AD 2000 nr 92

Parter:

SEKO - Facket för Service och Kommunikation; Staten genom Arbetsgivarverket

Nr 92

SEKO - Facket för Service och kommunikation

mot

Staten genom Arbetsgivarverket.

Mellan SEKO och staten gäller kollektivavtal.

SEKO:s medlem E.M. var av SEKO utsett skyddsombud vid Kriminalvårdsmyndigheten Kumla. Parterna tvistar om anstaltsledningen där hindrat E.M. i hennes verksamhet som skyddsombud samt i vad mån staten därigenom blivit skyldig att betala allmänt skadestånd till E.M. och SEKO.

Tvisteförhandlingar har ägt rum utan att parterna enats.

SEKO har yrkat att staten skall förpliktas att betala allmänt skadestånd

1. till E.M. med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningen (den 11 januari 2000) till dess betalning sker, samt

2. till SEKO med 125 000 kr jämte ränta enligt ovan under 1.

Staten har bestritt yrkandena. Staten har inte vitsordat några skadeståndsbelopp i och för sig, men väl den begärda räntan. Staten har yrkat att ett eventuellt skadestånd jämkas till noll kr.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

SEKO

Kriminalvårdsmyndigheten Kumla är en anstalt med högsta säkerhetskrav. De intagna har placerats där av skäl som sammanhänger med säkerhet och ordning. E.M. och M-L.L. tjänstgjorde som kriminalvårdare i C-huset på Kumla. E.M. var av SEKO utsett skyddsombud. E.M. har numera slutat hos myndigheten. M-L.L. är kvar alltjämt.

Den 10 januari 1998 förstörde några berusade intagna mer eller mindre totalt en av avdelningarna i C-huset. En av de intagna som deltog i skadegörelsen var T, som han i det följande kallas.

Den dagen var M-L.L. i tjänst på avdelningen. Enligt instruktionerna drog hon och övriga berörda sig tillbaka till en skyddad plats varifrån de kunde iaktta vem som gjorde vad i samband med skadegörelsen. T skrek att han skulle döda den som först kom in på avdelningen.

Under den efterföljande brottmålsrättegången vittnade M-L.L. mot T. Domstolarna fann honom skyldig till grov skadegörelse och dömde honom till fängelse i ytterligare ett år.

Personalen i C-huset, i synnerhet M-L.L., kände efter skadegörelsen ett starkt obehag inför T. Hon kände först tveksamhet inför att vittna i rättegången mot honom, men gjorde detta sedan hon förespeglats att T inte längre skulle vara placerad i C-huset. Från april 1998 och under hela det efterföljande brottmålsförfarandet blev han emellertid kvar i det huset. Först den 19 oktober 1998 flyttades han efter vissa turer till andra hus inom anstalten.

Några månader senare, den 8 februari 1999, meddelade kriminalvårdsinspektören S.F. att arbetsledningen beslutat att två dagar senare återföra T till C-huset. Arbetssituationen på anstalten kan ofta vara ansträngd med skilda former av ensamarbete med kriminellt tungt belastade intagna. Mot bakgrund av erfarenheterna med T kände många i personalen olust och obehag inför att konfronteras med denne, särskilt vid ensamarbete. Med hänsyn härtill meddelade skyddsombudet E.M. att hon av arbetsmiljöskäl motsatte sig den tilltänkta förflyttningen.

Därefter följde en rad telefonkontakter mellan bl.a. E.M., Yrkesinspektionen och anstaltschefen G-A.S. Kontentan av dessa samtal var att E.M. enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen stoppade personalens i C-huset arbete med T, vilket hon meddelade G-A.S. Detta skedde eftermiddagen den 10 februari 1999 sedan hon kontaktat Yrkesinspektionen och fått information om hur man kunde göra i den uppkomna situationen. Syftet med arbetsstoppet var naturligtvis att T inte skulle flyttas till C-huset. G-A.S. ställde emellertid en rad frågor till E.M. om hur hon tänkt sig att det hela skulle lösas. Han uttryckte sig därvid förlöjligande gentemot henne. Han frågade t.ex. om T inte längre skulle få mat.

Senare samma dag kontaktade personal vid Yrkesinspektionen på nytt G-A.S. nu för att höra efter vilka åtgärder denne vidtagit i anledning av arbetsstoppet. Här fick alltså G-A.S. på nytt meddelande om att ett stopp hade lagts.

Trots samtalen med E.M. och hennes meddelande att arbetsstopp gällde och trots vad som sagts därom från Yrkesinspektionen lät ledningen samma dag verkställa beslutet att överflytta T till C-huset.

Dagen därpå, den 11 februari 1999, kontaktade E.M. Yrkesinspektionen som samma dag gjorde en inspektion på arbetsplatsen. Från Yrkesinspektionens sida deltog tillsynsdirektören C.E. och yrkesinspektören L.L. I protokollet från inspektionen antecknades att G-A.S. hade uttryckt sig mycket negativt om skyddsombudets åtgärd att stoppa arbetet och att han menade att han inte hade någon skyldighet att rätta sig efter detta.

Genom beslut den 15 februari 1999 förbjöd Yrkesinspektionen med omedelbar verkan med stöd av 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen Kriminalvårdsmyndigheten Kumla att under viss tid låta M-L.L. utföra ensamarbete på avdelningen eller låta förflytta henne till annan avdelning. Sedan Kriminalvårdsmyndigheten Kumla klagat på beslutet fann Yrkesinspektionen efter omprövning att beslutet skulle upphävas för att förvaltningslagens regler om kommunikation inte i alla delar hade iakttagits. Beslutet upphävdes således inte för att det i sak skulle ha varit felaktigt.

Genom överflyttningen av T till C-huset har arbetsgivaren åsidosatt arbetsstoppet och därigenom i strid med 6 kap. 10 § arbetsmiljölagen hindrat E.M. i hennes verksamhet som skyddsombud. Detta medför skyldighet för staten som arbetsgivare att betala skadestånd till E.M. enligt 6 kap. 11 § arbetsmiljölagen och till SEKO enligt 6 kap. 16 § arbetsmiljölagen jämförd med 3 och 10 §§ förtroendemannalagen.

Staten

Kriminalvårdsmyndigheten Kumla är en sluten högsäkerhetsanstalt. De intagna är dömda till långa fängelsestraff och har placerats på anstalten av säkerhetsskäl. I anstaltens s.k. C-hus placeras intagna som skall utvisas efter avtjänat straff.

Den intagne T är dömd till ett långt fängelsestraff och skall utvisas efter avtjänat straff. Han hör till anstaltens s.k. målgrupper. Han skrevs in vid Kriminalvårdsmyndigheten Kumla i april 1997 och placerades i C-huset i november samma år.

Efter en incident i C-huset den 10 januari 1998 lagfördes och dömdes T för grov skadegörelse till särskild påföljd fängelse i ett år. Göta hovrätt fastställde den 9 oktober 1998 tingsrättens domslut. I brottmålet vittnade M-L.L. om sina iakttagelser den aktuella dagen.

Efter skadegörelsen hölls T isolerad till slutet av april 1998. Härefter återfördes han till C-huset. I samband med en arbetsnedläggelse bland de intagna var han efter den 19 oktober 1998 placerad i andra hus inom anstalten. I övrigt har det efter skadegörelsen inte varit några problem med T.

Mot bakgrund av erfarenheterna under hösten bedömde ledningen att T inte längre utgjorde någon särskild säkerhetsrisk. Flera gånger diskuterades därför i ledningsgruppen om att återföra T till C-huset där han också rätteligen borde vara placerad. Man avvaktade dock med att flytta tillbaka T till C-huset på grund av den negativa inställning till detta som fanns hos personalen och SEKO:s lokala företrädare. Det förelåg inte heller någon akut anledning till en sådan överflyttning.

När det uppstod platsbrist på den sjukavdelning där T tillfälligt hölls placerad beslutade ledningsgruppen, eftersom plats inte fanns på annat håll, att han skulle återföras till C-huset. För att ge kriminalvårdsinspektören S.F. möjlighet att förbereda personalen inför överflyttningen sköts verkställigheten av beslutet upp i två dagar till den 10 februari 1999.

Den aktuella dagen var M-L.L. inte i tjänst. Eftersom hon vittnat mot T i brottmålsrättegången kontaktade S.F. henne och erbjöd henne möjlighet att byta till annan avdelning när nu T skulle åter till C-huset. Detta ville hon inte. I stället kom man överens om att ett möte skulle hållas den 12 februari vid vilket M-L.L. och T skulle få träffas och diskutera igenom situationen.

Den 10 februari 1999 ägde vidare ett antal telefonkontakter rum med anledning av den planerade överflyttningen av T.

E.M. ringde till G-A.S. och tryckte på för att överflyttningen av T inte skulle äga rum. Vid det samtalet nämndes överhuvudtaget ingenting om något arbetsstopp.

Därefter ringde en tjänsteman från Yrkesinspektionen, Rolf Perlman, och ville informera sig om situationen. Några konkreta frågor avhandlades inte vid samtalet. G-A.S. förstod därför aldrig anledningen till detta samtal.

Senare ringde E.M. på nytt till G-A.S. Vid samtalet sade E.M. att hon hade rätt att stoppa arbetet. I samband därmed frågade G-A.S. henne vad ett sådant beslut skulle innebära i praktiken. Något svar fick han aldrig utan E.M. endast hänvisade till att hon hade rätt att stoppa arbetet.

Efter det samtalet ringde Yrkesinspektionen ytterligare en gång. Det var yrkesinspektören L.L. Hon frågade G-A.S. vilka åtgärder som hade vidtagits i anledning av arbetsstoppet och upplyste honom om att Yrkesinspektionen avsåg att besöka anstalten dagen därpå. G-A.S. svarade att han inte hade uppfattat att det hade skett något arbetsstopp.

Efter dessa samtal verkställdes beslutet om överflyttningen av T till C-huset. Detta skedde den 10 februari 1999, kl. 17.00.

Dagen därpå kom Yrkesinspektionen till anstalten på inspektion. Det framstod för arbetsledningen i det läget som oklart om det rörde sig om ett besök i anledning av ett lagt arbetsstopp eller om Yrkesinspektionen genom besöket ville informera sig om situationen på arbetsplatsen. Vid mötet var bl.a. G-A.S. närvarande. Han uttryckte sig aldrig på det sätt som har angetts i protokollet från inspektionen, alltså att han inte skulle vara skyldig att iaktta ett med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen lagt arbetsstopp. G-A.S. har sedan lång tid erfarenhet av arbetsmiljöfrågor, bl.a. som ledare för ett projekt om arbetsmiljö i anstalt. Han är väl införstådd med innebörden och betydelsen av att ett skyddsombud stoppar arbetet. I samband med besöket togs M-L.L:s situation upp. Från SEKO:s sida ville man emellertid inte diskutera hennes förhållanden i närvaro av G-A.S. Han har än i dag inte blivit informerad om vad som i detta hänseende avhandlades med Yrkesinspektionen.

Den 15 februari 1999 meddelade Yrkesinspektionen sitt beslut om omedelbart förbud för M-L.L. att arbeta ensam eller att byta avdelning. Eftersom Kriminalvårdsmyndigheten Kumla inte hade fått del av alla omständigheter rörande M-L.L. som Yrkesinspektionen hade lagt till grund för förbudsbeslutet omprövade inspektionen sedermera beslutet och upphävde detta.

Mötet mellan M-L.L. och T hade dessförinnan ägt rum som planerat den 12 februari samma år. Vid mötet försonades dessa. M-L.L. uttryckte härefter ingen invändning mot att arbeta kvar i C-huset trots att T hölls placerad där. När hon fick reda på beslutet från Yrkesinspektionen uttryckte hon sig ungefär så, att hon som arbetat så länge inom kriminalvården minsann inte var i behov av någon överrock. Under tiden som inspektionens beslut gällde hölls regelbundna möten mellan arbetsgivaren och M-L.L. för att följa upp situationen. Efter det att beslutet hade upphävts den 15 mars 1999 har M-L.L. fortsatt att tjänstgöra i C-huset. T har varit placerad där hela tiden. Några problem har inte förekommit.

Staten gör sammanfattningsvis gällande följande.

E.M. har inte meddelat att hon lagt något arbetsstopp. Vid samtalen med G-A.S. har hon sagt att hon har rätt att stoppa arbetet och möjligtvis att hon hade för avsikt att göra det. Hon har varken sagt vilket arbete som avsågs eller vilka arbetsstagare som berördes och inte heller vilken fara som förelåg som gav henne rätt att stoppa arbetet. Hon har inte uttryckt sig på sådant sätt att arbetsgivaren haft anledning att uppfatta att hon utövat sin rätt enligt arbetsmiljölagen att stoppa visst arbete. Omständigheterna i övrigt har inte heller gett anledning till sådan slutsats. Arbetsgivaren har därför inte på något sätt hindrat E.M. i hennes verksamhet som skyddsombud.

I andra hand gör staten gällande följande. Det förelåg inte någon omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa om T flyttades till C-huset. E.M. har därför inte haft rätt att stoppa arbetet. Hon har i vart fall inte haft fog för åtgärden. Saken hade utretts av chefsgruppen på Kumla som hade bedömt att det inte förelåg någon fara i att flytta T till C-huset. När det gäller M-L.L. erbjöd arbetsgivaren henne placering på annan avdelning än den till vilken T skulle flyttas. M-L.L. var för övrigt enligt schema inte i tjänst när överflyttningen skedde. I efterhand kan också konstateras att det inte varit några som helst problem i C-huset i anledning av att T återförts dit.

SEKO

E.M. har utövat sin rätt att enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen stoppa personalens i C-huset arbete med T i avvaktan på ställningstagande från Yrkesinspektionen. Hon har meddelat detta till anstaltschefen G-A.S., som inte kan ha missförstått hennes besked på den punkten. Hon har till honom sagt att hon lagt ett arbetsstopp och har därvid uttryckt sig på det sätt som Yrkesinspektionen hade sagt att hon skulle göra. G-A.S. har uppfattat att E.M. avsåg att lägga ett arbetsstopp och har diskuterat innebörden därav med henne. Vid dessa förhållanden måste G-A.S. ha insett att ett stopp har lagts; att lägga ett stopp vid ett senare tillfälle skulle ju sakna mening. Därtill kommer att Yrkesinspektionen samma dag har kontaktat G-A.S. och omtalat att ett stopp hade lagts. Om det rådde några oklarheter på denna punkt borde arbetsgivaren ha tagit initiativet till att klara ut vad som gällde.

E.M. har haft fog för åtgärden att lägga arbetsstoppet. Detta visas redan genom att Yrkesinspektionen några dagar senare ingripit på arbetsplatsen med ett förbud enligt 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen.

DOMSKÄL

Tvisten

Kriminalvårdsmyndigheten Kumla är en sluten högsäkerhetsanstalt med intagna som är långtidsdömda. I anstaltens s.k. C-hus placeras intagna som skall utvisas efter avtjänat straff. Den 8 februari 1999 beslutade ledningsgruppen på Kriminalvårdsmyndigheten Kumla att den intagne T två dagar senare skulle flyttas till C-huset från en annan placering vid anstalten. Bland personalen fanns ett motstånd mot beslutet. Denna inställning hade sin grund bl.a. i att T tidigare hade deltagit i en grov skadegörelse i det huset och att en av kriminalvårdarna där, M-L.L., hade vittnat mot T under rättegången i anledning av skadegörelsen.

Beslutet om överflyttning av T till C-huset föranledde en rad kontakter mellan olika personer. Kriminalvårdsinspektören S.F. kontaktade M-L.L. och erbjöd henne att byta avdelning, vilket hon avböjde. Den 10 februari 1999 ringde det av SEKO utsedda skyddsombudet E.M. två gånger till anstaltschefen G-A.S. E.M. var även den dagen i kontakt med Yrkesinspektionen som i sin tur ringde två gånger samma dag till G-A.S.

Senare på eftermiddagen den 10 februari 1999 verkställdes ledningsgruppens beslut att överflytta T till C-huset.

Dagen därpå besökte Yrkesinspektionen arbetsplatsen. Från Yrkesinspektionen deltog bl.a. tillsynsdirektören C.E. Under besöket avhandlades förhållanden hänförliga till M-L.L. utan att därvid någon representant för Kriminalvårdsmyndigheten Kumla var närvarande. Yrkesinspektionen beslutade sedermera den 15 februari 1999 med omedelbar verkan att M-L.L. för viss tid framöver inte fick arbeta ensam på en viss avdelning i C-huset eller förflyttas till arbete på någon annan avdelning. Sedan Kriminalvårdsmyndigheten Kumla överklagat beslutet upphävdes detta av Yrkesinspektionen för att alla omständigheter rörande M-L.L. inte hade kommunicerats med kriminalvårdsmyndigheten.

Tvisten i målet gäller om arbetsgivaren har hindrat E.M. i hennes verksamhet som skyddsombud och därigenom blivit skadeståndsskyldig för brott mot bl.a. arbetsmiljölagen.

SEKO har till stöd för att så varit fallet anfört i huvudsak följande. E.M. stoppade med stöd av 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen personalens i C-huset befattning med T och meddelade detta till G-A.S. vid samtalen med honom den 10 februari 1999. Trots detta överflyttades T till C-huset. Detta innebär att E.M. har hindrats i sin verksamhet som skyddsombud.

Staten har invänt att E.M. inte har meddelat att något arbete stoppats och att anstaltsledningen därför inte kan anses ha hindrat E.M. i hennes verksamhet som skyddsombud. I andra hand har staten invänt att E.M. inte hade fog för att stoppa arbetet, vilket har bestritts av SEKO.

Utredningen

I målet har på begäran av SEKO hållits förhör under sanningsförsäkran med E.M. och vittnesförhör med C.E. På begäran av staten har som vittnen hörts G-A.S. och S.F. SEKO har åberopat skriftlig bevisning.

Utgångspunkter för bedömningen

Enligt 6 kap. 10 § arbetsmiljölagen får ett skyddsombud inte hindras att fullgöra sina uppgifter. Bland de befogenheter som ett skyddsombud har märks rätten att i vissa särskilda situationer avbryta ett arbete. Huvudfallet av denna stoppningsrätt regleras i 6 kap. 7 § första stycket arbetsmiljölagen. Enligt denna bestämmelse kan skyddsombudet, om ett visst arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa och detta inte kan avhjälpas genom hänvändelse till arbetsgivaren, bestämma att arbetet skall avbrytas tills Yrkesinspektionen hunnit ta ställning i frågan. Vad som kan utgöra hinder i ett skyddsombuds verksamhet kan inte anges generellt. Det följer dock av lagens konstruktion att skyddsombudens befogenhet att meddela arbetsstopp skyddas av förbudet. Om ett skyddsombuds åtgärd att stoppa arbetet inte respekteras innebär detta således som regel ett hinder i skyddsombudets verksamhet. Det skall tilläggas att förbudet att hindra ett skyddsombud är skadeståndssanktionerat enligt 6 kap. 11 § arbetsmiljölagen och riktar sig mot både arbetsgivare och arbetstagare. (Se om det sagda prop. 1973:130 s. 202 och 204 samt bl.a. AD 1979 nr 165).

Några formkrav eller närmare fordringar på hur ett skyddsombud skall uttrycka eller formulera sig när han eller hon utövar rätten enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen att stoppa visst arbete finns inte. Med hänsyn till att ett beslut av det här slaget ofta är av ingripande karaktär, såväl för arbetsgivaren och dennes verksamhet som för de berörda arbetstagarna, bör det enligt Arbetsdomstolens mening emellertid kunna ställas krav på klarhet och tydlighet i sammanhanget. Skyddsombudet bör alltså lämpligen formulera och uttrycka sig på ett sådant sätt, att det inte råder någon tvekan om vad som menas och att således ett visst arbete har stoppats i avvaktan på Yrkesinspektionens ställningstagande. Det lämpliga i ett sådant krav understryks av att det - med utgångspunkt i hur bestämmelserna om rätten att avbryta arbetet är uppbyggda - kan antas att frågan om att stoppa ett visst arbete förs på tal oftare än stoppningsrätten faktiskt utnyttjas.

Lagens konstruktion synes förutsätta att det är till de berörda arbetstagarna som skyddsombudet riktar sig med ett beslut om att omedelbart stoppa arbetet. Stoppningsrätten innebär, som framgått av det ovan sagda, att skyddsombudet temporärt kan gripa in och ta över arbetsledningsrätten när arbetsgivaren inte hinner kontaktas för att ta ställning i saken eller inte vill gripa in och skyddsombudet bedömer att arbetet inte kan utföras utan att omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa föreligger. I målet föreligger såtillvida en avvikelse från denna tänkta situation att det görs gällande att beslutet att stoppa arbetet har meddelats till en företrädare för den högsta arbetsledningen. Betydelsen av detta förhållande har emellertid inte berörts av parterna. Med utgångspunkt i vad parterna har anfört i den del av målet som behandlar statens första grund för bestridandet, dvs. att något stopp inte har meddelats, är för den tvistefrågan avgörande vad som utspelade sig vid samtalen mellan E.M. och G-A.S. och vilken innebörd som dessa samtal skall ges.

Arbetsdomstolen finner inte skäl att vid detta ställningstagande frångå gängse principer för bevisning, nämligen att den part som åberopar en viss faktisk omständighet också har att styrka denna, om den bestrids av motparten. Den som påstår att ett beslut att stoppa arbetet har meddelats har alltså att styrka att omständigheterna är sådana att det vid en objektiv bedömning framgår att avsikten var att ett visst arbete skulle stoppas (jfr AD 1979 nr 165).

Har E.M. meddelat att hon beslutat avbryta arbetet enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen?

När det gäller det närmare innehållet i samtalen mellan E.M. och G-A.S. vid vilka hon skulle ha meddelat att arbetet stoppats har i målet endast förebringats förhörsuppgifterna från dessa två personer. Vad som därvid framkommit är inte annat än att i nu väsentligt avseende ord står mot ord. Det finns inte skäl att sätta större tilltro till den ena än till den andra.

Vad som antecknats i protokollet från Yrkesinspektionens besök vid Kriminalvårdsmyndigheten Kumla den 11 februari 1999, att G-A.S. sagt sig inte vara skyldig att följa ett meddelat arbetsstopp har bestritts av G-A.S. och har inte kunnat bekräftas vid förhöret med C.E. som var med vid inspektionen och som också skrivit under protokollet.

När det gäller det sista samtalet den 10 februari 1999 från Yrkesinspektionen till G-A.S. kan vad som därvid sagts om att L.L. frågat vilka åtgärder som skulle vidtas i anledning av arbetsstoppet inte tas till intäkt för att ett besked att arbetet stoppats hade lämnats till arbetsledningen.

Vid en samlad bedömning av vad som sålunda framkommit i målet kan Arbetsdomstolen inte finna det styrkt att E.M. formulerat sig på sådant sätt att det vid en objektiv bedömning framstått klart och tydligt för G-A.S. att ett arbetsstopp hade lagts. Inte heller har omständigheterna i övrigt varit sådana att detta ändå borde stått klart för honom.

Domstolen finner alltså inte i målet styrkt att E.M. meddelat ett arbetsstopp enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Det ovan anförda innebär att Arbetsdomstolen godtagit statens invändning att E.M. inte har meddelat något arbetsstopp enligt 6 kap. 7 § arbetsmiljölagen. Vid sådant förhållande har i målet inte gjorts gällande att hon hindrats i sin verksamhet. Därmed skall SEKO:s talan avslås.

Vid angiven utgång i huvudsaken har staten enligt huvudregeln rätt till ersättning för rättegångskostnader. Vad staten därvid har begärt har av SEKO vitsordats utom såvitt avser anspråket på ersättning för Kriminalvårdsstyrelsens kostnader i målet. Enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken skall ersättning utgå även för parts eget arbete och tidsspillan. Den omtvistade posten får anses som en sådan kostnad för parts eget arbete som nu sagts. Den begärda summan framstår inte som oskälig. Statens anspråk på ersättning för rättegångskostnader skall alltså bifallas fullt ut.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår SEKO:s talan.

2. SEKO skall ersätta staten för rättegångskostnader med sextioniotusenetthundra (69 100) kr, varav för ombudsarvode 46 800 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 2000-10-25, målnummer A-183-1999

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Lars Dirke, Christer Måhl (skiljaktig), Mats Holmgren, Göran Söderlöf, Ninel Jansson (skiljaktig) och Sven Kinnander (skiljaktig).

Sekreterare: Jonas Alberg

Ledamöterna Christer Måhls, Ninel Janssons och Sven Kinnanders skiljaktiga mening.

När det gäller det närmare innehållet i samtalen mellan E.M. och G-A.S. vid vilka hon enligt egen uppgift har meddelat honom att arbetet stoppats har i målet hållits förhör med dessa personer. Därvid har framkommit att G-A.S. frågat henne vad ett sådant beslut skulle innebära i praktiken. Detta kan inte tolkas på annat än att han förstått att ett arbetsstopp lagts och även av omständigheterna i övrigt i målet att syftet därmed var att T inte fick flyttas till C-huset. Hur han skulle lösa detta i praktiken kan inte vara E.M:s sak att tala om för honom.

Vad som antecknats i protokollet från Yrkesinspektionens besök den 11 februari 1999 att G-A.S. sagt sig inte vara skyldig att följa ett meddelat stopp har bestritts av G-A.S. C.E. har vid förhör uppgivit att hon varken kan bekräfta eller förneka att G-A.S. sagt så.

Däremot måste det ha stått helt klart för G-A.S. vid ett telefonsamtal med L.L. senare på dagen att ett arbetsstopp lämnats.

Vid en samlad bedömning av vad som sålunda framkommit i målet anser vi styrkt att det inte kan ha rått någon tvekan om att det stått helt klart för G-A.S. att E.M. den 10 februari 1999 lagt ett arbetsstopp enligt 6 kap 7 § arbetsmiljölagen och syftet därmed, men att han inte hörsammat detsamma.

Sålunda överröstade i denna fråga saknar vi anledning att gå in på statens i andra hand framställda grund för bestridandet av talan i målet.

Överröstade i sakfrågan är vi ense med majoriteten om rättegångskostnaderna.