollegor avvikande uppfattning om hur arbetet på mottagningsenheten skulle bedrivas. Detta var inte någon nyhet för personalen inom Migrationsverket eftersom K.S:s uppfattningar dels i invandringspolitiska frågor, dels i olika tillämpningsfrågor tydligtvis sedan lång tid varit väl kända inom myndigheten. Problemen hade enligt vad som framgått även sin grund i K.S:s personlighet och sätt att uppträda mot arbetskamraterna.

Det är enligt domstolens mening svårt att få en klar bild av hur pass allvarliga problemen faktiskt var under våren 1997. Det förhållandet att K.S:s närmaste chef K.N. då inte vidtog några åtgärder behöver i och för sig inte betyda att problemen inte var så allvarliga. Det framstår visserligen som ganska klart att det var den massmediala uppmärksamheten efter K.S:s medverkan vid föreningen Folkviljan och Massinvandringens presskonferens i maj 1997 som utlöste det händelseförlopp som resulterade i uppsägningen av K.S. Av detta kan man dock enligt domstolens mening inte dra slutsatsen att det inte hade förekommit mera påtagliga samarbetssvårigheter som var relaterade till K.S:s person. Vad som inträffade vid sammankomsten den 5 juni, då flertalet av de anställda på mottagningsenheten vände sig direkt till regiondirektören A.W. och förklarade sitt missnöje med arbetsförhållandena, ger klart stöd för att problemen då hade gått så långt att det var nödvändigt att vidta någon åtgärd.

Enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen är en uppsägning inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Beträffande samarbetssvårigheter gäller enligt fast praxis i Arbetsdomstolen att dessa, i den mån mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga, normalt skall lösas genom omplacering.

I målet är ostridigt att det förelåg möjligheter att bereda K.S. arbete på en annan enhet än mottagningsenheten. Arbetsdomstolen kan inte godta Migrationsverkets uppfattning att verket i den föreliggande situationen över huvud taget inte hade någon skyldighet att söka omplacera K.S. och att de samarbetssvårigheter som förekommit i sig utgjorde saklig grund för uppsägning. Domstolen anser däremot att det mot bakgrund av vad som framkommit vid personalmötet den 5 juni får anses ha förelegat skäl för Migrationsverket att söka omplacera K.S. Verket vidtog också åtgärder med avseende på möjligheten att finna annat arbete för honom. Domstolen övergår nu till de frågor som har samband därmed.

Har Migrationsverket fullgjort omplaceringsskyldigheten?

Migrationsverkets inställning i denna del av målet är att K.S. på ett konsekvent sätt klargjorde att han inte var intresserad av omplacering samt att han likväl fick erbjudanden om annat arbete som han avböjde eller accepterade endast på vissa villkor som verket inte kunde acceptera. K.S. har på sin sida förnekat att han konsekvent motsatte sig omplacering samt har gjort gällande att frågan visserligen diskuterades vid flera tillfällen men att det från verkets sida aldrig lämnades något klart och konkret erbjudande om omplacering.

Av utredningen i målet framgår att det under sommaren 1997 i olika sammanhang vid flera skilda tillfällen förekom diskussioner i omplaceringsfrågan. Enligt vad A.W. har berättat angav han vid samtalet den 12 juni med K.S. att omplacering var ett av de alternativ som stod till buds. Enligt A.W. klargjorde K.S. vid samtalet att han inte kunde acceptera någon omplacering, varför A.W. efter samtalet hade uppfattningen att uppsägning var den enda realistiska möjligheten till lösning av problemen. I enlighet härmed överlämnades den 30 juli en framställning till personalansvarsnämnden om uppsägning av K.S. innan en omplaceringsutredning ens hade påbörjats.

Omplaceringsfrågan synes ha berörts vid en överläggning i uppsägningsfrågan som ägde rum den 18 augusti. Vad som närmare förekom vid det tillfället saknar betydelse för bedömningen av händelseförloppet. Intresset knyter sig i stället till hur omplaceringsfrågan behandlades vid personalansvarsnämndens sammanträde den 20 augusti, vid de båda informella sammanträden som ägde rum den 22 och 26 augusti samt - framför allt - vid personalansvarsnämndens slutliga sammanträde i frågan den 27 augusti.

Det är ostridigt att personalansvarsnämnden vid sitt möte den 20 augusti ajournerade sig till den 27 augusti av den anledningen att det närmare skulle utredas hur K.S. ställde sig till en omplacering. Ajourneringen gjordes på förslag av J.S., som inför domstolen har uppgett att det för honom framstod som oklart huruvida K.S. hade fått något konkret förslag till omplacering. Den kompletterande utredningen skulle ske genom informella överläggningar mellan företrädare för verket och K.S.

Den första överläggningen ägde rum den 22 augusti, då omplaceringsfrågan enligt vad som framkommit diskuterades helt översiktligt och utan att det lämnades något erbjudande till K.S.

Den andra överläggningen ägde rum den 26 augusti. Beträffande vad som då sades har i målet lämnats uppgifter av bl.a. A.W. och K.S. Av deras uppgifter framgår att man diskuterade möjligheten att erbjuda K.S. arbete på integrationsenheten. A.W:s och K.S:s uppgifter i övrigt om vad som sades bekräftas av de minnesanteckningar som fördes av M.S. och som närmast har formen av ett protokoll. Minnesanteckningarna innehåller bl.a. följande. A.W. frågade hur K.S. skulle ställa sig till ett förslag om att arbeta på någon annan enhet än asylenheten (där K.S. redan hade sökt en tjänst, domstolens anmärkning). K.S. svarade att hans intresse var ljumt och att han sannolikt skulle tacka nej om han fick ett erbjudande. A.W. förklarade att han inte för dagen lade fram något konkret erbjudande om omplacering utan att hans fråga var hypotetisk. K.S. bekräftade att han konsekvent skulle vägra att acceptera en omplacering som skulle vara kopplad till samarbetsproblem eftersom han inte var skuld till problemen. K.S. sade vidare att han i stället ville bli anställd på den befattning han själv valt ut och att det skulle tjäna som ett återtagande av vissa uttalanden om honom som generaldirektören hade gjort till massmedia.

Det var mot den nu angivna bakgrunden som personalansvarsnämnden slutligt behandlade uppsägningsfrågan när nämnden återupptog sitt sammanträde den 27 augusti. Vid sammanträdet deltog bl.a. J.S., A.W., M.S., arbetstagarledamoten K-E.J. samt K.S. själv tillsammans med sina fackliga företrädare S.L. och J.B. Vid sammanträdet återupprepades från arbetsgivarsidan yrkandet om att K.S. skulle sägas upp. Mötet resulterade i att nämndens majoritet beslutade i enlighet därmed. K-E.J. reserverade sig mot beslutet.

Beträffande vad som vid detta sammanträde sades i omplaceringsfrågan går uppgifterna delvis i sär.

J.S. har berättat följande. Han hade utgått från att omplaceringsfrågan nu var utredd men fick genom arbetstagarsidans uttalanden intrycket att det fortfarande förelåg en viss oklarhet. Han ställde därför tre kontrollfrågor. K.S. bekräftade på den första frågan att han motsatte sig omplacering om han inte fick något slags offentlig ursäkt eller avbön från arbetsgivarsidan. Med anledning av att S.L. ingrep upprepade J.S. frågan, varvid S.L. svarade att K.S. höll en dörr öppen. Eftersom J.S. nu åter blev tveksam vände han sig på nytt till K.S. med frågan om dennes första svar fortfarande gällde. K.S. satt då tyst, vilket J.S. för sin del tolkade så att K.S. stod fast vid sitt första svar och att S.L:s uttalande inte gällde för K.S.

A.W. och M.S. har i huvudsak anfört att de vid sammanträdet uppfattade saken så att K.S. inte var intresserad av att låta sig omplaceras.

K-E.J. har berättat följande. Något konkret erbjudande om omplacering lämnades inte. K.S. nämnde som önskemål endast asylenheten, som han hade sökt till, men tillade att han framför allt inte ville omplacerad till "arkivarbete i källaren" utan i stället till något arbete som låg i linje med hans utbildning. S.L. yrkade för K.S:s del att denne i första hand skulle få stanna kvar på mottagningsenheten, i andra hand få arbete på asylenheten och i tredje hand omplaceras till någon annan enhet. Det ställdes därefter många frågor till K.S. K-E.J. uppfattade för sin del inte saken så att denne var kategoriskt mot omplacering. Han reserverade sig därför mot uppsägningsbeslutet med hänvisning till att omplaceringsfrågan inte var utredd.

Vad K-E.J. har uppgett bekräftas av J.B:s och S.L:s uppgifter. S.L. har dessutom berättat att K.S. förklarade att han skulle ta ställning till ett konkret erbjudande om han fick ett sådant samt att S.L. hade gjort klart för K.S. att en vägran att godta omplacering skulle leda till uppsägning.

Genom de nu redovisade uppgifterna står klart att omplaceringsfrågan diskuterades vid sammanträdet den 27 augusti men att det inte heller vid då lämnades något konkret erbjudande om annat arbete som K.S. fick ta ställning till. Företrädarna för Migrationsverket uppfattade tydligen saken så att K.S. inte var beredd att förbehållslöst godta ett skäligt erbjudande om omplacering. Diskussionen vid sammanträdet kom därför att gälla endast K.S:s allmänna inställning i frågan.

Enligt Arbetsdomstolens mening gäller som regel att ett tillgängligt arbete måste erbjudas arbetstagaren så att denne får ta ställning till omplaceringen. Ett undantag gäller dock i fall då det kan påvisas att arbetstagaren inte skulle ha accepterat visst arbete, om han erbjudits detta (se domen 1980 nr 133). Bevisbördan för att det är fråga om en sådan undantagssituation åvilar naturligen arbetsgivaren. Enligt domstolens mening kan denna bevisbörda inte anses fullgjord enbart med hänvisning till att arbetstagaren diskussionsvis ger uttryck för att han skulle föredra en viss lösning och därför ställer sig avvaktande till en av arbetsgivaren omnämnd möjlighet till omplacering (jfr domen 1988 nr 32). En arbetsgivare som möts av en sådan attityd från arbetstagarsidan har anledning att lämna ett konkret erbjudande i syfte att åstadkomma full klarhet beträffande arbetstagarens inställning. Som Arbetsdomstolen har uttalat i ett tidigare avgörande kan det vara lämpligt att arbetsgivaren i samband med ett sådant erbjudande till arbetstagaren lämnar också ett skriftligt besked om erbjudandet (se domen 1987 nr 2), även om det inte föreligger någon i lagen föreskriven skyldighet att förfara på det sättet. Om erbjudandet avböjs av arbetstagaren, har arbetsgivaren givetvis fullgjort sina skyldigheter i omplaceringsfrågan under förutsättning att erbjudandet som sådant är skäligt.

I enlighet med det anförda anser domstolen att den avgörande frågan är om Migrationsverket hade rätt i sin bedömning att K.S. skulle motsätta sig ett erbjudande om arbete på integrationsenheten och att det därför inte fanns anledning att lämna ett sådant erbjudande. Vad som framkommit genom förhören med de deltagande personerna föranleder slutsatsen att K.S:s inställning uppfattades på skilda sätt av olika personer som deltog i diskussionen och att det även efter sammanträdet förelåg en oklarhet i frågan. Denna oklarhet hade lätt kunnat undanröjas genom att Migrationsverket lämnade ett erbjudande om arbete på integrationsenheten, en lösning som ju verket själv angav som godtagbar. Något sådant erbjudande lämnades emellertid inte.

På grund av det anförda kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att Migrationsverket inte hade fullgjort sin omplaceringsskyldighet när verket sade upp K.S.

Har K.S. gjort sig skyldig till arbetsvägran?

I det föregående har konstaterats att K.S. inte har fått något konkret erbjudande om annat arbete inom verket. Än mindre har det framgått - och inte ens påståtts - att han skulle ha fått någon formlig tillsägelse att utföra arbete på annat håll i verket. Någon arbetsvägran har K.S. därmed inte gjort sig skyldig till.

Arbetsdomstolens slutsats i uppsägningsfrågan m.m.

Det anförda innebär att Migrationsverket inte har haft saklig grund för uppsägningen av K.S. Tingsrättens dom skall därför fastställas i denna del. Arbetsdomstolen finner inte skäl att frångå tingsrättens bedömning i fråga om storleken av det allmänna skadeståndet.

Otillåten avstängning?

Bestämmelsen i 34 § andra stycket anställningsskyddslagen innebär att en uppsagd arbetstagare inte får avstängas från arbete på grund av de omständigheter som har föranlett uppsägningen annat än om det finns särskilda skäl.

I målet är upplyst att Migrationsverket efter uppsägningen den 29 augusti 1997 beslöt att frånta K.S. hans arbetsuppgifter på mottagningsenheten och att han i stället skulle utföra ett utredningsarbete avseende systematisering av rättsliga avgöranden av betydelse för verkets ansvarsområde. Det är i målet ostridigt att verkets åtgärd förestavades av samma omständigheter som föranledde uppsägningen av K.S. K.S. kom inte att utföra något utredningsarbete eftersom han varit sjukskriven sedan början av september 1997.

Migrationsverkets beslut att förändra K.S:s arbetsuppgifter är enligt Arbetsdomstolens mening jämförligt med en avstängning. Bestämmelsen i 34 § andra stycket anställningsskyddslagen syftar nämligen till att arbetsgivaren inte skall få undanhålla arbetstagaren arbetsuppgifter med hänvisning till det beteende från arbetstagaren som arbetsgivaren har lagt till grund för uppsägning resp. avskedande (jfr domen 1978 nr 58 och där gjorda hänvisningar). Emellertid anser Arbetsdomstolen att Migrationsverket på grund av de omständigheter som tingsrätten anfört får anses ha haft särskilda skäl för åtgärden. K.S:s ändringsyrkande i denna del kan därför inte bifallas.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Arbetsdomstolens ställningstaganden i det föregående innebär att båda parternas ändringsyrkanden skall avslås. Tingsrättens domslut skall alltså fastställas. Emellertid innehåller tingsrättens domslut inget förordnande i enlighet med tingsrättens slutsats i domskälen att K.S:s skadeståndsyrkande på grund av otillåten avstängning skall lämnas utan bifall. Mot denna bakgrund bör det i Arbetsdomstolens domslut anges även att K.S:s nu ifrågavarande skadeståndsyrkande avslås.

Utgången i målet innebär att Migrationsverket är den i huvudsak förlorande parten. Vad K.S. tappat i målet genom att hans ändringsyrkanden avseende allmänt skadestånd inte har vunnit bifall är av ringa betydelse och bör inte påverka fördelningen av rättegångskostnaderna. Migrationsverket skall alltså fullt ut ersätta kostnaderna för K.S:s rättshjälp i Arbetsdomstolen. Skäligheten i den yrkade ersättningen har vitsordats av Migrationsverket.

Domslut

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. Arbetsdomstolen avslår K.S:s yrkande om allmänt skadestånd för otillåten avstängning.

3. Arbetsdomstolen fastställer ersättningen enligt rättshjälpslagen till Gunnar Björkdal för det biträde han lämnat K.S. i Arbetsdomstolen till etthundrasextontusenfyrtio (116 040) kr, varav 96 750 kr avser arbete, 7 155 kr avser tidsspillan och 12 135 kr avser utlägg.

4. Migrationsverket skall betala kostnaderna för K.S:s rättshjälp i Arbetsdomstolen med etthundrasextontusenfyrtio (116 040) kr enligt den fördelning som Rättshjälpsmyndigheten senare bestämmer.

Dom 2000-08-30, målnummer B-122-1999

Ledamöter: Michaël Koch, Brita Swan, Margit Strandberg, Anders Sandgren, Göran Söderlöf, Gunnar A. Karlsson (f.d. förbundsordföranden i Svenska Träindustriarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Peter Syrén

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Jan Alvå, Knut Norrman och Ulf Ahlström)

Redogörelse för saken

K.S. är filosofie licentiat i ämnet sociologi. Han anställdes den 7 augusti 1989 som byråsekreterare vid Statens Invandrarverk i Malmö och befordrades den 1 juli 1994 till byrådirektör. Han tjänstgjorde i den egenskapen som social handläggare vid mottagningsenheten Syd med huvudsaklig uppgift att fatta beslut i ärenden om ekonomiskt bistånd till asylsökande.

Personalansvarsnämnden vid Invandrarverket beslutade den 29 augusti 1997 att K.S. skulle sägas upp från sin anställning på skäl som hänförde sig till S. personligen. Nämnden anförde som grund för beslutet att det förelåg stora samarbetssvårigheter på S:s arbetsplats vid mottagningsenheten, att samarbetsproblemen i väsentlig utsträckning berodde på S. samt att S. konsekvent och villkorslöst under lång tid vägrat att acceptera en omplacering om det inte först konstaterats att han var helt utan skuld till eventuella samarbetsproblem.

Genom beslut av regiondirektören A.W. den 3 september 1997 förflyttades S. från mottagningsenheten och tilldelades för uppsägningstiden som ny arbetsuppgift ett utredningsuppdrag inom regiondirektörens kansli.

K.S. är fackligt ansluten till Jusek.

I en ansökan om stämning den 13 november 1997 till Arbetsdomstolen yrkade Jusek att uppsägningen av K.S. skulle ogiltigförklaras samt att staten genom Invandrarverket skulle förpliktas att till S. betala allmänt skadestånd enligt 38 § lagen om anställningsskydd med 100 000 kr för uppsägning utan saklig grund och med 50 000 kr för att K.S. genom beslutet den 3 september 1997 avstängts i strid mot bestämmelsen i 34 § 2 st lagen om anställningsskydd. På beloppen yrkade Jusek ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan.

Sedan Jusek anmält att förbundet inte längre företräder K.S. och S. förklarat att han övertar Juseks talan har Arbetsdomstolen genom beslut den 28 september 1998 hänvisat målet till Lunds tingsrätt.

Invandrarverket har bestritt käromålet. Verket har därvid hävdat att saklig grund för uppsägningen av K.S. förelegat i enlighet med de skäl som anförts av personalansvarsnämnden. För den händelse tingsrätten skulle anse att saklig grund för uppsägningen inte förelegat har verket likväl bestritt yrkandet om allmänt skadestånd under påstående att K.S. medverkat till den uppkomna situationen i så hög grad att skadestånd inte bör utgå eller i vart fall skall jämkas. Invandrarverket har vidare gjort gällande att åtgärden att anvisa K.S. nya arbetsuppgifter inte skall jämställas med en avstängning från tjänsten i strid mot 34 § 2 st lagen om anställningsskydd, alternativt att åtgärden vidtagits av säkerhetsskäl för att minska konfliktrisken och den psykiska belastningen för S. och övriga medarbetare samt att därför särskilda skäl för avstängningen förelegat.

Parterna har närmare utvecklat sin talan i enlighet med vad som framgår i anslutning till redovisningen av tingsrättens domskäl.

DOMSKÄL

Grunden för uppsägning

K.S. har i målet hävdat att det verkliga skälet till att han sagts upp från sin tjänst varit att han offentligen yttrat sig kritiskt mot svensk invandringspolitik samt blivit medlem i föreningar som tar upp invandringspolitiska frågor. Uppsägningen har därmed kränkt hans grundlagsskyddade förenings- och yttrandefrihet. Han har till utveckling av sitt påstående anfört följande.

Under den tid K.S. varit anställd vid Invandrarverket har han varit politiskt aktiv som medlem i först Vänsterpartiet samt senare Kommunens Väl (i Kävlinge) och Skånes Väl. Han har därvid framför allt engagerat sig i invandrarpolitiska frågor. Han anser att asylrätten måste värnas och att denna äventyras genom en alltför generös flyktingpolitik. Invandrarverket har väl känt till hans politiska engagemang och hans kritiska inställning till den svenska invandringspolitiken. Under 1995 blev K.S. medlem i föreningen Folkviljan och Massinvandringen och 1997 föreningens ordförande. Vid en presskonferens i Solna i maj 1997 presenterades ett flygblad med föreningens programförklaring. Med anledning av presentationen blev generaldirektören för Invandrarverket Lena Häll-Eriksson intervjuad av massmedia och därvid ombedd att kommentera förhållandet att Invandrarverket hade en anställd som var medlem i föreningen. Hennes uttalanden vid intervjun citerades av Sydsvenska Dagbladet, Skånska Dagbladet och Sydnytt. Därvid påstods hon ha sagt att det är klart olämpligt att personer som K.S. arbetar hos Invandrarverket samt att en förutsättning för att Invandrarverket skall kunna göra något åt saken är att någon ställer upp och vittnar. Den 5 juni 1997 ägde ett möte rum mellan regiondirektören A.W. och 18 av K.S:s arbetskamrater vid mottagningsenheten. K.S. hade inte kallats till, mötet och var inte heller närvarande. Han fick kännedom om det först påföljande dag och begärde därefter ett sammanträffande med A.W. Sammanträffandet ägde rum först den 12 juni. W. förklarade då att arbetskamraterna begärt att S. skulle förflyttas från avdelningen på grund av att han orsakat samarbetsproblem. Omplacering och uppsägning nämndes som alternativa lösningar. S. hade inte före mötet med W. hört talas om de påstådda samarbetsproblemen. Han har därför satt arbetskamraternas aktion i samband med generaldirektörens uppmaning att vittna. Aktionen var ett utslag av arbetskamraternas mobbning gentemot honom.

Bakgrunden till mötet den 5 juni 1997 mellan A.W. och huvuddelen av personalen vid mottagningsenheten har berörts i vittnesmål med K.L. Hon har uppgett att hon var en av initiativtagarna till mötet. Detta kom till stånd med anledning av uppmärksamheten i massmedia kring K.S:s medlemskap i Folkviljan och Massinvandringen. Personalen vid mottagningsenheten var illa berörd av att de själva av utomstående förknippades med en flyktingfientlig organisation. Förtroendet för verksamheten bland asylsökande och andra var i fara. Under tiden närmast före mötet hade det inte inträffat något särskilt i fråga om samarbetet på arbetsplatsen mellan K.S. och arbetskamraterna. Invandrarverket har med stöd av vittnesmål av Lena Häll-Eriksson och A.W. bestämt förnekat att uppsägningen haft sin grund i K.S:s politiska engagemang samt hans kritik av svensk invandringspolitik och av Invandrarverkets verksamhet. Lena Häll-Eriksson har uppgett att hon felciterats i massmedia. Hennes uttalande var av generell karaktär och syftade inte i första hand på S. personligen. Dessutom föll i citaten bort att hon betonat att man på Invandrarverket respekterar de anställdas grundlagsfästa yttrandefrihet.

Tingsrätten anmärker följande. Det framstår som ganska klart att den massmediala uppmärksamheten kring K.S. i maj 1997 varit den faktor som utlöst det fortsatta händelseförloppet. Personalens farhågor beträffande allmänhetens förtroende för verksamheten måste rimligen ha delats av Invandrarverkets ledning med hänsyn till att de organisationer med vilka S. förknippats inte bara kännetecknas av en kritisk hållning till den förda invandringspolitiken utan också - enligt redovisningen i massmedia - drar till sig personer med en uttalat flyktingfientlig eller rasistisk inställning. Med den utformning Invandrarverkets talan har ankommer det emellertid inte på tingsrätten att ta ställning till frågan om uppsägningen varit befogad för att värna om förtroendet för Invandrarverket eller om istället skyddet för K.S:s förenings- och yttrandefrihet väger tyngre. S:s politiska engagemang och hans offentligt framförda kritik mot invandringspolitiken skall således lämnas utanför bedömningen av anställningstvisten. Denna skall bedömas enbart med beaktande av de skäl för uppsägningen som åberopats av personalansvarsnämnden.

Påståendet om illojalitet och misskötsamhet

Även om K.S:s politiska engagemang som sådant saknar relevans i målet kan det likväl för bedömningen ha sin betydelse om han i utövningen av sin tjänst och i samarbetet med arbetskamraterna låtit sig styras av sin inställning i politiska frågor på ett sätt som stått i strid mot hans åligganden enligt anställningsavtalet. Invandrarverket har i målet hävdat att så varit fallet. Sålunda har verket sakframställningsvis påstått att S. misskött sin tjänst och uppträtt illojalt mot arbetsgivaren enligt följande.

- S. har visat brist på lyhördhet för mänskliga behov och avsaknad av humanitär grundsyn.

- S. har en negativ inställning till de asylsökande och har ofta uppträtt nedlåtande och kränkande mot dessa.

- S. har begått tjänstefel genom att uttala sig vilseledande till invandrare.

- S. har gjort sig skyldig till olaga diskriminering genom att diskriminera invandrare p g a ras, hudfärg, nationalitet, etniskt ursprung eller trosbekännelse.

- S. har inte varit lojal mot den policy som beslutats exempelvis i ersättningsfrågor inom Invandrarverket.

- S. har följt sin politiska övertygelse även i sin tjänsteutövning i praktisk handling i sina vardagliga beslut och kontakter med arbetskamrater och utlänningar.

Under ett skede av målets handläggning har Invandrarverket gjort gällande att påståendena om illojalitet och misskötsamhet kan åberopas som grund för uppsägningen av K.S. Invandrarverket har emellertid slutligt under vidhållande av påståendena i sak förklarat att illojaliteten och misskötsamheten åberopas endast som en bakgrund och en bidragande orsak till de samarbetsproblem som legat till grund för beslutet om uppsägning.

K.S. har förnekat att han skulle ha misskött sin tjänst eller att han i tjänsten uppträtt illojalt mot Invandrarverket.

Allvarligast av de anklagelser som Invandrarverket riktat mot K.S. i denna del är påståendet om olaga diskriminering. Tingsrätten anmärker att Invandrarverket inte åberopat vare sig någon bevisning eller några närmare omständigheter till stöd för sitt påstående.

När det gäller påståendet att S. uppträtt kränkande gentemot asylsökande har Invandrarverket särskilt åberopat två fall. Verket har sålunda påstått att S. den 16 januari 1996 till en bosnisk invandrare uttalat "Det enda papper du kan få är en biljett tillbaka till Bosnien". Vidare påstås S. den 22 januari 1997 ha till en somalisk tolk uttalat "Din jävla neger, du får inte röra pappren".

K.S. har förnekat att han gjort de påstådda uttalandena.

Invandrarverket har till stöd för sina påståenden åberopat vittnesförhör med K.N., som vid de aktuella tillfällena var chef för mottagningsenheten. K.N. har förklarat att hon tagit emot de båda anmälningarna, att hon i båda fallen haft samtal med K.S. samt att hon därefter inte funnit anledning vidta några ytterligare åtgärder. Tingsrätten kan mot bakgrund av K.N:s vittnesmål inte förstå i vilket seriöst syfte Invandrarverket åberopat de ifrågavarande anmälningarna till stöd för sitt påstående om kränkande uppträdande gentemot invandrare.

Frågan om kränkande behandling av invandrare har berörts också i vittnesmål av D.L., som var receptionist vid mottagningsenheten. Lopez har sålunda vittnat att många asylsökande till honom framfört klagomål mot K.S. Klagomålen avsåg missnöje med S:s beslut i frågor om ekonomiskt bistånd. Det var ingen som framförde klagomål om att S. inte skulle ha uppträtt korrekt.

När det gäller frågan om K.S. skulle ha gjort sig skyldig till tjänstefel skall ytterligare noteras att A.W. i sitt vittnesmål förklarat att det i uppsägningsärendet inte riktats någon anmärkning mot S. för felaktig tjänsteutövning samt att K.N. i sin egenskap av chef inte funnit anledning att företa rättelse i beslut som fattats av K.S. och att inte heller länsrätten i någon nämnvärd omfattning gjort ändring av sådana beslut.

K.N. har i sitt vittnesmål lämnat visst stöd åt påståendet att K.S. inte skulle ha varit lojal mot den policy som beslutats i ersättningsfrågor. Hon har uttryckt sin kritik så att S. brukade "följa lagen till punkt och pricka" även när det förelåg särskilda omständigheter som talade för en till förmån för sökanden mera generös tillämpning. Enligt K.N:s mening skulle S:s beslut i sådana fall kunna anses ha varit felaktiga. Hon vidtog dock inga åtgärder med anledning härav.

S. har för sin del förklarat att han visserligen ibland uttryckt annan mening än arbetskamraterna när policy-frågor diskuterats men att han likväl alltid lojalt följt den policy som fastställts genom beslut av arbetsledningen.

Det har i målet inte redovisats några konkreta exempel på S:s handläggning till underlag för tingsrättens bedömning av påståendet om illojalitet. Ej heller har det redovisats något belägg för påståendet att S:s tjänsteutövning skulle ha präglats av hans politiska uppfattningar.

Sammanfattningsvis har Invandrarverket inte till någon del förmått styrka sina påståenden om illojalitet och misskötsamhet.

Påståendet om samarbetsproblem

Personalansvarsnämndens beslut om uppsägning av K.S. grundades på bedömningen att S. genom sitt beteende förorsakat samarbetsproblem vid mottagningsenheten. Invandrarverket har i denna del anfört följande.

S. har under hela sin anställningstid vållat problem såväl för överordnande som för sina arbetskamrater vid Invandrarverket. Problemen har varierat i omfattning. Före 1994 arbetade S. vid Celsiusgården som inrymmer en förläggning för asylsökande. Där fick S. avsevärda samarbetsproblem med sina arbetskamrater. Han respekterade inte deras yrkeskunnande och var emellanåt mycket kritisk mot dem trots att de i regel var mycket erfarna socialarbetare med vana att göra individuella prövningar i biståndsärenden. Under 1994 - 95 arbetade S. med asylutredningar inom en annan enhet. Samarbetsproblemen var då något mindre. Allvarliga problem uppstod ånyo när S. kom till den befattning han innehade när han blev uppsagd. Samarbetsproblemen mellan S. och övrig personal har under de senare åren accelererat och blivit alltmer outhärdliga för hans arbetskamrater. Motsättningarna mellan S. och övrig personal har blivit så allvarliga att arbetsgruppen upplever dessa som ett stort arbetsmiljöproblem. Arbetet vid Invandrarverket är av sådan natur att det ofta krävs humanitära bedömningar som grundar sig på öppna och kreativa diskussioner inom arbetsgruppen. S. för vid sådana diskussioner fram sina åsikter på ett påstridigt och dogmatiskt sätt och är oemottaglig för andras argument. Han har generellt sett en mycket negativ uppfattning om sina arbetskamrater. Dessa känner sig kränkta av hans uttalanden och agerande. S:s beteende har lett till att övriga handläggare tystats och passiviserats och ett bra samarbete inom gruppen har på så sätt omöjliggjorts. Det grundläggande problemet som ligger bakom och till stor del orsakar samarbetssvårigheterna med S. är hans omvittnat negativa inställning till invandring och invandrare. Han saknar den empati och humanistiska grundsyn som är en omistlig förutsättning för ett seriöst arbete med invandringsfrågor. Till detta skall läggas att S. genom eget vållande skapat relationsproblem till sina medarbetare. Han har vid många tillfällen agerat kränkande mot sina arbetskamrater genom att beskylla dessa för inkompetens. I vissa fall har han gått till rena personangrepp och smutskastat enskilda arbetskamrater inför ledningen. Ett avgörande hinder för en lösning på problemen kring S. är hans totala brist på självinsikt. Han anser sig själv sakna all skuld till de uppkomna problemen. Denna fasta övertygelse om hans egen ofelbarhet utgör ett oöverstigligt hinder för varje försök till förbättring av situationen på arbetsplatsen. Invandrarverket har försökt att lösa problemen. S. har dock inte medverkat utan satt sig på tvären.

S. har beträffande påståendet om samarbetsproblem genmält följande: Det är riktigt att han haft en kritisk inställning till sina arbetskamrater på Celsiusgården och under den senaste befattningen vid mottagningsenheten. Arbetskamraterna är till övervägande del socialarbetare med socionomexamen. De har enligt S:s uppfattning inte någon känsla för förvaltningsetik och accepterar inte en normbunden ärendehandläggning. S. kände därför större samhörighet med de jurister med vilka han under en tidsperiod samarbetade inom asylenheten. Det är också riktigt att S. vid möten inom arbetsgruppen ibland framfört från arbetskamraterna avvikande uppfattningar i olika frågor. Han har inte uppfattat att hans beteende därvid förorsakat några samarbetsproblem. I vart fall har kritik mot hans beteende inte framförts till honom. Mot bakgrund av arbetskamraternas aktion den 5 juni 1997 har S. dock fått acceptera att samarbetsproblem förekommit utan att han själv varit medveten därom. Han har också blivit klar över att dessa problem kan hänföras till hans personlighet och hans åsikter. Den omständigheten att han möjligen varit orsaken till problemen är emellertid inte detsamma som att han också varit skulden till dessa.

De påstådda samarbetsproblemen har belysts framför allt genom vittnesmål av K.N. och K.L. samt av M.H., som t o m år 1995 arbetade på samma enheter som K.S. Andrahandsuppgifter har lämnats av A.W., juristen vid regiondirektörens kansli M.S. samt de fackliga företrädarna för Jusek J.B., A.B. och K-E.J.

K.N. har bl a uppgett följande. När hon tillträtt sin tjänst som chef för mottagningsenheten förvånades hon ganska snart över att det vid gruppmöten föreföll svårt att få till stånd en öppen och konstruktiv diskussion i olika frågor. Vid utvecklingssamtal med personalen fick hon från några förklaringen att man helst undvek att inlåta sig i diskussioner när K.S. var närvarande eftersom han alltid på ett dominerande sätt gjorde sig till tolk för en avvikande uppfattning. De som framförde dessa anmärkningar ville dock inte att K.N. skulle göra något åt saken. De menade att det var meningslöst eftersom K.S. ändå inte skulle låta sig rättas. K.N. höll utvecklingssamtal också med K.S. Hon kan inte minnas att hon därvid tog upp problemet med hans beteende vid gruppmötena. K.N. fick den uppfattningen att K.S. ifrågasatte de övriga handläggarnas kompetens. Han hävdade ibland att deras ärendehandläggning var stridande mot lag och praxis. De samarbetsproblem som förelåg med avseende på K.S. blev akuta när han blev ordförande i Folkviljan och Massinvandringen. Det var i det sammanhanget som personalen begärde ett sammanträffande med regiondirektören. K.N. var inte närvarande vid detta möte. Efter mötet hade hon emellertid ett samtal med K.S. som då ansåg att han var utsatt för mobbning.

K.L. har uppgett att det förekom betydande samarbetssvårigheter mellan K.S. och övrig personal, men att hon inte kan redovisa något konkret exempel på situationer då problem uppstått. Hon kan inte heller ange när K.S. uttalat sig nedlåtande och kränkande mot arbetskamrater. Man visste emellertid om hans negativa inställning till arbetskamraterna och därför kände man sig inte respekterad.

M.H. har uppgett att enligt hans uppfattning K.S. iakttog en korrekt och förvaltningsetiskt riktig hållning i sin ärendehandläggning och i förhållande till arbetskamraterna. Det är riktigt att S. - liksom Hawthorne själv - hade kritiska synpunkter på den av socialarbetare präglade förvaltningskultur som dominerade på mottagningsenheten. Det är också riktigt att K.S. ibland i diskussioner gav uttryck för sina egna åsikter i invandringspolitiska frågor. Ämnesområdet var känsligt på mottagningsenheten. Redan 1991 höjdes det röster för att man borde göra sig av med "rasisten".

Den bild av förhållandena på K.S:s arbetsplats som tingsrätten fått genom den i målet redovisade utredningen ger vid handen att det visst förekommit problem med avseende på samarbetet mellan K.S. och hans arbetskamrater samt att dessa problem till stor del haft sin grund i K.S:s udda personlighet samt i hans från flertalet arbetskamrater avvikande åsikter om hur arbetet skulle bedrivas och i invandringspolitiska frågor. Det har emellertid inte lämnats belägg för att samarbetsproblemen skulle ha varit så omfattande och djupgående som Invandrarverket påstått. Bristen på åtgärder från arbetsledningens sida ger snarare vid handen att problemen varit av förhållandevis lindrig karaktär. Samarbetssvårigheter måste ha varit av allvarlig art för att kunna leda till uppsägning av den arbetstagare som kan hållas ansvarig för att genom sitt beteende ha vållat problemen. Tingsrätten anser mot bakgrund härav att de samarbetsproblem som må ha vållats genom K.S:s uppträdande på arbetsplatsen inte varit av den beskaffenheten att de utgjort saklig grund för en uppsägning.

Påståendet om hot och förtal

Ett yrkande om uppsägning av K.S. framställdes av regiondirektören i en anmälan till personalansvarsnämnden den 30 juli 1997. Som ovan redovisats har tingsrätten funnit att det inte då förelåg saklig grund för uppsägning av K.S. Detta hindrar inte att tillräcklig grund för att skilja S. från hans tjänst kan ha uppkommit genom åtgärder som han vidtagit under tiden för uppsägningsärendets handläggning och därefter och som kan hänföras till samarbetsproblem med arbetskamraterna. Invandrarverket har sålunda i målet till ytterligare stöd för beslutet om uppsägning åberopat att K.S. hotat och förtalat arbetskamraterna.

I denna del har Invandrarverket såsom hot åberopat en anonym försändelse som den 12 augusti 1997 tillställts K.L. och som innehöll ett tidningsurklipp med bild på D.L. och en annan anställd av utländsk härkomst, vilka båda på bilden försetts med hakkors och streck över halsen. Invandrarverket har påstått att S. själv eller genom annan agerat för att skrämma arbetskamraterna till tystnad.

Invandrarverket har vidare gjort gällande att S. vid en överläggning den 18 augusti och vid personalansvarsnämndens sammanträde den 20 augusti 1997 lämnat kränkande uppgifter av förtalskaraktär om D.L. och K.L.

Slutligen har Invandrarverket påstått att K.S. i oktober 1997 publicerat en Internetsida med rubriken "Mygel på hög nivå" vars innehåll omfattat förtal av arbetskamraterna. Man har därvid anfört att både uppgifterna på Internetsidan, vilka varit kända av endast en begränsad krets, och sidans språkliga utformning talar för att K.S. skulle ligga bakom.

K.S. har förnekat att han haft något som helst att göra med vare sig försändelsen till K.L. eller Internetsidan. Han har förklarat att åtgärderna kan ha vidtagits av någon som velat markera sitt stöd för hans sak i konflikten med Invandrarverket eller av någon som tvärtom velat skada honom.

Det har i målet inte åberopats någon utredning till stöd för att K.S. skulle ha haft något att göra med den otrevliga försändelsen till K.L. När det gäller Internetsidan skall anmärkas att en påbörjad förundersökning mot K.S. med anledning av misstanke om grovt förtal lagts ned. Tingsrätten har inte underlag att göra annan bedömning än åklagarmyndigheten i frågan om S. gjort sig skyldig till brottet.

K.S. har vidgått att han vid personalansvarsnämndens sammanträde lämnat de kränkande uppgifterna om D.L. och K.L. Han har förklarat att han befann sig i en pressad situation och själv kände sig kränkt av arbetskamraternas agerande gentemot honom. Dessutom har han påstått att uppgifterna redan var kända för nämnden.

Tingsrätten delar Invandrarverkets uppfattning att de för D.L. och K.L. kränkande uppgifterna utgjort förtal. K.S. borde skämmas. Med hänsyn till de omständigheter under vilka uppgifterna lämnats bör åtgärden dock inte inverka på bedömningen av frågan om saklig grund för uppsägning förelegat.

Frågan om omplacering

Invandrarverket har till grund för beslutet om uppsägning såsom ett komplement till påståendet om samarbetsproblem åberopat att K.S. vägrat medverka till en omplacering till annan befattning inom verket.

Tingsrätten har redan uttalat att samarbetssvårigheter som orsakats av K.S:s beteende på arbetsplatsen inte förekommit i sådan omfattning att saklig grund för uppsägning förelegat på grund därav. Detta hindrar inte att det likväl kan ha förelegat omständigheter som konstituerat en skyldighet för K.S. att medverka till en förflyttning till andra arbetsuppgifter. En vägran av K.S. att i ett sådant fall medverka till en befogad omplacering skulle i sig kunna utgöra en saklig grund för uppsägning.

Utredningen i målet har gett vid handen att förutsättningarna för ett fortsatt samarbete mellan K.S. och arbetskamraterna vid mottagningsenheten påtagligt och allvarligt försämrades under maj och början av juni 1997. Det akuta samarbetsproblemet manifesterades genom personalens möte med regiondirektören den 5 juni. Orsaken till den förändrade situationen var enligt vad som framkommit genom framför allt K.N:s och K.L:s vittnesmål uppmärksamheten kring K.S:s offentligt framförda åsikter i invandringspolitiska frågor - sålunda en omständighet som Invandrarverket förklarat att man av omsorg om de anställdas åsiktsfrihet och kritikrätt inte vill åberopa som belastande för K.S.

Det är uppenbart att det förelåg en skyldighet för arbetsgivaren - regiondirektören - att vidta åtgärder för att lösa de problem som uppenbarades genom personalens aktion den 5 juni. A.W. har i sitt vittnesmål uppgett att han inte såg någon annan möjlig lösning än att förflytta K.S. från mottagningsenheten. Det kan möjligen ifrågasättas om A.W. i det läget hade tillräckligt underlag för att göra en sådan bedömning. Tingsrätten håller det emellertid för mest sannolikt att en förflyttning av K.S. skulle vara den mest ändamålsenliga åtgärden såväl med hänsyn till verksamhetens krav som för att åstadkomma drägligare arbetsförhållanden för samtliga berörda. Situationen var därmed sådan att det i och för sig förelåg en skyldighet för K.S. att medverka till en omplacering.

Invandrarverket har i målet hävdat att K.S. kategoriskt och på ett provocerande sätt avvisat varje försök till omplacering. Provokationen har därvid bestått i att S. uppställt det orimliga och oacceptabla villkoret att generaldirektören Lena Häll-Eriksson först offentligt skulle slå fast att han var utan skuld till uppkomna samarbetsproblem.

A.W. har vittnat att K.S. framställde sitt "ultimatum" redan vid det samtal som ägde rum den 12 juni. Det skulle därför enligt W:s uppfattning vara meningslöst att lämna S. något konkret förslag till omplacering. Något sådant förslag lämnades inte heller innan anmälan med yrkande om uppsägning gjordes den 30 juli.

Tingsrätten ser inget anmärkningsvärt i att K.S. under samtalet med W. den 12 juni vägrat att förutsättningslöst diskutera en omplacering. I målet har inte vederlagts S:s påstående att han först vid detta samtal - vilket ostridigt kommit till stånd på hans eget initiativ - fått kännedom om arbetsgivarens uppfattning att han genom sitt beteende på arbetsplatsen skulle ha förorsakat allvarliga samarbetsproblem. Det är inte rimligt att begära att han vid sådant förhållande skulle omedelbart acceptera kritiken. Det är tvärtom lätt att förstå att S. uppfattat kritiken som ett utslag av arbetskamraternas mobbning. Omständigheterna har härjämte varit sådana att S. inte helt saknat fog för att uppfatta den föreslagna omplaceringen och det samtidigt uttalade hotet om uppsägning som ett angrepp på hans åsiktsfrihet och kritikrätt. Mot bakgrund av det sist anförda kan tingsrätten också förstå K.S:s önskan om ett uttalande av Lena Häll-Eriksson. Det skulle ha varit på sin plats att hennes vid tingsrätten lämnade uppgifter om att hon felciterats i massmedia och om Invandrarverkets respekt för medarbetarnas förenings- och åsiktsfrihet kommit till S:s kännedom på ett tidigt stadium.

Tingsrätten har ovan uttalat den bedömningen att omständigheterna varit sådana att S. i och för sig varit skyldig till att medverka till en omplacering. Mot bakgrund av att tingsrätten också ansett att dessa omständigheter inte kunnat hänföras till ett sådant beteende i tjänsten som Invandrarverket lagt S. till last måste emellertid en förutsättning för S:s skyldighet att medverka vara att omplaceringen kunnat genomföras i former som inte kan jämställas med en disciplinär bestraffning. W:s agerande den 12 juni har inte uppfyllt denna förutsättning. Än mindre har denna förutsättning varit för handen när det disciplinära förfarandet inletts och då omplaceringsfrågan senare diskuterats vid och i anslutning till personalansvarsnämndens sammanträde.

Tingsrätten finner mot bakgrund av det anförda att S:s påstådda vägran att acceptera en omplacering inte utgjort saklig grund för uppsägningen. Det skall till detta fogas den anmärkningen att S. inte vid något tillfälle erhållit något tillräckligt konkret erbjudande om omplacering.

Frågan om otillåten avstängning

Som ovan redovisats har tingsrätten funnit det sannolikt att A.W. haft fog för sin bedömning att K.S. inte borde fortsätta att tjänstgöra vid mottagningsenheten efter personalens aktion den 5 juni. Det är uppenbart att förutsättningarna för ett friktionsfritt samarbete mellan K.S. och arbetskamraterna vid mottagningsenheten måste ha ytterligare minskat under den tid som uppsägningsförfarandet pågått. Tingsrätten tänker därvid inte minst på den anonyma försändelse med hotfullt innehåll som K.L. fått ta emot. Även om S. inte på något sätt kunnat hållas ansvarig för försändelsen och dess innehåll måste det för arbetskamraterna ha stått klart att denna kommit från någon person som anslutit sig till S:s heja-klack. Den måste därmed ha påtagligt bidragit till arbetskamraternas olust inför ett fortsatt samarbete med S. De kränkande uttalanden som S. gjort inför personalansvarsnämnden har också varit ägnade att förvärra situationen.

Tingsrätten anser mot bakgrund av det anförda att Invandrarverket haft fog för att inte låta S. återinträda i sin befattning under uppsägningstiden. Den utredningsuppgift som S. anvisats har enligt tingsrättens bedömning varit adekvat med hänsyn till hans kvalifikationer. Invandrarverkets åtgärd har således enligt tingsrättens bedömning inte utgjort en otillåten avstängning.

Sammanfattande slutsatser

Tingsrätten har funnit att Invandrarverket saknat saklig grund för uppsägningen av K.S. Hans yrkande om ogiltigförklaring av denna skall därför bifallas. K.S. är därmed enligt 38 § lagen om anställningsskydd berättigad till allmänt skadestånd. Tingsrätten anser att sådant bör utgå med 60 000 kr. Skäl för jämkning på grund av medvållande föreligger inte.

Yrkandet om allmänt skadestånd för otillåten avstängning skall lämnas utan bifall.

Vid fördelningen av ansvaret för rättegångskostnaderna är utgångspunkten att K.S. vunnit målet i huvudsaken. Invandrarverket har belastat processen med åtskilliga påståenden vilka saknat stöd i den utredning som förebragts eller som haft ingen eller ringa relevans för bedömningen. Den omständigheten att Invandrarverket vunnit målet i viss del bör därför inte föranleda jämkning av verkets kostnadsansvar.

DOMSLUT

1. Tingsrätten ogiltigförklarar uppsägningen av K.S.

2. Staten genom Statens Invandrarverk förpliktas att till K.S. utge sextiotusen (60 000) kr i allmänt skadestånd, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 21 november 1997 till dess full betalning sker.

3. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt G.B. till sjuttioniotusenåttio (79 080) kr, varav 78 945 kr avser arbete och 135 kr avser utlägg. Mervärdesskatt ingår med 15 822 kr.

4. Kostnaden för K.S:s rättshjälp om sjuttioniotusenåttio (79 080) kr skall belasta Statens Invandrarverk